fredag, 26 april, 2024
fredag, april 26, 2024

Att stänga ner, eller inte stänga ner ekonomin är frågan

Isolering och social distansering har varit framgångsrecept för att dämpa smittspridningen av coronaviruset Det visar sig inte minst i att alla länder med undantag för Sverige har funnit det nödvändigt att stänga åtminstone en del av ekonomin och samhällsapparaten, skriver USA:s förre vice finansminister Paul Craig Roberts för Exakt24.

Varenda land med undantag för Sverige har funnit det nödvändigt att stänga åtminstone en del av ekonomin och samhällsapparaten för att förhindra att det mycket smittsamma coronaviruset överväldigar sjukvården.

Den exponentiella infektionsgraden, tillsammans med bristen på tillräckliga sjukvårdsresurser skulle uppenbarligen innebära ett överrumplat sjukvårdssystem som inte skulle kunna ge vård för dem som lider av andra sjukdomar och dödliga tillstånd, till exempel hjärtattacker.

Behovet av att minska trycket på sjukvården påverkades också av osäkerheten kring hur viruset bäst behandlas. Det har bara varit genom experiment som vårdpersonal har hittat framgångsrika behandlingar och lärt sig att respiratorer orsakat dödsfall. Kunskap om viruset och dess attack på vitala organ växer fortfarande fram. Den långa inkubationsperioden och det faktum att människor kan sprida viruset utan att själva har symtom gör viruset mycket mer utmanande än influensa, som det ofta felaktigt jämförs med. Det faktum att människor i alla åldrar och hälsotillstånd har dött av viruset, eller från olämplig behandling och av tidigare sjukdomar, och omöjligheten att i förväg veta hur allvarlig varje patients fall är skapar en situation som lätt skulle kunna spår ur.

Den politik som förespråkar isolering och social distansering har fungerat. Den har minskat infektionsgraden till en hanterbar nivå på de flesta ställen. En följd av denna framgång är en ökad känsla av säkerhet och tron på att viruset är ett bluff som används för att ta bort medborgerliga fri- och rättigheter. Det råder ingen tvekan om att den djupa staten och andra maktkonglomerat med dolda agendor kommer att använda viruset för sina syften. Men viruset är definitivt verkligt och inte ett bluff.

Framgången för social isolering har skapat en övertygelse om att faran med viruset är överdriven och har fått vissa människor att ifrågasätta social distansering. Folkmassor som bryter mot den sociala distans-politiken protesterar mot de påtvingade nedstängningar, några som marscherar till och med med vapen.

Det råder ingen tvekan om att policyn med isolering och social distansering har baksidor som delvis tynger ner fördelarna. Men frågan kvarstår om protester är en intelligent respons och inte bara ett uttryck för själviskhet och en egen paranoia.

I kinesiska och japanska städer där spridningen av viruset framgångsrikt dämpats har en andra infektionsvåg rullat igång så fort städerna har öppnats upp på nytt.

I kontrast till dem har stängningen av stränder och semesterbostäder i norra Florida resulterat i att området i huvudsak är fritt från virusfall. Baserat på den kinesiska och japanska erfarenheten, kan vi förvänta oss att en öppning av ekonomin och samhällsapparaten, som provoceras fram av otålighet, leder till att infektionsgraden återigen går upp.

Eventuellt har sjukvården lärt sig hur man bättre behandlar sjukdomen och kanske har utbudet av skyddsutrustning för läkare och sjuksköterskor förbättrats och masker blivit tillgängliga på en återöppnad arbetsplats. Om inte kommer otålighet att slänga in oss i samma kris igen.

Om vi hade varit förberedda med skyddsutrustning, med ett tillräckligt utbud av tester som fungerar, med en förståelse av viruset och dess behandling, hade nedstängningar på andra ställen än i de mest tätbefolkade städerna, som exempelvis New York City, med sitt starka beroende av kollektivtrafiken, kanske kunnat undvikas.

Personerna som nu demonstrerar mot nedstängningarna har fel om de tror att låga dödstal skulle göra viruset ofarligt. Det är säkert möjligt att många fler människor blivit smittade av viruset än som är känt och att många av de dödsfall som tillskrivs viruset är resultat av andra orsaker. Men viruset är ändå farligt eftersom det är mycket smittsamt, eftersom allvarlighetsgraden av fall i stor utsträckning skiljer sig utan förmågan att i förväg veta hur allvarligt det är, eftersom behandlingar är osäkra, eftersom människor utan symtom sprider viruset och eftersom vissa återhämtade människor har otillräckliga antikroppar för att förhindra återinfektion.

Näringsliv och politiska intressen vill att ekonomin öppnas igen, men om vi är oförsiktiga med processen kan resultatet bli en ännu värre ekonomisk kris och hälsokris.

Tron på att den bästa politiken är att låta viruset sprida sig för att utveckla ”flockimmunitet” undermineras av graden av återinfektioner. Det finns ingen immunitet mot förkylningar eller influensa. Jag känner människor vars vinterförkylning följs av sommarförkylning och människor som får influensa varje år, influensavaccin eller inte.

Det finns många lärdomar vi borde dra av virusutmaningen. Den ena är att ett vinststyrt sjukvårdssystem resulterar i otillräcklig struktur för att hantera en pandemi. Vi måste bryta det läkemedelsindustriella komplexets – Big Pharma’s – grep över vår sjukvård och sjukvårdsutbildning och ersätta vinstintresset med människor motiverade av folkhälsan. En annan lärdom vi måste dra är att vi måste förhindra att själviska dagordningar tillåts använda sjukdomar till nackdel för allmänhetens hälsa och rättigheter. Att politisera viruset, som har gjorts, är extremt ansvarslöst.

Senaste