torsdag, 27 februari, 2020
torsdag, februari 27, 2020

Vänsterbourgeoisiens förortsförakt

0
Kulturmarxisteranas haveri bekräftas av det faktum att de inte är välkomna i den förort de påstår sig försvara, menar Petrit Latifi. Foto: News Oresund

Det är förvånansvärt många som tror att postmodernister värnar om resurssvaga grupper i samhället. Min erfarenhet talar för det rakt motsatta. Postmodernister låtsas bry sig om förorten för att kunna använda den som ett ”argument” mot meningsmotståndare. Genom att insistera på att det är vita gubbars fel att förorten befinner sig i utanförskap har man skapat ursäkter för att fortsätta vara segregerad. Man har missat att även vänstern har en främlingsfientlig och klassföraktande bourgeoisie-klass som genom sin godhetsnarcissism förstör livet för många av förortens medborgare.

Det är svårt för mig att inte se ett mönster i kulturmarxisternas resonemang. Varje misslyckat fenomen, som till exempel mångkulturens påstådda fördelar, rationaliseras med intersektionalitet. Om det inte är socioekonomiska faktorer som är orsaken till utanförskapet så är det strukturell rasism. När det motbevisas så är det istället kön, maskulinitet och konservatism som är orsaken – men utan några belägg.

Ingenstans får jag läsa om det individuella ansvaret och den integrationsplikt som varje medborgare har. Det kan bero på att postmodernisterna gärna reducerar förorten till sin gruppidentitet, vilket är ett tecken på inverterad rasism. Jag tror att vänsteraktivister inte vill ställa krav eftersom det kan leda till välintegrerade invandrare som inte nödvändigtvis identifierar sig med vänstern. Postmodernisternas nya adel använder sin narcissistiska godhet för att lura förorten att fortsätta rösta på dem.

Nyligen publicerade en vänsteraktivist en tweet som lydde “Finns det något mer idpol (sic!) och självhat än invandrare som hatar invandring? Att man vill bli så accepterad av det nya landet att man till och med anammat rasismen.” Utöver att budskapet bör tolkas som djupt främlingsfientligt insinueras också att invandrare som är för reglerad invandring alltså är rasister.

Vi låter detta få sjunka in lite. Det som förbluffar mig är ironin i det hela. I många fall så föraktar förorten svenska vänsterliberaler på grund av deras bristande trovärdighet. Sexualliberalism och genusteori är inte uppskattat i förortens annars konservativa kultur, men postmodernisterna vägrar acceptera detta av rädsla för vad det kan betyda. Kulturmarxisternas haveri bekräftas av det faktum att de inte är välkomna i den förort de påstår sig försvara.

Tragedin i det hela är att postmodernismen med offermentalitet och ursäkter har infekterat vissa förorter, vilket har skapat incitament till att fortsätta leva i utanförskap. Jag tror att segregationen i högsta grad är orsakad vänsterns kravlösa invandringspolitik men också integrationspolitik. Hade en konservativ politik fått styra hade man sannolikt haft fler välintegrerade invandrare och mindre utanförskap.

Samtidigt som vänsteraktivisterna sällan eller aldrig bor i förorten så är de ”experter” när det kommer till att försvara den. Dessa aktivister påminner om charlataner som egentligen inte kan någonting om varken mångkultur eller utanförskap. Vänsteraktivisternas adel måste stiga ner från sin bärstol som hänger på förortens axlar och erkänna att man helt enkelt har haft fel. Ju snabbare man kan göra det desto snabbare kan vi bemöta utanförskapets utmaningar och därmed också rädda framtidens generationer från ett liv i elände.

Sanningens väg är kantad av glåpord!

0
Det reses inga statyer över den som ägnar sitt liv åt att uppfylla vänsterliberalens ultimata mål: ständiga kickar och kortsiktig individuell tillfredsställelse. På bild: Nationell förebilder på Hjältarnas torg i Budapest Foto: Troyberg

Ett vanligt fenomen hos traditionsfientliga individer är att kontra goda argument för konservativa värden med glåpord som är tänkta att angripa den konservative som person. Valet av glåpord återspeglar ofta de egenskaper som den vänsterliberala eliten hatar. Ett klassiskt exempel är ”bonde”, vilket betyder att du inte kommer från den urbana storstan – tillräckligt för att väcka misstankar om att du kan vara sverigedemokrat.

Ett annat sådant ord har kommit att bli ”incel”. I det sexualiserade (och porrifierade) samhället, där sexualiteten helt frikopplats från sitt verkliga syfte, ses ett växande antal män som en sociokulturell underklass som förtjänas att häcklas. De är nämligen inte förmögna att uppfylla vänsterliberalens ultimata mål: ett liv av ständiga kickar och evig individuell njutning. Det handlar om att tillfredsställa den del av själen som Platon kallade epithymia, ”begäret” – att enbart agera utifrån vad som göder den del av människan som vi har gemensam med djuren, alltså basala instinkter.

Enligt den vänsterliberala logiken blir det därför syntax error när människor agerar på ett sätt som inte göder begären, när människor gör uppoffringar, agerar altruistiskt, pliktskyldigt eller bara tänker långsiktigt. I linje med samma logik måste också dessa avvikelser vara sprungna ur något fel med individen själv, exempelvis att den haft en svår uppväxt, blivit hjärntvättat, vuxit upp i en efterbliven/lantlig miljö, eller är just en incel.

Om nu epithymisk njutning är målet så kan inte individens handlingar bero på enkom logik, idealism, moraliska ledstjärnor eller ett värnande av det allmänna goda. För vänsterliberalen existerar nämligen inget högre än individen, vilket betyder att saker som samhälle, ideal och tradition bara är hinder på vägen mot den paradisiska hedonismen.

Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att incel blivit det dominerande ”motargumentet” när traditionalister kritiserar fenomen som ökad promiskuitet, HBTQ-rörelsens grepp om samhället eller bara dekadens i allmänhet. Deras så kallade ”argumentation” är snarare en spegling av det egna inre. Bara för att de själva är söndersexualiserade tänker de att alla andra är likadana.

Om det är några vars argument på riktigt har sin källa i personliga karaktärsdrag så är det just människorna med incel-tourettes. Deras ofta aggressiva ton är inte sällan sprungen ur en dekadent kultur de själva valt att anamma. En bekväm men ärolös livsstil som sker på bekostnad av den helhet de inte sällan negligerar. Det är ett dekadensens självförsvar – en strid om vilka ideal som skall vara rådande. En strid om vem som i framtiden kommer behöva anpassa sig eller marginaliseras. Att du som konservativ måste ta striden handlar inte bara om din egen självbevarelsedrift. Det är ditt ansvar gentemot det allmänna goda, en konservativ dygd. En vän till mig uttryckte det väl:

”Värdekonservatism är lite av ett IQ-test. De flesta förstår problemen med invandringen eftersom den ger snabba och konkreta konsekvenser i den enskildes vardag. Sociala förändringar tar tid och innebär inte alltid uppenbara individuella konsekvenser. Se det som ett sätt att skilja agnar från vete.”

Det finns som tur är gott om människor i detta land vars ledstjärna snarare är plikt, rättvisa, etik och kärleken till det naturliga. Människor som väljer bort den personliga bekvämligheten för ett större och ärofullt syfte. Det är sådana människor som i slutänden förändrar samhället. Skriver in sig i historien. Som man reser statyer över. Som hamnar på sedlarna. Inte dem som valde att följa med strömmen.

Vägen mot ett konservativt genombrott må vara kantad med glåpord. Men vad gör det när man förändrar historiens gång?!

Jokern – en rebell utan syfte

0
Jokern vill peka mot någonting mörkt i den moderna kulturen. Foto: Filmtrailer

Det är ännu en gång dags att tolka Batmans trogne ärkefiende Jokern. I sin fiendskap med Batman utses han vanligtvis till en representant för kaos, där Batman i kontrast till detta får representera ordning. Jokern vill riva ner och förstöra, Batman vill bevara och bygga upp. I tidigare filmatiseringar har Jokern tolkats som gangsterboss, filosof och sedan återigen som gangsterboss. Denna gång är han emellertid ingenting av detta. Inte en gangster av klassiskt snitt. Inte en filosof som är beredd att döda för sina idéer. Inte en psykopat som hänger på nattklubbar med snygga tjejer.

Istället kan man säga att Jokern, eller Arthur Fleck som han får heta denna gång, är en nolla. Ett fullständigt misslyckande som vid vuxen ålder bor hemma hos sin mamma. Han har en bakgrund av psykisk ohälsa och har tidigare varit inskriven vid institution. Sin försörjning har han genom arbete för en firma som hyr ut clowner. Det finns någonting genomgående mörkt i denna film som vill säga någonting om en upplevd samtid. Den som hade förväntat sig episk kamp mellan hjältar och skurkar kommer snabbt att bli besviken; några sådana ingår inte i denna handling.

Det som däremot finns är vanliga människor. Merparten av dem skildrade som ganska lumpna och osympatiska figurer. De begår emellertid inga stora brott, men många små handlingar som ger uttryck för själviskhet och en inte särskilt empatisk inställning till andra människor. Vi får följa Fleck när han på sitt lite speciella vis försöker navigera sig genom en tillvaro som konstant verkar ha udden riktad mot honom. Han försöker vara trevlig och göra gott, men han ges ingen reciprocitet och blir aldrig belönad för sina ansträngningar. När han går hos sin offentligfinansierade psykolog klagar han över att han aldrig känt sig sedd.

Filmens vändpunkt kommer när Fleck en sen kväll är på väg hem från jobbet, som han precis har fått sparken ifrån. Under en tågfärd är ett gäng överklassungdomar sysselsatta med att trakassera en ensam kvinna. Fleck får deras uppmärksamhet genom ett neurotiskt skrattanfall som drabbar honom ibland, och de ger sig på honom istället, men när de försöker misshandla honom drar han sin revolver och skjuter två av dem. Den tredje går han efter och skjuter på perrongen. Det är också i denna scen som man kan börja placera filmen i ett politiskt sammanhang.

I en mer personligt hållen bedömning skulle man kunna tala om att det som vill sägas med denna film är att det inte behövs några kemiska olyckor för att bli galen, vilket varit fallet med tidigare jokrar – utan att det är fullt tillräckligt att leva i det moderna samhället.

Samhället kan med egen kraft skapa sina monster. Men utöver detta antyds också en politisk hållning som jag tror vill säga någonting om vår tids samhällsfrågor: det gäller populismen och den så kallade missnöjespolitiken. Av etablissemang och akademiker ofta framställd som en potent men riktningslös och destruktiv kraft.

I Gotham finns vid den här tiden ett enormt missnöje med överklassen. Till skillnad från andra Batman-historier finns här ingen yttre kraft som konspirerar mot Gotham för att uppfylla ett högre syfte eller i enlighet med någon mästarplan. Överklassen i denna berättelse är helt enkelt rik och den saknar därvidlag förståelse för människor som inte är rika. Här anförs den av Thomas Wayne, far till Bruce, och som ger den ett inte alltför vackert ansikte. När de tre unga männen skjutits av Fleck lanseras i media en bild av att en grupp fina personer med framtiden för sig har avrättats av någon avundsjuk nolla från underklassen.

Elitens arrogans skapar missnöje och frustration
När Wayne går ut och kallar Gothams “verklighets folk” för clowner, så uppstår en oerhörd vrede och människorna går ut på gatorna och protesterar iklädda just clownmasker. I en annan film hade säkerligen Fleck fått växa med uppgiften och blivit rörelsens ledare, men så blir det aldrig. Han verkar ovetandes om dess existens. Hans hela uppmärksamhet är riktad mot de många personliga problem som hopar sig för honom. Missnöjesrörelsen som Fleck ovetandes har skapat lägger heller aldrig fram något program eller någon förklaring om vad den vill. De är just rebeller utan syfte.

Här går det att tala om att filmskaparna vill skildra samtida politiska fenomen. De vill säga någonting om ett etablissemang som framstår som både arrogant och osympatiskt, utan att riktigt ha någon förståelse för varför människor har denna bild. Det går också att tala om en populism, som kan bygga på ett rimligt missnöje men som därefter går fram på ett sätt där den blir skadlig. I denna film är det nämligen svårt att hysa några varmare känslor för Wayne och hans fränder. På samma sätt är det emellertid svårt att se clown-rörelsen som någonting positivt heller. Det går här inte att tala om någon tydlig hjälte/skurk-uppdelning. 

Någon sådan roll går inte heller att tilldela Fleck. I grunden är han en psykiskt sjuk man som mår dåligt och gör sitt bästa för att orientera sig i en tillvaro som behandlar honom mycket illa. Bortsett från vad man annars kan anse att denna film vill säga så är det just denna handling som utgör dess huvudlinje. Jag tror att handlingens kärna således är att filmskaparna vill peka mot någonting mörkt i den moderna kulturen och att Fleck blir vår vägvisare till det. Filmen är därför realistisk på det sättet att det ”onda”, om man så vill, ligger i det vardagliga snarare än någonting övernaturligt.

Det ska dock inte glömmas bort att filmen, just genom sin betoning på psykisk ohälsa, anknyter till någonting ursprungligt i Batman-mytologin. I denna mytologi är det nämligen fallet att brottslingar vårdas på en institution som heter ”Arkham Asylum: for the Criminally Insane”, alltså en rättspsykiatrisk avdelning. Att brottslighet är just motiverat av psykisk ohälsa är någonting som skiljer ut Batman från andra superhjältehistorier. Här lyckas filmskaparna fånga någonting av det mörka och realistiska som alltid funnits i berättelsen om Batman. Att de gör det utan att låta sin produktion spåra ur till ännu en typisk superhjältefilm är en bragd värd namnet.

Parnassen avsnitt 10: Är svensken människa? av Henrik Berggren och Lars Trägårdh

0

Parnassen avsnitt 9: Det kommunistiska manifestet av Karl Marx

0

Parnassen avsnitt 8: American Psycho av Bret Easton Ellis

0

”Vår tid är nu” – en välgjord studie i politisk korrekthet

0
"Vår tid är nu" är mycket påkostad, har realistisk rekvisita, exemplariska skådespelare som gör en formidabel insatts, en underhållande berättelse och ger en spännande – om än socialdemokratiskt tillrättalagd – inblick i processen när det gamla Sverige förvandlades till det moderna. Foto: SVT

Allt börjar på Kungsgatan i Stockholm den 7:e maj 1945. Tyskland har tillkännagivit sin kapitulation och på stan råder glädjeyra. I vimlet av människor är den nyanställde kökspojken Calle på väg till jobbet, försenad på sin första dag. Mitt i den täta folkmassan krockar hans cykel med en ung kvinna ur Stockholms societet. Deras ögon möts och de kysser varandra. Vad Calle inte vet är att kvinnan han kysste är dotter till ägaren av restaurangen han blivit anställd på.

Vår tid är nu är historien kring den (fiktiva) exklusiva restaurangen Djurgårdskällaren och de individer som cirkulerar kring den. I berättelsens centrum står kärlekshistorien mellan kökspojken Calle, en ung och ambitiös man ur Stockholms lägre arbetarklass, och Nina, en ung kvinna ur överklassen med en upprorisk ådra. Under de tre till fyra decennier som serien utspelar sig sätts deras relation på prov av både praktiska svårigheter såsom klassklyftor, och av mer emotionella orsaker. Efter mycket turbulens kan jag dock avslöja att deras historia slutar lyckligt.

Serien är dock så mycket mer. Den innehåller ett iskallt maktspel inom familjen Löwander som äger restaurangen, den tuffa vardagen för de anställda på golvet och berättelsen om efterkrigstidens Sverige. Till skillnad från andra serier skildrar Vår tid är nu två historier parallellt. Dels den om individerna kring restaurangen, men också den om det moderna (socialdemokratiska) Sveriges framväxt. Om det är någonting serien lyckats med så är det att på ett korrekt och konsekvent sätt bygga upp de stämningar och miljöer som rådde över decennierna. Flera av karaktärerna är dessutom inspirerade av verkliga personer, exempelvis Tore Wretman och Astrid Lindgren.

Till seriens nackdel hör att det lika konsekvent är en hyllning till Socialdemokraterna och en misskreditering av konservativa som ofta, åtminstone i första säsongen, associeras med Tredje riket och dess idéer. Serien drar också en lans för vänsterliberala värderingar och kultur som bland annat tar sig uttryck i både Ninas abort, Peters gömmande av en flykting, antisentiment mot hemmafrun och polyamorositet. Som grädde på moset är uppskattningsvis en fjärdedel av de viktigaste karaktärerna i den sista säsongen homosexuella, och man spinner på idén att ”de mest homofoba ofta är homosexuella själva” när den i övrigt konservative och auktoritäre Gustaf skall porträtteras. Passande nog släpptes den första säsongen cirka ett år före riksdagsvalet.

Ju längre serien pågår, desto mer får politiken ta plats. Något som tyvärr svämmar över i tredje säsongen och som dessvärre sänker helhetsintrycket ordentligt. Från att ha haft relativt oskyldiga inslag om stärkt arbetsrätt går serien gradvis över till att bli mer och mer kulturradikal. Den tredje säsongen utspelar sig under det sena 60- och tidiga 70-talet. Ninas dotter Kristina har vuxit upp och hamnat i sällskap med en av de otaliga marxist-sekter som existerade på den tiden. Även om denna grupp porträtteras i dålig dager så gör SVT väldigt lite när det kommer till att ifrågasätta maoismens idéer. Istället blir det en nostalgitripp för vänster-boomers, även om Jan Guillou är väldigt missnöjd med hur vänstergruppen framställs som ett gäng fula terrorist-wannabes.

Även om tredje säsongen får klart underkänt på grund av manuset och handlingen så är Vår tid är nu en välgjord serie – trots en politisering som stundtals är väldigt störande. Serien är mycket påkostad, har realistisk rekvisita, exemplariska skådespelare som gör en formidabel insatts, en underhållande berättelse och ger en spännande – om än socialdemokratiskt tillrättalagd – inblick i processen när det gamla Sverige förvandlades till det moderna. Med säsong tre är serien avslutad, men i slutet av 2020 släpper SVT en så kallad ”julspecial” med ett antal avsnitt som utspelar sig mellan säsong ett och två.

Parnassen avsnitt 7: Varg-Larsen av Jack London

0

Mira Aksoy bygger konservativ dating-app

0
Den konservativa debattören Mira Aksoy bad följare i sociala medier att skicka i kontaktannonser. "Min inkorg blev proppfull och jag fick väldigt många nya följare.". Efter detta ska Mira nu skapa en konservativ dating-app. Foto: Privat

Den konservativa debattören Mira Aksoy har idag meddelat att hon avser starta en dating-app för konservativa – ett projekt hon nu söker finansiering till. ”Jag får ständigt frågor om hur man hittar en likasinnad partner”, säger Mira.

Allt började när Mira Aksoy, tidigare kulturpolitisk talespersonen i Sverigedemokraternas ungdomsförbund och med ett betydande antal följare i sociala medier, efter en frågestund med sina Instagram-följare kom på idén att försöka para ihop konservativt sinnade tjejer och killar. När erbjudandet sipprade ut visade det sig att intresset var större än väntat:

– Det började som en plojgrej på mitt Instagramkonto då jag ständigt får frågor om hur man hittar en likasinnad konservativ person. Många klagar på att de flesta appar såsom Tinder har en majoritet av socialister, socialliberaler och feminister.

Mira bestämde sig för att försöka göra något åt saken och mätta den marknad som syntes ligga otillfredsställd.

– Jag bad mina följare att skicka in kontaktannonser varpå min inkorg blev proppfull och jag fick väldigt många nya följare. Intresset var stort och många började efterfråga en app.

– Nu testar jag en insamling via Kickstarter som en kul grej. Lyckas jag få in målsumman och lansera appen blir jag väldigt glad – och om inte så har jag åtminstone testat.

Vet du om konceptet har testats någon annanstans?

– Jag har inte hört talas om någon konservativ datingapp tidigare, åtminstone inte i Sverige. Det finns en kristen hemsida för dating men jag vill skapa en app som når ut även till den yngre målgruppen som letar efter något seriöst.

Finns det redan nu någon målsättning kring antal användare?

– Någon konkret siffra har jag inte satt upp men jag vill självklart nå ut till så många konservativa svenskar som möjligt. Jag tror verkligen att det finns en oupptäckt marknad här.

Just nu söker Mira finansiella medel till projektet via insamlingsplattformen Kickstarter. Målet är att samla in 45 000 kronor. Summan skall täcka kostnaden för arvoden till amerikanska app-utvecklare, samt moms. Om allt går enligt planerna skall appen kunna lanseras i slutet av mars.

Enligt beskrivningen på Kickstarter kommer inte bara appen skilja sig från andra alternativ när det gäller värderingarna hos användarna. Syftet är också att motverka den ytlighet som kommit att prägla de dominerande dating-apparna.

– Därför, för att minska ytligheten och behålla integriteten hos användarna, kommer min app att erbjuda kontaktannonser där man inte ser bilder på en person om man inte matchat med den. Endast profilbeskrivningen kommer synas först.

– Användarna kommer att erbjudas ett begränsat antal matchningar åt gången så att man vet att den man är intresserad av inte har ett tiotal konversationer igång samtidigt.

Många dating-appar har problem med fejk-konton. I detta fall blir dessutom integriteten extra viktig. Kommer det ske någon verifiering, exempelvis genom att visa upp legitimation eller logga in med BankID?

– Ingenting är spikat men jag håller på att kika på sådana möjligheter. Jag vill att appen ska vara säker att använda.

Kommer appen kosta pengar? Finns det någon plan kring hur appen skall underhållas och få in intäkter?

– Nej, jag vill att appen ska vara gratis att använda. Tanken är att kunna generera intäkter via annonsörer. Finns det en efterfrågan bland konsumenterna kommer företag att vilja synas.

Konservativa och högerpersoner i allmänhet tenderar att vara män. Anser du att det finns en risk för ojämn könsbalans?

– Absolut. Jag har med i mina beräkningar att en majoritet kommer vara män. Samtidigt vet jag att det finns många konservativa kvinnor som inte är lika öppna med sina åsikter online. På grund av det fokuserar jag mycket på integritet.

Vill du vara med och bidra till Mira Aksoys projekt så kan du göra det via denna länk.

Parnassen avsnitt 6: Det sovande folket av Fredrik Reinfeldt

0

Parnassen avsnitt 5: Ur ruinerna av Joakim Andersen

0

Midway: en ofiltrerad berättelse om brutalt krig och ära

0
Roland Emmerich är känd för sin vänsteraktivism, men när han regisserade Midway så lämnade han ute politiken – något allt mer ovanligt inom Hollywood. Foto: Midway

I veckan passade jag på att se krigsfilmen Midway, regisserad av Roland Emmerich, på min lokala biograf. Den övergripande handlingen tar avstamp i japanernas överraskningsangrepp mot Pearl Harbor den 7:e december 1941 (huruvida det verkligen var en överraskning för den amerikanska underrättelsetjänsten låter jag vara osagt). Inför besöket visste jag att filmen hade fått ett gott bemötande av sin publik, men befarade ändå att detta skulle bli ännu en i raden av ”America f*ck yeah!”-filmer där amerikaner porträtteras som underdogs samtidigt som de ohejdat mejar ner ”frihetens fiender”.

Det visade sig att jag hade fel. Till skillnad från många andra krigsfilmer är inte handlingen centrerad till ett fåtal individer, utan snarare skildras en rad karaktärer som på olika nivåer gjorde betydande insatser för slagets utfall. Det breda karaktärsgalleriet till trots känns inte karaktärerna ytliga. Tvärtom är det karaktärerna som är filmens största styrka. Det är inte svårt att finna beundran för alla de män och kvinnor som skildras på båda sidor. Amerikanernas plikttrogenhet, piloternas mod och järvhet, kvinnornas idoga tålamod. Japanernas fanatiska kamp för kejsaren, benhårda disciplin och starka hederskänsla.

Man slås av den enormt höga inneboende kvalitén som präglade den tidens människor. I dessa finner man både inspiration och skamkänslor när man dels jämför deras heroiska handlande med ens egna tillkortakommanden, dels med hur samhället idag har blivit. Deras liv var inte bekvämt men desto mer ärofullt. Vårt är bekvämt men knappast ärofullt.

Inledningsvis skildrar filmen händelser som även skildras i Michael Bays moderna klassiker Pearl Harbor från 2001, såsom Doolittleräden mot Tokyo. Räden kom som en chock för japanerna och blev därmed en betydande PR-seger för USA. Den sista Doolittle-piloten, Richard E. Cole, dog i våras vid 103 års ålder.

Japanernas svar blev att avrätta omkring 10 000 kineser i området där bombplanen kraschlandat efter räden. Militärledningen började även planera nya operationer för att återfå initiativet. Efterspelet resulterade i slaget om Midway som, efter framgångsrik amerikansk kodknäckning, blev en betydande amerikansk seger där fyra japanska hangarfartyg sänktes. Hotet mot den amerikanska västkusten var därmed avvärjt och den japanska dominansen i Stilla havet började luckras upp.

Filmen innehåller inga typiska politiskt korrekta drag, såsom inkvoterade icke-vita, kvinnor eller forcerade skildringar av homosexualitet – en alltmer sällsynt egenskap i Hollywood-filmer.

Filmen är både välgjord, påkostad och balanserad. Den är inte politisk och ingen sida utmärker sig som stereotypiskt ond eller god, utan istället framställs konflikten så som den var; en kollision mellan japanska imperiedrömmar och en amerikansk vilja att vidmakthålla sin dominans. Filmen innehåller heller inga typiska politiskt korrekta drag, såsom inkvoterade icke-vita, kvinnor eller forcerade skildringar av homosexualitet – en alltmer sällsynt egenskap i Hollywood-filmer. Detta bör ses som särskilt förvånande då filmens regissör Roland Emmerich är känd för både sin HBTQ-aktivism och sitt öppna stöd till Hillary Clinton, samt Demokraterna i allmänhet. Kanske är det detta som återspeglas i emottagandet när tittarna ger filmen hela 92 av 100 i betyg på Rotten Tomatoes, medan professionella ”kritiker” sågar filmen med 43 av 100.

Medan kritiker sågar den PK-befriade filmen så hyllas den av folk i övrigt.

Midway lyckas väl med att balansera pedagogiskt skildrande av händelserna, ge djup till karaktärerna och samtidigt generera en spännande upplevelse med mycket pang-pang. Sammanfattningsvis var den mycket sevärd och får hela 4.5/5 i betyg.

Elisabeth I översatte Tacitus

0
Porträtt av Elisabet I målat av William Segar 1585.

Elisabeth I, dotter till den ökände kungen Henrik VIII, var drottning av England och Irland 1558-1603. Under hennes regeringstid slog England bland annat tillbaka den spanska armadan som 1588 hotade att invadera öriket. Elisabeth kallades även ”jungfrudrottningen” eftersom hon aldrig gifte sig och skaffade barn.

Nu har en forskare vid universitet i East Anglia av en slump funnit att drottningen på sin fritid översatte den romerska historikern Tacitus till engelska.

– Det som avslöjade henne var handstilen, säger forskaren John-Mark Philo till The Guardian, som även menar att Elisabeth var en mycket skicklig översättare och en ”mycket bättre latinist än jag någonsin kommer att bli”.

Den romerska historikern Tacitus (55-120 e. Kr) är bland annat känd för att ha skrivit om folkgruppen svioner som ska ha levt på en ö norr om de romerska imperiet. Framförallt äldre svenska historiker har hävdad att Tacitus med svionerna syftade på svenskarnas förfäder.

Parnassen avsnitt 4: Aftonland av Therese Bohman

0

Jonas Gardell: Strindberg var sexist – byt namn på Augustpriset

0
August Strindberg (1849-1912) hade politisk inkorrekta åsikter och hans namn bör därför strykas från Augustpriset, menar Jonas Gardell.

Det är i Bonniertidningen Expressen som författaren och debattören Jonas Gardell lägger fram sin hållning i frågan. Enligt honom är Strindbergs, i nutiden politiskt inkorrekta, hållning i kvinnofrågan skäl nog för att stryka hans namn från priset.

Strindberg, som dog 1912, var under sin livstid kritisk till den framväxande kvinnoemancipationen, dåtidens radikalfeminism, och skrev omfattande om det sexuella spelet mellan män och kvinnor.

Enligt Gardell var Strindberg ”bottenlöst hotat” i sin manlighet och menar att idag ”skulle väl den stackars August snarast representera incel-rörelsen och dess besinningslösa kvinnohat.”

Gardell är också missnöjd med att Strindberg föredrog att läsa manliga författare:

”Hur länge till ska vi ha överseende med och tycka det är okej att Strindberg var så absurt nedlåtande och hatisk mot kvinnliga författare?”, skriver Gardell bland annat.

Han vill dock inte helt avpollettera Strindberg från litteraturscenen eftersom han anser honom vara en ”hygglig författare”.

Men efter Metoo-rörelsen så är det dags att byta namn på Sveriges främsta litterära pris, anser Gardell. Istället föreslår han att priset uppkallas efter en annan stor svensk författare – Selma Lagerlöf.

”Det säger något om det litterära Sverige att vi fortfarande uppkallar priset för årets bästa svenska böcker efter en kvinnohatare”, avslutar Gardell.

Groyperkrig om MAGA

0
Foto: Youtube

I USA har det så kallade ”Groyperkriget” rasat på amerikanska universitet. På ena sidan står den liberalkonservativa/etablissemangsrepublikanska ungdomsorganisationen Turning Point USA (TPUSA), som efter valet av Donald Trump kommit att bli ett sorts inofficiellt flaggskepp för MAGA-rörelsen. På andra sidan står en informell, delvis digital gräsrotsrörelse under samlingsnamnet America First (AF), ledd av den unge paleokonservativa Youtube-profilen Nick Fuentes. Fuentes säger sig representera traditionell konservatism med tydliga nationalistiska inslag.

AF-rörelsen var ursprungligen en av flera nyckelspelare i processen som resulterade i Trumps presidentvalsseger, men har successivt blivit besvikna på Trump-administrationen efter snart fyra år och få av de centrala vallöftena infriade. Man anser att Trump har svikit de kärnväljare som valde honom och istället blivit ledd till att steg för steg återgå till den för-trumpska republikanismen, med stark betoning på tillväxt, materialism, nyliberalism, stort fokus på Israel och ett evigt retirerande på punkt efter punkt där vänstern har kunnat segra och flyttat fram sina målstolpar. TPUSA har också upprepade gånger propagerat för ökad invandring, vilket går tvärt emot Trump-basens vilja.

Delar av högern anser sig vara snuvad på den förändring som var på gång 2016 och man menar att Trump har gått ner sig i det träsk han under valkampanjen lovade att dränera. Fuentes personligen stödjer fortfarande Trump, men med visst förbehåll.

Delar av högern anser sig vara snuvad på den förändring som var på gång 2016 och man menar att Trump har gått ner sig i det träsk han under valkampanjen lovade att dränera.

Under mandatperioden har TPUSA kommit att symbolisera denna ”kapning” av MAGA-rörelsen. Eftersom TPUSA är en ungdomsorganisation har man som ambition att vara närvarande vid de alltmer vänsterradikala och yttrandefrihetsfientliga universiteten. Med inspiration av den högerinriktade debattören Milo Yiannopoulos har man under hösten genomfört en universitetsturné där ledande företrädare, däribland grundaren Charlie Kirk, hållit tal med efterföljande frågestund.

Genom internet-forum och sociala medier tog Nick Fuentes tillfället i akt att mobilisera sina fans till att besöka eventen och ställa jobbiga frågor till de människor som man anser försöker ta över MAGA-rörelsen. Frågeställarna har kommit att kalla sig för groypers och använder en variant av grodan Pepe som symbol. Eventens frågestunder har innehållit kontroversiella frågor som talarna ofta vägrat besvara, alternativt givit raljerande svar på, och har fått omfattande digital spridning.

Exempel på konfrontation mellan TPUSA och ”groypers” med Nick Fuentes själv som kommentator.

De liberalkonservativa som tidigare dragit en lans för yttrandefriheten har under ”groyper-kriget” fått motta hård kritik för att vara yttrandefrihetsfientliga.

Frågestunderna har dessutom skapat en het debatt kring vad konservatism verkligen innebär och huruvida Fuentes har en plats inom rörelsen. De liberalkonservativa som tidigare dragit en lans för yttrandefriheten har under groyperkriget fått motta hård kritik för att vara yttrandefrihetsfientliga i samband med att man dels konsekvent vägrat ta debatten med Nick Fuentes, stängt ner frågestunder, uppmanat till censur på nätet och brunsmetat Fuentes och hans följare. Exakt det man tidigare kritiserat vänstern för.

Dragkampen på andra sidan Atlanten är högintressant eftersom det handlar om ett vägval: Ska den konservativa rörelsen nöja sig med att schakta ut träsket så att man själva får plats, eller ska man dränera det, gjuta en cementplatta och på den bygga ett nytt hus där konservativa och euroamerikanska intressen kan tillvaratas fullt ut och där debatten förs utan censur, nedtystning och åsiktskorridorer? Det kulturkrig som just nu pågår kan komma att avgöra vilket av dessa två scenarion som slår in och vilka som i historieböckerna kommer definiera MAGA-rörelsen.

Parnassen läser Serotonin av Michel Houellebecq

0

Ny forskning: Även vikingarnas förfäder dominerade Europa

0
Norden hade en dominant roll i europeisk handel under den senare delen av bronstiden. Foto: Youtube

Redan under bronsåldern präglades Norden av högkultur, med “båtfärder, handel, krigarideal och ett hövdingavälde med lyxkonsumtion och makt från gudarna”, skriver forskning.se.

Under bronsåldern var brons – en metallegering mellan koppar och tenn som användes för att tillverka bland annat vapen och verktyg – av central betydelse. Bronsen hade nått Europa via dagens Ungern och hade sedan dess gett den centraleuropeiska uneticekulturen en dominant roll på kontinenten, genom dess kontroll över den kopparbaserade, europeiska ekonomin.

Men uneticekulturen saknade kontroll över bronsens andra beståndesdel: tenn. Och detta börjar bli ett problem då efterfrågan på statusföremål i brons snabbt växer. Nordborna såg sin chans, agerade snabbt och kunde skaffa sig en central position som mellanhand i metallhandeln omkring 1 600 f Kr. Från Sydeuropa kunde de skaffa sig koppar och från de brittiska öarna tenn, och på så vis kunde nordborna tillgodose efterfrågan över en stor del av kontinenten – med god profit.

Jylland blir snabbt den rikaste regionen i hela Europa genom att köpa upp koppar och tenn för den bärnsten som man utvann hemmavid. Och vid denna tid värderades bärnsten nästan lika högt som guld.

– Jag tror inte att råvarorna kom till Norden steg för steg, det hade blivit för dyrt. Nordborna måste ha farit lång väg för att få tag i kopparn, en del från Centraleuropa, en del från Spanien. Det finns hällristningar i Portugal som uppvisar stora likheter med de skandinaviska, förklarar professor Johan Ling, Sveriges främste expert på hällristningar.

För sina nya rikedomar investerar nordborna i effektivisering av jordbruket och i nya handelsfartyg. De nordiska hövdingarna  blir allt mäktigare och började få en roll som liknade den vikingatida.

– I systemet är praktgåvor som guldringar, maktpositioner och kvinnor viktiga för allianser. Det är viktigt att bli berömd och ihågkommen. Gåvoutbytet är centralt även under vikingatiden, vilket syns i eddadikten Havamals levnadsregler, men systemet bildas på bronsåldern, säger Ling.

Hövdingarna styrde med makt från gudarna och precis som på vikingatiden var det de fria  bönderna och krigarna som utgjorde den högsta klassen. Det är dessa 20 procent av samhällets toppenskikt som begravdes prakftfullt i stora högar.

Järnets intåg satte punkt för Nordens storhetstid
Men när den europeiska ekonomin omkring 500 f Kr växlade från brons till järn så minskade behovet av råvaror från fjärran, och det handelssystem som nordborna fram till nu hade dominerat kollapsade. Det blev istället återigen Centraleuropa, med hallstattkulturen och kelter, som kom att dominera under järnåldern, på grund av att de hade utvecklat avancerad teknik vid framställande av järn och järnföremål.

Under tusen år därefter levde nordborna ett liv mer tillbakadraget till Norden, innan de nordiska venderna omkring 5-600 år e Kr kom att återta en tung roll i Europa genom sin handel med prestigevaror. Och med venderna lades dessutom grunden för de vikingatida långfärderna.

Parnassen avsnitt 2: Fursten av Machiavelli

0

Arkeolog: Engelskt ”nationalepos” är svensk historia

0
Skärmbild: SVT.

Det är den pensionerade Uppsalaprofessorn i arkeologi, Bo Gräslund, som till SVT:s Vetenskapens värld redogör för sin teori. Han har studerat Beowulfkvädet i åtta år och menar att det engelska nationaleposet i själva verket är ett östsvenskt diktverk skapat innan nordborna använde skriftspråk och senare nedskrivet på fornengelska, förmodligen i ett kloster.

Gräslund anser att den exakthet med vilken Beowulfeposet beskriver alltifrån historiska händelser som bekräftas av andra källor, begravningsriter och olika föremål bevisar att sagans ursprung är i riktiga händelser som utspelat sig i vad som idag är södra Sverige.

– Hur sjutton kan man ha suttit i England och fångat det här så väl?, säger han till SVT.

Istället tror Gräslund att Beowulfberättelsen kommit till brittiska öarna på 600-talet, kanske i samband med ett bröllop mellan en öst-anglisk kung och en svensk prinsessa.

Nytt “Vasaskepp” hittat i Stockholms skärgård

0
Marinarkeologer tror att man nu kan ha funnit Regalskeppet Vasas systerskepp Äpplet, i den främsta farleden in i Stockholms skärgård. Foto: Hasse Lundqvist

Ett krigsfartyg från 1600-talet har hittats i vattnet utanför Vaxholm, i Stockholms inre skärgård, skriver tidningen Mitt i. Och nu tror arkeologer att detta kan vara systerskeppet Äpplet, som byggdes samtidigt som Regalskeppet Vasa.

Marinarkeologerna menar att skeppsvraket, som likt Vasa är 69 meter långt, är en “häpnadsväckande” upptäckt. Att det ligger på havsbotten vid den främsta skärgårdspassagen in till huvudstaden gör att arkeologerna tror att skeppet kan ha varit avsiktligt sänkt för att fungera som hinder för inkräktare.

Man tror att det funna vraket är regalskeppet Äpplet, men det skulle även kunna vara något av regalskeppen Kronan eller Scepter. Örlogsfartyget Äpplet byggdes tillsammans med Vasa på samma varv i slutet av 1620-talet, men sjösattes året efter att Vasa sjunkit och fick därför modifierade dimensioner efter att en ny byggmästare, Hein Jakobsson, tagit över bygget. Framförallt valde Jakobsson att bygga Äpplet bredare än Vasa, som var ett högt och smalt skepp vilket bidrog till dess oavsiktliga förlisning.

– Bordläggningsplankorna är 40 cm breda och 10-12 centimeter tjocka i svart ek. Så det är riktigt saftiga grejer, säger marinarkeologen Jim Hansson till SVT.

– Vi inte sett några kanonportar, tyvärr har de eroderat bort

Regalskeppet Vasa kantrade och sjönk 1628 under sin jungfruresa, utanför Beckholmen i Stockholm. Vasa bärgades 1961 och är det enda 1600-talsskepp i världen som man har lyckats bärga i så gott som komplett skick. Vasa, som var något av ett skrytbygge och skulle fungera som symbol för Sveriges militära stormakt, är en av Sveriges populäraste sevärdheter med över tusen besökare om dagen.

Äpplet var med i den svenska flotta som seglade till Tyskland 1630 för det 30-åriga kriget. 29 år senare ska det ha sänkts avsiktligt för att fungera som en barriär in mot Stockholm och Sveriges flottbas.

– Det var nog ett ganska dåligt skepp det också, och det var antagligen därför det sänktes. De var fina att se på de här skeppen, men inte alltid så praktiska, säger Patrik Höglund från det dykteam som nu undersöker vraket, till SVT.

Timbuktu möter SD i rätten över stulen låtrad

0
Artisten Timbuktu möter SD i rätten. ©Wikimedia Commons/Frankie Fouganthin.

I valrörelsen 2018 använde SD Stockholms stad frasen ”alla vill till himmelen men ingen vill dö i vårdkön” i en av sina kampanjer. Timbuktu menade att detta är ett upphovsrättsligt intrång på hans låt ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” från 2005. Timbuktu stämde därför SD:s Stockholmsavdelningen förra året.

Timbuktu och hans skivbolag Universal kräver att partiet skulle betala en miljon kronor i vite, samt ersättning på 250.000 kronor till Universal och 50.000 kronor till artisten, skriver Dagens Nyheter.

Nu möts parterna i Stockholms tingsrätt.

SD:s advokat Niclas Karlsson tror inte att partiet blir fällt.

– En fråga som tingsrätten måste brottas med är om kortfattade fraser av allmänkaraktär över huvud taget kan skyddas av upphovsrätten, säger han i en kommentar till SVT:s Kulturnyheterna.

Textraden har förekommit många gånger tidigare i låtar. Bland annat spelade svenska Ewa Roos in en låt med samma titel 1976.

Låtraden förekommer även på engelska, bland annat hos den amerikanska bluesartisten Albert King.

Rage Against The Machine återförenas – ska på turné mot Trump

0
Donald Trumps presidentskap har fått bandet Rage Against The Machine att slutligen återförenas för att uppträda längs gränsen mot Mexiko. Foto: Scott Penner

Det uppger nättidningen Consequence of Sound, som i fredags tillkännagav nyheten i ett inlägg på Twitter. Bandet har utannonserat att de ska turnera i tre amerikanska städer nära den mexikanska gränsen. Så sent som i maj i år verkade inte gitarristen Tom Morello vara särskilt intresserad av en återförening.

– Jag skulle hellre se att folk startar sina egna band istället för att sitta och vänta på Rage Against The Machine. Låt oss höra vad ni har att säga. Kom loss och bara gör det, sa girarristen då till Heavy Consequence.

Men nu verkar rädslan för att få dras med Donald Trump i fyra år till ha fått gruppen att ändra sig. Rage Against The Machine gjorde sig ett namn under nittiotalet genom sitt starka motstånd mot kapitalism och sociala orättvisor och de använde sig av kommunistisk estetik, bland annat på albumomslag.

Men vad det är med presidentens politik som avskräcker bandet framgår inte av inlägget och på Twitter råder det delade meningar om syftet med bandets återförening. Finansminister Steven Mnuchin säger till CNBC den 25 oktober att arbetslösheten bland amerikaner under Donald Trumps styre nu har sjunkit till den lägsta nivån på femtio år och i Sverige har tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) kallat Trump för ”den fredligaste presidenten USA har haft”.

Men of Medan, kuslig interaktiv skräckhistoria

0

Historien om det fördömda skeppet Medan börjar strax efter Andra världskrigets slut. Två matroser tillbringar sin sista kväll i (numera) kinesiska Manchuriet med att bli något överförfriskade. Bakom dem lastas kvarlevorna av deras stupade landsmän. Efter att ha stött ihop med en officer blir de två matroserna inlåsta i varsin hytt på skeppet. Ute till havs får Medan känna på Stilla havets svåra stormar och en blixt slår ner i ett av det stora skeppets antenner. Efter några timmar har de båda matroserna vaknat och upptäcker snart att något inte står rätt till…

Ungefär 75 år senare skall ett gäng amerikanska överklassungdomar åka ut på havet i syfte att dyka, något de länge sett fram emot. Under en dykning till vraket av ett amerikanskt bombplan stöter de ihop med tre skumma män från lokalbefolkningen. Därefter börjar en resan mot helvetet.

I en annan del av världen håller jag och en vän på att installera spelet på en Xbox One. Vi har laddat upp med chips och Fanta. För att skapa rätt stämning har vi dragit ner på ljuset. Menysidan uppenbarar sig och snart kommer vi på att grafiken hade varit väsentligt bättre om vi spelat på en dator som Pewdiepie gör i sin let’s play. Men trots viss variation i grafik-kvalitén imponeras vi, särskilt när det kommer till cutscenes och mörkare ögonblick i spelet. På en dator hade grafiken varit fulländad. 

Det intressanta med Men of Medan, och andra spel från Supermassive Games, såsom den tidigare succén Until Dawn (2015), är att spelets tidslinje skapas av spelaren, och inte på förhand av producenten. Detta kallas ”interactive storytelling” och bygger på att spelaren avgör hur karaktärerna skall agera, reagera och socialisera i olika situationer. I konversationer med andra karaktärer är det du som avgör vad den du för tillfället spelar skall säga och hur denne ska agera, vilket i sin tur påverkar hur vad andra karaktärerna får för bild av dig och i förlängningen hur de agerar i framtiden.

Spelet är baserat på fjärilseffekten som innebär att till synes små val i stunden kan få stora konsekvenser i framtiden. Det är därför ibland svårt att välja vad karaktärerna skall göra och det går inte att fatta helt perfekta beslut. Extra svårt blir det i stressiga situationer då du måste göra snabba val. Vissa segment i Men of Medan innehåller också inslag av jakt. Då måste du vara snabb med att trycka på rätt knappar, annars kan det få stora konsekvenser (vilket det också fick när vi tryckte fel). Till skillnad från andra spel kan du inte gå tillbaka och göra om. Dina val är irreversibla. 

Spelet är baserat på fjärilseffekten som innebär att till synes små val i stunden kan få stora konsekvenser i framtiden.

Det som tilltalar mig extra mycket med Men of Medan är att ens moraliska kompass sätts på prov. En annan intressant aspekt är att handlingen alltid kommer att vara olik varje gång man spelar. Första gången vi spelade satte vi målet att alla fem karaktärer skulle överleva äventyret. I slutet hade tre av dem dött.

Spelet lever också upp till sitt rykte som läskigt, men det ska dock sägas att jag är en ganska lättskrämd person. Ibland kommer vissa ”jump scares” men generellt är skräckupplevelsen subtil och snarare inbyggd i miljön och handlingen, vilket jag tycker är ett av spelets styrkor.

Men of Medan har dock vissa problem. Den största grejen som irriterade oss var att spelet ofta laggar, särskilt under cutscenes. Detta har även påtalats av andra recensenter och har inte att göra med vårt Xbox. När det kommer till handlingen så tycker jag att spelförfattarna kunde ha slipat på den övergripande storyn. Utan att avslöja för mycket så är inte handlingen särskilt innovativ. Inspiration har man tagit från legenden om SS Ourang Medan.

Jämfört med Until Dawn är handlingen här mycket grundare och saknar plot twist. Något jag kan tycka borde ha gjorts annorlunda är svårighetsgraden att hålla karaktärerna vid liv. Två av dödsfallen ägde rum då jag klickade fel på två knappar, utan att ha klickat fel innan. Svårighetsgraden håller en förvisso skärpt, men tar det kanske lite för långt. 

Sammanfattningsvis är Men of Medan spelvärt trots vissa tillkortakommanden. Spelet får därför 3,5 av 5 i betyg, efter ett halvt poängs avdrag pga lagget på Xbox. Som spelets titel antyder så planerar Supermassive Games att släppa fler spel i serien, som en längre antologi. Antalet kommer att bero på hur bra de säljer men enligt planen skall minst åtta spel släppas, varav Men of Medan är det första. Uppföljaren Little Hope beräknas komma ut någon gång under 2020. Förhoppningsvis har man tagit itu med lagget tills dess. 

Staten och kapitalet Sverige 2019 remix

0
Ebba Grön framför "Staten & Kapitalet" i Ultrahuset 1981. En låt vars sensmoral artikelförfattaren menar är tillämpbar på Sverige 2019. Foto: Youtube

1980 släpptes låten ”Staten och kapitalet” av bandet Ebba Grön. Samma år föddes jag och trots att jag lyssnat på låten extremt många gånger, har jag inte riktigt fattat innebörden av låten förrän nu. Jag hade aldrig insett att låten handlar om censuren i Sverige 2019.

Det började på tidiga våren 2018, Bonnierägda Expressen och Dagens Nyheter började driva en omfattande kampanj mot Youtube och syftet var att få bort bland annat antisemitiskt innehåll. Kampanjen lyckades och Youtube, som ägs av Google, tog bort flera kanaler som syftade till att sprida detta innehåll. Bonnier fick även Granskning Sveriges sida borttagen, trots att ingen domstol hade pekat ut innehållet som brottsligt. Granskning Sverige valde våren 2019 att starta om kontot men ändock har 4 års fristående journalistiskt arbete försvunnit.

Efter denna lyckosamma kampanj talade justitieminister Morgan Johansson om att han skulle kalla till ett möte mellan regeringen och Google för att få företaget att själv sanera hatet och våldet. Om inte detta sker så är justitieministern inte rädd för att lagstifta för att få bort hatet. Är det kanske därför Youtube driver censuren så hårt?

För dryga två veckor sen fick kanalen se ett klipp borttaget, Youtube menade att det innehöll ”hatretorik.” I klippet beskrev journalisten och socionomen Gunnar Sandelin hur anmälningarna om hets mot folkgrupp hade ökat dramatiskt sedan 90-talet. Som tur var ändrade Youtube sig och la tillbaka klippet. Men frågan kvarstår: är det verkligen sunt att i ett demokratiskt land som Sverige ha en regeringen som springer Bonniers ärenden för att få bort oönskat innehåll från nätet? Jag tycker mer det liknar Kina anno 2006 som, erbjöds ett grovt censurerat Google som sökmotor.

Även om du hatar vissa åsikter tjänar det inget till att censurera dem. Staten ska låta bli att springa storföretagens ärenden och hota företag med lagstiftningar. Internet föddes fritt och internet måste få fortsätta vara fritt.

”Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort!”

0
Jonas Nilsson
"Mitt mål är till stor del att väcka en tribalistisk anda i Sverige", säger Jonas Nilsson. Foto: Alexander Wilhelmsson/Exakt24

När den kända författaren och psykiatern David Eberhard lät sig intervjuas i dokumentären Det könlösa samhället, en dokumentär om könsroller, genusteori och barnuppfostran, så gick genast Jonathan Leman från den vänsterextrema ”underrättelsetjänsten” Expo till angrepp mot Eberhard. ”Noterar att David Eberhard fungerar som dragplåster i trailern till kommande dokumentär från vit makt-bolaget ’Palaestra Media'”, skrev Leman.

Palasestra drivs av författaren och debattören Jonas Nilsson och det var också han som hade intervjuat Eberhard. Bland vänner beskrivits istället Nilsson som en ”modern Tintin” – en man med äventyrslyster som reser jorden runt och gör spektakulära saker. Jonas Nilssons 34-åriga liv sträcker sig från svenska Sigtuna till Sydafrikas savann, Amazonas djungler, Ukrainas stäpper och tillbaka till Stockholm där han idag arbetar med att väcka debatt – ofta utifrån ämnen och teman som han har tagit med sig från utlandet.

Just nu är han aktuell med boken När migration blir konflikt (Logik förlag, 2019) och Exakt24:s Alexander Wilhelmsson har intervjuat honom.

Namn: Jonas Nilsson
Ålder: 34
Yrke: Opinionsbildare/konsult
Hobby: MMA, klassisk bildning, politisk teori
Kul anekdot: ”När jag luffade genom Amazonas från Franska Guyana till Rio de Janeiro för att få ett nytt svenskt pass av konsulatet. Främlingslegionen hade tagit det.”

Hej Jonas! Tack för att du ville ställa upp på den här intervjun. Jag skulle vilja börja med att fråga vad du har för bakgrund.

– Jag är född och uppvuxen i Sigtuna, norr om Stockholm, tillika Sveriges första huvudstad. Min pappa var entreprenör som hade tre mindre bolag, mamma arbetade på ett av pappas företag.

Har du alltid varit äventyrligt lagd?

– Ja, det har jag. Jag har alltid varit den som har testat gränser i olika sammanhang. Dock såg jag inte mig själv så då jag var ung. Jag utgick ifrån att det var ett normalläge. Först när jag blev äldre insåg jag att jag kanske skilde mig i detta avseende.

Mina vänner kallar mig ibland för ”krigsfilosofen”

Skulle du kalla dig själv för en allkonstnär?

– Mina vänner kallar mig ibland, med välmening, för ”krigsfilosofen”. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till just det. Jag håller på med lite allt möjligt. Jag dras till spänningen samtidigt som jag i någon mening är jag filosofiskt lagd.

Har du några filosofiska förebilder som du ofta använder i dina resonemang?

– Inom statsvetenskapen är det Carl Schmitt. På det militära planet skulle jag säga den israeliska historikern Martin van Creveld. Som filosof är definitivt Friedrich Nietzsche en favorit. Det intressanta med Nietzsche är att han till skillnad från andra filosofer ställer sig bortom de objektiva sanningarna och istället sätter överlevnad som ett centralt tema för diskussionen.

Det märks att Nilsson är på sin hemmaplan. På ett bekvämt sätt diskuterar han allt ifrån Carl Schmitts konfliktteorier till Nietzsches tankar kring urmänniskan. Det är i det filosofiska rummet han känner sig hemma, det är därifrån han försöker förstå människan och dess karaktär. Efter en lång men intressant utläggning tvingas jag avbryta för nästa fråga.

I mångt och mycket är det det militära som har definierat ditt liv. Vad var det som från början fick dig att söka dig dit?

– Först var det givetvis värnplikten som jag gjorde 2002-2003. Vi var en av de sista kullarna som genomgick den av ren kutym (sed). Tvånget var redan avskaffat men av tradition var det något som de flesta gjorde. Sedan har jag alltid sökt äventyret och jag kände att det militära gav mig det.

Jag har alltid sökt äventyret och jag kände att det militära gav mig det.

Det du idag framförallt är känd för är ditt engagemang för boerna i Sydafrika. Vad tog dig dit från början?

– I min ungdom var jag engagerad i Nationell ungdom. Det som fick mig att åka dit då var dels att vår systerorganisation där nere, Afrikaanderska motståndsrörelsen (AWB), sågs som legendariska och hade mycket hög status internt. Sedan visste jag att AWB:s status där nere var väsensskilt från den som vi nationella hade i Sverige. Att vara AWB:are i Sydafrika var ungefär som att vara sverigedemokrat i dag, något kontroversiellt men i mångt och mycket accepterat.

– Det kändes som en stor grej hos mig. Men precis som med så många andra av mina resor så var givetvis sökandet efter äventyr och spänning en viktigt komponent vid sidan av ren idealism.

Boerna är en av Sydafrikas ursprungsbefolkningar och de härstammar från franska/holländska, protestantiska nybyggare på 1600-talet. Boerna är vid sidan av de med brittisk bakrund den ursprungliga vita minoriteten i Sydafrika. Gruppen blir idag diskriminerad från både privat och statligt håll och riskerar att inom kort få sina landegendomar exproprierade, likt processen i Zimbabwe under president Mugabe.

Vad är AWB? Vad har de för syften? Har de någon ideologi?

– AWB var en nationalistisk, paramilitär organisation/milis som syftade till att skydda boerna och ge dem ett eget hemland. Den grundades redan under Apartheid-tiden och var 1994 så mäktig att den deltog under förhandlingarna med Nelson Mandela. På den tiden hade de kapaciteten att starta, och kanske även vinna, ett inbördeskrig. Idag är boernas samlade beredskap avsevärt sämre.

Utifrån anklagas ofta organisationen för att vara högerextrem, eller till och med nazistisk. Ett belägg för detta är valet av flagga som påminner lite om något från Tredje riket. Stämmer dessa anklagelser?

– Nej, det skulle jag inte säga att de gör. AWB vill ha ett eget boerskt hemland, inte återskapa något sorts apartheid-styre. Angående flaggan så finns det givetvis inspiration från Tredje riket. Boerna samarbetade länge med tyskarna. Redan innan Första världskriget, då kejsardömet fortfarande existerade, samarbetade man genom Tyska Sydvästafrika [dagens Namibia, red. anm]. På den tiden var britterna den största fienden.

– I samband med att tyskarna under båda världskrigen var fiender till Storbritannien så blev Tyskland i någon mening ”fiendens fiende”, vilket skapade incitament för samarbete. Det är i den kontexten flaggan bör ses. AWB själva brukar förklara flagg-kritiken med att symbolen i mitten utgörs av tre sjuor (777), vilket är en kristen symbol i kontrast till djävulstalet 666. De anser vidare att kristendomen inte är förenlig med nationalsocialismen.

Efter ex månader i Sydafrika for Jonas Nilsson hem. Men det sydafrikanska land och det folk där nere han kämpat för har förblivit honom varmt om hjärtat, vilket har fått honom att återvända ett flertal gånger samt fått honom att ha boernas öde som en röd tråd genom sitt nuvarande politiska engagemang.

Engagemanget i AWB var dock inget som stillade Jonas hunger efter spänning och äventyr. En kortare tid efter tiden i Sydafrika anslöt han sig till den franska Främlingslegionen och blev stationerad i Franska Guyana (Sydamerika).

Hur var miljön i Främlingslegionen?

– Man kan dra många paralleller till hur det ser ut i amerikanska fängelser. De interna grupperingarna är baserade på etniskt ursprung. Vi hade dels den svarta gruppen ”Maffias”, de flesta afrikaner från de före detta franska kolonierna som efter utförd tjänst få ett franskt medborgarskap.

– Vi hade min grupp ”Angloforerna”, bestående av i huvudsak vita västerlänningar. Den tredje större gruppen var ”Ryssarna”, ett samlande begrepp över alla östeuropéer/slaviska folk. I deras fall handlade det, utöver prestige, om lönenivåerna som är väsentligt högre än de i östra Europa. I övrigt är miljön väldigt sträng och disciplinen hård. Livet är också ganska spartanskt.

Hur såg vardagen ut för er legionärer?

– I legionen är man alltid i tjänst, även om det också är mycket dötid. Därav blir du aldrig helt ledig om du inte är på permission utanför kasernen. Rent praktiskt så bestod vardagen, utöver träning, av patrullering av den kringliggande regnskogen, vakttjänst och uppgifter relaterade till legionens försörjning.

Vad fick dig att lämna legionen?

– Efter cirka ett år kände jag mig klar. Jag hade uppnått det jag ville, det vill säga prestigen, äventyret, spänningen.

Att lämna legionen är dock inte helt okomplicerat. Eventuellt får man som avhoppare sitta i legionens eget häkte i väntan på att ens ärende behandlas. Jonas Nilsson valde istället att gå sin egen väg:

– En dag stack jag bara där ifrån. Innan hade jag meddelat ett av befälen att jag tänkte dra iväg. Jag ville inte att mina kamrater skulle tvingas ut i djungeln för att leta efter
mig. Eftersom jag hade lämnat legionen på ett okonventionellt sätt så var jag utan pass, legionen hade det.

– För att kunna ta mig hem var jag tvungen att ta mig till det svenska konsulatet i Rio de Janeiro. Efter att ha liftat till den gränsflod som skiljer Guyana från Brasilien tog jag en kanot över till Amazonas djungler. Efter att ha vandrat igenom ett antal djungelbyar lyckades jag komma på en sorts färja/ångbåt som tog mig längst med floden. Ungefär 3 dagar efter avskedet i Guyana nådde jag nått Rio de Janeiro och kunde ta mig hem till Sverige.

Tiden gick och Jonas Nilsson började studera statsvetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm. Under ett sommarlov fick han erbjudandet av några vänner att åka ner till Ukraina för att bli instruktör åt den idag ökända, tillika högerradikala Azov-bataljonen. Som instruktör tränade han nya rekryter till bataljonen.

Eftersom Nilsson kallar sig nationalist så ville jag fråga honom varför han tog en såpass pro-ukrainskt ställning i en konflikt som är uppenbart rörig och kontroversiell ur ett nationalistiskt perspektiv. Enligt Nilsson anslöt han sig till gruppen av främst ”vänskapliga skäl”. Därav frågar jag honom om han lika gärna hade kunnat hamna på den ryska sidan om umgängeskretsen sett annorlunda ut.

– Nej, det hade jag inte!, säger Nilsson med bestämdhet.

– Jag står inte på samma sida som någon som viftar med sovjetflagg.

Nilsson hänvisar sitt ställningstagande till den, enligt honom, misslyckade ryska diplomatin och den sovjetnostalgi som kommit att prägla det sentida Ryssland. Ett exempel Nilsson tar upp är att den ryska regeringen vägrar erkänna Sovjets ockupationer av grannstaterna som just ockupationer. Putin saknar helt enkelt respekt för grannländernas suveränitet, hävdar Nilsson.

Konflikt som delar nationalister
Ryssland-Ukraina frågan är tveklöst en fråga som splittrar svenska nationalister då båda sidor dragit till sig frivilliga, likt den situation som uppstod under Spanska inbördeskriget. Personer av olika ideologiska hemvister har anslutit sig till båda leden i en grumlig konflikt präglad av propaganda från båda sidor.

På den ukrainska sidan finner vi en uppsjö av grupper som är alltifrån fascister till USA-vänliga liberaler som vill att Ukraina närmar sig Europa. Den andra sidan har dragit till sig alltifrån nationalister till traditionella kommunister som av olika anledningar valt den ryska sidan. I likhet med de spansk- frivilliga kan de vara både vänner och fiender på hemmaplan, men också vice versa i Ukraina.

Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort. Jag vilar inte på gamla meriter, man måste visa vad man går för.

Idag är Jonas Nilsson många erfarenheter rikare jämfört med när han for till Sydafrika för första gången. Jag frågar honom om det finns någonting han ångrar med sitt tidigare engagemang, alternativt om han kunde ha gjort någonting annorlunda.

– Nej, jag ångar ingenting. Det mesta har varit nyttiga erfarenheter. Med det sagt håller jag inte längre med mig själv [den yngre Jonas Nilsson; red. anmärkning ] i allting. Då jag for till Sydafrika var jag socialist i många frågor. När jag kom till Sydafrika mötte jag en annan mentalitet. Där fanns istället ett frihetligt ideal i linje med rådande farmarkultur. Man är ”kung på sin gård”.

– Eftersom avstånden är så stora i Sydafrika så måste man lösa sina problem på egen hand. Det går inte att förlita sig på någon annan. Mina erfarenheter i Sydafrika gjorde att jag närmade mig det libertarianska hållet.

Jonas Nilsson har de senaste åren blivit något av en stigande stjärna inom den svenska nationella rörelsen. Dels beror det på hans verk Anarko-fascism som kortfattat är en sammanställning varför amerikanska libertarianska/frihetliga kretsar gick ihop med amerikanska nationalister under 2016-års presidentval. Nilsson har dessutom producerat dokumentären Boer Project: South Africa – A Reverse Apartheid? som i dagsläget har 300 000 visningar på Youtube. Dokumentären handlar om boernas utsatta situation i landet och är en del av ett större projekt under namnet Palaestra media.

Palaestra media har också hamnat i rampljuset när man arrangerat en populär debatt mellan Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand och den libertarianska filosofen Alexander Bard. Andra viktiga projekt har varit de två senare dokumentärerna Det könlösa samhället och The witch doctors curse. I veckan släppte Nilsson en ny essä-samling, När migration blir konflikt, utgiven på Logik förlag. Som titeln antyder är den röda tråden är den politiska dynamiken mellan migration och konflikt.

Mitt mål är till stor del att väcka en tribalistisk anda i Sverige

Vad är ditt syfte och mål med aktivismen?

– Att väcka allmän opinion och styra narrativet. Mitt mål är till stor del att väcka en tribalistisk anda i Sverige genom att påvisa den självklara sådana i Sydafrika. Etablissemanget är rädda för ”vit solidaritet” då det kan spilla över på andra saker också.

– Utöver att förändra narrativet i Sverige så vill jag givetvis också väcka rättmätiga sympatier för det boerska folket och det de utsätts för av både den sydafrikanska staten och civilsamhället.

Vad är du mest stolt över i livet?

– Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort. Jag vilar inte på gamla meriter, man måste visa vad man går för.

Intervjun avslutas och jag kan konstatera att Jonas Nilsson är en sällsynt typ av människa som sällan återfinns i det moderna samhället – en rest av tidigare generationers nyfikenhet, djärvhet och starka vilja. Oavsett om man sympatiserar med Nilssons världsåskådning eller inte så får man erkänna att han lever sitt liv utifrån egna premisser och bortom det konventionella. I hans bok Anarko-fascism hittar jag ett citat från Havamal (Odens sång, vers 77) – en vers som han själv tycks försöka leva efter:

Fä dör,
fränder dö,
själf dör du likaledes;
jag vet ett,
som aldrig dör;
domen öfver död man