onsdag, 5 augusti, 2020
onsdag, augusti 5, 2020

Bland kungar och krigare – Fornnordiska sagor om härnadståg och krigaröden runt Östersjön

0
Härnadståg och andra äventyr redogörs för på ett målande sätt i våra förfäders berättelser. Sagorna fascinerar än, på bilden en drabbning i en vikingaby i Upplands-Väsby norr om Stockholm, sommaren 2019. Foto: Nya Tider

Oden var en stor krigare, han for vida omkring och underlade sig många riken. Han var så segersäll, att han hade framgång i varje strid, och därav kom det sig, att hans män trodde att han hade segern i sin hand i varje drabbning.

Så berättas det om Oden i Ynglingasagan i Andra samlingen av Fornnordiska sagor. Enligt denna saga var Oden en hövding som dyrkades som en Gud och det är med honom som Ynglinga­sagan börjar, en saga som berättar om flera av sveakungarna som härskade i Svitjod.

Bildsten, Hammars 1 på Gotland, handlar troligen om en av sagorna. Denna tre meter höga sten från 700-talet visar överst en kvinna mellan två beväpnade män. Enligt en tolkning är det konungadottern Hild som här rövas bort av Heden, en rivaliserande konung till hennes far Högne. Foto Bengt Lundberg, RAÄ

Fornaldarsagor definieras i inledningen till första volymen på följande sätt: ”En fornnordisk sagogenre som berättar om hjältar och kungar från folkvandringstid, vendeltid och äldre vikingatid.” Dessa sagor skrevs under 1200- och 1400-talen, men det är först nu som svenska översättningar av dem publicerats i ett större samlingsverk. Inte mindre än fyrtiotre sagor har tryckts i dessa tre samlingsvolymer, men alla har inte översatts av Ulwencreutz och hans medhjälpare. Flera av sagorna översattes nämligen på 1800-talet och under 1900-talets första fyra årtionden. Men flera av sagorna är alltså helt nyöversatta.

Översättarna har valt att behålla de äldre namnen på olika platser, som Gårdarike (Ryssland) och Serkland (Nordafrika och Västasien), men allt förklaras i fotnoter. Fotnoterna utgör för övrigt ett betydande tillägg till vissa sagor, som klargör vissa ord och begrepp, redogör för släktskapsrelationer och ger en historisk kontext.

Levande språk och hårdkokt stil
Fornaldarsagorna, som ingår i Fornnordiska sagor, är fascinerande och stundtals riktigt spännande berättelser. En del av sagorna har dessutom ett mycket levande, målande språk vilket stärker läsupplevelsen. Man kan riktigt se framför sig hur krigarna drabbar samman på land eller till sjöss, hur guldskatter glimmar, se hur Gånge-Rolf strider mot sina motståndare på ett slagfält i Gårdarike och hur Ragnar Lodbroks son Ivar Benlös beslutsamt söker upp kung Ella av Northumbria efter att fadern dödats av denne kung. Mod, lojalitet och svek skildras ingående.

Prakt och rikedomar är inte gratis, vilket sagorna förtäljer. Detalj ur Carl Larssons målning Midvinterblot (1915).

Den hårdkokta stil som är så vanlig i de isländska sagorna förekommer även i några av de här sagorna från våra trakter, särskilt i Jomsvikingarnas Saga. 1800-talsöversättningen av denna saga har redigerats språkligt och även kompletterats med nyöversatta delar. Vad som utmärker denna stil är berättarens objektiva ställningstagande. Berättaren tar nämligen inte ställning för någon karaktär, och sagor som är skrivna i denna stil saknar motpolerna gott och ont samt moraliskt och omoraliskt. Det är upp till läsaren själv att avgöra.

Ett exempel på den här sortens berättande:

Så snart konung Harald sport, att Åke dragit ur landet, lät han rusta ut tio skepp och femhundra man. Han bjöd dem fara åstad och möta Åke, när han vore på hemvägen, samt taga livet av honom och allt hans följe.

Citatet är taget ut Jomsvikingarnas Saga. Observera att berättaren varken hyllar eller fördömer kung Harald för denna handling. Det intressanta med den här sortens berättande är att den kyligt objektiva, konstaterande tonfallet som genomsyrar sagor som den om jomsvikingarna gör att den sagan stundtals blir obehagligare än Sigurds brutala slakt av ormen Fafner.

Dock är det samtidigt så att oavsett om fornaldarsagan man läser är skriven i hårdkokt eller mer inlevelsefull stil har de gemensamt att de är alla svåra att glömma och man minns dem även efter att man slutat läsa. Alla kungar, krigare och kvinnor som skildras ger dessutom intryck trots att de är så enkla, men det beror på att de trots enkelheten ändå framstår som människor av kött och blod som förevigats i de olika texterna. Att litterära figurer inte behöver ha flera olika nyanser och lager för att vara fängslande och intressanta är gestalter som Ragnar Lodbrok och Ivar Benlös bevis på. Man minns dem ändå och är inte helt oberörd när man läser om dem.

En del av vårt nordiska kulturarv
Fornaldarsagorna som samlats och översatts under ledning av Ulwencreutz är mer än bara sagor. De är en del av vårt nordiska kulturarv, men på sätt och vis även vår historia, då minst två oberoende källor styrker Ragnar Lodbroks möjliga existens. Dessutom ger dessa sagor en bild av hur de nordiska folken levde en gång i tiden, samt hur samhället såg ut, vilket bidrar ytterligare till deras historiska betydelse.

Fornaldarsagorna har tidigare inte blivit särskilt uppmärksammade och i stället är det de isländska sagorna som varit populära. Detta trots att Fornaldarsagorna inte sällan har sin handling i Sverige och skildrar forntida svenska hjältekaraktärer, såsom Hjalmar den hugstore (i Hervararsagan), Herröd, Ingvar Vittfarne eller Rolf Götriksson med flera. Fritjof den djärves saga inspirerade Esaias Tegnér att i början av 1820-talet skriva Frithiofs saga.

De har berättats, skrivits ned och tryckts genom århundradena. På så vis har de hållits vid liv och inspirerat generation efter generation. Fornnordiska sagor är ett verk som kan hålla dem vid liv långt in framtiden och rekommenderas till alla. Oavsett om ni är mest intresserade av att ta del av ett nordiskt kulturarv, tittar på Vikings och blivit nyfikna på fornaldarsagan som den serien är inspirerad av eller helt enkelt vill läsa några spännande berättelser om forna tiders kungar och krigare är dessa tre samlingsvolymer definitivt något för er.

Riksföreståndaren som nästan blev kung

0
Sten Sture den yngre dog på Mälarens is den tredje februari 1520. Carl Gustaf Hellqvist: Sten Sture d y:s död på Mälarens is, 1880, Nationalmuseum. Foto: Greta Lindström, allmän egendom.

Han har gått till historien som Sten Sture den yngre, men det var inte hans riktiga namn. Han föddes som Sten Svantesson (Natt och Dag) vid årsskiftet 1492-1493. Hans exakta födelseår är okänt. Det var först år 1512, när han blev riksföreståndare, som han började kalla sig Sten Sture den yngre.

Sten kom från en ätt som länge deltagit i politiska maktkamper och stridigheter, inte minst efter grundandet av Kalmarunionen år 1397 som kom, som det framgår i artikeln om Sten Sture den äldre (eNyT v 41/2018), att förvärra den redan väldigt spända relationen mellan svenskarna och danskarna.

Sten Sture den yngre – född Sten Svantesson (Natt och Dag) – hade stora ambitioner. Samtida avbildning av Sten Sture i Västerås domkyrka. Foto: Wikimedia Commons

Sten tillhörde den Stureätt som grenade ut sig ur den gamla ätten Natt och Dag. Då han var ättling till Sten Bosson (Natt och Dag), vars syster Märta varit gift med Sten Sture den äldres farfarsfar hade han mycket avlägsna släktband till både denne mäktige riksföreståndare och den äldre Stureätten (även känd som Sjöbladsätten). Hans farfarsmor, Katarina Svensdotter Sture, tillhörde den yngre Stureätt som härstammade från Danmark och Stens farfar, Nils Bosson, bytte ut sin fars släktnamn till sin mors.

Bo Eriksson noterar i boken Sturarna: Makten, morden, missdåden att Nils Bosson Sture blev en av de närmaste anhängarna till Sten Sture den äldre, som var Sveriges riksföreståndare under åren 1470-97 och 1501-03. År 1493 bröts dock den goda relationen mellan riksföreståndaren och Nils Bosson Sture. Orsaken till brytningen var att Sten Sture den äldre tvingade Nils att byta ut Västerås län mot Stegeborgs slott det året. Detta fick även till följd att Sten Sture den äldre fick en fiende i Nils Bosson Stures son, Svante Nilsson (Natt och Dag), som ställde sig på danskarnas sida och till och med hjälpte den danske kungen Hans att störta den svenske riksföreståndaren 1497. Svante Nilsson (Natt och Dag) försonades dock med Sten Sture den äldre efter att kung Hans började återkräva förläningar av honom. År 1501 blev Sten Sture den äldre åter riksföreståndare, med stöd av Svante Nilsson. Detta ledde i sin tur till fiendskap mellan Svante Nilsson och kung Hans.

Efter Sten Sture den äldres död år 1503 efterträdde Svante Nilsson (Natt och Dag) honom som Sveriges riksföreståndare.

Den blivande riksföreståndaren
Eriksson skriver att riksföreståndare Svante Nilsson (Natt och Dag) tidigt började betrakta sonen Sten Svantesson (Natt och Dag) som sin efterträdare och så fort sonen blivit myndig vid femton års ålder ”fick han ta steget in i den feodala offentligheten och axla rollen av att vara sin fars hjälpare och vapendragare.” Svante sände även sin son på diplomatiska resor till Danmark och Eriksson noterar att Sten även fick ”delta i förhandlingar med representanter för den mäktiga tyska Hansan.”

En annan del av utbildningen till riksföreståndare var även att delta i strid. Eriksson framhåller att på den tiden var det så att den ”som inte förstod att leda trupper i strid kunde inte heller leda ett land i fred.” Sten fick därför, som Eriksson skriver, delta ”i stridigheter mot danska trupper i Västergötland 1510-11.”

År 1511 utsågs han dessutom till ståthållare i Västergötland. Som ståthållare var hans uppgift att, som Eriksson skriver, vara ”kungens högsta representant på ett slott och ansvara för bland annat dess militära beskydd och administreringen av skatterna i området.” I samband med att han tillträdde som ståthållare gifte han sig med den sjuttonåriga, högättade damen Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, som var moster till den framtida kungen, Gustaf Eriksson Vasa.

År 1512 dog Svante Nilsson (Natt och Dag).

Från Natt och Dag till Sture
I samband med faderns död bytte Sten namn från Sten Svantesson (Natt och Dag) till Sten Sture. I biografin Furste av Norden: Kristian Tyrann konstaterar Erik Peterson att det var ett enkelt propagandaknep. Det var det också, men samtidigt tydde det på att Sten, som Eriksson noterar, förstod det politiska värdet i namnet Sture. Att Sten saknade nära släktband till riksföreståndaren och den hårde unionsmotståndaren Sten Sture den äldre hade ingen betydelse i sammanhanget. Vad som var av politisk och symbolisk betydelse var att Sten genom detta namnbyte klargjorde för alla att han var den nye Sten Sture – och den nye nageln i ögat på Kalmarunionen och alla unionsvänliga i Sverige. Att göra detta namnbyte var på så vis även del av Stens politik.

Namnbytet innebar även, enligt Eriksson, att namnet Sture fick ”en politisk konnotation och en nimbus som förband Sturarna med historien, främst då med den mäktiga portalgestalten Sten Sture den äldre.”

Kampen om makten
Svante Nilsson hade visserligen avsett att Sten skulle efterträda honom som riksföreståndare, men riksrådet hade andra planer. Under mötet i Arboga i början av år 1512 utsåg de istället Erik Trolle till riksföreståndare. Detta vägrade Sten Sture den yngre att acceptera och tog till en annan politisk metod: Agitation. Han började, som Eriksson skriver, resa runt i landet och ”skaffa sig stöd hos lägre befattningshavare inom statsorganisationen, som häradshövdingar och fogdar, samt hos de breda folkmenigheterna. Han agiterade skickligt på torg, ting och vid marknader och lät hylla sig som ’riksens föreståndare’.”

Kristian II blev Sten Sture den yngres hårdaste motståndare. Målning av Pieter van Coninxloo, daterad 1521. Foto: Wikimedia Commons

Detta ledde oundvikligen till att Sten fick mäktiga fiender, inte minst bland riksråden, som i ett försök att motarbeta den envise Sturen förbjöd bönderna att betala skatt till slotten. Det var nämligen så, som Eriksson skriver, att slottsloven (det vill säga befälen över slott, borgar och fästningar) ”var ställda på honom [Sten Sture den yngre] personligen” och ”inte till rådet”. Sten kontrade då, enligt Eriksson, genom att avkräva ”löften av allmogen och lyckades övertyga dem om att även fortsättningsvis leverera skatter till slotten”. På så vis legitimerade han sig inte bara som riksföreståndare utan även, som Eriksson framhåller, ”möjlig tronpretendent.”

Även biskoparna vände sig emot Sten och Eriksson noterar att de ”agiterade mot Sten Sture på kyrkomöten”. Deras ord tycks dock inte ha nått den största delen av befolkningen då Sten Sture förblev mycket populär bland folket.

Sten Sture var mycket medveten om att han hade fiender bland riksråden. Därför anlände han till riksrådsmötet i Stockholm sommaren 1512 med, som Eriksson skriver, ”ett stort militärt följe”, men det hade ”rådet gjort också, och det uppstod handgemäng med blanka vapen under mötet.”

Sten nådde dock sitt mål. Han fick ersätta Erik Trolle som Sverige riksföreståndare, men det fanns ett pris. Eriksson skriver att Sten tvingades att, som en kompensation ”för blodvitet och andra konflikter som uppstått”, gå med på att ”göra politiska eftergifter”, som att låta kyrkan själv utse ämbetsinnehavare och tillåta att riksvårdande ärenden avgjordes av riksrådet. Han tvingades även, enligt Eriksson, ”svära en dyr ed om att följa rådets anvisningar och önskemål”.

Riksråden kom dock snart att inse att de underskattat Sten Sture. Eriksson skriver att när Kristian II efterträtt Hans som kung av Danmark och Norge år 1513 kom riksråden och Sten Sture överens om ”att man i största möjligaste mån skulle arbeta för ett utträde ur unionen men gå försiktigt fram.” Att riksråden ville gå försiktigt till väga var föga förvånande. Sedan 1501 hade två blodiga unionskrig mellan Sverige och Danmark avlöst varandra och vid tiden för kung Hans död rådde vapenstillestånd snarare än egentlig fred. Malmöfreden tycks nämligen inte ha blivit undertecknad av de svenska riksråden av anledningen att, som det framgår i Petersons biografi, fredsvillkoret för Sverige var att acceptera antingen Hans eller Kristian som sin kung eller tvingas betala en summa som inte var fastställd. Förhalningar lär därför ha förekommit från svenskt håll då svenskarna inte ville godta Kristian som sin kung. Dock erkände de, som Peterson skriver, Kristians arvsrätt till Sveriges tron.

Det rådande läget förklarar riksrådens att vilja gå försiktigt till väga. Dock tröttnade Sten Sture, enligt Eriksson, ganska snart på den försiktiga linjen. Han ville snarare konfrontera Kristian direkt, skriver Eriksson, vilket var bland det sista riksråden ville.

Sten Sture kom även på kant med riksrådet när det gällde slottsloven i riket som var ställda på honom. Rådet ville, konstaterar Eriksson, ta kontrollen över slottsloven i Olofsborg och Viborg, men Sten Sture svarade då med att bege sig till Finland och riva upp det beslutet och sedan lät han ställa till med ”bondeoroligheter hos förläningstagare för att påverka och få dem att lägga slottsloven på honom.”

Den agitatoriska politik som Sten Sture den yngre förde gav honom en fiende i ärkebiskop Jakob Ulfsson. När Ulfsson avgick på grund av sin höga ålder år 1514 utsåg han därför Gustav Trolle till sin ersättare. Den nye ärkebiskopen var son till just den Erik Trolle som Sten Sture fått avsatt. Då Gustav Trolle var unionsvänlig hade nu Unionspartiet fått en stark ledare och Sten Sture en mäktig fiende.

Kampen mot Trolle och dess följder
Gustav Trolle fick, enligt Eriksson, rätt av påven att ”å Uppsala domkyrkas vägnar” förfoga över borgen Almarestäket och det län som denna borg låg i samt rätten att ”föra befäl över en styrka på 400 man.” Peterson noterar även att Trolle dessutom fick befogenheten att ”införa det som enligt den kanoniska lagen kallas för interdikt och som innebär att vissa personer eller grupper förbjuds att delta i mässan”.

Eriksson noterar att Sten Sture krävde att Trolle ”skulle svära länsed” till honom ”som han tvingat andra att göra vid sitt maktövertagande, men ärkebiskopen slog biskopskräklan i golvet och sade bestämt nej”.

Som det framgår i Erikssons bok var visserligen Almarestäket ärkebiskopens egendom, ”men länet som lydde under borgen var kronans.” Sten Sture menade, enligt Eriksson, att ärkebiskop Trolle ”inte kunde tjäna två herrar samtidigt.” Trolle var då tvungen, enligt Sten Sture, att visa vem han var lojal mot. Att Trolle vägrade svära länseden till Sten Sture ledde därför till att riksföreståndaren belägrade Almarestäket hösten 1516, vilket blev början på en våldsam konflikt mellan honom och den unge ärkebiskopen.

Almarestäket jämnades med marken på Sten Sture den yngres order 1518.
Bilden visar delar av ruinerna. Foto: Wikimedia Commons/ Holger.Ellgaard

Peterson, däremot, tar upp en mycket intressant detalj när det gäller Almarestäket och varför borgen kom att bli så viktig i stridigheterna som snart blossade upp mellan Sten Sture och Trolle hösten 1516 och det är borgens läge. Enligt Peterson var det så att ”Almarestäket låg på en mycket betydelsefull plats för den som hade makten i Stockholm, för här passerade både Enköpingsvägen – vilket var den stora landsvägen upp mot Bergslagen – och även sjövägen mellan Stockholm och Uppsala genom Mälaren. Den som kontrollerade borgen kunde därmed utgöra ett stort hot för den som ville kontrollera landet norr om Stockholm.” Sten Sture var, som det framgått, en mycket ambitiös ung man och flera av hans handlingar tyder starkt på att när det handlade om makt så var det allt eller inget som gällde. För Sten Sture fanns inget mellanläge. Även Eriksson noterar detta när han konstaterar att Sten Sture krävde ”ovillkorlig lydnad av både kyrka och råd.”

Detta för oss till en annan viktig orsak till stridigheterna, som Peterson tar upp, vilket var ”inflytandet över den östra delen av unionen [Sverige]. Sten Svantesson hade nämligen hoppats på att kunna utnyttja att Jakob Ulvsson avgick som ärkebiskop till att kuva kyrkan, men nu såg det ut att bli precis tvärtom. Som kyrkans ledare hade ärkebiskopen även varit dominerande i riksrådet, och Sten Svantesson behövde stöd och enighet i riksrådet för att ha en tillräckligt stark ställning för att kunna möta Kristian.” Peterson benämner Sten Sture som Sten Svantesson i sin biografi över Kristian II.

I samband med belägringen av Almarestäket gick Sten Sture till anfall mot Nyköpingshus och dess herre, unionsanhängaren Sten Christiernsson (Oxenstierna), som han genast fängslade. Enligt Erikssons bok visade det sig att Oxenstierna hade ”fört hemliga samtal med Trolle och den danske kungen” och under förhören avslöjades detta samarbete.

Efter att belägringen av Almarestäket inletts sände Kristian II trupper till Sverige 1517 för att undsätta ärkebiskopen, men de danska trupperna slogs snart tillbaka och i november samma år, noterar Eriksson, ”förklarades Gustav Trolle som landsförrädare och avsattes som ärkebiskop.” I samband med denna händelse utfärdades ett dombrev i vilket stormännen förklarade att Trolle skulle förbli avsatt samt att Almarestäket skulle rivas. Detta brev kom senare att bli inte bara bevismaterial mot Stureanhängarna utan även deras dödsdom i november 1520 när de dömdes för kätteri i en andlig domstol direkt efter Kristian II:s kröningsfest i Stockholm.

Jakob Ulfsson försökte medla mellan Sten Sture och Trolle, men den unge riksföreståndaren var obeveklig och år 1518 jämnades Almarestäket med marken.

Kristian II följde händelserna mycket noga och Peterson noterar att både han och Sten Sture började vid den här tiden att bombardera påven med brev. Sten försökte, avslöjar Peterson, få 1499 års valbrev ”underkänt av påven”. Historien bakom detta brev var, enligt Peterson, följande: ”Den 29 maj 1499 samlades stadens befolkning på Stortorget [i Stockholm] framför rådhuset och där upprepade de sitt val av Kristian som rikets tronföljare.” Detta skedde, noterar Peterson, i enlighet med landslagen, vilket innebar ”att lagmannen tillsammans med tolv ’förståndiga och kloka’ män som representerade varje landsaga ute i riket valde Kristian.” Därefter fick allmänheten, skriver Peterson, frågan om de godtog Kristian som Sveriges tronarvinge och inga invändningar hördes. Sedan svor Kristian kungaeden. Denna händelse dokumenterades mycket väl i ett brev. Det var detta brev, var innehåll vägde mycket tungt, som Sten Sture försökte få påven att underkänna. Kristian II, däremot, försökte, enligt Peterson, ”få Sten Svantesson bannlyst av påven för sitt ingripande mot den svenske ärkebiskopen.”

Sten Sture lyckades inte få brevet som befäste Kristian II:s rätt till Sveriges tron underkänt. Istället blev riksföreståndaren bannlyst av påven omkring år 1519.

Kampen mot Kristian II
Sten Sture och Kristian II var mer lika än vad de själva kanske insåg. Båda var de starka, beslutsamma män som visste vad de ville och inte lät sig vare sig kuvas eller hindras när de väl bestämt sig för något – och ett gemensamt mål de hade år 1518 var makten över Sverige. Kristian II ville inta den tron som var hans medan Sten Stures ambition var att härska över ett Sverige som var självständigt från unionen. Kriget var nu oundvikligt och sommaren 1518, skriver Peterson, ”siktades Kristians flotta på åttio fartyg ute på fjärden utanför Stockholm.”

Detta försök att inta Stockholm misslyckades dock. Slaget vid Brännkyrka den 27 juli 1518 var visserligen, som Peterson skriver, först framgångsrikt för Kristian, men efter att Sten Stures trupper började utnyttja terrängen som kungens trupper hade svårt att klara vände krigslyckan. Kristian tvingades dra sig tillbaka och, som Eriksson skriver, inleda ”förhandlingar med det svenska riksrådet.” Enligt Peterson rörde sig förhandlingarna om vapenstillestånd. Under dessa förhandlingar, som ägde rum hösten 1518, sände Sten Sture sex av sina viktigaste män som gisslan till Kristian. I Petersons bok framgår att kungen och riksföreståndaren kom överens om stilleståndet skulle gälla i två år och fram ”till dess skulle Stockholm och andra städer i öster vara fria att handla både med Hansan och staden Danzig.” Det var nämligen så, enligt Peterson, att Hansan lovat Kristian att sätta in en handelsblockad mot Sten Sture om det skulle bli krig. Man kom även överens om, skriver Peterson, att utväxla gisslan vid Österhaninges kyrka, men så förbjöd plötsligt Sten Sture ”Stockholms borgerskap att sälja mer livsmedel till Kristians trupper.” Orsaken till att Sten Sture gjorde detta är oklar, men vad som är säkert är att det ledde till att han retade upp Kristian i onödan. Detta fick Sten Sture ångra bittert, för Kristian visade sig vara en farlig fiende. Peterson noterar nämligen att den ursinnige Kristian skrev två brev i vilka han klargjorde att Hansan och Danzig genast skulle ”upphöra med all handel till Stockholm.” Han mötte inte heller Sten Sture vid kyrkan i Österhaninge och när riksföreståndaren insåg att Kristian lurat honom seglade Kristian till Danmark med de sex svenska stormännen som fångar.

Sten Sture den yngre fick inte vila länge i sin grav. Under Stockholms blodbad öppnades graven på Kristian II:s order och liket brändes, vilket skildras på den här delen av den propagandistiska Blodbadstavlan från 1524. Foto: Wikimedia Commons

Under månaderna som följde, skriver Peterson, värvade Kristian fler soldater till sin armé medan Sten Sture drabbades av allvarliga bekymmer. Riksföreståndaren började få ont om pengar och kunde därför inte, som Eriksson skriver, värva de soldater han behövde inför de kommande stridigheterna mot Kristian och hans tyska knektar. Kristian kunde till följd av detta, noterar Eriksson, utan några större problem bege sig till Öland sommaren 1519 och där inta Borgholms slott. Samma år blev dessutom Sten Sture bannlyst av påven. Denna bannlysning var allvarlig då den bland annat innebar, enligt Eriksson, att Kristian II fick ”en i den nordiska kyrkans ögon moralisk rätt att angripa Sten Sture och det svenska riksrådet samt alla andra som vågade ansluta sig till riksföreståndarens baner. Ingen fick längre lyda riksföreståndaren eller ta tjänst hos honom”.

För Kristian kom detta som en skänk från ovan, men han ville även, noterar Peterson, ”ha en direkt bannlysning av Sten Svantesson”. Ärkebiskopen i Lund skrev en sådan som Kristian lät sprida och enligt denna bannbulla, får man veta i Petersons bok, behövde ingen längre betala skatt till riksföreståndaren som dessutom skulle ”betala 100 000 dukater i böter för sitt brott mot Gustav Trolle”.

Kristian hade dessutom, som Peterson framhåller, sett till att effektivt isolera den svenske riksföreståndaren och gjort det omöjligt för honom att söka någon hjälp. Vid samma tid lät Kristian, enligt Eriksson, skövla Västergötland vintern 1519. Sten Sture hade alla odds emot sig, men han vägrade ändå ge upp.

Den 19 januari 1520 mötte Sten Stures här den danska hären, som leddes av Otto Krumpen, vid sjön Åsunden. Slaget kom dock att avgöras mycket tidigt. Sten Sture träffades nämligen i benet av en kanonkula som sårade honom allvarligt och dödade hans häst. Den tredje februari dog Sten Sture i släden när han färdades över Mälarens is mot Stockholm. Han blev bara 27 år.

Hans änka, Kristina Gyllenstierna, begravde honom och sedan övertog hon ledningen. Hon kämpade tappert mot Kristian II, men tvingades kapitulera. Kristian kunde till sist inta både Stockholm och sin tron.

Sten Sture fick dock inte vila länge i sin grav. Under Stockholms blodbad lät Kristian II gräva upp hans lik och kasta det på bålet där de avrättade brändes.

Stenen som restes i Skottek till minnet av Sten Sture den yngres död. Foto: Wikimedia Commons/An-d

Sten Stures kamp för svensk självständighet är dock inte glömd. På en minnessten vid Skottek, som restes 1914 står följande:

”Riksföreståndaren

Sten Sture d.y.

sårades dödligt på Åsundens is

den 19 januari 1520

under strid mot rikets fiender

för Sveriges själfständighet

vid Skotteken restes denna vård

år 1914

för att hugfästa minnet af

en bland Sveriges ädlaste män”

Fler kvinnliga än manliga präster

0
"Helig dans" i Maria kyrka, Svenska kyrkan, i Järfälla. Foto: Jiang Millington

Som första land i världen har Sverige fler kvinnliga än manliga präster inom den största nationella kyrkan. 50,1 procent av prästerna i Svenska kyrkan är nu kvinnor, rapporterar Kyrkans tidning.

Den vänsterliberala tidningen påpekar samtidigt att kvinnliga präster i genomsnitt tjänar 2 2000 kronor mindre än sina manliga kolleger, men nämner inte att de manliga prästerna i genomsnitt har arbetat mycket längre inom yrket.

När Eva Brunne 2009 valdes till biskop för Svenska kyrkan i Stockholm så var det den första kända homosexuella kvinnan på denna position. Katolska kyrkan i Sverige gjorde en skarp markering mot utnämningen. 2010 gick den lesbiske biskopen till attack mot det i riksdagen nyinvalda partiet Sverigedemokraterna, genom att under riksdagens öppnande hylla de vänsterextremister som arrangerade aggressiva demonstrationer mot partiet och uppmana folk att ”se till att stenar ropar”. Detta efter en valkampanj kantad bland annat av stenkastning mot sverigedemokrater.

I de flesta kristna länder kan inte kvinnor bli präster över huvud taget och inom bland annat de katolska och ortodoxa kyrkorna är det totalförbjudet med hänvisning till Bibeln.

Arkitekturen – nästa stora kulturstrid i Sverige?

0
Finare eller fulare? Sagerska husen 1968 (till vänster), ett par år innan de revs till förmån för PK-huset (till höger). Foto: Lennart af Petersens / Holger Ellgaard

I närmare tre tusen år lät sig Europas arkitekter inspireras av den klassiska arkitekturstil som hade utvecklats i det antika Grekland och senare förfinats av romare. Hundratals generationer av arkitekter förde kunskaperna vidare ända fram till 1900-talet. Men med första världskriget började de europeiska imperierna falla och idéerna om en ny människa i en ny typ av samhälle att födas. Den nya människan skulle frigöra sig från arv och tradition och de nya värdena skulle signalera effektivitet och neutralitet snarare än skönhet och historiska sammanhang. Den modernistiska arkitekturen fick sitt genombrott.

Prisad. Arkitekturupprorets Jerker Söderlind menar att det hyllade huset i tidningen Arkitekten för tankarna till en transformatorstation i östra Sibirien under kommunisttiden. Stillbild: Exakt24

I början var modernismen mer modest och sökte finna harmoni och någon form av skönhet i sin historielösa och avskalade enkelhet. Men över tid kom den modernistiska arkitekturen att bli allt mer brutal och efter andra världskriget skedde nästa arkitektoniska genombrott när brutalismen dundrade in i våra städer som en reaktion på vad en del arkitekter upplevde vara en ”osund nostalgi” inför den klassiska estetiken. Nu skulle funktionen dominera och det blev ett egenvärde att exponera byggnadsmaterial, struktur och betong. Inget skulle täckas eller förfinas.

En stor del av Sveriges och Europas stadskärnor revs när brutalismen blev en dominant kraft under de vänsterradikala 1960- och 1970-talen. De europeiska städerna skulle byggas ut med förorter i stil med det svenska miljonprogrammet.

Under 1980-talet lyckades västerländska arkitekter mot förmodan ta ännu ett steg bort från den traditionella idén om ”harmonisk” arkitektur när den dekonstruktivistiska stilen gjorde sitt intåg. Nu skulle byggnaderna inte bara ha en brutal estetik utan de skulle också vara motsägelsefulla och fyllda av konflikter. Det kan röra sig om utbyggnader som ”hänger i luften”, sneda fönster, material som skär sig med varandra eller upplösta former.

Rivningshysterin härjade på 50 och 60 talen och förstörde många svenska stadskärnor. Foto: Exakt24

Motreaktion på modernismen
På senare år har dock en traditionalistisk motreaktion kunnat skönjas. I länder som Ryssland, USA, Tyskland, Polen och Ungern har klassicismen på allvar nu gjort en comeback. Och även i Sverige höjs allt fler röster för att återgå till att bygga i klassisk, europeisk stil.

I Stockholms stad har Sverigedemokraterna nyligen tagit fram egna förslag på hur staden ska bygga nytt i klassisk stil. Ett förslag som man nu försöker driva igenom som alternativ till liggande förslag på modernistisk tillbyggnad i innerstaden.

– Prisbilden är alltid högst där det inte är modernistiskt, många tycker att äldre arkitektur är väldigt vacker. I St Eriksområdet finns bland stans absolut dyraste adresser. Det tyder på att man lyckats med arkitekturen, förklarar partiets gruppledare i Stockholm, Peter Wallmark, för tidningen Mitt i.
Ska offentlig arkitektur underställas demokratin?

Människor föredrar att bo i traditionella och harmoniska hus. Foto: Exakt24

Ska offentlig arkitektur underställas demokratin?
Men de liberala och socialistiska partierna i Stockholms stad är kritiska till SD:s förslag. Allra längst går Feministiskt initiativ som ger tidningen följande kommentar:

”Det hade varit väldigt olyckligt om politiken dikterade villkoren för vad som är vackert och vad som är ’rätt’ arkitektur i detalj. […] Det finns flera exempel i historien, inte minst från 30-talets Tyskland, där auktoritära regimer dömer ut allt nytt och modernt som ’moraliskt förfall’. Det är ett tankegods som vi vänder oss starkt emot.”

Den spektakulära basun i frihamnen i Göteborg har tilldelats Sveriges Arkitekters Västra Götalands arkitekturpris. Foto: Wikipedia/ David Ivar

I Upplands Väsby genomförde det lokala politiska styret en medborgarenkät och kom fram till att invånarna föredrar klassisk arkitektur. Därför beslutade man om nya riktlinjer som föreskriver att nybyggnation ska ske i stilar från före 1930. Men Martin Rörby, ledamot av Sveriges Arkitekters Akademi för Kulturmiljö, är mycket kritisk när vår reporter Jesper Johansson ringer honom.

– Jag har svårt att se mig själv bo i någonting som är nybyggt som är en kopia av någonting.

Johansson frågar Martin Rörby om det inte är rimligt att politiker ger direktiv om att bygga i klassisk stil om det är det som invånarna vill ha. Rörby svarar att han ser en ”fara” i den typen av politisk styrning och det får honom att tänka på Nazityskland, där han menar att det fattades politiska beslut om hur offentliga miljöer skulle utformas rent estetiskt.

Går det att bygga som förr?
Rörby påstår att vi i dag inte har råd att bygga såsom vi har gjort historiskt. Vidare anser han att det är bättre att bygga ”på ett sätt som är vår egen tids”.
Men stadsplaneraren Helen Runting håller inte med och hänvisar till att ny teknik och nya material har gjort det billigt och enkelt att bygga klassicistiskt. Helen menar också att arkitekter som hon själv bör vara lyhörda i frågan.

Martin Rörby, ledamot av Sveriges Arkitekters Akademi för Kulturmiljö, menar att en demokratisk beslutsordning om offentlig arkitektur för tankarna till Nazityskland. Stillbild: Exakt24

– Det är en annan marknad som vi opererar inom. Och en ny politik. Så jag tror starkt på en medborgerlig dialog och en konversation över det estetiska.

När Jesper Johansson frågar Rörby om dessa nya material och tekniker svarar han att ”de kan säkert användas men jag sitter lite upptagen”. Därefter börjar han ifrågasätta reportern, blir alltmer irriterad och lägger slutligen på luren.

Klassicister organiserar sig
Det mest namnkunniga initiativet till stöd för klassisk arkitektur i Sverige är det så kallade ”Arkitekturupproret” som vi har besökt.

– Vårt mål är att inte behöva finnas, förklarar föreningens vice ordförande Eric Norin, och utvecklar:

– Att situationen när det kommer till bristen på demokratisk representation i den byggda miljön – när det problemet är löst så behöver vi inte finnas längre.

Eric Norin, vice ordförande för Arkitekturupproret, beklagar sig över att Sverige har lagt ner alla utbildningar i de klassiska skolorna. Norin menar att politiker borde bygga mer det folk vill ha snarare än vad arkitektureliten vill. Stillbild: Exakt24

Norin berättar att den arkitekt som vill lära sig rita byggnader i klassisk stil måste söka sig till utbildningar utanför Sveriges gränser.

– Man söker sig till kurser eller universitet i Nordamerika eller Europa, som förhåller sig till de traditionella läroplanerna. Där man lär sig klassisk ritning, proportionslära, ordningar, stilestetik, ornamentik… det som helt enkelt fanns i läroplanen i Sverige förr men som inte finns längre.

Arkitekturupprorets Jerker Söderlind, arkitekt och doktor i stadsplanering, visar några aktuella exempel i den modernistiska tidskriften Arkitektur.

– Det här numret ägnades åt Arkitekturupproret och vad folk vill ha. Det är vår kompis Albert Svensson som gjorde ett jättevackert hus, säger Söderlind och pekar på en bild i tidningen som föreställer ett förslag på en byggnad i klassisk stil.

– … som tjänstemännen inte ville ha men som politikerna ville ha. Och sen när politikerna ville ha det så försöker nu tjänstemännen ändra det så de inte ska få bygga det.

Enligt Söderlind anser modernisterna att ett hus inte kan bedömas utifrån dess utseende, utan man måste förstå historien bakom.

– Och då ställer jag mig frågan: Om jag ser på Sagrada Familia, som jag tycker är en mycket vacker och fantastisk kyrka i Barcelona – måste jag då veta om att det var den mest reaktionära och människofientliga delen av den spanska katolska kyrkan som stod bakom? Nej! Jag kan tycka att Sagrada Familia är vacker i alla fall! I annat fall så är det så att du måste avkrävas en sommelierexamen innan du får gå in på Systembolaget och köpa dig en flaska rödtjut.

Söderlind bläddrar vidare och pekar på en brutalistisk betongkloss som formar ett ”T”. Byggnaden är tydligen ett bostadshus för en arkitekt och hans familj.
– De ska bo i det här… Det är inte en transformatorstation i östra Sibirien 1958, understryker Söderlind retoriskt.

Sagrada Familia i Barcelona. Anhängare av modernistisk arkitektur menar ofta att en byggnad måste bedömas utifrån de värderingar och ideologier som kan kopplas till beställaren. Men arkitekturupprorets Jerker Söderlind anser att kyrkan Sagrada Familia kan uppskattas för sin skönhet trots att bygget initierades av en ”reaktionär” del av den katolska kyrkan. Foto: Shutterstock

Ett par uppslag i tidningen presenterar ett nybyggt bostadsområde i Göteborg. Det är väldigt storskaligt, fyrkantigt och mycket grå betong.

– Det finns en fördel med det här projektet! Om man har suttit inne på Kumla i fyra år och sen kommer hem… då grips man ju av någon sorts hemkänsla.
Projektet i Göteborg vann strax efter vår intervju det prestigefyllda svenska arkitekturpriset ”Kasper Salin-priset”.

– Modernismen är en människofientlig syn på staden, arkitekturen och därmed människan, säger Söderlind.

När Eric Norin får frågan om vilken uppmaning han skulle vilja skicka till landets lokalpolitiker så tycker han, tvärtemot Rörby och Feministiskt initiativ, att politiker ska just styra arkitekturen utifrån sitt demokratiska mandat. ”Köp och läs boken Bygg det folk gillar!”, är Norins uppmaning till Sveriges politiker.

Stadsmiljöns utformning påverkar människors välmående. Foto: Hemnet

Offentlig arkitektur påverkar vårt välmående
Vi träffar även stressforskaren Gösta Alvén, som har studerat hur estetiken i de miljöer som människor vistas i påverkar välmåendet.

– Det är väldigt viktigt att vi bygger ett samhälle och en struktur – psykologiskt, socialt, arkitektoniskt och stadsmiljömässigt – som är livgivande. Som gör att barn och vuxna trivs och mår bra. Och där skulle jag vilja påstå att modernismen inte har tänkt igenom de här frågorna.

Enligt Alvén kan estetiskt oharmoniska miljöer skapa stress som i förlängningen kan resultera i en rad psykiska problem.

Ledarsidorna i konkurs

0
Johan Westerholm har grundat och drivit Ledarsidorna som nu har gått i konkurs. Foto: Stillbild Youtube

Ledarsidorna är den alternativmediasajt som rankats högst i allmänhetens förtroende och har gjort en rad avslöjanden om bland annat islamiseringen i Sverige. Tack vare Westerholms kontakter i det socialdemokratiska partiet och en lång rad namnkunniga skribenter har han ofta varit först med nyheter om missförhållanden och initierade analyser.

Det har dock stormat om Ledarsidorna många gånger. Det värsta debaclet rör det så kallade Ekeröprojektet som presenterades som en planerad statskupp. I en rafflande artikel talades om beväpnade extremister som planerade att överta delar av svenskt territorium och förhandla med främmande makt om anslutning till en annan stat. Av denna spännande början blev dock ingenting när det visade sig att det så kallade Sällskapet som påstods stå bakom var en grupp oppositionella som träffades för middagar och diskussioner om hur Sverige kan förbättras.

Under åren har en rad skribenter som Nya Tider talat med lämnat Ledarsidorna.

Nya Tider har tidigare uppmärksammat att Ledarsidorna inte har utgivningsbevis, vilket Westerholm hävdat. För en skribent är det mycket viktig information eftersom de då inte är skyddade av grundlagens bestämmelser.

Westerholm säger till Nya Tider att han har haft hälsoproblem som gjort att han inte har kunnat sköta verksamheten som han har velat: ”Det är ett personligt misslyckande men jag har betalat alla underleverantörer utom i ett fall där det handlar om en tvist om en faktura.”

”Jag kommer att göra rätt för mig, det är en hederssak” säger Westerholm.

En rad bokprojekt har också grävt djupa hål i ekonomin: ”I princip är det bara Ann Heberlein och min egen bok om islamismen i Sverige som har sålt riktigt bra” säger Westerholm.”

Eftersom Westerholm personligen äger domännamnet Ledarsidorna har han nu hittat en lösning där en finansiär som han inte vill avslöja kommer att ta över verksamheten och att Westerholm kommer att fortsätta som anställd.

Ministrarna och Doris Hopp

0
Att köpa och sälja sex var inte olagligt i Sverige på 1970-talet. Däremot var koppleri brottsligt. Bara i Stockholm fanns cirka 200 bordeller. Foto: Stillbild Youtube

Den 29 juni 1976 dömdes Doris Hopp till två års fängelse för koppleri. Brottet bedömdes, som det står i domen, grovt då ”Doris Hopp främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning”. Olof Frånstedt, som på den tiden var ansvarig för Säkerhetspolisens (Säpo) operativa avdelning och chef för det svenska kontraspionaget, berättar i sina memoarer Spionjägaren. D. 2, Säpo, IB och Palme att Hopp inte drev någon bordell ”i ordets egentliga bemärkelse, hon hade ett nät av kvinnor som hon helst enkelt kopplade ihop med intresserade män som ville köpa sex, många av affärerna gjordes via telefon. Kvinnorna hade oftast sex med männen på hotell och ibland hemma hos kunden, men Hopp disponerade också lokaler där mötena kunde äga rum”. Hopp och hennes advokat överklagade dock domen, noterar Frånstedt.

Doris Hopp sålde inte bara polska prostituerade som hade kopplingar till polsk underrättelsetjänst, utan även minst två minderåriga till högt uppsatta män. Hon dömdes för koppleri 1976. Foto: Stillbild Youtube

Deanne Rauscher och Janne Mattsson avslöjar i sin bok Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976 att Doris Hopps koppleriverksamhet uppdagades på följande sätt: ”För Säpo var det en rutininformation, ett sidospår som dykt upp när man spanade mot sina egna huvudmål. I det här fallet handlade det om telefonavlyssning av östblockets ambassader i Stockholm – något som var allmänt förekommande vid den här tiden. Polisen hade upptäckt att de polska diplomaterna sedan flera år hade kontakt med polska prostituerade i Sverige.” En av dessa diplomater, skriver Rauscher och Mattsson, var ”en identifierad spion från polska underrättelsetjänsten Z2. Därför avlyssnades även kvinnornas telefoner. Ett svensk namn återkom hela tiden – Doris Hopp.” Två av de svenska kunderna visade sig vara, enligt Rauscher och Mattsson, ”mycket högt uppsatta militärer i skyddsklass 1, vilket innebar att de arbetade med synnerligen hemligt material.” Doris Hopp kom därför att bevakas av Säpo och en utredning inleddes. Frånstedt berättar att hennes telefon avlyssnades under denna tid. I maj 1976 greps Hopp och den 29 juni samma år dömdes hon till fängelse.

Vad som är viktigt att betona är att på 1970-talet var det inte, som Frånstedt nämner i sina memoarer, olagligt att köpa och sälja sexuella tjänster i Sverige. Bara i Stockholm fanns, enligt Rauscher och Mattsson, ”cirka 200 bordeller” av vilka ”omkring 180” låg i innerstaden. Däremot var koppleri olagligt och en del av männen i Hopps kundkrets kom att betraktas som möjliga säkerhetsrisker, främst på grund av kopplingen mellan de polska prostituerade och Z2. Den svenska kundkretsen utgjordes dessutom inte bara av militärer. Rauscher och Mattsson noterar att kundkretsen även utgjordes av:

”En blivande statsminister

En justitieminister

En finansminister

En riksbankschef

Ett par landshövdingar

En person i Rikspolisstyrelsens ledning

En hög chef inom Försvarets Materielverk

Inflytelserika företagsledare inom svenskt näringsliv”.

Lennart Geijer kom att bli huvudpersonen i bordellhärvan. Foto: Wikimedia Commons

Kort sagt utgjordes en del av kopplerskan Doris Hopps kundkrets av högt uppsatta och inflytelserika män. Detta har lett till att bordellhärvan mörklades istället för att bli ordentligt utredd.

Början
Enligt Olof Frånstedt började den här historien redan på hösten 1970 när en ”trettioårig kvinna, ’Susanne’, hade den 2 november gripits i Stockholm misstänkt för grovt narkotikabrott tillsammans med några andra personer.” Susanne var känd av polisen sedan tidigare, men den här gången gjorde de en ny upptäckt när det gällde henne. Frånstedt avslöjar att när polisen grep Susanne den novemberdagen ”lade de samtidigt beslag på en adressbok. När polisen bläddrade igenom boken hajade man till, där fanns ett bekant namn: Lennart Geijer.”

Den socialdemokratiske juristen Lennart Geijer hade tillträtt som justitieminister året innan. Detta ämbete hade han fram till år 1976. Att han kunde förekomma i Susannes adressbok var först förvånande, men snart kröp historien fram. Frånstedt avslöjar i sina memoarer att Susanne berättade för polisen att hon börjat prostituera sig när hon var sexton år ”och det var under sådan verksamhet, som hon på gatan blev tilltalad av Geijer. Hon blev anlitad och erhöll rundligt belopp av denne, som till en början ej avslöjade sin identitet.” Hon uppgav även, enligt Frånstedt, att hon ”presenterat andra kvinnor för Geijer. Hon påstod till och med att flera av dem hade inbjudits att närvara vid riksdagens högtidliga öppnande.”

Frånstedt samt Rauscher och Mattsson noterar att Geijer och den prostituerade kvinnan inledde en relation. När rikspolischef Carl Persson nåddes av denna uppgift i form av en promemoria skyndade han sig, enligt Frånstedt, att underrätta statsminister Olof Palme.

Inledningen på promemorian som Olof Palme fick år 1976. Foto: Stillbild Youtube

Susanne dömdes för narkotikabrott och frigavs 1972. Bara några månader efter att hon frigivits blev hon, enligt Frånstedt, förhörd ”på nytt om sina uppgifter om Lennart Geijer.” Susanne höll fast vid sin historia och Frånstedt avslöjar att hon på ”direkt fråga om det var justitieministern hon avsåg svarade hon: ’Ja, justitieminister Johan Lennart Geijer.’”

Detta förhörs promemoria lade Persson i sin skrivbordslåda, skriver Frånstedt. Uppgiften om att justitieministern skall ha köpt tjänster av prostituerade kom dock inte att stanna i den lådan.

Utredning och promemorior
I samband med den tidigare nämnda utredningen av Doris Hopp och hennes kundkrets gjordes, som det framgått, oroväckande uppgifter. Som Rauscher och Mattsson avslöjar hade två högt uppsatta militärer i skyddsklass 1, svenska ministrar (bland annat en blivande statsminister), några landshövdingar, en ”person i rikspolisstyrelsens ledning”, en ”hög chef inom Försvarets Materielverk” samt ”företagsledare inom Sveriges näringsliv” köpt sexuella av bland annat polska prostituerade som hade kopplingar till Polens underrättelsetjänst Z2, vilket gjorde dessa män till möjliga säkerhetsrisker då de kunde komma att utsättas för utpressning.

Rauscher och Mattsson noterar dessutom att åtminstone två av de svenska prostituerade ”var under 15 år.” Denna uppgift kastar onekligen ett intressant ljus över 1976 års förslag till reformer av sexualbrottslagstiftningen, som tas upp i Statens offentliga utredningar (SOU) 1976:9. Ett av reformförslagen var nämligen att åldersgränsen för samlag med barn skulle sänkas från 15 till 14 år.

Frånstedt berättar att utredningen ”svällde snabbt och flyttades över till sedlighetsroteln. Utredningsarbetet övertogs av Ove Sjöstrand”. Snart började dock märkliga saker ske. Frånstedt avslöjar att Sjöstrand en dag kallades in till ”sin chef” som sade sig vilja att ”Morgan Svensson [från våldsroteln] skulle leda arbetet, trots att det var Sjöstrand som var den som var mest kvalificerad”. Frånstedt avslöjar även att Svensson och Sjöstrand dessutom fick veta av chefsåklagare Eric Östberg att inga större insatser skulle läggas på att spåra de prostituerade och deras kunder. Frånstedt framhåller även att Sjöstrand och Svensson också fick veta att de endast fick kontakta fem kunder. Frånstedt skriver att detta tyckte både Svensson och Sjöstedt var konstigt då det ”stred mot rutiner och praxis” att majoriteten av kunderna skulle hållas utanför utredningen. Dessutom, avslöjar Frånstedt, kontaktades spaningschefen Kurt Nyblom av Lennart Geijers ”informationssekreterare, Ebbe Carlsson” som uppmanade Nyblom till att inte göra ”någon stor affär” av Doris Hopp-härvan och Sjöstrand blev utsatt ”för förtäckt hot i form av personer i bilar som förföljde honom från jobbet och på kvällarna.”

Rauscher och Mattsson samt Frånstedt avslöjar att under förhören med de prostituerade kom Lennart Geijers namn upp. Åter en gång blev alltså justitieministern omnämnd som sexköpare.

Rauscher och Mattsson avslöjar att även en högt uppsatt centerpartist pekades ut under dessa förhör.

I sina memoarer Utan omsvep: Ett liv i maktens centrum minns Carl Persson hur han fick två promemorior av kriminalkommissarie Carl-Hugo Jansson från Säpo. Dessa var, enligt Frånstedt, skrivna av Morgan Svensson. Rauscher och Mattsson betonar att ”Carl Persson hade fortlöpande fått information från Säpo om de polska prostituerade och deras kontakter med höga svenska militärer. Nu hade han också fått information om kontakter mellan höga svenska politiker och bordellmamman Doris Hopp.”

Persson berättar i sina memoarer att i den första promemorian avslöjas att journalister redan var historien på spåren och att Expressen intervjuat de minderåriga flickorna och i den andra framgår att: ”några av kvinnorna redan hört av sig till utredarna i målet och i starkt förbittrade ordalag framfört att de känner sig förrådda under det att deras kunder, de s k torskarna, går helt fria från publicitet.” Det var nämligen så, som Frånstedt berättar, att de prostituerade blev vid den här tiden uthängda med namn och personnummer i medierna medan deras högt uppsatta kunder skyddades.

Persson skrev en tredje promemoria som han avslutade på följande sätt: ”Jag föreslår att regeringen omedelbart tillsätter en särskild undersökningskommission för att utreda vad som förekommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska den rättsliga handläggningen av ärendet.”

Carl Persson föreslog tillsättandet av en särskild undersökningskommission. Olof Palme gjorde dock ett annat val. Foto: Stillbild Youtube

Man kom överens om att Palme skulle underrättas och Persson begav sig till statsministern med de tre promemoriorna. Rauscher och Mattsson noterar att den tidigare Säpochefen Hans Holmér, som vid denna tid var Stockholms polischef, blev mycket upprörd när han fick veta att Morgan Svensson ”ställt samman en PM för Säpo” blev han ursinnig och skällde ut både Svensson och Jansson samt ”krävde att få en kopia”. Enligt Frånstedt fick Holmér vetskap om promemoriorna efter att Palme bestämt att den socialdemokratiske samordningsministern Thage G. Peterson, istället för vare sig justitiekanslern (JK) eller en kommission, ”skulle hantera frågan”. Frånstedt skriver att Peterson tog kontakt med Holmér och gav honom uppdraget att reda ut bordellhärvan trots att den nye Stockholmspolischefen ”aldrig gjort en polisutredning i hela sitt liv!” Holmér försökte, enligt Frånstedt, ”förmå Morgan Svensson att återta den PM han överlämnat till Säpo. Jag [Frånstedt] svarade nej, det var ju omöjligt.” Svensson tvingades då, berättar Frånstedt, ”rekonstruera den utredning denne redan lämnat vidare.” Därefter mötte Holmér ”Thage G. Peterson och förklarade att allt bara var strunt och skvaller, hur han som hade haft minst befattning av alla med ärendet nu efter utredning i expressfart kunde vara så säker på det.”

Trots de allvarliga uppgifterna i promemorians tre delar valde Olof Palme att inte tillsätta någon undersökningskommission. Foto: Wikimedia Commons

Därefter stoppade Palme in de tre promemoriorna i ett kassaskåp och locket lades på. Vid riksdagsvalet samma år vann de borgerliga och Thorbjörn Fälldin blev Sveriges nye statsminister.

Peter Bratts scoop
Historien om bordellhärvan ville dock inte tyna bort. I sina memoarer Med rent uppsåt berättar journalisten Peter Bratt om att han fick veta av Leif GW Persson, som enligt dessa memoarer ”fungerade som någon slags personlig assistent till rikspolischefen” på den tiden, att ”Carl Persson hade låtit Leif GW få veta att han i sitt kassaskåp hade en kopia av den promemoria som han hade lämnat till statsminister Olof Palme. Där krävde han att det skulle tillsättas en utredning för att undersöka om Lennart Geijers misstänkta relation med prostituerade medförde att han utgjorde en säkerhetsrisk.”

Det var nämligen så att Bratt hade, enligt både Frånstedt och Bratt själv, fått dessa upplysningar av Leif GW Persson i samband med att han undersökte ett prostitutionsärende där minderåriga flickor utnyttjades. Bratt fick även veta, som det framgår i hans memoarer, att promemorian ”stoppats undan utan åtgärd.”

Peter Bratt skrev en stor artikel om bordellhärvan i november 1977. På grund av felaktigheter i texten tvingades dock Dagens Nyheter att dementera. Foto: Stillbild Youtube

Bratt skrev en stor artikel om bordellhärvan för Dagens Nyheter (DN) i november 1977 om att Lennart Geijer var en säkerhetsrisk på grund av sina påstådda relationer med prostituerade och därmed kom historien som bara stoppats undan i ett kassaskåp fram igen. Att just Geijer hamnade i fokus bidrog till att bordellhärvan från och med den hösten kom att bli känd som ”Geijeraffären”. Problemet med artikeln var att Bratt inte haft direkt tillgång till någon av promemorians tre delar, vilket ledde till som han själv skriver: ”Datum var fel, den hade inte överlämnats 1969, som jag skrev, utan 1976 och ett par mindre viktiga detaljer var fel.” Dock håller Bratt fast vid att ”Det allvarliga påståendet: att rikspolischefen till statsministern hade lämnat en promemoria där han menade att justitieministern kunde utgöra en säkerhetsrisk, var både korrekt och sensationellt.” Även Frånstedt konstaterar att ”Peter Bratt hade rätt i sak.”

Inte desto mindre tvingades Dagens Nyheter dementera artikeln och be Lennart Geijer om ursäkt.

”Snus är snus och strunt är strunt”
Det var dock inte helt över än. I maj 1978, skriver Frånstedt, ”var det dags igen. Nu var det åter uppgifter, framförda i ett TV-program, om att Carl Persson gått till Palme i augusti 1976: Persson hade i en hemlig promemoria namngett politiker som hade samröre med prostituerade.”

Bordellhärvan togs då upp i riksdagen när centerpartisten Gunilla André riktade sig till Fälldin och, som Frånstedt skriver, ”med krav på att han redogjorde för vad det här egentligen handlade om.”

Carl Persson skriver i sina memoarer att Fälldin bekräftade promemorians existens och att Palme ”i sin tur överlämnat den” till honom ”i samband med regeringsskiftet i september 1976.” Palme tog sedan till orda och Persson återger det den socialdemokratiske ledaren yttrade vid denna riksdag:

”Sedan får man granska denna promemoria, och det är både herr Thage Peterson och jag fullt kompetenta att göra. När man då tittar på den och märker att här finns inga belägg, utan det är bara illvilliga rykten, skall man inte av någon slags feghet eller rädsla sätta igång med stora utredningar och medborgarkommissioner. Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior – det är den enkla sanningen.”

Persson noterade att politikerna var rörande överens denna dag och konstaterade att för ”medborgarna måste det han känts tryggt att veta att vi har politiker som är så skarpsynta att de utan vidare kan slå fast att icke utredda påståenden i en polisiär promemoria är falska. Endast Jörn Svensson (vpk) och Pehr Gahrton (fp), som inte läst promemoriorna, vädrade något osunt och krävde en medborgarkommission.”

Efter denna riksdagsdebatt angreps Carl Persson så våldsamt i medierna att han, som han själv skriver, till sist vände sig till JK för att få bekräftat om han gjorde rätt när han gick till Palme med den i tre delar indelade promemorian. JK konstaterade inte bara att Persson gjort rätt utan ansåg även, som Persson skriver, ”att det finns sådant som måste betecknas som mycket säkra uppgifter i den.”

Olof Palmes val att inte utreda promemorian kan förklaras av det faktum att 1976 varit ett valår och Frånstedt erinrar sig att socialdemokraterna var pressade det året. Följden blev dock att då ingen kommission utredde den faktiskt mycket allvarliga informationen i promemorian så har bordellhärvan aldrig blivit ordentligt utredd – och kommer kanske aldrig bli det heller.

Frånstedt förundras över Palmes yttrande under riksdagsdebatten: ”om allt detta nu var ’strunt’, som Palme hävdade i riksdagsdebatten – då borde han väl ha avskedat Carl Persson på stående fot hösten 1976? Agerandet vittnar inte om en iver att söka sanningen”.

Även Carl Persson reflekterar över detta i sina memoarer: ”om nu Olof Palme verkligen ansåg att ’promemorian’ var att beteckna som strunt – vilket för övrigt påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ’strunt’ och ’skvaller’?”

Åtminstone två av de prostituerade var under 15 år vid tiden för bordellhärvan. År 2007 begärde dessa två kvinnor skadestånd av svenska staten samt en ursäkt. Skadeståndsfrågan togs upp av JK, men det visade sig att ärendet blivit preskriberat.

Den mystiska kedjan, Sägnerna om Ängsökedjan

0
Foto: sallskapsresor.se

I en glasmonter på Ängsö slott kan man se en guldkedja vars egentliga ålder och ursprung inte kunnat fastställas. Inte heller vet man vad de på kedjans spänne ingraverade bokstäverna ASVP kan stå för. Det man däremot kunnat notera, enligt boken Engsö från medeltid till nutid: sanning, sägen, spökhistorier av Hedvig Piper, är att kedjan är ”utförd i en mycket ovanlig teknik, s.k. pansararbete. Varje länk består av tre tunna skivor så konstfullt hopfogade, att de ger intryck av att utgöra ett helt.”

Exakt hur denna mystiska kedja kom till Ängsö och vem av slottets tidigare ägare det var som först ägde den är höljt i dunkel, men det finns två sägner som båda knyter friherre Johan Sigismund Sparre (1661-1731) till den här kedjan samt en tredje som nämns kortfattat i ett brev.

En guldkedja från helvetet? Ängsökedjans ursprung och ålder är än i dag höljt i dunkel.
Stillbild: YouTube

Den första versionen
För att förstå den första sägenversionen är det en fördel att känna till följande historia som återberättas av Hedvig Piper: ”Han [Johan Sigismund Sparre] tycks emellertid ha varit mån om att upprätthålla sin ställning som envåldshärskare på Engsö utan inblandning vare sig från staten eller kyrkan.

År 1691 upphävde Carl XI Engsö hals- och handrätt [en adelsmans rätt att åtala, fängsla och straffa sina underlydande] och samtidigt den s.k. ’jus episcopi et ecclesiae’, som innebar att godsherren själv tillsatte och avsatte präst utan inblandning från stiftet.” Detta ledde, enligt Piper, till en tvist mellan friherre Sparre och kyrkoherden Erik Vigelius som ledde till att friherren år 1707 lät stänga kyrkan helt i fem månader tills ”landshövdingeämbetet” tog initiativet till att öppna den.

Sparre svarade då med att stänga kyrkan på nytt och till sist nådde församlingens klagomål hovrätten som, enligt Piper, ”lät hålla rannsakning på stället. Både präst och församling, som befanns helt oskyldiga, försökte då att med förbön mildra Sparre[s] straff. Men domen blev likafullt offentlig avbön, kyrkoplikt och 200 daler silvermynt i böter.”

Enligt en sägen, vilken återberättas i boken Svenska slott: Engsö som är utgiven av Carl Arvid Klingspor och Bernhard Schlegel, så ska Sparre vid den här tiden ha haft dåligt samvete och drömt ”att den onde infunnit sig för att bortföra och straffa honom. Han hade på det kraftigaste spjernat [spjärnat] emot, men omsider blifvit fängslad med en kring hans hals kastad kedja.

Sparre vaknade och såg verkligen kedjan, om hvilken [vilken] han drömt, omkring sin hals. Följande natt tyckte han sig i drömmen se en god ande, hvilken förmanade honom att som en helgedom förvara kedjan, emedan densamma, så länge hon [kedjan] innehades af egaren [ägaren] till Engsö, skulle skydda egendomen från all skada, hvaremot, i händelse hon förlorades, eld och brand skulle öfvergå godset.”

Så lyder den första sägnen om hur kedjan kom till Ängsö, men den tycks ha helt kommit att överskuggas av den andra versionen.

Den andra versionen
Sannolikt har de flesta svenskar någon gång i livet hört talas om den här versionen, som återberättas av Hedvig Piper. Enligt denna version kunde friherre Sparre inte sova en natt. Därför steg han upp och började önska att det fanns någon för honom att spela tärning med, och ju ”mer han tänkte på det desto större blev hans lust. Plötsligt stannade han. ’Finns här då ingen, som vill spela med mig’, ropade han ut i den tomma salen. ’Kom bara, kom vem det vara månde, vän eller fiende, ja, om det så vore Satan själv.’”

Sparre hann inte mer än avsluta den sista meningen förrän en svartklädd man med pipskägg plötsligt dök upp och så började de två spela tärning under tystnad. Sparre vann och då tog den svartklädde fram en kedja och sade följande till friherren: ”Den är din. Du har vunnit den. Men kom ihåg, denna kedja får aldrig bäras av någon annan än herren till Engsö slott. Eld och brand kommer att härja, om den någonsin förs härifrån.”

Sedan den natten har kedjan funnits på Ängsö. Den har tagits från slottet vid åtminstone två tillfällen och båda dessa gånger har eldsvådor verkligen utbrutit.

Det finns dock en tredje, väldigt kort version om hur kedjan kom till Ängsö och den skiljer sig från de två andra.

Den tredje versionen
Ängsö förblev inte i ätten Sparres ägo. År 1710 tvingades Johan Sigismund Sparre att sälja egendomen till greve Carl Piper (1647-1716) och dennes maka Christina Törnflycht (1673-1752). Den 13 maj 1749 skrev Johan Sigismund Sparres svägerska, Aurora Uggla (1690-1756), ett brev om att hon sålt den mystiska guldkedjan till Christina Törnflycht, som var Ängsös nya härskarinna.

I det här brevet, som återges i boken Svenska slott: Engsö, nämner Aurora Uggla att kedjan blivit framburen och lagt ”på Bordet” av ”et[t] Spöke”. Uggla nämner inte sin svåger alls i det här sammanhanget, vilket antyder kedjan mycket väl kan ha funnits på Ängsö redan före friherre Sparres tid. Hade Johan Sigismund Sparre fått den, så hade hans svägerska sannolikt inte låtit bli att nämna det.

Vad dessa tre versioner har gemensamt är att kedjan antas ha kommit till Ängsö på ett övernaturligt sätt, sannolikt till följd av de oklara omständigheter under vilka den kom dit. Att kedjans ålder inte kunnat avgöras och att brand utbrutit de gånger den förts från Ängsö har, precis som de tre sägenversionerna, hållit liv i mystiken.

1500-tals vrak plundrat på historiska föremål

0
Tunnor med osmundjärn ombord på skeppet som fått namnet "Osmundvraket". Foto: vrakmuseum.se

”Osmundvraket” hittades av marinarkeologer i slutet av 2017 utanför Dalarö. Skeppets riktiga namn är inte känt. Istället har det fått sitt tillnamn på grund av lasten – upp till 50 tunnor osmundjärn. Skeppet är drygt 20 meter långt, åtta meter brett och har ett välbevarat skrov som är förstärkt för att klara av den tunga lasten.

Skeppet ligger i anslutning till en farled i Stockholms skärgård som finns omnämnda redan på 1300-talet i Kung Valdemars segelled. Destinationen var troligtvis en tysk hamn i södra Östersjön.

Att vrakfyndet är unikt bekräftas av marinarkeologen Jim Hansson, från Statens maritima- och transporthistoriska museer, som deltog i upptäckten av skeppet.

– När jag kom ner som förste dykare tänkte jag vad fan är det här? Jag har inte sett ett vrak som ser ut så där, säger han till tidningen Mitti.

En dykare vid ”Osmundvraket”. Foto: vrakmuseum.se

Osmundjärnet ombord har daterats till 1540-talet, vilket får Jim Hansson att tro att skeppet är byggt ungefär samtidigt. Och skeppet är enligt honom byggt på klassiskt nordiskt sätt.

– Det troliga är att fartyget haft tre master, det är byggt på traditionellt nordiskt vis och har medeltida inslag.

Skeppet ligger på ungefär 30 meters djup, men masten har bara 10 meter till vattenytan. Eftersom vattnet i Östersjön är syrefattigt och det saknas skeppsmask kan vrak bevaras under mycket lång tid. Uppskattningsvis finns det fler än 100 000 vrak runt om i Östersjön.

Utländska ligor kan ligga bakom plundring
Trots att vraket upptäcktes för bara 2,5 år sedan har det redan hunnit utsättas för plundring. När Jim Hansson dök vid skeppet i fjol märkte han att flera olika föremål saknades. Bland annat en trefotsgryta från 1540-talet och en keramikskål.

– Det är bedrövligt, som att man drar sidor ur en bok – till slut är det bara omslaget kvar och då är det inte lätt att förstå innehållet. Det är vår historia det handlar om, den är jätteviktig, säger han.

Han misstänker att det är en stöldliga som ligger bakom plundringen.

– Jag skulle tro att det är ligor. Gemene man i sportdykarsvängen är kanonbra, de är superseriösa. Både vi och kustbevakningen har sett att det är en ganska stor trafik utifrån, från andra länder som kommer och dyker i Sverige. Vi har inga bevis för någonting, men man måste se till hur vi kan skydda vraken bättre, säger Hansson till Dagens Nyheter.

von Sydowska morden: Mord utan motiv

0
Norr Mälarstrand 24 och Gillet vid Fyristorg i Uppsala, de tvenne mordplatserna. Foto: Wikipedia/Holger.Ellgaard/Goombah

Högerpolitikern Hjalmar von Sydow, som var förstakammarledamot i riksdagen, hade en mångsidig karriär. Advokaten Anders Frigell noterar i sin bok von Sydowska mordens gåta att Hjalmar von Sydow under åren 1907-31 hade varit verkställande direktör och ordförande i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), var ”styrelseledamot i Svenska Handelsbanken, Norrlandsbanken och Stockholms Handelsbank” samt att år 1928 ”blev han ledamot av Arbetsdomstolen”. Trots att han, enligt Jan-Öjvind Swahns bok Svenska mord: 23 klassiska fall, varit den som bestämt att ”strejkbrytarna i Ådalen i maj 1931 inte skulle dras tillbaka, vilket ledde till de tragiska skotten” tycks von Sydow inte ha haft några fiender som velat se honom död. Han stod till och med på mycket god fot med sin son Fredrik von Sydow, trots sonens slöseri och utsvävande liv i Uppsalas studentvärld. Han älskade sin vanartige son och sonen älskade honom.

Ändå tycks Fredrik ha krossat sin fars och de två hembiträdenas huvuden med vad som misstänks ha varit ett strykjärn den sjunde mars 1932. Senare samma dag sköt han ihjäl sin hustru Ingun von Sydow, född Sundén-Cullberg, på Hotell Gillet i Uppsala innan han vände pistolen mot sig själv.

Fredriks far Hjalmar von Sydow. Fotografi ur Gustaf V och hans tid 1907-1918 av Erik Lindorm. Foto: Wikimedia Commons

De von Sydowska morden chockerade Sverige. Medierna frossade i tragedin och spekulationer om att Fredrik von Sydow även var den man som knappt en vecka före de von Sydowska morden begått det brutala trippelmordet i Mörtnäs florerade vilt. Den fjärde mars hade nämligen Fritjof Zetterberg och hans hustru Hilma samt Hilmas syster hittats med krossade huvuden.

Motivet och vad det var som fick Fredrik von Sydow att (som det verkar) döda sin far och de två hembiträdena är än idag okänt, vilket gör de von Sydowska morden till ett av de mer gåtfulla kriminalfallen i svensk historia.

Fredrik von Sydow
Frigell noterar att Fredrik von Sydow var en begåvad ung man som ”trots sitt våldsamma festande” klarade ”skolan med goda betyg och sedan juridik- och filosofistudierna hyfsat.” Fredriks utsvävande studentliv kom att prägla den bild av honom som medierna spred efter den sjunde mars 1932. Han kom att framställas som en våldsam vilde, men i själva verket var han, som Frigell betonar, ”en excentrisk festprisse”. Alkoholen är en del av studentlivet i Uppsala och det är långt ifrån ovanligt att studenter konsumerar stora mängder alkoholhaltiga drycker. Dock ansågs Fredrik von Sydow, som Frigell framhåller, dricka ovanligt mycket, vilket var en av orsakerna till hans ekonomiska problem.

Fredrik von Sydow (längst upp till vänster) som skall ha dödat sin far och två hembiträden innan han sköt sin fru och sig själv. Foto: Wikimedia Commons

År 1923, noterar Swahn, fattade Fredrik tycke för Ingun Sundén-Cullberg och dessa två inledde snart en relation som deras familjer inte uppskattade. Denna förbindelse resulterade i en graviditet och Ingun tvingades bege sig till Italien för att föda barnet år 1928. Swahn skriver även att två år senare, när de blivit myndiga, gifte Ingun sig med Fredrik i Köpenhamn och de hämtade sin dotter i Italien innan de återvände till Sverige.

Trots att han blivit far tycks Fredrik inte ha upphört med sitt kostsamma utsvävande liv och både Swahn och Frigell noterar att Ingun drogs in i hans livsstil. För att bekosta denna livsstil tvingades Fredrik låna pengar och en som han ofta lånade av, noterar Frigell, var Hulda Uddenberg, som han känt länge. Enligt Frigell lånade han endast mindre belopp av henne som han sedan betalade tillbaka, men den 22 februari 1932 överraskade han henne med att plötsligt be om att få låna 200 kronor. Hon ville först inte låna ut en så stor summa, men Fredrik lyckades beveka henne.

Fredriks unga fru Ingun von Sydow. Foto: Wikimedia Commons

I början av mars begav han sig till Stockholm för att bo hos sin far i några dagar. Vid den här tiden tog han, vilket både Swahn och Frigell noterar, ett stort lån. Enligt Swahn hade Fredrik vänt sig till en vän och bett denne att ”intyga att underskriften på dokumentet var äkta och undertecknat av Hjalmar von Sydow.” Dock visade det sig, enligt Swahn, att Hjalmar von Sydow aldrig hade undertecknat dokumentet. Fredrik tycks således ha förfalskat sin fars underskrift. Hjalmar von Sydow fick kunskap om detta och sannolikt var den upptäckten orsaken till att han begav sig till banken den sjunde mars 1932.

Den sjunde mars
Den sjunde mars 1932 hade först börjat som vilken dag som helst. Frigell berättar dock att strax innan Hjalmar von Sydow gått hemifrån efter klockan elva på förmiddagen hade han frågat Fredrik när sonen skulle återvända till Uppsala och fått svaret att det skulle bli dagen därpå. Hjalmar hade därefter lämnat hemmet och knappt en timme senare, noterar Frigell, skall en ”tjänsteman på Uplandsbanken hört att Hjalmar von Sydow vid tolvtiden den 7 mars ringt till banken. Hjalmar hade då meddelat att han hade för avsikt att ordna sonens affärer.” Det var i denna bank som Fredrik planerade att ta det ovannämnda lånet. Möjligen hade Hjalmar von Sydows samtal till den banken med det att göra.

Det berättas även, enligt Frigell, att Ingun först hade varit dyster den sjunde mars, men efter att Fredrik ringt henne framåt förmiddagen hade hon blivit ”glad och uppspelt”. Hon hade därefter klätt både sig och parets dotter i fina kläder innan de båda for för att möta Fredrik. Efter mötet med fru och dotter återvände Fredrik till sin fars lägenhet vid elvatiden på förmiddagen.

Kort efter att Hjalmar gått så återvände Fredriks syster Marianne och kusin Maria till skolan och Fredrik lämnades ensam i lägenheten med de två hembiträdena, Karolina Herou och Ebba Hamn.

Under de följande timmarna ringde tre personer på hos familjen von Sydow, skriver Frigell. Först Alice Vestin som skulle driva in en räkning som Hjalmar von Sydow inte betalt. Hon ringde på efter klockan ett, enligt Frigell. Fredrik öppnade för Vestin och ropade på Ebba Hamn när han fick veta kvinnans ärende. Omkring en timme senare ring det på igen och en mycket glad och uppspelt Fredrik öppnade. Han hade beställt ett tjugopack cigaretter som nu levererades av tobaksaffärsbiträdet.

Innan det ringde på för tredje gången hos von Sydows den dagen gick Fredrik, enligt Frigell, och köpte ”en bit rundjärn.” Ungefär vid samma tid var Hjalmar von Sydow på hemväg och strax före fyra, noterar Frigell, sågs han komma hem. Det var sista gången Hjalmar von Sydow sågs i livet.

Efter klockan fyra ringde det på för tredje gången och även denna gång öppnade Fredrik. Mannen som ringt på var, noterar Frigell, kontorsbiträdet Sterner från Arbetsdomstolen som skulle hämta ett par handlingar hos Hjalmar von Sydow, men Fredrik, som verkade vara antingen berusad eller extremt nervös samt var ”alldeles svart om mun och tänder”, vägrade släppa in biträdet och hävdade att Hjalmar inte var hemma. Sterner noterade även att tamburen var mörk och, enligt Frigell, skymtade han även Fredriks fru Ingun.

Både Swahn och Frigell nämner att strax innan Sterner ringde på hade en granne, som hade födelsedagskalas, hört dunkande ljud från von Sydows lägenhet. Sannolikt var det vid den tidpunkten som Fredrik slog ihjäl sin far och de två hembiträdena. Möjligen var det blod som Sterner sett på Fredriks mun då röd färg, enligt Frigell, ”kan uppfattas som svart i en mörk tambur.”

Snart kom Fredriks kusin Maria hem från skolan. Fredrik fick släppa in henne, skriver Frigell, av anledningen att antingen han eller Ingun lagt på säkerhetskedjan. Frigell skriver att hon noterade en stor blöt fläck på en matta och Fredrik då hade förklarat att Ingun spillt vatten på den när hon vattnat blommor. Enligt Frigell talade Fredrik även om för sin kusin att både Hjalmar var bortrest och hembiträdena lediga. Därefter lämnade Fredrik och Ingun lägenheten och begav sig, som Frigell skriver, till Sven Hallman där Fredrik lånade en pistol och ammunition.

Det dröjde dock inte länge förrän Maria började ana att något inte stod rätt till. Hjalmar von Sydows rock var nämligen kvar, trots att han var bortrest, och, enligt Frigell, började hon även höra något som lät som svaga andetag från Karolina Herous rum. Hon försökte öppna, men dörren var låst och när Marianne kom hem berättade Maria, enligt Frigell, ”om säkerhetskedjan, om fläcken på mattan, om Fredrik och Ingun och att Fredrik hade sagt att Herou och Hamn var lediga och att farbror Hjalmar bortrest.” Frigell skriver att Maria även visade Marianne att Hjalmars rock hängde kvar i tamburen samt att de två flickorna upptäckte att fläckarna på mattan var röda och efter att de hittat blodiga trasor i serveringsrummet blev de rejält uppskrämda och ringde efter hjälp. Senare samma dag hittades de tre liken i lägenheten. Deras huvuden hade krossats.

En av kvinnorna som dödades i von Sydowska lägenheten på Norr Mälarstrand den sjunde mars 1932. Foto: Wikimedia Commons

Mycket tyder på att morden på Hjalmar von Sydow, Ebba Hamn och Karolina Herou inte varit planerade. Både Ingun och Fredrik von Sydow agerade irrationellt, förvirrat, panikartat och ångestfyllt under sina sista timmar i livet. De stannade kvar på brottsplatsen i nästan en timme efteråt och lämnade Maria kvar i lägenheten. Om morden varit planerade hade Ingun och Fredrik (vilket även Frigell påpekar) lämnat brottsplatsen och i fall de varit kvar vid Marias återkomst så hade de helt enkelt fått henne att lämna våningen. Om morden varit planerade hade de aldrig, som Frigell noterar, burit omkring på Fredriks blodiga kavaj i ett paket (som de gjorde) utan hade snarare gjort sig av med plagget så fort som möjligt.

Det enda rationella Ingun och Fredrik gjorde, påpekar Frigell, var att skaffa pistolen som de sedan tog sina liv med och om morden på Hjalmar von Sydow, Karolina Herou och Ebba Hamn varit planerade hade pistolen införskaffats av paret tidigare. Att morden inte var planerade kan förklara oklarheterna när det gäller motiv.

Fredrik hade visserligen skaffat en bit rundjärn tidigare den dagen och detta troddes först vara mordvapnet, men det visade sig vid obduktionerna att det mest sannolika mordvapnet varit ett strykjärn. Rundjärnet som Fredrik skaffade kom dock att sammankoppla trippelmordet i von Sydowska lägenheten med ett annat trippelmord som begåtts den andra mars 1932 i Mörtnäs.

Mörtnäsmorden och von Sydowska morden
Den fjärde mars 1932 hittades Fritjof Zetterberg, hans hustru Hilma och Hilmas syster Kristina Hedström brutalt mördade i paret Zetterbergs villa i Mörtnäs. De hade alla tre fått sina huvuden krossade och, enligt Frigell, hittades ett nedblodat järnrör på brottsplatsen. Detta järnrör visade sig ha varit mordvapnet och den mest sannolika tidpunkten för morden har, av Frigell, beräknats vara den andra mars.

Mörtnäsmorden är ett av de mest gåtfulla brottsfallen i Sverige och man vet än idag inte vem som var mördaren, men det är möjligt att gärningsmannen avslöjats om inte polisen och medierna börjat rikta uppmärksamheten mot Fredrik von Sydow trots att han, enligt Frigells mycket noggranna undersökning, hade ett vattentätt alibi för den andra mars 1932. Vad som gjorde att Fredrik von Sydow misstänktes vara Mörtnäsmördaren var för det första att han hade skaffat rundjärn samt tillvägagångssättet. Samtidigt var det inte underligt att sådana spekulationer väcktes. Två trippelmord begicks ju inom loppet av bara några dagar och i båda fallen fick offren sina huvuden krossade.

Polisen insåg visserligen snart att Fredrik von Sydow inte kunde ha begått Mörtnäsmorden, men den tid då de riktat uppmärksamheten mot honom kan ha gynnat den verklige mördaren och underlättat hans chanser att försvinna.

Slutet på Gillet och de obesvarade frågorna
Gillet, som ligger vid Fyristorg i Uppsala, var på den här tiden ett hotell och vid åttatiden på kvällen den sjunde mars 1932 anlände Fredrik och Ingun von Sydow till hotellet. De fick ett bord och beställde, enligt Frigell, champagne och ostron. Därefter begav sig Fredrik till Stadshotellet av skäl som än idag är oklara. Där mötte han, noterar Frigell, några vänner som han bjöd med sig till Gillet.

Samtidigt sökte både Stockholmspolisen och Uppsalapolisen efter Fredrik och Ingun och det dröjde inte länge förrän två konstaplar fick veta att paret von Sydow befann sig på Gillet. De begav sig dit och bad Ernst Norman, som var restaurangvaktmästare, att, som Frigell formulerar det, ”tala om för kandidat von Sydow att två herrar önskade tala med honom.”

Resturangvaktmästaren framförde meddelandet till Fredrik von Sydow. Fredrik undrade då, enligt Frigell, ”om det var några av hans kamrater och han fick ett jakande svar av Norman. Efter någon tvekan reste sig Fredrik och skulle gå ut ur restaurangen.” Ingun följde med honom, men när hon fick veta att de endast ville tala med hennes make vände hon, enligt Frigell, och slog sig ner i en stol. Fredrik följde efter sin hustru och lutade sig över henne. Det såg ut som han viskade något till henne. Det som sedan hände chockade alla. Fredrik drog pistolen och sköt först sin fru och sedan sig själv. Båda dog omedelbart.

De von Sydowska morden är en gåtfull familjetragedi som redan vid den tid de begicks ledde till spekulationer och Fredrik framställdes mer eller mindre som ett monster i tidningarna. Det han hade gjort kom i hög grad att prägla hans eftermäle.

Det finns många obesvarade frågor, särskilt när det gäller Fredrik själv och vad det egentligen var som fick honom att plötsligt slå sin far och de två hembiträdena med ett strykjärn. Man vet inte heller vad som hände i lägenheten efter att Hjalmar von Sydow kommit hem. Vad Fredrik skall ha haft rundjärnet till är också en gåta, men en trovärdig förklaring som Frigell har är att den unge mannen, som tycks ha varit beroende av alkohol, avsåg att använda järnet till att försöka bryta sig in i alkoholförrådet som (sannolikt på grund av hans drickande) försetts med hänglås. Man kan dock bara spekulera då de som visste som verkligen hände dog den sjunde mars år 1932.

Konsten att skaffa hustru, historien om när Gustaf IV Adolf valde hustru

0
Bild vänster: Äktenskapet var visserligen inte menat att hålla, men betraktades som ett föredöme av samtiden så länge det varade. Målning av Jonas Forsslund, daterad mellan 1797-1800. Bild mitten: Den lyckliga. Fredrika av Badens liv med Gustaf IV Adolf var visserligen svårt först, men de kom efter en tid att älska varandra. Odaterad målning av Johann Heinrich Schröder. Bild höger: Gustaf IV Adolf föredrog att välja sin blivande gemål själv. Målning av Jacob Axel Gillberg från 1797, vid den tid Gustaf Adolf gav sig iväg på sin hemliga friarresa.

En septemberdag 1797 satte sig hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta i ett rum på Rosersbergs slott och slog upp tidningen som hon skulle läsa. En nyhet kom dock som en chock för henne. Vad hon fick veta i tidningen denna dag var nämligen, som hon skriver i sin dagbok, att hennes artonårige brorson, Gustaf IV Adolf, ”begivit sig till Leipzig, stannat där några dagar under strängaste inkognito, kvarlämnat sina herrar så när som på en, och med denne fortsatt till Erfurt, varest han sammanträffat med arvprinsen av Baden med gemål och deras fjärde dotter, den sextonåriga prinsessan Fredrika, samt att han redan dagen därpå förlovat sig med henne.”

Hertiginnan trodde först inte att det var sant, men insåg snart att det inte bara var sant utan även att bröllopet skulle äga rum redan nästa månad. Anledningen till det snara giftermålet var, som Gustaf Adolf själv förklarade för hertiginnan, att han inte fått något svar från Ryssland. Han hade nämligen även skrivit till Ryssland och lovat att om de ville låta honom ”få storfurstinnans hand utan att vidhålla fordringarna i religionsfrågan” så skulle han bryta sin förlovning med Fredrika. Då han inte fick något svar valde han att istället skynda på sitt giftermål.

Gustaf IV Adolf hade nämligen varit förlovad två gånger tidigare, men båda dessa förlovningar hade brutits. Den första fästmön, Louise Charlotte av Mecklenburg, hade han helt enkelt inte tyckt om, och för att kunna gifta sig med den andra, som var storfurstinnan Alexandra av Ryssland, hade han varit tvungen att bryta mot grundlagen. Hon var nämligen inte lutheran, vilket en drottning av Sverige måste vara enligt grundlagen.

Enligt hertiginnans dagboksanteckningar från september 1796 vägrade han till och med att gå med på att kompromissa genom att låta Alexandra få ”fri religionsutövning”, till både kejsarinnan Katarina II:s och hertig Carls vrede. Katerina II, även kallad Katerina den stora, var Alexandras farmor och som regent den som bestämde över äktenskap. Hertig Carl var Gustaf IV Adolfs farbror och hade varit med brorsonen under den Rysslandsvistelsen då han fortfarande var kungens förmyndare. Föga förvånande fick kejsarinnan i den här vevan det slaganfall som senare kom att bli hennes död.

Gustaf Adolf hade därför bestämt sig för att själv välja hustru och gett sig av på en hemlig friarresa till Tyskland två månader innan. Hedvig Elisabeth Charlotta nämner i den månadens dagboksanteckningar att hans mor, änkedrottning Sofia Magdalena, tycks ha varit invigd i hemligheten.

Gustaf Adolf hade mött Fredrika av Baden och hennes familj, gjort ett väldigt gott intryck på dem alla och friat mycket snart.
Rykten om att kungen gett sig iväg på friarresa hade visserligen florerat, men inte desto mindre slog nyheten ned som en bomb i landet. Bröllopet som ingen trott skulle äga rum så snart började förberedas i all hast.

Hela kungafamiljen, med undantag av änkedrottningen, var i chock, men den som tog nyheten hårdast var hertig Carl. Han blev så upprörd att han vägrade träffa kungen när denne stannade till på Rosersberg på vägen tillbaka till Stockholm. Istället bestämde han sig, enligt hertiginnan, att ”låtsas sova, medan kungen var här, samt svor på att med tiden taga hämnd”. När Gustaf Adolf kom blev han, enligt hertiginnan, ”mycket häpen att ej se hertigen och undrade om besöket kanske var olägligt”.

Hertigen hade nämligen arbetat hårt och, enligt honom själv, ”uppoffrat hälsa och nattro” för Gustaf Adolfs skull sedan han blivit kungens förmyndare i mars 1792. Carl hade särskilt fått anstränga sig när det gällde brorsonens tidigare förlovningar, då Gustaf Adolf visat sig vara precis lika egensinnig och svårstyrd som sin framlidne far. Han var därför mycket upprörd över att brorsonen gått bakom ryggen på honom på detta sätt. Hertiginnan blev förskräckt över makens prat om hämnd och lyckades få honom, enligt sin dagbok, att lova att han inte skulle verkställa någon sådan.

Bröllopet ägde rum den 31 oktober 1797, dagen före Gustaf Adolfs nittonårsdag. Äktenskapets första åtta månader var dock svåra. De unga makarna hade nämligen först svårt att förstå varandra och att komma överens, men efter mycket arbete på relationen kom de till sist att börja älska varandra och fick fem barn tillsammans. I samband med exilen, efter att Gustaf IV Adolf blivit avsatt 1809, började de dock glida isär och skilde sig 1812, men så länge deras äktenskap varade var det kärleksfullt och betraktades som föredömligt av deras samtida.

När Augusta Löwenhielm tog tillbaka Gustaf III

0
Del av målning föreställande Ulla von Höpken tillsammans med Gustaf III under ett riddarspel. Foto: Wikimedia Commons

Vid det svenska 1700-talshovet fanns det tre kvinnor som alla var kända för sin skönhet och sina vilda kärleksliv. Dessa kvinnor, som gemensamt kallades för ”de tre gracerna”, hette Augusta Löwenhielm, född von Fersen (1754–1846), Ulla von Höpken, född von Fersen (1749–1810) och Lovisa Meijerfeldt, född Sparre af Sundby (1745–1817). De tre gracerna hade, som flera andra kvinnor vid hovet under detta dekadenta århundrade, en äkta make var, åtminstone en officiell älskare var och inofficiella älskare vid sidan av den officielle. En inofficiell älskare hade de tre gracerna dock periodvis gemensam och det var ingen annan än Gustaf III (1746–92) själv.

Systrarna Ulla von Höpken och Augusta Löwenhielm hade först haft denne kungs yngre bröder, hertig Fredrik Adolf (1750–1803) respektive hertig Carl (1748–1818), till älskare men under 1770-talet började de två damerna lära känna Gustaf bättre och fattade tycke för honom. Exakt när de två förälskade sig i honom är oklart, men Ulla von Höpken verkade ha fallit för kungen på allvar efter att han började skydda henne från hennes våldsamme make medan Augusta Löwenhielm tycktes ha fäst sig vid Gustaf efter att hon brutit sin förbindelse med hertig Carl 1777.

Augusta Löwenhielm, född von Fersen, var en bestämd dam som visste vad hon ville, vilket Gustaf III blev varse under ett riddarspel 1779. Odaterad pastellmålning av Gustaf Lundberg (1695-1786). Foto: Wikimedia Commons

Enligt Gustaf III:s svägerska, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), var särskilt Ulla fäst vid kungen. I sin dagboksanteckning från mars 1779 skriver hertiginnan nämligen följande om Ulla: ”Som hon lyckats innästla sig uti kungens gunst, tål hon icke, att han visar uppmärksamhet emot någon annan, och hon vill gärna gå och gälla för att vara favoritsultaninna”. Ulla och Gustaf hade till och med lovat varandra att alltid hålla ihop, men inte desto mindre noterar hertiginnan längre fram i samma anteckning att ”kungen egentligen tycker mera om grefvinnan Löwenhielm, därför att hon är mindre bråkig”.

I de dagboksanteckningar som skrevs av Gustaf III:s kammarherre Gustaf Johan Ehrensvärd (1746–83), som också var en av de upptecknare som var mest frispråkig och tillförlitlig när det gällde kungens periodvis mycket vilda erotiska liv, framgår att Augusta Löwenhielm delade kungen med minst tre damer till det året, men av dessa tre var det systern Ulla som var den rival hon hade allra svårast att tolerera. Detta ledde till många svartsjukebråk genom åren och ledde i början av september 1779 till en mycket uppseendeväckande händelse, om vilken nu skall förtäljas.

Från och med 1770-talets mitt hade hovet roat sig med att sätta upp så kallade divertissement. Divertissement var, som det förklaras i artikeln ”Slaven som blev medlem av kungafamiljen”, kreativa och ofta humoristiska dramauppsättningar. Vilket tema divertissementet hade varierade, men ett populärt sådant var riddartid/riddarspel och i slutet av augusti och början av september 1779 satte hovet upp riddarspelet La fête de la Roche Galtare som byggde på den medeltida romanen Amadis de Gaula.

Ulla von Höpken tillsammans med Gustaf III under ett riddarspel, sannolikt La fête de la Roche Galtare som tog en oväntad vändning under andra föreställningen. Odaterad målning av Pehr Hilleström (1732-1816). Foto: Wikimedia Commons

Detta divertissements handling var i korta drag följande: drottning Briolaine (hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta) blev avsatt av sin onkel och sökte efter Amadis (hertig Fredrik Adolf) i hopp om att få hjälp av honom, men kom på avvägar och tillfångatogs. Därefter hamnade Briolaine fånge i en fästning på Galtares klippa med trollkarlen Arcaulus (Adolf Fredrik Munck) som fångvaktare. Drottning Brisene (drottning Sofia Magdalena) svor då, som hertiginnan formulerar det i sin dagbok, ”att söka befria den olyckliga furstinnan” varpå Amadis ”lofvade henne sitt bistånd” och därefter följde en intensiv kamp för att befria drottning Briolaine, som visade sig vara allt annat än enkelt då de riddare som kämpar för att befria drottningen tas tillfånga av trollkarlen.

Det här divertissementet spelades upp två gånger. Den första föreställningen gick bra, men när det skulle uppföras för andra gången, skriver hertiginnan, ”bereddes man en överraskning, hvarom ingen hade någon aning på förhand.” Det var nämligen så att även Gustaf III spelade i divertissementet och hans roll var riddaren Esplandian som, precis som de andra riddarna, tillfångatas av trollkarlen.

Denne riddares dam var Leonorine och när rollerna delades ut var Augusta Löwenhielm, som hertiginnan nämner, i Medevi så Gustaf lät då hennes syster Ulla få rollen som Léonorine. Nils Erdmann, som tar upp denna händelse i boken Vid hovet och på adelsgodsen i 1700-talets Sverige, noterar att när den intet ont anade Augusta återkom från Medevi upptäckte hon till sin förvåning och sorg att hennes Gustaf var kylig och avvisande mot henne. Hon undrade först vad som hänt, för de enda gånger Gustaf bemötte en kvinna på det sättet var när han antingen var osams med henne eller bytt ut henne mot en annan dam, och ingenstans i källorna står det att han och Augusta kommit på kant med varandra. Augusta undrade nog först en hel del, men så upptäckte hon att hennes nu mycket nöjda syster hade fått hennes rum, vilket naturligtvis gjorde henne upprörd, och när hon i samma veva fick veta vilken roll Ulla tilldelats i divertissemanget blev hon, enligt hertiginnan, utom sig av svartsjuka. Hertiginnan berättar att Augusta förebrådde Gustaf häftigt för att han övergett henne och påminde honom om 1777 års riddarspel då han valt henne, vilket tycks ha varit början på deras inofficiella förbindelse. Hertiginnan noterar att Augustas sårade förebråelser ”framkallade åtskilligt skämt, som dock ej tycktes vidare behaga kungen”.

Ulla von Höpken, född von Fersen, var en av Augustas rivaler. Odaterad målning av Jakob Björck (1727-93). Foto: Wikimedia Commons

Det gick visserligen ingen nöd alls på Augusta Löwenhielm när det gällde män. Hon hade en äkta make och kungens vän Hans Henric von Essen (1755–1824) som officiell älskare, men hon tycks ha varit extremt ovillig att dela sin inofficielle älskare, Gustaf III, med sin syster. Att Gustaf vid den här tiden var inofficiell älskare (och inte bara vän) till både Augusta och Ulla står i den observante kammarherren Ehrensvärds dagbok och antyds av hertiginnan på ett motvilligt sätt. Då Augusta inte stod ut med att kungen börjat föredra hennes syster fattade hon beslutet att återta honom och visa för hovet vem han tillhörde. Hon bestämde sig för att göra detta mot slutet av den andra föreställningen genom att framträda som rollfiguren Mélécie.

Ehrensvärd återger denna händelse i sin dagbok genom att kopiera Gustaf III:s egen skriftliga skildring (i vilken kungen skriver om sig själv i tredjepersonform) av det hela och i denna framgår att kungen vetat att Augusta skulle dyka upp som Mélécie och till och med ”gifvit idéen [(sic!)] til [till] hennes drägt [dräkt]”, men han hade inte haft någon aning om hennes plan. Enligt hertiginnans skildring skedde följande:

”Efter löpningarnas slut anmälde sig en svartklädd väpnare och anhöll med tre slag på sin sköld att få uppläsa ett utmaningsbref. Uti detta bref framhölls, att den unga Mélécie, i förtviflan över att fåfängt hafva sökt återfinna sin förlorade riddare, anropat en okänd riddare om bistånd och försvar, och som denne antog, att den försvunne möjligen fanns bland dem, som voro fängslade uti borgen på Galtares klippa, anhöll han att nu få utföra de prof, som varit förelagda dem, som kämpat för Briolaines befrielse, samt begärde såsom sin enda segerlön, att Arcaulus skulle tvingas utlämna Mélécies älskade riddare, emedan han ville antaga, att det var denne trollkarls konster, som höll honom [Mélécies älskade riddare Esplandian] fjättrad, och ingalunda några andra band.”

Därefter gjorde Mélécie (Augusta Löwenhielm) entré och beskrivs av hertiginnan som en ”sorgklädd och beslöjad dam, som tycktes bedröfvad öfver att se sig öfvergifven, men hennes hållning uppenbarade dock stolthet och harm.” Med henne kom en riddare (Bror Cederström) som utförde och klarade alla prov. Mélécie kunde då bege sig in i borgen. Där fann hon snart Esplandian (Gustaf III) bland de fängslade riddarna och förebrådde honom för hans otrohet mot henne på vers. Enligt Gustafs egen redogörelse, som återges av Ehrensvärd, blev han förlägen, osäker och först mållös innan han lyckades stamma fram några lösryckta meningar som tycks ha varit lågmälda då hertiginnan inte tycks ha uppfattat något ord från honom. Däremot noterade hon, precis som alla åskådare och resten av hovet, att kungen blev överraskad, förlägen och påtagligt generad.

Detta var ett av de få dokumenterade tillfällen då Gustaf III kom av sig, blev mållös och tappade sin berömda behärskade fasad. Det var kanske också den första gången någonsin som han blev öppet förebrådd för sin otrohet (hans hustru, Sofia Magdalena, brukade nämligen nöja sig med att göra det privat). Vad dock som tycks ha väckt mest uppseende var att Augusta mer eller mindre gjorde anspråk på kungen själv genom sitt handlande. Hon gjorde det dessutom offentligt inför drottningen, sin syster samt alla sina övriga rivaler vid hovet och om von Essen inte tidigare vetat att han delade Augusta med sin vän Gustaf visste han det definitivt efter den föreställningen.

Både Ehrensvärd och hertiginnan skriver dock att Gustaf snart samlade sig så pass mycket att han skyndade sig att söka upp skalden Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818) och bad honom om hjälp att ta sig ur situationen. Skalden gick med på det och skrev snart en vers som Gustaf kunde läsa upp som ett svar på Augustas förebråelser. I denna vers klargjordes att kungen var lika fäst vid båda systrarna och han lyckades med hjälp av detta alster ta sig ur situationen med lite värdighet i behåll. Kort efteråt gav han dock Augusta en fin bukett och en vacker juvelring. Detta gjorde, som det framgår i skildringen Ehrensvärd återger, Ulla von Höpken, som fått en mindre värdefull ring av honom, häftigt svartsjuk och fick henne att harmset säga till Augusta: ”Återta er riddare.”

Augusta kunde nu vara mycket nöjd med sig själv. Hon hade lyckats återta Gustaf från systern offentligt. Hon var återigen en lycklig kvinna. Denna lycka blev dock inte så långvarig. Erdmann noterar nämligen att när hovet senare den hösten flyttade till Gripsholms slott gav kungen Ulla von Höpken fyra fina rum och förpassade Augusta till vindskammaren. Möjligen ville Gustaf hämnas lite på Augusta för att hon generat honom offentligt.

Uppträdet Augusta i sin svartsjuka ställt till med under La fête de la Roche Galtare glömdes inte bort på länge. Som det framgår i Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok blev spelet föremål för parodier som spreds i form av smädesskrifter långt in i november och det skvallrades vilt i Stockholm om Gustaf III och hans förbindelser med Augusta och Ulla under en lång tid.

Augusta och Ulla bröt sina respektive relationer med Gustaf under 1789 års riksdag, efter att han låtit arrestera deras farbror Axel von Fersen d.ä. (1719–94), men återvände snart till honom. De två systrarna kunde inte förmå sig att vara skilda från honom någon längre tid och Ulla hade dessutom inte glömt löftet hon och Gustaf gett varandra, som Carl Forsstrand återger på följande sätt i boken De tre gracerna: minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm: ”Hända hvad som hända vill, så skola väl vi två ej skiljas, eller hur, Ulla?” – ”Sire, jag har redan en gång varit olyckligt gift.”

Ulla och Augusta stannade med sin gemensamme man tills hans död den 29 mars 1792. Tre år senare lämnade de två systrarna hovet. Ulla gifte sig år 1797 med sin officielle älskare Georg Jonas von Wright (1754–1800) medan Augusta inte ingick något nytt äktenskap. De två systrarna kom, enligt Forsstrand, att leva tillbakadragna liv som präglades av välgörenhet och andakt. Det är dock inte osannolikt att Augusta någon gång under denna tid tog fram juvelringen Gustaf III gett henne den där dagen år 1779 och mindes.

”Frank Costanza” död

0
Jerry Stiller (t.h) som Frank Costanza i tv-serien Seinfeld tillsammans med Jason Alexander som spelade hans son George. Skärmbild: NBC.

”Jag är ledsen att meddela att min far, Jerry Stiller har avlidit av naturliga orsaker”, skriver Ben Stiller på Twitter.

Stiller den äldre inledde sin skådespelarkarriär på 1950-talet och var främst aktiv i olika tv-produktioner. Mest känd är han kanske för rollen i Seinfeld som den koleriske italiensk-amerikanen Frank Costanza, pappa till George Costanza.

Ett svenskt konservativt sinne

0
Simon O. Pettersson, fil. mag, Uppsala. Foto: Realia förlag

Den svenska debatten av i dag kan beskrivas som i hög grad polariserad. Det finns många stridsfrågor och konfliktlinjer som blir utgångspunkt för uppgörelser mellan olika politiska grupperingar och ideologiska läger. I allt detta kan man emellertid fråga sig var konservatismen, om alls, finns närvarande?

Konservatismen är tillsammans med liberalismen och socialismen en av de tre stora ideologierna och det verkar märkligt att konservatismen inte finns mer utförligt representerad i tidens politiska strider. Ett problem i sammanhanget är att konservatismens traditionella försvarare, om man går tillräckligt långt tillbaka, sedan länge följer andra ideologiska riktlinjer och inte med någon god vilja kan kallas konservativa.


Svenska konservativa profiler
Simon O. Pettersson,
Realia förlag 2017, 152 sidor

Vem anser i dag att konservatismen finns inom Moderaterna? På vilket sätt kan den borgerliga pressen anses försvara konservativa ideal? Bara det att den kallas ”borgerlig” signalerar att den gått med på den marxistiska historieskrivningen och lever kvar i en numera passerad tid där det politiska livet i högre grad bestämdes av konflikter på arbetsmarknaden och inom fördelningspolitiken. Ett annat problem är att flera av de aktörer som intar, vad man kan tycka, en konservativ position i frågor som invandringen, feminismen, skatter, värdefrågor, med mera, inte kallar sig konservativa. Beteckningar som nationalist, alternativhöger och identitär verkar vara att föredra för många.

En anledning till detta kan säkert vara att konservatismen i Sverige är förknippad med Moderaterna och därigenom med liberalismen. Alldeles oavsett finns det tecken på att konservatismen kan vara på väg tillbaka. Sedan 2011 kallar sig Sverigedemokraterna för socialkonservativa, och vilka synpunkter man än kan ha angående SD är detta ett tecken på att konservatismens långa association med Moderaterna och borgerligheten håller på att försvagas. Ytterligare någonting att peka på är ett högintressant boksläpp: Svenska konservativa profiler, författad av Simon O. Pettersson och släppt på Realia bokförlag. Pettersson är skribent och fil.mag. i tyska.

Boken är ett kvalificerat försök att utifrån historiska fakta skapa begrepp om konservatismen för den moderne läsaren. Pettersson går igenom inte mindre än 29 konservativa profiler med start vid Hans Hjärta och fram till Claes Ryn. Detta kan bara ses som ett lyckat grepp och en bra utgångspunkt för en angelägen diskussion.

Det florerar nämligen vissa mer eller mindre spekulativa uppfattningar om vad konservatismen borde innebära. Ofta som ett försök att jämka samman den egna viljan att kalla sig konservativ med ett behov av att inte alltför mycket uppröra sin vänsterorienterade samtid. Pettersson nämner Stefan Olssons Handbok i konservatism som ett exempel på när en författare vill kalla sina egna progressiva åsikter konservativa.

Då kan det tyckas bättre att anföra historiska exempel på personer som på olika sätt representerat ett konservativt perspektiv i sin tids stridsfrågor. Bokens breda urval, där som sagt inte mindre än 28 personer kommer upp för diskussion, gör att läsaren får en god bild av vad konservatismen historiskt har stått för. Urvalet är dessutom inte begränsat till att diskutera politiker, utan också filosofer, publicister, akademiker och mer svårdefinierade yrkeskategorier anförs som konservativa fanbärare. Att anföra ett så mångskiftande urval visar dessutom prov på konservatismens mångsidighet, eftersom profilerna med anledning av sina skiftande inriktningar tog sig an olika typer av frågor.

Några essäer framstår som särskilt intressanta. Ett exempel är den om Christopher Jacob Boström, som kallades ”Nordens Platon” och bildade skola inom den svenska universitetsfilosofin. ”Boströmianismen” blev under lång tid Sveriges inofficiella statsfilosofi och Boströms lärjungar kom under lång tid att dominera filosofiämnet. Pettersson kallar inte Boström konservativ utan reservation, då dennes filosofi ofta mynnade ut i rationalistiska spekulationer. Det är emellertid ändå intressant att tänka sig att en konservativ kom att dominera tänkandet inom den svenska statsmakten. Ett annat intressant exempel är Carl David Af Wirsén, som var litteraturkritiker och under lång tid höll posten som Svenska akademins ständige sekreterare.

Ytterligare en intressant detalj är kopplingen till nationalismen. Denna behandlas i synnerhet i essäerna som tar upp Verner von Heidenstam och Rudolf Kjellén. Under efterkrigstiden har den svenska konservatismens förhållande till nationalismen varit en smula ansträngd.

Konservatismen har i mångt och mycket likställts med den borgerliga miljön och i denna har nationalismen inte varit särskilt uppskattad. Tvärtom har konservatismen istället försökt gifta sig med liberalismen till den liberalkonservativa syntes som varit typisk för den svenska idédebatten. Det är därför intressant att läsa om att flera av de viktigaste konservativa profilerna har varit utpräglat nationella.

En av styrkorna med den här boken är det utpräglat historiska perspektivet. Det verkar helt rimligt att vår uppfattning om den svenska konservatismen ska utgå ifrån vad den har inneburit historiskt snarare än från våra egna uppfattningar om vad den borde innebära. Bilden som framträder är den av en stridbar åskådning som varit engagerad i sin tids mest avgörande frågor i olika avseenden.

Dessa strider – exempelvis den som gällde ståndsriksdagens avskaffande – kan i dag te sig tämligen avlägsna, men det verkar ändå viktigt att betona att konservatismen varit viktig under forna avgöranden. I dag är läget som bekant ett annat, och konservatismen tycks vara undanträngd till förmån för andra åskådningar.

Just därför är en bok som denna av betydelse. Den är ett steg på vägen till att återaktualisera konservatismen som begrepp. Och den gör det genom att teckna konturerna av ett svenskt konservativt sinne som löper genom historien och har uppträtt i många former under tidens lopp.

Genom Petterssons beskrivningar framstår detta sinne som någonting betydligt mer intelligent än bara en vilja att behålla de system och institutioner som ligger för handen för sakens egen skull. Boken är genomgående välskriven och borde vara av intresse för alla som vill utöka sin bildning gällande svensk idéhistoria.

Joakim Andersen: ”En ny värdegrund kommer växa fram parallellt med en ny politik”

0
"Att vi tar tillbaka vår kontinent är jag övertygad om. Även om till exempel Sverige faller kommer Östeuropa att klara sig, och på sikt leda en återerövring av det som gått förlorat. Däremot kommer kostnaderna att öka ju längre tid det dröjer. Jag är ingen vän av inbördeskrigsfantasier men ju längre folkutbytet fortskrider desto fler våldsamma konflikter kommer det att bli oavsett vad vi gör eller inte gör. Så tidsfaktorn är avgörande.", menar Joakim Andersen. Grafik: "The Argonath" av William Faucher

Jag är nog inte ensam när jag säger att Joakim Andersen, främst känd som eldsjälen bakom tankesmedjan Motpol, författare och skribent på Fria Tider, har betytt mycket för min intellektuella utveckling. Andersen är en god representant för det nya framväxande politiska landskapet; en person som svävar över 1900-talets höger-vänster-dikotomi och istället fokuserar på det viktiga – identitet och en återgång till traditionen. Med influenser från en arsenal av politiska och filosofiska tänkare; Marx, Gramsci, Evola, Moldbug, Tolkien och många fler, har Andersen över åren kommit att bli en av den djupa högerns vassaste pennor och starkaste intellekt.

Men vem är han? Joakim Andersen har på grund av sin anonymitet fått lite av en mystisk aura över sig. En skicklig skribent som sätter ljus på sitt arbetet – inte på sig själv. Dagens helgintervju är därför unik i sitt slag som den första där Andersen berättar om sin bakgrund och lägger ut texten om vad han förutspår komma skall.

Många har läst dina alster och verk, men ytterst få vet vem personen Joakim Andersen är. Hur skulle du beskriva dig själv med breda penseldrag? Var är du född och uppvuxen? Växte du upp i ett politiskt intresserat hem?

Jag tillhör gruppen Fredrik Reinfeldt beskrev som ”etniska svenskar mitt i livet”, uppvuxen i Västsverige men med danskt påbrå. Den kombinationen har bidragit till att den identitära synen på identitet alltid känts naturlig för mig. Jag är ”svensk, västgöte, nordbo, europé”, vilket är snäppet bättre än Carl Bildt som bara var ”svensk, hallänning, europé”. Överlag har jag valt att inte vara så offentlig, dels för att jag inte är särskilt spännande som person och dels för att vi har de facto yrkesförbud för dissidenter. Jag har inte vuxit upp i ett mer politiskt intresserat hem än de flesta andra, däremot med en förälder som var höger och en som var vänster.

För den som har läst dina skrifter framstår du som mycket bildad, inte minst inom filosofi och historia. Hur har du införskaffat all din kunskap? Har du gått via akademin eller din egen väg?

Både och. Jag har alltid varit intresserad av historia, religion och samhälle och jag har läst mycket sedan jag var liten. Förmodligen var det en fördel för min del att när jag började på universitetet hade jag redan läst en hel del, vilket gjorde att jag redan hade ett eget perspektiv. Annars finns risken att jag okritiskt hade svalt de perspektiv och teorier som var ”inne” just då – något man har sett många nya studenter göra under åren. Men jag har haft stor nytta av universitetet, det gav många nya infallsvinklar och intellektuella bekantskaper. Det jag haft mest utbyte av har jag däremot läst privat, såsom den franska nya högern, Oswald Spengler och Julius Evola.

Traditionalism och den nya högerns tänkare varvas med Tolkien i Joakim Andersens bokhylla. Foto: Privat

Vad är det som driver dig i ditt författarskap? Skulle du säga att du har något mål med ditt skrivande?

Jag tycker det är roligt att läsa och skriva, det är en viktig drivkraft. Läser jag något som är intressant eller spännande så vill jag ofta dela det med andra (därav en del texter under åren som inte haft en särskilt politisk koppling). Samtidigt lever vi under en brytningstid då mycket står på spel inte bara för vår civilisation och våra folk utan för hela planeten. Ett viktigt mål är därför att försöka bidra till att det hela slutar så bra som möjligt. Att svenskarna inte blir en illa behandlad minoritet i sitt eget hemland är ett centralt mål för mig, vilket det borde vara för alla som har barn, syskonbarn eller någon sorts känsla av historiskt sammanhang.

Du beskriver dig själv som före detta marxist. Hur hamnade du på det spåret och vad gjorde att du bytte spår? Har du någonsin haft ett tydligt politiskt uppvaknande?

När jag växte upp hade den riktiga högern demoniserats och marginaliserats, så de ”högrar” som fanns lätt tillgängliga var dels borgerligheten och dels nazismen. Ingen av dem kändes rätt för mig. Var man kritisk till kommersialism, miljöförstöring, krig i Tredje världen och så vidare och dessutom tyckte om tung teoribildning så framstod marxismen som ett naturligt val. Många i min generation har varit i samma sits misstänker jag – man väljer bland de alternativ man får presenterade för sig. Särskilt före internet.

Idag är situationen något bättre, mycket tack vare internet har den riktiga högern och djuphögern blivit mer närvarande och lättare att upptäcka. För min del bytte jag spår gradvis, både för att människor i min omgivning råkade illa ut i mångkulturen och för att jag läste in mig på nya idétraditioner (Nietzsche och den franska nya högern inte minst). Samtidigt ser jag fortfarande marxismen som användbar i många sammanhang, teorin att överklasser använder sig av ideologier för att hålla folket nere är en bra delförklaring till fenomen som politisk korrekthet. Marxismens utopi och marxismens tendens till nihilism är däremot farliga.

Jag ser fortfarande marxismen som användbar i många sammanhang, teorin att överklasser använder sig av ideologier för att hålla folket nere är en bra delförklaring till fenomen som politisk korrekthet. Marxismens utopi och marxismens tendens till nihilism är däremot farliga.

Om du måste välja en filosofisk/metapolitisk, en realpolitisk och en icke-politisk förebild. Vilka blir det?

Den italienske traditionalisten Julius Evola som metapolitisk förebild, den tyske ”järnkanslern” Bismarck som realpolitisk förebild och författaren J.R.R. Tolkien som icke-politisk.

Vilken är enligt dig den största metapolitiska segern i Sverige hittills?

Att vi i princip tagit över internet, både genom alternativa medier och genom Flashback, Youtube, Twitter och så vidare. När diskussionen inte är hårt styrd av etablissemanget och dess vakthundar så tar våra idéer över naturligt i kraft av våra bättre argument, och internet har varit väldigt gynnsamt i det avseendet. I en situation där våra motståndare tagit över institutioner som gammalmedia, kulturindustrin och akademin och vägrar släppa in dissidenter så har internet varit en avgörande ny institution. Nu har repressionen mot dissidenter inletts på allvar på bland annat Facebook och Youtube, men det har gjorts i senaste laget. Skadan är redan skedd för globalisternas del.

Andrew Breitbart brukade säga att ”politiken är nedströms kulturen”. Finns det inte många motsatta förhållanden också? Finns det någon risk med att alltför mycket förlita sig på metapolitiken?

Det finns tillfällen när politiken är uppströms. Min tanke är att vi måste dominera flera olika arenor, både gatan, media, populärkulturen, partipolitiken osv. Olika människor har olika förutsättningar och passar bäst i olika sammanhang, men alla är viktiga och har en roll att spela. Avgörande är att onödiga konflikter inte äger rum mellan olika aktörer som historiskt sett står på ungefär samma sida (”inga fiender till höger” som det heter). Likaså att vi får en bredd av aktörer och inte helt saknar närvaro på någon arena (till exempel genom att satsa helt på partipolitik och inget alls på kultur och metapolitik). För min egen del är metapolitiken det område där jag bäst kommer till min rätt, jag hade inte tillfört särskilt mycket i ett parti till exempel.

Vad tror du, i stora drag, kommer vara de mest centrala politiska och kulturella skeendena under 2020-talet?

Människor kommer börja prata om svenskarna som en folkgrupp och om återvandring. Medelklassen kommer vakna och inse att dess intressen och dess barn hotas av det som pågår. Kulturellt kommer vi se en återgång till mer konservativa ideal, bland annat kommer både förortskulturen och Tinder att framstå som pinsamma. I takt med att det svenska blir mer ovanligt kommer det att värderas högre, människor kommer intressera sig för vår kultur, vår särart och vår historia. Jag hoppas även på ett nytt manlighetsideal som förenar intellektuellt och fysiskt kapital, och att människor vänder konsumtionssamhället ryggen.

Politiskt tror jag tyvärr att vi kommer få se ökad polarisering, det vi kan hoppas på är att globalisterna och deras nyttiga idioter blir så desillusionerade att de reagerar passivt på våra framgångar. Det är inte alldeles osannolikt, givet att många av dem drivs av ytliga motiv som status och känslor.

Du skriver i din nyårskrönika på Motpol att svenskarna har fått bekanta sig ”med skjutningar, förnedringsrån, IS-återvändare, ’adidasproletariatets’ filmade angrepp på Lamotte, raketattacker i Örebro och ’jimmie moments’”. Tror du att svenskarna kommer svara med mer handgripligt motstånd under nästkommande årtionde?

Vi har redan sett småskaliga exempel på det, människor som sökt upp och misshandlat brottslingar och liknande. Det kommer öka i omfattning, samtidigt har de svenskfientliga grupperna blivit så vana vid att ostraffat kunna förgripa sig på svenskarna både symboliskt och reellt att det kommer provocera dem något oerhört.

Steget från att svenskarna svarar med handgripligt motstånd till att vi får ett lågintensivt inbördeskrig med etniska förtecken bedömer jag därför som litet. Det kommer sannolikt att först hanteras genom segregering, där grupperna söker sig bort från varandra, och därefter genom politiska lösningar i form av en mer eller mindre omfattande återvandringspolitik.

Steget från att svenskarna svarar med handgripligt motstånd till att vi får ett lågintensivt inbördeskrig med etniska förtecken bedömer jag därför som litet. Det kommer sannolikt att först hanteras genom segregering, där grupperna söker sig bort från varandra, och därefter genom politiska lösningar i form av en mer eller mindre omfattande återvandringspolitik.

I samma krönika nämner du i korthet en gryende konflikt inom eliten. Hur tror du att den kommer ta sig uttryck rent praktiskt?

Den något mer medvetna borgerliga högern kommer närma sig SD och den riktiga högern ofta genom att man hamnar på samma sida i konkreta konflikter med vänstern. Beröringsskräcken kommer steg för steg att minska.

Samtidigt ska man inte hoppas på underverk, den borgerliga högerns situation har länge präglats av anpassning till den arga vänstern. Decennier av reträtter och kapitulationer formar både människor och miljöer. Men det finns bra undantag, som Ivar Arpi och Hanif Bali. Det blir spännande att se hur/om de växer under 2020-talet. Vi kan ha betydande nytta av dem om så sker, för svenskarna är så auktoritetstrogna att många inte kan tänka sig att stödja någon som aldrig ingått i etablissemanget. En splittrad elit är att föredra av flera skäl.

Du skriver: ”2020-talet kommer att vara en tid av höga insatser och höga odds. På det individuella planet är det på sin plats att förbereda sig och de sina för en period av ekonomisk och social osäkerhet.”. Vad kommer du göra för att förbereda dig? Har du några råd till oss andra?

Omge dig med ett antal pålitliga och medvetna vänner, gärna med talanger och resurser som kompletterar varandra. Flytta från områden som kan bli farliga i ett mer kaotiskt samhälle. Bunkra mat, bränsle och liknande. Ta vapenlicens. Träna. Sluta med tidsödande distraktioner och missbruk (att vingla hem från en krogrunda är livsfarligt i en mångkultur). För bara några veckor sedan hade jag rått många att starta eget, nu i coronatider är det kanske mer tveksamt.

Vi kan se ljusglimtar av att även vänstern sakta men säkert börjar vakna upp till den nya verkligheten och bli mer invandringskritisk. Tror du att vänstern kommer ta sig i kragen, eller är den förlorad?

Vänstern har, lite förenklat, två delar. Dels den ”gamla” vänstern, normalt marxistisk. Dels den ”nya” vänstern, politiskt korrekt, identitetspolitisk eller vad man nu vill kalla den. Den gamla vänstern är inte oproblematisk, men den har bättre förutsättningar att ta sig i kragen än den nya. De flesta intressanta tänkare från vänstern idag är marxister, som Malcom Kyeyune, Jan Myrdal, Åsa Hidmark och andra. Den ”nya” vänstern är som miljö förlorad, däremot kommer många av individerna i den att ta sig i kragen. Men intellektuellt är de gamla marxisterna nyktrare än de mer konsensus- och känslostyrda medlemmarna av den ”nya” vänstern.

De flesta intressanta tänkare från vänstern idag är marxister, som Malcom Kyeyune, Jan Myrdal, Åsa Hidmark och andra.

Att vissa länder, såsom Ungern och Polen, kommer att klara sig bättre än andra de kommande åren tänker nog de flesta. Men vilka länder i västvärlden ligger bäst respektive värst till enligt dig?

Ser man till opinionsundersökningar och mina högst personliga erfarenheter ligger Danmark bra till. Folkutbytet har inte gått lika långt som i Sverige och de frihetsälskande danskarna är väl medvetna om problemet. Sverigevänner och etablissemangskritiker som vill emigrera bör kort sagt se mellan fingrarna med det svåra språket och överväga Danmark som alternativ (inte för att jag ser emigration som ett alternativ annat än undantagsvis).

Östeuropa ligger också bra till, utvecklingen med Ungern, Polen, Visegrad och så vidare är lovande. Erfarenheten av realsocialismens hårda förtryck har gjort att folken i Östeuropa har lättare att upptäcka liberalismens mjukare förtryck.

Värst till ligger de större länder i Väst där atomiseringen och folkutbytet tillåtits gå väldigt långt. Sverige är egentligen inget stort land, men våra politiker har imiterat sina förebilder till den grad att även vårt land tyvärr tillhör de länder som ligger värst till.

Vad måste ske för att de konservativa/identitära/nationalistiska rörelserna i Europa skall kunna ta tillbaka sin kontinent? Vilka är i dagsläget det största hoten mot denna ambition?

Att vi tar tillbaka vår kontinent är jag övertygad om. Även om till exempel Sverige faller kommer Östeuropa att klara sig, och på sikt leda en återerövring av det som gått förlorat. Däremot kommer kostnaderna att öka ju längre tid det dröjer. Jag är ingen vän av inbördeskrigsfantasier men ju längre folkutbytet fortskrider desto fler våldsamma konflikter kommer det att bli oavsett vad vi gör eller inte gör. Så tidsfaktorn är avgörande.

Det innebär att den borgerliga etablissemangshöger som sprider falskt hopp, till exempel om möjligheterna till ”framgångsrik integration”, fördröjer en nödvändig realism och tillnyktring. Det är ett delikat dilemma som kräver politisk balansgång eftersom även vi måste anpassa vår problemformulering efter var allmänheten mentalt befinner sig. Pratar vi exempelvis för mycket om inbördeskrig i ett läge där vanligt folk ser det som osannolikt så skjuter vi oss i foten.

Den borgerliga etablissemangshöger sprider falskt hopp, till exempel om möjligheterna till ”framgångsrik integration”, fördröjer en nödvändig realism och tillnyktring. Det är ett delikat dilemma som kräver politisk balansgång eftersom även vi måste anpassa vår problemformulering efter var allmänheten mentalt befinner sig.

Ungefär hur länge till tror du att den liberala värdehegemonin kommer överleva?

Runt 15 år. En tämligen illiberal politik kommer att börja föras innan den liberala retoriken dumpats helt, det är troligt att återvandringen kommer motiveras med liberala argument. En hel del till synes liberala politiker är sannolikt vargar i fårakläder, som av taktiska skäl tagit till sig av retoriken utan att dela värdegrunden. En ny värdegrund kommer växa fram parallellt med en ny politik, men ibland med en viss fördröjning.

Exakt24:s bokprogram Parnassen har tidigare pratat om din bok Ur ruinerna. Kommer vi få se fler böcker från dig?

Det kommer vi förhoppningsvis. Ur ruinerna var rolig att skriva, så det kommer fler böcker framöver när jag har mer tid över. Jag har alltid velat skriva mer skönlitterärt, så det återstår att se vad det blir.

Enkla svar på svåra frågor?

0
Etablissemangets nidbild av populismen är att den ger enkla svar på svåra frågor. Filosofen Jan Olof Bengtsson hävdar istället att populismen, när den är som bäst, kan ge enkla svar på enkla frågor. Foto: Twitter.

En fras som ständigt upprepas av osjälvständiga politiska kommentatorer och journalister i deras kritik av populismen, eller vad de ofta överdrivet och nedvärderande vill utmåla som populism, är att den ger enkla svar på svåra frågor.

Det stämmer visserligen att populism av det sämre slaget generellt kan sägas kännetecknas bland annat av att ge enkla svar på svåra frågor. Men frasen används som en tillräcklig beskrivning av vad populismen är, och som ett tillräckligt skäl att förkasta den. Detta är uppenbart felaktigt.

Jag skulle vilja föreslå att en annan sak som populismen, åtminstone populismen av det bättre slaget, kännetecknas av är att den ofta bättre än, ja idag inte sällan helt enkelt till skillnad från andra typer av politiska inriktningar, kan korrekt identifiera enkla frågor och ge de enkla svar på dem som på grund av deras enkelhet är adekvata och tillräckliga. Populismen ger med andra ord också enkla svar på enkla frågor.

Ofta får man intrycket att de kritiker som förebrår populismen att den bara ger enkla svar på svåra frågor nästan tycks förutsätta inte bara att den är oförmögen att ge de adekvata svåra svaren på svåra frågor, utan också så att säga att alla frågor är svåra, att det inte finns några enkla frågor, och att enkla svar därför alltid är fel.

Och orsaken till att man får det intrycket, trots att kritikerna inte explicit säger detta, tror jag är just att det är så uppenbart att de politiska riktningar de försvarar gentemot populismen ofta inte är förmögna att identifiera enkla frågor. Eller snarare, att dessa riktningar inte vill identifiera enkla frågor, utan tvärtom har ett politiskt behov av att beskriva dem som svåra fastän de i verkligheten inte är det. För att därmed erhålla en ursäkt för att inte ha några svar på dem, det vill säga, för att inte behöva åtgärda de förhållanden som de handlar om, förhållanden som av dem är eftersträvade eller åtminstone i stor utsträckning nödvändiga att acceptera, men enligt populisterna enbart är problem som måste åtgärdas.

Eller möjligen, för att kunna ge svåra svar på dessa enkla frågor, svar som är så svåra att de i verkligheten är inadekvata, ja knappt kan sägas utgöra några riktiga svar alls, eller i alla fall inte möjliggör några relevanta, realistiska och effektiva åtgärder.

Eftersom det förhåller sig på det här sättet är, i de fall det verkligen är fråga om enkla frågor, populismens förmåga att identifiera dessa och ge de nödvändiga och adekvata enkla svaren en entydig politisk dygd och styrka, som fördelaktigt skiljer den från dess motståndare.

Enkla svar på svåra frågor är förvisso normalt ett problem om frågorna verkligen är svåra (det finns naturligtvis fall där svaren även på dessa oväntat visar sig vara enkla när de upptäcks). Men enkla svar på enkla frågor är bättre än inga svar, eller, normalt, inadekvata svåra svar på enkla frågor (det är dock inte omöjligt att också enkla frågor ibland faktiskt kan ges verkliga svar som är svåra).

Återstår frågan om populismens förmåga att ge svåra svar på verkliga svåra frågor. Men det är idag en fråga som också måste ställas beträffande populismens motståndare. Det är numera i många fall svårt att se att de som alltmer desperat använder den nedvärderande populismstämpeln om sina motståndare överhuvudtaget är förmögna att komma med några som helst svar, vare sig enkla eller svåra.

Att bekämpa populismen genom denna nedvärdering och genom att definiera den som endast givande enkla svar på svåra frågor, är ett i sanning helt otillbörligt enkelt svar på den svåra fråga som populismens idag nödvändiga utmaning utgör.

Pentti Linkola – den kompromisslöse civilisationskritikern

0
Pentti Linkola: ”… den stora orsaken till världens hotande kollaps – den i och av sFinlands skogar och sjöar, den hårda kampen för livsuppehället och bannlysning av allt vad modernitet heter var Pentti Linkolas recept till ett lyckligt liv. Foto: My Stay

När jag var ung miljöaktivist på 70-talet var jag, liksom många andra, på djupet skakade av att läsa om och inte minst med egna ögon se naturen omkring mig förstöras och förgiftas.

På 80-talet var jag med i det nystartade Miljöpartiet. Vi visste att den industrialiserade världens utveckling var inne i en återvändsgränd. Vi var besvikna på demokratin, de politiska partierna, den allmänna debatten, denna ständiga strävan efter ”tillväxt”, ja med hela idébygget som vår civilisation vilar på.

Det måste finnas något grundläggande fel i människors tänkande och motivationer. Vi hade en studiegrupp i Stockholm som möttes regelbundet. Vi studerade i all synnerhet filosofi och så kal­lad djup ekosofi. Inte sällan ledde våra tankar i en riktning som man ryggade tillbaka för.

Det finns tankar som inte bör följas till sitt logiska slut, varnade vi varandra, annars blir man ”ekofascist”, och ”fascist” var det värsta man överhuvudtaget kunde tänkas vara. Istället flydde resonemangen in i ett kvasireligiöst sökande i landet mellan new age, österländska religioner, anarkism och idéer om direktdemokrati.

Pentti Linkola: ”… den stora orsaken till världens hotande kollaps – den i och av sig själv tillräckliga orsaken – är den enorma befolkningstillväxten, den mänskliga flodvågen. Livets allvarligaste fiende är alltför mycket liv: alltför mycket mänskligt liv.” Can Life Prevail?, sid 122. Akvarell av Åke Blomdahl, 2020

Vi försökte övertyga varandra om att ”kärlek” och ”samarbete” var den grund naturen och världsalltet bygger på. Några av de auktoriteter vi läste och stödde oss på var Arne Næss (varje levande varelses rätt till självutveckling), Peter Kropotkin (ömsesidig hjälp snarare än konkurrens driver evolutionen), Henryk Skolimowski (Världen är helig), James Lovelock (Gaiahypotesen), Fritjof Capra (paralleller mellan österländskt tänkande och kvantfysik).

I mörkret lurade dock Pentti Linkola, som inte drog sig för att följa tanken i Darwins och naturvetenskapens anda och utan religiösa och humanistiska fördomar.

Han landade i en radikal civilisationskritik. Man kan kanske säga att han delade Skolimowskis känsla för naturen som det ”heliga”, men inte därför att naturen lär oss några moraliska principer utan därför att vi själva är natur, sprungna ur naturen.

I grunden är vi drivna av samma krafter – viljan att leva och lusten att ta kampen för tillvaron. Eftersom vi är natur är också naturen grunden för vad vi uppfattar som vackert. Däremot ger naturen inga normer för vad som är rätt och moraliskt. Till skillnad från de flesta miljöaktivister förnekade Pentti en metafysisk existens för några särskilda ”mänskliga rättigheter” och motsatte sig idéer om ”alla människors lika värde”.

Pentti Linkola, ornitologen, fiskaren, författaren, levde som han lärde utan el, telefon, television eller dator. Att leva utan att arbeta med kroppen och utan att kämpa för sitt livsrum, mot hunger, umbäranden och fiender, gör oss olyckliga.

Den moderna människans förfall är blott alltför uppenbart, menar Linkola, med överkonsumtion, stillasittande, fetma, alkoholism och hjärndödande TV-underhållning. Linkolas skrifter är fyllda av observationer av hur absurt den moderna människans liv blivit. Än värre är att teknik, läkarvetenskap och befolkningstillväxt lett till exploatering av allt större del av biosfärens resurser. Den levande fria naturen håller på att försvinna för alltid. Därmed försvinner också allt som är vackert och värt att leva för, menar han.

Pentti Linkola gick inte omkring och hatade enskilda människor eller hade svårt att umgås, men han är urbilden för en filosofisk misantrop. Människan som art och population är problemet. Världen skulle bli bättre ju färre människor det fanns. Allt som kan reducera antalet människor är enligt honom gott: aborter, sterilisering, olyckor, krig, farsoter, inbördeskrig, utrotningsläger, vad som helst som kan minska antalet människor!

Pentti Linkola var inte politiker, han vägrade att sålla orden för att vara insmickrande. På frågor om hur han skulle vilja se världen styras målade han en vision om en upplyst elit som med rena osjälviska motiv, men med järnhård auktoritet och vapenmakt, stänger fabriker, river upp motorvägar och förbjuder bilar.

Människorna måste leva av jorden i sitt eget närområde och vi måste underkasta oss en stram befolkningspolitik. Linkola menade att genetiskt förfall måste motverkas genom en eugenisk plan som ger utvalda livsdugliga individer möjlighet att få många barn, medan de som är ärftligt sjukliga förbjuds att bilda familj. Innanför sådana av nattväktarstaten upprätthållna gränser menade han att en stor frihet skulle kunna råda. En hållning som kan kal­las ”libertariansk paternalism”.

En själsfrände till Pentti Linkola var Theodore Kaczynski, känd som ”Unabombaren” och författare till manifestet Industrial Society and Its Future. På frågan om inte också Pentti borde ta till terrorism svarade han att han tyvärr inte var modig nog.

Det måste naturligtvis sägas att Pentti Linkolas tankar inte kan tas ad notam. Hans ”politiska” plan är helt orealistisk förutom att den skulle skapa enorma lidanden. Även om det, mot alla odds, skulle gå att skicka mänskligheten tillbaka till medeltiden, skulle utvecklingen ändå snart sätta igång igen. Vi skulle snart ha återskapat vetenskap och teknologi och vi skulle starta fabrikerna och fälla de uppvuxna skogarna igen.

Den som läser om den Nya Världsordningen (NWO) och om de som styr världen genom banker och skuldbrev, har säkert hört att dessa anklagas för att finansiera miljörörelsen och har drivit fram klimatet som den stora ödesfrågan. Det sägs att miljörörelsen under detta skumma inflytande planerar världsregering, nedstängningar och radikal folkminskning. Det verkar förvillande likt Pentti Linkolas program.

Kan den mest radikala civilisationskritiken faktiskt sammanfalla med de allra mäktigastes hemliga ideologi? Frågan är mer än befogad. Det är emellertid absurt att tro att Pentti Linkola, som levde ett ytterst enkelt liv, bodde i en stuga i Tyrväntö och fiskade i sjön Vanajavesi, egentligen jobbade på order av David Rockefeller. Möjligen kan det ha funnits en påverkan åt andra hållet.

Det mesta Pentti Linkola skrivit är på finska, men det finns en antologi med texter översatta till engelska: Can Life Prevail? (Arktos Media, 2011), som är väl värd att läsa.

Vi vet inget om omständigheterna kring Pentti Linkolas död, men det är lätt att föreställa sig att han måste ha dött lycklig i vetskap om coronaepidemin. Han måste ha välsignat pandemin som att naturen äntligen slagit tillbaka mot mänskligheten. Pentti Linkolas tankar är bortom gott och ont. Nu uppslukas han av natten, likt en gammal vikinga­hövding eller en Lucifer, med näven in i det sista knuten mot både Gud och människor.

Miljonstipendium för analkonst

0
Vegard Vinge målar inför publik. Foto: Stillbild Facebook

Paret Caldeborg tilldelades sitt stipendium, finansierat av skattepengar, av den statliga Kulturnämnden 2019, för att driva projektet ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”. Den ansvarige kulturministern vid tillfället var Alice Bah Kuhnke (MP), men när hon kontaktades av Expressen hänvisar hon till sin efterträdare, Amanda Lind (MP). Amanda Lind svarade Expressen via SMS: ”Som minister varken kan eller får jag kommentera eller försöka påverka myndigheters enskilda beslut. Det är också viktigt att det inte är vi politiker som styr över kulturens innehåll.”

Hela debaclet bleknar dock i jämförelse med vårt västra grannland. Även här är det ett konstnärspar, Vegard Vinge och Ida Müller som driver stiftelsen med det originella namnet Vinge/Müller.

Vinge är känd för att vara extrem – under tidigare teaterföreställningar har han kastat avföring på publiken och urinerat på scenen, något som har fått kritiker att tala om ”kiss-och-bajsteater”.

Nu cirkulerar en video på nätet när Vinge målar. Först sprutar han färg ur sin anus över en duk på golvet, innan han, med hjälp av en lång pensel inkörd i anus, smetar ut färgen.

Paret Vinge och Müller har sammanlagt fått 37 miljoner norska kronor över en tolvårsperiod från det norska Kulturrådet. Enligt uppgift har pengarna använts till ”lön, produktionskostnader och en massa annat”. Det senaste beslutet gjorde Kulturrådet 2018 och innebar 3,4 miljoner om året för 2019, 2020, 2021 och 2022. Motiveringen som Kulturrådet ger är att det är på grund av konstnärens storslagna planer i Norge och i Europa.

”Vinge/Müller har storslagna planer i Norge under de nästa fyra åren förutom deras samarbete med mycket prestigefyllda teatrar i Europa. Detta är ett vasst och expressivt konstnärskap med ett säreget uttryck och stor genomslagskraft” skrev Kulturrådet.

Norges kulturminister är Trine Skei Grande (V), och tillfrågad av den norska tidningen Nettavisen om hon anser att det är väl använda skattemedel svarar hon, precis som Amanda Lind, att hon håller armlängds avstånd till beslut fattade av Kulturrådet.

Kulturrådet själva står fast vid sitt beslut och menar att det är orättvist att bedöma tolv års konstnärskap från ett videoklipp på några sekunder. De tillägger att de kan förstå att det här uttrycksätten väcker reaktioner, men att detta i sig kan vara något av idén med uppsättningen.

Det hela uppmärksammades av den norske Slöseriombudsmannen, som lade upp videon på sin Facebooksida.

Sløse-julekalender luke 11, Trine Skei Grande og Tone Hansen

Lurer du på HVORFOR staten kaster millionbeløp etter kunstnere som bæsjer maling? Det gjør de fleste av oss, inkludert kunstneren selv! [1]Etter at Kulturrådet og Trine Skei Grande ga helt innholdsløse svar da Nettavisen spurte de om dette i går [2], ville jeg finne ut hvordan de har argumentert tidligere.Her er det beste jeg fant (riktignok fra helt andre sammenhenger, men likevel relevant her) – er det noen som blir klokere?1:"Etter å ha smurt brevet inn med sine egne ekskrementer, gikk han – fremdeles med buksene rundt knærne – opp på et tak og brølte «hvorfor får jeg skattepenger til 12-Spartenhaus?» https://www.dagbladet.no/kultur/norsk-ekstremkunstner-kastet-dritt-pa-publikum/628468582: https://www.nettavisen.no/okonomi/spruter-maling-ut-rumpa—far-37-millioner-i-kunststotte/3423893280.html

Posted by Sløseriombudsmannen on Wednesday, December 11, 2019

Historierna om Björn Järnsida

0
Björn Järnsida som han avbildas i History Channels serie Vikings. Foto: Stillbild Youtube

Björn lät upprätta ett vinterkvarter i det här området som kom att fungera som en bas för vikingarna under attacken mot Paris den 28 december 857. Året därpå, inte lång tid efter attacken mot Paris, berättas i Annales de Saint-Bertin att Björn begav sig till den frankiske kungen, Karl den skallige, i Verberie och svor honom trohet. Orsaken till att han gjorde detta framgår däremot inte i källan, men en möjlig förklaring är att Karl erbjudit sig att betala Danagäld till honom i utbyte mot Björns lojalitet. Detta är också den första och enda gång som Björn nämns vid namn i Annales de Saint-Bertin.

Annales de Saint-Bertin berättar om hur Björn svor den frankiske kungen Karl den skallige trohet. Illustration som föreställer Karl den skallige ur La Première Bible de Charles le Chauve, utgiven cirka45. Bild: Wikimedia Commons

Björn Järnsida i Gesta Normannorum Ducum
Wilhelm av Jumièges skriver mer utförligt om Björn i krönikan Gesta Normannorum Ducum som daterats till 1000-talets senare hälft. I denna krönika berättas att kung Lodbrok drivit sin son Björn i exil av anledningen att han, enligt Wilhelm av Jumièges, inte var tronföljaren. I den här krönikan hävdas nämligen att alla kungasöner utan tronarvingen fördrevs vid den här tiden samt att det rådde överbefolkning. Björn kallades Järnsida, enligt den här krönikan, av anledningen att han istället för av en sköld skyddades av sin mors magi som gjorde honom osårbar.

Det är även i denna källa som det framgår att Björn följde med krigaren och hövdingen Hasting på ett två år långt plundringståg i Medelhavsområdet. Efter förluster i kungariket Asturien och kalifatet Córdoba lyckades de till sist plundra staden Algeciras vid Gibraltar. Därefter fortsatte de med våldsamma härjningar i norra Afrika, vilket även nämns i Annales de Saint-Bertin.

Enligt Gesta Normannorum Ducum seglade de också mot Italien med planer på att inta Rom, men på grund av en storm tvingades de landstiga i Luni som de snart försökte inta. Dock trodde de, enligt krönikan, att denna stad verkligen var Rom på grund av befolkningens tappra motstånd. Efter en hård kamp lyckades de inta Luni genom att Hasting låtsades ha blivit dödssjuk och lät sända bud till biskopen om att han ville ta emot den kristna läran. Portarna till staden öppnades då för dem och de kunde inta den. Dock skriver Wilhelm av Jumièges att de till sist upptäckte att det inte var Rom de lyckats inta och bestämde sig därför för att återvända.

Enligt denna krönika led Björn Järnsida skeppsbrott på vägen hem till sitt hemland, men överlevde och tog sig till frisernas land där han dog.

De fornnordiska sagorna och Gesta Danorum om Björn Järnsida
De fornnordiska sagorna berättar helt andra historier om Björn Järnsida. I ”Sagan om Konung Ragnar Lodbrok och hans Söner”, som ingår i Fornnordiska sagor I, är han andre son till Ragnar Lodbrok och Kraka (Aslög). I denna saga berättas att han härjade i ”Syd-riket”, det vill säga Frankrike, Frisland, Italien ”och flera sydligt belägna länder, tillsammans med sina bröder. Detta härjningståg för tankarna till det som skildras i den normandiska krönikan. De kommer till Luni även i den här sagan, men vad som skiljer denna saga från Gesta Normannorum Ducum är att Björn och hans bröder redan vet att de inte befinner sig i Rom.

Björn och brodern Hvitserk återvände, enligt denna saga, ”hem till deras riken” efter att de hämnats sin fars död i kung Ællas ormgrop. I ett senare tillägg till ”Hervars och Hedreks saga”, som ingår i samma volym, hävdas att Björn kom att härska över svearna. Även Saxo Grammaticus krönika Gesta Danorum, bok IX, nämner hur Björn blev kung av svearna efter en våldsam tvist mellan Ragnar och sveakungen Sörle. Under striden som utbryter till följd av tvisten dödas Sörle och ersätts av Björn. Även i denna text dödas Ragnar av kung Ælla av Northumbria. Björn och hans bröder går då, enligt Saxo Grammaticus, till anfall mot Ællas rike och dödar honom.

I de fornnordiska sagorna hämnas Björn och hans bröder genom att rista blodörn på kung Ællas rygg. Foto: Stillbild Youtube

I ”Ragnarsönernas saga”, som ingår i Fornnordiska sagor II, berättas att Björn och hans bröder vände sig emot Ragnar Lodbrok och lade ”beslag på underlydande länder som betalde skatt till honom, mot hans vilja”. Enligt sagan satte Ragnar då Östen Bele som lydkung över Svea rike och ”sade åt honom att hålla ställningarna och skydda riket om Ragnars söner skulle komma och göra anspråk på det”. Kung Östen dödar Ragnars två äldre söner när de ankommer till Svea rike. Björn och de andra Ragnarsönerna hämnas då brutalt sina bröder.

Även i denna saga dödas Ragnar genom att kung Ælla låter slänga ner honom i en ormgrop. Ragnars söner hämnas då på samma sätt som i ”Sagan om Konung Ragnar Lodbrok och hans Söner”, nämligen genom att ”rista blodörn på Ellas [Ællas] rygg, alla revbenen knäcktes vid ryggraden och böjdes ut med ett svärd, på så sätt att lungorna hamnade utanför”. Man får dock också veta i ”Ragnarsönernas saga” att ”Ragnar Lodbroks söner gjorde räder i många länder: England, Normandie, Frankrike och ända borta i Lombardiet. Men det sägs att det [den] mest avlägsna plats de härjade på var staden Luna [Luni]. En gång funderade de till och med på att försöka ta Rom. […] Och när de kom tillbaka till Danmark delade de upp länderna mellan sig. Björn Järnsida tog Uppsala och själva Svea rike och allt land som hörde dit.”

Den gravhög på Munsö där Björn Järnsida skall ligga begravd. Foto: Wikimedia Commons

De olika berättelser om Björn Järnsida som upptecknats genom århundradena skiljer sig visserligen en aning från varandra, men sak har alla gemensamt och det är att han var en krigare. Det är också som krigare och son till Ragnar Lodbrok han skildras i serien Vikings som nu är inne på sin sista säsong.

Vem den verklige Björn Järnsida var son till kommer man aldrig få veta. Sannolikt lär hans verkliga öde aldrig bli känt heller, men vad man kan konstatera är att hans minne än idag hålls vid liv och på Munsön i Mälaren kan man se gravhög som sägs vara hans.

Den store hovmålaren

0
Hur Martin van Meytens d.y. kunde skildra den kejserliga familjen. Målning av Martin van Meytens d.y., daterad 1754. Bild: Wikimedia Commons

Den lilla flickan sitter vid det snidade träbordet med den gröna skivan klädd i en silverskimrande klänning med mörk kjol. Hon håller på att åstadkomma ett eget konstverk, men något annat fångar hennes uppmärksamhet för hon har vridit på huvudet och tittar rakt mot betraktaren med ögon som utstrålar undran och nyfikenhet. På detta sätt avbildas den unga Maria Christina av Österrike (1742–98), som var den konstnärligt begåvade dottern till Maria Theresia av Österrike (1717–80) och den tysk-romerske kejsaren Franz I (1708–65), år 1750 av hovets målare, Martin van Meytens den yngre (1695–1770). Vid denna tid hade han varit verksam som hovmålare i Wien i omkring nitton år.

Maria Theresias konstnärliga dotter Maria Christina av Österrike. Målning av Martin van Meytens d.y., daterad 1750. Bild: Wikimedia Commons

Martin van Meytens den yngres studieresor
I avhandlingen Martin van Meytens d.y. – hans liv och verk noterar Birgitta Lisholm att Meytens d.y. (vars efternamn även stavas Mijtens, Meitens eller Mytens) var av nederländsk konstnärssläkt. Fadern, konstnären Martin van Meytens den äldre (1648–1736), hade anlänt till Sverige 1677, men kommit att överskuggas helt av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl (1628–98).

I enlighet med familjetraditionen slog även Meytens d.y. in på konstnärsbanan. Han fick sin grundläggande utbildning av fadern och år 1714 påbörjade han sina konstnärliga studieresor. Enligt en uppgift, som Lisholm nämner, skall Meytens d.y. ha tillbringat åren 1712–14 i Nederländerna, men det tycks råda oklarheter kring detta. Vad man vet med säkerhet är att Meytens d.y. påbörjade studieresorna år 1714 och var angelägen om att bege sig till England först. Orsaken till han ville detta var, enligt Lisholm, för att ”detta lands porträttmåleri sedan van Dycks glansfulla vistelse utvecklats på en bred front”. Under Englandsvistelsen intresserade han sig, noterar Lisholm, främst för emaljmåleri, som går ut på att man målar med emalj på antingen glas, metall eller keramik.

Ett tidigt självporträtt av Martin van Meytens d.y.
Martin van Meytens den yngre: Självporträtt, odaterat. Nationalmuseum Foto: Cornelius, allmän egendom.

Dock tycks han först ha lärt sig denna form av måleri efter att han fortsatt till Paris 1717 där han, enligt Lisholm, mötte emalj- och miniatyrmålaren Charles Boit (1662–1727), som precis som han själv var född i Sverige. Boit blev nämligen hans läromästare och under vistelsen i Paris målade Meytens, enligt Lisholm, en hel del emalj- och miniatyrmålningar. Alla dessa verk tycks dock inte finnas bevarade.

Meytens fortsatte sedan först till Dresden där han mottog beställningar av tsar Peter den store (1672–1725) samt målade av (antingen ensam eller tillsammans med Boit, uppgifterna går isär) August den starke (1670–1733). Inget av Dresdenverken har dock återfunnits.

Studieresan fortsatte till Wien där kejsar Karl VI (1685–1740) blev så imponerad av Meytens porträttmåleri att han ville att den svenskfödde målaren skulle träda i tjänst som hovmålare. Meytens avböjde dock av anledningen att han ännu inte ansåg sig vara redo för ett sådant stort uppdrag. Han begav sig istället till Italien för att fortsätta sina studier.

I Italien målade han av den nyligen valde påven Benedict XIII (1649–1730) och sitt självporträtt, som faktiskt är hans äldsta bevarade verk, samt kung Victor Amadeus II (1666–1732) och, som Lisholm noterar, ”hela den kungliga familjen.” Enligt Lisholm ville Victor Amadeus ”behålla Meytens i sin tjänst”, men den unge konstnären var ”kejserliga hovet i Wien trogen.” Faktum är att han omkring år 1730, när han avslutat sina studieresor, återvände till det kejserliga hovet i Wien innan sitt besök i Sverige.

Hovmålaren
Meytens d.y. mottogs, enligt Lisholm, väl av kejsarparet ”då han efter sina långa studieår i Italien blivit än mera kvalificerad för en ställning som hovmålare.” Han trädde därmed i tjänst som kejserlig hovmålare i Wien. Framåt sensommaren, skriver Lisholm, besökte han dock Sverige för att ”återse sina åldrade föräldrar”, men kort efter att han ankommit till Sverige kallades han till svenska hovet för att måla av Fredrik I (1676–1751) och Ulrika Eleonora d.y. (1688–1741). Han målade dock inte bara av kungaparet under denna Sverigevistelse utan även porträtt av familjerna Grill, Sack, Bielke och Tessin.

Under sitt besök i Sverige målade Martin van Meytens d.y. även familjeporträtt. Denna målning visar familjen Sack. Martin van Meytens den yngre: Sackska familjetavlan, 7 personer, ca 1730–31, Nationalmuseum, allmän egendom.

Han återvände till hovet i Wien omkring år 1731 och stannade sedan kvar i den staden för resten av sitt liv. Under åren 1731–40 bestod hans uppgifter främst av att avporträttera hovfunktionärer och höga officerare. Lisholm konstaterar att det sannolikt berodde på att kejsarparet ansåg att de ”uppnått en alltför hög ålder för att kunna bli avporträtterade på ett fördelaktigt sätt.”

Det här förändrades dock när Maria Theresia efterträdde sin far år 1740. Hans främsta uppgift blev då att måla av henne och hela hennes växande familj genom åren. En målning som fångar uppmärksamheten är den som föreställer Josef II:s (1741–90) och Isabella av Parmas bröllopsmiddag. Denna målning har nämligen ganska mycket liv i sig, särskilt när man tittar på riktigt nära håll. Man kan riktigt höra musiken spela och ljuden av konverserande röster. Några av bröllopsgästerna på målningen ser även ut att titta åt betraktarens håll.

En kunglig bröllopsmiddag som förevigats. På denna målning sker mer än vad man först tror.
Målning av Martin van Meytens d.y., daterad till cirka 1763. Bild: Wikimedia Commons

Han var också verksam som direktör vid Wiens konstakademi från år 1759.

Trots att Meytens inte var katolik lät kejsarinnan honom köpa ett hus i Wien. I detta hus samlade Meytens konst genom åren. Hans måleri blev även, noterar Lisholm, ”tongivande för ett stort antal målare av den yngre generationen. Dels utförde han tillsammans med sina elever verkstadsarbeten och dels fick de egna uppdrag, vid vilkas utförande hovmålarens lärdomar alltid skiner igenom.”

Martin van Meytens d.y. dog den 23 mars 1770 i Wien, men hans verk finns än idag att beskåda på museer.

Stalins stora svält

0
Ihjälsvultna bönder var en vanlig syn i Charkov 1933. Samtida fotografi av Alexander Wienerberger (1891–1955). Foto: Wikimedia Commons

Året är 1932 och trettonåriga Kira Allilujeva sitter på ett specialtåg. Hon är nämligen inte vilken rysk flicka som helst. En av hennes ingifta farbröder är ingen annan än Sovjetunionens ledare, Josef Stalin (1878–1953), och hon har varit på besök hos sin andre farbror, Stanislav Redens (1893–1940), som på den här tiden är GPU-chefen i den ukrainska staden Charkov. GPU är, som Simon Sebag Montefiore noterar i Stalin – den röde tsaren och hans hov, den dåvarande benämningen på den sovjetiska hemliga polisen. Montefiore berättar även att när Kira Allilujeva drog undan ”gardinerna på sitt specialtåg” såg hon ”till sin förvåning svältande människor med uppsvullna magar stå och tigga mat utmed tåget medan uthungrade hundar sprang bredvid. Kira berättade om det för sin mor Zjenja, som oförskräckt förde upplysningen vidare till Stalin.” När Stalin mottog denna upplysning noterar Montefiore att han avfärdade den: ”Hon [Kira Allilujeva] är ett barn. Hon hittar på.”

Stalin ljög dock för sin svägerska här. Han visste mycket väl att Kira inte hittade på då det var hans politik som var orsaken till svälten, men samtidigt var han mycket ovillig att öppet stå för sina egna handlingar och beslut.

Det lilla Kira hade sett genom tågfönstret den dagen var en skymt av den stora svält i Ukraina som varade under åren 1932–33 och som idag är känd under benämningen holodomor, vars ungefärliga betydelse är ”död genom hunger”.

Ekonomi, kollektivisering och hungersnöd
För att få en uppfattning om orsaken till svälten i Ukraina måste man gå tillbaka i tiden. År 1921 hade Vladimir Lenin (1870–1924), enligt Montefiore, låtit införa Nya ekonomiska politiken (NEP). Detta ekonomiska system kan definieras som en statligt kontrollerad fri marknad och kapitalism och Stalin var en av de partimedlemmar som stödde NEP.

Josef Stalin införde planekonomi och inledde en kollektivisering av jordbruket. Följden blev svält. Fotografi av okänd fotograf, daterat till år 1934. Foto: Wikimedia Commons

Tre år senare dog Lenin och en intensiv kamp om ledarskapet mellan de gamla fienderna Josef Stalin, som var kommunistpartiets generalsekreterare, och försvarsministern Lev Trotskij (1879–1940) inleddes. Montefiore skildrar denna maktkamp på följande sätt: ”Stalin hade redan använt sig av det bastanta skydd sekreterarposten gav för att föra fram sina bundsförvanter: Molotov, Vorosjilov och Sergo [Vjatjeslav Molotov (1890–1986), Kliment Vorosjilov (1881–1969) och Grigorij ”Sergo” Ordzjonikidze (1886–1937)]. Dessutom lade han fram ett löftesrikt och realistiskt alternativ till Trotskijs envisa krav på en europeisk revolution, nämligen ’socialism i ett land’.” Enligt Montefiore kom även Lenins närmaste medarbetare Lev Kamenev (1883–1936) samt Grigorij Zinovjev (1883–1936) att ta Stalins parti, vilket ledde till att Trotskij ”besegrades överraskande snabbt och enkelt.” 1926 blev dock Zinovjev och Kamenev, som Montefiore skriver, utmanövrerade av Stalin samt Nikolaj Bucharin (1888–1938) och Aleksej Rykov (1881–1938), som båda tillhörde partiets högerflygel.

Precis som högerflygeln var Stalin ännu för NEP, men detta skulle snart ändras. År 1927, noterar Montefiore, inträffade en livsmedelskris och året därpå reste Stalin själv till Sibirien ”för att personligen undersöka varför spannmålsleveranserna minskade.” Han gav under denna vistelse, enligt Montefiore, ”order om tvångsrekvirering av spannmål och skyllde livsmedelsbristen på de så kallade kulakerna, vilka påstods hamstra skörden i avvaktan på högre priser.” Kulaker var benämningen på relativt välbeställda bönder som, enligt Montefiore, antingen hade ”några få anställda eller ägde några få kor.” Montefiore noterar även att de yngre partimedlemmarna uppskattade Stalins hårda metoder samtidigt som de ansåg att ”NEP-politiken misslyckats” och att ”radikal militär lösning på livsmedelskrisen” nu krävdes.

Livsmedel och spannmål beslagtogs av partiaktivister. Fotografi från 1932. Foto: Wikimedia Commons

Det var vid den här tiden som Stalin vände sig emot NEP och, som Timothy Snyder skriver i Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin, började verkställa sin första femårsplan och omvandla marknaden till en planekonomi. Följden av detta blev, enligt Montefiore, att alla skördar skulle samlas in med tvång och säljas utomlands och all ”privat handel med livsmedel förbjöds. Kulakerna beordrades att leverera in spannmål, i annat fall ställdes de inför rätta för spekulation. Steg för steg tvingades alla bybor in i kollektiven.”

Varför just kulaker drabbades så hårt kan man fråga sig, men en sannolik förklaring är att de inte tycks ha varit så villiga att hänge sig åt kommunismens idéer. De hade anställda och egen boskap. De var på det stora hela ganska välbeställda. Sannolikt var de, som Montefiore nämner, mer fientligt inställda till kommunismen. I Execution by Hunger: The Hidden Holocaust skriver Adam Ulam i förordet att under åren 1926–27 hade den sovjetiska regeringen dessutom börjat tvinga de bönder som hade det gott ställt att betala höga skatter samtidigt som priset på spannmål sänktes godtyckligt med 20 procent. Trots detta kom förföljelserna av och den ökade pressen på de mest effektiva bönderna, enligt Dolot, att leda till att dessa blev mindre motiverade, vilket i sin tur ledde till sämre produktion.

Det dröjde inte länge förrän följderna av Stalins planekonomi och tvångskollektiviseringar började märkas. Enligt Montefiore utbröt hungersnöd på landsbygden sommaren 1931 och bonderevolter blossade upp vid den här tiden. Dessa revolter slogs dock snart ner av Lazar Kaganovitj (1893–1991).

Lazar Kaganovitj slog ner de uppror som blossade upp till följd av kollektiviseringen av jordbruket. Fotografi av Eleazar Langman från 1930-talet. Foto: Wikimedia Commons

Kornboden Ukraina drabbades särskilt hårt av kollektiviseringarna. Anledningen till detta var, enligt Snyder, att det bland de ukrainska bönderna inte fanns någon tradition av något ”gemensamt drivet jordbruk” och dessutom var bondesamhällena i Ukraina starkt religiösa. Det var nämligen så, noterar Snyder, att de ukrainska bönderna inte övergett ”sin kristna tro och många uppfattade kontraktet med kolchosen [kollektivjordbruket] som en pakt med djävulen.” Detta ökade det lokala motståndet och därmed även tvånget från den sovjetiska staten. Både Montefiore och Snyder nämner hur ukrainska bönder deporterades till Gulag, men den sistnämnde även noterar att ”bönderna försökte rädda sig själva och sina samhällen av egen kraft. De gjorde vad de kunde för att behålla sina egna tegar, sina små plättar av självstyre. De satsade all sin styrka på att hålla sina familjer utanför staten, som nu manifesterade sig fysiskt i kolchoserna och traktorstationerna.” Snyder skriver också att bönderna hellre sålde eller slaktade sina djur själva ”än att se dem gå till kollektivet.” Montefiore noterar att detta gjorde Stalin fullständigt utom sig av hysteri och att denne uttryckte sin fasa i ett brev över att sovjetmakten tycktes upphört att existera i Ukraina. Stalin lät därför, enligt Montefiore, sända ner stormän till Ukraina för att samla in mer spannmål med våld.

I slutet av år 1931, skriver Snyder, ”svalt många bönder redan. Utan egen jord och utan kraft att stå emot kraven från högre ort kunde de helt enkelt inte skaffa fram tillräckligt med kalorier till sina egna hushåll. I början av 1932 hade de alltså inget utsäde till höstskörden.” Katastrofen var därmed ett faktum.

Svälten 1932–33
Våren år 1932 minns Miron Dolot (1916–1998) i Execution by Hunger som en tid av oro i Ukraina. Varje dag dog någon, enligt honom, och i stort sett alltid hölls någon begravning på kyrkogården i byn. Dolot minns även att det vid den här tiden inte var många som arbetade på fälten av anledningen att de var så utsvultna att de varken kunde utföra något ansträngande arbete eller gå längre sträckor. Montefiore berättar även om hur ministern för handel och livsmedelsförsörjning, Anastas Mikojan (1895–1978), blev uppsökt av ”en ukrainare som frågade: ’Känner kamrat Stalin, eller för den delen någon i politbyrån, till vad som händer i Ukraina? Om inte så skall jag ge dig en vink. För lite sedan kom ett tåg in till Kiev fullastat med lik av människor som svultit till döds. Det hade lastat lik hela vägen ända från Poltava…‘”.

Dock kände stormännen, även Stalin, mycket väl till svältkatastrofen i Ukraina, skriver Montefiore. Svälten var även känd utomlands, i synnerhet i USA där tidningsläsarna möttes av stora rubriker om svälten men även i Tyskland skrevs om detta och Storbritannien mottog rapporter från utsända britter i Ukraina. En av dessa rapporter, som finns återgiven i The Foreign Office and the Famine: British Documents on Ukraine and the Great Famine of 1932–1933, är daterad den fjärde maj 1932, berättar att det rådde kraftig ransonering av bröd i Ukraina och i en annan rapport från 20 maj får man veta att ett stort antal hästar dog i överallt Kiev samt att ”det var svårt att köpa något, till och med i staden”.

Montefiore berättar även om hur amerikanen Fred Beal ”besökte en by utanför Ukrainas huvudstad Charkov” sommaren 1932 och fann ”alla invånarna döda, med undantag för en galen kvinna. Råttorna hade kalas i husen, som förvandlats till likstugor.” Denna sommar bad Ukrainas politbyrå, enligt Montefiore, om livsmedelsbistånd, men Stalin gick inte med på det. Istället skrev han i ett brev till Kaganovitj att ukrainarna fått mer livsmedel än de förtjänade. Montefiore noterar att Stalin denna sommar även beslutade att en lag som innebar att ”hungriga bönder skulle skjutas för stöld av minsta sädeskorn.” Enligt Snyder kunde bönderna inte ens ha livsmedel hemma då detta var ”bevis för brott.” Denna lag trädde i kraft den sjunde augusti 1932.

Karta från 1933 som visar de områden som drabbades hårdast av svälten. Bild: Wikimedia Commons

Snyder skriver att denna lag ledde till ökade övergrepp mot befolkningen. Partiaktivisterna tog, noterar Snyder, ”allt som liknade livsmedel”, förnedrade de svältande bönderna, våldtog ensamma kvinnor ”rutinmässigt på nätterna under förevändning att man konfiskerade spannmål”. En del kvinnor började även prostituera sig.

Svälten drev till sist den uthungrade befolkningen i Ukraina till kannibalism. Dolot erinrar sig i Execution by Hunger hur människor plötsligt började försvinna (bland annat en av hans vänner) och köttet från en treårig flicka hittades en ugn. Denna flicka hade dödats och tillagats av sin egen mor. Dolot minns även hur folk vid denna tid hade mist ”alla spår av medkänsla, heder och moral” samt att flera börjat hallucinera och till sist börjat sätta tänderna i vad som helst ”till och med i sina egna armar och händer”. Stalins lösning på detta problem var att förbjuda kannibalism.

Snyder återberättar följande vittnesmål av en statstjänsteman från maj 1933: ”När jag reste runt såg jag ofta deporterade ströva omkring i byarna som skuggor på jakt efter ett stycke bröd eller avfall. De äter as, slaktar hundar och katter. Byborna håller sina hus låsta. […] Jag såg åtskilliga dö på vägarna mellan byarna, i badstugorna och i ladorna.”

När 1933 gick mot sitt slut hade miljontals människor dött i Ukraina. Exakt hur många är oklart, men det uppskattade antalet har beräknats vara mellan tre till tolv miljoner.

Stalin växlade mellan att skylla svältkatastrofen på de lokala politikerna och att helt förneka det som pågick. Sin egen skuld vägrade han däremot inse.

Snyder berättar att det kom nybyggare ”från Ryssland” som bosatte sig i de ukrainska böndernas ”hus och byar, och det första de fick göra var att föra bort de föregående invånarnas lik. […] Ibland återvände nykomlingarna hem eftersom stanken aldrig försvann, hur mycket de än skurade och målade. Somliga stannade ändå.” På så vis kom Ukrainas etniska demografi att förändras till följd av svälten.

Det var inte bara Ukraina som drabbades av svälten 1932–33. Även Volgaregionen, Kazakstan och norra Kaukasus drabbades. Dock var Ukraina ett av de allra hårdast drabbade områdena.

Huruvida svälten i Ukraina 1932–33 kan betraktas som ett folkmord är omtvistat än idag, inte minst bland historiker. Sexton länder betraktar dock denna svält som ett folkmord.

Svälten i Sovjetunionen upphörde dock inte helt 1933, utan pågick i åtminstone ytterligare tre år efteråt.

En tiggares vadmalsrock

0
Bild vänster: Vilhelm Moberg cirka 1940-1950. Det var under denna tid han skrev den korta romanen Brudarnas källa (1946), som utspelar sig i hans hembygd. Fyra spelmäns öden binds samman i midsommarnatten. Foto: Wikipedia.

”Du är inte svensk förrän du läst Moberg”, hade min far då sagt, när han såg boken vila på datorbordet. Jag läste ut boken, skrev en mindre uppsats och fick ett gott betyg av min lärare.

Det skulle dröja ett tag innan jag på nytt bekantade mig med Moberg, och då var det mest för att studera det svenska språket. Men så kom dagen för inte så länge sedan då jag fick en present av min goda författarkollega. Det var en liten röd bok av Vilhelm Moberg, med titeln Brudarnas källa (1946).

Bokens tematiska idéer är typiskt Moberg; existentiell ångest, grubblerier, det mörkas skönhet och botgöring utgör grunden för de 150 sidor som tar oss genom fyra olika tidsepoker i svensk historia, skildrat genom ögonen på fyra historiskt besläktade spelemän som under midsommaraftonen lider döden. I Mobergs berättelse är döden och dess rike representerat av källan, en hednisk gudom som gömmer sig under en källa av det renaste vatten:

Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen. Jag är källan, jag är början. Visst är det Moberg och ingen annan som kan ge döden ett så svenskt uttryck.

Boken tar sin början med att introducera speleman Anders Eriksson som i flaskans botten kämpar med ett skamset förflutet när han under midsommaraftonens timmar på Ekekullen har satt sig till rätta inne i den ihåliga eken för att spela på sin fiol till en firande publiks förtjusning. Därpå följer tre av hans förfäders berättelser, med en spännvidd på flera tusen år. Varje spelemans historia griper tag om läsaren, gäckar nyfikenheten om våra förfäders liv och den svenska kulturens historia. Kärnfulla på samma gång poetiska meningar avlöser varandra från pärm till pärm.

Men så var det en spelemans historia som greppade tag om mig på ett helt annat sätt än vad de andra hade lyckats göra. Den spelemannen var Anders Eriks Son, en ung man som ljuder sitt speletyg på Ekekullen i början av 1700-talet. Men snart skulle musiken, liksom livsglädjen, komma till ett slut när riket låg i sjukdom – böldpesten hade slagit rot i Norden med ett skepp från de östra länderna.

Snart var hela luften, jorden och vattnet förskämt. Kyrkogårdar fylldes av böldinfekterade lik så till den grad att man började gräva jord i åkrar och skogar. Anders och hans familj, bestående av syster Katarina, mor och far, tryggar sin hälsa genom att isolera sig från omvärlden. De lever stringent vad gäller allt från kost till rörlighet. Ingen får lämna gården och huset.

Då kommer snart en tiggare till deras dörr. Han berättar för familjen att han inte har varit i närheten av anstuckna hem när han ber dem om en nattvistelse. Fadern, som familjens beskyddande huvud, beordrar tiggaren att gå sin väg, men den hulda modern vill inte veta av sådan ”okristlighet” under taket. Hon visar istället stor barmhärtighet för tiggaren och ordnar en sovplats i höladan.

De ger honom stop med mjölk och brödkakor. På morgonen när solens eldar brinner i trädkronorna upptäcker familjen att tiggaren har på sig en präktig vadmalsrock till sina gamla söndriga byxor.

Fadern känner igen rocken, och visst måste det ha varit just den rocken som en ung bonde i Hultakvarn ägde. Om så var fallet skulle det innebära att tiggaren gjort sig skyldig till gravplundring, och om det stämde så måste han ha ljugit när han påstod att han gått alla anstuckna hem förbi.

Det tar inte lång tid förrän syster Katarinas tunga svartnar som kolet i gruvan och jäsande bölder bubblar i den annars så späda huden. Katarina lämnar världen i tunga plågor, begravs i ett närliggande gärde. Hemskheterna skulle återvända till huset när fadern uppvisar samma symptom som hans dotter hade gjort innan hon togs från jorden.

Han lägger sig i höladan där tiggaren hade fått nattvistelse. Sonen Anders drar denna gång skottkärran ensam till gärdet. Så kunde barmhärtighet bli belönad, men modern ville inte ångra en god gärning, förlitade sig på en välsignad räkning av Herren när domens dag ringer sina klockor. Strax efter begravs hon jämte fadern.

Ensam i huset räknar Anders sina dagar. Han beslutar sig för att hämta sonen han delar med sin döda fru från ett anstucket hem. Tillsammans spenderar de tiden med att tacka makterna för det dagliga näringsintaget och för att ha livet i behåll. Så kommer dagen då Anders under morgonkontrollen räcker ut en svart tunga mellan sina magrade vita läppar.

Han fattar beslutet att överlämna sonen till en äldre tant i krokarna som har överlevt sin familj. På midsommarnatten spelar Anders Eriks Son sin lira uppe på Ekekullen. Han nedstiger kullen och renar sina variga bölder i källan. Han lider i det renaste vattnet en diger död.

Så kunde barmhärtighet bli belönad, säger Moberg, när man släppte in en listig och svart tunga i sitt fredade hem. Vad berättelsen om Anders Eriks Son förtäljer dagens läsare torde kanske vid detta lag stå tydligt. Det krävs mod att lyssna på förnuftet framför barmhärtigheten. En välsignelse är inte att vänta.

Max von Sydows karriär: Schack med döden och djävulsutdrivning

0
En ung Max von Sydow. Han avled 8 mars, 90 år gammal. Foto: Svenska filminstitutet.

Året är 1949 och det är premiär på biografen Röda Kvarn i Nyköping. Den film som visas på denna biograf är Bara en mor, som bygger på Ivar Lo-Johanssons roman med samma namn. Denna film har knappast gått till historien som Sveriges mest kända, men det var i Bara en mor som svenska folket fick se unge skådespelaren Max von Sydow (född Carl Adolf von Sydow) spela en roll för allra första gången.

Bara en mor var hans debut, men det var rollen som den grubblande korsfararen Antonius Block som spelar schack med döden själv i filmen Det sjunde inseglet år 1957 som blev hans stora genombrott och gjorde honom berömd även utomlands. Intressant nog tackade han länge nej till rollerbjudanden i utländska filmer. Den internationella debuten dröjde ända till 1965. Då spelade han Jesus i den amerikanska filmen Mannen från Nasaret.

Det tycks även som om hans roll i Det sjunde inseglet kom att prägla hans karriär i avseendet att han, efter den filmen, väldigt ofta fick roller som på olika sätt söker efter svar och/eller reflekterar över livet, döden och det andliga. Ett exempel på en av dessa roller är Töre i Jungfrukällan (1960) som efter att hans dotter våldtagits och mördats vänder sig till Gud och säger följande: ”Du ser det. Gud, du ser det! Det oskyldiga barnets död och min hämnd. Du tillät det! Jag förstår dig inte! Jag förstår dig inte.” Till sist ber han dock Gud om förlåtelse och lovar att bygga en kyrka som bot.




Korsfararen Antonius Block som spelar schack med döden i Det sjunde inseglet blev en av Max von Sydows mest kända roller och kom att prägla resten av hans karriär. Skärmbild: YouTube.

Ett annat exempel är von Sydows gestaltning av prästen fader Merrin i Exorcisten från 1973. I den här skräckfilmen, vars litterära förlaga bygger på sanna händelser, kämpar von Sydows rollfigur med hjälp av det gudomliga att rädda en tolvårig flicka som blivit besatt av en demon som Merrin tidigare mött och besegrat.

Ytterligare ett exempel är Karl Oskar Nilsson i Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) som, till skillnad från sin hängivet fromma hustru Kristina, ibland ifrågasätter Gud och hans plan i människors liv. På så vis hamnade von Sydow i ett fack efter att ha spelat Antonius Block.

Han arbetade mycket med regissören Ingmar Bergman, men även med skådespelerskan Liv Ullman. Ullman och von Sydow har spelat par i åtminstone fyra filmer, av vilka två var regisserade av Bergman. Dessa är Vargtimmen (1968) och Skammen (1968) samt Utvandrarna och Nybyggarna.

De två var från början tänkta att spela ett par i en femte film, nämligen Fanny och Alexander (1982). Rollen som biskop Vergérus var faktiskt skriven för von Sydow, men han tackade nej då hans agent krävde en alldeles för hög lön. Att han avböjde rollen som Vergérus kom von Sydow senare att ångra djupt.

Max von Sydow har dock inte bara spelat i filmer utan har även agerat i teaterpjäser. Faktum är att innan han gjorde sin filmdebut spelade han konstapel i pjäsversionen av David Copperfield som sattes upp på Dramaten 1948. Andra pjäser han spelat i är Peer Gynt, Hamlet och Katt på hett plåttak, för att nämna ett fåtal. Dock var hans framgångar inom just teatern inte lika stora som inom filmen.

Man har även kunnat se honom i tv-produktioner. En av hans senare roller var som den treögda korpen, som är den mest allseende karaktären, i sjätte säsongen av serien Game of Thrones (2011-19).

Under sin långa karriär vann von Sydow två Oscar för sina insatser i Pelle Erövraren (1987) respektive Extremt högt och otroligt nära (2011).

Max von Sydow bosatte sig i Frankrike och erhöll franskt medborgarskap 2002. Här levde han tills döden till sist vann schackspelet och hämtade honom den 8 mars.

Konservativa förbundet utesluter högerkonservativa

0
Konservativa Förbundets öppning i en mer liberal riktning kan stärka förutsättningarna för mindre vänsterorienterade regeringsbildningar. Men på bekostnad av en djupare konservativa idédebatt. Foto: Facebook

Det är kväll på en murrig krog i Stockholm. Haket är välfyllt. Inte så konstigt med tanke på att den mycket populäre, och av vänstern avskydde, M-politikern Hanif Bali skall hålla föredrag på temat kusinäktenskap. Bali är inte först ut som talare. Säsongen har redan bjudit på föreläsningar av bland annat Nyheter idags Chang Frick, MUF:s Benjamin Dousa och Ungsvenskarnas Tobias Andersson. Källor som Exakt24 talat med säger att tidigare evenemangen har varit rakti genom lyckade. Efter en stund dyker Bali upp på scen i en kritvit t-shirt. Utifrån ett liberalt narrativ berör föredraget alltifrån kusinäktenskap på Sicilien och i Mellanöstern, till följderna av detsamma. Efter någon timme fylls krogen av applåder och kvällen övergår till socialisering.

Konservativa förbundet grundades i Stockholm 2011 av individer från moderaternas och kristdemokraternas högerfalanger som ville skapa ett forum för sina konservativa idéer. Exakt24:s källor ger en bild av en till stor del informell grupp vars primära syfte har varit att umgås, hänga på fik/restauranger och, framförallt, ge varandra ideologiskt utbyte. Förbundet inkluderade en bredd av olika individer och kännetecknades av högt i tak.

Men förändringar skedde 2018 när en sverigedemokrat vid namn Julian Kroon valdes till ordförande. Förbundet blev mer formaliserat och började nu alltmer likna äldre liberalkonservativa föreningar som Heimdal i Uppsala och Ateneum i Lund. Efter en tid började lokalavdelningar på olika universitet bildas. Idag är förbundet främst representerade i och runt Stockholm men har som ambition att växa till även andra delar av landet.

Förändringar skedde 2018 när en sverigedemokrat vid namn Julian Kroon valdes till ordförande. Förbundet blev mer formaliserat och började nu alltmer likna äldre liberalkonservativa föreningar som Heimdal i Uppsala och Ateneum i Lund

Enligt Konservativa förbundet själva är man ett partipolitiskt oberoende förbund och endast en ideologisk sammanslutning. Trots detta nås vi av nyheten att ledningen har uteslutit en person ur det konservativa och nationalistiska partiet Alternativ för Sverige, enbart på grund av dennes partibok – något som det var sagt inte skulle spela någon roll så länge man sällar sig till den konservativ ideologin.

Istället är det vänsterut förbundet nu har valt att orientera sig, mot de liberala partierna M och KD. Företeelsen att slå högerut, trots tydliga ideologiska likheter och överlappningar, men samtidigt välkomna meningsmotståndare är inte ny bland konservativa föreningar. Enligt Exakt24:s källor inom borgerligheten var det länge kutym hos Heimdal i Uppsala att porta sverigedemokrater från medlemskap i föreningen, något man enligt samma källor i praktiken har slutat med i takt med att SD vuxit. Nyligen tillkännagavs dessutom att en före detta ordförande, Arvid Hallén, blivit invald i Mattias Karlssons tankesmejda Oikos ledningsgrupp.

Borgerlighetens mjuknande hållning, och faktumet att liberaler som Bali och Dousa talar på ett konservativt studentförbund, ligger väl i linje med SD-ledningens dröm om ett konservativt block. Närmandena till den liberala, borgerliga ”högern” sker parallellt med Sverigedemokraternas och Ungsvenskarnas atlantfärd mot den anglosaxiska liberalkonservatismen. På denna resa har onödig barlast som grundläggande principer kastats över bord. Idén om en ideologisk mötespunkt för alla konservativa får ge vika för det övergripande målet att skapa ett regeringsunderlag för 2022.

Närmandena till den liberala, borgerliga ”högern” sker parallellt med Sverigedemokraternas och Ungsvenskarnas atlantfärd mot den anglosaxiska liberalkonservatismen

Finns det några fördelar av Konservativa förbundets åtstramning? Ett parlamentariskt genombrott för Sverigedemokraterna skulle öka partiets legitimitet och sannolikt även svenska folkets tolerans för konservativa idéer, även om de inte alltid är helt renodlade inom SD. Framgångar för SD kan i sin tur öppna nya dörrar för mer konsekvent konservativa och nationalistiska alternativ. Man kan därefter fråga sig om acceptensen för mer konsekventa högerrörelser kommer att öka, som i fallet med Heimdal, eller om dörrarna kommer vara fortsatt stängda.

En risk med att alltför nära knyta sig till den borgerliga högern är att man riskerar förlora konservativt sinnade vänsterväljare, en inte obetydlig del av väljarunderlaget, något som Jan-Olof Bengtsson skrivit insiktsfullt om. En annan fara med ett alltför nära förhållningssätt är att SD riskerar bli en del av det man en gång var en reaktion mot, en höger formad av liberalism och styrd av marknadsintressen.

Exakt24 har försökt nå Julian Kroon för en kommentar utan att lyckas.

Om den parasitära klassen och dess moral

0

Mina invaderande rymdelefanter:

Efter att Samhällsnytt i veckan publicerade ett suddig film i vilken vad som synes vara en blond flicka utsätts för en brutal misshandel av personer vilkas vokabulär kretsar kring orden ”fucka”, ”mannen” och ”wallah”, har många uttryckt stor upprördhet över att andra valt att dela detta klipp. Genom att dela klippet bidrar man, påstås det, såväl till att legitimera en rasistisk publikation som att förnedra den oidentifierbara flickan ännu en gång. I det första av dessa argument finner vi ett exempel på rituellt dravel, medan vi i det andra finner någonting som inte är helt taget ur luften. Vad som inte desto mindre gör de upprörda reaktionerna över att klippet fått spridning så obehagliga är att föremålet för den vrede som luftas i dessa är spridningen som sådan, och inte den djuriska misshandeln. En sådan reaktion röjer inte bara någonting direkt omänskligt hos avsändaren, utan också en kallhamrad cynism orden de förment inkännande invändningarna kläs i inte förmår dölja.

En ledtråd till varför det förhåller sig på detta sätt får vi i omständigheten att den förkrossande majoriteten av dessa avsändare står till vänster. Här finner vi opportunister vilkas karriärer, inkomster och bullshitspäckade jobbtitlar står och faller med det progressiva narrativet. Här finner vi hårdföra medieaktivister som insisterar på att de hårdvinklade partsinlagor de själva producerar utgör opartisk och sanningssökande journalistik. Här finner vi makthavare vilkas maktbas steg för steg eroderas till följd av väljarflykt. Här finner vi höjdare inom det migrationsindustriella komplexet och andra svågerkapitalister. Här finner vi offentliganställda managers som åtnjuter höga löner för att utföra tjänster skattebetalarna aldrig har efterfrågat. Här finner vi den lilla men fanatiska minoritet inom vilken man är besjälade av att påtvinga majoriteten en ny, experimentell och mycket radikal samhällsordning. Kort sagt, här finner vi en klass som har allt att vinna på att allmänheten hålls så okunnig som möjligt om invandringspolitikens konsekvenser.

Det är mot denna bakgrund de hätska utspelen mot delningarna av klippet måste förstås. Klippet utgör en påminnelse om att politikerna har tappat kontrollen och att media vilseleder. Klippet utgör en påminnelse om att politikernas försök att verka handlingskraftiga är tomma ord, och att staten varken förmår eller vill erbjuda medborgarna trygghet. Klippet utgör en påminnelse om att allting, trots att vi ständigt försäkras om motsatsen, inte är som vanligt. Klippet utgör en påminnelse om progressivismens misslyckanden, det sittande etablissemangets megalomani och de systematiska lögner som ligger till grund för det gängse rasismnarrativet. Makten uppfattar på goda grunder därför klippet som farligt, och det är i just denna omständighet vi också finner förklaringen till de hätska reaktionerna. Att man inte vill att klippet skall delas bottnar inte i någon form av rättvisepatos, utan i att man värnar den egna karriären och försörjningen.

När det kallhamrade egenintresset går att klä i termer som får detta att framstå som någonting mycket mer ädelt än vad det är, är detta dock någonting man inte bara kommer att försöka intala andra utan också sig själv. I den nya klassen har man i själva verket utvecklat just denna form av självbedrägeri till en konstform. De argument med vilka man rationaliserar sin cynism är vid det här läget mycket finslipade, och det patos med vilket man framför dem så väl inövat att detta ofta tas för den äkta varan även inom den parasitära klassen. Med tiden har gränsen mellan rationaliseringar och verkliga motiv blivit så oskarp att man inte sällan lyckats intala till och med sig själva att det är oförfalskad altruism och ingenting annat som utgör den bakomliggande drivkraften.

Inte desto mindre tenderar vad man finner moraliskt riktigt att så gott som alltid sammanfalla med vad som gynnar den egna karriären, den egna levnadsstandarden, den egna gruppen och de egna organisationerna. I denna omständighet finner vi en mycket stark indikation på att vad vi möter är någonting som, genom att ett stort antal små och till synes oskyldiga eller rentav godhjärtade etiska omvärderingar bildat en helhet, utvecklats till en ”moral” med det mycket specialiserade syftet att tjäna den parasitära klassens intressen.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

0
Feminister demonstrerar.

Mycket vatten har runnit under broarna på ett halvsekel. Det var på själva julafton 1965 som Dagens Nyheter publicerade feministen Barbro Backbergers (1932-1999) rasande angrepp på familjen, debattartikeln ”Den heliga familjen”. Artikeln finns att läsa här.

Artikeln var startsignalen – en av dem – till ett halvt sekel av samhällsomvälvningar utan historisk motsvarighet. Backberger var ingalunda ensam – det var under första halvan av 1960-talet som de feministiska stridsropen började skalla i Sverige. Tidpunkten för publiceringen – julafton – var heller ingen slump. Avsikten var att rikta en stor fet smäll rakt i veka livet på kärnfamiljen på årets största familjehögtidsdag.

I sin av ursinne fradgande text kallar Backberger familjen ”vår klart intolerantaste grupp”, ”vår allra mest riskabla institution”, ”en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle” och ”ett sexuellt ägandeförhållande”. I slutet av artikeln klämmer hon till med ”utpressningsinstitut”.

Globalisterna, de multinationella finansintressena, skulle ha gillat det. Ett halvsekel efter Backbergers artikel vet vi att det definitivt ligger i globalisternas intresse att upplösa samhällets grundsten, kärnfamiljen, utplåna familjesammanhållning och nationer och klippa alla sorters band och relationer som håller människor samman.

Ta ifrån människor deras unika egenvärde och intala dem att alla är lika och alltså utbytbara mot varandra. Då blir det mycket enklare att göra människor rotlösa, sammanhangslösa och lättmanipulerade och flytta dem runt som schackpjäser efter globalisternas behov. Ingen kan säga annat än att de har lyckats. Att avskaffa hemmafruarna och upplösa familjerna är geniala drag om man vill skapa den globala människan som kan placeras var som helst på jorden.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien.

Att läsa och skriva om nutidshistoria när man själv har upplevt tiden och händelserna och har egna minnen är som att öppna dörren till en hemlig skatt- och skräpkammare. 1965 var jag omkring 20 år gammal och bodde i Härjedalen, långt utanför Dagens Nyheters räckvidd. Jag skulle snart påbörja min journalistutbildning vid Journalisthögskolan. Jag minns tydligt de jordbävningsartade skalv som Barbro Backbergers artikel utlöste. Hon sköt skarpa skott rakt in i svenska familjers julfirande, och Sverige var skakat. Jag måste ha hört skalven i radion, för vi hade inte DN.

Femtiofyra år senare kan vi se tillbaka på ett halvsekel som förändrade allt; familjen, samhället, ekonomi, idéer, politik och debatt, demografi – ja allt.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien. Några av dem ska jag berätta om här. Håll i er, för det blir en lååång text.

Blev det bättre? Det beror på vem du frågar. Det både fascinerande och brutala med att ha ett långt tidsperspektiv är att det i efterhand är lättare att urskilja de bärande, ofta dolda, politiska och ekonomiska linjerna än när man befann sig mitt i förändringarnas detonationer. I synnerhet om man då var förblindad av ungdom och brist på kunskap och erfarenhet.

Vi som föddes vid andra världskrigets slut föddes rakt in i ett samhällsomstörtande paradigmskifte, en skarv då precis allting skulle komma att vändas uppochner. Men det förstod vi inte då. Vi förstod inte heller vilka krafter som låg bakom.

1950-talet var hemmafruarnas årtionde. Det gick att leva på en lön, även en arbetarlön, och det var självklart att mammorna var hemma och tog hand om barn och hushåll. Men så skulle det inte förbli särskilt länge. Utan att familjerna visste det låg starka ekonomiska och politiska krafter i startgroparna för att underminera familjerna. En kärnfamilj med hemmafru var den familjemodell som många hade valt för att den fungerade och gav både barn och föräldrar trygghet. Men nu skulle den avskaffas. Ett led i strävandena var att kalla hemmafruar ”förlegade” och utmåla dem som ”parasiter”. Det var effektiva skam-ord i ett Sverige som alltid har hyllat modernitet.

Ungefär samtidigt som Barbro Backberger trädde in på scenen på julaftonen 1965 hade några andra kvinnliga författare och debattörer plogat terrängen.

Författaren Eva Moberg (1932-2011) publicerade 1961 en essä med rubriken ”Kvinnans villkorliga frigivning” som satte igång en intensiv och långvarig debatt om mäns och kvinnors ställning i familjen och i samhället i stort. Hon var en liberal feminist som förespråkade inte bara kvinnornas utan även männens emancipation. Hon protesterar mot att kvinnor i första hand värderas efter sina egenskaper som könsvarelser och kallar moderskapet ”en oerhört betungande uppgift” och moderskärleken ”historiens mest exploaterade känsla”.

1962 chockade Kristina Ahlmark-Michanek, född 1938, landet med ”Jungfrutro och dubbelmoral”, en kampskrift för sexuell frihet där hon förespråkar ”kärlek för vänskaps skull” och avfärdar ”den stora kärleken” som krav för att ha samlag. De kraftiga reaktionerna ska ses mot bakgrund av att de sexuella och moraliska normerna i Sverige 1962 var anpassade till att det ännu inte fanns några säkra preventivmedel, och lagen om fri abort skulle inte komma förrän 1975. En kvinna som blev gravid var därför utlämnad till mannens vilja och förmåga att ta ansvar för henne och barnet.

1967 kom nästa smäll, och den kom med betydligt större politisk tyngd. I jämförelse med Monica Boëthius (1928-2009) bok ”Har vi råd med fruar?” vägde tidigare feministiska kampskrifter lätt som små fjun. Boëthius var en opinionsmässig tungviktare, hemmahörande i socialdemokratin och syster till författaren Göran Palm (1931-2016). Hon var 1957–1960 redaktör för Fredrika-Bremerförbundets tidskrift Hertha, under mer än 20 år (1961–1982) verksam inom Sveriges Radio, 1966–1971 som chef för det ansedda programmet Familjespegeln. 1982–1987 var hon chefredaktör för kooperationens tidning Vi, 1978–1982 ordförande i Publicistklubben som den första kvinnan på den posten, och hon var ledamot av regeringens jämställdhetsdelegation – den som vid den socialdemokratiska extra partikongressen 1967 utmynnade i ett beslut om jämställdhet som överordnat politiskt mål i Sverige. Lägg märke till tajmingen mellan Boëthius bok och beslutet på den extra partikongressen! Knappast en slump.

Monica Boëthius ifrågasättande av hemmafruns existens var en välriktad smocka mot själva navet i familjen. Bokens titel anger att hemmafruarnas existensberättigande är en rent ekonomisk fråga och att samhället inte kan tillåta att fullt friska och arbetsföra kvinnor inte förvärvsarbetar. Hon hånar hemmafruarna öppet :

”Vad de gör? Åh, de bonar golv. Och polerar bord. Och stärker gardiner. Och stryker underkläder. Och torkar disk. Och skalar potatis. Och bakar småbröd. Och putsar fönster. Och broderar hyllremsor. Och stoppar korv till julen. Och dammar varje dag. Och gör kroppkakor. Och virkar sängöverkast. Och så vidare i det oändliga. Sysslor finns det ju alltid.

Varför försvaras de här sysslorna så hett? I åratal har jag undrat över häftigheten i det försvar som alltid kommer när hemmafruar upplever sig angripna. Försvarade sig hästkuskarna med samma förtvivlans mod den dag klockan slog för dem?”

Monica Boëthius kallar hemmafruars sysslor ”skriande orationella, otidsenliga och olönsamma”, och ”småkakor och vetebröd hör definitivt hemma under rubriken nöjesliv”. Tonfallet är militant, ofta föraktfullt och nedlåtande. Från bokens utgivning 1967 går en rak linje till de ekonomisk-politiska följderna i avskaffandet av sambeskattningen fyra år senare. Boëthius gav sina partikamrater i riksdag och regering de argument de behövde för att ta detta stora och avgörande ekonomiska steg. Hemmafruarna sysslade med onödigheter och utgjorde en ekonomisk belastning. Deras roll spelades ut samtidigt som hästkuskarna och mursmäckorna blev överflödiga, skriver hon.

När sambeskattningen avskaffades 1971 avskaffades också hemmafruarna. Det politiska svaret på frågan i Boëthius bok, ”Har vi råd med fruar?” var ”Nej”. Från och med 1971 införde Sverige särbeskattning och tvåförsörjarsystem. Två personer i varje familj måste förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop.

De samhällsomvälvningar jag beskriver handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det visste Socialdemokraterna.

Frågan är ett dubbeleggat svärd och kan ses från minst två håll. Från kvinnornas – under hela människans historia har kvinnor varit slavar under sin fruktsamhet. Under årtusenden var spädbarnsdödligheten hög och kvinnors död i barnsäng och fattigdomens sjukdomar, som TBC, de vanligaste dödsorsakerna. Mot den bakgrunden var de metoder för barnbegränsning som kom under 1900-talets senare hälft en revolution. De skulle komma att totalt ändra kvinnors, men också mäns mest grundläggande levnadsvillkor.

Det betyder inte att det saknas anledning att kritisera olika preventivmetoder eller barnbegränsning som sådan. Frågan är som sagt dubbelbottnad och ska också ses ur samhällets och statens synvinkel – hur långt ska staten tillåtas bestämma över människors fortplantning och familjebildning?

Om man gör sig mödan att sätta sig in i hur kvinnors liv har sett ut bara i den närmaste släkten ett par generationer tillbaka kommer man att göra oanade upptäckter och kanske förstå varför de nya preventivmetoderna var så revolutionerande.

Så här såg det ut i min släkt.

Min morfars mor, född 1873, födde tolv barn. Det första, min morfar, föddes 1893. Hon arbetade som ung nyutexaminerad lärarinna i en liten byskola långt ute i Järvsös finnskogar. Barnafadern emigrerade till Amerika, sannolikt innan han fått veta att hans flickvän var gravid, och hans identitet har aldrig kunnat spåras. Åtta år senare gifter hon sig och föder sedan ytterligare elva barn på tolv år. Bara tre överlever till vuxen ålder.

Både min farmor och min mormor fick fler barn än de antagligen skulle ha fått om de hade kunnat välja själva.

Farmor (född 1902) fick sex barn, av vilka ett dog i späd ålder och min mormor (född 1896) fick också sex barn, av vilka två dog i späd ålder.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister, som sjuksköterskan Margaret Sanger (1879-1966). Hennes mamma Anne Higgins genomgick 18 graviditeter på 22 år innan hon dog vid 49 års ålder. Kemisterna Carl Djerassi och Russel Marker, biologen Gregory Pincus och gynekologen John Rock är andra namn ur p-pillrets historia. Läkemedelsindustrin var snabb att fånga upp den lockande, gigantiska marknad som ett kvinnligt preventivmedel representerade. Industrins profithunger innebar att p-pillren släpptes ut för tidigt på marknaden, innan de var tillräckligt kliniskt testade. Historien rymmer klart oetiska inslag, som att pillren med början 1956 testades på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico. Pillren innehöll hästdoser av könshormonet östrogen, 150 mikrogram eller mer, och många av kvinnorna dog av försöken.

1960 godkändes de första p-pillren i USA, och 1964 godkändes de av dåvarande Medicinalstyrelsen i Sverige, till en början bara på indikationen menstruationsbesvär. Sambandet mellan blodpropp och p-piller är väl dokumenterat.

Nu kom samhällsomvälvningarna slag i slag:

1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1975 Lag om fri abort.
1975 Enigt riksdagsbeslut (proposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

I Sverige gäller aborträtten till och med den 18:e graviditetsveckan, mycket längre än i andra europeiska länder som vanligen drar gränsen vid tolfte veckan. 84 procent av de svenska aborterna görs före vecka 9. Trots att det i dag finns ett stort utbud av säkra preventivmetoder gjorde cirka 36 000 kvinnor abort i Sverige 2018. Det motsvarar 19 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år. En alldeles för hög siffra, som tyder på att abort i många fall används som preventivmetod.

Sett mot bakgrund av att socialdemokraterna under perioden 1934-1976 lät sterilisera 63 000 personer, varav cirka hälften med tvång, får p-pillren och aborträtten ses som framsteg. De är åtminstone i juridisk mening frivilliga. Bara några decennier tidigare, 1941, motiverade samlingsregeringens justitieminister Karl-Gustaf Westman (1876-1944, Bondeförbundet) en skärpning av steriliseringslagen (mer tvång) så här:

”Ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den från fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Bondeförbundet och Socialdemokraterna var de mest utpräglat rasbiologiska partierna under 1930- och 40-talen – något att minnas när de i dag talar om ”bruna rötter”. Lyssna på min podd om nazistiska rötter och tvångssteriliseringarna av vad som kallades ”undermåliga människor”!

Samhällskontroll över fruktsamheten var avgörande för den familjepolitik och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna ville genomdriva på 1960-talet och framåt. Men vi får backa tillbaka ytterligare en bit i historien för att förstå varför det var så angeläget att avskaffa hemmafruarna och få ut kvinnorna på arbetsmarknaden.

I den offentliga debatten uppgavs skälen vara ideologiska och handla om kvinnans rätt till valfrihet. Men de verkliga motiven var ekonomiska. De kläddes bara i ideologisk förklädnad. Det gjordes så skickligt att kvinnorna verkligen trodde att de handlade enligt sin egen fria vilja när de i hundratusental tvingades ut på arbetsmarknaden.

Valfriheten stod inte mellan att vara hemmafru eller att lönearbeta. När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden hade de fortfarande allt hemarbete kvar att sköta. De fick två jobb istället för ett.

Orsaken till de tvingande besluten var den här: vid andra världskrigets slut 1945 låg stora delar av Europa i ruiner, men Sveriges infrastruktur var oskadd eftersom vi aldrig blev ockuperade av nazisterna. Vår industri gick på högvarv och skrek efter arbetskraft. Från sent 1940-tal kom arbetskraftsinvandrare från Finland och Sydeuropa. Men det räckte inte. Kvinnorna utgjorde halva den vuxna befolkningen. Om de kunde fösas ut på arbetsmarknaden skulle skattebasen i ett slag fördubblas och den svenska ekonomin nå himmelens höjder.

LO-ekonomen Per Holmberg, sekreterare i Låginkomstutredningen, skriver i boken Kynne eller kön från 1966:

”Samhällsekonomiskt innebär dagens outnyttjade arbetskraftspotential att den svenska nationalprodukten och nationalinkomsten skulle kunna stiga med 25 procent… Dessa 25 procent anger också hur mycket det genomsnittliga svenska hushållet skulle kunna höja sin köpkraft och levnadsnivå med om arbetskraftstillgångarna tillvaratogs upp till potentialen.”

Jakten på hemmafruarna handlade om att göra dem till samhällsnyttiga varelser. Det stötande med hemmafrusystemet var, enligt Monica Boëthius och andra tongivande debattörer, att outnyttjad arbetskraft gick förlorad när en stor del av befolkningen ägnade sig åt ”sysslor med ren hobbykaraktär”. Den gamla familjestrukturen med hemmafrun som sammanhållande kraft framställdes som oförsvarlig och färdig att skrota.

Under loppet av några år genomfördes en rad reformer som drevs fram av röststarka representationer för påstått kvinnliga intressen. De överordnade ekonomiska intressena höll sig diskret i bakgrunden och lät vänsterns nyttiga idioter sköta grovjobbet genom att svepa en ideologisk täckmantel över de ekonomiska motiven. Vänsterns kvinnokämpar kunde på något mirakulöst sätt åberopa ”Vi är många, vi är hälften” – samtidigt som man krävde särskilda rättigheter med argumentet att kvinnor är en diskriminerad minoritet.

Men det var inte förrän 2015 som kvinnor blev i minoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringen reglerades i 1686 års kyrkolag, och då på grund av den övervägande manliga invandringen – som välkomnats av i synnerhet kvinnor.

Genom hela feminismens historia har kvinnor varit duktiga på att i alla lägen dra offerkortet och utropa offerstatus åt sig själva för att nå sina mål.

Kampanjerna för ”jämlikhet” och ”kvinnlig frigörelse” fick effekt: med ”valfrihet” som paroll gav sig mer än en halv miljon svenska hemmafruar ut på arbetsmarknaden från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. Ökningen var särskilt stor mellan 1968 och 1970, då cirka 100 000 kvinnor per år nyanställdes. I praktiken hade de inget val. ”Valfriheten” var ett tvång i och med särbeskattningen. Framför allt var det den offentliga sektorn som växte.

Med en väloljad propagandaapparat lyckades politiker, näringsliv och feministiska aktivister få svenska kvinnor att överge sina modersinstinkter och ge sig ut i lönearbete. I dag har svenska barn och ungdomar större psykiska problem än någonsin tidigare. Samband, någon?

Sverige gick in i en rekordlång högkonjunktur som varade från krigets slut till början av 1970-talet, och den bars fram av kvinnorna. Krafterna bakom kampanjerna visste exakt vilka knappar de skulle trycka på för att nå resultat. Man använde sig av det beprövade receptet att i propagandan anspela på modernitet och vetenskap, som svenskar alltid nappat på, och drog sig inte för att spela ut ”barnens bästa” mot mödrarna.

Vem skulle ta hand om barnen när mödrarna gick ut i arbetslivet? Daghem byggdes i rasande takt över hela landet. Det handlade inte bara om att frigöra mödrarnas tid. Kollektiv barnomsorg erbjuder fantastiska möjligheter att tidigt forma barnen så som staten vill ha dem. Barn är formbara, det visste redan de ryska bolsjevikerna, och det visste de svenska Socialdemokraterna. En av teoretikerna som formade det revolutionära sovjetiska skolsystemet efter statskuppen 1917 skrev:

”Vi måste förvandla de unga till en generation av kommunister. Barn är som mjukt vax, de är mycket formbara och av dem kan man skapa goda kommunister. Vi måste skydda barnen från familjens skadliga inflytande… Vi måste nationalisera dem. Redan mycket tidigt i deras unga liv måste de hamna under det välgörande inflytande kommunistiska skolor erbjuder… Att tvinga modern att överlämna sitt barn till den sovjetiska staten – det är vår uppgift.”

(Ur V. Zenzinov: Deserted. The Story of the Children Abandoned in Soviet Russia. London 1931, sid. 27. Återgiven i Orlando Figes’ ”De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet”.)

Vid 1970-talets slut fanns mer än 350 000 barn inskrivna i den offentliga barnomsorgen. Daghemmen påstods ge barnen större förutsättningar att utvecklas till självständiga individer än om de tillbringade hela dagarna hemma med mamma. Mamman kunde ju överbeskydda sina barn, och barnen riskerade att utvecklas till ”modersfixerade neurotiker”.

Mamman var hursomhelst bara en outbildad amatör utan pedagogisk skolning, medan daghemmen kunde erbjuda professionell vård och en stimulerande miljö där barnen tränades i kollektiva grupprocesser. Radikala debattörer argumenterade i termer av vetenskap och modernitet på exakt samma sätt som när en av de starkaste förespråkarna för tvångssteriliseringar, socialdemokraten Alva Myrdal, på 1930-talet drev kampanj i marxistisk anda för att barnen skulle lämnas in i ”storbarnkammare”, ”där barnen kunde leka under uppsikt av skolade sköterskor som för övrigt borde vara av en särskilt glad och munter människotyp”(!).

Lyssna på den här underdåniga intervjun. Är det barnens eller sitt eget bästa Alva Myrdal talar om?

Jämställdhetsdebatten blev tvingande politik. Kraven på en ny familjepolitik kom inte från folkets djupa led. De teg stilla och var i stort sett nöjda med sakernas tillstånd.

Förändringen drevs fram av en liten högröstad elit, en grupp vänsterintellektuella akademiker som angav tonen – i princip samma vänsterklick som i dag driver frågor om massinvandring, lobbar för HBTQ-intressen och klimatet.

Vänsterextrema Grupp 8 är ett typexempel. Det var vänsterkvinnor från över- och medelklass som skrek marxistiska teser högt men inte hade någon förankring i folkdjupet.

På 1970-talet fogades alla pusselbitar ihop: p-pillren, den fria aborten, särbeskattningen, den feministiska propagandan som påstod att könet är en social konstruktion och att män och kvinnor är lika – men ändå krävde särbehandling av kvinnor. Det är viktigt att se att det var tvingande statliga beslut och åtgärder som under paroller om modernitet och jämställdhet raserade familjen. Den starka staten styrde med järnhand. Det var därför omvälvningen gick så fort. Kvinnokämpar och feminister var bara lydiga verktyg som utnyttjades i hanteringen. Argumenten möttes inte i öppna debatter.

Här ligger det stora bedrägeriet. Vi förespeglades något helt annat än det vi fick. Vi lovades frihet men fick tvång. Vanliga människor hade inte en chans att hävda sina intressen mot en socialdemokrati som gick fram som en gigantisk armé, in i våra sovrum och plånböcker.

Hur många kvinnor (och män) lever med den baksmällan i dag?

En annan lärdom är att se socialdemokraterna som manipulationens mästare. De står inte kommunisterna efter när det gäller att dölja sina verkliga mål.

Om vi räknar från 1960-talet är det nu den tredje generationen föräldrar som lämnar sina barn till kollektiv barnomsorg. Dagisbarnen har vuxit upp och fått egna barn som också är dagisbarn. Ett halvt sekels jämställdhetsprojekt är i hamn. Och alla är nöjda.

Eller?

Runar Søgaard talar ut inför Alternativa bokmässan

0
RUNAR SØGAARD har följt samhälle och politik i många år och menar att även om demoniseringen av oliktänkande fortsätter som tidigare, blir det allt fler som vågar höja sina röster och uttrycka åsikter man tidigare varit försiktig med. Han konstaterar vidare att ”det finns ju inte en chans, praktiskt eller ekonomiskt, att bära upp den politik som landets så kallade ’ledare’ i åratal har fört”. Foto: Privat. Bild höger: i boken riktar Søgaard kritik mot ”Åsiktskorridorer, politisk korrekthet och idépoliser”. Foto: Amazon.

Uppdatering 2020-03-14: Bokmässan, som skulle hållas den 28 mars, flyttas fram på grund av den pågående coronaepidemin.

För Nya Tider berättar Søgaard om varför han skrivit boken:

− Jag har alltid haft ett väldigt stort intresse för samhälle och politik, har följt exempelvis amerikansk politik i flera år och är stor konsument av olika informationskanaler.

Det som sker i USA kommer ju till Sverige, bland annat när det gäller människors sätt att agera och bete sig. Jag har ju sett hur man framför allt på vänstersidan har ”copy-pastat” den amerikanska vänstern, där man desinformerar och undanhåller fakta, för att vägen till makten är överordnad allt.

”En otrolig propagandaapparat”
I förordet till boken skriver Runar Søgaard:

”Åsiktskorridorer, politisk korrekthet och idépoliser gör att ständigt fler människor känner en ökande oro och eskalerande skam kring att uttrycka sina egna åsikter och övertygelser. Folk är rädda för att hamna i onåd i sina sociala umgängeskretsar, för att vädra sina tankar, ståndpunkter och uppfattningar.”

NyT: Har inte detta förändrats till det bättre, åsiktskorridoren rämnat något och den politiska korrektheten utmanats på senare tid?

− Ja, på senare tid är det flera som satt ned foten och inte köper mainstreammedias skildringar av händelser och fakta. Det här gör ju som tur är att allt fler människor vaknar, men det som inte har minskat är de här försöken till kontroll och demonisering av de människor som inte låter sig dikteras och kontrolleras åsiktsmässigt.

Att gilla olika är accepterat, så länge som man gillar det som Gammelmedia anser att man ska gilla.

Søgaard menar att människor utsätts för en ”otrolig propagandamaskin som snurrar på hela tiden”, och ger som exempel Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” från 2010:

− Det visade ju sig väldigt snabbt att det var en av de mest ihåliga slogans den tidningen har lyckats kläcka ur sig. Att gilla olika är accepterat, så länge som man gillar det som de anser att man ska gilla. Varje avvikelse från det, så ska man smutskastas, marginaliseras och slutligen demoniseras. Av det följer ju att man också ska isoleras.

NyT: Det du nu talar om blev du själv utsatt för nyligen av Expressen. I en artikel om just den alternativa bokmässan kallades deltagarna ”högerextrema profiler” och du skulle kommentera den ene och den andre.

− Jag har ju varit med så länge nu, och jag har aldrig egentligen brytt mig om vad tidningarna har skrivit. Det som blev uppenbart var att de försökte koppla mig till någon sorts fabricerade ideologier, som inte har någon förankring i det alternativa mediefolk som kommer. Det handlar inte om några isolerade ”högerextremister”, som springer omkring och gapar på något torg, utan om en folkrörelse i Sverige. Man vill inte längre köpa den här propagandaapparaten som i åratal basunerat ut detta.

Börjar bli legitimt att ”svära i kyrkan”
NyT: Vad ska du göra på denna bokmässa?

− Det som jag brinner för är att försöka, både för egen del och för andra, bryta den här isoleringen och marginaliseringen som media har hållit på med. Vi lever i ett extremt polariserat samhälle, och den offentliga debatten har inte längre en verklig resonans.

Jag skulle vilja se en mer intellektuell och ärlig debatt, där det finns en ömsesidig respekt och förståelse för att människor i dag väldigt mycket har fått nog av det som har drabbat dem politiskt och ekonomiskt, som ett resultat av den politik som framför allt Socialdemokraterna har bedrivit.

I bokens förord skriver Søgaard också att han ser tre olika grundläggande människotyper:

  1. De som bara står och ser på saker som händer
  2. De som pratar med allt och alla om det som händer
  3. De som faktiskt får saker och ting att hända
    Han konstaterar därefter:

”Det är med en försiktig optimism jag ser att det börjar pågå en förflyttning från den första och andra kategorin människor till den senaste. Frön av tro, hopp och längtan efter förändring börjar gestalta sig på en mängd olika områden.”

På Nya Tiders fråga vilka tecken han ser på denna förflyttning, svarar Søgaard:

− Det gäller alltifrån föreningsliv, till näringsliv, till vanliga människor i hemmet. För bara några år sedan vågade folk inte yttra alla åsikter, och på valdagen vågade man inte lägga sin röst på några andra än de partier som man i åratal eller i generationer har röstat på.

Men nu inser man att det här är så snett och att det nu är så mycket som går åt fel håll, att nu måste man reagera. Det som förr var att ”svära i kyrkan” börjar nu bli legitimt, och det alstras mod hos folk att stå upp för det man faktiskt tycker. Att man visar lite ryggrad, man visar lite civilkurage och man kan bryta den här bilden av att ”en svensk tiger”.

Han avslutar resonemanget:

− I olika samhällslager, föreningsliv och näringsliv, börjar folk få nog. Det finns ju inte en chans, praktiskt eller ekonomiskt, att bära upp den politik som landets så kallade ”ledare” i åratal har fört.

Boken kan köpas här.

Tidigare SD-topp om ny podd: ”Man måste vara den förändring som man själv vill se”

0
Lögnarnas tempel är en ny podd som tar sig an partipolitiken med fokus på maktspel och intriger, men också granskning och analys. Foton: Privat

En ny nationalistisk podd har startats av de två före detta sverigedemokraterna Christopher Dulny och Pavel Gamov. Namnet på podden är Lögnarnas tempel, vilket syftar till riksdagshuset och partipolitiken, och poddens ambition är enligt upphovsmännen att behandla dagsaktuella ämnen, djupdykningar, personporträtt, SD-anekdoter och allmänna analyser av den politiska världen. Under sin tid inom SD har både Dulny och Gamov hunnit väljas in i riksdagen och haft en mängd andra toppositioner inom partiet, och podden präglas i hög grad av den erfarenhet och insikt i partipolitiken som de därigenom har.

Vid sidan av Lögnarnas tempel driver Christopher Dulny sedan 2017 projektet Nordisk alternativhöger, ett initiativ inspirerat av den amerikanska så kallade alt-right-rörelen. De senaste åren har han gjort sig ett namn genom provokativ aktivism och genom podden Vita pillret.

Pavel Gamov i sin tur är framförallt känd för sitt engagemang inom SD Uppland och i riksdagen. Efter en omtalad skandal lämnade han partiet och blev i november 2017 politisk vilde.

Alexander Wilhelmsson har varit i kontakt med Christopher Dulny och ställt några frågor.

Vad är syftet med er podd? Är det någon lucka ni vill fylla?

Vi är två tidigare politiker/tjänstemän med bred insikt i det partipolitiska hantverket i praktiken. Sammantaget har vi över tjugo års gemensam partipolitisk erfarenhet av SD på så gott som samtliga nivåer, vilket gör oss unika i denna konstellation och kontext.

Därmed poddar vi om svensk inrikespolitik i allmänhet och SD i synnerhet på ett ocensurerat och initierat sätt. I podden blandar vi högt och lågt med en lättsam, humoristisk, intellektuellt hederlig och delvis sarkastisk ton.

Podden handlar om framför allt dagsaktuella politiska ämnen som berör Sverige, men även djupdykningar, avslöjanden, personporträtt och tillbakablickar kommer att förekomma. Vi vet att det finns en efterfrågan och ett sug på sådana djuplodande analyser och granskningar ur ett högernationellt perspektiv.

Har man vår typ av bakgrund och vågar göra en sådan här podd intressant räcker det – man behöver inte fylla en specifik nisch. Något som ändå skiljer oss från andra kommentatorer och opinionsbildare är dels den djupa kunskapen om och inblicken i svensk politik på såväl lokal, regional som högsta nivå, dels att vi idag kan tala fritt då vi saknar lojalitetsband till SD och dels att vi fortfarande har ett brett kontaktnät i och omkring SD, inte minst tack vare de tips som inkommer till redaktionen.

Ni riskerar inte att skrämma bort potentiella lyssnare med ett podd-namn som anspelar på ett internet-fenomen efter ett tal av en före detta nationalsocialist?

Den som åsyftas härvidlag är ett mycket känt tal 2008 av den svenske nationalistveteranen Magnus Söderman, ett tal som blivit något av en mem hos såväl Sverigevänner som högerut. Söderman har sedan länge gått vidare och driver idag organisationen Det fria Sverige (DFS) tillsammans med bland andra Dan Eriksson.

DFS är en förening som representerar svenskars intressen. Man har närmare 2 000 medlemmar, äger ett aktivitetshus med fler objekt på ingång, arrangerar aktiviteter runt hela landet på regelbunden basis och fungerar idag som en knytpunkt för likasinnade. Podden har inga betänkligheter kring att associeras med det. Vi har inte de skygglappar som återfinns inom partipolitiken.

Namnet på podden föddes efter en längre tids funderingar och en gedigen lista med förslag. Eftersom vår kunskap om politikens värld ger oss vid handen att den moderna partipolitiken i första hand är en teater och ett skådespel som kretsar kring makt, pengar och lögner ser vi denna metafor med ett slags lögnens och lögnarnas tempel som mycket träffsäker. Det är nämligen så det i verkligheten många gånger fungerar med chimärer och potemkinkulisser.

Eftersom vår kunskap om politikens värld ger oss vid handen att den moderna partipolitiken i första hand är en teater och ett skådespel som kretsar kring makt, pengar och lögner ser vi denna metafor med ett slags lögnens och lögnarnas tempel som mycket träffsäker.

Belackare av er hävdar att den nya podden mest är skvaller. Hur ställer ni er till det?

Uppriktigt talat har detta väl sin huvudsakliga upprinnelse i rubriken till en tråd på Flashback om podden. Inriktningen för Lögnarnas tempel är som nämnt den svenska inrikespolitiken i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet.

Det vore kardinalfel av oss att inte berätta mycket av det vi vet om det partiet och många av människorna däri. Vi har också mest kännedom om SD och inte övriga partier, även om vi arbetar på att få större insyn där också.

Samtidigt finns det gränser och principer man får ta hänsyn till: juridik, relevans, anonymitetsskydd för källor och dylikt. Vi som programledare har därutöver olika synsätt på SD:s utveckling och vissa människor däri, vilket i vårt tycke stärker dynamiken i poddens innehåll.

Om man som lyssnare följer podden för att ta del av skvaller kommer man säkert inte bli att besviken, men om det är det enda man förväntar sig kommer man troligtvis att tröttna efterhand.

Vår ambition är att vara djupare än så: att beskriva hur de politiska processerna fungerar, hur till exempel lagförslag tas fram, vilka taktiska överväganden som föregår ett politiskt utspel samt inte minst den ständiga dramatiken och de eviga intrigerna.

I podden säger ni ibland att SD inte är lösningen på Sveriges problem. Vad menar ni med det?

Inte ens Sverigedemokraterna som parti säger självt att man är den enda lösningen på Sveriges problem. Det torde snarare vara den som förfäktar en sådan ståndpunkt om att så skulle vara fallet som har bevisbördan på sin sida.

SD kan eventuellt bidra till att lösa vissa fundamentala problem som idag hotar att kortsluta den svenska statsapparaten, exempelvis den inneboende paradoxen mellan välfärdsstaten och mångkulturalismen.

SD kan eventuellt bidra till att lösa vissa fundamentala problem som idag hotar att kortsluta den svenska statsapparaten, exempelvis den inneboende paradoxen mellan välfärdsstaten och mångkulturalismen.

Samtidigt har partiet liberaliserats och släppt olika av sina profilfrågor för att vinna allt större stöd bland allmänheten. SD har inte heller som någon bärande ambition att förändra och stöpa om det svenska samhället i grunden för att återställa den enorma skada som åsamkats landet och folket under lång tid. Detta har i sin tur öppnat upp för ett utrymme till höger om SD, vilket likaledes är intressant att bevaka.

I slutänden finns lösningen inte att söka hos svenska heltidspolitiker; den ligger snarare i att återupprätta ett starkt lokalsamhälle med familjen i centrum. Man måste vara den förändring som man själv vill se.

Fruntimmerslandet

0
"Rättvisekrigare" är en produkt av fruntimmerssamhället.

Här på andra sidan jordklotet börjar jag dagen med en kopp kaffe och en croissant, går in på SVT Play, lutar mig tillbaka i arbetsstolen, lägger upp fötterna på pianopallen och ser på gårdagens Rapport. Man skulle kunna tro att jag, eftersom jag inte befinner mig i Sverige, istället valde ett asiatiskt nyhetsprogram eller något internationellt engelskspråkigt, men så fungerar det inte. Snarare är det tvärtom, jag blir väl inte mer svensk men väl mer aktivt svensk när jag befinner mig här.

Jag vill också tro att avståndet skärper min blick, inte bara för hur illa landet regeras, utan också för hur medierna väljer att framföra sina budskap. För tidningarna (jag läser SvD och skummar DN) syns snedfördelningen mellan könen mera på kultur- än på ledarsidorna och i debattartiklarna. Kulturjournalister är de mest vänstervridna av alla kategorier journalister. 82 procent av dem sympatiserar enligt SOM-undersökningarna med S, V och MP.

Snedfördelningen gäller i synnerhet för SVT:s Rapport, där kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet.

Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem. Det gör det naturligtvis motiverat att ställa frågan om vad samhällsdebatten, och kanske framför allt forskningen, förlorar när kvinnorna övertar männens jobb?

För att gå riktigt grundligt tillväga börjar jag med frågan vilket syfte tänkandet har. Inte bara kvinnligt utan allt tänkande. Svaret är att vi tänker för att hitta ett svar, så att vi inte ska behöva tänka mer. Vi tänker för att slippa tänka. Att tänka är liktydigt med att problematisera och inne i skallen pröva olika alternativa svar, istället för att ge något av de kollektiva svar som redan etablerats.

När jag exempelvis kör ut min bil i den thailändska trafiken, så måste jag göra ett val: vilken sida ska jag köra på? Men det är ett val som det redan finns ett svar på: här kör man på vänster sida. Jag behöver således inte tänka för att göra ”rätt”, jag bara gör det. Allting vi gör i vår vardag kan beskrivas som val, men över 90 procent av våra handlingar är i praktiken inga val, därför att vi vet vad vi ska göra. Vi tänker inte aktivt, vi söker inte efter ett svar som, innan vi tänker till, är obekant. Att tänka i ordets egentliga mening är något som vi tar till, som vi tvingas till när vi inte vet svaret, alternativt inte gillar det svar som redan finns. Det gör tänkandet till en både ansträngande och riskabel aktivitet. Jag kände en gång en professor som sa att det gör ont att tänka. Det lät konstigt därför att det kom från en man som hade tänkandet som yrke, men jag tror att han visste precis vad han talade om. Det var nämligen något som han hade tänkt över.

Ansträngande ok, men varför är tänkande riskabelt?

Därför att det finns risk för att man kommer fram till ett problematiskt svar, ett svar som både kan ställa till oreda och som man inte själv gillar. Så har det varit för min del med tankar kring kvinnodominansen, både i medieflödet och vid universiteten. Jag gillar egentligen inte mina egna slutsatser, men inte bara det – när jag offentliggör dem så vet jag att de inte heller faller i god jord. Jag lägger ett vapen i mina motståndares händer. De kan mycket enkelt avfärda mig som misogyn/gynefob.

Tänkandet, för att det ska förtjäna att kallas för tänkande, måste också hålla känslorna stången. Att handla i enlighet med det man känner är inte detsamma som att hålla tillbaka sina känslor och på så sätt ”rena” tänkandet. Det går emellertid ingen absolut rågång mellan att tänka och känna. Allt tänkande filtreras genom våra känslor. Här finns en tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt. Det kvinnliga ”filtret” är mycket tätare och lättare aktiverat än det manliga filtret, det vill säga kvinnors känslor för hur svaret på ett problem ska konstrueras är mycket starkare än mäns.

Det kvinnliga tänkandet är också mer socialt inriktat än mäns tänkande, vilket har med en av kvinnornas huvuduppgifter att göra, att fostra barnen. Denna skillnad fångas för övrigt också i schablonen över hur män respektive kvinnor ser på potentiella partners. Män attraheras av kvinnor som de är och hoppas att de inte ska förändras (åldras, bli sura etc.), medan kvinnor mera ser män som projekt att forma så att de blir sådana som de vill ha dem. Detta med att forma gäller också för den politiska vänstern, som vill skapa ”den nya människan”. Konsekvensen märker vi i svenska media, som är starkt inriktade på att fostra medborgarna. Personligen finner jag detta mycket störande. Jag vill inte bli fostrad när jag tittar på teve eller läser en tidning. Jag vill ha ocensurerad och saklig information från medierna.

Nå, detta var en liten utvikning. Om vi håller fast vid att kvinnor lättare blir upprörda än män gör det att det blir svårare för dem att delta i diskussioner där det logiska och rationella förnuftet ska sitta i högsätet – exempelvis vid doktorsdisputationer. Kvinnor är också mer konforma än män, alltså mindre benägna att tänka i ordets egentliga mening. De har svårare än män för att revoltera mot etablerad kunskap, de är inte lika lockade att söka nya svar på frågor där det redan finns etablerade svar.

Konsekvensen av kvinnodominansen inom avancerad forskning är att ”det geniala” hålls tillbaka. Män med hög IQ tenderar mer än kvinnor med hög IQ att vara besvärliga personer. De är inte lika sociala, inte lika empatiska och lättstyrda, utan mer kallsinnigt logiska/rationella. De är heller inte lika intresserade av att följa ett byråkratiskt regelsystem (universitet är starka byråkratier). Det betyder att män vanligen bättre än kvinnor klarar att leva med den oreda som genuint tänkande ofta ställer till med.

Det bör dock tilläggas att om genierna fick dominera så skulle universiteten inte fungera. Även om deras forskning är kvintessensen av den verksamhet som där bedrivs, bör majoriteten av lärare och administratörer inte bestå av geniala tänkare utan av lugna samarbetsvilliga, resonabla människor som med hjälp av sitt sunda förnuft ägnar sig åt att få verksamheten att fungera dag från dag.

På universiteten syns det kvinnliga tänkandets begränsningar i det som är forskningens kärnuppgift, det känslobefriade sanningssökandet, det som kanske inte mer än tre procent av befolkningen är intresserade av att ägna sig åt (jag har sett en sådan uppgift någonstans). Ännu mer än bland personalen syns det bland studenterna. Det är ”fint” med en universitetsutbildning, men bara en bråkdel av studenterna är intresserade av att tänka, på det sätt som jag skissar på ovan. En majoritet är där för att skaffa sig ett yrke, inte för att forska, och väldigt många är varken där för vare sig det ena eller andra, utan bara för att deras föräldrar betalar och studentlivet är bättre än många trista jobb. Följande beskrivning hittar jag på nätet. Visst är den provocerande, men observera, den är empirisk:

”Med kvinnor överallt så babblas och skvallras det. De talar om för dig vad de gjort i dag och var deras döttrar gjort igår och vad deras vänner gjorde förra veckan och vad någon de hört om gjorde förra månaden och blir helt ställda om någon kille tar upp en avgränsad fråga eller börjar ”argumentera”. Jag håller med Kingsley Amis när han påstår att kvinnor inte menar det som de säger, de använder inte språket diskursivt utan för att uttrycka sina personligheter. Allt som de inte håller med om ser de som provokativ opposition, ja det gör de, till och med de smartaste bland dem, och där tar sökandet efter sanning slut, vilket ju var hela idén med att ägna sig åt universitetsstudier”.

När sedan denna studentkader politiseras feministiskt, då händer det som nog de flesta av läsarna av den här bloggen känner till: universiteten blir drivbänkar för social justice warriors, det vill säga studenter som känner starkt och kämpar för mänskliga rättigheter, feminism, postmodernism, mångkultur, kulturrelativism etc. – kort sagt en hel rad perspektiv och aktiviteter som inte hör hemma i den utbildnings- och forskningsmiljö som ett universitet är tänkt att utgöra. Lärarna får tänka sig för, så att inte hyperkänsliga studenter känner sig provocerade eller skändade. För egen del minns jag vad som hände, inklusive en allvarlig skriftlig varning från rektor, när jag i en postdoktoral diskussion på Södertörns högskola råkade kalla pridefestivalen för en freakshow. Jag avsåg inte att säga något provocerande, det var ett deskriptivt konstaterande, lite i förbigående. Två kvinnliga studenter blev mycket illa berörda och anmälde mig.

Nu kommer en riktigt besvärlig tanke: Hur ska man göra för att befria universiteten från dessa inte bara olämpliga utan direkt skadliga studenter? Svaret är att man ställer vissa krav, något som ju redan sker i dag. Men jag tänker mig dem uppställda efter andra kriterier. Ett gäng väldigt kompetenta forskare ställer samman ett prov som sorterar bort dem som bör syssla med något annat än att utbilda sig till forskare.

Det skulle nog fungera bra ända fram till den dag då någon rättänkande journalist upptäckte att kvar blev en majoritet av europeiska/asiatiska/judiska män. Inte alls lika många kvinnor, inte alls lika många bögar och transpersoner, inte alls lika många afrikaner/sydamerikaner/inuiter och diverse andra minoritetsmedlemmar. Förmodligen skulle också muslimerna och politiska aktivister både till höger och vänster vara starkt underrepresenterade. Det skulle med andra ord bli kolossalt orättvist!

Tänk er nu att samma kriterier skulle gälla i journalistutbildningen. Eftersom jag är hjärtligt trött på den kvinnoempatiska styrningen av medierna skulle jag applådera en journalisthögskola som utexaminerade journalister, drillade i tänkandets svåra konst. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail:

”När jag gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla i klassen utom två stalinister. Jag var den ena. Den andre en operaintresserad bög som senare blev chef för Konserthuset.”

Kraven gäller givetvis också för rättssystemet och Myndighetssverige. I likhet med universiteten så handlar det för deras del om ett återvändande, om att befria sig från den politisering som alltsedan millennieskiftet tagit fart och så gott som enbart kan beskrivas som skadlig.

Givetvis gäller det också för vår skrämmande inkompetenta feministiska politiska elit, men jag avstår för tillfället från att lägga ut texten. Tanken på en ”avpolitiserad politik” är lockande, men här finns många fällor.

När det gäller affärslivet verkar immunförsvaret vara bättre uppbyggt. Lönsamhet förutsätter logiskt-rationellt tänkande, vilket inte hindrar smarta affärsmän att tjäna pengar på feminism och annan besläktad aktivism. Jag skrattade när jag läste följande utannonsering:

”’Women in business’ would like to reject the notion that more females in higher education is a negative. We are selling “Female Genius” Sweatshirts in support of “Women in Academia”, and as a fundraiser for “Girls Inc. of Monroe County”, an organization that inspires young girls to be strong, smart, and bold. Sweatshirts will be under $30, and we want to wear these around campus to use OUR first amendment right to protest the beliefs of a tenured professor. Show your support by getting a sweatshirt or sharing our post to get the word out!”

Max von Sydow död

0
Skådespelaren Max von Sydow är död. Han avled igår 90 år gammal. Foto: Wikimedia Commons.

Max von Sydow är död. Han dog igår i sitt hem, säger en representant för hans agentur, enligt Omni.

Von Sydow, som föddes i Lund 1929, var aktiv ända fram till sin död. De senaste åren är han kanske mest känd för sin medverkan i TV-serien Game of Thrones där han spelade en inkarnation av den ”Treögda korpen”.

Till hans mest kända roller på svenska hör riddaren Antonius Block i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” och som Karl-Oskar i Jan Troells filmatisering av Wilhelm Mobergs Utvandrarsvit.

Han deltog även i flera internationella kult- och storfilmer som Exorcisten och Dune.

De sista decennierna av sitt liv levde von Sydow i Frankrike.

Om medborgargarden och risker

0

Mina högaffeloperatörer:

Enligt ett ofta upprepat påstående leder kriminaliteten i Sverige i kombination med de (förment) rättsvårdande myndigheternas oförmåga att hantera denna till att risken för medborgargarden och hämndaktioner ökar. Rent tekniskt är detta inte bara en helt korrekt observation, utan också en sådan som röjer en analysförmåga vida överlägsen den de personer med fina titlar och höga löner vilkas formella ansvar det är att upprätthålla lag och ordning ger uttryck för. Inte desto mindre utgör dylika påståenden, givet hur påfallande ofta de yttras, ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Bakom en sådan formulering ligger nämligen det outtalade antagandet att medborgargarden skulle utgöra ett större hot mot civilisationen än fritt härjande stöldligor, och att privata hämndaktioner mot slödder som utövar grovt våld mot barn skulle utgöra någonting mer olustigt än brotten som föranledde dessa.

När människor tar lagen i egna händer riskerar detta naturligtvis att få svårkontrollerade konsekvenser, men givet hur den svenska verkligheten ser ut vittnar föreställningen om att medborgargarden, hämnare och vigilantes i första hand skulle utgöra en risk om ett samhälle präglat av slavmoral. I den mån de anhöriga till några av de barn och/eller pensionärer som blivit grovt misshandlade av nidingar skulle göra slag i saken och utmäta ett lämpligt och väl avvägt straff för de illdåd som begåtts vore detta måhända någonting vars långsiktiga konsekvenser man hade skäl att oroas över, men också – åtminstone i den mån man inte är död inombords – en källa till djup och omedelbar tillfredsställelse. I själva verket är det snarare frånvaron av hämndaktioner som borde oroa människor, då den anpasslighet vi ser prov på vittnar om ett samhälle där människor tycks ha gjort sig av med sin mänsklighet.

Ord som ”risk” är i sammanhanget exempel på ett språk noga utformat för att främja maktens intressen, och inte allmänhetens. Den egentliga risken består inte i att människor som lämnats vind för våg slår tillbaka, utan i att de vänjer sig. Risken består i att grövre och grövre brott blir till notiser på sidan 7. Risken består i att beskäftiga charlataner vilkas ideologiska drivkrafter är lika starka som deras verklighetskontakt är svag fortsätter att åtnjuta status som sakkunniga. Risken består i att mannen på gatan blir så auktoritetstroende att han offrar både sina barns och åldriga föräldrars trygghet i syfte att hjälpa ett depraverat etablissemang kvar vid köttgrytorna. Risken består i det faktum att en lovande karriär väntar den som vet hur effektivt osynliggöra brottsoffer och förminska livrädda pensionärer. Risken består i att den som stryker makten medhårs hyllas som en modig rebell.

I en nordeuropeisk konsensuskultur kommer förekomsten av medborgargarden alltid att vara ett symptom på problem, snarare än problemet som sådant. Just den nordeuropeiska konsensuskulturen är dock också det perfekta laboratoriet för den som önskar återupprepa Stanfordexperimentet i stor skala. I ett annat samhälle hade situationen aldrig kunnat urarta som den nu har gjort utan att medborgarna på eget bevåg tog sig an problemet, men innan de väldisciplinerade medborgarna i den nordeuropeiska konsensuskulturen slutligen får nog går det bevisligen att på en och samma gång ge kriminella från andra delar av världen en fristad, undandra allmänheten såväl polisiärt som rättsligt skydd och utmåla den infödda befolkningen som rasister.

Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag. Den dag allmänheten får nog kommer Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson yrka på indragna permissioner och slopade straffrabatter samtidigt som miljöpartistiska språkrör gör utspel om vatten och bröd. Då om inte förr torde det stå klart hur radikalt allmänhetens och maktens respektive uppfattningar om vad som utgör en risk skiljer sig åt.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Tio års arbete i alternativmedia: En ringmur av tystnad

0
Det finns en ringmur av tystnad som delar och splittrar debattörer i olika nivåer av ”godkända” och ”icke godkända”, skriver Julia Caesar. Foto. Wikimedia Commons.

Kära vän!

Du skriver och frågar mig varför vi ska försöka rädda vår civilisation.

”Varför ska vi egentligen göra det?” skriver du. ”Den är ju inte livsduglig. Går inte att rädda.”

Du rör vid tankar som jag har haft i olika omgångar under de senaste tio åren. När jag började skriva krönikor på den danska bloggen Snaphanen 2010 hade jag till en början en naiv tro på att jag kunde påverka någonting. Jag trodde att om jag med väl underbyggda fakta kunde visa vad som händer med Sverige skulle det kanske få människor att vakna upp ur deras allting-är-bra-dvala.

Herregud så naiv jag var! Jag nyktrade till efter några år. I dag tänker jag att om de vill sova vidare trots att Sverige avvecklas framför deras ögon – låt dem göra det! Varför skulle jag försöka hindra dem? Vissa sover så gott att de lika gärna kunde stoppas upp eller ställas ut i vax på Madame Tussauds. Ingen skulle märka skillnaden.

Du skriver något snällt om det fantastiska i att med järnvilja fortsätta borra i vår tids vansinne. Men det är inte särskilt fantastiskt, det handlar ju mest om att jag har ett behov av att försöka förstå vår egen värld och samtid, alltså ett egoistiskt behov. Att skriva brukar vara ett bra sätt att reda ut saker för sig själv.

Du och jag är så gamla så vi borde ha antikvitetsvärde. En fördel med att bli äldre är att man ser klarare på mycket. Men jag märker också allt oftare att mina referenser till tid, namn och olika kulturyttringar – sådant som vi har upplevt i våra liv – faller rakt in i ett tomrum. Det är som att klafsa omkring i kvicksand. Jag tänkte på det senast när jag skrev var sin liten minnesteckning över den brittiske filosofen och författaren Sir Roger Scruton och den svenske artisten och låtkompositören Ola Magnell, som båda avled nyligen.

Jag kände tydligt hur mina rader, och podden om Roger Scruton, bokstavligen föll till jorden som vissna löv. Plötsligt slog det mig att namn som är självklara delar av ditt och mitt och andra jämnårigas liv kan vara helt okända och fullkomligt ointressanta för generationerna efter oss.

Lite sent påkommet kanske, och det var en känsla av isande ensamhet. Ungefär som att vara en av de sista svenskarna som minns hur Sverige var när det fortfarande var Sverige. Om man pratar med någon ung människa om hur det var ler de i bästa fall för att vara artiga mot en äldre dam, men deras ögon röjer en blandning av oförståelse och pinsamhet. Hur ska de kunna förstå vad vi har förlorat? Är det ens önskvärt att de förstår?

Till det normala åldrandet hör att känna sig alltmer ”fel” och främmande i en tid när man delar allt färre referenspunkter med sin samtid. Du vet: ju äldre man blir, desto mer krymper det gemensamma erfarenhetskapitalet. Men det som sker i Sverige är på intet sätt normalt. Den kulturklyfta som finns gapar som ett slukhål i marken.

Var finns det gemensamma, det som vi delar? Vad du och jag borde göra är naturligtvis att skrapa ihop våra mentala resurser och gå en kurs i somaliska inför att behöva anlita hemtjänsten eller en eventuell intagning på serviceboende så småningom, så att vi kan göra oss förstådda och på grund av språkliga missförstånd slipper få sömntabletter till frukosten och uppiggningsmedel till middag.

Om man nu får någon middag? Har du övervägt det? Har du en reservplan?

Just nu är jag inne i en period av samma kategori som Leif Östlings ”Vad f-n får jag för pengarna?”. Fast inte vad gäller pengar – där är ju farbror Staten än så länge ganska nådig mot oss pensionärer. Man sliter inte brödet ur munnen på oss, inte ens om man stämplas som ”näthatare”. Inte än.

Dina rader träffar mig rakt i magen när du skriver att det svenska välfärdssamhället är en icke livsduglig samhällstyp, och varför ska vi försöka rädda det? Jag tänker efter noga, i flera dagar. Frågan rör vid det allra innersta, vid tro, hopp och livsmotivation. Att ha modet och kraften att göra upp med sina illusioner är en av människans allra tuffaste uppgifter. Varför ska vi konfronteras med grå obarmhärtig granit när vi kan linda in oss i sjok av lenaste siden?

Till slut svarar jag att jag tror att potentialen att rädda vår civilisation är mikroskopisk, sedd till den galenskap och insiktslöshet som utspelar sig på samtliga områden; okontrollerad massinvandring, folkutbyte, skolan, sjukvården, den skenande våldskriminaliteten, lögner, korruption och allmänt utbredd dumhet och inkompetens. Sverige är ett land som styrs av dumbommar. Visserligen är det en del av vår mänskliga natur att söka efter krokar att hänga upp vårt hopp på. Men jag ser inga sådana krokar längre, och de jag har sett tidigare har nog mest varit uttryck för ett önsketänkande.

Det som gäller nu är att försöka leva med de insikter som både du och jag har och ändå hoppa upp ur sängen varje dag, göra sig en kopp kaffe, motivera sig att leva på och förse sin organism med bra sammansatt näring och själen med god musik. I övrigt avskärma sig och försöka skydda sig från MSM:s lögner och verklighetsförfalskning så gott man kan.

Så mitt svar på din fråga huruvida vi ska försöka rädda vår samhällsbildning är NEJ. Jag tror inte ens att det går att rädda en civilisation som har bestämt sig för att begå självmord. Det går inte att vända en förstörelseprocess som har gått så långt som den har gjort i Sverige. Jag tror att sådana processer följer vissa naturlagar, och jag har inte lust att ljuga för att hålla människor på gott humör.

Ivar Arpi berättar i Svenska Dagbladet om hur han förföljs för det han skriver. Du har säkert läst det. Rubriken lyder ”Den här larmknappen går direkt till polisen”. Sedan är det stopp. Artikeln är låst. Svenska Dagbladet vill nämligen ha betalt två gånger. Först inkasserar de Skandinaviens största presstöd, 40 miljoner förra året. Sedan vill de ha betalt per artikel. Hur många gånger har vi inte svurit över den makalösa fräckheten?

Som du vet ligger jag inlagd på sjukhus i upprepade omgångar den här vintern och är utan min laptop, så det har dröjt innan jag har kunnat läsa Arpis artikel. Han lever med hot och hatiska yttringar från våldsvänstern, men också från journalister, politiker, aktivister – från RFSU, Ordfront, Politism, Dala-Demokraten, Researchgruppen, Svenska Palestinagrupperna och andra, skriver han.

Han kallas rasist och nazist, hålls som ansvarig för mord på barn, bland annat treårige Alan Kurdi som valsade runt i världsmedia i början av september 2015. Drunknad för att hans pappa så förfärligt gärna ville ta sig från Turkiet till Sverige och få nya tänder gratis.

Arpis text är upprörande, men jag känner mig rätt kallsinnig. Tack, jag vet hur det är att vara mordhotad, leva med polislarm som enda trygghet och byta boplats varje natt. En del av mig vill säga ”Välkommen i klubben, Ivar Arpi!” Klubben för oss som hatas och hotas för att vi förmedlar fakta, helt enkelt gör vårt jobb som journalister.

Arpi rekommenderas att välja olika vägar till och från jobbet och aldrig ha hörlurar på sig utomhus. Han är en stor stark man i sina bästa år. Han ser ut som en viking, jag menar det positivt. Han tränar boxning och får låna ett larm av polisen. Vänner på högerkanten mordhotas, berättar han. Men ingen verkar bry sig när det är ”rätt” personer som hotas.

Nej, det är just det. När ”rätt” personer hotas är det helt okej – ja, berömvärt.

Och för min del, har jag förstått, är jag överkvalificerad och absolut ”rätt” person att hata och hota. Du har ju levt med mig igenom allt hat och hot i flera år, kära vän, så du om någon vet vad jag talar om. Du var en av dem som stod kvar när minst halva min vänkrets sade upp sig.

”Sade upp sig” är förresten inte rätt uttryck. De försvann bara in i tystnaden, slutade höra av sig. Vilken ynkedom! Vi hade känt varandra i 20-30 år, men uthängningen i media betydde mer för dem än flera decenniers vänskap. Det är märkligt hur lite man kan sakna människor som beter sig så. Man inser att de inte var några vänner. Allt det där har ju du också upplevt. Och nya vänner har kommit till – riktiga vänner.

Jag känner igen mig i allt som Ivar Arpi skriver. Jag har fått min författarpseudonym röjd. Såna som jag som ”missbrukar yttrandefriheten” har inte rätt att vara anonym, skrev Expressen. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har hängts ut som ”rasist”, ”nazist”, ”fascist”, ”islamofob” och ”rasbiolog”, mordhotats, skymfats, skandaliserats i alla stora media. Dock har ingen kunnat peka på några faktafel i det jag skriver, så jag förstår att desperationen, i avsaknad av sakargument, är på topp.

Frilansen och HBTQ-aktivisten Annika Hamrud sålde min identitet till Expressen. Hon begick ett karaktärsmord på mig vars motsvarighet mig veterligt inte har gjorts ens på någon dömd massmördare. Som du säkert minns nöjde hon sig inte med de vanliga rasist-glåporden, hon publicerade dessutom min sjukdomshistoria och misstänkliggjorde mina funktionshinder eftersom de enligt henne inte finns. Så att alla skulle förstå att mitt verkliga funktionshinder sitter i huvudet.

Och det tog folk till sig. De tog det till sig så till den grad att jag fortfarande fem år senare inte kan få hjälp med min dator när den krånglar eller med målning av eller takarbeten på mitt hus. Vem vill göra jobb åt en ”rasist” som dessutom är galen? Jag bor som du vet i utpräglad glesbygd där skvaller inte bara är en av huvudnäringarna – dessvärre har bygden också en överrepresentation av kommunister (12 procent i senaste valet). Människor som inte besväras av nämnvärda kunskaper i de ämnen jag skriver om och knappast ens har sett en invandrare på vykort. Men en sak ligger dem varmt om hjärtat, och det är att göra mig till persona non grata så att jag ska bli effektivt utesluten ur alla sociala sammanhang.

De utgör något slags societet i bygden, de där kommunisterna. De uppfattas som auktoriteter av befolkningen, och de har tagit kommandot över bygdegården. De dominerar hela det magra kulturlivet i bygden, och de sprider sina hatbudskap på Facebook. Och folk är så dumma så de tror att vad ”societeten” säger och skriver är sant! Så du förstår nog att jag undviker att sätta min fot i bygdegården eller gå och lyssna på någon konsert i kyrkan och riskera hatiska blickar eller framvästa rasisttillmälen. Du har säkert också märkt att man blir skörare med åren. I vår ålder finns det gränser för hur många angrepp man orkar utsätta sig för.

Ett okänt antal människor i hela Sverige lever i den fasta förvissningen att jag är rasist och psykiskt sjuk. Knäpp. Foliehatt. Strålkäring. Utslagen frontallob. Toktant. Sinnessvag. Konspirationsteoretiker. Smuts som ska bort. Arbetsskygg bidragsparasit. Döda russintanten med mjältbrand. Hoppas hon får ett helvete utan dess like.

Jag har ingen aning om vilka de här människorna är eller när och var jag plötsligt kan komma att möta någon av dem. De kan dyka upp var som helst och när som helst. Varje gång jag ska träffa en ny människa, till exempel i sjukvården, oroar jag mig för om han eller hon har googlat på mitt namn och tror på alla lögner som finns på nätet? När jag ska opereras ställer jag frågan till narkosläkaren – vad kommer de att säga om mig när jag ligger i narkos?

Ansvaret för mordet på Alan Kurdi delar jag enligt medias mening med Ivar Arpi. Vi verkar vara rätt många som är ansvariga för Alan Kurdis död, förutom den verkligt skyldige, hans far. Jag är i princip också skyldig till folkmord under ”den största flyktingkatastrofen i mänsklighetens historia”. Men jag kan inte erinra mig att Ivar Arpi hade några problem med att jag 2015 utsattes för det han själv utsätts för nu. Han har aldrig låtsats om min existens, och han har själv kallat människor för ”rasister”.

Skillnaden mellan Arpi och mig – nu och när hoten och skymfningarna haglar över mig 2015 – är ålder, kön, fysiskt skick och typ av bostad. Den största skillnaden av alla är att jag arbetar ideellt i alternativmedia, inte är ledarskribent på en dagstidning med Skandinaviens största presstöd.

Chocken och indignationen verkar bestå av just det: att numera kan även hedervärda RIKTIGA journalister drabbas, inte bara swishhoror och annat löst folk. Det är ju EN HELT ANNAN SAK. Eller hur?

Jag har arbetat som journalist i dagspress sedan 1967 och varit medlem i Journalistförbundet lika länge. Det hindrar inte Helena Giertta, chefredaktör för min fackförbundstidning Journalisten, från att haspla ur sig tre hatiska ledare i rad om mig. Hon anser att jag ska skämmas. För vad är oklart.

Om man bor i lägenhet ovanför första våningen har man en exponeringsyta utåt, ytterdörren. Och den kan bytas mot en säkerhetsdörr.

Om man bor i ett fristående hus är alla ytterväggar, och i synnerhet dörrar och fönster, exponeringsytor utåt. I ett enplanshus är man helt oskyddad.

Jag bor ensam i ett litet enplanshus i glesbygden med fönster på alla sidor. Inga grannar på nära håll. Som hjärtsjuk kvinna, 70+, tränar jag inte boxning. Min fysik är inget att hänga i julgranen precis. Efter dreven och hoten får jag illegal tårgas i present av en vän. Vill någon polisanmäla det, var så god!

”Hoten kommer i vågor men leder aldrig till åtal” skriver Ivar Arpi. Ja exakt! Alla förundersökningar läggs ner. Jag överklagar. Överklagandet avslås.

Vårt efternamn är mycket ovanligt. En av mina anhöriga byter efternamn. Känner sig tryggare.

Hånet. Att jag är elöverkänslig – en arbetsskada från arbetet med de första, högstrålande bildskärmarna på Dagens Nyheters redaktion 1986-87, tycks väcka ett särskilt hat och en oemotståndlig lust att håna mig.

”Har hon en handvevad dator?” skriver lustigkurren Henrik Schyffert på Twitter. Ha ha! Jodå, jag har humor.

Efter fyra oannonserade, djupt obehagliga och skrämmande hembesök av Annika Hamrud och Niklas Orrenius och deras fotografer, inalles sex personer, slår DN/Expressen till i en samordnad aktion. Att de samarbetar om att ofreda mig och hänga ut mig bekräftas senare när Annika Hamrud reser land och rike kring och föreläser om vilket fantastiskt scoop det var att röja min identitet. Hon berättar för åhörarna att hon och Niklas Orrenius är kompisar som hela tiden har haft kontakt med varandra och samarbetat om planläggningen och turerna i att ofreda mig vid mina olika bostäder.

Niklas Orrenius skriver att ”den nationalistiska nätmediebubblan är central för SD:s succé. Och Julia Caesar spelar en nyckelroll.”

Det var som tusan! Det hade jag ingen aning om. Det skulle de veta på det lilla snus-Konsum någon mil bort där jag brukar handla. Den vithåriga tanten som står borta vid grönsaksdisken och velar över morötterna är en av SD:s digitala fotsoldater! En rasistisk näthatare! När hon inte köper mjölk eller morötter ingår hon i den nationalistiska nätmediebubblan och spelar en nyckelroll för SD:s succé! Jojomensan!

Sådana konspirationsteorier kan ju få praktiskt taget vem som helst att rycka åt sig en tjänstvillig fotograf med känsla för hetsjakt och sätta sig på ett plan från Malmö till Bromma och sedan ytterligare ett plan från Bromma vidare ut i landet, samt skaffa en hyrbil för att jaga mig ute i skogen där jag bor. Alltihop givetvis betalt av DN.

Niklas Orrenius kompis Andreas Ekström skriver helt objektivt på sin blogg:

”En av landets mest erfarna reportrar, DN:s Niklas Orrenius, som är en vän och tidigare Sydsvenskan-kollega till mig, får veta vem Julia Caesar är. Han åker därför hem till henne för att knacka på och fråga om han kan få en intervju. Han gör två försök med ett år emellan tillfällena. Han gör detta på ett sansat och måttfullt vis. Det vet jag, eftersom jag känner honom som jag känner mig själv, och vet hur han är som både journalist och människa.

”JC är en av de digitala fotsoldater som gör SD:s framgångar möjliga, en del av ett större mönster i offentligheten” fortsätter kompisen Ekström.

När Expressen röjer min identitet passar de på att samtidigt vidta en mycket uppseendeväckande publicistisk åtgärd. Tidningen avpublicerar en krönika av sin egen världsreporter Ulf Nilson. Krönikan är en recension av min bok ”Världsmästarna”, publicerad 2010, där Nilson kommenterar mitt val att skriva under pseudonym och varnar för att jag kan bli mördad. Ulf Nilsons krönika raderas. Ansvariga på Expressen är väl medvetna om att de sätter mig i en högriskzon för våld som till och med kan beröva mig livet, men det får dem inte att darra på manschetten.

I TV4 Nyhetsmorgon (cirka 1:25 min) jublar den tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) – ”Bra Expressen, BRA GJORT!”. Han säger att det är mer befogat att publicera bilder på mig – som aldrig har varit misstänkt för något brott – än på kriminella personer som är misstänkta för grova våldsbrott. De kan ju få sina liv förstörda!

Rebecca Weidmo Uvell kallar mig psykiskt sjuk på sin blogg. Jag mailar och uppmanar henne att ta bort lögnen. Hon vägrar.

Sverige 2015 lever i en masspsykos, och efter röjandet av min identitet utlyses en inofficiell tävling om vem som kan skita ner mig mest. Vem har de fulaste orden, de vidrigaste adjektiven? I en text med rubriken ”Stöveltramp vid horisonten” anstränger sig ledarskribenten Oscar Sedholm i västerbottniska Folkbladet maximalt för att kamma hem förstaplatsen i denna gödselstacksstafett:

”Hennes skriverier ekar av klassisk nazism och en sedan länge övergiven pseudovetenskaplig ådra av rasbiologi, mänskliga essenser och ett liknande av människor vid djur.”

”Det är en rutten burk med maskar som öppnats i och med avslöjandet, som låter oss blicka in i fascismens mörka tankekatakomber.”

Den 25-årige Sedholm eldar upp sig mer och mer. Snart förvandlas han till psykiater:

”Vi ser i artikeln hur JC:s utveckling går från amalgamsjuk till elöverkänslig. Två ”medicinska tillstånd” som aldrig fått något reellt, vetenskapligt stöd. Efter att hon gått i förtidspension börjar hon som privatperson publicera allt vildare texter om etablissemangets korruption och apokalyptiska skriverier om de nordiska folkens stundande undergång. Vi kan helt enkelt utröna en klassisk bana mot allt djupare paranoia, där till slut alla som inte skriver under på hennes verklighetsuppfattning är en del av konspirationen.”

”Denna typ av argumentation är typisk för Sverigedemokraternas ljusskygga, anonyma front på nätet. Skillnaden här är att vi får se hur det utvecklats från otrygghet och misstro till antiintellektualism och renodlad nazism.”

”Tyvärr är jag rädd för att Julia är ett förlorat fall. Det vi däremot måste göra för att stoppa inflödet till fascismen är att bygga ett tryggt samhälle, där människor inte behöver känna sig så desperata att de söker sig till förgiftade, bruna källor.”

När drevet går står alternativmedia upp som en man till mitt försvar. Du också. På Avpixlat skriver Mats Dagerlind ett flammande försvarstal för mig och en lika flammande uppgörelse med skamjournalisterna. På sin blogg uppmanar journalisten Marika Formgren till bojkott av DN och Expressen: ”DN har förklarat krig”. Det värmer. Ni är min räddning, ni och mina närmaste. Det är tack vare er jag orkar fortsätta skriva. Jag har inte ord för den tacksamhet jag kände då och fortfarande känner gentemot alla er som gav mig stöd när hela medieetablissemanget ville se mig död för sina fötter.

Tio år senare är medielandskapet förändrat. Alternativmedia växer sig allt större och erövrar allt fler arenor och uttrycksformer: skrivet material, poddar, videos, böcker, studiosamtal, webbtelevision.

Gammelmedia med sina skamliga lögner och sin manipulation har i flera decennier motarbetat fakta på invandringens område och många andra områden. De har medvetet struntat i att göra sitt jobb och bär ett mycket stort ansvar för att Sverige i dag befinner sig i ett läge där det är osäkert om landet går att rädda till kommande generationer. De har minst lika stor skuld till förfallet som politikerna.

Nu känner de med all rätt marken skälva under sina fötter. Det bör de göra. Om X antal år kommer det inte längre att gå att tvångsbeskatta svenska folket för att bli beljugna och förda bakom ljuset av public service. Nya sånger kommer att sjungas av nya människor som står på folkets sida, inte på etablissemangets.

Själv känner jag mig ofta omgiven av en ringmur av tystnad. Både av gammelmedia och alternativmedia. Jag skrev ju i början att jag är inne i en period av samma kategori som Leif Östlings ”Vad f-n får jag för pengarna?” Av det korrumperade gänget i MSM är inget annat att vänta.

När jag summerar mina tio år i alternativmedia har jag i fyra böcker och mer än 800 krönikor samt ett antal poddar citerat, länkat till, lyft fram och gett cred till hundratals opinionsbildare både i och utanför MSM. Ingen har gjort något motsvarande till mina krönikor, med några få undantag.

Det är Ingrid Carlqvist och Karl-Olov Arnstberg, och Avpixlat medan de fortfarande var Avpixlat och inte hade blivit Samhällsnytt. Sedan slutade de med det. Ingrid har också journalistbakgrund och har ofta pratat om den särskilda förbannelse som drabbar oss som har bytt sida. Vi ses som förrädare. Men vad är det vi har förrått? Hur ser MSM:s maktlakejer på sitt eget förräderi?

Nya Tider har också visat sig öppna och välkomnande mot mig. De publicerar gärna mina krönikor. I övrigt existerar jag inte. Det är en säregen känsla. Det spelar ingen roll vilka ämnen jag skriver om: arkitektur, det digitala samhället, tatueringar, skolan, DDR, barn, fåglar (min krönika om gökens förlorade värdegrund är ”det mest rasistiska jag någonsin skrivit” enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski), klassisk musik, människor som söker ett annorlunda liv i en enkel stuga långt ute i vildmarken… Du känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte söker bekräftelse eller beröm. Jag vet att jag kan skriva. Men det känns egendomligt att leva och arbeta i ett lufttomt rum, att vara omgiven av denna ringmur eller vallgrav av tystnad.

Från gammelmedia väntar jag mig absolut ingenting. De kommer aldrig att be om ursäkt för sitt svinaktiga beteende mot oss som råkade höra och se varningssignalerna lite för tidigt.

Deras brunsmetning har varit mycket effektiv. Lång hållbarhet har den också – så lång att jag som 75-åring inte räknar med att under min livstid bli fri från de lögner som har vräkts över mig.

Något svårare att förstå är den ringmur av tystnad som övriga alternativmedia bygger omkring mig. Jag tycker att vi ska hjälpas åt. Vi må ha skillnader i inriktning sinsemellan, men vi har samma fiender: de som vill strypa yttrandefriheten och utplåna Sverige och andra nationalstater.

Den brittiske författaren Douglas Murray gav mig en ledtråd häromdagen när jag lyckades trassla mig ur den obekväma droppställningen på fem hjul här på sjukhuset och lyssnade på honom i en podd. Han sa ungefär:

”Ofta under hela mitt vuxna liv har jag undrat varför så få människor står upp för fakta och försvarar sanning, principer och hard facts.

En av de insikter jag har fått är att de flesta människor inte är intresserade av fakta. De är inte intresserade av sanningen. Vad de är intresserade av är en cost-benefitanalys, en riskanalys. Om den går i en riktning som ger dem mer pengar och andra fördelar – well, do it!

Om analysen går i motsatt riktning, om någonting skulle kosta dig för mycket, innebära för stora risker, då avstår du.”

Vad tror du om den teorin? Jag tror att den stämmer. Douglas Murray är ovanligt klok för sin ålder, han är bara 40. Människans starkaste drift är överlevnaden, till nästan vilket pris som helst.

Jag inser att jag gjorde en jäkligt dålig riskanalys för tio år sedan. Men jag ångrar ingenting. Inte ett enda ord.

Jag lever vidare med den där ringmuren av tystnad. Om jag inte hade gjort det jag har gjort hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.

Var rädd om dig, min vän!

De varmaste hälsningar

Din vän Julia

Mördaren som blev nationell hjälte

0
Schauman skjuter Bobrikov i senaten. Odaterad bild ur Itsenäisen Suomen historia 1: Rajamaasta tasavallaksi av Osmo Apunen. Bild: Wikimedia Commons.

Den 16 juli 1904 sköt den finske nationalisten Eugen Schauman (1895-1904) Rysslands generalguvernör Nikolaj Bobrikov (1839-1904) med tre skott i Senatborgen i Helsingfors. Därefter sköt han sig själv med två skott och avled direkt på platsen. Bobrikov, däremot, dog först dagen därpå. Sannolikt hade Schauman kunnat gå till historien som ingenting annat än en mördare och terrorist om omständigheterna hade sett annorlunda ut. I Fem skott i senaten: Eugen Schaumans liv och dåd konstaterar Seppo Zetterberg nämligen att ”åren mellan 1899 och 1905 i Finlands historia” har traditionellt ”kallats för den första förtrycksperioden”. Denna period hade uppstått till följd av att tsar Nikolaj II:s (1868–1918) regering låtit genomföra en omfattande förryskning.

Förryskningspolitiken
Tsar Nikolaj II anses ha varit en svag härskare, vilket fick till följd att han snart hamnade i händerna på sin mer handlingskraftiga regering som, enligt Zetterberg, hade som mål att ”förryska de främmande folken. […] I praktiken hade förryskningen redan förverkligats på många håll, bland annat i Baltikum, Ukraina, Vitryssland och Kaukasien samt bland de asiatiska folken. Trots att regeringen hade stark vilja att förenhetliga riket, så var dess förmåga i detta avseende betydligt svagare. Därför fanns det stora variationer beträffande tidtabellen och utfallet av förryskningspolitiken”.

Generalguvernör Nikolaj Bobrikov blev hatad i Finland på grund av förryskningspolitiken.
Bilden visar en närbild av honom från en målning av Boris Kustodiev, daterad mellan 1902-03. Bild: Wikimedia Commons.

Då Finland på den här tiden var en autonom del av Ryssland kom förryskningspolitiken även att drabba det finska folket. I augusti år 1898, noterar Zetterberg, utnämnde Nikolaj II generaladjutant Nikolaj Bobrikov till ”generalguvernör över storfurstendömet Finland.” Bobrikov kom snart att skrida till verket.

I boken Eugen Schauman: En livsbild ur Finlands kamp mot Ryssland skriver Bernhard Estlander att ett ”förslag om rysk värnplikt i Finland” utarbetades. Det här förslaget innebar att finska värnpliktiga skulle sändas till ryska armén för att tjänstgöra där. Enligt Zetterberg godkände inte senaten detta förslag, vilket väckte tsarens missnöje och en urtima lantdag (lantdag är benämningen på folkrepresentationen i ett underlydande land) ”sammankallades i Finland den 24 januari 1899”. Under denna urtima lantdag lades värnpliktsförslaget fram, enligt Zetterberg, men ”ständerna ombads inte godkänna förslaget, de gavs enbart rätt att uttala sig”. Värnpliktsförslaget skulle alltså genomdrivas oavsett senaten godkände det eller ej.

Detta visade sig dock bara vara början. Den 15 februari 1899 överraskades den finska senaten på ett föga behagligt sätt när Bobrikov lät utfärda det så kallade februarimanifestet. Detta manifest, som även är känt under namnet Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Manifest, innebar att rikslagarna, det vill säga de finländska lagar som berörde hela rikets intressen, inte längre skulle stiftas av den finska lantdagen och kejsaren. Istället skulle kejsaren och Rysslands riksråd fatta besluten medan den finska lantdagen endast fick komma med utlåtanden.

Februarimanifestet uppfattades som en statskupp, men Zetterberg framhåller det faktum att ”det vid det laget redan hade stiftats resp utfärdats ca 200 lagar och förordningar som gällde i hela riket och som alltså hade publicerats i samma lydelse både i den finska och i den ryska författningssamlingen”. Detta innebär att februarimanifestet, som Zetterberg skriver, egentligen inte kunde ”frånta ständerna några befogenheter när det gällde den lagstiftning som omfattade hela riket, eftersom lantdagen de jure aldrig haft sådana. Ständerna hade endast i praktiken, utan juridiska befogenheter deltagit i stiftandet av lagar som gällde hela riket.” Anledningen till att februarimanifestet väckte så starka känslor var i själva verket, enligt Zetterberg, ”att det så tydligt var kopplat till den rådande politiska situationen och på att man bakom detta såg Bobrikovs strävan att knäcka finnarnas styvnackade attityd i värnpliktsfrågan”.

När senaten samlades den 16 februari 1899 för att förhandla satt en osäker Waldemar Schauman (1844–1911) bland senatorerna. Denne man, som hade en lång militär karriär bakom sig, hade utnämnts till senator 1898 och han var väldigt tveksam till hur han skulle rösta den dagen. Enligt Zetterberg röstade senatorerna om att antingen genast promulgera, det vill säga utfärda, manifestet eller att ”vädja till kejsaren först och promulgera manifestet i ett senare skede”. Waldemar Schauman ändrade sin röst tre gånger, men röstade till sist för det andra alternativet. Hans son, Eugen Schauman, brukade ofta möta honom utanför senaten vid den här tiden och sannolikt var det med många funderingar som Waldemar Schauman mötte sin son utanför senaten den dagen.

Enligt Zetterberg pratade inte Waldemar Schauman med sin familj om vad som pågick, men i studentkretsarna där Eugen Schauman rörde sig ”följde man noga manifestets öde”, vilket innebär att sonen hade en viss uppfattning av vad som pågick. Manifestet mottogs med vrede och sorg av finnarna, inte minst bland studenterna, och, som Zetterberg skriver, utarbetades en plan på att ”samla in namn för en stor medborgaradress som skulle överräckas till kejsaren. […] I hast skapade man en organisation som täckte hela landet. I bosättningscentra öppnades ställen dit man kunde gå för att sätta sin namnteckning under adressen och studenterna begav sig ut på landsbygden för att gå från hus till hus och samla in namn”. En av de som skrev under var Eugen Schauman och den trettonde mars 1899 gav sig en deputation på femhundra personer iväg till Sankt Petersburg för att överlämna de 522 931 namnteckningar till tsaren. Zetterberg noterar dock att tsaren vägrade ta emot delegationen.

I samband med promulgeringen av februarimanifestet inskränktes yttrandefriheten kraftigt i Finland, vilket inte bidrog till att dämpa de upprörda känslorna.

Trots det utbredda missnöjet bland finnarna fortsatte Bobrikov förryskningen av Finland. En viktig punkt för honom var vilket språk som skulle talas. Zetterberg skriver att ”det ryska språket skulle tas i bruk inom administrationen och i skolväsendet”. I samband med att språkmanifestet promulgerades anhöll Waldemar Schauman om entledigande från senaten.

Vid samma tid började Eugen Schauman arbeta som extrakopist i senaten. Några få år senare tillträdde han även tjänsten som kammarförvant i skolstyrelsen.

Eugen Schauman
I april år 1902 flydde Eugen Schauman från Senatstorget med ett blödande sår i pannan och en kniv med snett blad i handen. Han hade, som Zetterberg berättar, följt med sin yngste bror, Carl Gustav Schauman, när denne kommit till honom och berättat ”att det såg ganska ’skojigt’ ut på torget; kosackerna hade redan grupperat sig framför rådhuset”.

Eugen Schauman med sin hund Lucas samma år som han sköt Bobrikov. Fotografi av en anonym fotograf, år 1904. Foto: Wikimedia Commons.

Bakgrunden till denna händelse var den nya värnpliktslagen som skulle träda i kraft samma år. Detta fick det finska motståndet att blossa upp med full kraft och i Zetterbergs bok kan man läsa att ”de som var i uppbådsålder” uppmanades till att strejka och demonstrationer planerades på initiativ av Kagalen, som kommit att ”karakteriseras som motståndsrörelsens skuggregering. Genom spridning av flygblad och skrivelser samt genom personliga kontakter försökte Kagalen få de olagliga uppbåden att misslyckas”. Till följd av detta uteblev många män från 1902 års mönstringar.

Det var i den här vevan som demonstrationen på Senatstorget hölls i april 1902. Oroligheter hade utbrutit under denna demonstration, varför kosackerna (den ridande ryska polisen) försökte återställa ordningen med våld. I Zetterbergs bok kan man läsa följande om denna händelse: ”Enligt Eugens egen skildring red sex till åtta kosacker emot honom på Regeringsgatan, i verkligheten var de knappast fler än tre. Kosackerna trängde upp honom mot väggen vid universitetets kemiska laboratorium vid Regeringsgatan 5. Med sina piskor slog de upp ett blodigt sår i hans panna och tillfogade honom flera slag i bakhuvudet. När Eugen såg att en av kosackerna grep efter sin sabel drog han sin kniv ur slidan och högg den kosack, som först slagit honom, med all kraft i bröstet så att han föll ned från hästryggen och blev liggande på gatan.” Därefter lyckades Schauman fly in i laboratoriet, där hans yngste bror, enligt Zetterberg, redan gömt sig. När Schaman, enligt Zetterberg, ”granskade kniven i trappuppgången märkte han till sin besvikelse att det inte fanns något blod på den. Kniven hade endast trängt igenom schinellen och kosacken hade fallit av sin häst pga den våldsamma stöten, inte för att han sårats. Hugget hade dock varit så kraftigt, att knivbladet stod snett i skaftet”.

Eugen Schauman hade handlat i stundens ingivelse under sammandrabbningen med kosackerna, men sedan 1899 hade han haft våldsamma planer. Zetterberg skriver att Schauman redan det året börjat organisera vapenanskaffningar ”med hjälp av Finska Jaktföreningen” i syfte att beväpna ”en så stor del av befolkningen som möjligt”. Även hans far, Waldemar, anslöt sig till oppositionen vid den här tiden.

Exakt vilket mål oppositionen hade var dock, som Zetterberg skriver, oklart men i oktober 1903 skedde två händelser som kom att bli avgörande för händelsernas förlopp. Den ena var att Bobrikov fick en diktators makt. Den ovannämnda språkförordningen trädde i kraft, censuren hårdnade ytterligare och ryssar tillträdde tjänster inom förvaltningen, oavsett om de hade kompetens eller inte. Den andra, som ägde rum 24 oktober, var att Eugen Schauman friade till Elin Borgström, som han älskat länge, men fick ordet ”aldrig” till svar. Detta kan betraktas som en bagatell, men det var det inte för Schauman som länge plågats av en känsla av mindervärdighet och granskar man mänsklighetens historia märker man ganska snart att även små saker kan leda till stora, ibland förödande händelser. Zetterberg formulerar denna händelses betydelse på följande sätt: ”Ända till dess hade Eugen ’bara’ grundat skytteföreningar och förberett sig för en folkresning, alltså arbetat på sitt maximiprogram. Men hittills hade han knappast planerat att ta livet av vare sig Bobrikov eller sig själv”. Den 24 oktober 1903 ändrades dock detta. Nu hade Schauman, som Zetterberg skriver, ”ingenting mer att förlora. Därför började han fundera på ett sätt att visa andra vad han dög till”.

I februari 1904 hade han fattat beslutet att först ta livet av Bobrikov och sedan sig själv. Zetterberg noterar att det var vid den här tiden som Schauman skrev avskedsbrev och testamente, samt ett brev till tsaren. Enligt Zetterberg ordnade han även upp alla sina angelägenheter samt ägnade sig ”med osvikligt intresse åt skjutning” under sina sista veckor i livet.

Skotten i senaten
Den 16 juni 1904 iakttog Schauman Bobrikovs rörelser i Senatsborgen. Han hade sett till att vara på plats före den ryske generalguvernören och, enligt Zetterberg, befann han sig på översta våningen. När han såg Bobrikov ”långsamt gå uppför trappan” började han gå nedför, i riktning rakt mot den äldre mannen, som inte anade att döden närmade sig. Plötsligt stod Schauman framför Bobrikov och avlossade tre skott mot honom. Därefter riktade attentatsmannen vapnet mot sitt eget hjärta och tryckte av två skott. De två skotten mot hjärtat dödade Eugen Schauman omedelbart. Bobrikov, däremot, dog först dagen därpå.

Senatsborgen där de fem skotten avlossades. Fotografi från år 1908. Foto: Wikimedia Commons/The Finnish Museum of Photography @ Flickr Commons/I.K. Inha.

Nyheten om Bobrikovs död mottogs med glädje i Finland, men de fem skotten i senaten ledde även till att ryssarna lät genomföra omfattande husrannsakningar, vilket ledde till både häktningar och deportationer. En av de som häktades var Waldemar Schauman. Han frikändes snart, bara för att kort efteråt anklagas för högförräderi. Han frigavs dock av finska hovrätten 1905.

Några kritiska röster mot Schaumans dåd höjdes visserligen, enligt Zetterberg, men de flesta finnar betraktade honom som en hjälte och lät upphöja honom som en symbol för Finlands kamp mot Ryssland. Än idag betraktas han som en hjälte i Finland, inte minst i nationella kretsar. Under andra omständigheter hade han endast gått till historien som en mördare och terrorist.

Invandrad standup-komiker: Coronaviruset en välsignelse

0
Den kurdiske komikern Özz Nûjen tycker det är bra att coronaviruset sprids i Sverige eftersom det kommer minska "rasismen" mot muslimer. Skärmbild: TV4.

Den kurdisk-svenske standup-komikern Özz Nûjen drog den 2 mars ett mindre uppskattat skämt i TV4, nämligen att han ser coronaviruset som en välsignelse. Anledningen till det, menar han, är att rasismen nu kan riktas mot ett annat håll, exempelvis mot asiater, medan muslimska män som Özz slipper elaka blickar från svenskar. Han gläds också över att misstron svenskar emellan kommer att öka.

Kurdiske Özz Nûjen har under 20 års tid agerat som standup-komiker, men har även fått kalla sig skådespelare vid diverse större teaterscener då hans föreställningar och shower satts upp runtom i Sverige.

Inte sällan har han gjort, och gör sig alltjämt, lustig över just vita svenskar och försöker förminska dem, medan han med påstådda skämt försöker framställa muslimska män som offer för de vitas ondska.

Ibland har han, trots att han oftast älskas av vänsterliberala journalister, ändå hamnat i medias onåd. Detta skedde exempelvis på våren år 2018 då bland annat journalisten Janne Josefsson på SVT försökte pressa honom om varför den livstidsdömde terroristen Rahmat Akilov fick jobba svart vid Nûjens sommarhusbygge på Gotland. Det enda argument Özz Nûjen i ilskan lyckades föra fram, var att han tyckte att Janne Josefsson var en ”creepy gubbe”.

Vid 18-tiden den 2 mars i TV4:s program ”Efter fem” var det åter dags för Özz att dra ett skämt som många uppfattade som svenskfientligt, alltmedan den chilenska programledaren Tilde De Paula skrattade instämmande. Det hela började med att hon ställde frågan:

– Kan man skämta och skoja om allt?

– Ja, svarar Özz Nûjen och säger vidare:

– Ta det här med coronaviruset exempelvis. Det är ju en välsignelse för fan! Äntligen kan jag som muslimsk man gå omkring utan att få blickar. Det har sådana som jag inte kunnat göra på över 50 år. Äntligen drabbar rasismen andra, men inte oss. Det är fan en välsignelse alltså!

Med programledaren Tilde De Paulas entusiastiska bifall utvecklar Özz Nûjen resonemanget vidare och menar att rasismen nu äntligen drabbar asiater, och att vita européer nu börjar titta misstänksamt på varandra istället för på araber, kurder och andra muslimer.

Tilde De Paula avslutar därefter inslaget med att hälsa den kurdiske komikern tillbaka då han vid senare tillfälle skall få tala om sin kommande föreställning som bär arbetsnamnet ”Årets svensk”.

Slaven som blev medlem av kungafamiljen

0
Badin föddes som slav, men blev medlem av den svenska kungafamiljen. Bilder: Wikipedia - Xylografi (okänd artist)/Målning av Gustaf Lundberg (1695-1786), daterad 1775.

Det är november 1758 och den unge svarte pojken har nyss kommit till Europa. Förundrad betraktar han det vita som täcker marken. Han tror först att det är socker och smakar nyfiket på det bara för att upptäcka det vita är något annat. Något som han aldrig sett förut, nämligen snö. När han som vuxen erinrar sig sitt första möte med Europa i sina memoarer är det snön som han fört trodde var socker som tycks vara det mer framträdande minnet. Det är därifrån den ovannämnda skildringen är tagen.

Pojkens namn är Couchi, men han kallas Badin och än idag är han känd under det namnet.

Född slav
Mycket av Badins liv innan han kom till Sveriges kungafamilj är höljt i dunkel. I boken ”Född slav – död fri?” nämner författaren Arvid Bergman att ”Badin föddes som slav på den karibiska ön Saint Croix som vid den tiden var i dansk besittning. Enligt egna uppgifter var han född av fadern Andris och modern Narzi, och hade även en bror vid namn Coffi.”

Exakt när han föddes är oklart, men Carl Forsstrand konstaterar i boken ”Sophie Hagman och hennes samtida” att den ”oftast förekommande uppgiften om hans födelseår är 1747”. Enligt en uppgift skall han ha blivit föräldralös i ung ålder och möjligen miste han sin bror Coffi också. Forsstrand skriver att titulärlandshövding Anders von Reiser (1701–82) erhöll pojken av ”kapten C.G. Ekeberg”. Det finns även, enligt Forsstrand, en annan uppgift och enligt den hade Badin ”köpts af en dansk sjökapten, hvilken skänkte honom till von Reiser.”

Enligt Forsstrand var det von Reiser som började kalla Couchi för Badin, efter ordet ”badinager” vars ungefärliga betydelse är gycklare, på grund alla upptåg som pojken ställde till med. Anders von Reiser tog med sig Badin till Sverige i slutet av 1750-talet och skänkte pojken till drottning Lovisa Ulrika (1720–82), som en gåva.

Badin och kungafamiljen
I slutet av 1750-talet hade det svenska hovet sannolikt börjat andas ut. De senaste åren hade nämligen varit allt annat än lugna och fridfulla. Drottningens statskuppförsök 1756 hade misslyckats och kungaparets äldste son, Gustaf (1746–92), hade förpestat i stort sett allas tillvaro. Den mycket unge tronföljaren hade alltid varit trotsig och svårhanterlig, men efter två svåra och, för honom, påfrestande upplevelser som lett till att han mist de enda personer vid hovet som visat honom någon vänlighet och förståelse hade han blivit värre än någonsin och börjat ställa till med flera bråk och mer eller mindre illasinnade upptåg.

Mot slutet av 1750-talet började Gustaf dock sakta lugna ner sig och istället dölja sina verkliga tankar och känslor bakom en fasad som såg ut på olika sett, beroende på vad hans omgivning förväntade sig och ville se. Hovet började då tro att det nu var slut på upptågen på slotten och att lugn kunde börja råda. De hade fel för vid den tid då Gustaf började lugna ner sig gjorde nämligen Badin entré.

Lovisa Ulrika var en hängiven läsare av upplysningstidens olika filosofer, bland annat av Jean-Jacques Rousseau (1712–78). Hon tog särskilt till sig Rousseaus idé om fri uppfostran och bestämde sig för att sätta den på prov genom att uppfostra Badin fritt, utan några regler. Badin levde med kungafamiljen och lekte med de fyra kungabarnen, som han fick tilltala och behandla som han ville samt var den ende som sade ”du” till alla familjemedlemmarna. Fredrik Sparre (1731–1803) noterade att Badin dessutom kallade prins Fredrik Adolf (1750–1802) för ”Munsjör Snus” och tronföljaren för ”Gustaf du skurk” väldigt ofta.

Bergman återger en notering av Sparre i vilken man får veta följande om Badin: ”I rummen springer han fram och tillbaka, huru han behagar, och knuffar alla undan, vilka de ock måtte vara, som kunna sig i hans väg.” Även middagarna kunde bli intressanta då Badin, enligt Sparre, hade för vana att ta promenader på bordet under desserten.

Till sist blev dock, som Forsstrand skriver, ”en ändring i uppfostringssystemet” nödvändig. Badin undervisades därför i, bland annat, franska och dans samt kristendom och i december 1768 döptes han. Alla i kungafamiljen, utom hertig Carl (1748–1818), var faddrar och Badin fick därför namnet Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert vid dopet.

Precis som fosterbröderna Gustaf, Carl, Fredrik Adolf och fostersystern Sofia Albertina (1753–1829) uppträdde Badin som skådespelare på teaterscenen. Enligt Forsstrand var han till och med ”anställd som dansör och harlekin vid den franska teatertrupp, som från och med midten af 1750-talet och till och med 1771 uppträdde i Bollhuset”. Han spelade även i en del av de divertissement som hovet spelade traditionsenligt under den senare halvan av 1770-talet.

Bakgrunden till denna tradition var i korta drag ett spratt som hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818) försökt spela hertig Carl på Gripsholms slott i december 1775, men som istället lett till matkrig och en bortrövad tårta. Därefter blev det en tradition vid hovet att spela upp kreativa och humoristiska uppsättningar som benämndes som divertissement. Dessa uppsättningar inleddes alltid, enligt första volymen av Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, med att en person, som inte känt till det planerade divertissementet, fördes till ett rum som utsmyckats till oigenkännlighet. Därefter började själva föreställningen som pågick i mer än ett rum. Åskådaren fördes på sätt och vis till en annan värld under sin vandring genom de olika rummen innan det hela avslutades med antingen en middag eller en bal. Det divertissement som Badin utmärkte sig i var Marknaden i S:t Germain som spelades upp i februari 1776.

Badin vistades dock huvudsakligen hos Lovisa Ulrika efter kung Adolf Fredriks död i februari 1771 som både fosterson och högt uppsatt tjänare. Han var i hennes tjänst fram till hennes död i juli 1782. I samband med änkedrottningens död samlade Badin och hovkvartermästare Isaac Laurent in hennes papper. Dessa papper gav de till Fredrik Adolf och Sofia Albertina som skyndade sig att bränna upp dem. Hedvig Elisabeth Charlotta, som tog dem på bar gärning, skildrar detta på följande sätt: ”som jag saknade prinsen och prinsessan jämte hela änkedrottningens hof, gick jag för att söka dem och fann dem till min stora förvåning instängda i ett rum sysselsatta med att läsa de uti kofferten vårdslöst nedkastade papperen; de hade ett brinnande ljus på bordet, och oaktadt det var ganska varmt, brann det eld i spiseln. […] De berättade mig, att de voro sysselsatta med att i enlighet med änkedrottningens befallning bränna upp några papper, och jag märkte, huru de verkligen kastade några sådana på elden. Jag lämnade dem under förklaring, att jag för min del ingenting ville hafva att göra med dessa papper.” Då Hedvig Elisabeth Charlotta på den här tiden var Gustaf III:s dam blev Fredrik Adolf och Sofia Albertina mycket oroliga och skyndade sig att försöka förklara ytterligare.

Många hemligheter gick bokstavligt talat upp i rök den dagen och Forsstrand skriver att när Gustaf III fick höra talas om denna pappersbränning och Badins roll i den blev han rasande och skall ha utbrustit följande: ”’Vet du väl, svarta människa, att sådant kan kosta ditt hufvud’, hvarpå morianen uppgifves ha svarat: ’Det är i eders majestäts våld, men jag har ej kunnat handla annorlunda.’”

Kungen förlät dock snart Badin och såg till att han kunde fortsätta leva ett gott liv efter Lovisa Ulrikas död. Han gick med på att låta Badin gifta sig med grosshandlardottern Elisabeth Svart (död 1798) samma år och såg till att fosterbrodern, enligt Bergman, fick tre gårdar. Forsstrand skriver dessutom att ”Gustaf III lär ha tilldelat honom assessors titel, men tilltalade man honom med denna titel, förklarade han, att en ’svart assessor’ vore ett oting.” Assessor var titeln på den person som assisterade i domstolar. Efter Elisabeths död gifter han om sig med Magdalena Eleonora Norell (död 1843). Han fick dock inga barn i något av sina två äktenskap.

Gick med i Frimurarna och ordenssällskap
Badin var frimurare och gick även med i det kristna ordenssällskapet Timmermansorden inom vilken han benämndes som hovsekreterare. Han var också med i ordenssällskapet Par Bricole där han var en uppskattad dansmästare och från år 1800 i den patriotiska Svea Orden.

Badins omfattande boksamling tyder på att han var en bildad och beläst man. De flesta av dessa böcker var, enligt Forsstrand, ”gedigna arbeten i religion, historia, reseskildringar och naturkunnighet.”

Hans sista år i livet blev svåra på grund av fattigdom och han fick därför ofta vända sig till Sofia Albertina för att få hjälp. Hon var vid den här tiden den enda av Badins fyra kungliga fostersyskon som fortfarande levde. Sannolikt var de två ännu fästa vid varandra och möjligen erinrade hon sig ännu dikten han skrivit till henne på hennes elvaårsdag år 1764 och som återges av Forsstrand:

Jag som en utaf de svarta,
obekant med landets sed.
Gjör en önskning i mitt hjerta
Öfver vår Prinsessa med.
Men jag kan ej så beskrifva
Hvad för gådt jag önska vill,
Jo at hon må nögder blifva
Många flera årar till.

Badin lämnade jordelivet den 16 mars 1822 och begravdes vid Katarina kyrkogård, men exakt var han vilar är det ingen som vet.

Den snåriga vägen till nationell identitet

0
Hur ska nationell identitet byggas i ett land utan naturlig sammanhållning? Foto: Bengt Nyman/Wikimedia Commons.

Ett standardgrepp i kritiken av det mångkulturella samhället är det i sig korrekta påståendet att när riksdagen i mitten av 1970-talet enhälligt bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt, så var landet fortfarande etniskt sett en av Europas mest homogena nationalstater. Vi hade ett antal förhållandevis små och inte särskilt upproriska nationella minoriteter, vi hade en del arbetsinvandrare från främst Finland och södra Europa, men de flyktingar som Sverige tänkte sig att ta emot hade ännu inte anlänt. Vad politikerna alldeles uppenbart inte förstod var att mångfalden inte i sig själv kan utgöra grunden för en nationell identitet. Det är som att säga att vår identitet är att inte ha någon identitet; eller att vi bör vänja oss vid att vi som medborgare i en nation inte har något gemensamt. Jag tror inte det hade blivit något beslut om att Sverige skulle bli mångkulturellt, om riksdagsledamöterna begripit detta.

Går vi tillbaka till demokratins fulla genomslag med den kvinnliga rösträtten i början av 1920-talet, så var Sverige då – om möjligt – ännu mer homogent. Att vara svensk medborgare och etnisk svensk var samma sak, vilket i praktiken betydde att vi självklart var herrar i eget hus. Därvid uppfyllde vi såväl då som 54 år senare de fyra kriterierna för en etniskt grundad nation:

Delad etnicitet

Delat språk

Delad religion

Politisk kontroll över nationen

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige. I dag är det väl bara ett av dessa kriterier som vi till nöds uppfyller på nationell nivå, nämligen delat språk. Det betyder naturligtvis inte att alla svenska medborgare kan svenska, men för att kunna sköta ett jobb och delta i samhällslivet, så är svenskkunnighet kanske inte ett uttalat krav, men väl en grundförutsättning.

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige.

Letar vi oss bakåt i historien, så är det si och så med svenskheten, i synnerhet inom kungamakten och den politiska ledningen. En av Sveriges absolut bästa kungar, Karl XIV Johan lärde sig visserligen nödtorftigt att förstå svenska men talade aldrig språket. När han kröntes till kung hoppades många att han skulle ta tillbaka den östra rikshalvan, det vill säga Finland – alltså att vi skulle återupprätta en helt annan geopolitisk enhet, än den som vi i dag ser som självklar. Går vi tillbaka till Gustav III så var hovet visserligen svenskt men så franskbeundrande att i praktiken måste man inom hovet behärska både franska och svenska. Franskan ansågs finare än svenskan, vilket inte hindrade Gustav III från att vara en stark anhängare av det svenska språket. Som bekant instiftade han Svenska Akademin just för att främja det svenska språket och litteraturen. Går vi ytterligare tillbaka i tiden så var Gustav II Adolf tvåspråkig och använde svenska och tyska parallellt. Ser vi till hur den svenska krigsmakten var sammansatt, kan vi med lite god vilja påstå att Stormaktssverige var mångkulturellt.

1420 hade tjugo av Stockholms tjugoen borgmästare och rådmän tyska namn. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1300-talet, var tyskan på väg att bli officiellt ämbetsspråk i Stockholm. Hoppar vi därefter fram till vår egen tid talade Gustaf VI Adolf engelska med båda sina hustrur och prinsessan Lilian föredrog engelska när hon intervjuades. I vårt nästan nutida kungahus var engelskan lika viktig som svenskan.

Vad som gällde för kungahusen gällde naturligtvis inte för folket. Men man bör komma ihåg att Sverige före riksradion var uppdelat dialektalt och att dialekterna var så utpräglade att svenskar från olika delar av landet kunde ha mycket svårt att förstå varandra. Går vi tillbaka till medeltiden och Sverige före Gustaf Vasa, så styrde de olika landskapen sig själva efter olika lagar.

Sverige som ett land bebott av svenskar är ingen demokratisk skapelse. På samma sätt förhåller det sig med Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller Holland. Som stater är de alla produkter av politisk och oftast våldsam kamp över territorier, under icke-demokratiska regimer. När dessa stater demokratiseras så tas deras territoriella utsträckning och majoritetsfolk för givna.

Detsamma gäller exempelvis för Japan och Sydkorea, som i århundraden var nationer bebodda av suveräna folk, innan de demokratiserades. Jag skriver detta för att påminna om att när ett land blir en demokratiskt styrd nationalstat så har det ofta en lång tillkomsthistoria. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama urskiljer i boken ”Identity” fyra grundmodeller för hur nationella identiteter skapas.

Den första vägen är att skicka bosättare till nya territorier, att ”tvångsutveckla” dem som bor i ett visst territorium eller att helt enkelt döda dem – eller alla tre formerna för herravälde, i kombination. Att döda en befolkning kallas i dag för folkmord eller etnisk rensning och tillhör inte enbart historien. I det buddhistiska Myanmar förföljs, dödas eller tvingas muslimska rohingyas bort. Etnisk rensning skedde också i början av 1990-talet under Balkankriget. Tidigare har det praktiserats av många länder, exempelvis nutida demokratier som Australien, Nya Zeeland, Chile och USA, där nybyggare tvingat bort eller dödat befolkningarna i de territorier där de bosatt sig.

Den andra vägen fram till en nationell identitet är att anpassa gränserna till ett folk med gemensam kultur, historia och språk. Italien och Tyskland bestod av en rad småstater som nationaliserades under 1860- och 70-talet. Det kan också ske genom separation, som när den irländska republiken lämnade Storbritannien 1919, eller när Ukraina 1991 deklarerade sin självständighet från det forna Sovjet.

Den tredje vägen är att assimilera minoritetsbefolkningar in i majoritetens etniska och språkliga gemenskap. Frankrike var en flerspråkig nation för tvåhundra år sedan men med tiden har lokala språk som provensalska, bretonska och flamländska trängts undan av den parisiska franskan. På samma sätt har immigranter till Argentina och USA, i synnerhet deras barn, lärt sig spanska respektive engelska för att passa in i den dominerande kulturen och kunna avancera socialt. Det Kina som vi i dag ser som så homogent och till 90 procent dominerat av Hankineser är produkten av en tretusenårig assimilation av minoritets­befolkningar.

Den fjärde vägen är att utforma en nationell identitet för att passa till ett redan existerande samhälle, alltså en bakvänd process. Det bästa exemplet är kanske Indien, vars grundare Gandhi och Nehru byggde upp landet kring en ”idé om Indien”, som kunde inkorporera den extremt diversifierade befolkningen. Liknande projekt kan vi urskilja i öriket Indonesien och Tanzania, där tillkomsten av nya nationella språk har som syfte att ena samhällen med många helt olika folkgrupper.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning. Också det man i skolan lär sig om nationens historia är viktigt. Landets musiker, poeter, författare och filmmakare drar sina strån till den gemensamma stacken, när de besjunger och hyllar den egna nationen. Det är effektiva instrument för att hos medborgarna skapa gemenskap och en känsla av att höra samman.

Många teoretiker för modern demokrati har hävdat att en passiv acceptans av en demokratisk trosbekännelse inte är tillräckligt för att få ett sådant system att fungera. Demokratier kräver också aktiva insatser från medborgarnas sida. Den briljante franske politiske teoretikern och historikern Alexis de Tocqueville varnade så tidigt som under 1800-talets första hälft för att i synnerhet i demokratiska stater frestas folket att sätta sig på läktaren och överlåta politiken till politikerna, något som vi idag kan konstatera har blivit typiskt för Sverige och svenskarna.

En framgångsrik demokrati kräver enligt honom medborgare som är patriotiska, informerade, aktiva, offentliga och villiga att delta i den politiska debatten. I denna polariseringstidsålder kan man lägga till att de bör vara öppna, toleranta mot andra synpunkter och redo att kompromissa med sina egna åsikter, för att ett land ska kunna upprätthålla sin demokratiska konsensus.

Det som i dag framstår som mest attraktivt för världens liberala demokratier, med sina mångkulturella befolkningar, är en kombination av den tredje och den fjärde vägen. Utgångspunkten är en öppen patriotism, nationalism eller vad man nu vill kalla bejakandet och stoltheten över att tillhöra den egna nationen. Lyckas inte detta så kommer landet att falla sönder och den liberala demokratin att förlora den grund som den står på, nämligen den nationella identiteten.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand. ”Svenskhet” hanteras i offentligheten som en form av obehaglig extremism. Till detta ska man lägga att det inte är någon hemlighet att EU har som ett av sina viktigaste mål att försvaga de nationella identiteterna och bygga upp en federation med ett postnationellt europeiskt medvetande.

Men även om EU är en demokratiattackerande överstatlig organisation, bör man inte glömma att den haft framgångar som vi alla haft glädje av. Handel och att fritt kunna röra sig och bosätta sig inom medlemsstaternas gränser är mycket värt. Dessutom har man skapat fred mellan Europas båda eviga fiender, om man ser till historien – nämligen Frankrike och Tyskland. Fram växer också ett skikt av unga och välutbildade européer med urbana ideal. De kan tänka sig att bo och arbeta i snart sagt vilken större europeisk stad som helst, liksom att gifta sig och skaffa sig vänner utan att lägga etniciteten som grund.

Även om EU har flera attraktiva drag, för oss som förstått hur nationalism och demokrati hänger samman är det mycket obehagligt att Sveriges regering tillhör en europeisk gemenskap som näst intill anfaller det europeiska land som tydligast bejakar sin egen befolknings intressen, nämligen Ungern under Viktor Orbáns folkligt starkt förankrade politiska ledarskap. Orbán är en ledare av det slag som också tveklöst skulle få det svenska folkets gehör – en kompetent statsledare och folkledare bland en majoritet av rotlösa europeiska politiker, som förlorat sin demokratiska kompass.

Besök gärna Karl-Olov Arnstbergs blogg.

När Silicon Valley blev Gud

0
Techföretagen i Silicon Valley ser sig själva som de nya Gudarna, skriver Julia Caesar. Foto: Patrick Nouhailler.

I en skyddad dal i Kalifornien breder techjättarna ut sig. Här ligger dataindustrins Mecka, Silicon Valley. På de solbelysta sluttningarna skulle vindruvor kunna växa, men här är silikon den största råvaran, den gråa kemiska kiselförening som används vid tillverkning av datorer. Dalen har också absorberat några av världens skarpaste hjärnor vad gäller IT – men dresserat dem i en av de grövsta former av tillämpad marxism och förljugen politisk korrekthet som världen hittills skådat och därmed korrumperat ansenliga mängder begåvningskapital.

Allting i Dalen kretsar kring datorer och digital kommunikation. Baksidan är åsiktskontroll, censur, lögner, manipulation, politisk styrning och bestraffning av dem som inte lyder Dalens agenda. Det överordnade målet är att med alla medel få bort Donald Trump som USA:s president. Han ses som det stora hindret mot att styra världen utifrån Dalens egna extrema vänstervärderingar. När Trump vann valet 2016 blev det startsignalen för en politisk offensiv från Demokraterna och Dalen som sedan har trappats upp med alltmer ohederliga metoder.

Josef Stalin (1878-1953) kunde inte ha gjort det bättre. Han var politiker, diktator i den kommunistiska enpartistaten Sovjetunionen – ett totalitärt imperium som varade i 74 år. I Dalen utövas makten av kommersiella aktörer som inte är folkvalda, som arbetar utan demokratisk insyn och är lika totalitära som något av historiens kommunistiska system. Dalen är vårt nya kommunistiska imperium med totalitära maktambitioner som berörda befattningshavare inte gör några försök att dölja. Grunden är en marxistisk maktanalys där världen befolkas av förtryckare och förtryckta, förövare och offer – dock inte främst mätt i ekonomiska termer.

Dalen har lagt ett annat filter på Karl Marx (1818-1883), en av historiens största skitstövlar, som hellre lät sina barn svälta ihjäl än tog ett hederligt jobb. Dalen väljer att se förtryck utifrån ras, etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, kast, ålder, funktionshinder, religion och identitet. Vi är kort sagt alla förtryckta, och vita heterosexuella män är de utpekade förtryckarna – de som i förbifarten råkade bygga hela vår västerländska civilisation.

Dalen anser att världen är orättvis. Så långt är många beredda att instämma. Det är när det gäller metoderna att ändra på sakernas tillstånd som Dalens agerande skiljer ut sig, frångår demokratiska spelregler och tar på sig rollen av allsmäktig Gud. Dalen vill utjämna och utplåna alla olikheter, gynna alla som de anser vara missgynnade, vända uppochner på alla omständigheter som har utvecklats av evolutionen under miljontals år, till exempel byta ut evolutionens naturliga urval mot ”social rättvisa”, och riva alla hierarkier som människan har byggt lika länge som hon har existerat som art.

”Vi har tillbringat det här århundradets första år med att försöka förstå en kommunikationsrevolution som är så enorm att den får uppfinningen av tryckpressen att framstå som en fotnot i historien.”

Det skriver den 40-årige brittiske författaren och debattören Douglas Murray i sin bok ”The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity”. Han har grundligt gått till botten med vad som döljer sig bakom begrepp som identitetspolitik, intersektionalitet, rasism och sexism. Boken är ett veritabelt reningsbad för alla som känner den politiska korrekthetens mest utflippade uttryck attackera sin sinnesfrid och krypa under skinnet på det sunda förnuftet. Köp den, läs den! De fakta Murray presenterar ligger till stora delar till grund för den här krönikan.

Med skrämmande hastighet har Dalen tillskansat sig makt över yttrandefriheten genom att göra hela den anglosaxiska världen beroende av sina kommersiella tjänster. Deras affärsmodell är satanisk och noggrant utprovad i enlighet med den biologiska och psykologiska kunskap som finns om hur människans hjärna och psyke fungerar.

Så här går det till: Först binder företagen upp dig som kund genom att locka med oemotståndligt attraktiva tjänster som ”alla andra” har och som du alltså också ”måste” ha för att inte känna dig utanför gemenskapen. Här sätts du på prov, ofta utan att vara medveten om det.

Fråga dig själv till exempel: Hur viktigt är det för dig att lägga ut en bild på Facebook på den mat du äter till lunch? Vad är du beredd att offra för att få en samling ”gilla” för bilden på din lunchmat?

Dalens tjänster är uppbyggda så att du upplever ständiga lustkänslor från hjärnans belöningssystem genom att du får kickar av signalsubstansen dopamin när du är online och känner dig uppmärksammad och bekräftad, till exempel när du får ”gilla”, eller när något du har skrivit blir delat på på Facebook eller Twitter. För varje ”vän” du får på Facebook växer din självkänsla.

Kickarna ger så behagliga lustupplevelser att du snabbt blir beroende av dem. När de uteblir kan du drabbas av abstinens och bli stressad, rastlös och irriterad. Utan att du riktigt vet hur det gick till lägger du mer och mer tid på att jaga bekräftelse och kickar. Du har blivit beroende.

Ett beroende av dopaminkickar grundläggs allt tidigare. Idag använder mer än vart fjärde spädbarn internet, visar en rapport från Internetstiftelsen. Bland ettåringarna vart tredje barn. Bland fyraåringarna i stort sett alla. I förskola och skola är digitala verktyg enligt Skolverkets och regeringens beslut obligatoriska från ett års ålder. Från elva år har i stort sett varje barn en egen mobiltelefon. En undersökning gjord av Statens Medieråd 2014 visar att 92 procent av 15-åringarna använde internet i mobilen, och naturligtvis har den andelen ökat sex år senare.

Tonårsflickor är de verkliga högkonsumenterna som surfar mest i sina mobiler, minst tre timmar om dagen. År 2014 använde 75 procent av 16-åriga flickor mobilen mer än tre timmar per dag, enligt Statens Medieråd – en siffra som naturligtvis har ökat sedan 2014. Flickor använder också sociala medier i högre utsträckning än pojkar. Vid 17 års ålder ägnar 43 procent av flickorna mer än tre timmar per dag åt sociala medier, jämfört med 18 procent av pojkarna.

Nästa led i den process som går ut på att binda upp dig i ett livslångt beroende består av att techföretagen utnyttjar ditt behov av grupptillhörighet och din rädsla för att bli socialt utskämd genom att tvinga dig att lyda deras regler, eller ”Community Standards” som Facebook kallar dem.

Som kund har du ett val. Antingen underkastar du dig reglerna – eller också riskerar du att bli utesluten och utkastad i den digitala kylan. Antingen är du godkänd, en som tillhör, en som finns och räknas. Eller också är du ingen. En som inte finns.

Techjättarna vet att driften att tillhöra en flock är en av människans starkaste drivkrafter. Rädslan för att bli utesluten ur flocken kan få oss att säga och göra saker som egentligen går rakt emot vår natur, våra åsikter och vår moral. De här mekanismerna är de maktinstrument som Google och de andra datajättarna i Dalen spelar på.

Den makt de representerar har snabbt vuxit sig så stark att den sätter alltfler viktiga demokratiska spelregler och demokratiska värden, som yttrandefrihet och fri åsiktsbildning, ur funktion. Den åsiktsdiktatur som emanerar från Dalen utgör ett växande och allvarligt hot mot demokratin. Vi är fortfarande bara i början av en utveckling som inte går att överblicka, och den stora allmänheten är ännu djupt omedveten om det hot mot vår frihet som växer sig allt starkare medan vi sover sött och däremellan stirrar i våra älskade mobiler och bidrar till Dalenimperiets maktexpansion.

Mikrobloggen Twitter har hittills varit en ganska fredad zon för Dalens inskränkningar av yttrandefriheten. Men nu är det slut med det. Den 11 februari meddelar Twitter att man från den 5 mars 2020 ska börja svartlista och rensa bort så kallade ”falska nyheter”.

Enligt TT ska ett särskilt team på företaget börja rensa bort inlägg som ”sprider falska eller förvrängda fakta”. Företaget gör det under förevändning att man vill skapa ett ”säkert internet”. Inläggen ska också få en särskild etikett. Twitter ansluter sig med andra ord till samma yttrandefrihetsfientliga policy som de övriga företagen i Dalen.

Ett yttrande som har tillskrivits både den danske dataforskaren vid Aarhus universitet, professor Morten Kyng, och den amerikanske framtidsforskaren Roy Amara (1925-2007) är att det enda som med säkerhet kan sägas om den nya teknologin är att vi överskattar dess inflytande på kort sikt och underskattar dess betydelse på lång sikt. En sak som var och en kan se är att internet, och i synnerhet sociala medier, har utplånat de gränser som tidigare fanns mellan det privata och offentliga samtalet. Sociala medier har visat sig vara ett oöverträffat sätt att saluföra nya dogmer och krossa en motsatt opinion under stövelklacken just när vi som bäst skulle behöva lyssna till den.

Eftersom jättarna i Dalen är privata, kommersiella företag gäller ingen demokratisk insyn eller demokratiska spelregler för deras verksamhet. Google och andra privata företag avgör självsvåldigt vilken information du ska få tillgång till, vilka bilder du får se och vilka sammanhang du ska tillåtas ha inblick i. Exempel på hur det går till återkommer jag till lite senare i texten.

De begränsar inte bara den information du tillåts införliva, de avgör också vad du får ge ut av dig själv. Det är techjättarna som med självpåtagen makt och via sina tiotusentals anställda lägervakter bestämmer om och vad du får säga eller skriva på nätet. På vart och ett av de områden som i dag präglas av galenskap, förvirring och krigsliknande konflikter kring begrepp som tidigare har varit givna i miljoner år – kön, sexualitet, identitet, ras och trans – vet Dalen vad som är det enda rätta och uppfordrar resten av mänskligheten att tycka likadant. Annars väntar straffåtgärder.

Om du skriver något som misshagar Dalen eller anses bryta mot deras godtyckligt påhittade regler bestraffas du genom att – utan förklaring – få ditt inlägg borttaget och bli avstängd för en period eller permanent. Det är på grund av dessa totalitära regler som Twitter kan bannlysa kvinnor från deras plattformar för att ha twittrat ”Män är inte kvinnor” – ett tämligen logiskt konstaterande, här syftande på transmän som påstår sig vara kvinnor.

Detta självklara påstående definieras av Twitter som ”hateful conduct”, det vill säga hatiskt uppträdande. ”Hate speech” är Dalens egen uppfinning, ett verktyg som används på högst godtyckliga grunder. Alla åsikter som inte överensstämmer med Dalens egna klassas helt enkelt som ”hat”, vilket underlättar för datajättarna att stänga av användare och attackera yttrandefriheten.

I slutet av 2018 ändrade Twitter sin ”Hateful conduct policy” så att de permanent kan bannlysa medlemmar som uppgett ”fel” kön på eller kallat en transperson för hens riktiga namn istället för det namn avsett för motsatt kön som personen själv vill kallas. Transpersoner anses av Dalen vara mest skyddsvärda av alla HBTQ-grupper för tillfället. Enligt Twitters beslut måste transpersoner skyddas från feminister, mer än vad feminister behöver skyddas från transaktivister.

Själv har jag ännu inte haft några problem med Twitter, och i getingboet Facebook har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli medlem. Däremot har jag flera gånger utan godtagbar förklaring fått mina podcasts nedtagna av YouTube. I januari 2019 raderades min podd om Egohumanisterna, som bygger på ett referat av den danske författaren Kristian Törnings bok ”Egohumanisterna”. Jag överklagade nedtagningen men har aldrig hört ett ljud från YouTube.

Ett år senare har jag förstått att nedtagningen av min podd var helt i linje med de nya reglerna från slutet av 2018. Enligt dem har Dalen möjlighet att från ena dagen till den andra med olika makt- och straffåtgärder göra dig till en icke-person genom att bannlysa dina åsikter i transfrågan eller vilken annan fråga som helst. Som att hindra dig från att referera en nyutkommen bok.

Det finns en kritisk gräns för så gott som alla rörelser som växer sig tillräckligt stora. Vid en viss tidpunkt tycks de oundvikligen drabbas av inbyggda förstörelsemekanismer som på en organisatorisk nivå yttrar sig bland annat som bristande verklighetskontakt, makthybris och avsaknad av självkritik – mekanismer som vittnar om ett sjukt företagsklimat och snart får företagets utveckling att stagnera. I sina mest perverterade former kan de här fenomenen urarta till utpräglade sektbeteenden med fanatisk-religiösa undertoner; total slutenhet utåt, stenhård kontroll och militärisk disciplin inåt och en kultartad persondyrkan av rörelsens ledare.

Facebook och dess medgrundare och ledare Mark Zuckerberg, född 1984, är inget undantag. Är det en man som du skulle vilja köpa en begagnad bil av? Om du är medlem på Facebook eller anlitar någon annan av hans tjänster göder du och andra honom ändå med värden som motsvarar miljontals begagnade bilar. Dalen uppvisar överlag tecken på religiöst sektbeteende, blind auktoritetslydnad och en sjuk ledarkult i kombination med kärnan i en urspårad kapitalism – extrem girighet – låt vara utklädd till ”social rättvisa” i marxistiska maskeradkläder.

Dalen gör anspråk på att styra världen. Dalen har utropat sig till Gud i en sekt där alla troende förväntas tillbe och underkasta sig Dalens budord och evangelium. Det är därför de uppfattar USA:s president Donald Trump som sin mäktigaste fiende som till varje pris ska bekämpas och tillintetgöras. Trumps valseger 2016 var ingenting som Dalen hade räknat med.

Techföretagen togs inte bara med överraskning och bestörtning, de upplever Trump som ett farligt hot som de vill röja ur vägen. Deras motdrag blev den enorma upptrappning av censur och uteslutningsregler som sedan 2016 är väl synlig på Facebook, YouTube, Twitter, Instagram, Google och all annan verksamhet i Dalen. Merparten av den alltmer totalitära kontroll som drabbar Dalens kunder, till exempel vad gäller lögnerna och hysterin kring ”fake news”, bottnar i skräcken för att Donald Trump ska bli återvald som president i valet i november i år, och att hans makt ska växa ännu mer. Och Trump ÄR ett hot – han gör det avsevärt svårare för Dalen att verka i symbios med globalisterna för deras och FN:s marxistiska världsplan, sådan den kommer till uttryck i Agenda 2030.

Dalen följer en egen inskränkt och kränkande agenda som ingen har röstat fram, som saknar demokratisk förankring och som går på tvärs med rådande folkopinion i större delen av Västvärlden.

Om man till exempel på Facebook skriver namnet på den högerorienterade brittiske opinionsbildaren Tommy Robinson riskerar man att få sitt inlägg raderat. Om ”brottet” upprepas riskerar användaren att få sitt konto blockerat och nedstängt. Det räcker att nämna Robinsons namn, utan att avge några värdeomdömen, för att Facebooks dresserade lägervakter omedelbart ska ingripa.

”Och det är inget fel med det” säger Facebooks kommunikationschef i Norden, Peter Münster, i en intervju i danska Berlingske Tidene: ”Hänsynen till minoriteters säkerhet väger tyngre än yttrandefriheten.” Som om Tommy Robinsons skulle hota minoriteters säkerhet.

Det är ett sensationellt uttalande som klart och tydligt visar att Facebooks agenda är politisk och sätter demokratiskt beslutade lagar ur spel. Facebook har alldeles själv hittat på en regel som upphäver den demokratiskt grundlagsfästa yttrandefriheten och byter ut den mot det politiskt ytterst luddiga och icke demokratiskt förankrade uttrycket ”hänsynen till minoriteters säkerhet”. På vilket sätt skulle nämnandet av Tommy Robinsons namn vara ett hot mot ”minoriteters säkerhet”? Vilka minoriteter avses? Vilken säkerhet? Och på vilket sätt hotas säkerheten?

För Facebook representerar alltså Tommy Robinsons namn en så stor fara att blotta nämnandet av hans namn utlöser politisk censur. Det är väl känt att Dalens politiska atmosfär ligger extremt långt ut på vänsterkanten. Världsomspännande social rättviseaktivism (”social justice”) förutsätts vara det normala hos alla anställda på techjättarna, och personalen genomgår skrupulösa intervjuer och personlighetstester innan de anställs för att sortera bort alla med felaktiga åsikter eller icke godkänd ideologi. Frågorna handlar om mångfald – sexuell, etnisk och kulturell, rasism och sexism – i mycket extrema tolkningar. Politiskt korrekta svar är en given förutsättning för att bli anställd.

För att moderera innehållet på kundernas konton och kunna sparka ut människor med misshagliga åsikter har Google enligt uppgift cirka 10 000 och Facebook cirka 30 000 åsiktspoliser anställda. Antalet ökar hela tiden.

Möjligen agerar techföretagen utifrån skuldkänslor över bristande mångfald, för de praktiserar inte själva de budskap de predikar. Till exempel är bara 4 procent av Googles anställda latinos och futtiga 2 procent afroamerikaner. 56 procent är vita och 35 procent asiater, trots att de bara utgör 5 procent av USA:s befolkning.

Douglas Murray skriver i ett kapitel med rubriken ”The Impact of Tech” i succéboken ”The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity”: ”Det är inte lokala traditioner eller ens de mest fundamentala värdena i existerande samhällen som styr det som kommer ut från Dalen, utan mycket specifika åsikter som bara existerar på de kvadratkilometer som är mest besatta av social rättvisa i hela världen.”

Som världens största sökmotor sorterar Google vad du får se och inte se, vad du får läsa och inte läsa. Det är ett mycket effektivt sätt att censurera verkligheten och påverka människor i den riktning Google önskar. Sökmotorn är så stor och viktig att den gett upphov till ett nytt verb – att googla. Du kan lätt undersöka hur Googles styrning går till. Följ med på en guidad rundtur i Googles förfalskade värld!

Bild-googla till exempel på ”Physicists” (fysiker). Bristen på kvinnliga fysiker är påfallande, och det är det ju inte så mycket att göra åt. Men Google kringgår problemet genom att kompensera med andra sorters mångfald som de finner viktig att lyfta fram. På första raden återfinner vi Albert Einstein. På framskjuten plats ser vi den svarte studenten Bienvenu Ndagano vid Wits University i Johannesburg, Sydafrika – som inte är fysiker men hoppas bli det.

Långt bak i en musiksatt lång bildkavalkad över världens 20 mest framstående fysiker finns Marie Curie (1867-1934) som enda kvinna – men det är hon som får agera skyltdocka bland 19 herrar. På tredje raden ser vi Stephen Hawking (1942-2018), som visserligen var en vit man och alltså en förhatlig förtryckare men som får vara med ändå, antagligen för att han led av den svåra sjukdomen ALS, vilket av Google verkar ses som en förmildrande omständighet.

Pröva att bild-googla på ”European Art”! Här skulle man kunna vänta sig rader av konstverk av exempelvis Michelangelo, Botticelli, Rembrandt, Vermeer och van Gogh. Men icke så. Istället får vi på första raden se två bilder av samma svarta afrikanska kvinna och på rad två ännu fler afrikaner, beledsagade av en imbecill artikel med rubriken ”People of color in European art history”. Där får vi lära oss att den europeiska konstens historia ingalunda har någonting med Renoir eller Matisse att göra, utan handlar om svarta afrikaner. Ja, strängt taget har Europa ingen historia alls, det är bara fantasier och bigott önsketänkande som närs av Hollywood och BBC:s kostymdramer, får vi veta.

På rad två lyckas Leonardo da Vincis Mona Lisa klämma in sig på en liten bild. Det är faktiskt förvånande att Google inte har valt den franske ”konstnären” Marcel Duchamps pubertala nidbild av Mona Lisa med pipskägg och mustasch för att förnedra det mest kända konstverket i hela världen som föreställer en vit kvinna. I övrigt är det mörkhyade människor rad upp och rad ner. Det är ren manipulation. Google levererar desinformation, avsedd att indoktrinera dig.

För att sprida ”rättvisa” och ”mångfald” ägnar sig Google åt historieförfalskning. Det yttersta syftet är hjärntvätt, att ge människor en falsk bild av den europeiska konsthistorien. Porträtt målade av eller föreställande svarta människor har knappast förekommit i historien förrän de senaste decennierna när massinvandring från främst Afrika och Asien har förändrat och bytt ut stora delar av Europas befolkning.

Lägg också noga märke till att det numera heter ”people of colour”. Att säga ”coloured people” kan stå dig dyrt, fast det betyder samma sak. Ännu en idiotregel från Dalen och det övriga meningsbärande etablissemanget, som på senare tid har börjat driva den extrema avart av politisk korrekthet som går under namnet ”woke” och som förklarar samtliga orättvisor i världen med rasism och sexism.

När den brittiske skådespelaren Benedict Cumberbatch medverkade i ”Tavis Smiley Show” i den amerikanska tv-kanalen PBS i januari 2015 protesterade han emot att flera av hans brittiska skådespelarvänner med annan etnisk bakgrund än brittisk har lättare att få roller i USA än i Storbritannien. Det var uppenbart att han stod på deras sida. Han råkade bara begå ett litet språkligt misstag som skulle komma att stå honom dyrt. Han sa ”coloured actors”, ovetande om att den politiskt korrekta termen i USA strax innan hade bytts ut mot det godkända uttrycket ”people of colour”.

Det blev ett omedelbart ramaskri från de kategorier som vanligen inte har något annat för sig än att utstöta ramaskrin. Det var nästan som om Cumberbatch hade sagt ”neger”. Han tvingades under förnedrande former be om ursäkt och intyga vilken idiot han var och hur förkrossad han kände sig över den kränkning och skada han orsakat genom att använda denna utdaterade terminologi.

Googla på ”Western people art”. Du kommer att bli förvånad över resultatet. Bild nummer ett föreställer en cowboy beväpnad med automatvapen. Bild nummer två är en svart man. Resten av bilderna domineras av fantasifullt tecknade versioner av infödda indianer.

Googla på ”Black men” – och först nu får du upp vad du söker. Idel svarta män, förlåt ”people of colour”, i ändlösa rader. Behöver jag säga att det är svarta män (och även svarta kvinnor, men de kanske känner sig som vita män?) som fyller raderna även om man googlar på ”White men”?

Resultaten blir alltmer absurda ju längre ner i kaninhålet man gräver. Googles uppfostrande pekfinger vibrerar anklagande över oss alla som i vår enfald trodde att vi skulle kunna få fram de bilder vi söker efter. Fingret får oss att inse dels att våra önskemål är grovt omoraliska, rasistiska och klandervärda, dels att det är Google som står för den enda rätta moralen. Världen är full av förtryckta ”people of colour” – hur kan vi ens komma på tanken att söka efter bilder på vita förtryckare? Hur kan vi över huvud taget besvära Google med tanken att det finns vita människor?

Pröva att googla på ”White couple”, och du får scrolla rejält länge innan du hittar ett vitt par bland alla svarta och blandraspar. ”Black couples” råder det däremot ingen som helst brist på, tvärtom, de finns i överflöd. Alla ler och verkar superlyckliga över att vara ”people of colour”.

Jo, ETT vitt par dyker upp överallt, så frekvent att jag blir nyfiken på orsaken. Bilderna på dem visar med all önskvärd tydlighet hur Google styr vad vi tillåts se och vad vi ska tänka och tycka. Det här paret representerar Googles mänskliga ideal som slår minst tre flugor i en smäll: de både ökar mångfalden på jorden, amorterar på den koloniala skulden och skaffar av ideologiska skäl barn av en annan ras än sin egen.

Aaron och Rachel Halbert, båda vita, presbyterianska missionärer, visste redan innan de gifte sig att de ville adoptera, och de visste också att de ville adoptera ett svart barn. Precis som Google vill de öka mångfalden och utplåna orättvisorna på jorden.

De adopterade två afro-amerikanska barn, en pojke och en flicka, via en adoptionsagentur i Mississippi. De hade inte planerat fler barn, men så fick de höra talas om det nationella embryodonationscentret och möjligheten att få embryon transplanterade – en möjlighet till ännu mer mångfald som de inte kunde motstå. För att de transplanterade embryona skulle passa ihop med de redan adopterade svarta barnen valde paret svarta tvillingembryon – och fick bingo när Rachel Halbert nedkom med svarta trillingar. Så nu har familjen fem svarta barn och känner verkligen att de har gjort en, eller snarare fem goda gärningar.

Det är historier av den här typen som Google älskar och lyfter fram som moraliska föredömen för alla som använder deras sökmotor.

Gör ett litet experiment och googla på ”Gay couple”! En uppsjö av lyckligt leende gay-par fyller bildraderna, alla unga och fräscha med tilltalande utseende. Här har vi ett ideal som Google uppenbart rankar mycket högre än heterosexuella par. Google gillar att laborera med livets uppkomst så att det blir som Google-Gud vill ha det. Allra lyckligast är de gay-par som har skaffat barn med hjälp av en surrogatmamma. För Johnny Lee, 39, och Sebastian Barleben, 42, i New York City behövdes det fyra försök med surrogatmödrar innan de fick sin son Vaughn.

Pröva sedan att googla på ”Straight couple”! Bara på de fyra översta raderna räknar jag till fem lesbiska par. Google vilseleder medvetet och levererar inte de tjänster som kunderna har anledning att förvänta sig av en professionell informationsleverantör. Och det är ingen slump. Det är en mycket medveten strategi utifrån Googles politiska mål.

Den anglosaxiska världen, i synnerhet Storbritannien, Kanada och USA, är utan tvekan mest utsatt för Dalens men även för feministers, transaktivisters, HBTQ-rörelsens och många andra identitetspolitiska rörelsers ansträngningar att vända upp och ner på grundläggande livsvillkor, gå emot folkmajoritetens värderingar och avskaffa yttrandefriheten.

Det finns hur många exempel som helst, men jag nöjer mig med att redovisa två som tävlar i absurditet. Douglas Murray, som själv är gay, berättar i boken ”The Madness of Crowds” vad som hände när en öppet homosexuell man för första gången ställde upp som representant för Republikanerna och för Donald Trump i ett konvent i Cleveland, Ohio, före det amerikanska presidentvalet 2016. Han heter Peter Thiel, och han sa:

”Jag är stolt över att vara gay. Jag är stolt över att vara republikan. Men allra mest stolt är jag över att vara amerikan.”

Publiken applåderade entusiastiskt. Men sedan hände underliga saker. USA:s mest kända gaytidning, Advocate, angrep Thiel i en lång artikel och uteslöt honom ur gayförsamlingens kyrka. Jim Downs, den historieprofessor som skrev artikeln, slog fast att Peter Thiel förvisso är en man som har sex med andra män – men han är inte gay. Man kan nämligen inte vara gay om man har konservativa värderingar och ställer upp för Republikanerna och Donald Trump i ett presidentval.

Peter Thiel är dessutom styrelsemedlem i Facebook och mångmiljardinvesterare i företaget. Han är Dalens mest prominente Trumpanhängare, så han står med ett ben i vardera lägret och löper uppenbar risk att spricka på mitten.

Det andra exemplet handlar om vad man kan tillåta sig om man har ”rätt” kön och befinner sig på ”rätt” sida av identitetspolitiken. I augusti 2018 tillkännagav The New York Times att de hade anställt den 30-åriga dataskribenten Sarah Jeong som medlem av redaktionsledningen. Tillsättningen tilldrog sig intresse, och någon började gräva i Jeongs Twitterförflutna. Det som hittades såg definitivt inte bra ut. Det visade sig att Sarah Jeong (av asiatiskt ursprung) länge hade haft för vana att vräka ur sig vidriga attacker riktade mot vita människor i sociala medier.

Några av hennes tweets löd:

”Är vita människor genetiskt predisponerade att snabbare bli brända av solen vore det väl logiskt om de bara klarar att krypa omkring under jorden som troll.”

”White men are bullshit. Avskaffa vita människor.”

”Åh, jag njuter fullkomligt sjukt av den glädje det ger mig att vara grym mot gamla vita män.”

Hon skrev återkommande ”Döda alla män.”

Detta var några av de tweets som hon skrivit under året närmast innan hon anställdes på tidningen. The New York Times fick naturligtvis kritik för att ha anställt en person som gick till så aggressiva rasistiska attacker mot vita människor. Men Jeong är kvinna, hon är ung och dessutom ”people of colour”, så tidningsledningen försvarade henne utåt, och hon fick behålla sin anställning.

Benedich Cumberbatch (vit man) och Sarah Jeong (asiatisk kvinna) – den ene gjorde en omedveten felsägning av ett enda ord i en tv-show. Den andra postade systematiskt under lång tid oerhört hatiska tweets riktade mot alla vita människor. Cumberbatch tvingades kräla i stoftet och be om ursäkt för ingenting. Sarah Jeong slapp undan, hölls om ryggen och fick behålla sitt högstatusjobb trots att hon gjort sig skyldig till mängder av hatiska och grova rasistiska attacker mot vita människor.

Skillnaden heter identitetspolitik. Med det synsättet är vita män alltid förövare och kvinnor, i synnerhet om de är av annat etniskt ursprung än vitt/kaukasiskt, alltid offer. Alltihop applåderas av vänstern med Dalen i spetsen. Det är så här de vill ha det. ”Divide et impera”, ”Söndra och härska”, kände redan de gamla romarna till.

Dalen söndrar, mer än vi vill se.

Dalen härskar, mer än vi förstår.

Google ser dig. Med hjälp av algoritmer, shadowbanning, förbud, bannlysning och deplattformering av alla som inte tycker som de har de makten att styra, kontrollera och bestraffa dig. För min del är jag med stor sannolikhet (man får aldrig veta) effektivt shadowbanned, det vill säga bortsorterad och osynliggjord av Googles algoritmer. Detta för att mina krönikor och poddar aldrig ska kunna nå stora läsar- och lyssnargrupper.

Google och de övriga företagen kommer inte att sluta censurera frivilligt. Det måste till kraftfull lagstiftning som reglerar och sätter gränser för deras verksamhet. Det handlar inte om normal affärsverksamhet. Vad det gäller är demokratins kärnvärden. Dessutom behövs kraftfull konkurrens från andra kommersiella aktörer.

Det här är en nedslående text, jag vet. Men det är bättre att försöka förstå och söka förklaringar till det som händer, och varför det händer, än att irra omkring i aningslöshetens kaos.

Det växer en proteströrelse mot Dalens makt, både i Europa och USA. En av de senaste rösterna som nått mig är den brittiske skådespelaren, sångaren, låtskrivaren och musikern Laurence Fox, 41. Om ni tycker att ni känner igen honom beror det antagligen på att ni sett honom spela Detective Sergeant James Hathaway i den brittiska tv-serien Kommissarie Lewis (2006–2015).

De senaste veckorna har han väckt stor uppmärksamhet i sitt hemland efter att ha medverkat i BBC:s ”Question Time” den 16 januari – ett politiskt korrekt program som premiärminister Boris Johnson och hans finansminister Sajid Javid nu har förklarat bojkott mot, eftersom de anser att programmet och hela BBC har varit partiska mot Torypartiet under valrörelsen.

Laurence Fox beskylldes i programmet av en kvinna ”of colour” för rasism mot prins Harrys fru Meghan Markle. Han accepterade inte beskyllningarna, pudlade inte och bad inte om ursäkt. Se den korta scenen i det här klippet, och se med vilken triumf i blicken den aggressiva kvinnan ”of colour” anklagar Fox för rasism och utslungar att han minsann är en vit, privilegierad man.

Laurence Fox har också sagt att han undviker att dejta kvinnor som är yngre än 35 år, eftersom de är outhärdligt ”woke” och fullpumpade med rabiat feminism.

”Man kan inte ha en relation med någon som anser sig vara ett offer redan innan relationen har inletts” har han sagt.

På sitt senaste album, ”A Grief Observed”, sjunger han en i mina öron fantastisk låt som han kallar ”The Distance” och som har allt att göra med ämnet för den här krönikan: makten över vår rätt att yttra oss och rätten till våra åsikter.

”They have put something in the water
They seek a cure for the conversation
They stole a march on your indecision
And the first to fall is laughter
Just to quell the long offended
They seek to murder your opinion

The light has been turned down on the age of reason
Replaced by blinding fires that burn wild across the region
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

So I need you more than ever
Need your hands in this resistance
If we’re going to go the distance
And if I ever doubt it
I think about my future
And if I want to live there

The world outside is wondrous wide for a reason
And if you can’t decide, you must blow your own mind for that reason
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

It can be hard to know what feeling
What with all the lies that you’re reading
If it’s hard to say, you may mean it

Don’t be lost thinking about tomorrow
When today is what you are living
Make today your new beginning

The light has been turned down on the age of reason
Replaced by blinding fires that burn wild across the region
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

So I need you more than ever
Need your hands in this resistance
If we’re going to go the distance
And if I ever doubt it
I think about my future
And if i want to live there

The world outside is wondrous wide for a reason
And if you can’t decide, you must blow your own mind for that reason
For the wrong to rule
The good must just stand idly by”

Den som vill se mer av Laurence Fox kan se honom här i Triggernometry med Francis Foster och Konstantin Kisin.

Han är exakt vad vi behöver: en vit man som står upp för sig själv, är rak och ärlig och inte skäms det minsta, vare sig för att han är man eller vit.

Det är fullkomligt självklart och alldeles underbart.

Besök gärna Julia Caesars blogg.

30 år sedan det stora sveket mot Sydafrika

0
Istället för att förhandla fram en maktdelning gav F.W. de Klerk bort Sydafrika till Nelson Mandela och ANC. Foto: Wikimedia Commons.

För 30 år sedan, i februari 1990, i ett tal till parlamentet, vände Frederik Willem de Klerk, Sydafrikas siste vita president, ryggen åt sina väljare och svek det förtroende vi gett honom.

Jag säger ”vi”, eftersom de Klerk innan han blev president 1989 var han min parlamentsledamot från Vereeniging-området i dåvarande södra Transvaal, där jag då bodde. (Min familj flyttade sedermera till Kapstaden).

En rad omständigheter gjorde att de Klerk hamnade på presidentposten – ett slaganfall tvingade hans företrädare Pieter Willem Botha, kallad ”krokodilen”, att lämna presidentposten 1989. Men ingenting i de Klerks bakgrund indikerade att han skulle föra den omstörtande politik han gjorde.

I en folkomröstning bland den vita befolkningen 1992 gav 68 procent av väljarna sitt godkännande till de Klerks reformförslag: Makten skulle delas jämlikt mellan Sydafrikas olika folkgrupper. Men de Klerk följde inte sina väljares vilja utan sålde ut både dem och sina egna löften för en chans att glänsa på världsscenen tillsammans med Nelson Mandela.

Som tack för att han, utan motkrav, lämnade över Sydafrika till African National Congress fick de Klerk dela Nobels fredspris med Mandela.

Hur kom det sig att de Klerk blev betrodd att förhandla på uppdrag av en så sårbar etnisk minoritet som Sydafrikas europeiskättade befolkning? Det fanns goda skäl till det: Inför folkomröstningen 1992 hade de Klerk tydliggjort sina åsikter. ”Förhandlingarna skulle bara handla om maktdelning,” lovade han. Vid den tiden litade väljarna generellt på de Klerk, som specifikt hade fördömt ensidigt majoritetsstyre. Sådana val hade i Afrika traditionellt följt mönstret ”en man, en röst, en gång”. Över hela Afrika hade samma sak upprepat sig gång efter annan: Radikala svarta nationalister tog makten och sedan upphörde de politiska valen. Och om de ägde rum var de riggade på förhand.

Bland mycket annat gick de Klerks lojala väljare med på att ta bort förbudet mot kommunistorganisationen ANC. Frigivningen av Nelson Mandela, fängslad sedan 1960-talet för inblandningen i terrorplanering, sågs allmänt som något som skulle gjorts långt tidigare. Namibias självständighet och nedläggningen av kärnvapenprogrammet var andra reformer som den vita minoriteten accepterade och stödde. Faktum är att föregångaren Botha redan innan de Klerk kom till makten hade avskaffat de mest uppseendeväckande delarna av apartheidsystemet.

Vad de Klerks väljare däremot inte var med på var att placeras i en permanent politisk underordning. President de Klerk, som anförtrotts att stå upp för våra strukturella friheter, gick med på en total maktcentralisering. Han föll till föga för ANC:s krav och överlämnade makten utan några som helst ”checks and balances” för Sydafrikas minoriteter: boer, britter och zulus.

När den vanlige väljaren fick klart för sig vad de Klerks egentliga avsikt var gick det inte längre att stoppa.

Med de Klerks samarbete och med starkt påverkan från USA:s förhandlare Herman Cohen, vice utrikesminister med ansvar för Afrika, blev Sydafrikas afrikander, britter och zulus utan minoritetsskydd. Vetorätt, maktdelning och en balanserande andra kammare i parlamentet blev det inget av. Även Sydafrikas nya regioner förvägrades den självständighet gentemot centralmakten det först talades om.

Men av någon anledning ser en ny generation av afrikandiska och brittiska sydafrikaner med vördnad på de Klerk, utmålar honom som en reformator och ger honom beröm för att ha tagit ”landet ur den politiska återvändsgränd hon befann sig i”.

”I dag”, förklarar de Klerk-dyrkaren och journalisten Pieter du Toit, ”är Sydafrika en demokrati med rättighetsbaserade garantier.” Du Toit, redaktör för den stor nyhetssajten News24, är helt allvarlig när han utmålar Sydafrika som ett land som ger sina medborgare ”rättighetsbaserade garantier”. Av den anledning bör vi inte ta du Toit på allvar.

Allmän rösträtt ska inte blandas ihop med frihet. Precis som irakierna lärde sig efter sin ”frigörelse” är valsedeln ingen garanti mot kaos och blodsutgjutelse. Det demokratiska Sydafrika visar tydligt att politiska rättigheter och en papperskonstitution inte garanterar de naturliga rättigheterna till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.

Ett civiliserat samhälle är i slutändan ett sådant där individen kan leva sitt liv obehindrat. Om hon inte kan utföra vardagsbestyr utan problem, vilket värde har då rösträtt och en konstitution? Samhällsstrukturer som skyddar liv och egendom kan alltid förbättras. Men när dessa bålverk mot mobbstyre och förödelse sönderfaller, som de har gjort i Sydafrika, går de sällan att återställa.

Det mest förvirrande stycket i du Toits hyllning till de Klerk är hans historiska motivering till de Klerks beslut att lämna över Sydafrika till ANC: ”När Berlinmuren föll 1989,” skriver du Toit, ”tillsammans med en rad regeringar i östblocket, visste [de Klerk] att det var en tidsfråga innan Sovjetunionen skulle falla samman, och med det ANC: s största supporter. De Klerk förstod att det var rätt ögonblick att agera.”

Låt mig se om jag förstår logiken i att ge upp utan att först ha förlorat: ANC:s största understödjare, Sovjetunionen, var på väg att kollapsa. Därför anser du Toit att tiden var mogen att överlämna Sydafrika till Sovjetunionens satellit, ANC? Det är inte bara fullständigt ologiskt. Det är nonsens.

När de Klerk, pådriven av amerikanska förhandlare, gav bort Sydafrika, var ANC-”hjältarna” ett slitet gäng landsflyktiga kommunistiska föredettingar spridda över Afrika och Europa. Enkelspåriga och apatiska, ofta alkoholiserade män vars främsta beundrare var deras svenska ”groupies”.

Någon med verklig makt däremot var Constand Viljoen, krigshjälte och före detta chef för Sydafrikas försvarsmakt. General Viljoen representerade de mer hårdföra afrikanderna och säkerhetsstyrkorna. Viljoen uppfattade korrekt att de Klerk hade förbisett sitt mandat från, och ansvar inför, väljarna. Han planerade att leda en koalition som skulle ha avsatt den ”frilansande” de Klerk och förhandlat fram för en självständig Boerstat.

Samma sak gällde Mangosuthu Buthelezi, statsminister för KwaZulu-hemlandet, hövding för Zulufolket och deras Inkatha Freedom Party. Hans strävan efter självbestämmande för sitt folk förnekats också.

Buthelezi var innerligt trött på att skuffas åt sidan. Han och hans impis (zulukrigare) var precis lika oregerliga som Viljoen. På samma sätt kämpade han för sitt folks rättmätiga del av det afrikanska paradiset. Men för sin syn på decentraliserad suveränitet för Zululand fördömdes denna zulukunglighet och hans anhängare, nära 20 procent av Sydafrikas befolkning, som reaktionärer av västvärlden. Samma västvärld vars intressen de Klerk kämpade för.

Tyvärr fick vare sig den afrikanska adelsmannen Buthelezi eller boergeneralen Viljoen som de ville. Deras självständighetssträvan var ingen match för de beräknande kommunisterna i ANC och deras skurkaktiga kollaboratör: Frederik Willem de Klerk.

Översättning: Markus Jonsson.

Vänsterbourgeoisiens förortsförakt

0
Kulturmarxisteranas haveri bekräftas av det faktum att de inte är välkomna i den förort de påstår sig försvara, menar Petrit Latifi. Foto: News Oresund

Det är förvånansvärt många som tror att postmodernister värnar om resurssvaga grupper i samhället. Min erfarenhet talar för det rakt motsatta. Postmodernister låtsas bry sig om förorten för att kunna använda den som ett ”argument” mot meningsmotståndare. Genom att insistera på att det är vita gubbars fel att förorten befinner sig i utanförskap har man skapat ursäkter för att fortsätta vara segregerad. Man har missat att även vänstern har en främlingsfientlig och klassföraktande bourgeoisie-klass som genom sin godhetsnarcissism förstör livet för många av förortens medborgare.

Det är svårt för mig att inte se ett mönster i kulturmarxisternas resonemang. Varje misslyckat fenomen, som till exempel mångkulturens påstådda fördelar, rationaliseras med intersektionalitet. Om det inte är socioekonomiska faktorer som är orsaken till utanförskapet så är det strukturell rasism. När det motbevisas så är det istället kön, maskulinitet och konservatism som är orsaken – men utan några belägg.

Ingenstans får jag läsa om det individuella ansvaret och den integrationsplikt som varje medborgare har. Det kan bero på att postmodernisterna gärna reducerar förorten till sin gruppidentitet, vilket är ett tecken på inverterad rasism. Jag tror att vänsteraktivister inte vill ställa krav eftersom det kan leda till välintegrerade invandrare som inte nödvändigtvis identifierar sig med vänstern. Postmodernisternas nya adel använder sin narcissistiska godhet för att lura förorten att fortsätta rösta på dem.

Nyligen publicerade en vänsteraktivist en tweet som lydde “Finns det något mer idpol (sic!) och självhat än invandrare som hatar invandring? Att man vill bli så accepterad av det nya landet att man till och med anammat rasismen.” Utöver att budskapet bör tolkas som djupt främlingsfientligt insinueras också att invandrare som är för reglerad invandring alltså är rasister.

Vi låter detta få sjunka in lite. Det som förbluffar mig är ironin i det hela. I många fall så föraktar förorten svenska vänsterliberaler på grund av deras bristande trovärdighet. Sexualliberalism och genusteori är inte uppskattat i förortens annars konservativa kultur, men postmodernisterna vägrar acceptera detta av rädsla för vad det kan betyda. Kulturmarxisternas haveri bekräftas av det faktum att de inte är välkomna i den förort de påstår sig försvara.

Tragedin i det hela är att postmodernismen med offermentalitet och ursäkter har infekterat vissa förorter, vilket har skapat incitament till att fortsätta leva i utanförskap. Jag tror att segregationen i högsta grad är orsakad vänsterns kravlösa invandringspolitik men också integrationspolitik. Hade en konservativ politik fått styra hade man sannolikt haft fler välintegrerade invandrare och mindre utanförskap.

Samtidigt som vänsteraktivisterna sällan eller aldrig bor i förorten så är de ”experter” när det kommer till att försvara den. Dessa aktivister påminner om charlataner som egentligen inte kan någonting om varken mångkultur eller utanförskap. Vänsteraktivisternas adel måste stiga ner från sin bärstol som hänger på förortens axlar och erkänna att man helt enkelt har haft fel. Ju snabbare man kan göra det desto snabbare kan vi bemöta utanförskapets utmaningar och därmed också rädda framtidens generationer från ett liv i elände.

Sanningens väg är kantad av glåpord!

0
Det reses inga statyer över den som ägnar sitt liv åt att uppfylla vänsterliberalens ultimata mål: ständiga kickar och kortsiktig individuell tillfredsställelse. På bild: Nationell förebilder på Hjältarnas torg i Budapest Foto: Troyberg

Ett vanligt fenomen hos traditionsfientliga individer är att kontra goda argument för konservativa värden med glåpord som är tänkta att angripa den konservative som person. Valet av glåpord återspeglar ofta de egenskaper som den vänsterliberala eliten hatar. Ett klassiskt exempel är ”bonde”, vilket betyder att du inte kommer från den urbana storstan – tillräckligt för att väcka misstankar om att du kan vara sverigedemokrat.

Ett annat sådant ord har kommit att bli ”incel”. I det sexualiserade (och porrifierade) samhället, där sexualiteten helt frikopplats från sitt verkliga syfte, ses ett växande antal män som en sociokulturell underklass som förtjänas att häcklas. De är nämligen inte förmögna att uppfylla vänsterliberalens ultimata mål: ett liv av ständiga kickar och evig individuell njutning. Det handlar om att tillfredsställa den del av själen som Platon kallade epithymia, ”begäret” – att enbart agera utifrån vad som göder den del av människan som vi har gemensam med djuren, alltså basala instinkter.

Enligt den vänsterliberala logiken blir det därför syntax error när människor agerar på ett sätt som inte göder begären, när människor gör uppoffringar, agerar altruistiskt, pliktskyldigt eller bara tänker långsiktigt. I linje med samma logik måste också dessa avvikelser vara sprungna ur något fel med individen själv, exempelvis att den haft en svår uppväxt, blivit hjärntvättat, vuxit upp i en efterbliven/lantlig miljö, eller är just en incel.

Om nu epithymisk njutning är målet så kan inte individens handlingar bero på enkom logik, idealism, moraliska ledstjärnor eller ett värnande av det allmänna goda. För vänsterliberalen existerar nämligen inget högre än individen, vilket betyder att saker som samhälle, ideal och tradition bara är hinder på vägen mot den paradisiska hedonismen.

Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att incel blivit det dominerande ”motargumentet” när traditionalister kritiserar fenomen som ökad promiskuitet, HBTQ-rörelsens grepp om samhället eller bara dekadens i allmänhet. Deras så kallade ”argumentation” är snarare en spegling av det egna inre. Bara för att de själva är söndersexualiserade tänker de att alla andra är likadana.

Om det är några vars argument på riktigt har sin källa i personliga karaktärsdrag så är det just människorna med incel-tourettes. Deras ofta aggressiva ton är inte sällan sprungen ur en dekadent kultur de själva valt att anamma. En bekväm men ärolös livsstil som sker på bekostnad av den helhet de inte sällan negligerar. Det är ett dekadensens självförsvar – en strid om vilka ideal som skall vara rådande. En strid om vem som i framtiden kommer behöva anpassa sig eller marginaliseras. Att du som konservativ måste ta striden handlar inte bara om din egen självbevarelsedrift. Det är ditt ansvar gentemot det allmänna goda, en konservativ dygd. En vän till mig uttryckte det väl:

”Värdekonservatism är lite av ett IQ-test. De flesta förstår problemen med invandringen eftersom den ger snabba och konkreta konsekvenser i den enskildes vardag. Sociala förändringar tar tid och innebär inte alltid uppenbara individuella konsekvenser. Se det som ett sätt att skilja agnar från vete.”

Det finns som tur är gott om människor i detta land vars ledstjärna snarare är plikt, rättvisa, etik och kärleken till det naturliga. Människor som väljer bort den personliga bekvämligheten för ett större och ärofullt syfte. Det är sådana människor som i slutänden förändrar samhället. Skriver in sig i historien. Som man reser statyer över. Som hamnar på sedlarna. Inte dem som valde att följa med strömmen.

Vägen mot ett konservativt genombrott må vara kantad med glåpord. Men vad gör det när man förändrar historiens gång?!

Jokern – en rebell utan syfte

0
Jokern vill peka mot någonting mörkt i den moderna kulturen. Foto: Filmtrailer

Det är ännu en gång dags att tolka Batmans trogne ärkefiende Jokern. I sin fiendskap med Batman utses han vanligtvis till en representant för kaos, där Batman i kontrast till detta får representera ordning. Jokern vill riva ner och förstöra, Batman vill bevara och bygga upp. I tidigare filmatiseringar har Jokern tolkats som gangsterboss, filosof och sedan återigen som gangsterboss. Denna gång är han emellertid ingenting av detta. Inte en gangster av klassiskt snitt. Inte en filosof som är beredd att döda för sina idéer. Inte en psykopat som hänger på nattklubbar med snygga tjejer.

Istället kan man säga att Jokern, eller Arthur Fleck som han får heta denna gång, är en nolla. Ett fullständigt misslyckande som vid vuxen ålder bor hemma hos sin mamma. Han har en bakgrund av psykisk ohälsa och har tidigare varit inskriven vid institution. Sin försörjning har han genom arbete för en firma som hyr ut clowner. Det finns någonting genomgående mörkt i denna film som vill säga någonting om en upplevd samtid. Den som hade förväntat sig episk kamp mellan hjältar och skurkar kommer snabbt att bli besviken; några sådana ingår inte i denna handling.

Det som däremot finns är vanliga människor. Merparten av dem skildrade som ganska lumpna och osympatiska figurer. De begår emellertid inga stora brott, men många små handlingar som ger uttryck för själviskhet och en inte särskilt empatisk inställning till andra människor. Vi får följa Fleck när han på sitt lite speciella vis försöker navigera sig genom en tillvaro som konstant verkar ha udden riktad mot honom. Han försöker vara trevlig och göra gott, men han ges ingen reciprocitet och blir aldrig belönad för sina ansträngningar. När han går hos sin offentligfinansierade psykolog klagar han över att han aldrig känt sig sedd.

Filmens vändpunkt kommer när Fleck en sen kväll är på väg hem från jobbet, som han precis har fått sparken ifrån. Under en tågfärd är ett gäng överklassungdomar sysselsatta med att trakassera en ensam kvinna. Fleck får deras uppmärksamhet genom ett neurotiskt skrattanfall som drabbar honom ibland, och de ger sig på honom istället, men när de försöker misshandla honom drar han sin revolver och skjuter två av dem. Den tredje går han efter och skjuter på perrongen. Det är också i denna scen som man kan börja placera filmen i ett politiskt sammanhang.

I en mer personligt hållen bedömning skulle man kunna tala om att det som vill sägas med denna film är att det inte behövs några kemiska olyckor för att bli galen, vilket varit fallet med tidigare jokrar – utan att det är fullt tillräckligt att leva i det moderna samhället.

Samhället kan med egen kraft skapa sina monster. Men utöver detta antyds också en politisk hållning som jag tror vill säga någonting om vår tids samhällsfrågor: det gäller populismen och den så kallade missnöjespolitiken. Av etablissemang och akademiker ofta framställd som en potent men riktningslös och destruktiv kraft.

I Gotham finns vid den här tiden ett enormt missnöje med överklassen. Till skillnad från andra Batman-historier finns här ingen yttre kraft som konspirerar mot Gotham för att uppfylla ett högre syfte eller i enlighet med någon mästarplan. Överklassen i denna berättelse är helt enkelt rik och den saknar därvidlag förståelse för människor som inte är rika. Här anförs den av Thomas Wayne, far till Bruce, och som ger den ett inte alltför vackert ansikte. När de tre unga männen skjutits av Fleck lanseras i media en bild av att en grupp fina personer med framtiden för sig har avrättats av någon avundsjuk nolla från underklassen.

Elitens arrogans skapar missnöje och frustration
När Wayne går ut och kallar Gothams “verklighets folk” för clowner, så uppstår en oerhörd vrede och människorna går ut på gatorna och protesterar iklädda just clownmasker. I en annan film hade säkerligen Fleck fått växa med uppgiften och blivit rörelsens ledare, men så blir det aldrig. Han verkar ovetandes om dess existens. Hans hela uppmärksamhet är riktad mot de många personliga problem som hopar sig för honom. Missnöjesrörelsen som Fleck ovetandes har skapat lägger heller aldrig fram något program eller någon förklaring om vad den vill. De är just rebeller utan syfte.

Här går det att tala om att filmskaparna vill skildra samtida politiska fenomen. De vill säga någonting om ett etablissemang som framstår som både arrogant och osympatiskt, utan att riktigt ha någon förståelse för varför människor har denna bild. Det går också att tala om en populism, som kan bygga på ett rimligt missnöje men som därefter går fram på ett sätt där den blir skadlig. I denna film är det nämligen svårt att hysa några varmare känslor för Wayne och hans fränder. På samma sätt är det emellertid svårt att se clown-rörelsen som någonting positivt heller. Det går här inte att tala om någon tydlig hjälte/skurk-uppdelning. 

Någon sådan roll går inte heller att tilldela Fleck. I grunden är han en psykiskt sjuk man som mår dåligt och gör sitt bästa för att orientera sig i en tillvaro som behandlar honom mycket illa. Bortsett från vad man annars kan anse att denna film vill säga så är det just denna handling som utgör dess huvudlinje. Jag tror att handlingens kärna således är att filmskaparna vill peka mot någonting mörkt i den moderna kulturen och att Fleck blir vår vägvisare till det. Filmen är därför realistisk på det sättet att det ”onda”, om man så vill, ligger i det vardagliga snarare än någonting övernaturligt.

Det ska dock inte glömmas bort att filmen, just genom sin betoning på psykisk ohälsa, anknyter till någonting ursprungligt i Batman-mytologin. I denna mytologi är det nämligen fallet att brottslingar vårdas på en institution som heter ”Arkham Asylum: for the Criminally Insane”, alltså en rättspsykiatrisk avdelning. Att brottslighet är just motiverat av psykisk ohälsa är någonting som skiljer ut Batman från andra superhjältehistorier. Här lyckas filmskaparna fånga någonting av det mörka och realistiska som alltid funnits i berättelsen om Batman. Att de gör det utan att låta sin produktion spåra ur till ännu en typisk superhjältefilm är en bragd värd namnet.