onsdag, 1 april, 2020
onsdag, april 1, 2020

Invandrad standup-komiker: Coronaviruset en välsignelse

0
Den kurdiske komikern Özz Nûjen tycker det är bra att coronaviruset sprids i Sverige eftersom det kommer minska "rasismen" mot muslimer. Skärmbild: TV4.

Den kurdisk-svenske standup-komikern Özz Nûjen drog den 2 mars ett mindre uppskattat skämt i TV4, nämligen att han ser coronaviruset som en välsignelse. Anledningen till det, menar han, är att rasismen nu kan riktas mot ett annat håll, exempelvis mot asiater, medan muslimska män som Özz slipper elaka blickar från svenskar. Han gläds också över att misstron svenskar emellan kommer att öka.

Kurdiske Özz Nûjen har under 20 års tid agerat som standup-komiker, men har även fått kalla sig skådespelare vid diverse större teaterscener då hans föreställningar och shower satts upp runtom i Sverige.

Inte sällan har han gjort, och gör sig alltjämt, lustig över just vita svenskar och försöker förminska dem, medan han med påstådda skämt försöker framställa muslimska män som offer för de vitas ondska.

Ibland har han, trots att han oftast älskas av vänsterliberala journalister, ändå hamnat i medias onåd. Detta skedde exempelvis på våren år 2018 då bland annat journalisten Janne Josefsson på SVT försökte pressa honom om varför den livstidsdömde terroristen Rahmat Akilov fick jobba svart vid Nûjens sommarhusbygge på Gotland. Det enda argument Özz Nûjen i ilskan lyckades föra fram, var att han tyckte att Janne Josefsson var en ”creepy gubbe”.

Vid 18-tiden den 2 mars i TV4:s program ”Efter fem” var det åter dags för Özz att dra ett skämt som många uppfattade som svenskfientligt, alltmedan den chilenska programledaren Tilde De Paula skrattade instämmande. Det hela började med att hon ställde frågan:

– Kan man skämta och skoja om allt?

– Ja, svarar Özz Nûjen och säger vidare:

– Ta det här med coronaviruset exempelvis. Det är ju en välsignelse för fan! Äntligen kan jag som muslimsk man gå omkring utan att få blickar. Det har sådana som jag inte kunnat göra på över 50 år. Äntligen drabbar rasismen andra, men inte oss. Det är fan en välsignelse alltså!

Med programledaren Tilde De Paulas entusiastiska bifall utvecklar Özz Nûjen resonemanget vidare och menar att rasismen nu äntligen drabbar asiater, och att vita européer nu börjar titta misstänksamt på varandra istället för på araber, kurder och andra muslimer.

Tilde De Paula avslutar därefter inslaget med att hälsa den kurdiske komikern tillbaka då han vid senare tillfälle skall få tala om sin kommande föreställning som bär arbetsnamnet ”Årets svensk”.

Mira Aksoy bygger konservativ dating-app

0
Den konservativa debattören Mira Aksoy bad följare i sociala medier att skicka i kontaktannonser. "Min inkorg blev proppfull och jag fick väldigt många nya följare.". Efter detta ska Mira nu skapa en konservativ dating-app. Foto: Privat

Den konservativa debattören Mira Aksoy har idag meddelat att hon avser starta en dating-app för konservativa – ett projekt hon nu söker finansiering till. ”Jag får ständigt frågor om hur man hittar en likasinnad partner”, säger Mira.

Allt började när Mira Aksoy, tidigare kulturpolitisk talespersonen i Sverigedemokraternas ungdomsförbund och med ett betydande antal följare i sociala medier, efter en frågestund med sina Instagram-följare kom på idén att försöka para ihop konservativt sinnade tjejer och killar. När erbjudandet sipprade ut visade det sig att intresset var större än väntat:

– Det började som en plojgrej på mitt Instagramkonto då jag ständigt får frågor om hur man hittar en likasinnad konservativ person. Många klagar på att de flesta appar såsom Tinder har en majoritet av socialister, socialliberaler och feminister.

Mira bestämde sig för att försöka göra något åt saken och mätta den marknad som syntes ligga otillfredsställd.

– Jag bad mina följare att skicka in kontaktannonser varpå min inkorg blev proppfull och jag fick väldigt många nya följare. Intresset var stort och många började efterfråga en app.

– Nu testar jag en insamling via Kickstarter som en kul grej. Lyckas jag få in målsumman och lansera appen blir jag väldigt glad – och om inte så har jag åtminstone testat.

Vet du om konceptet har testats någon annanstans?

– Jag har inte hört talas om någon konservativ datingapp tidigare, åtminstone inte i Sverige. Det finns en kristen hemsida för dating men jag vill skapa en app som når ut även till den yngre målgruppen som letar efter något seriöst.

Finns det redan nu någon målsättning kring antal användare?

– Någon konkret siffra har jag inte satt upp men jag vill självklart nå ut till så många konservativa svenskar som möjligt. Jag tror verkligen att det finns en oupptäckt marknad här.

Just nu söker Mira finansiella medel till projektet via insamlingsplattformen Kickstarter. Målet är att samla in 45 000 kronor. Summan skall täcka kostnaden för arvoden till amerikanska app-utvecklare, samt moms. Om allt går enligt planerna skall appen kunna lanseras i slutet av mars.

Enligt beskrivningen på Kickstarter kommer inte bara appen skilja sig från andra alternativ när det gäller värderingarna hos användarna. Syftet är också att motverka den ytlighet som kommit att prägla de dominerande dating-apparna.

– Därför, för att minska ytligheten och behålla integriteten hos användarna, kommer min app att erbjuda kontaktannonser där man inte ser bilder på en person om man inte matchat med den. Endast profilbeskrivningen kommer synas först.

– Användarna kommer att erbjudas ett begränsat antal matchningar åt gången så att man vet att den man är intresserad av inte har ett tiotal konversationer igång samtidigt.

Många dating-appar har problem med fejk-konton. I detta fall blir dessutom integriteten extra viktig. Kommer det ske någon verifiering, exempelvis genom att visa upp legitimation eller logga in med BankID?

– Ingenting är spikat men jag håller på att kika på sådana möjligheter. Jag vill att appen ska vara säker att använda.

Kommer appen kosta pengar? Finns det någon plan kring hur appen skall underhållas och få in intäkter?

– Nej, jag vill att appen ska vara gratis att använda. Tanken är att kunna generera intäkter via annonsörer. Finns det en efterfrågan bland konsumenterna kommer företag att vilja synas.

Konservativa och högerpersoner i allmänhet tenderar att vara män. Anser du att det finns en risk för ojämn könsbalans?

– Absolut. Jag har med i mina beräkningar att en majoritet kommer vara män. Samtidigt vet jag att det finns många konservativa kvinnor som inte är lika öppna med sina åsikter online. På grund av det fokuserar jag mycket på integritet.

Vill du vara med och bidra till Mira Aksoys projekt så kan du göra det via denna länk.

Arkeolog: Engelskt ”nationalepos” är svensk historia

0
Skärmbild: SVT.

Det är den pensionerade Uppsalaprofessorn i arkeologi, Bo Gräslund, som till SVT:s Vetenskapens värld redogör för sin teori. Han har studerat Beowulfkvädet i åtta år och menar att det engelska nationaleposet i själva verket är ett östsvenskt diktverk skapat innan nordborna använde skriftspråk och senare nedskrivet på fornengelska, förmodligen i ett kloster.

Gräslund anser att den exakthet med vilken Beowulfeposet beskriver alltifrån historiska händelser som bekräftas av andra källor, begravningsriter och olika föremål bevisar att sagans ursprung är i riktiga händelser som utspelat sig i vad som idag är södra Sverige.

– Hur sjutton kan man ha suttit i England och fångat det här så väl?, säger han till SVT.

Istället tror Gräslund att Beowulfberättelsen kommit till brittiska öarna på 600-talet, kanske i samband med ett bröllop mellan en öst-anglisk kung och en svensk prinsessa.

”Vår tid är nu” – en välgjord studie i politisk korrekthet

0
"Vår tid är nu" är mycket påkostad, har realistisk rekvisita, exemplariska skådespelare som gör en formidabel insatts, en underhållande berättelse och ger en spännande – om än socialdemokratiskt tillrättalagd – inblick i processen när det gamla Sverige förvandlades till det moderna. Foto: SVT

Allt börjar på Kungsgatan i Stockholm den 7:e maj 1945. Tyskland har tillkännagivit sin kapitulation och på stan råder glädjeyra. I vimlet av människor är den nyanställde kökspojken Calle på väg till jobbet, försenad på sin första dag. Mitt i den täta folkmassan krockar hans cykel med en ung kvinna ur Stockholms societet. Deras ögon möts och de kysser varandra. Vad Calle inte vet är att kvinnan han kysste är dotter till ägaren av restaurangen han blivit anställd på.

Vår tid är nu är historien kring den (fiktiva) exklusiva restaurangen Djurgårdskällaren och de individer som cirkulerar kring den. I berättelsens centrum står kärlekshistorien mellan kökspojken Calle, en ung och ambitiös man ur Stockholms lägre arbetarklass, och Nina, en ung kvinna ur överklassen med en upprorisk ådra. Under de tre till fyra decennier som serien utspelar sig sätts deras relation på prov av både praktiska svårigheter såsom klassklyftor, och av mer emotionella orsaker. Efter mycket turbulens kan jag dock avslöja att deras historia slutar lyckligt.

Serien är dock så mycket mer. Den innehåller ett iskallt maktspel inom familjen Löwander som äger restaurangen, den tuffa vardagen för de anställda på golvet och berättelsen om efterkrigstidens Sverige. Till skillnad från andra serier skildrar Vår tid är nu två historier parallellt. Dels den om individerna kring restaurangen, men också den om det moderna (socialdemokratiska) Sveriges framväxt. Om det är någonting serien lyckats med så är det att på ett korrekt och konsekvent sätt bygga upp de stämningar och miljöer som rådde över decennierna. Flera av karaktärerna är dessutom inspirerade av verkliga personer, exempelvis Tore Wretman och Astrid Lindgren.

Till seriens nackdel hör att det lika konsekvent är en hyllning till Socialdemokraterna och en misskreditering av konservativa som ofta, åtminstone i första säsongen, associeras med Tredje riket och dess idéer. Serien drar också en lans för vänsterliberala värderingar och kultur som bland annat tar sig uttryck i både Ninas abort, Peters gömmande av en flykting, antisentiment mot hemmafrun och polyamorositet. Som grädde på moset är uppskattningsvis en fjärdedel av de viktigaste karaktärerna i den sista säsongen homosexuella, och man spinner på idén att ”de mest homofoba ofta är homosexuella själva” när den i övrigt konservative och auktoritäre Gustaf skall porträtteras. Passande nog släpptes den första säsongen cirka ett år före riksdagsvalet.

Ju längre serien pågår, desto mer får politiken ta plats. Något som tyvärr svämmar över i tredje säsongen och som dessvärre sänker helhetsintrycket ordentligt. Från att ha haft relativt oskyldiga inslag om stärkt arbetsrätt går serien gradvis över till att bli mer och mer kulturradikal. Den tredje säsongen utspelar sig under det sena 60- och tidiga 70-talet. Ninas dotter Kristina har vuxit upp och hamnat i sällskap med en av de otaliga marxist-sekter som existerade på den tiden. Även om denna grupp porträtteras i dålig dager så gör SVT väldigt lite när det kommer till att ifrågasätta maoismens idéer. Istället blir det en nostalgitripp för vänster-boomers, även om Jan Guillou är väldigt missnöjd med hur vänstergruppen framställs som ett gäng fula terrorist-wannabes.

Även om tredje säsongen får klart underkänt på grund av manuset och handlingen så är Vår tid är nu en välgjord serie – trots en politisering som stundtals är väldigt störande. Serien är mycket påkostad, har realistisk rekvisita, exemplariska skådespelare som gör en formidabel insatts, en underhållande berättelse och ger en spännande – om än socialdemokratiskt tillrättalagd – inblick i processen när det gamla Sverige förvandlades till det moderna. Med säsong tre är serien avslutad, men i slutet av 2020 släpper SVT en så kallad ”julspecial” med ett antal avsnitt som utspelar sig mellan säsong ett och två.

”Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort!”

0
Jonas Nilsson
"Mitt mål är till stor del att väcka en tribalistisk anda i Sverige", säger Jonas Nilsson. Foto: Alexander Wilhelmsson/Exakt24

När den kända författaren och psykiatern David Eberhard lät sig intervjuas i dokumentären Det könlösa samhället, en dokumentär om könsroller, genusteori och barnuppfostran, så gick genast Jonathan Leman från den vänsterextrema ”underrättelsetjänsten” Expo till angrepp mot Eberhard. ”Noterar att David Eberhard fungerar som dragplåster i trailern till kommande dokumentär från vit makt-bolaget ’Palaestra Media'”, skrev Leman.

Palasestra drivs av författaren och debattören Jonas Nilsson och det var också han som hade intervjuat Eberhard. Bland vänner beskrivits istället Nilsson som en ”modern Tintin” – en man med äventyrslyster som reser jorden runt och gör spektakulära saker. Jonas Nilssons 34-åriga liv sträcker sig från svenska Sigtuna till Sydafrikas savann, Amazonas djungler, Ukrainas stäpper och tillbaka till Stockholm där han idag arbetar med att väcka debatt – ofta utifrån ämnen och teman som han har tagit med sig från utlandet.

Just nu är han aktuell med boken När migration blir konflikt (Logik förlag, 2019) och Exakt24:s Alexander Wilhelmsson har intervjuat honom.

Namn: Jonas Nilsson
Ålder: 34
Yrke: Opinionsbildare/konsult
Hobby: MMA, klassisk bildning, politisk teori
Kul anekdot: ”När jag luffade genom Amazonas från Franska Guyana till Rio de Janeiro för att få ett nytt svenskt pass av konsulatet. Främlingslegionen hade tagit det.”

Hej Jonas! Tack för att du ville ställa upp på den här intervjun. Jag skulle vilja börja med att fråga vad du har för bakgrund.

– Jag är född och uppvuxen i Sigtuna, norr om Stockholm, tillika Sveriges första huvudstad. Min pappa var entreprenör som hade tre mindre bolag, mamma arbetade på ett av pappas företag.

Har du alltid varit äventyrligt lagd?

– Ja, det har jag. Jag har alltid varit den som har testat gränser i olika sammanhang. Dock såg jag inte mig själv så då jag var ung. Jag utgick ifrån att det var ett normalläge. Först när jag blev äldre insåg jag att jag kanske skilde mig i detta avseende.

Mina vänner kallar mig ibland för ”krigsfilosofen”

Skulle du kalla dig själv för en allkonstnär?

– Mina vänner kallar mig ibland, med välmening, för ”krigsfilosofen”. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till just det. Jag håller på med lite allt möjligt. Jag dras till spänningen samtidigt som jag i någon mening är jag filosofiskt lagd.

Har du några filosofiska förebilder som du ofta använder i dina resonemang?

– Inom statsvetenskapen är det Carl Schmitt. På det militära planet skulle jag säga den israeliska historikern Martin van Creveld. Som filosof är definitivt Friedrich Nietzsche en favorit. Det intressanta med Nietzsche är att han till skillnad från andra filosofer ställer sig bortom de objektiva sanningarna och istället sätter överlevnad som ett centralt tema för diskussionen.

Det märks att Nilsson är på sin hemmaplan. På ett bekvämt sätt diskuterar han allt ifrån Carl Schmitts konfliktteorier till Nietzsches tankar kring urmänniskan. Det är i det filosofiska rummet han känner sig hemma, det är därifrån han försöker förstå människan och dess karaktär. Efter en lång men intressant utläggning tvingas jag avbryta för nästa fråga.

I mångt och mycket är det det militära som har definierat ditt liv. Vad var det som från början fick dig att söka dig dit?

– Först var det givetvis värnplikten som jag gjorde 2002-2003. Vi var en av de sista kullarna som genomgick den av ren kutym (sed). Tvånget var redan avskaffat men av tradition var det något som de flesta gjorde. Sedan har jag alltid sökt äventyret och jag kände att det militära gav mig det.

Jag har alltid sökt äventyret och jag kände att det militära gav mig det.

Det du idag framförallt är känd för är ditt engagemang för boerna i Sydafrika. Vad tog dig dit från början?

– I min ungdom var jag engagerad i Nationell ungdom. Det som fick mig att åka dit då var dels att vår systerorganisation där nere, Afrikaanderska motståndsrörelsen (AWB), sågs som legendariska och hade mycket hög status internt. Sedan visste jag att AWB:s status där nere var väsensskilt från den som vi nationella hade i Sverige. Att vara AWB:are i Sydafrika var ungefär som att vara sverigedemokrat i dag, något kontroversiellt men i mångt och mycket accepterat.

– Det kändes som en stor grej hos mig. Men precis som med så många andra av mina resor så var givetvis sökandet efter äventyr och spänning en viktigt komponent vid sidan av ren idealism.

Boerna är en av Sydafrikas ursprungsbefolkningar och de härstammar från franska/holländska, protestantiska nybyggare på 1600-talet. Boerna är vid sidan av de med brittisk bakrund den ursprungliga vita minoriteten i Sydafrika. Gruppen blir idag diskriminerad från både privat och statligt håll och riskerar att inom kort få sina landegendomar exproprierade, likt processen i Zimbabwe under president Mugabe.

Vad är AWB? Vad har de för syften? Har de någon ideologi?

– AWB var en nationalistisk, paramilitär organisation/milis som syftade till att skydda boerna och ge dem ett eget hemland. Den grundades redan under Apartheid-tiden och var 1994 så mäktig att den deltog under förhandlingarna med Nelson Mandela. På den tiden hade de kapaciteten att starta, och kanske även vinna, ett inbördeskrig. Idag är boernas samlade beredskap avsevärt sämre.

Utifrån anklagas ofta organisationen för att vara högerextrem, eller till och med nazistisk. Ett belägg för detta är valet av flagga som påminner lite om något från Tredje riket. Stämmer dessa anklagelser?

– Nej, det skulle jag inte säga att de gör. AWB vill ha ett eget boerskt hemland, inte återskapa något sorts apartheid-styre. Angående flaggan så finns det givetvis inspiration från Tredje riket. Boerna samarbetade länge med tyskarna. Redan innan Första världskriget, då kejsardömet fortfarande existerade, samarbetade man genom Tyska Sydvästafrika [dagens Namibia, red. anm]. På den tiden var britterna den största fienden.

– I samband med att tyskarna under båda världskrigen var fiender till Storbritannien så blev Tyskland i någon mening ”fiendens fiende”, vilket skapade incitament för samarbete. Det är i den kontexten flaggan bör ses. AWB själva brukar förklara flagg-kritiken med att symbolen i mitten utgörs av tre sjuor (777), vilket är en kristen symbol i kontrast till djävulstalet 666. De anser vidare att kristendomen inte är förenlig med nationalsocialismen.

Efter ex månader i Sydafrika for Jonas Nilsson hem. Men det sydafrikanska land och det folk där nere han kämpat för har förblivit honom varmt om hjärtat, vilket har fått honom att återvända ett flertal gånger samt fått honom att ha boernas öde som en röd tråd genom sitt nuvarande politiska engagemang.

Engagemanget i AWB var dock inget som stillade Jonas hunger efter spänning och äventyr. En kortare tid efter tiden i Sydafrika anslöt han sig till den franska Främlingslegionen och blev stationerad i Franska Guyana (Sydamerika).

Hur var miljön i Främlingslegionen?

– Man kan dra många paralleller till hur det ser ut i amerikanska fängelser. De interna grupperingarna är baserade på etniskt ursprung. Vi hade dels den svarta gruppen ”Maffias”, de flesta afrikaner från de före detta franska kolonierna som efter utförd tjänst få ett franskt medborgarskap.

– Vi hade min grupp ”Angloforerna”, bestående av i huvudsak vita västerlänningar. Den tredje större gruppen var ”Ryssarna”, ett samlande begrepp över alla östeuropéer/slaviska folk. I deras fall handlade det, utöver prestige, om lönenivåerna som är väsentligt högre än de i östra Europa. I övrigt är miljön väldigt sträng och disciplinen hård. Livet är också ganska spartanskt.

Hur såg vardagen ut för er legionärer?

– I legionen är man alltid i tjänst, även om det också är mycket dötid. Därav blir du aldrig helt ledig om du inte är på permission utanför kasernen. Rent praktiskt så bestod vardagen, utöver träning, av patrullering av den kringliggande regnskogen, vakttjänst och uppgifter relaterade till legionens försörjning.

Vad fick dig att lämna legionen?

– Efter cirka ett år kände jag mig klar. Jag hade uppnått det jag ville, det vill säga prestigen, äventyret, spänningen.

Att lämna legionen är dock inte helt okomplicerat. Eventuellt får man som avhoppare sitta i legionens eget häkte i väntan på att ens ärende behandlas. Jonas Nilsson valde istället att gå sin egen väg:

– En dag stack jag bara där ifrån. Innan hade jag meddelat ett av befälen att jag tänkte dra iväg. Jag ville inte att mina kamrater skulle tvingas ut i djungeln för att leta efter
mig. Eftersom jag hade lämnat legionen på ett okonventionellt sätt så var jag utan pass, legionen hade det.

– För att kunna ta mig hem var jag tvungen att ta mig till det svenska konsulatet i Rio de Janeiro. Efter att ha liftat till den gränsflod som skiljer Guyana från Brasilien tog jag en kanot över till Amazonas djungler. Efter att ha vandrat igenom ett antal djungelbyar lyckades jag komma på en sorts färja/ångbåt som tog mig längst med floden. Ungefär 3 dagar efter avskedet i Guyana nådde jag nått Rio de Janeiro och kunde ta mig hem till Sverige.

Tiden gick och Jonas Nilsson började studera statsvetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm. Under ett sommarlov fick han erbjudandet av några vänner att åka ner till Ukraina för att bli instruktör åt den idag ökända, tillika högerradikala Azov-bataljonen. Som instruktör tränade han nya rekryter till bataljonen.

Eftersom Nilsson kallar sig nationalist så ville jag fråga honom varför han tog en såpass pro-ukrainskt ställning i en konflikt som är uppenbart rörig och kontroversiell ur ett nationalistiskt perspektiv. Enligt Nilsson anslöt han sig till gruppen av främst ”vänskapliga skäl”. Därav frågar jag honom om han lika gärna hade kunnat hamna på den ryska sidan om umgängeskretsen sett annorlunda ut.

– Nej, det hade jag inte!, säger Nilsson med bestämdhet.

– Jag står inte på samma sida som någon som viftar med sovjetflagg.

Nilsson hänvisar sitt ställningstagande till den, enligt honom, misslyckade ryska diplomatin och den sovjetnostalgi som kommit att prägla det sentida Ryssland. Ett exempel Nilsson tar upp är att den ryska regeringen vägrar erkänna Sovjets ockupationer av grannstaterna som just ockupationer. Putin saknar helt enkelt respekt för grannländernas suveränitet, hävdar Nilsson.

Konflikt som delar nationalister
Ryssland-Ukraina frågan är tveklöst en fråga som splittrar svenska nationalister då båda sidor dragit till sig frivilliga, likt den situation som uppstod under Spanska inbördeskriget. Personer av olika ideologiska hemvister har anslutit sig till båda leden i en grumlig konflikt präglad av propaganda från båda sidor.

På den ukrainska sidan finner vi en uppsjö av grupper som är alltifrån fascister till USA-vänliga liberaler som vill att Ukraina närmar sig Europa. Den andra sidan har dragit till sig alltifrån nationalister till traditionella kommunister som av olika anledningar valt den ryska sidan. I likhet med de spansk- frivilliga kan de vara både vänner och fiender på hemmaplan, men också vice versa i Ukraina.

Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort. Jag vilar inte på gamla meriter, man måste visa vad man går för.

Idag är Jonas Nilsson många erfarenheter rikare jämfört med när han for till Sydafrika för första gången. Jag frågar honom om det finns någonting han ångrar med sitt tidigare engagemang, alternativt om han kunde ha gjort någonting annorlunda.

– Nej, jag ångar ingenting. Det mesta har varit nyttiga erfarenheter. Med det sagt håller jag inte längre med mig själv [den yngre Jonas Nilsson; red. anmärkning ] i allting. Då jag for till Sydafrika var jag socialist i många frågor. När jag kom till Sydafrika mötte jag en annan mentalitet. Där fanns istället ett frihetligt ideal i linje med rådande farmarkultur. Man är ”kung på sin gård”.

– Eftersom avstånden är så stora i Sydafrika så måste man lösa sina problem på egen hand. Det går inte att förlita sig på någon annan. Mina erfarenheter i Sydafrika gjorde att jag närmade mig det libertarianska hållet.

Jonas Nilsson har de senaste åren blivit något av en stigande stjärna inom den svenska nationella rörelsen. Dels beror det på hans verk Anarko-fascism som kortfattat är en sammanställning varför amerikanska libertarianska/frihetliga kretsar gick ihop med amerikanska nationalister under 2016-års presidentval. Nilsson har dessutom producerat dokumentären Boer Project: South Africa – A Reverse Apartheid? som i dagsläget har 300 000 visningar på Youtube. Dokumentären handlar om boernas utsatta situation i landet och är en del av ett större projekt under namnet Palaestra media.

Palaestra media har också hamnat i rampljuset när man arrangerat en populär debatt mellan Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand och den libertarianska filosofen Alexander Bard. Andra viktiga projekt har varit de två senare dokumentärerna Det könlösa samhället och The witch doctors curse. I veckan släppte Nilsson en ny essä-samling, När migration blir konflikt, utgiven på Logik förlag. Som titeln antyder är den röda tråden är den politiska dynamiken mellan migration och konflikt.

Mitt mål är till stor del att väcka en tribalistisk anda i Sverige

Vad är ditt syfte och mål med aktivismen?

– Att väcka allmän opinion och styra narrativet. Mitt mål är till stor del att väcka en tribalistisk anda i Sverige genom att påvisa den självklara sådana i Sydafrika. Etablissemanget är rädda för ”vit solidaritet” då det kan spilla över på andra saker också.

– Utöver att förändra narrativet i Sverige så vill jag givetvis också väcka rättmätiga sympatier för det boerska folket och det de utsätts för av både den sydafrikanska staten och civilsamhället.

Vad är du mest stolt över i livet?

– Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort. Jag vilar inte på gamla meriter, man måste visa vad man går för.

Intervjun avslutas och jag kan konstatera att Jonas Nilsson är en sällsynt typ av människa som sällan återfinns i det moderna samhället – en rest av tidigare generationers nyfikenhet, djärvhet och starka vilja. Oavsett om man sympatiserar med Nilssons världsåskådning eller inte så får man erkänna att han lever sitt liv utifrån egna premisser och bortom det konventionella. I hans bok Anarko-fascism hittar jag ett citat från Havamal (Odens sång, vers 77) – en vers som han själv tycks försöka leva efter:

Fä dör,
fränder dö,
själf dör du likaledes;
jag vet ett,
som aldrig dör;
domen öfver död man

Ny forskning: Även vikingarnas förfäder dominerade Europa

0
Norden hade en dominant roll i europeisk handel under den senare delen av bronstiden. Foto: Youtube

Redan under bronsåldern präglades Norden av högkultur, med “båtfärder, handel, krigarideal och ett hövdingavälde med lyxkonsumtion och makt från gudarna”, skriver forskning.se.

Under bronsåldern var brons – en metallegering mellan koppar och tenn som användes för att tillverka bland annat vapen och verktyg – av central betydelse. Bronsen hade nått Europa via dagens Ungern och hade sedan dess gett den centraleuropeiska uneticekulturen en dominant roll på kontinenten, genom dess kontroll över den kopparbaserade, europeiska ekonomin.

Men uneticekulturen saknade kontroll över bronsens andra beståndesdel: tenn. Och detta börjar bli ett problem då efterfrågan på statusföremål i brons snabbt växer. Nordborna såg sin chans, agerade snabbt och kunde skaffa sig en central position som mellanhand i metallhandeln omkring 1 600 f Kr. Från Sydeuropa kunde de skaffa sig koppar och från de brittiska öarna tenn, och på så vis kunde nordborna tillgodose efterfrågan över en stor del av kontinenten – med god profit.

Jylland blir snabbt den rikaste regionen i hela Europa genom att köpa upp koppar och tenn för den bärnsten som man utvann hemmavid. Och vid denna tid värderades bärnsten nästan lika högt som guld.

– Jag tror inte att råvarorna kom till Norden steg för steg, det hade blivit för dyrt. Nordborna måste ha farit lång väg för att få tag i kopparn, en del från Centraleuropa, en del från Spanien. Det finns hällristningar i Portugal som uppvisar stora likheter med de skandinaviska, förklarar professor Johan Ling, Sveriges främste expert på hällristningar.

För sina nya rikedomar investerar nordborna i effektivisering av jordbruket och i nya handelsfartyg. De nordiska hövdingarna  blir allt mäktigare och började få en roll som liknade den vikingatida.

– I systemet är praktgåvor som guldringar, maktpositioner och kvinnor viktiga för allianser. Det är viktigt att bli berömd och ihågkommen. Gåvoutbytet är centralt även under vikingatiden, vilket syns i eddadikten Havamals levnadsregler, men systemet bildas på bronsåldern, säger Ling.

Hövdingarna styrde med makt från gudarna och precis som på vikingatiden var det de fria  bönderna och krigarna som utgjorde den högsta klassen. Det är dessa 20 procent av samhällets toppenskikt som begravdes prakftfullt i stora högar.

Järnets intåg satte punkt för Nordens storhetstid
Men när den europeiska ekonomin omkring 500 f Kr växlade från brons till järn så minskade behovet av råvaror från fjärran, och det handelssystem som nordborna fram till nu hade dominerat kollapsade. Det blev istället återigen Centraleuropa, med hallstattkulturen och kelter, som kom att dominera under järnåldern, på grund av att de hade utvecklat avancerad teknik vid framställande av järn och järnföremål.

Under tusen år därefter levde nordborna ett liv mer tillbakadraget till Norden, innan de nordiska venderna omkring 5-600 år e Kr kom att återta en tung roll i Europa genom sin handel med prestigevaror. Och med venderna lades dessutom grunden för de vikingatida långfärderna.

Parnassen avsnitt 6: Det sovande folket av Fredrik Reinfeldt

0

Fruntimmerslandet

0
"Rättvisekrigare" är en produkt av fruntimmerssamhället.

Här på andra sidan jordklotet börjar jag dagen med en kopp kaffe och en croissant, går in på SVT Play, lutar mig tillbaka i arbetsstolen, lägger upp fötterna på pianopallen och ser på gårdagens Rapport. Man skulle kunna tro att jag, eftersom jag inte befinner mig i Sverige, istället valde ett asiatiskt nyhetsprogram eller något internationellt engelskspråkigt, men så fungerar det inte. Snarare är det tvärtom, jag blir väl inte mer svensk men väl mer aktivt svensk när jag befinner mig här.

Jag vill också tro att avståndet skärper min blick, inte bara för hur illa landet regeras, utan också för hur medierna väljer att framföra sina budskap. För tidningarna (jag läser SvD och skummar DN) syns snedfördelningen mellan könen mera på kultur- än på ledarsidorna och i debattartiklarna. Kulturjournalister är de mest vänstervridna av alla kategorier journalister. 82 procent av dem sympatiserar enligt SOM-undersökningarna med S, V och MP.

Snedfördelningen gäller i synnerhet för SVT:s Rapport, där kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet.

Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem. Det gör det naturligtvis motiverat att ställa frågan om vad samhällsdebatten, och kanske framför allt forskningen, förlorar när kvinnorna övertar männens jobb?

För att gå riktigt grundligt tillväga börjar jag med frågan vilket syfte tänkandet har. Inte bara kvinnligt utan allt tänkande. Svaret är att vi tänker för att hitta ett svar, så att vi inte ska behöva tänka mer. Vi tänker för att slippa tänka. Att tänka är liktydigt med att problematisera och inne i skallen pröva olika alternativa svar, istället för att ge något av de kollektiva svar som redan etablerats.

När jag exempelvis kör ut min bil i den thailändska trafiken, så måste jag göra ett val: vilken sida ska jag köra på? Men det är ett val som det redan finns ett svar på: här kör man på vänster sida. Jag behöver således inte tänka för att göra ”rätt”, jag bara gör det. Allting vi gör i vår vardag kan beskrivas som val, men över 90 procent av våra handlingar är i praktiken inga val, därför att vi vet vad vi ska göra. Vi tänker inte aktivt, vi söker inte efter ett svar som, innan vi tänker till, är obekant. Att tänka i ordets egentliga mening är något som vi tar till, som vi tvingas till när vi inte vet svaret, alternativt inte gillar det svar som redan finns. Det gör tänkandet till en både ansträngande och riskabel aktivitet. Jag kände en gång en professor som sa att det gör ont att tänka. Det lät konstigt därför att det kom från en man som hade tänkandet som yrke, men jag tror att han visste precis vad han talade om. Det var nämligen något som han hade tänkt över.

Ansträngande ok, men varför är tänkande riskabelt?

Därför att det finns risk för att man kommer fram till ett problematiskt svar, ett svar som både kan ställa till oreda och som man inte själv gillar. Så har det varit för min del med tankar kring kvinnodominansen, både i medieflödet och vid universiteten. Jag gillar egentligen inte mina egna slutsatser, men inte bara det – när jag offentliggör dem så vet jag att de inte heller faller i god jord. Jag lägger ett vapen i mina motståndares händer. De kan mycket enkelt avfärda mig som misogyn/gynefob.

Tänkandet, för att det ska förtjäna att kallas för tänkande, måste också hålla känslorna stången. Att handla i enlighet med det man känner är inte detsamma som att hålla tillbaka sina känslor och på så sätt ”rena” tänkandet. Det går emellertid ingen absolut rågång mellan att tänka och känna. Allt tänkande filtreras genom våra känslor. Här finns en tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt. Det kvinnliga ”filtret” är mycket tätare och lättare aktiverat än det manliga filtret, det vill säga kvinnors känslor för hur svaret på ett problem ska konstrueras är mycket starkare än mäns.

Det kvinnliga tänkandet är också mer socialt inriktat än mäns tänkande, vilket har med en av kvinnornas huvuduppgifter att göra, att fostra barnen. Denna skillnad fångas för övrigt också i schablonen över hur män respektive kvinnor ser på potentiella partners. Män attraheras av kvinnor som de är och hoppas att de inte ska förändras (åldras, bli sura etc.), medan kvinnor mera ser män som projekt att forma så att de blir sådana som de vill ha dem. Detta med att forma gäller också för den politiska vänstern, som vill skapa ”den nya människan”. Konsekvensen märker vi i svenska media, som är starkt inriktade på att fostra medborgarna. Personligen finner jag detta mycket störande. Jag vill inte bli fostrad när jag tittar på teve eller läser en tidning. Jag vill ha ocensurerad och saklig information från medierna.

Nå, detta var en liten utvikning. Om vi håller fast vid att kvinnor lättare blir upprörda än män gör det att det blir svårare för dem att delta i diskussioner där det logiska och rationella förnuftet ska sitta i högsätet – exempelvis vid doktorsdisputationer. Kvinnor är också mer konforma än män, alltså mindre benägna att tänka i ordets egentliga mening. De har svårare än män för att revoltera mot etablerad kunskap, de är inte lika lockade att söka nya svar på frågor där det redan finns etablerade svar.

Konsekvensen av kvinnodominansen inom avancerad forskning är att ”det geniala” hålls tillbaka. Män med hög IQ tenderar mer än kvinnor med hög IQ att vara besvärliga personer. De är inte lika sociala, inte lika empatiska och lättstyrda, utan mer kallsinnigt logiska/rationella. De är heller inte lika intresserade av att följa ett byråkratiskt regelsystem (universitet är starka byråkratier). Det betyder att män vanligen bättre än kvinnor klarar att leva med den oreda som genuint tänkande ofta ställer till med.

Det bör dock tilläggas att om genierna fick dominera så skulle universiteten inte fungera. Även om deras forskning är kvintessensen av den verksamhet som där bedrivs, bör majoriteten av lärare och administratörer inte bestå av geniala tänkare utan av lugna samarbetsvilliga, resonabla människor som med hjälp av sitt sunda förnuft ägnar sig åt att få verksamheten att fungera dag från dag.

På universiteten syns det kvinnliga tänkandets begränsningar i det som är forskningens kärnuppgift, det känslobefriade sanningssökandet, det som kanske inte mer än tre procent av befolkningen är intresserade av att ägna sig åt (jag har sett en sådan uppgift någonstans). Ännu mer än bland personalen syns det bland studenterna. Det är ”fint” med en universitetsutbildning, men bara en bråkdel av studenterna är intresserade av att tänka, på det sätt som jag skissar på ovan. En majoritet är där för att skaffa sig ett yrke, inte för att forska, och väldigt många är varken där för vare sig det ena eller andra, utan bara för att deras föräldrar betalar och studentlivet är bättre än många trista jobb. Följande beskrivning hittar jag på nätet. Visst är den provocerande, men observera, den är empirisk:

”Med kvinnor överallt så babblas och skvallras det. De talar om för dig vad de gjort i dag och var deras döttrar gjort igår och vad deras vänner gjorde förra veckan och vad någon de hört om gjorde förra månaden och blir helt ställda om någon kille tar upp en avgränsad fråga eller börjar ”argumentera”. Jag håller med Kingsley Amis när han påstår att kvinnor inte menar det som de säger, de använder inte språket diskursivt utan för att uttrycka sina personligheter. Allt som de inte håller med om ser de som provokativ opposition, ja det gör de, till och med de smartaste bland dem, och där tar sökandet efter sanning slut, vilket ju var hela idén med att ägna sig åt universitetsstudier”.

När sedan denna studentkader politiseras feministiskt, då händer det som nog de flesta av läsarna av den här bloggen känner till: universiteten blir drivbänkar för social justice warriors, det vill säga studenter som känner starkt och kämpar för mänskliga rättigheter, feminism, postmodernism, mångkultur, kulturrelativism etc. – kort sagt en hel rad perspektiv och aktiviteter som inte hör hemma i den utbildnings- och forskningsmiljö som ett universitet är tänkt att utgöra. Lärarna får tänka sig för, så att inte hyperkänsliga studenter känner sig provocerade eller skändade. För egen del minns jag vad som hände, inklusive en allvarlig skriftlig varning från rektor, när jag i en postdoktoral diskussion på Södertörns högskola råkade kalla pridefestivalen för en freakshow. Jag avsåg inte att säga något provocerande, det var ett deskriptivt konstaterande, lite i förbigående. Två kvinnliga studenter blev mycket illa berörda och anmälde mig.

Nu kommer en riktigt besvärlig tanke: Hur ska man göra för att befria universiteten från dessa inte bara olämpliga utan direkt skadliga studenter? Svaret är att man ställer vissa krav, något som ju redan sker i dag. Men jag tänker mig dem uppställda efter andra kriterier. Ett gäng väldigt kompetenta forskare ställer samman ett prov som sorterar bort dem som bör syssla med något annat än att utbilda sig till forskare.

Det skulle nog fungera bra ända fram till den dag då någon rättänkande journalist upptäckte att kvar blev en majoritet av europeiska/asiatiska/judiska män. Inte alls lika många kvinnor, inte alls lika många bögar och transpersoner, inte alls lika många afrikaner/sydamerikaner/inuiter och diverse andra minoritetsmedlemmar. Förmodligen skulle också muslimerna och politiska aktivister både till höger och vänster vara starkt underrepresenterade. Det skulle med andra ord bli kolossalt orättvist!

Tänk er nu att samma kriterier skulle gälla i journalistutbildningen. Eftersom jag är hjärtligt trött på den kvinnoempatiska styrningen av medierna skulle jag applådera en journalisthögskola som utexaminerade journalister, drillade i tänkandets svåra konst. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail:

”När jag gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla i klassen utom två stalinister. Jag var den ena. Den andre en operaintresserad bög som senare blev chef för Konserthuset.”

Kraven gäller givetvis också för rättssystemet och Myndighetssverige. I likhet med universiteten så handlar det för deras del om ett återvändande, om att befria sig från den politisering som alltsedan millennieskiftet tagit fart och så gott som enbart kan beskrivas som skadlig.

Givetvis gäller det också för vår skrämmande inkompetenta feministiska politiska elit, men jag avstår för tillfället från att lägga ut texten. Tanken på en ”avpolitiserad politik” är lockande, men här finns många fällor.

När det gäller affärslivet verkar immunförsvaret vara bättre uppbyggt. Lönsamhet förutsätter logiskt-rationellt tänkande, vilket inte hindrar smarta affärsmän att tjäna pengar på feminism och annan besläktad aktivism. Jag skrattade när jag läste följande utannonsering:

”’Women in business’ would like to reject the notion that more females in higher education is a negative. We are selling “Female Genius” Sweatshirts in support of “Women in Academia”, and as a fundraiser for “Girls Inc. of Monroe County”, an organization that inspires young girls to be strong, smart, and bold. Sweatshirts will be under $30, and we want to wear these around campus to use OUR first amendment right to protest the beliefs of a tenured professor. Show your support by getting a sweatshirt or sharing our post to get the word out!”

Tidigare SD-topp om ny podd: ”Man måste vara den förändring som man själv vill se”

0
Lögnarnas tempel är en ny podd som tar sig an partipolitiken med fokus på maktspel och intriger, men också granskning och analys. Foton: Privat

En ny nationalistisk podd har startats av de två före detta sverigedemokraterna Christopher Dulny och Pavel Gamov. Namnet på podden är Lögnarnas tempel, vilket syftar till riksdagshuset och partipolitiken, och poddens ambition är enligt upphovsmännen att behandla dagsaktuella ämnen, djupdykningar, personporträtt, SD-anekdoter och allmänna analyser av den politiska världen. Under sin tid inom SD har både Dulny och Gamov hunnit väljas in i riksdagen och haft en mängd andra toppositioner inom partiet, och podden präglas i hög grad av den erfarenhet och insikt i partipolitiken som de därigenom har.

Vid sidan av Lögnarnas tempel driver Christopher Dulny sedan 2017 projektet Nordisk alternativhöger, ett initiativ inspirerat av den amerikanska så kallade alt-right-rörelen. De senaste åren har han gjort sig ett namn genom provokativ aktivism och genom podden Vita pillret.

Pavel Gamov i sin tur är framförallt känd för sitt engagemang inom SD Uppland och i riksdagen. Efter en omtalad skandal lämnade han partiet och blev i november 2017 politisk vilde.

Alexander Wilhelmsson har varit i kontakt med Christopher Dulny och ställt några frågor.

Vad är syftet med er podd? Är det någon lucka ni vill fylla?

Vi är två tidigare politiker/tjänstemän med bred insikt i det partipolitiska hantverket i praktiken. Sammantaget har vi över tjugo års gemensam partipolitisk erfarenhet av SD på så gott som samtliga nivåer, vilket gör oss unika i denna konstellation och kontext.

Därmed poddar vi om svensk inrikespolitik i allmänhet och SD i synnerhet på ett ocensurerat och initierat sätt. I podden blandar vi högt och lågt med en lättsam, humoristisk, intellektuellt hederlig och delvis sarkastisk ton.

Podden handlar om framför allt dagsaktuella politiska ämnen som berör Sverige, men även djupdykningar, avslöjanden, personporträtt och tillbakablickar kommer att förekomma. Vi vet att det finns en efterfrågan och ett sug på sådana djuplodande analyser och granskningar ur ett högernationellt perspektiv.

Har man vår typ av bakgrund och vågar göra en sådan här podd intressant räcker det – man behöver inte fylla en specifik nisch. Något som ändå skiljer oss från andra kommentatorer och opinionsbildare är dels den djupa kunskapen om och inblicken i svensk politik på såväl lokal, regional som högsta nivå, dels att vi idag kan tala fritt då vi saknar lojalitetsband till SD och dels att vi fortfarande har ett brett kontaktnät i och omkring SD, inte minst tack vare de tips som inkommer till redaktionen.

Ni riskerar inte att skrämma bort potentiella lyssnare med ett podd-namn som anspelar på ett internet-fenomen efter ett tal av en före detta nationalsocialist?

Den som åsyftas härvidlag är ett mycket känt tal 2008 av den svenske nationalistveteranen Magnus Söderman, ett tal som blivit något av en mem hos såväl Sverigevänner som högerut. Söderman har sedan länge gått vidare och driver idag organisationen Det fria Sverige (DFS) tillsammans med bland andra Dan Eriksson.

DFS är en förening som representerar svenskars intressen. Man har närmare 2 000 medlemmar, äger ett aktivitetshus med fler objekt på ingång, arrangerar aktiviteter runt hela landet på regelbunden basis och fungerar idag som en knytpunkt för likasinnade. Podden har inga betänkligheter kring att associeras med det. Vi har inte de skygglappar som återfinns inom partipolitiken.

Namnet på podden föddes efter en längre tids funderingar och en gedigen lista med förslag. Eftersom vår kunskap om politikens värld ger oss vid handen att den moderna partipolitiken i första hand är en teater och ett skådespel som kretsar kring makt, pengar och lögner ser vi denna metafor med ett slags lögnens och lögnarnas tempel som mycket träffsäker. Det är nämligen så det i verkligheten många gånger fungerar med chimärer och potemkinkulisser.

Eftersom vår kunskap om politikens värld ger oss vid handen att den moderna partipolitiken i första hand är en teater och ett skådespel som kretsar kring makt, pengar och lögner ser vi denna metafor med ett slags lögnens och lögnarnas tempel som mycket träffsäker.

Belackare av er hävdar att den nya podden mest är skvaller. Hur ställer ni er till det?

Uppriktigt talat har detta väl sin huvudsakliga upprinnelse i rubriken till en tråd på Flashback om podden. Inriktningen för Lögnarnas tempel är som nämnt den svenska inrikespolitiken i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet.

Det vore kardinalfel av oss att inte berätta mycket av det vi vet om det partiet och många av människorna däri. Vi har också mest kännedom om SD och inte övriga partier, även om vi arbetar på att få större insyn där också.

Samtidigt finns det gränser och principer man får ta hänsyn till: juridik, relevans, anonymitetsskydd för källor och dylikt. Vi som programledare har därutöver olika synsätt på SD:s utveckling och vissa människor däri, vilket i vårt tycke stärker dynamiken i poddens innehåll.

Om man som lyssnare följer podden för att ta del av skvaller kommer man säkert inte bli att besviken, men om det är det enda man förväntar sig kommer man troligtvis att tröttna efterhand.

Vår ambition är att vara djupare än så: att beskriva hur de politiska processerna fungerar, hur till exempel lagförslag tas fram, vilka taktiska överväganden som föregår ett politiskt utspel samt inte minst den ständiga dramatiken och de eviga intrigerna.

I podden säger ni ibland att SD inte är lösningen på Sveriges problem. Vad menar ni med det?

Inte ens Sverigedemokraterna som parti säger självt att man är den enda lösningen på Sveriges problem. Det torde snarare vara den som förfäktar en sådan ståndpunkt om att så skulle vara fallet som har bevisbördan på sin sida.

SD kan eventuellt bidra till att lösa vissa fundamentala problem som idag hotar att kortsluta den svenska statsapparaten, exempelvis den inneboende paradoxen mellan välfärdsstaten och mångkulturalismen.

SD kan eventuellt bidra till att lösa vissa fundamentala problem som idag hotar att kortsluta den svenska statsapparaten, exempelvis den inneboende paradoxen mellan välfärdsstaten och mångkulturalismen.

Samtidigt har partiet liberaliserats och släppt olika av sina profilfrågor för att vinna allt större stöd bland allmänheten. SD har inte heller som någon bärande ambition att förändra och stöpa om det svenska samhället i grunden för att återställa den enorma skada som åsamkats landet och folket under lång tid. Detta har i sin tur öppnat upp för ett utrymme till höger om SD, vilket likaledes är intressant att bevaka.

I slutänden finns lösningen inte att söka hos svenska heltidspolitiker; den ligger snarare i att återupprätta ett starkt lokalsamhälle med familjen i centrum. Man måste vara den förändring som man själv vill se.

Nytt “Vasaskepp” hittat i Stockholms skärgård

0
Marinarkeologer tror att man nu kan ha funnit Regalskeppet Vasas systerskepp Äpplet, i den främsta farleden in i Stockholms skärgård. Foto: Hasse Lundqvist

Ett krigsfartyg från 1600-talet har hittats i vattnet utanför Vaxholm, i Stockholms inre skärgård, skriver tidningen Mitt i. Och nu tror arkeologer att detta kan vara systerskeppet Äpplet, som byggdes samtidigt som Regalskeppet Vasa.

Marinarkeologerna menar att skeppsvraket, som likt Vasa är 69 meter långt, är en “häpnadsväckande” upptäckt. Att det ligger på havsbotten vid den främsta skärgårdspassagen in till huvudstaden gör att arkeologerna tror att skeppet kan ha varit avsiktligt sänkt för att fungera som hinder för inkräktare.

Man tror att det funna vraket är regalskeppet Äpplet, men det skulle även kunna vara något av regalskeppen Kronan eller Scepter. Örlogsfartyget Äpplet byggdes tillsammans med Vasa på samma varv i slutet av 1620-talet, men sjösattes året efter att Vasa sjunkit och fick därför modifierade dimensioner efter att en ny byggmästare, Hein Jakobsson, tagit över bygget. Framförallt valde Jakobsson att bygga Äpplet bredare än Vasa, som var ett högt och smalt skepp vilket bidrog till dess oavsiktliga förlisning.

– Bordläggningsplankorna är 40 cm breda och 10-12 centimeter tjocka i svart ek. Så det är riktigt saftiga grejer, säger marinarkeologen Jim Hansson till SVT.

– Vi inte sett några kanonportar, tyvärr har de eroderat bort

Regalskeppet Vasa kantrade och sjönk 1628 under sin jungfruresa, utanför Beckholmen i Stockholm. Vasa bärgades 1961 och är det enda 1600-talsskepp i världen som man har lyckats bärga i så gott som komplett skick. Vasa, som var något av ett skrytbygge och skulle fungera som symbol för Sveriges militära stormakt, är en av Sveriges populäraste sevärdheter med över tusen besökare om dagen.

Äpplet var med i den svenska flotta som seglade till Tyskland 1630 för det 30-åriga kriget. 29 år senare ska det ha sänkts avsiktligt för att fungera som en barriär in mot Stockholm och Sveriges flottbas.

– Det var nog ett ganska dåligt skepp det också, och det var antagligen därför det sänktes. De var fina att se på de här skeppen, men inte alltid så praktiska, säger Patrik Höglund från det dykteam som nu undersöker vraket, till SVT.

Timbuktu möter SD i rätten över stulen låtrad

0
Artisten Timbuktu möter SD i rätten. ©Wikimedia Commons/Frankie Fouganthin.

I valrörelsen 2018 använde SD Stockholms stad frasen ”alla vill till himmelen men ingen vill dö i vårdkön” i en av sina kampanjer. Timbuktu menade att detta är ett upphovsrättsligt intrång på hans låt ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” från 2005. Timbuktu stämde därför SD:s Stockholmsavdelningen förra året.

Timbuktu och hans skivbolag Universal kräver att partiet skulle betala en miljon kronor i vite, samt ersättning på 250.000 kronor till Universal och 50.000 kronor till artisten, skriver Dagens Nyheter.

Nu möts parterna i Stockholms tingsrätt.

SD:s advokat Niclas Karlsson tror inte att partiet blir fällt.

– En fråga som tingsrätten måste brottas med är om kortfattade fraser av allmänkaraktär över huvud taget kan skyddas av upphovsrätten, säger han i en kommentar till SVT:s Kulturnyheterna.

Textraden har förekommit många gånger tidigare i låtar. Bland annat spelade svenska Ewa Roos in en låt med samma titel 1976.

Låtraden förekommer även på engelska, bland annat hos den amerikanska bluesartisten Albert King.

Sanningens väg är kantad av glåpord!

0
Det reses inga statyer över den som ägnar sitt liv åt att uppfylla vänsterliberalens ultimata mål: ständiga kickar och kortsiktig individuell tillfredsställelse. På bild: Nationell förebilder på Hjältarnas torg i Budapest Foto: Troyberg

Ett vanligt fenomen hos traditionsfientliga individer är att kontra goda argument för konservativa värden med glåpord som är tänkta att angripa den konservative som person. Valet av glåpord återspeglar ofta de egenskaper som den vänsterliberala eliten hatar. Ett klassiskt exempel är ”bonde”, vilket betyder att du inte kommer från den urbana storstan – tillräckligt för att väcka misstankar om att du kan vara sverigedemokrat.

Ett annat sådant ord har kommit att bli ”incel”. I det sexualiserade (och porrifierade) samhället, där sexualiteten helt frikopplats från sitt verkliga syfte, ses ett växande antal män som en sociokulturell underklass som förtjänas att häcklas. De är nämligen inte förmögna att uppfylla vänsterliberalens ultimata mål: ett liv av ständiga kickar och evig individuell njutning. Det handlar om att tillfredsställa den del av själen som Platon kallade epithymia, ”begäret” – att enbart agera utifrån vad som göder den del av människan som vi har gemensam med djuren, alltså basala instinkter.

Enligt den vänsterliberala logiken blir det därför syntax error när människor agerar på ett sätt som inte göder begären, när människor gör uppoffringar, agerar altruistiskt, pliktskyldigt eller bara tänker långsiktigt. I linje med samma logik måste också dessa avvikelser vara sprungna ur något fel med individen själv, exempelvis att den haft en svår uppväxt, blivit hjärntvättat, vuxit upp i en efterbliven/lantlig miljö, eller är just en incel.

Om nu epithymisk njutning är målet så kan inte individens handlingar bero på enkom logik, idealism, moraliska ledstjärnor eller ett värnande av det allmänna goda. För vänsterliberalen existerar nämligen inget högre än individen, vilket betyder att saker som samhälle, ideal och tradition bara är hinder på vägen mot den paradisiska hedonismen.

Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att incel blivit det dominerande ”motargumentet” när traditionalister kritiserar fenomen som ökad promiskuitet, HBTQ-rörelsens grepp om samhället eller bara dekadens i allmänhet. Deras så kallade ”argumentation” är snarare en spegling av det egna inre. Bara för att de själva är söndersexualiserade tänker de att alla andra är likadana.

Om det är några vars argument på riktigt har sin källa i personliga karaktärsdrag så är det just människorna med incel-tourettes. Deras ofta aggressiva ton är inte sällan sprungen ur en dekadent kultur de själva valt att anamma. En bekväm men ärolös livsstil som sker på bekostnad av den helhet de inte sällan negligerar. Det är ett dekadensens självförsvar – en strid om vilka ideal som skall vara rådande. En strid om vem som i framtiden kommer behöva anpassa sig eller marginaliseras. Att du som konservativ måste ta striden handlar inte bara om din egen självbevarelsedrift. Det är ditt ansvar gentemot det allmänna goda, en konservativ dygd. En vän till mig uttryckte det väl:

”Värdekonservatism är lite av ett IQ-test. De flesta förstår problemen med invandringen eftersom den ger snabba och konkreta konsekvenser i den enskildes vardag. Sociala förändringar tar tid och innebär inte alltid uppenbara individuella konsekvenser. Se det som ett sätt att skilja agnar från vete.”

Det finns som tur är gott om människor i detta land vars ledstjärna snarare är plikt, rättvisa, etik och kärleken till det naturliga. Människor som väljer bort den personliga bekvämligheten för ett större och ärofullt syfte. Det är sådana människor som i slutänden förändrar samhället. Skriver in sig i historien. Som man reser statyer över. Som hamnar på sedlarna. Inte dem som valde att följa med strömmen.

Vägen mot ett konservativt genombrott må vara kantad med glåpord. Men vad gör det när man förändrar historiens gång?!

Mördaren som blev nationell hjälte

0
Schauman skjuter Bobrikov i senaten. Odaterad bild ur Itsenäisen Suomen historia 1: Rajamaasta tasavallaksi av Osmo Apunen. Bild: Wikimedia Commons.

Den 16 juli 1904 sköt den finske nationalisten Eugen Schauman (1895-1904) Rysslands generalguvernör Nikolaj Bobrikov (1839-1904) med tre skott i Senatborgen i Helsingfors. Därefter sköt han sig själv med två skott och avled direkt på platsen. Bobrikov, däremot, dog först dagen därpå. Sannolikt hade Schauman kunnat gå till historien som ingenting annat än en mördare och terrorist om omständigheterna hade sett annorlunda ut. I Fem skott i senaten: Eugen Schaumans liv och dåd konstaterar Seppo Zetterberg nämligen att ”åren mellan 1899 och 1905 i Finlands historia” har traditionellt ”kallats för den första förtrycksperioden”. Denna period hade uppstått till följd av att tsar Nikolaj II:s (1868–1918) regering låtit genomföra en omfattande förryskning.

Förryskningspolitiken
Tsar Nikolaj II anses ha varit en svag härskare, vilket fick till följd att han snart hamnade i händerna på sin mer handlingskraftiga regering som, enligt Zetterberg, hade som mål att ”förryska de främmande folken. […] I praktiken hade förryskningen redan förverkligats på många håll, bland annat i Baltikum, Ukraina, Vitryssland och Kaukasien samt bland de asiatiska folken. Trots att regeringen hade stark vilja att förenhetliga riket, så var dess förmåga i detta avseende betydligt svagare. Därför fanns det stora variationer beträffande tidtabellen och utfallet av förryskningspolitiken”.

Generalguvernör Nikolaj Bobrikov blev hatad i Finland på grund av förryskningspolitiken.
Bilden visar en närbild av honom från en målning av Boris Kustodiev, daterad mellan 1902-03. Bild: Wikimedia Commons.

Då Finland på den här tiden var en autonom del av Ryssland kom förryskningspolitiken även att drabba det finska folket. I augusti år 1898, noterar Zetterberg, utnämnde Nikolaj II generaladjutant Nikolaj Bobrikov till ”generalguvernör över storfurstendömet Finland.” Bobrikov kom snart att skrida till verket.

I boken Eugen Schauman: En livsbild ur Finlands kamp mot Ryssland skriver Bernhard Estlander att ett ”förslag om rysk värnplikt i Finland” utarbetades. Det här förslaget innebar att finska värnpliktiga skulle sändas till ryska armén för att tjänstgöra där. Enligt Zetterberg godkände inte senaten detta förslag, vilket väckte tsarens missnöje och en urtima lantdag (lantdag är benämningen på folkrepresentationen i ett underlydande land) ”sammankallades i Finland den 24 januari 1899”. Under denna urtima lantdag lades värnpliktsförslaget fram, enligt Zetterberg, men ”ständerna ombads inte godkänna förslaget, de gavs enbart rätt att uttala sig”. Värnpliktsförslaget skulle alltså genomdrivas oavsett senaten godkände det eller ej.

Detta visade sig dock bara vara början. Den 15 februari 1899 överraskades den finska senaten på ett föga behagligt sätt när Bobrikov lät utfärda det så kallade februarimanifestet. Detta manifest, som även är känt under namnet Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Manifest, innebar att rikslagarna, det vill säga de finländska lagar som berörde hela rikets intressen, inte längre skulle stiftas av den finska lantdagen och kejsaren. Istället skulle kejsaren och Rysslands riksråd fatta besluten medan den finska lantdagen endast fick komma med utlåtanden.

Februarimanifestet uppfattades som en statskupp, men Zetterberg framhåller det faktum att ”det vid det laget redan hade stiftats resp utfärdats ca 200 lagar och förordningar som gällde i hela riket och som alltså hade publicerats i samma lydelse både i den finska och i den ryska författningssamlingen”. Detta innebär att februarimanifestet, som Zetterberg skriver, egentligen inte kunde ”frånta ständerna några befogenheter när det gällde den lagstiftning som omfattade hela riket, eftersom lantdagen de jure aldrig haft sådana. Ständerna hade endast i praktiken, utan juridiska befogenheter deltagit i stiftandet av lagar som gällde hela riket.” Anledningen till att februarimanifestet väckte så starka känslor var i själva verket, enligt Zetterberg, ”att det så tydligt var kopplat till den rådande politiska situationen och på att man bakom detta såg Bobrikovs strävan att knäcka finnarnas styvnackade attityd i värnpliktsfrågan”.

När senaten samlades den 16 februari 1899 för att förhandla satt en osäker Waldemar Schauman (1844–1911) bland senatorerna. Denne man, som hade en lång militär karriär bakom sig, hade utnämnts till senator 1898 och han var väldigt tveksam till hur han skulle rösta den dagen. Enligt Zetterberg röstade senatorerna om att antingen genast promulgera, det vill säga utfärda, manifestet eller att ”vädja till kejsaren först och promulgera manifestet i ett senare skede”. Waldemar Schauman ändrade sin röst tre gånger, men röstade till sist för det andra alternativet. Hans son, Eugen Schauman, brukade ofta möta honom utanför senaten vid den här tiden och sannolikt var det med många funderingar som Waldemar Schauman mötte sin son utanför senaten den dagen.

Enligt Zetterberg pratade inte Waldemar Schauman med sin familj om vad som pågick, men i studentkretsarna där Eugen Schauman rörde sig ”följde man noga manifestets öde”, vilket innebär att sonen hade en viss uppfattning av vad som pågick. Manifestet mottogs med vrede och sorg av finnarna, inte minst bland studenterna, och, som Zetterberg skriver, utarbetades en plan på att ”samla in namn för en stor medborgaradress som skulle överräckas till kejsaren. […] I hast skapade man en organisation som täckte hela landet. I bosättningscentra öppnades ställen dit man kunde gå för att sätta sin namnteckning under adressen och studenterna begav sig ut på landsbygden för att gå från hus till hus och samla in namn”. En av de som skrev under var Eugen Schauman och den trettonde mars 1899 gav sig en deputation på femhundra personer iväg till Sankt Petersburg för att överlämna de 522 931 namnteckningar till tsaren. Zetterberg noterar dock att tsaren vägrade ta emot delegationen.

I samband med promulgeringen av februarimanifestet inskränktes yttrandefriheten kraftigt i Finland, vilket inte bidrog till att dämpa de upprörda känslorna.

Trots det utbredda missnöjet bland finnarna fortsatte Bobrikov förryskningen av Finland. En viktig punkt för honom var vilket språk som skulle talas. Zetterberg skriver att ”det ryska språket skulle tas i bruk inom administrationen och i skolväsendet”. I samband med att språkmanifestet promulgerades anhöll Waldemar Schauman om entledigande från senaten.

Vid samma tid började Eugen Schauman arbeta som extrakopist i senaten. Några få år senare tillträdde han även tjänsten som kammarförvant i skolstyrelsen.

Eugen Schauman
I april år 1902 flydde Eugen Schauman från Senatstorget med ett blödande sår i pannan och en kniv med snett blad i handen. Han hade, som Zetterberg berättar, följt med sin yngste bror, Carl Gustav Schauman, när denne kommit till honom och berättat ”att det såg ganska ’skojigt’ ut på torget; kosackerna hade redan grupperat sig framför rådhuset”.

Eugen Schauman med sin hund Lucas samma år som han sköt Bobrikov. Fotografi av en anonym fotograf, år 1904. Foto: Wikimedia Commons.

Bakgrunden till denna händelse var den nya värnpliktslagen som skulle träda i kraft samma år. Detta fick det finska motståndet att blossa upp med full kraft och i Zetterbergs bok kan man läsa att ”de som var i uppbådsålder” uppmanades till att strejka och demonstrationer planerades på initiativ av Kagalen, som kommit att ”karakteriseras som motståndsrörelsens skuggregering. Genom spridning av flygblad och skrivelser samt genom personliga kontakter försökte Kagalen få de olagliga uppbåden att misslyckas”. Till följd av detta uteblev många män från 1902 års mönstringar.

Det var i den här vevan som demonstrationen på Senatstorget hölls i april 1902. Oroligheter hade utbrutit under denna demonstration, varför kosackerna (den ridande ryska polisen) försökte återställa ordningen med våld. I Zetterbergs bok kan man läsa följande om denna händelse: ”Enligt Eugens egen skildring red sex till åtta kosacker emot honom på Regeringsgatan, i verkligheten var de knappast fler än tre. Kosackerna trängde upp honom mot väggen vid universitetets kemiska laboratorium vid Regeringsgatan 5. Med sina piskor slog de upp ett blodigt sår i hans panna och tillfogade honom flera slag i bakhuvudet. När Eugen såg att en av kosackerna grep efter sin sabel drog han sin kniv ur slidan och högg den kosack, som först slagit honom, med all kraft i bröstet så att han föll ned från hästryggen och blev liggande på gatan.” Därefter lyckades Schauman fly in i laboratoriet, där hans yngste bror, enligt Zetterberg, redan gömt sig. När Schaman, enligt Zetterberg, ”granskade kniven i trappuppgången märkte han till sin besvikelse att det inte fanns något blod på den. Kniven hade endast trängt igenom schinellen och kosacken hade fallit av sin häst pga den våldsamma stöten, inte för att han sårats. Hugget hade dock varit så kraftigt, att knivbladet stod snett i skaftet”.

Eugen Schauman hade handlat i stundens ingivelse under sammandrabbningen med kosackerna, men sedan 1899 hade han haft våldsamma planer. Zetterberg skriver att Schauman redan det året börjat organisera vapenanskaffningar ”med hjälp av Finska Jaktföreningen” i syfte att beväpna ”en så stor del av befolkningen som möjligt”. Även hans far, Waldemar, anslöt sig till oppositionen vid den här tiden.

Exakt vilket mål oppositionen hade var dock, som Zetterberg skriver, oklart men i oktober 1903 skedde två händelser som kom att bli avgörande för händelsernas förlopp. Den ena var att Bobrikov fick en diktators makt. Den ovannämnda språkförordningen trädde i kraft, censuren hårdnade ytterligare och ryssar tillträdde tjänster inom förvaltningen, oavsett om de hade kompetens eller inte. Den andra, som ägde rum 24 oktober, var att Eugen Schauman friade till Elin Borgström, som han älskat länge, men fick ordet ”aldrig” till svar. Detta kan betraktas som en bagatell, men det var det inte för Schauman som länge plågats av en känsla av mindervärdighet och granskar man mänsklighetens historia märker man ganska snart att även små saker kan leda till stora, ibland förödande händelser. Zetterberg formulerar denna händelses betydelse på följande sätt: ”Ända till dess hade Eugen ’bara’ grundat skytteföreningar och förberett sig för en folkresning, alltså arbetat på sitt maximiprogram. Men hittills hade han knappast planerat att ta livet av vare sig Bobrikov eller sig själv”. Den 24 oktober 1903 ändrades dock detta. Nu hade Schauman, som Zetterberg skriver, ”ingenting mer att förlora. Därför började han fundera på ett sätt att visa andra vad han dög till”.

I februari 1904 hade han fattat beslutet att först ta livet av Bobrikov och sedan sig själv. Zetterberg noterar att det var vid den här tiden som Schauman skrev avskedsbrev och testamente, samt ett brev till tsaren. Enligt Zetterberg ordnade han även upp alla sina angelägenheter samt ägnade sig ”med osvikligt intresse åt skjutning” under sina sista veckor i livet.

Skotten i senaten
Den 16 juni 1904 iakttog Schauman Bobrikovs rörelser i Senatsborgen. Han hade sett till att vara på plats före den ryske generalguvernören och, enligt Zetterberg, befann han sig på översta våningen. När han såg Bobrikov ”långsamt gå uppför trappan” började han gå nedför, i riktning rakt mot den äldre mannen, som inte anade att döden närmade sig. Plötsligt stod Schauman framför Bobrikov och avlossade tre skott mot honom. Därefter riktade attentatsmannen vapnet mot sitt eget hjärta och tryckte av två skott. De två skotten mot hjärtat dödade Eugen Schauman omedelbart. Bobrikov, däremot, dog först dagen därpå.

Senatsborgen där de fem skotten avlossades. Fotografi från år 1908. Foto: Wikimedia Commons/The Finnish Museum of Photography @ Flickr Commons/I.K. Inha.

Nyheten om Bobrikovs död mottogs med glädje i Finland, men de fem skotten i senaten ledde även till att ryssarna lät genomföra omfattande husrannsakningar, vilket ledde till både häktningar och deportationer. En av de som häktades var Waldemar Schauman. Han frikändes snart, bara för att kort efteråt anklagas för högförräderi. Han frigavs dock av finska hovrätten 1905.

Några kritiska röster mot Schaumans dåd höjdes visserligen, enligt Zetterberg, men de flesta finnar betraktade honom som en hjälte och lät upphöja honom som en symbol för Finlands kamp mot Ryssland. Än idag betraktas han som en hjälte i Finland, inte minst i nationella kretsar. Under andra omständigheter hade han endast gått till historien som en mördare och terrorist.

Parnassen läser Serotonin av Michel Houellebecq

0

Vänsterbourgeoisiens förortsförakt

0
Kulturmarxisteranas haveri bekräftas av det faktum att de inte är välkomna i den förort de påstår sig försvara, menar Petrit Latifi. Foto: News Oresund

Det är förvånansvärt många som tror att postmodernister värnar om resurssvaga grupper i samhället. Min erfarenhet talar för det rakt motsatta. Postmodernister låtsas bry sig om förorten för att kunna använda den som ett ”argument” mot meningsmotståndare. Genom att insistera på att det är vita gubbars fel att förorten befinner sig i utanförskap har man skapat ursäkter för att fortsätta vara segregerad. Man har missat att även vänstern har en främlingsfientlig och klassföraktande bourgeoisie-klass som genom sin godhetsnarcissism förstör livet för många av förortens medborgare.

Det är svårt för mig att inte se ett mönster i kulturmarxisternas resonemang. Varje misslyckat fenomen, som till exempel mångkulturens påstådda fördelar, rationaliseras med intersektionalitet. Om det inte är socioekonomiska faktorer som är orsaken till utanförskapet så är det strukturell rasism. När det motbevisas så är det istället kön, maskulinitet och konservatism som är orsaken – men utan några belägg.

Ingenstans får jag läsa om det individuella ansvaret och den integrationsplikt som varje medborgare har. Det kan bero på att postmodernisterna gärna reducerar förorten till sin gruppidentitet, vilket är ett tecken på inverterad rasism. Jag tror att vänsteraktivister inte vill ställa krav eftersom det kan leda till välintegrerade invandrare som inte nödvändigtvis identifierar sig med vänstern. Postmodernisternas nya adel använder sin narcissistiska godhet för att lura förorten att fortsätta rösta på dem.

Nyligen publicerade en vänsteraktivist en tweet som lydde “Finns det något mer idpol (sic!) och självhat än invandrare som hatar invandring? Att man vill bli så accepterad av det nya landet att man till och med anammat rasismen.” Utöver att budskapet bör tolkas som djupt främlingsfientligt insinueras också att invandrare som är för reglerad invandring alltså är rasister.

Vi låter detta få sjunka in lite. Det som förbluffar mig är ironin i det hela. I många fall så föraktar förorten svenska vänsterliberaler på grund av deras bristande trovärdighet. Sexualliberalism och genusteori är inte uppskattat i förortens annars konservativa kultur, men postmodernisterna vägrar acceptera detta av rädsla för vad det kan betyda. Kulturmarxisternas haveri bekräftas av det faktum att de inte är välkomna i den förort de påstår sig försvara.

Tragedin i det hela är att postmodernismen med offermentalitet och ursäkter har infekterat vissa förorter, vilket har skapat incitament till att fortsätta leva i utanförskap. Jag tror att segregationen i högsta grad är orsakad vänsterns kravlösa invandringspolitik men också integrationspolitik. Hade en konservativ politik fått styra hade man sannolikt haft fler välintegrerade invandrare och mindre utanförskap.

Samtidigt som vänsteraktivisterna sällan eller aldrig bor i förorten så är de ”experter” när det kommer till att försvara den. Dessa aktivister påminner om charlataner som egentligen inte kan någonting om varken mångkultur eller utanförskap. Vänsteraktivisternas adel måste stiga ner från sin bärstol som hänger på förortens axlar och erkänna att man helt enkelt har haft fel. Ju snabbare man kan göra det desto snabbare kan vi bemöta utanförskapets utmaningar och därmed också rädda framtidens generationer från ett liv i elände.

Tio års arbete i alternativmedia: En ringmur av tystnad

0
Det finns en ringmur av tystnad som delar och splittrar debattörer i olika nivåer av ”godkända” och ”icke godkända”, skriver Julia Caesar. Foto. Wikimedia Commons.

Kära vän!

Du skriver och frågar mig varför vi ska försöka rädda vår civilisation.

”Varför ska vi egentligen göra det?” skriver du. ”Den är ju inte livsduglig. Går inte att rädda.”

Du rör vid tankar som jag har haft i olika omgångar under de senaste tio åren. När jag började skriva krönikor på den danska bloggen Snaphanen 2010 hade jag till en början en naiv tro på att jag kunde påverka någonting. Jag trodde att om jag med väl underbyggda fakta kunde visa vad som händer med Sverige skulle det kanske få människor att vakna upp ur deras allting-är-bra-dvala.

Herregud så naiv jag var! Jag nyktrade till efter några år. I dag tänker jag att om de vill sova vidare trots att Sverige avvecklas framför deras ögon – låt dem göra det! Varför skulle jag försöka hindra dem? Vissa sover så gott att de lika gärna kunde stoppas upp eller ställas ut i vax på Madame Tussauds. Ingen skulle märka skillnaden.

Du skriver något snällt om det fantastiska i att med järnvilja fortsätta borra i vår tids vansinne. Men det är inte särskilt fantastiskt, det handlar ju mest om att jag har ett behov av att försöka förstå vår egen värld och samtid, alltså ett egoistiskt behov. Att skriva brukar vara ett bra sätt att reda ut saker för sig själv.

Du och jag är så gamla så vi borde ha antikvitetsvärde. En fördel med att bli äldre är att man ser klarare på mycket. Men jag märker också allt oftare att mina referenser till tid, namn och olika kulturyttringar – sådant som vi har upplevt i våra liv – faller rakt in i ett tomrum. Det är som att klafsa omkring i kvicksand. Jag tänkte på det senast när jag skrev var sin liten minnesteckning över den brittiske filosofen och författaren Sir Roger Scruton och den svenske artisten och låtkompositören Ola Magnell, som båda avled nyligen.

Jag kände tydligt hur mina rader, och podden om Roger Scruton, bokstavligen föll till jorden som vissna löv. Plötsligt slog det mig att namn som är självklara delar av ditt och mitt och andra jämnårigas liv kan vara helt okända och fullkomligt ointressanta för generationerna efter oss.

Lite sent påkommet kanske, och det var en känsla av isande ensamhet. Ungefär som att vara en av de sista svenskarna som minns hur Sverige var när det fortfarande var Sverige. Om man pratar med någon ung människa om hur det var ler de i bästa fall för att vara artiga mot en äldre dam, men deras ögon röjer en blandning av oförståelse och pinsamhet. Hur ska de kunna förstå vad vi har förlorat? Är det ens önskvärt att de förstår?

Till det normala åldrandet hör att känna sig alltmer ”fel” och främmande i en tid när man delar allt färre referenspunkter med sin samtid. Du vet: ju äldre man blir, desto mer krymper det gemensamma erfarenhetskapitalet. Men det som sker i Sverige är på intet sätt normalt. Den kulturklyfta som finns gapar som ett slukhål i marken.

Var finns det gemensamma, det som vi delar? Vad du och jag borde göra är naturligtvis att skrapa ihop våra mentala resurser och gå en kurs i somaliska inför att behöva anlita hemtjänsten eller en eventuell intagning på serviceboende så småningom, så att vi kan göra oss förstådda och på grund av språkliga missförstånd slipper få sömntabletter till frukosten och uppiggningsmedel till middag.

Om man nu får någon middag? Har du övervägt det? Har du en reservplan?

Just nu är jag inne i en period av samma kategori som Leif Östlings ”Vad f-n får jag för pengarna?”. Fast inte vad gäller pengar – där är ju farbror Staten än så länge ganska nådig mot oss pensionärer. Man sliter inte brödet ur munnen på oss, inte ens om man stämplas som ”näthatare”. Inte än.

Dina rader träffar mig rakt i magen när du skriver att det svenska välfärdssamhället är en icke livsduglig samhällstyp, och varför ska vi försöka rädda det? Jag tänker efter noga, i flera dagar. Frågan rör vid det allra innersta, vid tro, hopp och livsmotivation. Att ha modet och kraften att göra upp med sina illusioner är en av människans allra tuffaste uppgifter. Varför ska vi konfronteras med grå obarmhärtig granit när vi kan linda in oss i sjok av lenaste siden?

Till slut svarar jag att jag tror att potentialen att rädda vår civilisation är mikroskopisk, sedd till den galenskap och insiktslöshet som utspelar sig på samtliga områden; okontrollerad massinvandring, folkutbyte, skolan, sjukvården, den skenande våldskriminaliteten, lögner, korruption och allmänt utbredd dumhet och inkompetens. Sverige är ett land som styrs av dumbommar. Visserligen är det en del av vår mänskliga natur att söka efter krokar att hänga upp vårt hopp på. Men jag ser inga sådana krokar längre, och de jag har sett tidigare har nog mest varit uttryck för ett önsketänkande.

Det som gäller nu är att försöka leva med de insikter som både du och jag har och ändå hoppa upp ur sängen varje dag, göra sig en kopp kaffe, motivera sig att leva på och förse sin organism med bra sammansatt näring och själen med god musik. I övrigt avskärma sig och försöka skydda sig från MSM:s lögner och verklighetsförfalskning så gott man kan.

Så mitt svar på din fråga huruvida vi ska försöka rädda vår samhällsbildning är NEJ. Jag tror inte ens att det går att rädda en civilisation som har bestämt sig för att begå självmord. Det går inte att vända en förstörelseprocess som har gått så långt som den har gjort i Sverige. Jag tror att sådana processer följer vissa naturlagar, och jag har inte lust att ljuga för att hålla människor på gott humör.

Ivar Arpi berättar i Svenska Dagbladet om hur han förföljs för det han skriver. Du har säkert läst det. Rubriken lyder ”Den här larmknappen går direkt till polisen”. Sedan är det stopp. Artikeln är låst. Svenska Dagbladet vill nämligen ha betalt två gånger. Först inkasserar de Skandinaviens största presstöd, 40 miljoner förra året. Sedan vill de ha betalt per artikel. Hur många gånger har vi inte svurit över den makalösa fräckheten?

Som du vet ligger jag inlagd på sjukhus i upprepade omgångar den här vintern och är utan min laptop, så det har dröjt innan jag har kunnat läsa Arpis artikel. Han lever med hot och hatiska yttringar från våldsvänstern, men också från journalister, politiker, aktivister – från RFSU, Ordfront, Politism, Dala-Demokraten, Researchgruppen, Svenska Palestinagrupperna och andra, skriver han.

Han kallas rasist och nazist, hålls som ansvarig för mord på barn, bland annat treårige Alan Kurdi som valsade runt i världsmedia i början av september 2015. Drunknad för att hans pappa så förfärligt gärna ville ta sig från Turkiet till Sverige och få nya tänder gratis.

Arpis text är upprörande, men jag känner mig rätt kallsinnig. Tack, jag vet hur det är att vara mordhotad, leva med polislarm som enda trygghet och byta boplats varje natt. En del av mig vill säga ”Välkommen i klubben, Ivar Arpi!” Klubben för oss som hatas och hotas för att vi förmedlar fakta, helt enkelt gör vårt jobb som journalister.

Arpi rekommenderas att välja olika vägar till och från jobbet och aldrig ha hörlurar på sig utomhus. Han är en stor stark man i sina bästa år. Han ser ut som en viking, jag menar det positivt. Han tränar boxning och får låna ett larm av polisen. Vänner på högerkanten mordhotas, berättar han. Men ingen verkar bry sig när det är ”rätt” personer som hotas.

Nej, det är just det. När ”rätt” personer hotas är det helt okej – ja, berömvärt.

Och för min del, har jag förstått, är jag överkvalificerad och absolut ”rätt” person att hata och hota. Du har ju levt med mig igenom allt hat och hot i flera år, kära vän, så du om någon vet vad jag talar om. Du var en av dem som stod kvar när minst halva min vänkrets sade upp sig.

”Sade upp sig” är förresten inte rätt uttryck. De försvann bara in i tystnaden, slutade höra av sig. Vilken ynkedom! Vi hade känt varandra i 20-30 år, men uthängningen i media betydde mer för dem än flera decenniers vänskap. Det är märkligt hur lite man kan sakna människor som beter sig så. Man inser att de inte var några vänner. Allt det där har ju du också upplevt. Och nya vänner har kommit till – riktiga vänner.

Jag känner igen mig i allt som Ivar Arpi skriver. Jag har fått min författarpseudonym röjd. Såna som jag som ”missbrukar yttrandefriheten” har inte rätt att vara anonym, skrev Expressen. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har hängts ut som ”rasist”, ”nazist”, ”fascist”, ”islamofob” och ”rasbiolog”, mordhotats, skymfats, skandaliserats i alla stora media. Dock har ingen kunnat peka på några faktafel i det jag skriver, så jag förstår att desperationen, i avsaknad av sakargument, är på topp.

Frilansen och HBTQ-aktivisten Annika Hamrud sålde min identitet till Expressen. Hon begick ett karaktärsmord på mig vars motsvarighet mig veterligt inte har gjorts ens på någon dömd massmördare. Som du säkert minns nöjde hon sig inte med de vanliga rasist-glåporden, hon publicerade dessutom min sjukdomshistoria och misstänkliggjorde mina funktionshinder eftersom de enligt henne inte finns. Så att alla skulle förstå att mitt verkliga funktionshinder sitter i huvudet.

Och det tog folk till sig. De tog det till sig så till den grad att jag fortfarande fem år senare inte kan få hjälp med min dator när den krånglar eller med målning av eller takarbeten på mitt hus. Vem vill göra jobb åt en ”rasist” som dessutom är galen? Jag bor som du vet i utpräglad glesbygd där skvaller inte bara är en av huvudnäringarna – dessvärre har bygden också en överrepresentation av kommunister (12 procent i senaste valet). Människor som inte besväras av nämnvärda kunskaper i de ämnen jag skriver om och knappast ens har sett en invandrare på vykort. Men en sak ligger dem varmt om hjärtat, och det är att göra mig till persona non grata så att jag ska bli effektivt utesluten ur alla sociala sammanhang.

De utgör något slags societet i bygden, de där kommunisterna. De uppfattas som auktoriteter av befolkningen, och de har tagit kommandot över bygdegården. De dominerar hela det magra kulturlivet i bygden, och de sprider sina hatbudskap på Facebook. Och folk är så dumma så de tror att vad ”societeten” säger och skriver är sant! Så du förstår nog att jag undviker att sätta min fot i bygdegården eller gå och lyssna på någon konsert i kyrkan och riskera hatiska blickar eller framvästa rasisttillmälen. Du har säkert också märkt att man blir skörare med åren. I vår ålder finns det gränser för hur många angrepp man orkar utsätta sig för.

Ett okänt antal människor i hela Sverige lever i den fasta förvissningen att jag är rasist och psykiskt sjuk. Knäpp. Foliehatt. Strålkäring. Utslagen frontallob. Toktant. Sinnessvag. Konspirationsteoretiker. Smuts som ska bort. Arbetsskygg bidragsparasit. Döda russintanten med mjältbrand. Hoppas hon får ett helvete utan dess like.

Jag har ingen aning om vilka de här människorna är eller när och var jag plötsligt kan komma att möta någon av dem. De kan dyka upp var som helst och när som helst. Varje gång jag ska träffa en ny människa, till exempel i sjukvården, oroar jag mig för om han eller hon har googlat på mitt namn och tror på alla lögner som finns på nätet? När jag ska opereras ställer jag frågan till narkosläkaren – vad kommer de att säga om mig när jag ligger i narkos?

Ansvaret för mordet på Alan Kurdi delar jag enligt medias mening med Ivar Arpi. Vi verkar vara rätt många som är ansvariga för Alan Kurdis död, förutom den verkligt skyldige, hans far. Jag är i princip också skyldig till folkmord under ”den största flyktingkatastrofen i mänsklighetens historia”. Men jag kan inte erinra mig att Ivar Arpi hade några problem med att jag 2015 utsattes för det han själv utsätts för nu. Han har aldrig låtsats om min existens, och han har själv kallat människor för ”rasister”.

Skillnaden mellan Arpi och mig – nu och när hoten och skymfningarna haglar över mig 2015 – är ålder, kön, fysiskt skick och typ av bostad. Den största skillnaden av alla är att jag arbetar ideellt i alternativmedia, inte är ledarskribent på en dagstidning med Skandinaviens största presstöd.

Chocken och indignationen verkar bestå av just det: att numera kan även hedervärda RIKTIGA journalister drabbas, inte bara swishhoror och annat löst folk. Det är ju EN HELT ANNAN SAK. Eller hur?

Jag har arbetat som journalist i dagspress sedan 1967 och varit medlem i Journalistförbundet lika länge. Det hindrar inte Helena Giertta, chefredaktör för min fackförbundstidning Journalisten, från att haspla ur sig tre hatiska ledare i rad om mig. Hon anser att jag ska skämmas. För vad är oklart.

Om man bor i lägenhet ovanför första våningen har man en exponeringsyta utåt, ytterdörren. Och den kan bytas mot en säkerhetsdörr.

Om man bor i ett fristående hus är alla ytterväggar, och i synnerhet dörrar och fönster, exponeringsytor utåt. I ett enplanshus är man helt oskyddad.

Jag bor ensam i ett litet enplanshus i glesbygden med fönster på alla sidor. Inga grannar på nära håll. Som hjärtsjuk kvinna, 70+, tränar jag inte boxning. Min fysik är inget att hänga i julgranen precis. Efter dreven och hoten får jag illegal tårgas i present av en vän. Vill någon polisanmäla det, var så god!

”Hoten kommer i vågor men leder aldrig till åtal” skriver Ivar Arpi. Ja exakt! Alla förundersökningar läggs ner. Jag överklagar. Överklagandet avslås.

Vårt efternamn är mycket ovanligt. En av mina anhöriga byter efternamn. Känner sig tryggare.

Hånet. Att jag är elöverkänslig – en arbetsskada från arbetet med de första, högstrålande bildskärmarna på Dagens Nyheters redaktion 1986-87, tycks väcka ett särskilt hat och en oemotståndlig lust att håna mig.

”Har hon en handvevad dator?” skriver lustigkurren Henrik Schyffert på Twitter. Ha ha! Jodå, jag har humor.

Efter fyra oannonserade, djupt obehagliga och skrämmande hembesök av Annika Hamrud och Niklas Orrenius och deras fotografer, inalles sex personer, slår DN/Expressen till i en samordnad aktion. Att de samarbetar om att ofreda mig och hänga ut mig bekräftas senare när Annika Hamrud reser land och rike kring och föreläser om vilket fantastiskt scoop det var att röja min identitet. Hon berättar för åhörarna att hon och Niklas Orrenius är kompisar som hela tiden har haft kontakt med varandra och samarbetat om planläggningen och turerna i att ofreda mig vid mina olika bostäder.

Niklas Orrenius skriver att ”den nationalistiska nätmediebubblan är central för SD:s succé. Och Julia Caesar spelar en nyckelroll.”

Det var som tusan! Det hade jag ingen aning om. Det skulle de veta på det lilla snus-Konsum någon mil bort där jag brukar handla. Den vithåriga tanten som står borta vid grönsaksdisken och velar över morötterna är en av SD:s digitala fotsoldater! En rasistisk näthatare! När hon inte köper mjölk eller morötter ingår hon i den nationalistiska nätmediebubblan och spelar en nyckelroll för SD:s succé! Jojomensan!

Sådana konspirationsteorier kan ju få praktiskt taget vem som helst att rycka åt sig en tjänstvillig fotograf med känsla för hetsjakt och sätta sig på ett plan från Malmö till Bromma och sedan ytterligare ett plan från Bromma vidare ut i landet, samt skaffa en hyrbil för att jaga mig ute i skogen där jag bor. Alltihop givetvis betalt av DN.

Niklas Orrenius kompis Andreas Ekström skriver helt objektivt på sin blogg:

”En av landets mest erfarna reportrar, DN:s Niklas Orrenius, som är en vän och tidigare Sydsvenskan-kollega till mig, får veta vem Julia Caesar är. Han åker därför hem till henne för att knacka på och fråga om han kan få en intervju. Han gör två försök med ett år emellan tillfällena. Han gör detta på ett sansat och måttfullt vis. Det vet jag, eftersom jag känner honom som jag känner mig själv, och vet hur han är som både journalist och människa.

”JC är en av de digitala fotsoldater som gör SD:s framgångar möjliga, en del av ett större mönster i offentligheten” fortsätter kompisen Ekström.

När Expressen röjer min identitet passar de på att samtidigt vidta en mycket uppseendeväckande publicistisk åtgärd. Tidningen avpublicerar en krönika av sin egen världsreporter Ulf Nilson. Krönikan är en recension av min bok ”Världsmästarna”, publicerad 2010, där Nilson kommenterar mitt val att skriva under pseudonym och varnar för att jag kan bli mördad. Ulf Nilsons krönika raderas. Ansvariga på Expressen är väl medvetna om att de sätter mig i en högriskzon för våld som till och med kan beröva mig livet, men det får dem inte att darra på manschetten.

I TV4 Nyhetsmorgon (cirka 1:25 min) jublar den tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) – ”Bra Expressen, BRA GJORT!”. Han säger att det är mer befogat att publicera bilder på mig – som aldrig har varit misstänkt för något brott – än på kriminella personer som är misstänkta för grova våldsbrott. De kan ju få sina liv förstörda!

Rebecca Weidmo Uvell kallar mig psykiskt sjuk på sin blogg. Jag mailar och uppmanar henne att ta bort lögnen. Hon vägrar.

Sverige 2015 lever i en masspsykos, och efter röjandet av min identitet utlyses en inofficiell tävling om vem som kan skita ner mig mest. Vem har de fulaste orden, de vidrigaste adjektiven? I en text med rubriken ”Stöveltramp vid horisonten” anstränger sig ledarskribenten Oscar Sedholm i västerbottniska Folkbladet maximalt för att kamma hem förstaplatsen i denna gödselstacksstafett:

”Hennes skriverier ekar av klassisk nazism och en sedan länge övergiven pseudovetenskaplig ådra av rasbiologi, mänskliga essenser och ett liknande av människor vid djur.”

”Det är en rutten burk med maskar som öppnats i och med avslöjandet, som låter oss blicka in i fascismens mörka tankekatakomber.”

Den 25-årige Sedholm eldar upp sig mer och mer. Snart förvandlas han till psykiater:

”Vi ser i artikeln hur JC:s utveckling går från amalgamsjuk till elöverkänslig. Två ”medicinska tillstånd” som aldrig fått något reellt, vetenskapligt stöd. Efter att hon gått i förtidspension börjar hon som privatperson publicera allt vildare texter om etablissemangets korruption och apokalyptiska skriverier om de nordiska folkens stundande undergång. Vi kan helt enkelt utröna en klassisk bana mot allt djupare paranoia, där till slut alla som inte skriver under på hennes verklighetsuppfattning är en del av konspirationen.”

”Denna typ av argumentation är typisk för Sverigedemokraternas ljusskygga, anonyma front på nätet. Skillnaden här är att vi får se hur det utvecklats från otrygghet och misstro till antiintellektualism och renodlad nazism.”

”Tyvärr är jag rädd för att Julia är ett förlorat fall. Det vi däremot måste göra för att stoppa inflödet till fascismen är att bygga ett tryggt samhälle, där människor inte behöver känna sig så desperata att de söker sig till förgiftade, bruna källor.”

När drevet går står alternativmedia upp som en man till mitt försvar. Du också. På Avpixlat skriver Mats Dagerlind ett flammande försvarstal för mig och en lika flammande uppgörelse med skamjournalisterna. På sin blogg uppmanar journalisten Marika Formgren till bojkott av DN och Expressen: ”DN har förklarat krig”. Det värmer. Ni är min räddning, ni och mina närmaste. Det är tack vare er jag orkar fortsätta skriva. Jag har inte ord för den tacksamhet jag kände då och fortfarande känner gentemot alla er som gav mig stöd när hela medieetablissemanget ville se mig död för sina fötter.

Tio år senare är medielandskapet förändrat. Alternativmedia växer sig allt större och erövrar allt fler arenor och uttrycksformer: skrivet material, poddar, videos, böcker, studiosamtal, webbtelevision.

Gammelmedia med sina skamliga lögner och sin manipulation har i flera decennier motarbetat fakta på invandringens område och många andra områden. De har medvetet struntat i att göra sitt jobb och bär ett mycket stort ansvar för att Sverige i dag befinner sig i ett läge där det är osäkert om landet går att rädda till kommande generationer. De har minst lika stor skuld till förfallet som politikerna.

Nu känner de med all rätt marken skälva under sina fötter. Det bör de göra. Om X antal år kommer det inte längre att gå att tvångsbeskatta svenska folket för att bli beljugna och förda bakom ljuset av public service. Nya sånger kommer att sjungas av nya människor som står på folkets sida, inte på etablissemangets.

Själv känner jag mig ofta omgiven av en ringmur av tystnad. Både av gammelmedia och alternativmedia. Jag skrev ju i början att jag är inne i en period av samma kategori som Leif Östlings ”Vad f-n får jag för pengarna?” Av det korrumperade gänget i MSM är inget annat att vänta.

När jag summerar mina tio år i alternativmedia har jag i fyra böcker och mer än 800 krönikor samt ett antal poddar citerat, länkat till, lyft fram och gett cred till hundratals opinionsbildare både i och utanför MSM. Ingen har gjort något motsvarande till mina krönikor, med några få undantag.

Det är Ingrid Carlqvist och Karl-Olov Arnstberg, och Avpixlat medan de fortfarande var Avpixlat och inte hade blivit Samhällsnytt. Sedan slutade de med det. Ingrid har också journalistbakgrund och har ofta pratat om den särskilda förbannelse som drabbar oss som har bytt sida. Vi ses som förrädare. Men vad är det vi har förrått? Hur ser MSM:s maktlakejer på sitt eget förräderi?

Nya Tider har också visat sig öppna och välkomnande mot mig. De publicerar gärna mina krönikor. I övrigt existerar jag inte. Det är en säregen känsla. Det spelar ingen roll vilka ämnen jag skriver om: arkitektur, det digitala samhället, tatueringar, skolan, DDR, barn, fåglar (min krönika om gökens förlorade värdegrund är ”det mest rasistiska jag någonsin skrivit” enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski), klassisk musik, människor som söker ett annorlunda liv i en enkel stuga långt ute i vildmarken… Du känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte söker bekräftelse eller beröm. Jag vet att jag kan skriva. Men det känns egendomligt att leva och arbeta i ett lufttomt rum, att vara omgiven av denna ringmur eller vallgrav av tystnad.

Från gammelmedia väntar jag mig absolut ingenting. De kommer aldrig att be om ursäkt för sitt svinaktiga beteende mot oss som råkade höra och se varningssignalerna lite för tidigt.

Deras brunsmetning har varit mycket effektiv. Lång hållbarhet har den också – så lång att jag som 75-åring inte räknar med att under min livstid bli fri från de lögner som har vräkts över mig.

Något svårare att förstå är den ringmur av tystnad som övriga alternativmedia bygger omkring mig. Jag tycker att vi ska hjälpas åt. Vi må ha skillnader i inriktning sinsemellan, men vi har samma fiender: de som vill strypa yttrandefriheten och utplåna Sverige och andra nationalstater.

Den brittiske författaren Douglas Murray gav mig en ledtråd häromdagen när jag lyckades trassla mig ur den obekväma droppställningen på fem hjul här på sjukhuset och lyssnade på honom i en podd. Han sa ungefär:

”Ofta under hela mitt vuxna liv har jag undrat varför så få människor står upp för fakta och försvarar sanning, principer och hard facts.

En av de insikter jag har fått är att de flesta människor inte är intresserade av fakta. De är inte intresserade av sanningen. Vad de är intresserade av är en cost-benefitanalys, en riskanalys. Om den går i en riktning som ger dem mer pengar och andra fördelar – well, do it!

Om analysen går i motsatt riktning, om någonting skulle kosta dig för mycket, innebära för stora risker, då avstår du.”

Vad tror du om den teorin? Jag tror att den stämmer. Douglas Murray är ovanligt klok för sin ålder, han är bara 40. Människans starkaste drift är överlevnaden, till nästan vilket pris som helst.

Jag inser att jag gjorde en jäkligt dålig riskanalys för tio år sedan. Men jag ångrar ingenting. Inte ett enda ord.

Jag lever vidare med den där ringmuren av tystnad. Om jag inte hade gjort det jag har gjort hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.

Var rädd om dig, min vän!

De varmaste hälsningar

Din vän Julia

Jokern – en rebell utan syfte

0
Jokern vill peka mot någonting mörkt i den moderna kulturen. Foto: Filmtrailer

Det är ännu en gång dags att tolka Batmans trogne ärkefiende Jokern. I sin fiendskap med Batman utses han vanligtvis till en representant för kaos, där Batman i kontrast till detta får representera ordning. Jokern vill riva ner och förstöra, Batman vill bevara och bygga upp. I tidigare filmatiseringar har Jokern tolkats som gangsterboss, filosof och sedan återigen som gangsterboss. Denna gång är han emellertid ingenting av detta. Inte en gangster av klassiskt snitt. Inte en filosof som är beredd att döda för sina idéer. Inte en psykopat som hänger på nattklubbar med snygga tjejer.

Istället kan man säga att Jokern, eller Arthur Fleck som han får heta denna gång, är en nolla. Ett fullständigt misslyckande som vid vuxen ålder bor hemma hos sin mamma. Han har en bakgrund av psykisk ohälsa och har tidigare varit inskriven vid institution. Sin försörjning har han genom arbete för en firma som hyr ut clowner. Det finns någonting genomgående mörkt i denna film som vill säga någonting om en upplevd samtid. Den som hade förväntat sig episk kamp mellan hjältar och skurkar kommer snabbt att bli besviken; några sådana ingår inte i denna handling.

Det som däremot finns är vanliga människor. Merparten av dem skildrade som ganska lumpna och osympatiska figurer. De begår emellertid inga stora brott, men många små handlingar som ger uttryck för själviskhet och en inte särskilt empatisk inställning till andra människor. Vi får följa Fleck när han på sitt lite speciella vis försöker navigera sig genom en tillvaro som konstant verkar ha udden riktad mot honom. Han försöker vara trevlig och göra gott, men han ges ingen reciprocitet och blir aldrig belönad för sina ansträngningar. När han går hos sin offentligfinansierade psykolog klagar han över att han aldrig känt sig sedd.

Filmens vändpunkt kommer när Fleck en sen kväll är på väg hem från jobbet, som han precis har fått sparken ifrån. Under en tågfärd är ett gäng överklassungdomar sysselsatta med att trakassera en ensam kvinna. Fleck får deras uppmärksamhet genom ett neurotiskt skrattanfall som drabbar honom ibland, och de ger sig på honom istället, men när de försöker misshandla honom drar han sin revolver och skjuter två av dem. Den tredje går han efter och skjuter på perrongen. Det är också i denna scen som man kan börja placera filmen i ett politiskt sammanhang.

I en mer personligt hållen bedömning skulle man kunna tala om att det som vill sägas med denna film är att det inte behövs några kemiska olyckor för att bli galen, vilket varit fallet med tidigare jokrar – utan att det är fullt tillräckligt att leva i det moderna samhället.

Samhället kan med egen kraft skapa sina monster. Men utöver detta antyds också en politisk hållning som jag tror vill säga någonting om vår tids samhällsfrågor: det gäller populismen och den så kallade missnöjespolitiken. Av etablissemang och akademiker ofta framställd som en potent men riktningslös och destruktiv kraft.

I Gotham finns vid den här tiden ett enormt missnöje med överklassen. Till skillnad från andra Batman-historier finns här ingen yttre kraft som konspirerar mot Gotham för att uppfylla ett högre syfte eller i enlighet med någon mästarplan. Överklassen i denna berättelse är helt enkelt rik och den saknar därvidlag förståelse för människor som inte är rika. Här anförs den av Thomas Wayne, far till Bruce, och som ger den ett inte alltför vackert ansikte. När de tre unga männen skjutits av Fleck lanseras i media en bild av att en grupp fina personer med framtiden för sig har avrättats av någon avundsjuk nolla från underklassen.

Elitens arrogans skapar missnöje och frustration
När Wayne går ut och kallar Gothams “verklighets folk” för clowner, så uppstår en oerhörd vrede och människorna går ut på gatorna och protesterar iklädda just clownmasker. I en annan film hade säkerligen Fleck fått växa med uppgiften och blivit rörelsens ledare, men så blir det aldrig. Han verkar ovetandes om dess existens. Hans hela uppmärksamhet är riktad mot de många personliga problem som hopar sig för honom. Missnöjesrörelsen som Fleck ovetandes har skapat lägger heller aldrig fram något program eller någon förklaring om vad den vill. De är just rebeller utan syfte.

Här går det att tala om att filmskaparna vill skildra samtida politiska fenomen. De vill säga någonting om ett etablissemang som framstår som både arrogant och osympatiskt, utan att riktigt ha någon förståelse för varför människor har denna bild. Det går också att tala om en populism, som kan bygga på ett rimligt missnöje men som därefter går fram på ett sätt där den blir skadlig. I denna film är det nämligen svårt att hysa några varmare känslor för Wayne och hans fränder. På samma sätt är det emellertid svårt att se clown-rörelsen som någonting positivt heller. Det går här inte att tala om någon tydlig hjälte/skurk-uppdelning. 

Någon sådan roll går inte heller att tilldela Fleck. I grunden är han en psykiskt sjuk man som mår dåligt och gör sitt bästa för att orientera sig i en tillvaro som behandlar honom mycket illa. Bortsett från vad man annars kan anse att denna film vill säga så är det just denna handling som utgör dess huvudlinje. Jag tror att handlingens kärna således är att filmskaparna vill peka mot någonting mörkt i den moderna kulturen och att Fleck blir vår vägvisare till det. Filmen är därför realistisk på det sättet att det ”onda”, om man så vill, ligger i det vardagliga snarare än någonting övernaturligt.

Det ska dock inte glömmas bort att filmen, just genom sin betoning på psykisk ohälsa, anknyter till någonting ursprungligt i Batman-mytologin. I denna mytologi är det nämligen fallet att brottslingar vårdas på en institution som heter ”Arkham Asylum: for the Criminally Insane”, alltså en rättspsykiatrisk avdelning. Att brottslighet är just motiverat av psykisk ohälsa är någonting som skiljer ut Batman från andra superhjältehistorier. Här lyckas filmskaparna fånga någonting av det mörka och realistiska som alltid funnits i berättelsen om Batman. Att de gör det utan att låta sin produktion spåra ur till ännu en typisk superhjältefilm är en bragd värd namnet.

30 år sedan det stora sveket mot Sydafrika

0
Istället för att förhandla fram en maktdelning gav F.W. de Klerk bort Sydafrika till Nelson Mandela och ANC. Foto: Wikimedia Commons.

För 30 år sedan, i februari 1990, i ett tal till parlamentet, vände Frederik Willem de Klerk, Sydafrikas siste vita president, ryggen åt sina väljare och svek det förtroende vi gett honom.

Jag säger ”vi”, eftersom de Klerk innan han blev president 1989 var han min parlamentsledamot från Vereeniging-området i dåvarande södra Transvaal, där jag då bodde. (Min familj flyttade sedermera till Kapstaden).

En rad omständigheter gjorde att de Klerk hamnade på presidentposten – ett slaganfall tvingade hans företrädare Pieter Willem Botha, kallad ”krokodilen”, att lämna presidentposten 1989. Men ingenting i de Klerks bakgrund indikerade att han skulle föra den omstörtande politik han gjorde.

I en folkomröstning bland den vita befolkningen 1992 gav 68 procent av väljarna sitt godkännande till de Klerks reformförslag: Makten skulle delas jämlikt mellan Sydafrikas olika folkgrupper. Men de Klerk följde inte sina väljares vilja utan sålde ut både dem och sina egna löften för en chans att glänsa på världsscenen tillsammans med Nelson Mandela.

Som tack för att han, utan motkrav, lämnade över Sydafrika till African National Congress fick de Klerk dela Nobels fredspris med Mandela.

Hur kom det sig att de Klerk blev betrodd att förhandla på uppdrag av en så sårbar etnisk minoritet som Sydafrikas europeiskättade befolkning? Det fanns goda skäl till det: Inför folkomröstningen 1992 hade de Klerk tydliggjort sina åsikter. ”Förhandlingarna skulle bara handla om maktdelning,” lovade han. Vid den tiden litade väljarna generellt på de Klerk, som specifikt hade fördömt ensidigt majoritetsstyre. Sådana val hade i Afrika traditionellt följt mönstret ”en man, en röst, en gång”. Över hela Afrika hade samma sak upprepat sig gång efter annan: Radikala svarta nationalister tog makten och sedan upphörde de politiska valen. Och om de ägde rum var de riggade på förhand.

Bland mycket annat gick de Klerks lojala väljare med på att ta bort förbudet mot kommunistorganisationen ANC. Frigivningen av Nelson Mandela, fängslad sedan 1960-talet för inblandningen i terrorplanering, sågs allmänt som något som skulle gjorts långt tidigare. Namibias självständighet och nedläggningen av kärnvapenprogrammet var andra reformer som den vita minoriteten accepterade och stödde. Faktum är att föregångaren Botha redan innan de Klerk kom till makten hade avskaffat de mest uppseendeväckande delarna av apartheidsystemet.

Vad de Klerks väljare däremot inte var med på var att placeras i en permanent politisk underordning. President de Klerk, som anförtrotts att stå upp för våra strukturella friheter, gick med på en total maktcentralisering. Han föll till föga för ANC:s krav och överlämnade makten utan några som helst ”checks and balances” för Sydafrikas minoriteter: boer, britter och zulus.

När den vanlige väljaren fick klart för sig vad de Klerks egentliga avsikt var gick det inte längre att stoppa.

Med de Klerks samarbete och med starkt påverkan från USA:s förhandlare Herman Cohen, vice utrikesminister med ansvar för Afrika, blev Sydafrikas afrikander, britter och zulus utan minoritetsskydd. Vetorätt, maktdelning och en balanserande andra kammare i parlamentet blev det inget av. Även Sydafrikas nya regioner förvägrades den självständighet gentemot centralmakten det först talades om.

Men av någon anledning ser en ny generation av afrikandiska och brittiska sydafrikaner med vördnad på de Klerk, utmålar honom som en reformator och ger honom beröm för att ha tagit ”landet ur den politiska återvändsgränd hon befann sig i”.

”I dag”, förklarar de Klerk-dyrkaren och journalisten Pieter du Toit, ”är Sydafrika en demokrati med rättighetsbaserade garantier.” Du Toit, redaktör för den stor nyhetssajten News24, är helt allvarlig när han utmålar Sydafrika som ett land som ger sina medborgare ”rättighetsbaserade garantier”. Av den anledning bör vi inte ta du Toit på allvar.

Allmän rösträtt ska inte blandas ihop med frihet. Precis som irakierna lärde sig efter sin ”frigörelse” är valsedeln ingen garanti mot kaos och blodsutgjutelse. Det demokratiska Sydafrika visar tydligt att politiska rättigheter och en papperskonstitution inte garanterar de naturliga rättigheterna till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.

Ett civiliserat samhälle är i slutändan ett sådant där individen kan leva sitt liv obehindrat. Om hon inte kan utföra vardagsbestyr utan problem, vilket värde har då rösträtt och en konstitution? Samhällsstrukturer som skyddar liv och egendom kan alltid förbättras. Men när dessa bålverk mot mobbstyre och förödelse sönderfaller, som de har gjort i Sydafrika, går de sällan att återställa.

Det mest förvirrande stycket i du Toits hyllning till de Klerk är hans historiska motivering till de Klerks beslut att lämna över Sydafrika till ANC: ”När Berlinmuren föll 1989,” skriver du Toit, ”tillsammans med en rad regeringar i östblocket, visste [de Klerk] att det var en tidsfråga innan Sovjetunionen skulle falla samman, och med det ANC: s största supporter. De Klerk förstod att det var rätt ögonblick att agera.”

Låt mig se om jag förstår logiken i att ge upp utan att först ha förlorat: ANC:s största understödjare, Sovjetunionen, var på väg att kollapsa. Därför anser du Toit att tiden var mogen att överlämna Sydafrika till Sovjetunionens satellit, ANC? Det är inte bara fullständigt ologiskt. Det är nonsens.

När de Klerk, pådriven av amerikanska förhandlare, gav bort Sydafrika, var ANC-”hjältarna” ett slitet gäng landsflyktiga kommunistiska föredettingar spridda över Afrika och Europa. Enkelspåriga och apatiska, ofta alkoholiserade män vars främsta beundrare var deras svenska ”groupies”.

Någon med verklig makt däremot var Constand Viljoen, krigshjälte och före detta chef för Sydafrikas försvarsmakt. General Viljoen representerade de mer hårdföra afrikanderna och säkerhetsstyrkorna. Viljoen uppfattade korrekt att de Klerk hade förbisett sitt mandat från, och ansvar inför, väljarna. Han planerade att leda en koalition som skulle ha avsatt den ”frilansande” de Klerk och förhandlat fram för en självständig Boerstat.

Samma sak gällde Mangosuthu Buthelezi, statsminister för KwaZulu-hemlandet, hövding för Zulufolket och deras Inkatha Freedom Party. Hans strävan efter självbestämmande för sitt folk förnekats också.

Buthelezi var innerligt trött på att skuffas åt sidan. Han och hans impis (zulukrigare) var precis lika oregerliga som Viljoen. På samma sätt kämpade han för sitt folks rättmätiga del av det afrikanska paradiset. Men för sin syn på decentraliserad suveränitet för Zululand fördömdes denna zulukunglighet och hans anhängare, nära 20 procent av Sydafrikas befolkning, som reaktionärer av västvärlden. Samma västvärld vars intressen de Klerk kämpade för.

Tyvärr fick vare sig den afrikanska adelsmannen Buthelezi eller boergeneralen Viljoen som de ville. Deras självständighetssträvan var ingen match för de beräknande kommunisterna i ANC och deras skurkaktiga kollaboratör: Frederik Willem de Klerk.

Översättning: Markus Jonsson.

Konservativa förbundet utesluter högerkonservativa

0
Konservativa Förbundets öppning i en mer liberal riktning kan stärka förutsättningarna för mindre vänsterorienterade regeringsbildningar. Men på bekostnad av en djupare konservativa idédebatt. Foto: Facebook

Det är kväll på en murrig krog i Stockholm. Haket är välfyllt. Inte så konstigt med tanke på att den mycket populäre, och av vänstern avskydde, M-politikern Hanif Bali skall hålla föredrag på temat kusinäktenskap. Bali är inte först ut som talare. Säsongen har redan bjudit på föreläsningar av bland annat Nyheter idags Chang Frick, MUF:s Benjamin Dousa och Ungsvenskarnas Tobias Andersson. Källor som Exakt24 talat med säger att tidigare evenemangen har varit rakti genom lyckade. Efter en stund dyker Bali upp på scen i en kritvit t-shirt. Utifrån ett liberalt narrativ berör föredraget alltifrån kusinäktenskap på Sicilien och i Mellanöstern, till följderna av detsamma. Efter någon timme fylls krogen av applåder och kvällen övergår till socialisering.

Konservativa förbundet grundades i Stockholm 2011 av individer från moderaternas och kristdemokraternas högerfalanger som ville skapa ett forum för sina konservativa idéer. Exakt24:s källor ger en bild av en till stor del informell grupp vars primära syfte har varit att umgås, hänga på fik/restauranger och, framförallt, ge varandra ideologiskt utbyte. Förbundet inkluderade en bredd av olika individer och kännetecknades av högt i tak.

Men förändringar skedde 2018 när en sverigedemokrat vid namn Julian Kroon valdes till ordförande. Förbundet blev mer formaliserat och började nu alltmer likna äldre liberalkonservativa föreningar som Heimdal i Uppsala och Ateneum i Lund. Efter en tid började lokalavdelningar på olika universitet bildas. Idag är förbundet främst representerade i och runt Stockholm men har som ambition att växa till även andra delar av landet.

Förändringar skedde 2018 när en sverigedemokrat vid namn Julian Kroon valdes till ordförande. Förbundet blev mer formaliserat och började nu alltmer likna äldre liberalkonservativa föreningar som Heimdal i Uppsala och Ateneum i Lund

Enligt Konservativa förbundet själva är man ett partipolitiskt oberoende förbund och endast en ideologisk sammanslutning. Trots detta nås vi av nyheten att ledningen har uteslutit en person ur det konservativa och nationalistiska partiet Alternativ för Sverige, enbart på grund av dennes partibok – något som det var sagt inte skulle spela någon roll så länge man sällar sig till den konservativ ideologin.

Istället är det vänsterut förbundet nu har valt att orientera sig, mot de liberala partierna M och KD. Företeelsen att slå högerut, trots tydliga ideologiska likheter och överlappningar, men samtidigt välkomna meningsmotståndare är inte ny bland konservativa föreningar. Enligt Exakt24:s källor inom borgerligheten var det länge kutym hos Heimdal i Uppsala att porta sverigedemokrater från medlemskap i föreningen, något man enligt samma källor i praktiken har slutat med i takt med att SD vuxit. Nyligen tillkännagavs dessutom att en före detta ordförande, Arvid Hallén, blivit invald i Mattias Karlssons tankesmejda Oikos ledningsgrupp.

Borgerlighetens mjuknande hållning, och faktumet att liberaler som Bali och Dousa talar på ett konservativt studentförbund, ligger väl i linje med SD-ledningens dröm om ett konservativt block. Närmandena till den liberala, borgerliga ”högern” sker parallellt med Sverigedemokraternas och Ungsvenskarnas atlantfärd mot den anglosaxiska liberalkonservatismen. På denna resa har onödig barlast som grundläggande principer kastats över bord. Idén om en ideologisk mötespunkt för alla konservativa får ge vika för det övergripande målet att skapa ett regeringsunderlag för 2022.

Närmandena till den liberala, borgerliga ”högern” sker parallellt med Sverigedemokraternas och Ungsvenskarnas atlantfärd mot den anglosaxiska liberalkonservatismen

Finns det några fördelar av Konservativa förbundets åtstramning? Ett parlamentariskt genombrott för Sverigedemokraterna skulle öka partiets legitimitet och sannolikt även svenska folkets tolerans för konservativa idéer, även om de inte alltid är helt renodlade inom SD. Framgångar för SD kan i sin tur öppna nya dörrar för mer konsekvent konservativa och nationalistiska alternativ. Man kan därefter fråga sig om acceptensen för mer konsekventa högerrörelser kommer att öka, som i fallet med Heimdal, eller om dörrarna kommer vara fortsatt stängda.

En risk med att alltför nära knyta sig till den borgerliga högern är att man riskerar förlora konservativt sinnade vänsterväljare, en inte obetydlig del av väljarunderlaget, något som Jan-Olof Bengtsson skrivit insiktsfullt om. En annan fara med ett alltför nära förhållningssätt är att SD riskerar bli en del av det man en gång var en reaktion mot, en höger formad av liberalism och styrd av marknadsintressen.

Exakt24 har försökt nå Julian Kroon för en kommentar utan att lyckas.

Parnassen avsnitt 2: Fursten av Machiavelli

0

Staten och kapitalet Sverige 2019 remix

0
Ebba Grön framför "Staten & Kapitalet" i Ultrahuset 1981. En låt vars sensmoral artikelförfattaren menar är tillämpbar på Sverige 2019. Foto: Youtube

1980 släpptes låten ”Staten och kapitalet” av bandet Ebba Grön. Samma år föddes jag och trots att jag lyssnat på låten extremt många gånger, har jag inte riktigt fattat innebörden av låten förrän nu. Jag hade aldrig insett att låten handlar om censuren i Sverige 2019.

Det började på tidiga våren 2018, Bonnierägda Expressen och Dagens Nyheter började driva en omfattande kampanj mot Youtube och syftet var att få bort bland annat antisemitiskt innehåll. Kampanjen lyckades och Youtube, som ägs av Google, tog bort flera kanaler som syftade till att sprida detta innehåll. Bonnier fick även Granskning Sveriges sida borttagen, trots att ingen domstol hade pekat ut innehållet som brottsligt. Granskning Sverige valde våren 2019 att starta om kontot men ändock har 4 års fristående journalistiskt arbete försvunnit.

Efter denna lyckosamma kampanj talade justitieminister Morgan Johansson om att han skulle kalla till ett möte mellan regeringen och Google för att få företaget att själv sanera hatet och våldet. Om inte detta sker så är justitieministern inte rädd för att lagstifta för att få bort hatet. Är det kanske därför Youtube driver censuren så hårt?

För dryga två veckor sen fick kanalen se ett klipp borttaget, Youtube menade att det innehöll ”hatretorik.” I klippet beskrev journalisten och socionomen Gunnar Sandelin hur anmälningarna om hets mot folkgrupp hade ökat dramatiskt sedan 90-talet. Som tur var ändrade Youtube sig och la tillbaka klippet. Men frågan kvarstår: är det verkligen sunt att i ett demokratiskt land som Sverige ha en regeringen som springer Bonniers ärenden för att få bort oönskat innehåll från nätet? Jag tycker mer det liknar Kina anno 2006 som, erbjöds ett grovt censurerat Google som sökmotor.

Även om du hatar vissa åsikter tjänar det inget till att censurera dem. Staten ska låta bli att springa storföretagens ärenden och hota företag med lagstiftningar. Internet föddes fritt och internet måste få fortsätta vara fritt.

Parnassen avsnitt 10: Är svensken människa? av Henrik Berggren och Lars Trägårdh

0

Parnassen avsnitt 7: Varg-Larsen av Jack London

0

Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

0
Feminister demonstrerar.

Mycket vatten har runnit under broarna på ett halvsekel. Det var på själva julafton 1965 som Dagens Nyheter publicerade feministen Barbro Backbergers (1932-1999) rasande angrepp på familjen, debattartikeln ”Den heliga familjen”. Artikeln finns att läsa här.

Artikeln var startsignalen – en av dem – till ett halvt sekel av samhällsomvälvningar utan historisk motsvarighet. Backberger var ingalunda ensam – det var under första halvan av 1960-talet som de feministiska stridsropen började skalla i Sverige. Tidpunkten för publiceringen – julafton – var heller ingen slump. Avsikten var att rikta en stor fet smäll rakt i veka livet på kärnfamiljen på årets största familjehögtidsdag.

I sin av ursinne fradgande text kallar Backberger familjen ”vår klart intolerantaste grupp”, ”vår allra mest riskabla institution”, ”en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle” och ”ett sexuellt ägandeförhållande”. I slutet av artikeln klämmer hon till med ”utpressningsinstitut”.

Globalisterna, de multinationella finansintressena, skulle ha gillat det. Ett halvsekel efter Backbergers artikel vet vi att det definitivt ligger i globalisternas intresse att upplösa samhällets grundsten, kärnfamiljen, utplåna familjesammanhållning och nationer och klippa alla sorters band och relationer som håller människor samman.

Ta ifrån människor deras unika egenvärde och intala dem att alla är lika och alltså utbytbara mot varandra. Då blir det mycket enklare att göra människor rotlösa, sammanhangslösa och lättmanipulerade och flytta dem runt som schackpjäser efter globalisternas behov. Ingen kan säga annat än att de har lyckats. Att avskaffa hemmafruarna och upplösa familjerna är geniala drag om man vill skapa den globala människan som kan placeras var som helst på jorden.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien.

Att läsa och skriva om nutidshistoria när man själv har upplevt tiden och händelserna och har egna minnen är som att öppna dörren till en hemlig skatt- och skräpkammare. 1965 var jag omkring 20 år gammal och bodde i Härjedalen, långt utanför Dagens Nyheters räckvidd. Jag skulle snart påbörja min journalistutbildning vid Journalisthögskolan. Jag minns tydligt de jordbävningsartade skalv som Barbro Backbergers artikel utlöste. Hon sköt skarpa skott rakt in i svenska familjers julfirande, och Sverige var skakat. Jag måste ha hört skalven i radion, för vi hade inte DN.

Femtiofyra år senare kan vi se tillbaka på ett halvsekel som förändrade allt; familjen, samhället, ekonomi, idéer, politik och debatt, demografi – ja allt.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien. Några av dem ska jag berätta om här. Håll i er, för det blir en lååång text.

Blev det bättre? Det beror på vem du frågar. Det både fascinerande och brutala med att ha ett långt tidsperspektiv är att det i efterhand är lättare att urskilja de bärande, ofta dolda, politiska och ekonomiska linjerna än när man befann sig mitt i förändringarnas detonationer. I synnerhet om man då var förblindad av ungdom och brist på kunskap och erfarenhet.

Vi som föddes vid andra världskrigets slut föddes rakt in i ett samhällsomstörtande paradigmskifte, en skarv då precis allting skulle komma att vändas uppochner. Men det förstod vi inte då. Vi förstod inte heller vilka krafter som låg bakom.

1950-talet var hemmafruarnas årtionde. Det gick att leva på en lön, även en arbetarlön, och det var självklart att mammorna var hemma och tog hand om barn och hushåll. Men så skulle det inte förbli särskilt länge. Utan att familjerna visste det låg starka ekonomiska och politiska krafter i startgroparna för att underminera familjerna. En kärnfamilj med hemmafru var den familjemodell som många hade valt för att den fungerade och gav både barn och föräldrar trygghet. Men nu skulle den avskaffas. Ett led i strävandena var att kalla hemmafruar ”förlegade” och utmåla dem som ”parasiter”. Det var effektiva skam-ord i ett Sverige som alltid har hyllat modernitet.

Ungefär samtidigt som Barbro Backberger trädde in på scenen på julaftonen 1965 hade några andra kvinnliga författare och debattörer plogat terrängen.

Författaren Eva Moberg (1932-2011) publicerade 1961 en essä med rubriken ”Kvinnans villkorliga frigivning” som satte igång en intensiv och långvarig debatt om mäns och kvinnors ställning i familjen och i samhället i stort. Hon var en liberal feminist som förespråkade inte bara kvinnornas utan även männens emancipation. Hon protesterar mot att kvinnor i första hand värderas efter sina egenskaper som könsvarelser och kallar moderskapet ”en oerhört betungande uppgift” och moderskärleken ”historiens mest exploaterade känsla”.

1962 chockade Kristina Ahlmark-Michanek, född 1938, landet med ”Jungfrutro och dubbelmoral”, en kampskrift för sexuell frihet där hon förespråkar ”kärlek för vänskaps skull” och avfärdar ”den stora kärleken” som krav för att ha samlag. De kraftiga reaktionerna ska ses mot bakgrund av att de sexuella och moraliska normerna i Sverige 1962 var anpassade till att det ännu inte fanns några säkra preventivmedel, och lagen om fri abort skulle inte komma förrän 1975. En kvinna som blev gravid var därför utlämnad till mannens vilja och förmåga att ta ansvar för henne och barnet.

1967 kom nästa smäll, och den kom med betydligt större politisk tyngd. I jämförelse med Monica Boëthius (1928-2009) bok ”Har vi råd med fruar?” vägde tidigare feministiska kampskrifter lätt som små fjun. Boëthius var en opinionsmässig tungviktare, hemmahörande i socialdemokratin och syster till författaren Göran Palm (1931-2016). Hon var 1957–1960 redaktör för Fredrika-Bremerförbundets tidskrift Hertha, under mer än 20 år (1961–1982) verksam inom Sveriges Radio, 1966–1971 som chef för det ansedda programmet Familjespegeln. 1982–1987 var hon chefredaktör för kooperationens tidning Vi, 1978–1982 ordförande i Publicistklubben som den första kvinnan på den posten, och hon var ledamot av regeringens jämställdhetsdelegation – den som vid den socialdemokratiska extra partikongressen 1967 utmynnade i ett beslut om jämställdhet som överordnat politiskt mål i Sverige. Lägg märke till tajmingen mellan Boëthius bok och beslutet på den extra partikongressen! Knappast en slump.

Monica Boëthius ifrågasättande av hemmafruns existens var en välriktad smocka mot själva navet i familjen. Bokens titel anger att hemmafruarnas existensberättigande är en rent ekonomisk fråga och att samhället inte kan tillåta att fullt friska och arbetsföra kvinnor inte förvärvsarbetar. Hon hånar hemmafruarna öppet :

”Vad de gör? Åh, de bonar golv. Och polerar bord. Och stärker gardiner. Och stryker underkläder. Och torkar disk. Och skalar potatis. Och bakar småbröd. Och putsar fönster. Och broderar hyllremsor. Och stoppar korv till julen. Och dammar varje dag. Och gör kroppkakor. Och virkar sängöverkast. Och så vidare i det oändliga. Sysslor finns det ju alltid.

Varför försvaras de här sysslorna så hett? I åratal har jag undrat över häftigheten i det försvar som alltid kommer när hemmafruar upplever sig angripna. Försvarade sig hästkuskarna med samma förtvivlans mod den dag klockan slog för dem?”

Monica Boëthius kallar hemmafruars sysslor ”skriande orationella, otidsenliga och olönsamma”, och ”småkakor och vetebröd hör definitivt hemma under rubriken nöjesliv”. Tonfallet är militant, ofta föraktfullt och nedlåtande. Från bokens utgivning 1967 går en rak linje till de ekonomisk-politiska följderna i avskaffandet av sambeskattningen fyra år senare. Boëthius gav sina partikamrater i riksdag och regering de argument de behövde för att ta detta stora och avgörande ekonomiska steg. Hemmafruarna sysslade med onödigheter och utgjorde en ekonomisk belastning. Deras roll spelades ut samtidigt som hästkuskarna och mursmäckorna blev överflödiga, skriver hon.

När sambeskattningen avskaffades 1971 avskaffades också hemmafruarna. Det politiska svaret på frågan i Boëthius bok, ”Har vi råd med fruar?” var ”Nej”. Från och med 1971 införde Sverige särbeskattning och tvåförsörjarsystem. Två personer i varje familj måste förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop.

De samhällsomvälvningar jag beskriver handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det visste Socialdemokraterna.

Frågan är ett dubbeleggat svärd och kan ses från minst två håll. Från kvinnornas – under hela människans historia har kvinnor varit slavar under sin fruktsamhet. Under årtusenden var spädbarnsdödligheten hög och kvinnors död i barnsäng och fattigdomens sjukdomar, som TBC, de vanligaste dödsorsakerna. Mot den bakgrunden var de metoder för barnbegränsning som kom under 1900-talets senare hälft en revolution. De skulle komma att totalt ändra kvinnors, men också mäns mest grundläggande levnadsvillkor.

Det betyder inte att det saknas anledning att kritisera olika preventivmetoder eller barnbegränsning som sådan. Frågan är som sagt dubbelbottnad och ska också ses ur samhällets och statens synvinkel – hur långt ska staten tillåtas bestämma över människors fortplantning och familjebildning?

Om man gör sig mödan att sätta sig in i hur kvinnors liv har sett ut bara i den närmaste släkten ett par generationer tillbaka kommer man att göra oanade upptäckter och kanske förstå varför de nya preventivmetoderna var så revolutionerande.

Så här såg det ut i min släkt.

Min morfars mor, född 1873, födde tolv barn. Det första, min morfar, föddes 1893. Hon arbetade som ung nyutexaminerad lärarinna i en liten byskola långt ute i Järvsös finnskogar. Barnafadern emigrerade till Amerika, sannolikt innan han fått veta att hans flickvän var gravid, och hans identitet har aldrig kunnat spåras. Åtta år senare gifter hon sig och föder sedan ytterligare elva barn på tolv år. Bara tre överlever till vuxen ålder.

Både min farmor och min mormor fick fler barn än de antagligen skulle ha fått om de hade kunnat välja själva.

Farmor (född 1902) fick sex barn, av vilka ett dog i späd ålder och min mormor (född 1896) fick också sex barn, av vilka två dog i späd ålder.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister, som sjuksköterskan Margaret Sanger (1879-1966). Hennes mamma Anne Higgins genomgick 18 graviditeter på 22 år innan hon dog vid 49 års ålder. Kemisterna Carl Djerassi och Russel Marker, biologen Gregory Pincus och gynekologen John Rock är andra namn ur p-pillrets historia. Läkemedelsindustrin var snabb att fånga upp den lockande, gigantiska marknad som ett kvinnligt preventivmedel representerade. Industrins profithunger innebar att p-pillren släpptes ut för tidigt på marknaden, innan de var tillräckligt kliniskt testade. Historien rymmer klart oetiska inslag, som att pillren med början 1956 testades på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico. Pillren innehöll hästdoser av könshormonet östrogen, 150 mikrogram eller mer, och många av kvinnorna dog av försöken.

1960 godkändes de första p-pillren i USA, och 1964 godkändes de av dåvarande Medicinalstyrelsen i Sverige, till en början bara på indikationen menstruationsbesvär. Sambandet mellan blodpropp och p-piller är väl dokumenterat.

Nu kom samhällsomvälvningarna slag i slag:

1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1975 Lag om fri abort.
1975 Enigt riksdagsbeslut (proposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

I Sverige gäller aborträtten till och med den 18:e graviditetsveckan, mycket längre än i andra europeiska länder som vanligen drar gränsen vid tolfte veckan. 84 procent av de svenska aborterna görs före vecka 9. Trots att det i dag finns ett stort utbud av säkra preventivmetoder gjorde cirka 36 000 kvinnor abort i Sverige 2018. Det motsvarar 19 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år. En alldeles för hög siffra, som tyder på att abort i många fall används som preventivmetod.

Sett mot bakgrund av att socialdemokraterna under perioden 1934-1976 lät sterilisera 63 000 personer, varav cirka hälften med tvång, får p-pillren och aborträtten ses som framsteg. De är åtminstone i juridisk mening frivilliga. Bara några decennier tidigare, 1941, motiverade samlingsregeringens justitieminister Karl-Gustaf Westman (1876-1944, Bondeförbundet) en skärpning av steriliseringslagen (mer tvång) så här:

”Ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den från fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Bondeförbundet och Socialdemokraterna var de mest utpräglat rasbiologiska partierna under 1930- och 40-talen – något att minnas när de i dag talar om ”bruna rötter”. Lyssna på min podd om nazistiska rötter och tvångssteriliseringarna av vad som kallades ”undermåliga människor”!

Samhällskontroll över fruktsamheten var avgörande för den familjepolitik och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna ville genomdriva på 1960-talet och framåt. Men vi får backa tillbaka ytterligare en bit i historien för att förstå varför det var så angeläget att avskaffa hemmafruarna och få ut kvinnorna på arbetsmarknaden.

I den offentliga debatten uppgavs skälen vara ideologiska och handla om kvinnans rätt till valfrihet. Men de verkliga motiven var ekonomiska. De kläddes bara i ideologisk förklädnad. Det gjordes så skickligt att kvinnorna verkligen trodde att de handlade enligt sin egen fria vilja när de i hundratusental tvingades ut på arbetsmarknaden.

Valfriheten stod inte mellan att vara hemmafru eller att lönearbeta. När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden hade de fortfarande allt hemarbete kvar att sköta. De fick två jobb istället för ett.

Orsaken till de tvingande besluten var den här: vid andra världskrigets slut 1945 låg stora delar av Europa i ruiner, men Sveriges infrastruktur var oskadd eftersom vi aldrig blev ockuperade av nazisterna. Vår industri gick på högvarv och skrek efter arbetskraft. Från sent 1940-tal kom arbetskraftsinvandrare från Finland och Sydeuropa. Men det räckte inte. Kvinnorna utgjorde halva den vuxna befolkningen. Om de kunde fösas ut på arbetsmarknaden skulle skattebasen i ett slag fördubblas och den svenska ekonomin nå himmelens höjder.

LO-ekonomen Per Holmberg, sekreterare i Låginkomstutredningen, skriver i boken Kynne eller kön från 1966:

”Samhällsekonomiskt innebär dagens outnyttjade arbetskraftspotential att den svenska nationalprodukten och nationalinkomsten skulle kunna stiga med 25 procent… Dessa 25 procent anger också hur mycket det genomsnittliga svenska hushållet skulle kunna höja sin köpkraft och levnadsnivå med om arbetskraftstillgångarna tillvaratogs upp till potentialen.”

Jakten på hemmafruarna handlade om att göra dem till samhällsnyttiga varelser. Det stötande med hemmafrusystemet var, enligt Monica Boëthius och andra tongivande debattörer, att outnyttjad arbetskraft gick förlorad när en stor del av befolkningen ägnade sig åt ”sysslor med ren hobbykaraktär”. Den gamla familjestrukturen med hemmafrun som sammanhållande kraft framställdes som oförsvarlig och färdig att skrota.

Under loppet av några år genomfördes en rad reformer som drevs fram av röststarka representationer för påstått kvinnliga intressen. De överordnade ekonomiska intressena höll sig diskret i bakgrunden och lät vänsterns nyttiga idioter sköta grovjobbet genom att svepa en ideologisk täckmantel över de ekonomiska motiven. Vänsterns kvinnokämpar kunde på något mirakulöst sätt åberopa ”Vi är många, vi är hälften” – samtidigt som man krävde särskilda rättigheter med argumentet att kvinnor är en diskriminerad minoritet.

Men det var inte förrän 2015 som kvinnor blev i minoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringen reglerades i 1686 års kyrkolag, och då på grund av den övervägande manliga invandringen – som välkomnats av i synnerhet kvinnor.

Genom hela feminismens historia har kvinnor varit duktiga på att i alla lägen dra offerkortet och utropa offerstatus åt sig själva för att nå sina mål.

Kampanjerna för ”jämlikhet” och ”kvinnlig frigörelse” fick effekt: med ”valfrihet” som paroll gav sig mer än en halv miljon svenska hemmafruar ut på arbetsmarknaden från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. Ökningen var särskilt stor mellan 1968 och 1970, då cirka 100 000 kvinnor per år nyanställdes. I praktiken hade de inget val. ”Valfriheten” var ett tvång i och med särbeskattningen. Framför allt var det den offentliga sektorn som växte.

Med en väloljad propagandaapparat lyckades politiker, näringsliv och feministiska aktivister få svenska kvinnor att överge sina modersinstinkter och ge sig ut i lönearbete. I dag har svenska barn och ungdomar större psykiska problem än någonsin tidigare. Samband, någon?

Sverige gick in i en rekordlång högkonjunktur som varade från krigets slut till början av 1970-talet, och den bars fram av kvinnorna. Krafterna bakom kampanjerna visste exakt vilka knappar de skulle trycka på för att nå resultat. Man använde sig av det beprövade receptet att i propagandan anspela på modernitet och vetenskap, som svenskar alltid nappat på, och drog sig inte för att spela ut ”barnens bästa” mot mödrarna.

Vem skulle ta hand om barnen när mödrarna gick ut i arbetslivet? Daghem byggdes i rasande takt över hela landet. Det handlade inte bara om att frigöra mödrarnas tid. Kollektiv barnomsorg erbjuder fantastiska möjligheter att tidigt forma barnen så som staten vill ha dem. Barn är formbara, det visste redan de ryska bolsjevikerna, och det visste de svenska Socialdemokraterna. En av teoretikerna som formade det revolutionära sovjetiska skolsystemet efter statskuppen 1917 skrev:

”Vi måste förvandla de unga till en generation av kommunister. Barn är som mjukt vax, de är mycket formbara och av dem kan man skapa goda kommunister. Vi måste skydda barnen från familjens skadliga inflytande… Vi måste nationalisera dem. Redan mycket tidigt i deras unga liv måste de hamna under det välgörande inflytande kommunistiska skolor erbjuder… Att tvinga modern att överlämna sitt barn till den sovjetiska staten – det är vår uppgift.”

(Ur V. Zenzinov: Deserted. The Story of the Children Abandoned in Soviet Russia. London 1931, sid. 27. Återgiven i Orlando Figes’ ”De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet”.)

Vid 1970-talets slut fanns mer än 350 000 barn inskrivna i den offentliga barnomsorgen. Daghemmen påstods ge barnen större förutsättningar att utvecklas till självständiga individer än om de tillbringade hela dagarna hemma med mamma. Mamman kunde ju överbeskydda sina barn, och barnen riskerade att utvecklas till ”modersfixerade neurotiker”.

Mamman var hursomhelst bara en outbildad amatör utan pedagogisk skolning, medan daghemmen kunde erbjuda professionell vård och en stimulerande miljö där barnen tränades i kollektiva grupprocesser. Radikala debattörer argumenterade i termer av vetenskap och modernitet på exakt samma sätt som när en av de starkaste förespråkarna för tvångssteriliseringar, socialdemokraten Alva Myrdal, på 1930-talet drev kampanj i marxistisk anda för att barnen skulle lämnas in i ”storbarnkammare”, ”där barnen kunde leka under uppsikt av skolade sköterskor som för övrigt borde vara av en särskilt glad och munter människotyp”(!).

Lyssna på den här underdåniga intervjun. Är det barnens eller sitt eget bästa Alva Myrdal talar om?

Jämställdhetsdebatten blev tvingande politik. Kraven på en ny familjepolitik kom inte från folkets djupa led. De teg stilla och var i stort sett nöjda med sakernas tillstånd.

Förändringen drevs fram av en liten högröstad elit, en grupp vänsterintellektuella akademiker som angav tonen – i princip samma vänsterklick som i dag driver frågor om massinvandring, lobbar för HBTQ-intressen och klimatet.

Vänsterextrema Grupp 8 är ett typexempel. Det var vänsterkvinnor från över- och medelklass som skrek marxistiska teser högt men inte hade någon förankring i folkdjupet.

På 1970-talet fogades alla pusselbitar ihop: p-pillren, den fria aborten, särbeskattningen, den feministiska propagandan som påstod att könet är en social konstruktion och att män och kvinnor är lika – men ändå krävde särbehandling av kvinnor. Det är viktigt att se att det var tvingande statliga beslut och åtgärder som under paroller om modernitet och jämställdhet raserade familjen. Den starka staten styrde med järnhand. Det var därför omvälvningen gick så fort. Kvinnokämpar och feminister var bara lydiga verktyg som utnyttjades i hanteringen. Argumenten möttes inte i öppna debatter.

Här ligger det stora bedrägeriet. Vi förespeglades något helt annat än det vi fick. Vi lovades frihet men fick tvång. Vanliga människor hade inte en chans att hävda sina intressen mot en socialdemokrati som gick fram som en gigantisk armé, in i våra sovrum och plånböcker.

Hur många kvinnor (och män) lever med den baksmällan i dag?

En annan lärdom är att se socialdemokraterna som manipulationens mästare. De står inte kommunisterna efter när det gäller att dölja sina verkliga mål.

Om vi räknar från 1960-talet är det nu den tredje generationen föräldrar som lämnar sina barn till kollektiv barnomsorg. Dagisbarnen har vuxit upp och fått egna barn som också är dagisbarn. Ett halvt sekels jämställdhetsprojekt är i hamn. Och alla är nöjda.

Eller?

Elisabeth I översatte Tacitus

0
Porträtt av Elisabet I målat av William Segar 1585.

Elisabeth I, dotter till den ökände kungen Henrik VIII, var drottning av England och Irland 1558-1603. Under hennes regeringstid slog England bland annat tillbaka den spanska armadan som 1588 hotade att invadera öriket. Elisabeth kallades även ”jungfrudrottningen” eftersom hon aldrig gifte sig och skaffade barn.

Nu har en forskare vid universitet i East Anglia av en slump funnit att drottningen på sin fritid översatte den romerska historikern Tacitus till engelska.

– Det som avslöjade henne var handstilen, säger forskaren John-Mark Philo till The Guardian, som även menar att Elisabeth var en mycket skicklig översättare och en ”mycket bättre latinist än jag någonsin kommer att bli”.

Den romerska historikern Tacitus (55-120 e. Kr) är bland annat känd för att ha skrivit om folkgruppen svioner som ska ha levt på en ö norr om de romerska imperiet. Framförallt äldre svenska historiker har hävdad att Tacitus med svionerna syftade på svenskarnas förfäder.

Groyperkrig om MAGA

0
Foto: Youtube

I USA har det så kallade ”Groyperkriget” rasat på amerikanska universitet. På ena sidan står den liberalkonservativa/etablissemangsrepublikanska ungdomsorganisationen Turning Point USA (TPUSA), som efter valet av Donald Trump kommit att bli ett sorts inofficiellt flaggskepp för MAGA-rörelsen. På andra sidan står en informell, delvis digital gräsrotsrörelse under samlingsnamnet America First (AF), ledd av den unge paleokonservativa Youtube-profilen Nick Fuentes. Fuentes säger sig representera traditionell konservatism med tydliga nationalistiska inslag.

AF-rörelsen var ursprungligen en av flera nyckelspelare i processen som resulterade i Trumps presidentvalsseger, men har successivt blivit besvikna på Trump-administrationen efter snart fyra år och få av de centrala vallöftena infriade. Man anser att Trump har svikit de kärnväljare som valde honom och istället blivit ledd till att steg för steg återgå till den för-trumpska republikanismen, med stark betoning på tillväxt, materialism, nyliberalism, stort fokus på Israel och ett evigt retirerande på punkt efter punkt där vänstern har kunnat segra och flyttat fram sina målstolpar. TPUSA har också upprepade gånger propagerat för ökad invandring, vilket går tvärt emot Trump-basens vilja.

Delar av högern anser sig vara snuvad på den förändring som var på gång 2016 och man menar att Trump har gått ner sig i det träsk han under valkampanjen lovade att dränera. Fuentes personligen stödjer fortfarande Trump, men med visst förbehåll.

Delar av högern anser sig vara snuvad på den förändring som var på gång 2016 och man menar att Trump har gått ner sig i det träsk han under valkampanjen lovade att dränera.

Under mandatperioden har TPUSA kommit att symbolisera denna ”kapning” av MAGA-rörelsen. Eftersom TPUSA är en ungdomsorganisation har man som ambition att vara närvarande vid de alltmer vänsterradikala och yttrandefrihetsfientliga universiteten. Med inspiration av den högerinriktade debattören Milo Yiannopoulos har man under hösten genomfört en universitetsturné där ledande företrädare, däribland grundaren Charlie Kirk, hållit tal med efterföljande frågestund.

Genom internet-forum och sociala medier tog Nick Fuentes tillfället i akt att mobilisera sina fans till att besöka eventen och ställa jobbiga frågor till de människor som man anser försöker ta över MAGA-rörelsen. Frågeställarna har kommit att kalla sig för groypers och använder en variant av grodan Pepe som symbol. Eventens frågestunder har innehållit kontroversiella frågor som talarna ofta vägrat besvara, alternativt givit raljerande svar på, och har fått omfattande digital spridning.

Exempel på konfrontation mellan TPUSA och ”groypers” med Nick Fuentes själv som kommentator.

De liberalkonservativa som tidigare dragit en lans för yttrandefriheten har under ”groyper-kriget” fått motta hård kritik för att vara yttrandefrihetsfientliga.

Frågestunderna har dessutom skapat en het debatt kring vad konservatism verkligen innebär och huruvida Fuentes har en plats inom rörelsen. De liberalkonservativa som tidigare dragit en lans för yttrandefriheten har under groyperkriget fått motta hård kritik för att vara yttrandefrihetsfientliga i samband med att man dels konsekvent vägrat ta debatten med Nick Fuentes, stängt ner frågestunder, uppmanat till censur på nätet och brunsmetat Fuentes och hans följare. Exakt det man tidigare kritiserat vänstern för.

Dragkampen på andra sidan Atlanten är högintressant eftersom det handlar om ett vägval: Ska den konservativa rörelsen nöja sig med att schakta ut träsket så att man själva får plats, eller ska man dränera det, gjuta en cementplatta och på den bygga ett nytt hus där konservativa och euroamerikanska intressen kan tillvaratas fullt ut och där debatten förs utan censur, nedtystning och åsiktskorridorer? Det kulturkrig som just nu pågår kan komma att avgöra vilket av dessa två scenarion som slår in och vilka som i historieböckerna kommer definiera MAGA-rörelsen.

Runar Søgaard talar ut inför Alternativa bokmässan

0
RUNAR SØGAARD har följt samhälle och politik i många år och menar att även om demoniseringen av oliktänkande fortsätter som tidigare, blir det allt fler som vågar höja sina röster och uttrycka åsikter man tidigare varit försiktig med. Han konstaterar vidare att ”det finns ju inte en chans, praktiskt eller ekonomiskt, att bära upp den politik som landets så kallade ’ledare’ i åratal har fört”. Foto: Privat. Bild höger: i boken riktar Søgaard kritik mot ”Åsiktskorridorer, politisk korrekthet och idépoliser”. Foto: Amazon.

Uppdatering 2020-03-14: Bokmässan, som skulle hållas den 28 mars, flyttas fram på grund av den pågående coronaepidemin.

För Nya Tider berättar Søgaard om varför han skrivit boken:

− Jag har alltid haft ett väldigt stort intresse för samhälle och politik, har följt exempelvis amerikansk politik i flera år och är stor konsument av olika informationskanaler.

Det som sker i USA kommer ju till Sverige, bland annat när det gäller människors sätt att agera och bete sig. Jag har ju sett hur man framför allt på vänstersidan har ”copy-pastat” den amerikanska vänstern, där man desinformerar och undanhåller fakta, för att vägen till makten är överordnad allt.

”En otrolig propagandaapparat”
I förordet till boken skriver Runar Søgaard:

”Åsiktskorridorer, politisk korrekthet och idépoliser gör att ständigt fler människor känner en ökande oro och eskalerande skam kring att uttrycka sina egna åsikter och övertygelser. Folk är rädda för att hamna i onåd i sina sociala umgängeskretsar, för att vädra sina tankar, ståndpunkter och uppfattningar.”

NyT: Har inte detta förändrats till det bättre, åsiktskorridoren rämnat något och den politiska korrektheten utmanats på senare tid?

− Ja, på senare tid är det flera som satt ned foten och inte köper mainstreammedias skildringar av händelser och fakta. Det här gör ju som tur är att allt fler människor vaknar, men det som inte har minskat är de här försöken till kontroll och demonisering av de människor som inte låter sig dikteras och kontrolleras åsiktsmässigt.

Att gilla olika är accepterat, så länge som man gillar det som Gammelmedia anser att man ska gilla.

Søgaard menar att människor utsätts för en ”otrolig propagandamaskin som snurrar på hela tiden”, och ger som exempel Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” från 2010:

− Det visade ju sig väldigt snabbt att det var en av de mest ihåliga slogans den tidningen har lyckats kläcka ur sig. Att gilla olika är accepterat, så länge som man gillar det som de anser att man ska gilla. Varje avvikelse från det, så ska man smutskastas, marginaliseras och slutligen demoniseras. Av det följer ju att man också ska isoleras.

NyT: Det du nu talar om blev du själv utsatt för nyligen av Expressen. I en artikel om just den alternativa bokmässan kallades deltagarna ”högerextrema profiler” och du skulle kommentera den ene och den andre.

− Jag har ju varit med så länge nu, och jag har aldrig egentligen brytt mig om vad tidningarna har skrivit. Det som blev uppenbart var att de försökte koppla mig till någon sorts fabricerade ideologier, som inte har någon förankring i det alternativa mediefolk som kommer. Det handlar inte om några isolerade ”högerextremister”, som springer omkring och gapar på något torg, utan om en folkrörelse i Sverige. Man vill inte längre köpa den här propagandaapparaten som i åratal basunerat ut detta.

Börjar bli legitimt att ”svära i kyrkan”
NyT: Vad ska du göra på denna bokmässa?

− Det som jag brinner för är att försöka, både för egen del och för andra, bryta den här isoleringen och marginaliseringen som media har hållit på med. Vi lever i ett extremt polariserat samhälle, och den offentliga debatten har inte längre en verklig resonans.

Jag skulle vilja se en mer intellektuell och ärlig debatt, där det finns en ömsesidig respekt och förståelse för att människor i dag väldigt mycket har fått nog av det som har drabbat dem politiskt och ekonomiskt, som ett resultat av den politik som framför allt Socialdemokraterna har bedrivit.

I bokens förord skriver Søgaard också att han ser tre olika grundläggande människotyper:

  1. De som bara står och ser på saker som händer
  2. De som pratar med allt och alla om det som händer
  3. De som faktiskt får saker och ting att hända
    Han konstaterar därefter:

”Det är med en försiktig optimism jag ser att det börjar pågå en förflyttning från den första och andra kategorin människor till den senaste. Frön av tro, hopp och längtan efter förändring börjar gestalta sig på en mängd olika områden.”

På Nya Tiders fråga vilka tecken han ser på denna förflyttning, svarar Søgaard:

− Det gäller alltifrån föreningsliv, till näringsliv, till vanliga människor i hemmet. För bara några år sedan vågade folk inte yttra alla åsikter, och på valdagen vågade man inte lägga sin röst på några andra än de partier som man i åratal eller i generationer har röstat på.

Men nu inser man att det här är så snett och att det nu är så mycket som går åt fel håll, att nu måste man reagera. Det som förr var att ”svära i kyrkan” börjar nu bli legitimt, och det alstras mod hos folk att stå upp för det man faktiskt tycker. Att man visar lite ryggrad, man visar lite civilkurage och man kan bryta den här bilden av att ”en svensk tiger”.

Han avslutar resonemanget:

− I olika samhällslager, föreningsliv och näringsliv, börjar folk få nog. Det finns ju inte en chans, praktiskt eller ekonomiskt, att bära upp den politik som landets så kallade ”ledare” i åratal har fört.

Boken kan köpas här.

Parnassen avsnitt 5: Ur ruinerna av Joakim Andersen

0

Parnassen avsnitt 8: American Psycho av Bret Easton Ellis

0

Parnassen avsnitt 9: Det kommunistiska manifestet av Karl Marx

0

Jonas Gardell: Strindberg var sexist – byt namn på Augustpriset

0
August Strindberg (1849-1912) hade politisk inkorrekta åsikter och hans namn bör därför strykas från Augustpriset, menar Jonas Gardell.

Det är i Bonniertidningen Expressen som författaren och debattören Jonas Gardell lägger fram sin hållning i frågan. Enligt honom är Strindbergs, i nutiden politiskt inkorrekta, hållning i kvinnofrågan skäl nog för att stryka hans namn från priset.

Strindberg, som dog 1912, var under sin livstid kritisk till den framväxande kvinnoemancipationen, dåtidens radikalfeminism, och skrev omfattande om det sexuella spelet mellan män och kvinnor.

Enligt Gardell var Strindberg ”bottenlöst hotat” i sin manlighet och menar att idag ”skulle väl den stackars August snarast representera incel-rörelsen och dess besinningslösa kvinnohat.”

Gardell är också missnöjd med att Strindberg föredrog att läsa manliga författare:

”Hur länge till ska vi ha överseende med och tycka det är okej att Strindberg var så absurt nedlåtande och hatisk mot kvinnliga författare?”, skriver Gardell bland annat.

Han vill dock inte helt avpollettera Strindberg från litteraturscenen eftersom han anser honom vara en ”hygglig författare”.

Men efter Metoo-rörelsen så är det dags att byta namn på Sveriges främsta litterära pris, anser Gardell. Istället föreslår han att priset uppkallas efter en annan stor svensk författare – Selma Lagerlöf.

”Det säger något om det litterära Sverige att vi fortfarande uppkallar priset för årets bästa svenska böcker efter en kvinnohatare”, avslutar Gardell.

Den snåriga vägen till nationell identitet

0
Hur ska nationell identitet byggas i ett land utan naturlig sammanhållning? Foto: Bengt Nyman/Wikimedia Commons.

Ett standardgrepp i kritiken av det mångkulturella samhället är det i sig korrekta påståendet att när riksdagen i mitten av 1970-talet enhälligt bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt, så var landet fortfarande etniskt sett en av Europas mest homogena nationalstater. Vi hade ett antal förhållandevis små och inte särskilt upproriska nationella minoriteter, vi hade en del arbetsinvandrare från främst Finland och södra Europa, men de flyktingar som Sverige tänkte sig att ta emot hade ännu inte anlänt. Vad politikerna alldeles uppenbart inte förstod var att mångfalden inte i sig själv kan utgöra grunden för en nationell identitet. Det är som att säga att vår identitet är att inte ha någon identitet; eller att vi bör vänja oss vid att vi som medborgare i en nation inte har något gemensamt. Jag tror inte det hade blivit något beslut om att Sverige skulle bli mångkulturellt, om riksdagsledamöterna begripit detta.

Går vi tillbaka till demokratins fulla genomslag med den kvinnliga rösträtten i början av 1920-talet, så var Sverige då – om möjligt – ännu mer homogent. Att vara svensk medborgare och etnisk svensk var samma sak, vilket i praktiken betydde att vi självklart var herrar i eget hus. Därvid uppfyllde vi såväl då som 54 år senare de fyra kriterierna för en etniskt grundad nation:

Delad etnicitet

Delat språk

Delad religion

Politisk kontroll över nationen

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige. I dag är det väl bara ett av dessa kriterier som vi till nöds uppfyller på nationell nivå, nämligen delat språk. Det betyder naturligtvis inte att alla svenska medborgare kan svenska, men för att kunna sköta ett jobb och delta i samhällslivet, så är svenskkunnighet kanske inte ett uttalat krav, men väl en grundförutsättning.

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige.

Letar vi oss bakåt i historien, så är det si och så med svenskheten, i synnerhet inom kungamakten och den politiska ledningen. En av Sveriges absolut bästa kungar, Karl XIV Johan lärde sig visserligen nödtorftigt att förstå svenska men talade aldrig språket. När han kröntes till kung hoppades många att han skulle ta tillbaka den östra rikshalvan, det vill säga Finland – alltså att vi skulle återupprätta en helt annan geopolitisk enhet, än den som vi i dag ser som självklar. Går vi tillbaka till Gustav III så var hovet visserligen svenskt men så franskbeundrande att i praktiken måste man inom hovet behärska både franska och svenska. Franskan ansågs finare än svenskan, vilket inte hindrade Gustav III från att vara en stark anhängare av det svenska språket. Som bekant instiftade han Svenska Akademin just för att främja det svenska språket och litteraturen. Går vi ytterligare tillbaka i tiden så var Gustav II Adolf tvåspråkig och använde svenska och tyska parallellt. Ser vi till hur den svenska krigsmakten var sammansatt, kan vi med lite god vilja påstå att Stormaktssverige var mångkulturellt.

1420 hade tjugo av Stockholms tjugoen borgmästare och rådmän tyska namn. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1300-talet, var tyskan på väg att bli officiellt ämbetsspråk i Stockholm. Hoppar vi därefter fram till vår egen tid talade Gustaf VI Adolf engelska med båda sina hustrur och prinsessan Lilian föredrog engelska när hon intervjuades. I vårt nästan nutida kungahus var engelskan lika viktig som svenskan.

Vad som gällde för kungahusen gällde naturligtvis inte för folket. Men man bör komma ihåg att Sverige före riksradion var uppdelat dialektalt och att dialekterna var så utpräglade att svenskar från olika delar av landet kunde ha mycket svårt att förstå varandra. Går vi tillbaka till medeltiden och Sverige före Gustaf Vasa, så styrde de olika landskapen sig själva efter olika lagar.

Sverige som ett land bebott av svenskar är ingen demokratisk skapelse. På samma sätt förhåller det sig med Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller Holland. Som stater är de alla produkter av politisk och oftast våldsam kamp över territorier, under icke-demokratiska regimer. När dessa stater demokratiseras så tas deras territoriella utsträckning och majoritetsfolk för givna.

Detsamma gäller exempelvis för Japan och Sydkorea, som i århundraden var nationer bebodda av suveräna folk, innan de demokratiserades. Jag skriver detta för att påminna om att när ett land blir en demokratiskt styrd nationalstat så har det ofta en lång tillkomsthistoria. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama urskiljer i boken ”Identity” fyra grundmodeller för hur nationella identiteter skapas.

Den första vägen är att skicka bosättare till nya territorier, att ”tvångsutveckla” dem som bor i ett visst territorium eller att helt enkelt döda dem – eller alla tre formerna för herravälde, i kombination. Att döda en befolkning kallas i dag för folkmord eller etnisk rensning och tillhör inte enbart historien. I det buddhistiska Myanmar förföljs, dödas eller tvingas muslimska rohingyas bort. Etnisk rensning skedde också i början av 1990-talet under Balkankriget. Tidigare har det praktiserats av många länder, exempelvis nutida demokratier som Australien, Nya Zeeland, Chile och USA, där nybyggare tvingat bort eller dödat befolkningarna i de territorier där de bosatt sig.

Den andra vägen fram till en nationell identitet är att anpassa gränserna till ett folk med gemensam kultur, historia och språk. Italien och Tyskland bestod av en rad småstater som nationaliserades under 1860- och 70-talet. Det kan också ske genom separation, som när den irländska republiken lämnade Storbritannien 1919, eller när Ukraina 1991 deklarerade sin självständighet från det forna Sovjet.

Den tredje vägen är att assimilera minoritetsbefolkningar in i majoritetens etniska och språkliga gemenskap. Frankrike var en flerspråkig nation för tvåhundra år sedan men med tiden har lokala språk som provensalska, bretonska och flamländska trängts undan av den parisiska franskan. På samma sätt har immigranter till Argentina och USA, i synnerhet deras barn, lärt sig spanska respektive engelska för att passa in i den dominerande kulturen och kunna avancera socialt. Det Kina som vi i dag ser som så homogent och till 90 procent dominerat av Hankineser är produkten av en tretusenårig assimilation av minoritets­befolkningar.

Den fjärde vägen är att utforma en nationell identitet för att passa till ett redan existerande samhälle, alltså en bakvänd process. Det bästa exemplet är kanske Indien, vars grundare Gandhi och Nehru byggde upp landet kring en ”idé om Indien”, som kunde inkorporera den extremt diversifierade befolkningen. Liknande projekt kan vi urskilja i öriket Indonesien och Tanzania, där tillkomsten av nya nationella språk har som syfte att ena samhällen med många helt olika folkgrupper.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning. Också det man i skolan lär sig om nationens historia är viktigt. Landets musiker, poeter, författare och filmmakare drar sina strån till den gemensamma stacken, när de besjunger och hyllar den egna nationen. Det är effektiva instrument för att hos medborgarna skapa gemenskap och en känsla av att höra samman.

Många teoretiker för modern demokrati har hävdat att en passiv acceptans av en demokratisk trosbekännelse inte är tillräckligt för att få ett sådant system att fungera. Demokratier kräver också aktiva insatser från medborgarnas sida. Den briljante franske politiske teoretikern och historikern Alexis de Tocqueville varnade så tidigt som under 1800-talets första hälft för att i synnerhet i demokratiska stater frestas folket att sätta sig på läktaren och överlåta politiken till politikerna, något som vi idag kan konstatera har blivit typiskt för Sverige och svenskarna.

En framgångsrik demokrati kräver enligt honom medborgare som är patriotiska, informerade, aktiva, offentliga och villiga att delta i den politiska debatten. I denna polariseringstidsålder kan man lägga till att de bör vara öppna, toleranta mot andra synpunkter och redo att kompromissa med sina egna åsikter, för att ett land ska kunna upprätthålla sin demokratiska konsensus.

Det som i dag framstår som mest attraktivt för världens liberala demokratier, med sina mångkulturella befolkningar, är en kombination av den tredje och den fjärde vägen. Utgångspunkten är en öppen patriotism, nationalism eller vad man nu vill kalla bejakandet och stoltheten över att tillhöra den egna nationen. Lyckas inte detta så kommer landet att falla sönder och den liberala demokratin att förlora den grund som den står på, nämligen den nationella identiteten.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand. ”Svenskhet” hanteras i offentligheten som en form av obehaglig extremism. Till detta ska man lägga att det inte är någon hemlighet att EU har som ett av sina viktigaste mål att försvaga de nationella identiteterna och bygga upp en federation med ett postnationellt europeiskt medvetande.

Men även om EU är en demokratiattackerande överstatlig organisation, bör man inte glömma att den haft framgångar som vi alla haft glädje av. Handel och att fritt kunna röra sig och bosätta sig inom medlemsstaternas gränser är mycket värt. Dessutom har man skapat fred mellan Europas båda eviga fiender, om man ser till historien – nämligen Frankrike och Tyskland. Fram växer också ett skikt av unga och välutbildade européer med urbana ideal. De kan tänka sig att bo och arbeta i snart sagt vilken större europeisk stad som helst, liksom att gifta sig och skaffa sig vänner utan att lägga etniciteten som grund.

Även om EU har flera attraktiva drag, för oss som förstått hur nationalism och demokrati hänger samman är det mycket obehagligt att Sveriges regering tillhör en europeisk gemenskap som näst intill anfaller det europeiska land som tydligast bejakar sin egen befolknings intressen, nämligen Ungern under Viktor Orbáns folkligt starkt förankrade politiska ledarskap. Orbán är en ledare av det slag som också tveklöst skulle få det svenska folkets gehör – en kompetent statsledare och folkledare bland en majoritet av rotlösa europeiska politiker, som förlorat sin demokratiska kompass.

Besök gärna Karl-Olov Arnstbergs blogg.

Om medborgargarden och risker

0

Mina högaffeloperatörer:

Enligt ett ofta upprepat påstående leder kriminaliteten i Sverige i kombination med de (förment) rättsvårdande myndigheternas oförmåga att hantera denna till att risken för medborgargarden och hämndaktioner ökar. Rent tekniskt är detta inte bara en helt korrekt observation, utan också en sådan som röjer en analysförmåga vida överlägsen den de personer med fina titlar och höga löner vilkas formella ansvar det är att upprätthålla lag och ordning ger uttryck för. Inte desto mindre utgör dylika påståenden, givet hur påfallande ofta de yttras, ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Bakom en sådan formulering ligger nämligen det outtalade antagandet att medborgargarden skulle utgöra ett större hot mot civilisationen än fritt härjande stöldligor, och att privata hämndaktioner mot slödder som utövar grovt våld mot barn skulle utgöra någonting mer olustigt än brotten som föranledde dessa.

När människor tar lagen i egna händer riskerar detta naturligtvis att få svårkontrollerade konsekvenser, men givet hur den svenska verkligheten ser ut vittnar föreställningen om att medborgargarden, hämnare och vigilantes i första hand skulle utgöra en risk om ett samhälle präglat av slavmoral. I den mån de anhöriga till några av de barn och/eller pensionärer som blivit grovt misshandlade av nidingar skulle göra slag i saken och utmäta ett lämpligt och väl avvägt straff för de illdåd som begåtts vore detta måhända någonting vars långsiktiga konsekvenser man hade skäl att oroas över, men också – åtminstone i den mån man inte är död inombords – en källa till djup och omedelbar tillfredsställelse. I själva verket är det snarare frånvaron av hämndaktioner som borde oroa människor, då den anpasslighet vi ser prov på vittnar om ett samhälle där människor tycks ha gjort sig av med sin mänsklighet.

Ord som ”risk” är i sammanhanget exempel på ett språk noga utformat för att främja maktens intressen, och inte allmänhetens. Den egentliga risken består inte i att människor som lämnats vind för våg slår tillbaka, utan i att de vänjer sig. Risken består i att grövre och grövre brott blir till notiser på sidan 7. Risken består i att beskäftiga charlataner vilkas ideologiska drivkrafter är lika starka som deras verklighetskontakt är svag fortsätter att åtnjuta status som sakkunniga. Risken består i att mannen på gatan blir så auktoritetstroende att han offrar både sina barns och åldriga föräldrars trygghet i syfte att hjälpa ett depraverat etablissemang kvar vid köttgrytorna. Risken består i det faktum att en lovande karriär väntar den som vet hur effektivt osynliggöra brottsoffer och förminska livrädda pensionärer. Risken består i att den som stryker makten medhårs hyllas som en modig rebell.

I en nordeuropeisk konsensuskultur kommer förekomsten av medborgargarden alltid att vara ett symptom på problem, snarare än problemet som sådant. Just den nordeuropeiska konsensuskulturen är dock också det perfekta laboratoriet för den som önskar återupprepa Stanfordexperimentet i stor skala. I ett annat samhälle hade situationen aldrig kunnat urarta som den nu har gjort utan att medborgarna på eget bevåg tog sig an problemet, men innan de väldisciplinerade medborgarna i den nordeuropeiska konsensuskulturen slutligen får nog går det bevisligen att på en och samma gång ge kriminella från andra delar av världen en fristad, undandra allmänheten såväl polisiärt som rättsligt skydd och utmåla den infödda befolkningen som rasister.

Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag. Den dag allmänheten får nog kommer Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson yrka på indragna permissioner och slopade straffrabatter samtidigt som miljöpartistiska språkrör gör utspel om vatten och bröd. Då om inte förr torde det stå klart hur radikalt allmänhetens och maktens respektive uppfattningar om vad som utgör en risk skiljer sig åt.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Om den parasitära klassen och dess moral

0

Mina invaderande rymdelefanter:

Efter att Samhällsnytt i veckan publicerade ett suddig film i vilken vad som synes vara en blond flicka utsätts för en brutal misshandel av personer vilkas vokabulär kretsar kring orden ”fucka”, ”mannen” och ”wallah”, har många uttryckt stor upprördhet över att andra valt att dela detta klipp. Genom att dela klippet bidrar man, påstås det, såväl till att legitimera en rasistisk publikation som att förnedra den oidentifierbara flickan ännu en gång. I det första av dessa argument finner vi ett exempel på rituellt dravel, medan vi i det andra finner någonting som inte är helt taget ur luften. Vad som inte desto mindre gör de upprörda reaktionerna över att klippet fått spridning så obehagliga är att föremålet för den vrede som luftas i dessa är spridningen som sådan, och inte den djuriska misshandeln. En sådan reaktion röjer inte bara någonting direkt omänskligt hos avsändaren, utan också en kallhamrad cynism orden de förment inkännande invändningarna kläs i inte förmår dölja.

En ledtråd till varför det förhåller sig på detta sätt får vi i omständigheten att den förkrossande majoriteten av dessa avsändare står till vänster. Här finner vi opportunister vilkas karriärer, inkomster och bullshitspäckade jobbtitlar står och faller med det progressiva narrativet. Här finner vi hårdföra medieaktivister som insisterar på att de hårdvinklade partsinlagor de själva producerar utgör opartisk och sanningssökande journalistik. Här finner vi makthavare vilkas maktbas steg för steg eroderas till följd av väljarflykt. Här finner vi höjdare inom det migrationsindustriella komplexet och andra svågerkapitalister. Här finner vi offentliganställda managers som åtnjuter höga löner för att utföra tjänster skattebetalarna aldrig har efterfrågat. Här finner vi den lilla men fanatiska minoritet inom vilken man är besjälade av att påtvinga majoriteten en ny, experimentell och mycket radikal samhällsordning. Kort sagt, här finner vi en klass som har allt att vinna på att allmänheten hålls så okunnig som möjligt om invandringspolitikens konsekvenser.

Det är mot denna bakgrund de hätska utspelen mot delningarna av klippet måste förstås. Klippet utgör en påminnelse om att politikerna har tappat kontrollen och att media vilseleder. Klippet utgör en påminnelse om att politikernas försök att verka handlingskraftiga är tomma ord, och att staten varken förmår eller vill erbjuda medborgarna trygghet. Klippet utgör en påminnelse om att allting, trots att vi ständigt försäkras om motsatsen, inte är som vanligt. Klippet utgör en påminnelse om progressivismens misslyckanden, det sittande etablissemangets megalomani och de systematiska lögner som ligger till grund för det gängse rasismnarrativet. Makten uppfattar på goda grunder därför klippet som farligt, och det är i just denna omständighet vi också finner förklaringen till de hätska reaktionerna. Att man inte vill att klippet skall delas bottnar inte i någon form av rättvisepatos, utan i att man värnar den egna karriären och försörjningen.

När det kallhamrade egenintresset går att klä i termer som får detta att framstå som någonting mycket mer ädelt än vad det är, är detta dock någonting man inte bara kommer att försöka intala andra utan också sig själv. I den nya klassen har man i själva verket utvecklat just denna form av självbedrägeri till en konstform. De argument med vilka man rationaliserar sin cynism är vid det här läget mycket finslipade, och det patos med vilket man framför dem så väl inövat att detta ofta tas för den äkta varan även inom den parasitära klassen. Med tiden har gränsen mellan rationaliseringar och verkliga motiv blivit så oskarp att man inte sällan lyckats intala till och med sig själva att det är oförfalskad altruism och ingenting annat som utgör den bakomliggande drivkraften.

Inte desto mindre tenderar vad man finner moraliskt riktigt att så gott som alltid sammanfalla med vad som gynnar den egna karriären, den egna levnadsstandarden, den egna gruppen och de egna organisationerna. I denna omständighet finner vi en mycket stark indikation på att vad vi möter är någonting som, genom att ett stort antal små och till synes oskyldiga eller rentav godhjärtade etiska omvärderingar bildat en helhet, utvecklats till en ”moral” med det mycket specialiserade syftet att tjäna den parasitära klassens intressen.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Midway: en ofiltrerad berättelse om brutalt krig och ära

0
Roland Emmerich är känd för sin vänsteraktivism, men när han regisserade Midway så lämnade han ute politiken – något allt mer ovanligt inom Hollywood. Foto: Midway

I veckan passade jag på att se krigsfilmen Midway, regisserad av Roland Emmerich, på min lokala biograf. Den övergripande handlingen tar avstamp i japanernas överraskningsangrepp mot Pearl Harbor den 7:e december 1941 (huruvida det verkligen var en överraskning för den amerikanska underrättelsetjänsten låter jag vara osagt). Inför besöket visste jag att filmen hade fått ett gott bemötande av sin publik, men befarade ändå att detta skulle bli ännu en i raden av ”America f*ck yeah!”-filmer där amerikaner porträtteras som underdogs samtidigt som de ohejdat mejar ner ”frihetens fiender”.

Det visade sig att jag hade fel. Till skillnad från många andra krigsfilmer är inte handlingen centrerad till ett fåtal individer, utan snarare skildras en rad karaktärer som på olika nivåer gjorde betydande insatser för slagets utfall. Det breda karaktärsgalleriet till trots känns inte karaktärerna ytliga. Tvärtom är det karaktärerna som är filmens största styrka. Det är inte svårt att finna beundran för alla de män och kvinnor som skildras på båda sidor. Amerikanernas plikttrogenhet, piloternas mod och järvhet, kvinnornas idoga tålamod. Japanernas fanatiska kamp för kejsaren, benhårda disciplin och starka hederskänsla.

Man slås av den enormt höga inneboende kvalitén som präglade den tidens människor. I dessa finner man både inspiration och skamkänslor när man dels jämför deras heroiska handlande med ens egna tillkortakommanden, dels med hur samhället idag har blivit. Deras liv var inte bekvämt men desto mer ärofullt. Vårt är bekvämt men knappast ärofullt.

Inledningsvis skildrar filmen händelser som även skildras i Michael Bays moderna klassiker Pearl Harbor från 2001, såsom Doolittleräden mot Tokyo. Räden kom som en chock för japanerna och blev därmed en betydande PR-seger för USA. Den sista Doolittle-piloten, Richard E. Cole, dog i våras vid 103 års ålder.

Japanernas svar blev att avrätta omkring 10 000 kineser i området där bombplanen kraschlandat efter räden. Militärledningen började även planera nya operationer för att återfå initiativet. Efterspelet resulterade i slaget om Midway som, efter framgångsrik amerikansk kodknäckning, blev en betydande amerikansk seger där fyra japanska hangarfartyg sänktes. Hotet mot den amerikanska västkusten var därmed avvärjt och den japanska dominansen i Stilla havet började luckras upp.

Filmen innehåller inga typiska politiskt korrekta drag, såsom inkvoterade icke-vita, kvinnor eller forcerade skildringar av homosexualitet – en alltmer sällsynt egenskap i Hollywood-filmer.

Filmen är både välgjord, påkostad och balanserad. Den är inte politisk och ingen sida utmärker sig som stereotypiskt ond eller god, utan istället framställs konflikten så som den var; en kollision mellan japanska imperiedrömmar och en amerikansk vilja att vidmakthålla sin dominans. Filmen innehåller heller inga typiska politiskt korrekta drag, såsom inkvoterade icke-vita, kvinnor eller forcerade skildringar av homosexualitet – en alltmer sällsynt egenskap i Hollywood-filmer. Detta bör ses som särskilt förvånande då filmens regissör Roland Emmerich är känd för både sin HBTQ-aktivism och sitt öppna stöd till Hillary Clinton, samt Demokraterna i allmänhet. Kanske är det detta som återspeglas i emottagandet när tittarna ger filmen hela 92 av 100 i betyg på Rotten Tomatoes, medan professionella ”kritiker” sågar filmen med 43 av 100.

Medan kritiker sågar den PK-befriade filmen så hyllas den av folk i övrigt.

Midway lyckas väl med att balansera pedagogiskt skildrande av händelserna, ge djup till karaktärerna och samtidigt generera en spännande upplevelse med mycket pang-pang. Sammanfattningsvis var den mycket sevärd och får hela 4.5/5 i betyg.

Slaven som blev medlem av kungafamiljen

0
Badin föddes som slav, men blev medlem av den svenska kungafamiljen. Bilder: Wikipedia - Xylografi (okänd artist)/Målning av Gustaf Lundberg (1695-1786), daterad 1775.

Det är november 1758 och den unge svarte pojken har nyss kommit till Europa. Förundrad betraktar han det vita som täcker marken. Han tror först att det är socker och smakar nyfiket på det bara för att upptäcka det vita är något annat. Något som han aldrig sett förut, nämligen snö. När han som vuxen erinrar sig sitt första möte med Europa i sina memoarer är det snön som han fört trodde var socker som tycks vara det mer framträdande minnet. Det är därifrån den ovannämnda skildringen är tagen.

Pojkens namn är Couchi, men han kallas Badin och än idag är han känd under det namnet.

Född slav
Mycket av Badins liv innan han kom till Sveriges kungafamilj är höljt i dunkel. I boken ”Född slav – död fri?” nämner författaren Arvid Bergman att ”Badin föddes som slav på den karibiska ön Saint Croix som vid den tiden var i dansk besittning. Enligt egna uppgifter var han född av fadern Andris och modern Narzi, och hade även en bror vid namn Coffi.”

Exakt när han föddes är oklart, men Carl Forsstrand konstaterar i boken ”Sophie Hagman och hennes samtida” att den ”oftast förekommande uppgiften om hans födelseår är 1747”. Enligt en uppgift skall han ha blivit föräldralös i ung ålder och möjligen miste han sin bror Coffi också. Forsstrand skriver att titulärlandshövding Anders von Reiser (1701–82) erhöll pojken av ”kapten C.G. Ekeberg”. Det finns även, enligt Forsstrand, en annan uppgift och enligt den hade Badin ”köpts af en dansk sjökapten, hvilken skänkte honom till von Reiser.”

Enligt Forsstrand var det von Reiser som började kalla Couchi för Badin, efter ordet ”badinager” vars ungefärliga betydelse är gycklare, på grund alla upptåg som pojken ställde till med. Anders von Reiser tog med sig Badin till Sverige i slutet av 1750-talet och skänkte pojken till drottning Lovisa Ulrika (1720–82), som en gåva.

Badin och kungafamiljen
I slutet av 1750-talet hade det svenska hovet sannolikt börjat andas ut. De senaste åren hade nämligen varit allt annat än lugna och fridfulla. Drottningens statskuppförsök 1756 hade misslyckats och kungaparets äldste son, Gustaf (1746–92), hade förpestat i stort sett allas tillvaro. Den mycket unge tronföljaren hade alltid varit trotsig och svårhanterlig, men efter två svåra och, för honom, påfrestande upplevelser som lett till att han mist de enda personer vid hovet som visat honom någon vänlighet och förståelse hade han blivit värre än någonsin och börjat ställa till med flera bråk och mer eller mindre illasinnade upptåg.

Mot slutet av 1750-talet började Gustaf dock sakta lugna ner sig och istället dölja sina verkliga tankar och känslor bakom en fasad som såg ut på olika sett, beroende på vad hans omgivning förväntade sig och ville se. Hovet började då tro att det nu var slut på upptågen på slotten och att lugn kunde börja råda. De hade fel för vid den tid då Gustaf började lugna ner sig gjorde nämligen Badin entré.

Lovisa Ulrika var en hängiven läsare av upplysningstidens olika filosofer, bland annat av Jean-Jacques Rousseau (1712–78). Hon tog särskilt till sig Rousseaus idé om fri uppfostran och bestämde sig för att sätta den på prov genom att uppfostra Badin fritt, utan några regler. Badin levde med kungafamiljen och lekte med de fyra kungabarnen, som han fick tilltala och behandla som han ville samt var den ende som sade ”du” till alla familjemedlemmarna. Fredrik Sparre (1731–1803) noterade att Badin dessutom kallade prins Fredrik Adolf (1750–1802) för ”Munsjör Snus” och tronföljaren för ”Gustaf du skurk” väldigt ofta.

Bergman återger en notering av Sparre i vilken man får veta följande om Badin: ”I rummen springer han fram och tillbaka, huru han behagar, och knuffar alla undan, vilka de ock måtte vara, som kunna sig i hans väg.” Även middagarna kunde bli intressanta då Badin, enligt Sparre, hade för vana att ta promenader på bordet under desserten.

Till sist blev dock, som Forsstrand skriver, ”en ändring i uppfostringssystemet” nödvändig. Badin undervisades därför i, bland annat, franska och dans samt kristendom och i december 1768 döptes han. Alla i kungafamiljen, utom hertig Carl (1748–1818), var faddrar och Badin fick därför namnet Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert vid dopet.

Precis som fosterbröderna Gustaf, Carl, Fredrik Adolf och fostersystern Sofia Albertina (1753–1829) uppträdde Badin som skådespelare på teaterscenen. Enligt Forsstrand var han till och med ”anställd som dansör och harlekin vid den franska teatertrupp, som från och med midten af 1750-talet och till och med 1771 uppträdde i Bollhuset”. Han spelade även i en del av de divertissement som hovet spelade traditionsenligt under den senare halvan av 1770-talet.

Bakgrunden till denna tradition var i korta drag ett spratt som hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818) försökt spela hertig Carl på Gripsholms slott i december 1775, men som istället lett till matkrig och en bortrövad tårta. Därefter blev det en tradition vid hovet att spela upp kreativa och humoristiska uppsättningar som benämndes som divertissement. Dessa uppsättningar inleddes alltid, enligt första volymen av Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, med att en person, som inte känt till det planerade divertissementet, fördes till ett rum som utsmyckats till oigenkännlighet. Därefter började själva föreställningen som pågick i mer än ett rum. Åskådaren fördes på sätt och vis till en annan värld under sin vandring genom de olika rummen innan det hela avslutades med antingen en middag eller en bal. Det divertissement som Badin utmärkte sig i var Marknaden i S:t Germain som spelades upp i februari 1776.

Badin vistades dock huvudsakligen hos Lovisa Ulrika efter kung Adolf Fredriks död i februari 1771 som både fosterson och högt uppsatt tjänare. Han var i hennes tjänst fram till hennes död i juli 1782. I samband med änkedrottningens död samlade Badin och hovkvartermästare Isaac Laurent in hennes papper. Dessa papper gav de till Fredrik Adolf och Sofia Albertina som skyndade sig att bränna upp dem. Hedvig Elisabeth Charlotta, som tog dem på bar gärning, skildrar detta på följande sätt: ”som jag saknade prinsen och prinsessan jämte hela änkedrottningens hof, gick jag för att söka dem och fann dem till min stora förvåning instängda i ett rum sysselsatta med att läsa de uti kofferten vårdslöst nedkastade papperen; de hade ett brinnande ljus på bordet, och oaktadt det var ganska varmt, brann det eld i spiseln. […] De berättade mig, att de voro sysselsatta med att i enlighet med änkedrottningens befallning bränna upp några papper, och jag märkte, huru de verkligen kastade några sådana på elden. Jag lämnade dem under förklaring, att jag för min del ingenting ville hafva att göra med dessa papper.” Då Hedvig Elisabeth Charlotta på den här tiden var Gustaf III:s dam blev Fredrik Adolf och Sofia Albertina mycket oroliga och skyndade sig att försöka förklara ytterligare.

Många hemligheter gick bokstavligt talat upp i rök den dagen och Forsstrand skriver att när Gustaf III fick höra talas om denna pappersbränning och Badins roll i den blev han rasande och skall ha utbrustit följande: ”’Vet du väl, svarta människa, att sådant kan kosta ditt hufvud’, hvarpå morianen uppgifves ha svarat: ’Det är i eders majestäts våld, men jag har ej kunnat handla annorlunda.’”

Kungen förlät dock snart Badin och såg till att han kunde fortsätta leva ett gott liv efter Lovisa Ulrikas död. Han gick med på att låta Badin gifta sig med grosshandlardottern Elisabeth Svart (död 1798) samma år och såg till att fosterbrodern, enligt Bergman, fick tre gårdar. Forsstrand skriver dessutom att ”Gustaf III lär ha tilldelat honom assessors titel, men tilltalade man honom med denna titel, förklarade han, att en ’svart assessor’ vore ett oting.” Assessor var titeln på den person som assisterade i domstolar. Efter Elisabeths död gifter han om sig med Magdalena Eleonora Norell (död 1843). Han fick dock inga barn i något av sina två äktenskap.

Gick med i Frimurarna och ordenssällskap
Badin var frimurare och gick även med i det kristna ordenssällskapet Timmermansorden inom vilken han benämndes som hovsekreterare. Han var också med i ordenssällskapet Par Bricole där han var en uppskattad dansmästare och från år 1800 i den patriotiska Svea Orden.

Badins omfattande boksamling tyder på att han var en bildad och beläst man. De flesta av dessa böcker var, enligt Forsstrand, ”gedigna arbeten i religion, historia, reseskildringar och naturkunnighet.”

Hans sista år i livet blev svåra på grund av fattigdom och han fick därför ofta vända sig till Sofia Albertina för att få hjälp. Hon var vid den här tiden den enda av Badins fyra kungliga fostersyskon som fortfarande levde. Sannolikt var de två ännu fästa vid varandra och möjligen erinrade hon sig ännu dikten han skrivit till henne på hennes elvaårsdag år 1764 och som återges av Forsstrand:

Jag som en utaf de svarta,
obekant med landets sed.
Gjör en önskning i mitt hjerta
Öfver vår Prinsessa med.
Men jag kan ej så beskrifva
Hvad för gådt jag önska vill,
Jo at hon må nögder blifva
Många flera årar till.

Badin lämnade jordelivet den 16 mars 1822 och begravdes vid Katarina kyrkogård, men exakt var han vilar är det ingen som vet.

Parnassen avsnitt 4: Aftonland av Therese Bohman

0

Men of Medan, kuslig interaktiv skräckhistoria

0

Historien om det fördömda skeppet Medan börjar strax efter Andra världskrigets slut. Två matroser tillbringar sin sista kväll i (numera) kinesiska Manchuriet med att bli något överförfriskade. Bakom dem lastas kvarlevorna av deras stupade landsmän. Efter att ha stött ihop med en officer blir de två matroserna inlåsta i varsin hytt på skeppet. Ute till havs får Medan känna på Stilla havets svåra stormar och en blixt slår ner i ett av det stora skeppets antenner. Efter några timmar har de båda matroserna vaknat och upptäcker snart att något inte står rätt till…

Ungefär 75 år senare skall ett gäng amerikanska överklassungdomar åka ut på havet i syfte att dyka, något de länge sett fram emot. Under en dykning till vraket av ett amerikanskt bombplan stöter de ihop med tre skumma män från lokalbefolkningen. Därefter börjar en resan mot helvetet.

I en annan del av världen håller jag och en vän på att installera spelet på en Xbox One. Vi har laddat upp med chips och Fanta. För att skapa rätt stämning har vi dragit ner på ljuset. Menysidan uppenbarar sig och snart kommer vi på att grafiken hade varit väsentligt bättre om vi spelat på en dator som Pewdiepie gör i sin let’s play. Men trots viss variation i grafik-kvalitén imponeras vi, särskilt när det kommer till cutscenes och mörkare ögonblick i spelet. På en dator hade grafiken varit fulländad. 

Det intressanta med Men of Medan, och andra spel från Supermassive Games, såsom den tidigare succén Until Dawn (2015), är att spelets tidslinje skapas av spelaren, och inte på förhand av producenten. Detta kallas ”interactive storytelling” och bygger på att spelaren avgör hur karaktärerna skall agera, reagera och socialisera i olika situationer. I konversationer med andra karaktärer är det du som avgör vad den du för tillfället spelar skall säga och hur denne ska agera, vilket i sin tur påverkar hur vad andra karaktärerna får för bild av dig och i förlängningen hur de agerar i framtiden.

Spelet är baserat på fjärilseffekten som innebär att till synes små val i stunden kan få stora konsekvenser i framtiden. Det är därför ibland svårt att välja vad karaktärerna skall göra och det går inte att fatta helt perfekta beslut. Extra svårt blir det i stressiga situationer då du måste göra snabba val. Vissa segment i Men of Medan innehåller också inslag av jakt. Då måste du vara snabb med att trycka på rätt knappar, annars kan det få stora konsekvenser (vilket det också fick när vi tryckte fel). Till skillnad från andra spel kan du inte gå tillbaka och göra om. Dina val är irreversibla. 

Spelet är baserat på fjärilseffekten som innebär att till synes små val i stunden kan få stora konsekvenser i framtiden.

Det som tilltalar mig extra mycket med Men of Medan är att ens moraliska kompass sätts på prov. En annan intressant aspekt är att handlingen alltid kommer att vara olik varje gång man spelar. Första gången vi spelade satte vi målet att alla fem karaktärer skulle överleva äventyret. I slutet hade tre av dem dött.

Spelet lever också upp till sitt rykte som läskigt, men det ska dock sägas att jag är en ganska lättskrämd person. Ibland kommer vissa ”jump scares” men generellt är skräckupplevelsen subtil och snarare inbyggd i miljön och handlingen, vilket jag tycker är ett av spelets styrkor.

Men of Medan har dock vissa problem. Den största grejen som irriterade oss var att spelet ofta laggar, särskilt under cutscenes. Detta har även påtalats av andra recensenter och har inte att göra med vårt Xbox. När det kommer till handlingen så tycker jag att spelförfattarna kunde ha slipat på den övergripande storyn. Utan att avslöja för mycket så är inte handlingen särskilt innovativ. Inspiration har man tagit från legenden om SS Ourang Medan.

Jämfört med Until Dawn är handlingen här mycket grundare och saknar plot twist. Något jag kan tycka borde ha gjorts annorlunda är svårighetsgraden att hålla karaktärerna vid liv. Två av dödsfallen ägde rum då jag klickade fel på två knappar, utan att ha klickat fel innan. Svårighetsgraden håller en förvisso skärpt, men tar det kanske lite för långt. 

Sammanfattningsvis är Men of Medan spelvärt trots vissa tillkortakommanden. Spelet får därför 3,5 av 5 i betyg, efter ett halvt poängs avdrag pga lagget på Xbox. Som spelets titel antyder så planerar Supermassive Games att släppa fler spel i serien, som en längre antologi. Antalet kommer att bero på hur bra de säljer men enligt planen skall minst åtta spel släppas, varav Men of Medan är det första. Uppföljaren Little Hope beräknas komma ut någon gång under 2020. Förhoppningsvis har man tagit itu med lagget tills dess. 

Max von Sydow död

0
Skådespelaren Max von Sydow är död. Han avled igår 90 år gammal. Foto: Wikimedia Commons.

Max von Sydow är död. Han dog igår i sitt hem, säger en representant för hans agentur, enligt Omni.

Von Sydow, som föddes i Lund 1929, var aktiv ända fram till sin död. De senaste åren är han kanske mest känd för sin medverkan i TV-serien Game of Thrones där han spelade en inkarnation av den ”Treögda korpen”.

Till hans mest kända roller på svenska hör riddaren Antonius Block i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” och som Karl-Oskar i Jan Troells filmatisering av Wilhelm Mobergs Utvandrarsvit.

Han deltog även i flera internationella kult- och storfilmer som Exorcisten och Dune.

De sista decennierna av sitt liv levde von Sydow i Frankrike.

Rage Against The Machine återförenas – ska på turné mot Trump

0
Donald Trumps presidentskap har fått bandet Rage Against The Machine att slutligen återförenas för att uppträda längs gränsen mot Mexiko. Foto: Scott Penner

Det uppger nättidningen Consequence of Sound, som i fredags tillkännagav nyheten i ett inlägg på Twitter. Bandet har utannonserat att de ska turnera i tre amerikanska städer nära den mexikanska gränsen. Så sent som i maj i år verkade inte gitarristen Tom Morello vara särskilt intresserad av en återförening.

– Jag skulle hellre se att folk startar sina egna band istället för att sitta och vänta på Rage Against The Machine. Låt oss höra vad ni har att säga. Kom loss och bara gör det, sa girarristen då till Heavy Consequence.

Men nu verkar rädslan för att få dras med Donald Trump i fyra år till ha fått gruppen att ändra sig. Rage Against The Machine gjorde sig ett namn under nittiotalet genom sitt starka motstånd mot kapitalism och sociala orättvisor och de använde sig av kommunistisk estetik, bland annat på albumomslag.

Men vad det är med presidentens politik som avskräcker bandet framgår inte av inlägget och på Twitter råder det delade meningar om syftet med bandets återförening. Finansminister Steven Mnuchin säger till CNBC den 25 oktober att arbetslösheten bland amerikaner under Donald Trumps styre nu har sjunkit till den lägsta nivån på femtio år och i Sverige har tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) kallat Trump för ”den fredligaste presidenten USA har haft”.