fredag, 5 juni, 2020
fredag, juni 5, 2020

Stalins stora svält

0
Ihjälsvultna bönder var en vanlig syn i Charkov 1933. Samtida fotografi av Alexander Wienerberger (1891–1955). Foto: Wikimedia Commons

Året är 1932 och trettonåriga Kira Allilujeva sitter på ett specialtåg. Hon är nämligen inte vilken rysk flicka som helst. En av hennes ingifta farbröder är ingen annan än Sovjetunionens ledare, Josef Stalin (1878–1953), och hon har varit på besök hos sin andre farbror, Stanislav Redens (1893–1940), som på den här tiden är GPU-chefen i den ukrainska staden Charkov. GPU är, som Simon Sebag Montefiore noterar i Stalin – den röde tsaren och hans hov, den dåvarande benämningen på den sovjetiska hemliga polisen. Montefiore berättar även att när Kira Allilujeva drog undan ”gardinerna på sitt specialtåg” såg hon ”till sin förvåning svältande människor med uppsvullna magar stå och tigga mat utmed tåget medan uthungrade hundar sprang bredvid. Kira berättade om det för sin mor Zjenja, som oförskräckt förde upplysningen vidare till Stalin.” När Stalin mottog denna upplysning noterar Montefiore att han avfärdade den: ”Hon [Kira Allilujeva] är ett barn. Hon hittar på.”

Stalin ljög dock för sin svägerska här. Han visste mycket väl att Kira inte hittade på då det var hans politik som var orsaken till svälten, men samtidigt var han mycket ovillig att öppet stå för sina egna handlingar och beslut.

Det lilla Kira hade sett genom tågfönstret den dagen var en skymt av den stora svält i Ukraina som varade under åren 1932–33 och som idag är känd under benämningen holodomor, vars ungefärliga betydelse är ”död genom hunger”.

Ekonomi, kollektivisering och hungersnöd
För att få en uppfattning om orsaken till svälten i Ukraina måste man gå tillbaka i tiden. År 1921 hade Vladimir Lenin (1870–1924), enligt Montefiore, låtit införa Nya ekonomiska politiken (NEP). Detta ekonomiska system kan definieras som en statligt kontrollerad fri marknad och kapitalism och Stalin var en av de partimedlemmar som stödde NEP.

Josef Stalin införde planekonomi och inledde en kollektivisering av jordbruket. Följden blev svält. Fotografi av okänd fotograf, daterat till år 1934. Foto: Wikimedia Commons

Tre år senare dog Lenin och en intensiv kamp om ledarskapet mellan de gamla fienderna Josef Stalin, som var kommunistpartiets generalsekreterare, och försvarsministern Lev Trotskij (1879–1940) inleddes. Montefiore skildrar denna maktkamp på följande sätt: ”Stalin hade redan använt sig av det bastanta skydd sekreterarposten gav för att föra fram sina bundsförvanter: Molotov, Vorosjilov och Sergo [Vjatjeslav Molotov (1890–1986), Kliment Vorosjilov (1881–1969) och Grigorij ”Sergo” Ordzjonikidze (1886–1937)]. Dessutom lade han fram ett löftesrikt och realistiskt alternativ till Trotskijs envisa krav på en europeisk revolution, nämligen ’socialism i ett land’.” Enligt Montefiore kom även Lenins närmaste medarbetare Lev Kamenev (1883–1936) samt Grigorij Zinovjev (1883–1936) att ta Stalins parti, vilket ledde till att Trotskij ”besegrades överraskande snabbt och enkelt.” 1926 blev dock Zinovjev och Kamenev, som Montefiore skriver, utmanövrerade av Stalin samt Nikolaj Bucharin (1888–1938) och Aleksej Rykov (1881–1938), som båda tillhörde partiets högerflygel.

Precis som högerflygeln var Stalin ännu för NEP, men detta skulle snart ändras. År 1927, noterar Montefiore, inträffade en livsmedelskris och året därpå reste Stalin själv till Sibirien ”för att personligen undersöka varför spannmålsleveranserna minskade.” Han gav under denna vistelse, enligt Montefiore, ”order om tvångsrekvirering av spannmål och skyllde livsmedelsbristen på de så kallade kulakerna, vilka påstods hamstra skörden i avvaktan på högre priser.” Kulaker var benämningen på relativt välbeställda bönder som, enligt Montefiore, antingen hade ”några få anställda eller ägde några få kor.” Montefiore noterar även att de yngre partimedlemmarna uppskattade Stalins hårda metoder samtidigt som de ansåg att ”NEP-politiken misslyckats” och att ”radikal militär lösning på livsmedelskrisen” nu krävdes.

Livsmedel och spannmål beslagtogs av partiaktivister. Fotografi från 1932. Foto: Wikimedia Commons

Det var vid den här tiden som Stalin vände sig emot NEP och, som Timothy Snyder skriver i Den blodiga jorden: Europa mellan Hitler och Stalin, började verkställa sin första femårsplan och omvandla marknaden till en planekonomi. Följden av detta blev, enligt Montefiore, att alla skördar skulle samlas in med tvång och säljas utomlands och all ”privat handel med livsmedel förbjöds. Kulakerna beordrades att leverera in spannmål, i annat fall ställdes de inför rätta för spekulation. Steg för steg tvingades alla bybor in i kollektiven.”

Varför just kulaker drabbades så hårt kan man fråga sig, men en sannolik förklaring är att de inte tycks ha varit så villiga att hänge sig åt kommunismens idéer. De hade anställda och egen boskap. De var på det stora hela ganska välbeställda. Sannolikt var de, som Montefiore nämner, mer fientligt inställda till kommunismen. I Execution by Hunger: The Hidden Holocaust skriver Adam Ulam i förordet att under åren 1926–27 hade den sovjetiska regeringen dessutom börjat tvinga de bönder som hade det gott ställt att betala höga skatter samtidigt som priset på spannmål sänktes godtyckligt med 20 procent. Trots detta kom förföljelserna av och den ökade pressen på de mest effektiva bönderna, enligt Dolot, att leda till att dessa blev mindre motiverade, vilket i sin tur ledde till sämre produktion.

Det dröjde inte länge förrän följderna av Stalins planekonomi och tvångskollektiviseringar började märkas. Enligt Montefiore utbröt hungersnöd på landsbygden sommaren 1931 och bonderevolter blossade upp vid den här tiden. Dessa revolter slogs dock snart ner av Lazar Kaganovitj (1893–1991).

Lazar Kaganovitj slog ner de uppror som blossade upp till följd av kollektiviseringen av jordbruket. Fotografi av Eleazar Langman från 1930-talet. Foto: Wikimedia Commons

Kornboden Ukraina drabbades särskilt hårt av kollektiviseringarna. Anledningen till detta var, enligt Snyder, att det bland de ukrainska bönderna inte fanns någon tradition av något ”gemensamt drivet jordbruk” och dessutom var bondesamhällena i Ukraina starkt religiösa. Det var nämligen så, noterar Snyder, att de ukrainska bönderna inte övergett ”sin kristna tro och många uppfattade kontraktet med kolchosen [kollektivjordbruket] som en pakt med djävulen.” Detta ökade det lokala motståndet och därmed även tvånget från den sovjetiska staten. Både Montefiore och Snyder nämner hur ukrainska bönder deporterades till Gulag, men den sistnämnde även noterar att ”bönderna försökte rädda sig själva och sina samhällen av egen kraft. De gjorde vad de kunde för att behålla sina egna tegar, sina små plättar av självstyre. De satsade all sin styrka på att hålla sina familjer utanför staten, som nu manifesterade sig fysiskt i kolchoserna och traktorstationerna.” Snyder skriver också att bönderna hellre sålde eller slaktade sina djur själva ”än att se dem gå till kollektivet.” Montefiore noterar att detta gjorde Stalin fullständigt utom sig av hysteri och att denne uttryckte sin fasa i ett brev över att sovjetmakten tycktes upphört att existera i Ukraina. Stalin lät därför, enligt Montefiore, sända ner stormän till Ukraina för att samla in mer spannmål med våld.

I slutet av år 1931, skriver Snyder, ”svalt många bönder redan. Utan egen jord och utan kraft att stå emot kraven från högre ort kunde de helt enkelt inte skaffa fram tillräckligt med kalorier till sina egna hushåll. I början av 1932 hade de alltså inget utsäde till höstskörden.” Katastrofen var därmed ett faktum.

Svälten 1932–33
Våren år 1932 minns Miron Dolot (1916–1998) i Execution by Hunger som en tid av oro i Ukraina. Varje dag dog någon, enligt honom, och i stort sett alltid hölls någon begravning på kyrkogården i byn. Dolot minns även att det vid den här tiden inte var många som arbetade på fälten av anledningen att de var så utsvultna att de varken kunde utföra något ansträngande arbete eller gå längre sträckor. Montefiore berättar även om hur ministern för handel och livsmedelsförsörjning, Anastas Mikojan (1895–1978), blev uppsökt av ”en ukrainare som frågade: ’Känner kamrat Stalin, eller för den delen någon i politbyrån, till vad som händer i Ukraina? Om inte så skall jag ge dig en vink. För lite sedan kom ett tåg in till Kiev fullastat med lik av människor som svultit till döds. Det hade lastat lik hela vägen ända från Poltava…‘”.

Dock kände stormännen, även Stalin, mycket väl till svältkatastrofen i Ukraina, skriver Montefiore. Svälten var även känd utomlands, i synnerhet i USA där tidningsläsarna möttes av stora rubriker om svälten men även i Tyskland skrevs om detta och Storbritannien mottog rapporter från utsända britter i Ukraina. En av dessa rapporter, som finns återgiven i The Foreign Office and the Famine: British Documents on Ukraine and the Great Famine of 1932–1933, är daterad den fjärde maj 1932, berättar att det rådde kraftig ransonering av bröd i Ukraina och i en annan rapport från 20 maj får man veta att ett stort antal hästar dog i överallt Kiev samt att ”det var svårt att köpa något, till och med i staden”.

Montefiore berättar även om hur amerikanen Fred Beal ”besökte en by utanför Ukrainas huvudstad Charkov” sommaren 1932 och fann ”alla invånarna döda, med undantag för en galen kvinna. Råttorna hade kalas i husen, som förvandlats till likstugor.” Denna sommar bad Ukrainas politbyrå, enligt Montefiore, om livsmedelsbistånd, men Stalin gick inte med på det. Istället skrev han i ett brev till Kaganovitj att ukrainarna fått mer livsmedel än de förtjänade. Montefiore noterar att Stalin denna sommar även beslutade att en lag som innebar att ”hungriga bönder skulle skjutas för stöld av minsta sädeskorn.” Enligt Snyder kunde bönderna inte ens ha livsmedel hemma då detta var ”bevis för brott.” Denna lag trädde i kraft den sjunde augusti 1932.

Karta från 1933 som visar de områden som drabbades hårdast av svälten. Bild: Wikimedia Commons

Snyder skriver att denna lag ledde till ökade övergrepp mot befolkningen. Partiaktivisterna tog, noterar Snyder, ”allt som liknade livsmedel”, förnedrade de svältande bönderna, våldtog ensamma kvinnor ”rutinmässigt på nätterna under förevändning att man konfiskerade spannmål”. En del kvinnor började även prostituera sig.

Svälten drev till sist den uthungrade befolkningen i Ukraina till kannibalism. Dolot erinrar sig i Execution by Hunger hur människor plötsligt började försvinna (bland annat en av hans vänner) och köttet från en treårig flicka hittades en ugn. Denna flicka hade dödats och tillagats av sin egen mor. Dolot minns även hur folk vid denna tid hade mist ”alla spår av medkänsla, heder och moral” samt att flera börjat hallucinera och till sist börjat sätta tänderna i vad som helst ”till och med i sina egna armar och händer”. Stalins lösning på detta problem var att förbjuda kannibalism.

Snyder återberättar följande vittnesmål av en statstjänsteman från maj 1933: ”När jag reste runt såg jag ofta deporterade ströva omkring i byarna som skuggor på jakt efter ett stycke bröd eller avfall. De äter as, slaktar hundar och katter. Byborna håller sina hus låsta. […] Jag såg åtskilliga dö på vägarna mellan byarna, i badstugorna och i ladorna.”

När 1933 gick mot sitt slut hade miljontals människor dött i Ukraina. Exakt hur många är oklart, men det uppskattade antalet har beräknats vara mellan tre till tolv miljoner.

Stalin växlade mellan att skylla svältkatastrofen på de lokala politikerna och att helt förneka det som pågick. Sin egen skuld vägrade han däremot inse.

Snyder berättar att det kom nybyggare ”från Ryssland” som bosatte sig i de ukrainska böndernas ”hus och byar, och det första de fick göra var att föra bort de föregående invånarnas lik. […] Ibland återvände nykomlingarna hem eftersom stanken aldrig försvann, hur mycket de än skurade och målade. Somliga stannade ändå.” På så vis kom Ukrainas etniska demografi att förändras till följd av svälten.

Det var inte bara Ukraina som drabbades av svälten 1932–33. Även Volgaregionen, Kazakstan och norra Kaukasus drabbades. Dock var Ukraina ett av de allra hårdast drabbade områdena.

Huruvida svälten i Ukraina 1932–33 kan betraktas som ett folkmord är omtvistat än idag, inte minst bland historiker. Sexton länder betraktar dock denna svält som ett folkmord.

Svälten i Sovjetunionen upphörde dock inte helt 1933, utan pågick i åtminstone ytterligare tre år efteråt.

Miljonstipendium för analkonst

0
Vegard Vinge målar inför publik. Foto: Stillbild Facebook

Paret Caldeborg tilldelades sitt stipendium, finansierat av skattepengar, av den statliga Kulturnämnden 2019, för att driva projektet ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”. Den ansvarige kulturministern vid tillfället var Alice Bah Kuhnke (MP), men när hon kontaktades av Expressen hänvisar hon till sin efterträdare, Amanda Lind (MP). Amanda Lind svarade Expressen via SMS: ”Som minister varken kan eller får jag kommentera eller försöka påverka myndigheters enskilda beslut. Det är också viktigt att det inte är vi politiker som styr över kulturens innehåll.”

Hela debaclet bleknar dock i jämförelse med vårt västra grannland. Även här är det ett konstnärspar, Vegard Vinge och Ida Müller som driver stiftelsen med det originella namnet Vinge/Müller.

Vinge är känd för att vara extrem – under tidigare teaterföreställningar har han kastat avföring på publiken och urinerat på scenen, något som har fått kritiker att tala om ”kiss-och-bajsteater”.

Nu cirkulerar en video på nätet när Vinge målar. Först sprutar han färg ur sin anus över en duk på golvet, innan han, med hjälp av en lång pensel inkörd i anus, smetar ut färgen.

Paret Vinge och Müller har sammanlagt fått 37 miljoner norska kronor över en tolvårsperiod från det norska Kulturrådet. Enligt uppgift har pengarna använts till ”lön, produktionskostnader och en massa annat”. Det senaste beslutet gjorde Kulturrådet 2018 och innebar 3,4 miljoner om året för 2019, 2020, 2021 och 2022. Motiveringen som Kulturrådet ger är att det är på grund av konstnärens storslagna planer i Norge och i Europa.

”Vinge/Müller har storslagna planer i Norge under de nästa fyra åren förutom deras samarbete med mycket prestigefyllda teatrar i Europa. Detta är ett vasst och expressivt konstnärskap med ett säreget uttryck och stor genomslagskraft” skrev Kulturrådet.

Norges kulturminister är Trine Skei Grande (V), och tillfrågad av den norska tidningen Nettavisen om hon anser att det är väl använda skattemedel svarar hon, precis som Amanda Lind, att hon håller armlängds avstånd till beslut fattade av Kulturrådet.

Kulturrådet själva står fast vid sitt beslut och menar att det är orättvist att bedöma tolv års konstnärskap från ett videoklipp på några sekunder. De tillägger att de kan förstå att det här uttrycksätten väcker reaktioner, men att detta i sig kan vara något av idén med uppsättningen.

Det hela uppmärksammades av den norske Slöseriombudsmannen, som lade upp videon på sin Facebooksida.

Sløse-julekalender luke 11, Trine Skei Grande og Tone Hansen

Lurer du på HVORFOR staten kaster millionbeløp etter kunstnere som bæsjer maling? Det gjør de fleste av oss, inkludert kunstneren selv! [1]Etter at Kulturrådet og Trine Skei Grande ga helt innholdsløse svar da Nettavisen spurte de om dette i går [2], ville jeg finne ut hvordan de har argumentert tidligere.Her er det beste jeg fant (riktignok fra helt andre sammenhenger, men likevel relevant her) – er det noen som blir klokere?1:"Etter å ha smurt brevet inn med sine egne ekskrementer, gikk han – fremdeles med buksene rundt knærne – opp på et tak og brølte «hvorfor får jeg skattepenger til 12-Spartenhaus?» https://www.dagbladet.no/kultur/norsk-ekstremkunstner-kastet-dritt-pa-publikum/628468582: https://www.nettavisen.no/okonomi/spruter-maling-ut-rumpa—far-37-millioner-i-kunststotte/3423893280.html

Posted by Sløseriombudsmannen on Wednesday, December 11, 2019

Parnassen avsnitt 4: Aftonland av Therese Bohman

0

Men of Medan, kuslig interaktiv skräckhistoria

0

Historien om det fördömda skeppet Medan börjar strax efter Andra världskrigets slut. Två matroser tillbringar sin sista kväll i (numera) kinesiska Manchuriet med att bli något överförfriskade. Bakom dem lastas kvarlevorna av deras stupade landsmän. Efter att ha stött ihop med en officer blir de två matroserna inlåsta i varsin hytt på skeppet. Ute till havs får Medan känna på Stilla havets svåra stormar och en blixt slår ner i ett av det stora skeppets antenner. Efter några timmar har de båda matroserna vaknat och upptäcker snart att något inte står rätt till…

Ungefär 75 år senare skall ett gäng amerikanska överklassungdomar åka ut på havet i syfte att dyka, något de länge sett fram emot. Under en dykning till vraket av ett amerikanskt bombplan stöter de ihop med tre skumma män från lokalbefolkningen. Därefter börjar en resan mot helvetet.

I en annan del av världen håller jag och en vän på att installera spelet på en Xbox One. Vi har laddat upp med chips och Fanta. För att skapa rätt stämning har vi dragit ner på ljuset. Menysidan uppenbarar sig och snart kommer vi på att grafiken hade varit väsentligt bättre om vi spelat på en dator som Pewdiepie gör i sin let’s play. Men trots viss variation i grafik-kvalitén imponeras vi, särskilt när det kommer till cutscenes och mörkare ögonblick i spelet. På en dator hade grafiken varit fulländad. 

Det intressanta med Men of Medan, och andra spel från Supermassive Games, såsom den tidigare succén Until Dawn (2015), är att spelets tidslinje skapas av spelaren, och inte på förhand av producenten. Detta kallas ”interactive storytelling” och bygger på att spelaren avgör hur karaktärerna skall agera, reagera och socialisera i olika situationer. I konversationer med andra karaktärer är det du som avgör vad den du för tillfället spelar skall säga och hur denne ska agera, vilket i sin tur påverkar hur vad andra karaktärerna får för bild av dig och i förlängningen hur de agerar i framtiden.

Spelet är baserat på fjärilseffekten som innebär att till synes små val i stunden kan få stora konsekvenser i framtiden. Det är därför ibland svårt att välja vad karaktärerna skall göra och det går inte att fatta helt perfekta beslut. Extra svårt blir det i stressiga situationer då du måste göra snabba val. Vissa segment i Men of Medan innehåller också inslag av jakt. Då måste du vara snabb med att trycka på rätt knappar, annars kan det få stora konsekvenser (vilket det också fick när vi tryckte fel). Till skillnad från andra spel kan du inte gå tillbaka och göra om. Dina val är irreversibla. 

Spelet är baserat på fjärilseffekten som innebär att till synes små val i stunden kan få stora konsekvenser i framtiden.

Det som tilltalar mig extra mycket med Men of Medan är att ens moraliska kompass sätts på prov. En annan intressant aspekt är att handlingen alltid kommer att vara olik varje gång man spelar. Första gången vi spelade satte vi målet att alla fem karaktärer skulle överleva äventyret. I slutet hade tre av dem dött.

Spelet lever också upp till sitt rykte som läskigt, men det ska dock sägas att jag är en ganska lättskrämd person. Ibland kommer vissa ”jump scares” men generellt är skräckupplevelsen subtil och snarare inbyggd i miljön och handlingen, vilket jag tycker är ett av spelets styrkor.

Men of Medan har dock vissa problem. Den största grejen som irriterade oss var att spelet ofta laggar, särskilt under cutscenes. Detta har även påtalats av andra recensenter och har inte att göra med vårt Xbox. När det kommer till handlingen så tycker jag att spelförfattarna kunde ha slipat på den övergripande storyn. Utan att avslöja för mycket så är inte handlingen särskilt innovativ. Inspiration har man tagit från legenden om SS Ourang Medan.

Jämfört med Until Dawn är handlingen här mycket grundare och saknar plot twist. Något jag kan tycka borde ha gjorts annorlunda är svårighetsgraden att hålla karaktärerna vid liv. Två av dödsfallen ägde rum då jag klickade fel på två knappar, utan att ha klickat fel innan. Svårighetsgraden håller en förvisso skärpt, men tar det kanske lite för långt. 

Sammanfattningsvis är Men of Medan spelvärt trots vissa tillkortakommanden. Spelet får därför 3,5 av 5 i betyg, efter ett halvt poängs avdrag pga lagget på Xbox. Som spelets titel antyder så planerar Supermassive Games att släppa fler spel i serien, som en längre antologi. Antalet kommer att bero på hur bra de säljer men enligt planen skall minst åtta spel släppas, varav Men of Medan är det första. Uppföljaren Little Hope beräknas komma ut någon gång under 2020. Förhoppningsvis har man tagit itu med lagget tills dess. 

Max von Sydow död

0
Skådespelaren Max von Sydow är död. Han avled igår 90 år gammal. Foto: Wikimedia Commons.

Max von Sydow är död. Han dog igår i sitt hem, säger en representant för hans agentur, enligt Omni.

Von Sydow, som föddes i Lund 1929, var aktiv ända fram till sin död. De senaste åren är han kanske mest känd för sin medverkan i TV-serien Game of Thrones där han spelade en inkarnation av den ”Treögda korpen”.

Till hans mest kända roller på svenska hör riddaren Antonius Block i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” och som Karl-Oskar i Jan Troells filmatisering av Wilhelm Mobergs Utvandrarsvit.

Han deltog även i flera internationella kult- och storfilmer som Exorcisten och Dune.

De sista decennierna av sitt liv levde von Sydow i Frankrike.

En tiggares vadmalsrock

0
Bild vänster: Vilhelm Moberg cirka 1940-1950. Det var under denna tid han skrev den korta romanen Brudarnas källa (1946), som utspelar sig i hans hembygd. Fyra spelmäns öden binds samman i midsommarnatten. Foto: Wikipedia.

”Du är inte svensk förrän du läst Moberg”, hade min far då sagt, när han såg boken vila på datorbordet. Jag läste ut boken, skrev en mindre uppsats och fick ett gott betyg av min lärare.

Det skulle dröja ett tag innan jag på nytt bekantade mig med Moberg, och då var det mest för att studera det svenska språket. Men så kom dagen för inte så länge sedan då jag fick en present av min goda författarkollega. Det var en liten röd bok av Vilhelm Moberg, med titeln Brudarnas källa (1946).

Bokens tematiska idéer är typiskt Moberg; existentiell ångest, grubblerier, det mörkas skönhet och botgöring utgör grunden för de 150 sidor som tar oss genom fyra olika tidsepoker i svensk historia, skildrat genom ögonen på fyra historiskt besläktade spelemän som under midsommaraftonen lider döden. I Mobergs berättelse är döden och dess rike representerat av källan, en hednisk gudom som gömmer sig under en källa av det renaste vatten:

Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen. Jag är källan, jag är början. Visst är det Moberg och ingen annan som kan ge döden ett så svenskt uttryck.

Boken tar sin början med att introducera speleman Anders Eriksson som i flaskans botten kämpar med ett skamset förflutet när han under midsommaraftonens timmar på Ekekullen har satt sig till rätta inne i den ihåliga eken för att spela på sin fiol till en firande publiks förtjusning. Därpå följer tre av hans förfäders berättelser, med en spännvidd på flera tusen år. Varje spelemans historia griper tag om läsaren, gäckar nyfikenheten om våra förfäders liv och den svenska kulturens historia. Kärnfulla på samma gång poetiska meningar avlöser varandra från pärm till pärm.

Men så var det en spelemans historia som greppade tag om mig på ett helt annat sätt än vad de andra hade lyckats göra. Den spelemannen var Anders Eriks Son, en ung man som ljuder sitt speletyg på Ekekullen i början av 1700-talet. Men snart skulle musiken, liksom livsglädjen, komma till ett slut när riket låg i sjukdom – böldpesten hade slagit rot i Norden med ett skepp från de östra länderna.

Snart var hela luften, jorden och vattnet förskämt. Kyrkogårdar fylldes av böldinfekterade lik så till den grad att man började gräva jord i åkrar och skogar. Anders och hans familj, bestående av syster Katarina, mor och far, tryggar sin hälsa genom att isolera sig från omvärlden. De lever stringent vad gäller allt från kost till rörlighet. Ingen får lämna gården och huset.

Då kommer snart en tiggare till deras dörr. Han berättar för familjen att han inte har varit i närheten av anstuckna hem när han ber dem om en nattvistelse. Fadern, som familjens beskyddande huvud, beordrar tiggaren att gå sin väg, men den hulda modern vill inte veta av sådan ”okristlighet” under taket. Hon visar istället stor barmhärtighet för tiggaren och ordnar en sovplats i höladan.

De ger honom stop med mjölk och brödkakor. På morgonen när solens eldar brinner i trädkronorna upptäcker familjen att tiggaren har på sig en präktig vadmalsrock till sina gamla söndriga byxor.

Fadern känner igen rocken, och visst måste det ha varit just den rocken som en ung bonde i Hultakvarn ägde. Om så var fallet skulle det innebära att tiggaren gjort sig skyldig till gravplundring, och om det stämde så måste han ha ljugit när han påstod att han gått alla anstuckna hem förbi.

Det tar inte lång tid förrän syster Katarinas tunga svartnar som kolet i gruvan och jäsande bölder bubblar i den annars så späda huden. Katarina lämnar världen i tunga plågor, begravs i ett närliggande gärde. Hemskheterna skulle återvända till huset när fadern uppvisar samma symptom som hans dotter hade gjort innan hon togs från jorden.

Han lägger sig i höladan där tiggaren hade fått nattvistelse. Sonen Anders drar denna gång skottkärran ensam till gärdet. Så kunde barmhärtighet bli belönad, men modern ville inte ångra en god gärning, förlitade sig på en välsignad räkning av Herren när domens dag ringer sina klockor. Strax efter begravs hon jämte fadern.

Ensam i huset räknar Anders sina dagar. Han beslutar sig för att hämta sonen han delar med sin döda fru från ett anstucket hem. Tillsammans spenderar de tiden med att tacka makterna för det dagliga näringsintaget och för att ha livet i behåll. Så kommer dagen då Anders under morgonkontrollen räcker ut en svart tunga mellan sina magrade vita läppar.

Han fattar beslutet att överlämna sonen till en äldre tant i krokarna som har överlevt sin familj. På midsommarnatten spelar Anders Eriks Son sin lira uppe på Ekekullen. Han nedstiger kullen och renar sina variga bölder i källan. Han lider i det renaste vattnet en diger död.

Så kunde barmhärtighet bli belönad, säger Moberg, när man släppte in en listig och svart tunga i sitt fredade hem. Vad berättelsen om Anders Eriks Son förtäljer dagens läsare torde kanske vid detta lag stå tydligt. Det krävs mod att lyssna på förnuftet framför barmhärtigheten. En välsignelse är inte att vänta.

Ett svenskt konservativt sinne

0
Simon O. Pettersson, fil. mag, Uppsala. Foto: Realia förlag

Den svenska debatten av i dag kan beskrivas som i hög grad polariserad. Det finns många stridsfrågor och konfliktlinjer som blir utgångspunkt för uppgörelser mellan olika politiska grupperingar och ideologiska läger. I allt detta kan man emellertid fråga sig var konservatismen, om alls, finns närvarande?

Konservatismen är tillsammans med liberalismen och socialismen en av de tre stora ideologierna och det verkar märkligt att konservatismen inte finns mer utförligt representerad i tidens politiska strider. Ett problem i sammanhanget är att konservatismens traditionella försvarare, om man går tillräckligt långt tillbaka, sedan länge följer andra ideologiska riktlinjer och inte med någon god vilja kan kallas konservativa.


Svenska konservativa profiler
Simon O. Pettersson,
Realia förlag 2017, 152 sidor

Vem anser i dag att konservatismen finns inom Moderaterna? På vilket sätt kan den borgerliga pressen anses försvara konservativa ideal? Bara det att den kallas ”borgerlig” signalerar att den gått med på den marxistiska historieskrivningen och lever kvar i en numera passerad tid där det politiska livet i högre grad bestämdes av konflikter på arbetsmarknaden och inom fördelningspolitiken. Ett annat problem är att flera av de aktörer som intar, vad man kan tycka, en konservativ position i frågor som invandringen, feminismen, skatter, värdefrågor, med mera, inte kallar sig konservativa. Beteckningar som nationalist, alternativhöger och identitär verkar vara att föredra för många.

En anledning till detta kan säkert vara att konservatismen i Sverige är förknippad med Moderaterna och därigenom med liberalismen. Alldeles oavsett finns det tecken på att konservatismen kan vara på väg tillbaka. Sedan 2011 kallar sig Sverigedemokraterna för socialkonservativa, och vilka synpunkter man än kan ha angående SD är detta ett tecken på att konservatismens långa association med Moderaterna och borgerligheten håller på att försvagas. Ytterligare någonting att peka på är ett högintressant boksläpp: Svenska konservativa profiler, författad av Simon O. Pettersson och släppt på Realia bokförlag. Pettersson är skribent och fil.mag. i tyska.

Boken är ett kvalificerat försök att utifrån historiska fakta skapa begrepp om konservatismen för den moderne läsaren. Pettersson går igenom inte mindre än 29 konservativa profiler med start vid Hans Hjärta och fram till Claes Ryn. Detta kan bara ses som ett lyckat grepp och en bra utgångspunkt för en angelägen diskussion.

Det florerar nämligen vissa mer eller mindre spekulativa uppfattningar om vad konservatismen borde innebära. Ofta som ett försök att jämka samman den egna viljan att kalla sig konservativ med ett behov av att inte alltför mycket uppröra sin vänsterorienterade samtid. Pettersson nämner Stefan Olssons Handbok i konservatism som ett exempel på när en författare vill kalla sina egna progressiva åsikter konservativa.

Då kan det tyckas bättre att anföra historiska exempel på personer som på olika sätt representerat ett konservativt perspektiv i sin tids stridsfrågor. Bokens breda urval, där som sagt inte mindre än 28 personer kommer upp för diskussion, gör att läsaren får en god bild av vad konservatismen historiskt har stått för. Urvalet är dessutom inte begränsat till att diskutera politiker, utan också filosofer, publicister, akademiker och mer svårdefinierade yrkeskategorier anförs som konservativa fanbärare. Att anföra ett så mångskiftande urval visar dessutom prov på konservatismens mångsidighet, eftersom profilerna med anledning av sina skiftande inriktningar tog sig an olika typer av frågor.

Några essäer framstår som särskilt intressanta. Ett exempel är den om Christopher Jacob Boström, som kallades ”Nordens Platon” och bildade skola inom den svenska universitetsfilosofin. ”Boströmianismen” blev under lång tid Sveriges inofficiella statsfilosofi och Boströms lärjungar kom under lång tid att dominera filosofiämnet. Pettersson kallar inte Boström konservativ utan reservation, då dennes filosofi ofta mynnade ut i rationalistiska spekulationer. Det är emellertid ändå intressant att tänka sig att en konservativ kom att dominera tänkandet inom den svenska statsmakten. Ett annat intressant exempel är Carl David Af Wirsén, som var litteraturkritiker och under lång tid höll posten som Svenska akademins ständige sekreterare.

Ytterligare en intressant detalj är kopplingen till nationalismen. Denna behandlas i synnerhet i essäerna som tar upp Verner von Heidenstam och Rudolf Kjellén. Under efterkrigstiden har den svenska konservatismens förhållande till nationalismen varit en smula ansträngd.

Konservatismen har i mångt och mycket likställts med den borgerliga miljön och i denna har nationalismen inte varit särskilt uppskattad. Tvärtom har konservatismen istället försökt gifta sig med liberalismen till den liberalkonservativa syntes som varit typisk för den svenska idédebatten. Det är därför intressant att läsa om att flera av de viktigaste konservativa profilerna har varit utpräglat nationella.

En av styrkorna med den här boken är det utpräglat historiska perspektivet. Det verkar helt rimligt att vår uppfattning om den svenska konservatismen ska utgå ifrån vad den har inneburit historiskt snarare än från våra egna uppfattningar om vad den borde innebära. Bilden som framträder är den av en stridbar åskådning som varit engagerad i sin tids mest avgörande frågor i olika avseenden.

Dessa strider – exempelvis den som gällde ståndsriksdagens avskaffande – kan i dag te sig tämligen avlägsna, men det verkar ändå viktigt att betona att konservatismen varit viktig under forna avgöranden. I dag är läget som bekant ett annat, och konservatismen tycks vara undanträngd till förmån för andra åskådningar.

Just därför är en bok som denna av betydelse. Den är ett steg på vägen till att återaktualisera konservatismen som begrepp. Och den gör det genom att teckna konturerna av ett svenskt konservativt sinne som löper genom historien och har uppträtt i många former under tidens lopp.

Genom Petterssons beskrivningar framstår detta sinne som någonting betydligt mer intelligent än bara en vilja att behålla de system och institutioner som ligger för handen för sakens egen skull. Boken är genomgående välskriven och borde vara av intresse för alla som vill utöka sin bildning gällande svensk idéhistoria.

von Sydowska morden: Mord utan motiv

0
Norr Mälarstrand 24 och Gillet vid Fyristorg i Uppsala, de tvenne mordplatserna. Foto: Wikipedia/Holger.Ellgaard/Goombah

Högerpolitikern Hjalmar von Sydow, som var förstakammarledamot i riksdagen, hade en mångsidig karriär. Advokaten Anders Frigell noterar i sin bok von Sydowska mordens gåta att Hjalmar von Sydow under åren 1907-31 hade varit verkställande direktör och ordförande i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), var ”styrelseledamot i Svenska Handelsbanken, Norrlandsbanken och Stockholms Handelsbank” samt att år 1928 ”blev han ledamot av Arbetsdomstolen”. Trots att han, enligt Jan-Öjvind Swahns bok Svenska mord: 23 klassiska fall, varit den som bestämt att ”strejkbrytarna i Ådalen i maj 1931 inte skulle dras tillbaka, vilket ledde till de tragiska skotten” tycks von Sydow inte ha haft några fiender som velat se honom död. Han stod till och med på mycket god fot med sin son Fredrik von Sydow, trots sonens slöseri och utsvävande liv i Uppsalas studentvärld. Han älskade sin vanartige son och sonen älskade honom.

Ändå tycks Fredrik ha krossat sin fars och de två hembiträdenas huvuden med vad som misstänks ha varit ett strykjärn den sjunde mars 1932. Senare samma dag sköt han ihjäl sin hustru Ingun von Sydow, född Sundén-Cullberg, på Hotell Gillet i Uppsala innan han vände pistolen mot sig själv.

Fredriks far Hjalmar von Sydow. Fotografi ur Gustaf V och hans tid 1907-1918 av Erik Lindorm. Foto: Wikimedia Commons

De von Sydowska morden chockerade Sverige. Medierna frossade i tragedin och spekulationer om att Fredrik von Sydow även var den man som knappt en vecka före de von Sydowska morden begått det brutala trippelmordet i Mörtnäs florerade vilt. Den fjärde mars hade nämligen Fritjof Zetterberg och hans hustru Hilma samt Hilmas syster hittats med krossade huvuden.

Motivet och vad det var som fick Fredrik von Sydow att (som det verkar) döda sin far och de två hembiträdena är än idag okänt, vilket gör de von Sydowska morden till ett av de mer gåtfulla kriminalfallen i svensk historia.

Fredrik von Sydow
Frigell noterar att Fredrik von Sydow var en begåvad ung man som ”trots sitt våldsamma festande” klarade ”skolan med goda betyg och sedan juridik- och filosofistudierna hyfsat.” Fredriks utsvävande studentliv kom att prägla den bild av honom som medierna spred efter den sjunde mars 1932. Han kom att framställas som en våldsam vilde, men i själva verket var han, som Frigell betonar, ”en excentrisk festprisse”. Alkoholen är en del av studentlivet i Uppsala och det är långt ifrån ovanligt att studenter konsumerar stora mängder alkoholhaltiga drycker. Dock ansågs Fredrik von Sydow, som Frigell framhåller, dricka ovanligt mycket, vilket var en av orsakerna till hans ekonomiska problem.

Fredrik von Sydow (längst upp till vänster) som skall ha dödat sin far och två hembiträden innan han sköt sin fru och sig själv. Foto: Wikimedia Commons

År 1923, noterar Swahn, fattade Fredrik tycke för Ingun Sundén-Cullberg och dessa två inledde snart en relation som deras familjer inte uppskattade. Denna förbindelse resulterade i en graviditet och Ingun tvingades bege sig till Italien för att föda barnet år 1928. Swahn skriver även att två år senare, när de blivit myndiga, gifte Ingun sig med Fredrik i Köpenhamn och de hämtade sin dotter i Italien innan de återvände till Sverige.

Trots att han blivit far tycks Fredrik inte ha upphört med sitt kostsamma utsvävande liv och både Swahn och Frigell noterar att Ingun drogs in i hans livsstil. För att bekosta denna livsstil tvingades Fredrik låna pengar och en som han ofta lånade av, noterar Frigell, var Hulda Uddenberg, som han känt länge. Enligt Frigell lånade han endast mindre belopp av henne som han sedan betalade tillbaka, men den 22 februari 1932 överraskade han henne med att plötsligt be om att få låna 200 kronor. Hon ville först inte låna ut en så stor summa, men Fredrik lyckades beveka henne.

Fredriks unga fru Ingun von Sydow. Foto: Wikimedia Commons

I början av mars begav han sig till Stockholm för att bo hos sin far i några dagar. Vid den här tiden tog han, vilket både Swahn och Frigell noterar, ett stort lån. Enligt Swahn hade Fredrik vänt sig till en vän och bett denne att ”intyga att underskriften på dokumentet var äkta och undertecknat av Hjalmar von Sydow.” Dock visade det sig, enligt Swahn, att Hjalmar von Sydow aldrig hade undertecknat dokumentet. Fredrik tycks således ha förfalskat sin fars underskrift. Hjalmar von Sydow fick kunskap om detta och sannolikt var den upptäckten orsaken till att han begav sig till banken den sjunde mars 1932.

Den sjunde mars
Den sjunde mars 1932 hade först börjat som vilken dag som helst. Frigell berättar dock att strax innan Hjalmar von Sydow gått hemifrån efter klockan elva på förmiddagen hade han frågat Fredrik när sonen skulle återvända till Uppsala och fått svaret att det skulle bli dagen därpå. Hjalmar hade därefter lämnat hemmet och knappt en timme senare, noterar Frigell, skall en ”tjänsteman på Uplandsbanken hört att Hjalmar von Sydow vid tolvtiden den 7 mars ringt till banken. Hjalmar hade då meddelat att han hade för avsikt att ordna sonens affärer.” Det var i denna bank som Fredrik planerade att ta det ovannämnda lånet. Möjligen hade Hjalmar von Sydows samtal till den banken med det att göra.

Det berättas även, enligt Frigell, att Ingun först hade varit dyster den sjunde mars, men efter att Fredrik ringt henne framåt förmiddagen hade hon blivit ”glad och uppspelt”. Hon hade därefter klätt både sig och parets dotter i fina kläder innan de båda for för att möta Fredrik. Efter mötet med fru och dotter återvände Fredrik till sin fars lägenhet vid elvatiden på förmiddagen.

Kort efter att Hjalmar gått så återvände Fredriks syster Marianne och kusin Maria till skolan och Fredrik lämnades ensam i lägenheten med de två hembiträdena, Karolina Herou och Ebba Hamn.

Under de följande timmarna ringde tre personer på hos familjen von Sydow, skriver Frigell. Först Alice Vestin som skulle driva in en räkning som Hjalmar von Sydow inte betalt. Hon ringde på efter klockan ett, enligt Frigell. Fredrik öppnade för Vestin och ropade på Ebba Hamn när han fick veta kvinnans ärende. Omkring en timme senare ring det på igen och en mycket glad och uppspelt Fredrik öppnade. Han hade beställt ett tjugopack cigaretter som nu levererades av tobaksaffärsbiträdet.

Innan det ringde på för tredje gången hos von Sydows den dagen gick Fredrik, enligt Frigell, och köpte ”en bit rundjärn.” Ungefär vid samma tid var Hjalmar von Sydow på hemväg och strax före fyra, noterar Frigell, sågs han komma hem. Det var sista gången Hjalmar von Sydow sågs i livet.

Efter klockan fyra ringde det på för tredje gången och även denna gång öppnade Fredrik. Mannen som ringt på var, noterar Frigell, kontorsbiträdet Sterner från Arbetsdomstolen som skulle hämta ett par handlingar hos Hjalmar von Sydow, men Fredrik, som verkade vara antingen berusad eller extremt nervös samt var ”alldeles svart om mun och tänder”, vägrade släppa in biträdet och hävdade att Hjalmar inte var hemma. Sterner noterade även att tamburen var mörk och, enligt Frigell, skymtade han även Fredriks fru Ingun.

Både Swahn och Frigell nämner att strax innan Sterner ringde på hade en granne, som hade födelsedagskalas, hört dunkande ljud från von Sydows lägenhet. Sannolikt var det vid den tidpunkten som Fredrik slog ihjäl sin far och de två hembiträdena. Möjligen var det blod som Sterner sett på Fredriks mun då röd färg, enligt Frigell, ”kan uppfattas som svart i en mörk tambur.”

Snart kom Fredriks kusin Maria hem från skolan. Fredrik fick släppa in henne, skriver Frigell, av anledningen att antingen han eller Ingun lagt på säkerhetskedjan. Frigell skriver att hon noterade en stor blöt fläck på en matta och Fredrik då hade förklarat att Ingun spillt vatten på den när hon vattnat blommor. Enligt Frigell talade Fredrik även om för sin kusin att både Hjalmar var bortrest och hembiträdena lediga. Därefter lämnade Fredrik och Ingun lägenheten och begav sig, som Frigell skriver, till Sven Hallman där Fredrik lånade en pistol och ammunition.

Det dröjde dock inte länge förrän Maria började ana att något inte stod rätt till. Hjalmar von Sydows rock var nämligen kvar, trots att han var bortrest, och, enligt Frigell, började hon även höra något som lät som svaga andetag från Karolina Herous rum. Hon försökte öppna, men dörren var låst och när Marianne kom hem berättade Maria, enligt Frigell, ”om säkerhetskedjan, om fläcken på mattan, om Fredrik och Ingun och att Fredrik hade sagt att Herou och Hamn var lediga och att farbror Hjalmar bortrest.” Frigell skriver att Maria även visade Marianne att Hjalmars rock hängde kvar i tamburen samt att de två flickorna upptäckte att fläckarna på mattan var röda och efter att de hittat blodiga trasor i serveringsrummet blev de rejält uppskrämda och ringde efter hjälp. Senare samma dag hittades de tre liken i lägenheten. Deras huvuden hade krossats.

En av kvinnorna som dödades i von Sydowska lägenheten på Norr Mälarstrand den sjunde mars 1932. Foto: Wikimedia Commons

Mycket tyder på att morden på Hjalmar von Sydow, Ebba Hamn och Karolina Herou inte varit planerade. Både Ingun och Fredrik von Sydow agerade irrationellt, förvirrat, panikartat och ångestfyllt under sina sista timmar i livet. De stannade kvar på brottsplatsen i nästan en timme efteråt och lämnade Maria kvar i lägenheten. Om morden varit planerade hade Ingun och Fredrik (vilket även Frigell påpekar) lämnat brottsplatsen och i fall de varit kvar vid Marias återkomst så hade de helt enkelt fått henne att lämna våningen. Om morden varit planerade hade de aldrig, som Frigell noterar, burit omkring på Fredriks blodiga kavaj i ett paket (som de gjorde) utan hade snarare gjort sig av med plagget så fort som möjligt.

Det enda rationella Ingun och Fredrik gjorde, påpekar Frigell, var att skaffa pistolen som de sedan tog sina liv med och om morden på Hjalmar von Sydow, Karolina Herou och Ebba Hamn varit planerade hade pistolen införskaffats av paret tidigare. Att morden inte var planerade kan förklara oklarheterna när det gäller motiv.

Fredrik hade visserligen skaffat en bit rundjärn tidigare den dagen och detta troddes först vara mordvapnet, men det visade sig vid obduktionerna att det mest sannolika mordvapnet varit ett strykjärn. Rundjärnet som Fredrik skaffade kom dock att sammankoppla trippelmordet i von Sydowska lägenheten med ett annat trippelmord som begåtts den andra mars 1932 i Mörtnäs.

Mörtnäsmorden och von Sydowska morden
Den fjärde mars 1932 hittades Fritjof Zetterberg, hans hustru Hilma och Hilmas syster Kristina Hedström brutalt mördade i paret Zetterbergs villa i Mörtnäs. De hade alla tre fått sina huvuden krossade och, enligt Frigell, hittades ett nedblodat järnrör på brottsplatsen. Detta järnrör visade sig ha varit mordvapnet och den mest sannolika tidpunkten för morden har, av Frigell, beräknats vara den andra mars.

Mörtnäsmorden är ett av de mest gåtfulla brottsfallen i Sverige och man vet än idag inte vem som var mördaren, men det är möjligt att gärningsmannen avslöjats om inte polisen och medierna börjat rikta uppmärksamheten mot Fredrik von Sydow trots att han, enligt Frigells mycket noggranna undersökning, hade ett vattentätt alibi för den andra mars 1932. Vad som gjorde att Fredrik von Sydow misstänktes vara Mörtnäsmördaren var för det första att han hade skaffat rundjärn samt tillvägagångssättet. Samtidigt var det inte underligt att sådana spekulationer väcktes. Två trippelmord begicks ju inom loppet av bara några dagar och i båda fallen fick offren sina huvuden krossade.

Polisen insåg visserligen snart att Fredrik von Sydow inte kunde ha begått Mörtnäsmorden, men den tid då de riktat uppmärksamheten mot honom kan ha gynnat den verklige mördaren och underlättat hans chanser att försvinna.

Slutet på Gillet och de obesvarade frågorna
Gillet, som ligger vid Fyristorg i Uppsala, var på den här tiden ett hotell och vid åttatiden på kvällen den sjunde mars 1932 anlände Fredrik och Ingun von Sydow till hotellet. De fick ett bord och beställde, enligt Frigell, champagne och ostron. Därefter begav sig Fredrik till Stadshotellet av skäl som än idag är oklara. Där mötte han, noterar Frigell, några vänner som han bjöd med sig till Gillet.

Samtidigt sökte både Stockholmspolisen och Uppsalapolisen efter Fredrik och Ingun och det dröjde inte länge förrän två konstaplar fick veta att paret von Sydow befann sig på Gillet. De begav sig dit och bad Ernst Norman, som var restaurangvaktmästare, att, som Frigell formulerar det, ”tala om för kandidat von Sydow att två herrar önskade tala med honom.”

Resturangvaktmästaren framförde meddelandet till Fredrik von Sydow. Fredrik undrade då, enligt Frigell, ”om det var några av hans kamrater och han fick ett jakande svar av Norman. Efter någon tvekan reste sig Fredrik och skulle gå ut ur restaurangen.” Ingun följde med honom, men när hon fick veta att de endast ville tala med hennes make vände hon, enligt Frigell, och slog sig ner i en stol. Fredrik följde efter sin hustru och lutade sig över henne. Det såg ut som han viskade något till henne. Det som sedan hände chockade alla. Fredrik drog pistolen och sköt först sin fru och sedan sig själv. Båda dog omedelbart.

De von Sydowska morden är en gåtfull familjetragedi som redan vid den tid de begicks ledde till spekulationer och Fredrik framställdes mer eller mindre som ett monster i tidningarna. Det han hade gjort kom i hög grad att prägla hans eftermäle.

Det finns många obesvarade frågor, särskilt när det gäller Fredrik själv och vad det egentligen var som fick honom att plötsligt slå sin far och de två hembiträdena med ett strykjärn. Man vet inte heller vad som hände i lägenheten efter att Hjalmar von Sydow kommit hem. Vad Fredrik skall ha haft rundjärnet till är också en gåta, men en trovärdig förklaring som Frigell har är att den unge mannen, som tycks ha varit beroende av alkohol, avsåg att använda järnet till att försöka bryta sig in i alkoholförrådet som (sannolikt på grund av hans drickande) försetts med hänglås. Man kan dock bara spekulera då de som visste som verkligen hände dog den sjunde mars år 1932.

Den store hovmålaren

0
Hur Martin van Meytens d.y. kunde skildra den kejserliga familjen. Målning av Martin van Meytens d.y., daterad 1754. Bild: Wikimedia Commons

Den lilla flickan sitter vid det snidade träbordet med den gröna skivan klädd i en silverskimrande klänning med mörk kjol. Hon håller på att åstadkomma ett eget konstverk, men något annat fångar hennes uppmärksamhet för hon har vridit på huvudet och tittar rakt mot betraktaren med ögon som utstrålar undran och nyfikenhet. På detta sätt avbildas den unga Maria Christina av Österrike (1742–98), som var den konstnärligt begåvade dottern till Maria Theresia av Österrike (1717–80) och den tysk-romerske kejsaren Franz I (1708–65), år 1750 av hovets målare, Martin van Meytens den yngre (1695–1770). Vid denna tid hade han varit verksam som hovmålare i Wien i omkring nitton år.

Maria Theresias konstnärliga dotter Maria Christina av Österrike. Målning av Martin van Meytens d.y., daterad 1750. Bild: Wikimedia Commons

Martin van Meytens den yngres studieresor
I avhandlingen Martin van Meytens d.y. – hans liv och verk noterar Birgitta Lisholm att Meytens d.y. (vars efternamn även stavas Mijtens, Meitens eller Mytens) var av nederländsk konstnärssläkt. Fadern, konstnären Martin van Meytens den äldre (1648–1736), hade anlänt till Sverige 1677, men kommit att överskuggas helt av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl (1628–98).

I enlighet med familjetraditionen slog även Meytens d.y. in på konstnärsbanan. Han fick sin grundläggande utbildning av fadern och år 1714 påbörjade han sina konstnärliga studieresor. Enligt en uppgift, som Lisholm nämner, skall Meytens d.y. ha tillbringat åren 1712–14 i Nederländerna, men det tycks råda oklarheter kring detta. Vad man vet med säkerhet är att Meytens d.y. påbörjade studieresorna år 1714 och var angelägen om att bege sig till England först. Orsaken till han ville detta var, enligt Lisholm, för att ”detta lands porträttmåleri sedan van Dycks glansfulla vistelse utvecklats på en bred front”. Under Englandsvistelsen intresserade han sig, noterar Lisholm, främst för emaljmåleri, som går ut på att man målar med emalj på antingen glas, metall eller keramik.

Ett tidigt självporträtt av Martin van Meytens d.y.
Martin van Meytens den yngre: Självporträtt, odaterat. Nationalmuseum Foto: Cornelius, allmän egendom.

Dock tycks han först ha lärt sig denna form av måleri efter att han fortsatt till Paris 1717 där han, enligt Lisholm, mötte emalj- och miniatyrmålaren Charles Boit (1662–1727), som precis som han själv var född i Sverige. Boit blev nämligen hans läromästare och under vistelsen i Paris målade Meytens, enligt Lisholm, en hel del emalj- och miniatyrmålningar. Alla dessa verk tycks dock inte finnas bevarade.

Meytens fortsatte sedan först till Dresden där han mottog beställningar av tsar Peter den store (1672–1725) samt målade av (antingen ensam eller tillsammans med Boit, uppgifterna går isär) August den starke (1670–1733). Inget av Dresdenverken har dock återfunnits.

Studieresan fortsatte till Wien där kejsar Karl VI (1685–1740) blev så imponerad av Meytens porträttmåleri att han ville att den svenskfödde målaren skulle träda i tjänst som hovmålare. Meytens avböjde dock av anledningen att han ännu inte ansåg sig vara redo för ett sådant stort uppdrag. Han begav sig istället till Italien för att fortsätta sina studier.

I Italien målade han av den nyligen valde påven Benedict XIII (1649–1730) och sitt självporträtt, som faktiskt är hans äldsta bevarade verk, samt kung Victor Amadeus II (1666–1732) och, som Lisholm noterar, ”hela den kungliga familjen.” Enligt Lisholm ville Victor Amadeus ”behålla Meytens i sin tjänst”, men den unge konstnären var ”kejserliga hovet i Wien trogen.” Faktum är att han omkring år 1730, när han avslutat sina studieresor, återvände till det kejserliga hovet i Wien innan sitt besök i Sverige.

Hovmålaren
Meytens d.y. mottogs, enligt Lisholm, väl av kejsarparet ”då han efter sina långa studieår i Italien blivit än mera kvalificerad för en ställning som hovmålare.” Han trädde därmed i tjänst som kejserlig hovmålare i Wien. Framåt sensommaren, skriver Lisholm, besökte han dock Sverige för att ”återse sina åldrade föräldrar”, men kort efter att han ankommit till Sverige kallades han till svenska hovet för att måla av Fredrik I (1676–1751) och Ulrika Eleonora d.y. (1688–1741). Han målade dock inte bara av kungaparet under denna Sverigevistelse utan även porträtt av familjerna Grill, Sack, Bielke och Tessin.

Under sitt besök i Sverige målade Martin van Meytens d.y. även familjeporträtt. Denna målning visar familjen Sack. Martin van Meytens den yngre: Sackska familjetavlan, 7 personer, ca 1730–31, Nationalmuseum, allmän egendom.

Han återvände till hovet i Wien omkring år 1731 och stannade sedan kvar i den staden för resten av sitt liv. Under åren 1731–40 bestod hans uppgifter främst av att avporträttera hovfunktionärer och höga officerare. Lisholm konstaterar att det sannolikt berodde på att kejsarparet ansåg att de ”uppnått en alltför hög ålder för att kunna bli avporträtterade på ett fördelaktigt sätt.”

Det här förändrades dock när Maria Theresia efterträdde sin far år 1740. Hans främsta uppgift blev då att måla av henne och hela hennes växande familj genom åren. En målning som fångar uppmärksamheten är den som föreställer Josef II:s (1741–90) och Isabella av Parmas bröllopsmiddag. Denna målning har nämligen ganska mycket liv i sig, särskilt när man tittar på riktigt nära håll. Man kan riktigt höra musiken spela och ljuden av konverserande röster. Några av bröllopsgästerna på målningen ser även ut att titta åt betraktarens håll.

En kunglig bröllopsmiddag som förevigats. På denna målning sker mer än vad man först tror.
Målning av Martin van Meytens d.y., daterad till cirka 1763. Bild: Wikimedia Commons

Han var också verksam som direktör vid Wiens konstakademi från år 1759.

Trots att Meytens inte var katolik lät kejsarinnan honom köpa ett hus i Wien. I detta hus samlade Meytens konst genom åren. Hans måleri blev även, noterar Lisholm, ”tongivande för ett stort antal målare av den yngre generationen. Dels utförde han tillsammans med sina elever verkstadsarbeten och dels fick de egna uppdrag, vid vilkas utförande hovmålarens lärdomar alltid skiner igenom.”

Martin van Meytens d.y. dog den 23 mars 1770 i Wien, men hans verk finns än idag att beskåda på museer.

Rage Against The Machine återförenas – ska på turné mot Trump

0
Donald Trumps presidentskap har fått bandet Rage Against The Machine att slutligen återförenas för att uppträda längs gränsen mot Mexiko. Foto: Scott Penner

Det uppger nättidningen Consequence of Sound, som i fredags tillkännagav nyheten i ett inlägg på Twitter. Bandet har utannonserat att de ska turnera i tre amerikanska städer nära den mexikanska gränsen. Så sent som i maj i år verkade inte gitarristen Tom Morello vara särskilt intresserad av en återförening.

– Jag skulle hellre se att folk startar sina egna band istället för att sitta och vänta på Rage Against The Machine. Låt oss höra vad ni har att säga. Kom loss och bara gör det, sa girarristen då till Heavy Consequence.

Men nu verkar rädslan för att få dras med Donald Trump i fyra år till ha fått gruppen att ändra sig. Rage Against The Machine gjorde sig ett namn under nittiotalet genom sitt starka motstånd mot kapitalism och sociala orättvisor och de använde sig av kommunistisk estetik, bland annat på albumomslag.

Men vad det är med presidentens politik som avskräcker bandet framgår inte av inlägget och på Twitter råder det delade meningar om syftet med bandets återförening. Finansminister Steven Mnuchin säger till CNBC den 25 oktober att arbetslösheten bland amerikaner under Donald Trumps styre nu har sjunkit till den lägsta nivån på femtio år och i Sverige har tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) kallat Trump för ”den fredligaste presidenten USA har haft”.

Pentti Linkola – den kompromisslöse civilisationskritikern

0
Pentti Linkola: ”… den stora orsaken till världens hotande kollaps – den i och av sFinlands skogar och sjöar, den hårda kampen för livsuppehället och bannlysning av allt vad modernitet heter var Pentti Linkolas recept till ett lyckligt liv. Foto: My Stay

När jag var ung miljöaktivist på 70-talet var jag, liksom många andra, på djupet skakade av att läsa om och inte minst med egna ögon se naturen omkring mig förstöras och förgiftas.

På 80-talet var jag med i det nystartade Miljöpartiet. Vi visste att den industrialiserade världens utveckling var inne i en återvändsgränd. Vi var besvikna på demokratin, de politiska partierna, den allmänna debatten, denna ständiga strävan efter ”tillväxt”, ja med hela idébygget som vår civilisation vilar på.

Det måste finnas något grundläggande fel i människors tänkande och motivationer. Vi hade en studiegrupp i Stockholm som möttes regelbundet. Vi studerade i all synnerhet filosofi och så kal­lad djup ekosofi. Inte sällan ledde våra tankar i en riktning som man ryggade tillbaka för.

Det finns tankar som inte bör följas till sitt logiska slut, varnade vi varandra, annars blir man ”ekofascist”, och ”fascist” var det värsta man överhuvudtaget kunde tänkas vara. Istället flydde resonemangen in i ett kvasireligiöst sökande i landet mellan new age, österländska religioner, anarkism och idéer om direktdemokrati.

Pentti Linkola: ”… den stora orsaken till världens hotande kollaps – den i och av sig själv tillräckliga orsaken – är den enorma befolkningstillväxten, den mänskliga flodvågen. Livets allvarligaste fiende är alltför mycket liv: alltför mycket mänskligt liv.” Can Life Prevail?, sid 122. Akvarell av Åke Blomdahl, 2020

Vi försökte övertyga varandra om att ”kärlek” och ”samarbete” var den grund naturen och världsalltet bygger på. Några av de auktoriteter vi läste och stödde oss på var Arne Næss (varje levande varelses rätt till självutveckling), Peter Kropotkin (ömsesidig hjälp snarare än konkurrens driver evolutionen), Henryk Skolimowski (Världen är helig), James Lovelock (Gaiahypotesen), Fritjof Capra (paralleller mellan österländskt tänkande och kvantfysik).

I mörkret lurade dock Pentti Linkola, som inte drog sig för att följa tanken i Darwins och naturvetenskapens anda och utan religiösa och humanistiska fördomar.

Han landade i en radikal civilisationskritik. Man kan kanske säga att han delade Skolimowskis känsla för naturen som det ”heliga”, men inte därför att naturen lär oss några moraliska principer utan därför att vi själva är natur, sprungna ur naturen.

I grunden är vi drivna av samma krafter – viljan att leva och lusten att ta kampen för tillvaron. Eftersom vi är natur är också naturen grunden för vad vi uppfattar som vackert. Däremot ger naturen inga normer för vad som är rätt och moraliskt. Till skillnad från de flesta miljöaktivister förnekade Pentti en metafysisk existens för några särskilda ”mänskliga rättigheter” och motsatte sig idéer om ”alla människors lika värde”.

Pentti Linkola, ornitologen, fiskaren, författaren, levde som han lärde utan el, telefon, television eller dator. Att leva utan att arbeta med kroppen och utan att kämpa för sitt livsrum, mot hunger, umbäranden och fiender, gör oss olyckliga.

Den moderna människans förfall är blott alltför uppenbart, menar Linkola, med överkonsumtion, stillasittande, fetma, alkoholism och hjärndödande TV-underhållning. Linkolas skrifter är fyllda av observationer av hur absurt den moderna människans liv blivit. Än värre är att teknik, läkarvetenskap och befolkningstillväxt lett till exploatering av allt större del av biosfärens resurser. Den levande fria naturen håller på att försvinna för alltid. Därmed försvinner också allt som är vackert och värt att leva för, menar han.

Pentti Linkola gick inte omkring och hatade enskilda människor eller hade svårt att umgås, men han är urbilden för en filosofisk misantrop. Människan som art och population är problemet. Världen skulle bli bättre ju färre människor det fanns. Allt som kan reducera antalet människor är enligt honom gott: aborter, sterilisering, olyckor, krig, farsoter, inbördeskrig, utrotningsläger, vad som helst som kan minska antalet människor!

Pentti Linkola var inte politiker, han vägrade att sålla orden för att vara insmickrande. På frågor om hur han skulle vilja se världen styras målade han en vision om en upplyst elit som med rena osjälviska motiv, men med järnhård auktoritet och vapenmakt, stänger fabriker, river upp motorvägar och förbjuder bilar.

Människorna måste leva av jorden i sitt eget närområde och vi måste underkasta oss en stram befolkningspolitik. Linkola menade att genetiskt förfall måste motverkas genom en eugenisk plan som ger utvalda livsdugliga individer möjlighet att få många barn, medan de som är ärftligt sjukliga förbjuds att bilda familj. Innanför sådana av nattväktarstaten upprätthållna gränser menade han att en stor frihet skulle kunna råda. En hållning som kan kal­las ”libertariansk paternalism”.

En själsfrände till Pentti Linkola var Theodore Kaczynski, känd som ”Unabombaren” och författare till manifestet Industrial Society and Its Future. På frågan om inte också Pentti borde ta till terrorism svarade han att han tyvärr inte var modig nog.

Det måste naturligtvis sägas att Pentti Linkolas tankar inte kan tas ad notam. Hans ”politiska” plan är helt orealistisk förutom att den skulle skapa enorma lidanden. Även om det, mot alla odds, skulle gå att skicka mänskligheten tillbaka till medeltiden, skulle utvecklingen ändå snart sätta igång igen. Vi skulle snart ha återskapat vetenskap och teknologi och vi skulle starta fabrikerna och fälla de uppvuxna skogarna igen.

Den som läser om den Nya Världsordningen (NWO) och om de som styr världen genom banker och skuldbrev, har säkert hört att dessa anklagas för att finansiera miljörörelsen och har drivit fram klimatet som den stora ödesfrågan. Det sägs att miljörörelsen under detta skumma inflytande planerar världsregering, nedstängningar och radikal folkminskning. Det verkar förvillande likt Pentti Linkolas program.

Kan den mest radikala civilisationskritiken faktiskt sammanfalla med de allra mäktigastes hemliga ideologi? Frågan är mer än befogad. Det är emellertid absurt att tro att Pentti Linkola, som levde ett ytterst enkelt liv, bodde i en stuga i Tyrväntö och fiskade i sjön Vanajavesi, egentligen jobbade på order av David Rockefeller. Möjligen kan det ha funnits en påverkan åt andra hållet.

Det mesta Pentti Linkola skrivit är på finska, men det finns en antologi med texter översatta till engelska: Can Life Prevail? (Arktos Media, 2011), som är väl värd att läsa.

Vi vet inget om omständigheterna kring Pentti Linkolas död, men det är lätt att föreställa sig att han måste ha dött lycklig i vetskap om coronaepidemin. Han måste ha välsignat pandemin som att naturen äntligen slagit tillbaka mot mänskligheten. Pentti Linkolas tankar är bortom gott och ont. Nu uppslukas han av natten, likt en gammal vikinga­hövding eller en Lucifer, med näven in i det sista knuten mot både Gud och människor.

När Silicon Valley blev Gud

0
Techföretagen i Silicon Valley ser sig själva som de nya Gudarna, skriver Julia Caesar. Foto: Patrick Nouhailler.

I en skyddad dal i Kalifornien breder techjättarna ut sig. Här ligger dataindustrins Mecka, Silicon Valley. På de solbelysta sluttningarna skulle vindruvor kunna växa, men här är silikon den största råvaran, den gråa kemiska kiselförening som används vid tillverkning av datorer. Dalen har också absorberat några av världens skarpaste hjärnor vad gäller IT – men dresserat dem i en av de grövsta former av tillämpad marxism och förljugen politisk korrekthet som världen hittills skådat och därmed korrumperat ansenliga mängder begåvningskapital.

Allting i Dalen kretsar kring datorer och digital kommunikation. Baksidan är åsiktskontroll, censur, lögner, manipulation, politisk styrning och bestraffning av dem som inte lyder Dalens agenda. Det överordnade målet är att med alla medel få bort Donald Trump som USA:s president. Han ses som det stora hindret mot att styra världen utifrån Dalens egna extrema vänstervärderingar. När Trump vann valet 2016 blev det startsignalen för en politisk offensiv från Demokraterna och Dalen som sedan har trappats upp med alltmer ohederliga metoder.

Josef Stalin (1878-1953) kunde inte ha gjort det bättre. Han var politiker, diktator i den kommunistiska enpartistaten Sovjetunionen – ett totalitärt imperium som varade i 74 år. I Dalen utövas makten av kommersiella aktörer som inte är folkvalda, som arbetar utan demokratisk insyn och är lika totalitära som något av historiens kommunistiska system. Dalen är vårt nya kommunistiska imperium med totalitära maktambitioner som berörda befattningshavare inte gör några försök att dölja. Grunden är en marxistisk maktanalys där världen befolkas av förtryckare och förtryckta, förövare och offer – dock inte främst mätt i ekonomiska termer.

Dalen har lagt ett annat filter på Karl Marx (1818-1883), en av historiens största skitstövlar, som hellre lät sina barn svälta ihjäl än tog ett hederligt jobb. Dalen väljer att se förtryck utifrån ras, etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, kast, ålder, funktionshinder, religion och identitet. Vi är kort sagt alla förtryckta, och vita heterosexuella män är de utpekade förtryckarna – de som i förbifarten råkade bygga hela vår västerländska civilisation.

Dalen anser att världen är orättvis. Så långt är många beredda att instämma. Det är när det gäller metoderna att ändra på sakernas tillstånd som Dalens agerande skiljer ut sig, frångår demokratiska spelregler och tar på sig rollen av allsmäktig Gud. Dalen vill utjämna och utplåna alla olikheter, gynna alla som de anser vara missgynnade, vända uppochner på alla omständigheter som har utvecklats av evolutionen under miljontals år, till exempel byta ut evolutionens naturliga urval mot ”social rättvisa”, och riva alla hierarkier som människan har byggt lika länge som hon har existerat som art.

”Vi har tillbringat det här århundradets första år med att försöka förstå en kommunikationsrevolution som är så enorm att den får uppfinningen av tryckpressen att framstå som en fotnot i historien.”

Det skriver den 40-årige brittiske författaren och debattören Douglas Murray i sin bok ”The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity”. Han har grundligt gått till botten med vad som döljer sig bakom begrepp som identitetspolitik, intersektionalitet, rasism och sexism. Boken är ett veritabelt reningsbad för alla som känner den politiska korrekthetens mest utflippade uttryck attackera sin sinnesfrid och krypa under skinnet på det sunda förnuftet. Köp den, läs den! De fakta Murray presenterar ligger till stora delar till grund för den här krönikan.

Med skrämmande hastighet har Dalen tillskansat sig makt över yttrandefriheten genom att göra hela den anglosaxiska världen beroende av sina kommersiella tjänster. Deras affärsmodell är satanisk och noggrant utprovad i enlighet med den biologiska och psykologiska kunskap som finns om hur människans hjärna och psyke fungerar.

Så här går det till: Först binder företagen upp dig som kund genom att locka med oemotståndligt attraktiva tjänster som ”alla andra” har och som du alltså också ”måste” ha för att inte känna dig utanför gemenskapen. Här sätts du på prov, ofta utan att vara medveten om det.

Fråga dig själv till exempel: Hur viktigt är det för dig att lägga ut en bild på Facebook på den mat du äter till lunch? Vad är du beredd att offra för att få en samling ”gilla” för bilden på din lunchmat?

Dalens tjänster är uppbyggda så att du upplever ständiga lustkänslor från hjärnans belöningssystem genom att du får kickar av signalsubstansen dopamin när du är online och känner dig uppmärksammad och bekräftad, till exempel när du får ”gilla”, eller när något du har skrivit blir delat på på Facebook eller Twitter. För varje ”vän” du får på Facebook växer din självkänsla.

Kickarna ger så behagliga lustupplevelser att du snabbt blir beroende av dem. När de uteblir kan du drabbas av abstinens och bli stressad, rastlös och irriterad. Utan att du riktigt vet hur det gick till lägger du mer och mer tid på att jaga bekräftelse och kickar. Du har blivit beroende.

Ett beroende av dopaminkickar grundläggs allt tidigare. Idag använder mer än vart fjärde spädbarn internet, visar en rapport från Internetstiftelsen. Bland ettåringarna vart tredje barn. Bland fyraåringarna i stort sett alla. I förskola och skola är digitala verktyg enligt Skolverkets och regeringens beslut obligatoriska från ett års ålder. Från elva år har i stort sett varje barn en egen mobiltelefon. En undersökning gjord av Statens Medieråd 2014 visar att 92 procent av 15-åringarna använde internet i mobilen, och naturligtvis har den andelen ökat sex år senare.

Tonårsflickor är de verkliga högkonsumenterna som surfar mest i sina mobiler, minst tre timmar om dagen. År 2014 använde 75 procent av 16-åriga flickor mobilen mer än tre timmar per dag, enligt Statens Medieråd – en siffra som naturligtvis har ökat sedan 2014. Flickor använder också sociala medier i högre utsträckning än pojkar. Vid 17 års ålder ägnar 43 procent av flickorna mer än tre timmar per dag åt sociala medier, jämfört med 18 procent av pojkarna.

Nästa led i den process som går ut på att binda upp dig i ett livslångt beroende består av att techföretagen utnyttjar ditt behov av grupptillhörighet och din rädsla för att bli socialt utskämd genom att tvinga dig att lyda deras regler, eller ”Community Standards” som Facebook kallar dem.

Som kund har du ett val. Antingen underkastar du dig reglerna – eller också riskerar du att bli utesluten och utkastad i den digitala kylan. Antingen är du godkänd, en som tillhör, en som finns och räknas. Eller också är du ingen. En som inte finns.

Techjättarna vet att driften att tillhöra en flock är en av människans starkaste drivkrafter. Rädslan för att bli utesluten ur flocken kan få oss att säga och göra saker som egentligen går rakt emot vår natur, våra åsikter och vår moral. De här mekanismerna är de maktinstrument som Google och de andra datajättarna i Dalen spelar på.

Den makt de representerar har snabbt vuxit sig så stark att den sätter alltfler viktiga demokratiska spelregler och demokratiska värden, som yttrandefrihet och fri åsiktsbildning, ur funktion. Den åsiktsdiktatur som emanerar från Dalen utgör ett växande och allvarligt hot mot demokratin. Vi är fortfarande bara i början av en utveckling som inte går att överblicka, och den stora allmänheten är ännu djupt omedveten om det hot mot vår frihet som växer sig allt starkare medan vi sover sött och däremellan stirrar i våra älskade mobiler och bidrar till Dalenimperiets maktexpansion.

Mikrobloggen Twitter har hittills varit en ganska fredad zon för Dalens inskränkningar av yttrandefriheten. Men nu är det slut med det. Den 11 februari meddelar Twitter att man från den 5 mars 2020 ska börja svartlista och rensa bort så kallade ”falska nyheter”.

Enligt TT ska ett särskilt team på företaget börja rensa bort inlägg som ”sprider falska eller förvrängda fakta”. Företaget gör det under förevändning att man vill skapa ett ”säkert internet”. Inläggen ska också få en särskild etikett. Twitter ansluter sig med andra ord till samma yttrandefrihetsfientliga policy som de övriga företagen i Dalen.

Ett yttrande som har tillskrivits både den danske dataforskaren vid Aarhus universitet, professor Morten Kyng, och den amerikanske framtidsforskaren Roy Amara (1925-2007) är att det enda som med säkerhet kan sägas om den nya teknologin är att vi överskattar dess inflytande på kort sikt och underskattar dess betydelse på lång sikt. En sak som var och en kan se är att internet, och i synnerhet sociala medier, har utplånat de gränser som tidigare fanns mellan det privata och offentliga samtalet. Sociala medier har visat sig vara ett oöverträffat sätt att saluföra nya dogmer och krossa en motsatt opinion under stövelklacken just när vi som bäst skulle behöva lyssna till den.

Eftersom jättarna i Dalen är privata, kommersiella företag gäller ingen demokratisk insyn eller demokratiska spelregler för deras verksamhet. Google och andra privata företag avgör självsvåldigt vilken information du ska få tillgång till, vilka bilder du får se och vilka sammanhang du ska tillåtas ha inblick i. Exempel på hur det går till återkommer jag till lite senare i texten.

De begränsar inte bara den information du tillåts införliva, de avgör också vad du får ge ut av dig själv. Det är techjättarna som med självpåtagen makt och via sina tiotusentals anställda lägervakter bestämmer om och vad du får säga eller skriva på nätet. På vart och ett av de områden som i dag präglas av galenskap, förvirring och krigsliknande konflikter kring begrepp som tidigare har varit givna i miljoner år – kön, sexualitet, identitet, ras och trans – vet Dalen vad som är det enda rätta och uppfordrar resten av mänskligheten att tycka likadant. Annars väntar straffåtgärder.

Om du skriver något som misshagar Dalen eller anses bryta mot deras godtyckligt påhittade regler bestraffas du genom att – utan förklaring – få ditt inlägg borttaget och bli avstängd för en period eller permanent. Det är på grund av dessa totalitära regler som Twitter kan bannlysa kvinnor från deras plattformar för att ha twittrat ”Män är inte kvinnor” – ett tämligen logiskt konstaterande, här syftande på transmän som påstår sig vara kvinnor.

Detta självklara påstående definieras av Twitter som ”hateful conduct”, det vill säga hatiskt uppträdande. ”Hate speech” är Dalens egen uppfinning, ett verktyg som används på högst godtyckliga grunder. Alla åsikter som inte överensstämmer med Dalens egna klassas helt enkelt som ”hat”, vilket underlättar för datajättarna att stänga av användare och attackera yttrandefriheten.

I slutet av 2018 ändrade Twitter sin ”Hateful conduct policy” så att de permanent kan bannlysa medlemmar som uppgett ”fel” kön på eller kallat en transperson för hens riktiga namn istället för det namn avsett för motsatt kön som personen själv vill kallas. Transpersoner anses av Dalen vara mest skyddsvärda av alla HBTQ-grupper för tillfället. Enligt Twitters beslut måste transpersoner skyddas från feminister, mer än vad feminister behöver skyddas från transaktivister.

Själv har jag ännu inte haft några problem med Twitter, och i getingboet Facebook har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli medlem. Däremot har jag flera gånger utan godtagbar förklaring fått mina podcasts nedtagna av YouTube. I januari 2019 raderades min podd om Egohumanisterna, som bygger på ett referat av den danske författaren Kristian Törnings bok ”Egohumanisterna”. Jag överklagade nedtagningen men har aldrig hört ett ljud från YouTube.

Ett år senare har jag förstått att nedtagningen av min podd var helt i linje med de nya reglerna från slutet av 2018. Enligt dem har Dalen möjlighet att från ena dagen till den andra med olika makt- och straffåtgärder göra dig till en icke-person genom att bannlysa dina åsikter i transfrågan eller vilken annan fråga som helst. Som att hindra dig från att referera en nyutkommen bok.

Det finns en kritisk gräns för så gott som alla rörelser som växer sig tillräckligt stora. Vid en viss tidpunkt tycks de oundvikligen drabbas av inbyggda förstörelsemekanismer som på en organisatorisk nivå yttrar sig bland annat som bristande verklighetskontakt, makthybris och avsaknad av självkritik – mekanismer som vittnar om ett sjukt företagsklimat och snart får företagets utveckling att stagnera. I sina mest perverterade former kan de här fenomenen urarta till utpräglade sektbeteenden med fanatisk-religiösa undertoner; total slutenhet utåt, stenhård kontroll och militärisk disciplin inåt och en kultartad persondyrkan av rörelsens ledare.

Facebook och dess medgrundare och ledare Mark Zuckerberg, född 1984, är inget undantag. Är det en man som du skulle vilja köpa en begagnad bil av? Om du är medlem på Facebook eller anlitar någon annan av hans tjänster göder du och andra honom ändå med värden som motsvarar miljontals begagnade bilar. Dalen uppvisar överlag tecken på religiöst sektbeteende, blind auktoritetslydnad och en sjuk ledarkult i kombination med kärnan i en urspårad kapitalism – extrem girighet – låt vara utklädd till ”social rättvisa” i marxistiska maskeradkläder.

Dalen gör anspråk på att styra världen. Dalen har utropat sig till Gud i en sekt där alla troende förväntas tillbe och underkasta sig Dalens budord och evangelium. Det är därför de uppfattar USA:s president Donald Trump som sin mäktigaste fiende som till varje pris ska bekämpas och tillintetgöras. Trumps valseger 2016 var ingenting som Dalen hade räknat med.

Techföretagen togs inte bara med överraskning och bestörtning, de upplever Trump som ett farligt hot som de vill röja ur vägen. Deras motdrag blev den enorma upptrappning av censur och uteslutningsregler som sedan 2016 är väl synlig på Facebook, YouTube, Twitter, Instagram, Google och all annan verksamhet i Dalen. Merparten av den alltmer totalitära kontroll som drabbar Dalens kunder, till exempel vad gäller lögnerna och hysterin kring ”fake news”, bottnar i skräcken för att Donald Trump ska bli återvald som president i valet i november i år, och att hans makt ska växa ännu mer. Och Trump ÄR ett hot – han gör det avsevärt svårare för Dalen att verka i symbios med globalisterna för deras och FN:s marxistiska världsplan, sådan den kommer till uttryck i Agenda 2030.

Dalen följer en egen inskränkt och kränkande agenda som ingen har röstat fram, som saknar demokratisk förankring och som går på tvärs med rådande folkopinion i större delen av Västvärlden.

Om man till exempel på Facebook skriver namnet på den högerorienterade brittiske opinionsbildaren Tommy Robinson riskerar man att få sitt inlägg raderat. Om ”brottet” upprepas riskerar användaren att få sitt konto blockerat och nedstängt. Det räcker att nämna Robinsons namn, utan att avge några värdeomdömen, för att Facebooks dresserade lägervakter omedelbart ska ingripa.

”Och det är inget fel med det” säger Facebooks kommunikationschef i Norden, Peter Münster, i en intervju i danska Berlingske Tidene: ”Hänsynen till minoriteters säkerhet väger tyngre än yttrandefriheten.” Som om Tommy Robinsons skulle hota minoriteters säkerhet.

Det är ett sensationellt uttalande som klart och tydligt visar att Facebooks agenda är politisk och sätter demokratiskt beslutade lagar ur spel. Facebook har alldeles själv hittat på en regel som upphäver den demokratiskt grundlagsfästa yttrandefriheten och byter ut den mot det politiskt ytterst luddiga och icke demokratiskt förankrade uttrycket ”hänsynen till minoriteters säkerhet”. På vilket sätt skulle nämnandet av Tommy Robinsons namn vara ett hot mot ”minoriteters säkerhet”? Vilka minoriteter avses? Vilken säkerhet? Och på vilket sätt hotas säkerheten?

För Facebook representerar alltså Tommy Robinsons namn en så stor fara att blotta nämnandet av hans namn utlöser politisk censur. Det är väl känt att Dalens politiska atmosfär ligger extremt långt ut på vänsterkanten. Världsomspännande social rättviseaktivism (”social justice”) förutsätts vara det normala hos alla anställda på techjättarna, och personalen genomgår skrupulösa intervjuer och personlighetstester innan de anställs för att sortera bort alla med felaktiga åsikter eller icke godkänd ideologi. Frågorna handlar om mångfald – sexuell, etnisk och kulturell, rasism och sexism – i mycket extrema tolkningar. Politiskt korrekta svar är en given förutsättning för att bli anställd.

För att moderera innehållet på kundernas konton och kunna sparka ut människor med misshagliga åsikter har Google enligt uppgift cirka 10 000 och Facebook cirka 30 000 åsiktspoliser anställda. Antalet ökar hela tiden.

Möjligen agerar techföretagen utifrån skuldkänslor över bristande mångfald, för de praktiserar inte själva de budskap de predikar. Till exempel är bara 4 procent av Googles anställda latinos och futtiga 2 procent afroamerikaner. 56 procent är vita och 35 procent asiater, trots att de bara utgör 5 procent av USA:s befolkning.

Douglas Murray skriver i ett kapitel med rubriken ”The Impact of Tech” i succéboken ”The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity”: ”Det är inte lokala traditioner eller ens de mest fundamentala värdena i existerande samhällen som styr det som kommer ut från Dalen, utan mycket specifika åsikter som bara existerar på de kvadratkilometer som är mest besatta av social rättvisa i hela världen.”

Som världens största sökmotor sorterar Google vad du får se och inte se, vad du får läsa och inte läsa. Det är ett mycket effektivt sätt att censurera verkligheten och påverka människor i den riktning Google önskar. Sökmotorn är så stor och viktig att den gett upphov till ett nytt verb – att googla. Du kan lätt undersöka hur Googles styrning går till. Följ med på en guidad rundtur i Googles förfalskade värld!

Bild-googla till exempel på ”Physicists” (fysiker). Bristen på kvinnliga fysiker är påfallande, och det är det ju inte så mycket att göra åt. Men Google kringgår problemet genom att kompensera med andra sorters mångfald som de finner viktig att lyfta fram. På första raden återfinner vi Albert Einstein. På framskjuten plats ser vi den svarte studenten Bienvenu Ndagano vid Wits University i Johannesburg, Sydafrika – som inte är fysiker men hoppas bli det.

Långt bak i en musiksatt lång bildkavalkad över världens 20 mest framstående fysiker finns Marie Curie (1867-1934) som enda kvinna – men det är hon som får agera skyltdocka bland 19 herrar. På tredje raden ser vi Stephen Hawking (1942-2018), som visserligen var en vit man och alltså en förhatlig förtryckare men som får vara med ändå, antagligen för att han led av den svåra sjukdomen ALS, vilket av Google verkar ses som en förmildrande omständighet.

Pröva att bild-googla på ”European Art”! Här skulle man kunna vänta sig rader av konstverk av exempelvis Michelangelo, Botticelli, Rembrandt, Vermeer och van Gogh. Men icke så. Istället får vi på första raden se två bilder av samma svarta afrikanska kvinna och på rad två ännu fler afrikaner, beledsagade av en imbecill artikel med rubriken ”People of color in European art history”. Där får vi lära oss att den europeiska konstens historia ingalunda har någonting med Renoir eller Matisse att göra, utan handlar om svarta afrikaner. Ja, strängt taget har Europa ingen historia alls, det är bara fantasier och bigott önsketänkande som närs av Hollywood och BBC:s kostymdramer, får vi veta.

På rad två lyckas Leonardo da Vincis Mona Lisa klämma in sig på en liten bild. Det är faktiskt förvånande att Google inte har valt den franske ”konstnären” Marcel Duchamps pubertala nidbild av Mona Lisa med pipskägg och mustasch för att förnedra det mest kända konstverket i hela världen som föreställer en vit kvinna. I övrigt är det mörkhyade människor rad upp och rad ner. Det är ren manipulation. Google levererar desinformation, avsedd att indoktrinera dig.

För att sprida ”rättvisa” och ”mångfald” ägnar sig Google åt historieförfalskning. Det yttersta syftet är hjärntvätt, att ge människor en falsk bild av den europeiska konsthistorien. Porträtt målade av eller föreställande svarta människor har knappast förekommit i historien förrän de senaste decennierna när massinvandring från främst Afrika och Asien har förändrat och bytt ut stora delar av Europas befolkning.

Lägg också noga märke till att det numera heter ”people of colour”. Att säga ”coloured people” kan stå dig dyrt, fast det betyder samma sak. Ännu en idiotregel från Dalen och det övriga meningsbärande etablissemanget, som på senare tid har börjat driva den extrema avart av politisk korrekthet som går under namnet ”woke” och som förklarar samtliga orättvisor i världen med rasism och sexism.

När den brittiske skådespelaren Benedict Cumberbatch medverkade i ”Tavis Smiley Show” i den amerikanska tv-kanalen PBS i januari 2015 protesterade han emot att flera av hans brittiska skådespelarvänner med annan etnisk bakgrund än brittisk har lättare att få roller i USA än i Storbritannien. Det var uppenbart att han stod på deras sida. Han råkade bara begå ett litet språkligt misstag som skulle komma att stå honom dyrt. Han sa ”coloured actors”, ovetande om att den politiskt korrekta termen i USA strax innan hade bytts ut mot det godkända uttrycket ”people of colour”.

Det blev ett omedelbart ramaskri från de kategorier som vanligen inte har något annat för sig än att utstöta ramaskrin. Det var nästan som om Cumberbatch hade sagt ”neger”. Han tvingades under förnedrande former be om ursäkt och intyga vilken idiot han var och hur förkrossad han kände sig över den kränkning och skada han orsakat genom att använda denna utdaterade terminologi.

Googla på ”Western people art”. Du kommer att bli förvånad över resultatet. Bild nummer ett föreställer en cowboy beväpnad med automatvapen. Bild nummer två är en svart man. Resten av bilderna domineras av fantasifullt tecknade versioner av infödda indianer.

Googla på ”Black men” – och först nu får du upp vad du söker. Idel svarta män, förlåt ”people of colour”, i ändlösa rader. Behöver jag säga att det är svarta män (och även svarta kvinnor, men de kanske känner sig som vita män?) som fyller raderna även om man googlar på ”White men”?

Resultaten blir alltmer absurda ju längre ner i kaninhålet man gräver. Googles uppfostrande pekfinger vibrerar anklagande över oss alla som i vår enfald trodde att vi skulle kunna få fram de bilder vi söker efter. Fingret får oss att inse dels att våra önskemål är grovt omoraliska, rasistiska och klandervärda, dels att det är Google som står för den enda rätta moralen. Världen är full av förtryckta ”people of colour” – hur kan vi ens komma på tanken att söka efter bilder på vita förtryckare? Hur kan vi över huvud taget besvära Google med tanken att det finns vita människor?

Pröva att googla på ”White couple”, och du får scrolla rejält länge innan du hittar ett vitt par bland alla svarta och blandraspar. ”Black couples” råder det däremot ingen som helst brist på, tvärtom, de finns i överflöd. Alla ler och verkar superlyckliga över att vara ”people of colour”.

Jo, ETT vitt par dyker upp överallt, så frekvent att jag blir nyfiken på orsaken. Bilderna på dem visar med all önskvärd tydlighet hur Google styr vad vi tillåts se och vad vi ska tänka och tycka. Det här paret representerar Googles mänskliga ideal som slår minst tre flugor i en smäll: de både ökar mångfalden på jorden, amorterar på den koloniala skulden och skaffar av ideologiska skäl barn av en annan ras än sin egen.

Aaron och Rachel Halbert, båda vita, presbyterianska missionärer, visste redan innan de gifte sig att de ville adoptera, och de visste också att de ville adoptera ett svart barn. Precis som Google vill de öka mångfalden och utplåna orättvisorna på jorden.

De adopterade två afro-amerikanska barn, en pojke och en flicka, via en adoptionsagentur i Mississippi. De hade inte planerat fler barn, men så fick de höra talas om det nationella embryodonationscentret och möjligheten att få embryon transplanterade – en möjlighet till ännu mer mångfald som de inte kunde motstå. För att de transplanterade embryona skulle passa ihop med de redan adopterade svarta barnen valde paret svarta tvillingembryon – och fick bingo när Rachel Halbert nedkom med svarta trillingar. Så nu har familjen fem svarta barn och känner verkligen att de har gjort en, eller snarare fem goda gärningar.

Det är historier av den här typen som Google älskar och lyfter fram som moraliska föredömen för alla som använder deras sökmotor.

Gör ett litet experiment och googla på ”Gay couple”! En uppsjö av lyckligt leende gay-par fyller bildraderna, alla unga och fräscha med tilltalande utseende. Här har vi ett ideal som Google uppenbart rankar mycket högre än heterosexuella par. Google gillar att laborera med livets uppkomst så att det blir som Google-Gud vill ha det. Allra lyckligast är de gay-par som har skaffat barn med hjälp av en surrogatmamma. För Johnny Lee, 39, och Sebastian Barleben, 42, i New York City behövdes det fyra försök med surrogatmödrar innan de fick sin son Vaughn.

Pröva sedan att googla på ”Straight couple”! Bara på de fyra översta raderna räknar jag till fem lesbiska par. Google vilseleder medvetet och levererar inte de tjänster som kunderna har anledning att förvänta sig av en professionell informationsleverantör. Och det är ingen slump. Det är en mycket medveten strategi utifrån Googles politiska mål.

Den anglosaxiska världen, i synnerhet Storbritannien, Kanada och USA, är utan tvekan mest utsatt för Dalens men även för feministers, transaktivisters, HBTQ-rörelsens och många andra identitetspolitiska rörelsers ansträngningar att vända upp och ner på grundläggande livsvillkor, gå emot folkmajoritetens värderingar och avskaffa yttrandefriheten.

Det finns hur många exempel som helst, men jag nöjer mig med att redovisa två som tävlar i absurditet. Douglas Murray, som själv är gay, berättar i boken ”The Madness of Crowds” vad som hände när en öppet homosexuell man för första gången ställde upp som representant för Republikanerna och för Donald Trump i ett konvent i Cleveland, Ohio, före det amerikanska presidentvalet 2016. Han heter Peter Thiel, och han sa:

”Jag är stolt över att vara gay. Jag är stolt över att vara republikan. Men allra mest stolt är jag över att vara amerikan.”

Publiken applåderade entusiastiskt. Men sedan hände underliga saker. USA:s mest kända gaytidning, Advocate, angrep Thiel i en lång artikel och uteslöt honom ur gayförsamlingens kyrka. Jim Downs, den historieprofessor som skrev artikeln, slog fast att Peter Thiel förvisso är en man som har sex med andra män – men han är inte gay. Man kan nämligen inte vara gay om man har konservativa värderingar och ställer upp för Republikanerna och Donald Trump i ett presidentval.

Peter Thiel är dessutom styrelsemedlem i Facebook och mångmiljardinvesterare i företaget. Han är Dalens mest prominente Trumpanhängare, så han står med ett ben i vardera lägret och löper uppenbar risk att spricka på mitten.

Det andra exemplet handlar om vad man kan tillåta sig om man har ”rätt” kön och befinner sig på ”rätt” sida av identitetspolitiken. I augusti 2018 tillkännagav The New York Times att de hade anställt den 30-åriga dataskribenten Sarah Jeong som medlem av redaktionsledningen. Tillsättningen tilldrog sig intresse, och någon började gräva i Jeongs Twitterförflutna. Det som hittades såg definitivt inte bra ut. Det visade sig att Sarah Jeong (av asiatiskt ursprung) länge hade haft för vana att vräka ur sig vidriga attacker riktade mot vita människor i sociala medier.

Några av hennes tweets löd:

”Är vita människor genetiskt predisponerade att snabbare bli brända av solen vore det väl logiskt om de bara klarar att krypa omkring under jorden som troll.”

”White men are bullshit. Avskaffa vita människor.”

”Åh, jag njuter fullkomligt sjukt av den glädje det ger mig att vara grym mot gamla vita män.”

Hon skrev återkommande ”Döda alla män.”

Detta var några av de tweets som hon skrivit under året närmast innan hon anställdes på tidningen. The New York Times fick naturligtvis kritik för att ha anställt en person som gick till så aggressiva rasistiska attacker mot vita människor. Men Jeong är kvinna, hon är ung och dessutom ”people of colour”, så tidningsledningen försvarade henne utåt, och hon fick behålla sin anställning.

Benedich Cumberbatch (vit man) och Sarah Jeong (asiatisk kvinna) – den ene gjorde en omedveten felsägning av ett enda ord i en tv-show. Den andra postade systematiskt under lång tid oerhört hatiska tweets riktade mot alla vita människor. Cumberbatch tvingades kräla i stoftet och be om ursäkt för ingenting. Sarah Jeong slapp undan, hölls om ryggen och fick behålla sitt högstatusjobb trots att hon gjort sig skyldig till mängder av hatiska och grova rasistiska attacker mot vita människor.

Skillnaden heter identitetspolitik. Med det synsättet är vita män alltid förövare och kvinnor, i synnerhet om de är av annat etniskt ursprung än vitt/kaukasiskt, alltid offer. Alltihop applåderas av vänstern med Dalen i spetsen. Det är så här de vill ha det. ”Divide et impera”, ”Söndra och härska”, kände redan de gamla romarna till.

Dalen söndrar, mer än vi vill se.

Dalen härskar, mer än vi förstår.

Google ser dig. Med hjälp av algoritmer, shadowbanning, förbud, bannlysning och deplattformering av alla som inte tycker som de har de makten att styra, kontrollera och bestraffa dig. För min del är jag med stor sannolikhet (man får aldrig veta) effektivt shadowbanned, det vill säga bortsorterad och osynliggjord av Googles algoritmer. Detta för att mina krönikor och poddar aldrig ska kunna nå stora läsar- och lyssnargrupper.

Google och de övriga företagen kommer inte att sluta censurera frivilligt. Det måste till kraftfull lagstiftning som reglerar och sätter gränser för deras verksamhet. Det handlar inte om normal affärsverksamhet. Vad det gäller är demokratins kärnvärden. Dessutom behövs kraftfull konkurrens från andra kommersiella aktörer.

Det här är en nedslående text, jag vet. Men det är bättre att försöka förstå och söka förklaringar till det som händer, och varför det händer, än att irra omkring i aningslöshetens kaos.

Det växer en proteströrelse mot Dalens makt, både i Europa och USA. En av de senaste rösterna som nått mig är den brittiske skådespelaren, sångaren, låtskrivaren och musikern Laurence Fox, 41. Om ni tycker att ni känner igen honom beror det antagligen på att ni sett honom spela Detective Sergeant James Hathaway i den brittiska tv-serien Kommissarie Lewis (2006–2015).

De senaste veckorna har han väckt stor uppmärksamhet i sitt hemland efter att ha medverkat i BBC:s ”Question Time” den 16 januari – ett politiskt korrekt program som premiärminister Boris Johnson och hans finansminister Sajid Javid nu har förklarat bojkott mot, eftersom de anser att programmet och hela BBC har varit partiska mot Torypartiet under valrörelsen.

Laurence Fox beskylldes i programmet av en kvinna ”of colour” för rasism mot prins Harrys fru Meghan Markle. Han accepterade inte beskyllningarna, pudlade inte och bad inte om ursäkt. Se den korta scenen i det här klippet, och se med vilken triumf i blicken den aggressiva kvinnan ”of colour” anklagar Fox för rasism och utslungar att han minsann är en vit, privilegierad man.

Laurence Fox har också sagt att han undviker att dejta kvinnor som är yngre än 35 år, eftersom de är outhärdligt ”woke” och fullpumpade med rabiat feminism.

”Man kan inte ha en relation med någon som anser sig vara ett offer redan innan relationen har inletts” har han sagt.

På sitt senaste album, ”A Grief Observed”, sjunger han en i mina öron fantastisk låt som han kallar ”The Distance” och som har allt att göra med ämnet för den här krönikan: makten över vår rätt att yttra oss och rätten till våra åsikter.

”They have put something in the water
They seek a cure for the conversation
They stole a march on your indecision
And the first to fall is laughter
Just to quell the long offended
They seek to murder your opinion

The light has been turned down on the age of reason
Replaced by blinding fires that burn wild across the region
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

So I need you more than ever
Need your hands in this resistance
If we’re going to go the distance
And if I ever doubt it
I think about my future
And if I want to live there

The world outside is wondrous wide for a reason
And if you can’t decide, you must blow your own mind for that reason
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

It can be hard to know what feeling
What with all the lies that you’re reading
If it’s hard to say, you may mean it

Don’t be lost thinking about tomorrow
When today is what you are living
Make today your new beginning

The light has been turned down on the age of reason
Replaced by blinding fires that burn wild across the region
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

So I need you more than ever
Need your hands in this resistance
If we’re going to go the distance
And if I ever doubt it
I think about my future
And if i want to live there

The world outside is wondrous wide for a reason
And if you can’t decide, you must blow your own mind for that reason
For the wrong to rule
The good must just stand idly by”

Den som vill se mer av Laurence Fox kan se honom här i Triggernometry med Francis Foster och Konstantin Kisin.

Han är exakt vad vi behöver: en vit man som står upp för sig själv, är rak och ärlig och inte skäms det minsta, vare sig för att han är man eller vit.

Det är fullkomligt självklart och alldeles underbart.

Besök gärna Julia Caesars blogg.

Konsten att skaffa hustru, historien om när Gustaf IV Adolf valde hustru

0
Bild vänster: Äktenskapet var visserligen inte menat att hålla, men betraktades som ett föredöme av samtiden så länge det varade. Målning av Jonas Forsslund, daterad mellan 1797-1800. Bild mitten: Den lyckliga. Fredrika av Badens liv med Gustaf IV Adolf var visserligen svårt först, men de kom efter en tid att älska varandra. Odaterad målning av Johann Heinrich Schröder. Bild höger: Gustaf IV Adolf föredrog att välja sin blivande gemål själv. Målning av Jacob Axel Gillberg från 1797, vid den tid Gustaf Adolf gav sig iväg på sin hemliga friarresa.

En septemberdag 1797 satte sig hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta i ett rum på Rosersbergs slott och slog upp tidningen som hon skulle läsa. En nyhet kom dock som en chock för henne. Vad hon fick veta i tidningen denna dag var nämligen, som hon skriver i sin dagbok, att hennes artonårige brorson, Gustaf IV Adolf, ”begivit sig till Leipzig, stannat där några dagar under strängaste inkognito, kvarlämnat sina herrar så när som på en, och med denne fortsatt till Erfurt, varest han sammanträffat med arvprinsen av Baden med gemål och deras fjärde dotter, den sextonåriga prinsessan Fredrika, samt att han redan dagen därpå förlovat sig med henne.”

Hertiginnan trodde först inte att det var sant, men insåg snart att det inte bara var sant utan även att bröllopet skulle äga rum redan nästa månad. Anledningen till det snara giftermålet var, som Gustaf Adolf själv förklarade för hertiginnan, att han inte fått något svar från Ryssland. Han hade nämligen även skrivit till Ryssland och lovat att om de ville låta honom ”få storfurstinnans hand utan att vidhålla fordringarna i religionsfrågan” så skulle han bryta sin förlovning med Fredrika. Då han inte fick något svar valde han att istället skynda på sitt giftermål.

Gustaf IV Adolf hade nämligen varit förlovad två gånger tidigare, men båda dessa förlovningar hade brutits. Den första fästmön, Louise Charlotte av Mecklenburg, hade han helt enkelt inte tyckt om, och för att kunna gifta sig med den andra, som var storfurstinnan Alexandra av Ryssland, hade han varit tvungen att bryta mot grundlagen. Hon var nämligen inte lutheran, vilket en drottning av Sverige måste vara enligt grundlagen.

Enligt hertiginnans dagboksanteckningar från september 1796 vägrade han till och med att gå med på att kompromissa genom att låta Alexandra få ”fri religionsutövning”, till både kejsarinnan Katarina II:s och hertig Carls vrede. Katerina II, även kallad Katerina den stora, var Alexandras farmor och som regent den som bestämde över äktenskap. Hertig Carl var Gustaf IV Adolfs farbror och hade varit med brorsonen under den Rysslandsvistelsen då han fortfarande var kungens förmyndare. Föga förvånande fick kejsarinnan i den här vevan det slaganfall som senare kom att bli hennes död.

Gustaf Adolf hade därför bestämt sig för att själv välja hustru och gett sig av på en hemlig friarresa till Tyskland två månader innan. Hedvig Elisabeth Charlotta nämner i den månadens dagboksanteckningar att hans mor, änkedrottning Sofia Magdalena, tycks ha varit invigd i hemligheten.

Gustaf Adolf hade mött Fredrika av Baden och hennes familj, gjort ett väldigt gott intryck på dem alla och friat mycket snart.
Rykten om att kungen gett sig iväg på friarresa hade visserligen florerat, men inte desto mindre slog nyheten ned som en bomb i landet. Bröllopet som ingen trott skulle äga rum så snart började förberedas i all hast.

Hela kungafamiljen, med undantag av änkedrottningen, var i chock, men den som tog nyheten hårdast var hertig Carl. Han blev så upprörd att han vägrade träffa kungen när denne stannade till på Rosersberg på vägen tillbaka till Stockholm. Istället bestämde han sig, enligt hertiginnan, att ”låtsas sova, medan kungen var här, samt svor på att med tiden taga hämnd”. När Gustaf Adolf kom blev han, enligt hertiginnan, ”mycket häpen att ej se hertigen och undrade om besöket kanske var olägligt”.

Hertigen hade nämligen arbetat hårt och, enligt honom själv, ”uppoffrat hälsa och nattro” för Gustaf Adolfs skull sedan han blivit kungens förmyndare i mars 1792. Carl hade särskilt fått anstränga sig när det gällde brorsonens tidigare förlovningar, då Gustaf Adolf visat sig vara precis lika egensinnig och svårstyrd som sin framlidne far. Han var därför mycket upprörd över att brorsonen gått bakom ryggen på honom på detta sätt. Hertiginnan blev förskräckt över makens prat om hämnd och lyckades få honom, enligt sin dagbok, att lova att han inte skulle verkställa någon sådan.

Bröllopet ägde rum den 31 oktober 1797, dagen före Gustaf Adolfs nittonårsdag. Äktenskapets första åtta månader var dock svåra. De unga makarna hade nämligen först svårt att förstå varandra och att komma överens, men efter mycket arbete på relationen kom de till sist att börja älska varandra och fick fem barn tillsammans. I samband med exilen, efter att Gustaf IV Adolf blivit avsatt 1809, började de dock glida isär och skilde sig 1812, men så länge deras äktenskap varade var det kärleksfullt och betraktades som föredömligt av deras samtida.

När Augusta Löwenhielm tog tillbaka Gustaf III

0
Del av målning föreställande Ulla von Höpken tillsammans med Gustaf III under ett riddarspel. Foto: Wikimedia Commons

Vid det svenska 1700-talshovet fanns det tre kvinnor som alla var kända för sin skönhet och sina vilda kärleksliv. Dessa kvinnor, som gemensamt kallades för ”de tre gracerna”, hette Augusta Löwenhielm, född von Fersen (1754–1846), Ulla von Höpken, född von Fersen (1749–1810) och Lovisa Meijerfeldt, född Sparre af Sundby (1745–1817). De tre gracerna hade, som flera andra kvinnor vid hovet under detta dekadenta århundrade, en äkta make var, åtminstone en officiell älskare var och inofficiella älskare vid sidan av den officielle. En inofficiell älskare hade de tre gracerna dock periodvis gemensam och det var ingen annan än Gustaf III (1746–92) själv.

Systrarna Ulla von Höpken och Augusta Löwenhielm hade först haft denne kungs yngre bröder, hertig Fredrik Adolf (1750–1803) respektive hertig Carl (1748–1818), till älskare men under 1770-talet började de två damerna lära känna Gustaf bättre och fattade tycke för honom. Exakt när de två förälskade sig i honom är oklart, men Ulla von Höpken verkade ha fallit för kungen på allvar efter att han började skydda henne från hennes våldsamme make medan Augusta Löwenhielm tycktes ha fäst sig vid Gustaf efter att hon brutit sin förbindelse med hertig Carl 1777.

Augusta Löwenhielm, född von Fersen, var en bestämd dam som visste vad hon ville, vilket Gustaf III blev varse under ett riddarspel 1779. Odaterad pastellmålning av Gustaf Lundberg (1695-1786). Foto: Wikimedia Commons

Enligt Gustaf III:s svägerska, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), var särskilt Ulla fäst vid kungen. I sin dagboksanteckning från mars 1779 skriver hertiginnan nämligen följande om Ulla: ”Som hon lyckats innästla sig uti kungens gunst, tål hon icke, att han visar uppmärksamhet emot någon annan, och hon vill gärna gå och gälla för att vara favoritsultaninna”. Ulla och Gustaf hade till och med lovat varandra att alltid hålla ihop, men inte desto mindre noterar hertiginnan längre fram i samma anteckning att ”kungen egentligen tycker mera om grefvinnan Löwenhielm, därför att hon är mindre bråkig”.

I de dagboksanteckningar som skrevs av Gustaf III:s kammarherre Gustaf Johan Ehrensvärd (1746–83), som också var en av de upptecknare som var mest frispråkig och tillförlitlig när det gällde kungens periodvis mycket vilda erotiska liv, framgår att Augusta Löwenhielm delade kungen med minst tre damer till det året, men av dessa tre var det systern Ulla som var den rival hon hade allra svårast att tolerera. Detta ledde till många svartsjukebråk genom åren och ledde i början av september 1779 till en mycket uppseendeväckande händelse, om vilken nu skall förtäljas.

Från och med 1770-talets mitt hade hovet roat sig med att sätta upp så kallade divertissement. Divertissement var, som det förklaras i artikeln ”Slaven som blev medlem av kungafamiljen”, kreativa och ofta humoristiska dramauppsättningar. Vilket tema divertissementet hade varierade, men ett populärt sådant var riddartid/riddarspel och i slutet av augusti och början av september 1779 satte hovet upp riddarspelet La fête de la Roche Galtare som byggde på den medeltida romanen Amadis de Gaula.

Ulla von Höpken tillsammans med Gustaf III under ett riddarspel, sannolikt La fête de la Roche Galtare som tog en oväntad vändning under andra föreställningen. Odaterad målning av Pehr Hilleström (1732-1816). Foto: Wikimedia Commons

Detta divertissements handling var i korta drag följande: drottning Briolaine (hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta) blev avsatt av sin onkel och sökte efter Amadis (hertig Fredrik Adolf) i hopp om att få hjälp av honom, men kom på avvägar och tillfångatogs. Därefter hamnade Briolaine fånge i en fästning på Galtares klippa med trollkarlen Arcaulus (Adolf Fredrik Munck) som fångvaktare. Drottning Brisene (drottning Sofia Magdalena) svor då, som hertiginnan formulerar det i sin dagbok, ”att söka befria den olyckliga furstinnan” varpå Amadis ”lofvade henne sitt bistånd” och därefter följde en intensiv kamp för att befria drottning Briolaine, som visade sig vara allt annat än enkelt då de riddare som kämpar för att befria drottningen tas tillfånga av trollkarlen.

Det här divertissementet spelades upp två gånger. Den första föreställningen gick bra, men när det skulle uppföras för andra gången, skriver hertiginnan, ”bereddes man en överraskning, hvarom ingen hade någon aning på förhand.” Det var nämligen så att även Gustaf III spelade i divertissementet och hans roll var riddaren Esplandian som, precis som de andra riddarna, tillfångatas av trollkarlen.

Denne riddares dam var Leonorine och när rollerna delades ut var Augusta Löwenhielm, som hertiginnan nämner, i Medevi så Gustaf lät då hennes syster Ulla få rollen som Léonorine. Nils Erdmann, som tar upp denna händelse i boken Vid hovet och på adelsgodsen i 1700-talets Sverige, noterar att när den intet ont anade Augusta återkom från Medevi upptäckte hon till sin förvåning och sorg att hennes Gustaf var kylig och avvisande mot henne. Hon undrade först vad som hänt, för de enda gånger Gustaf bemötte en kvinna på det sättet var när han antingen var osams med henne eller bytt ut henne mot en annan dam, och ingenstans i källorna står det att han och Augusta kommit på kant med varandra. Augusta undrade nog först en hel del, men så upptäckte hon att hennes nu mycket nöjda syster hade fått hennes rum, vilket naturligtvis gjorde henne upprörd, och när hon i samma veva fick veta vilken roll Ulla tilldelats i divertissemanget blev hon, enligt hertiginnan, utom sig av svartsjuka. Hertiginnan berättar att Augusta förebrådde Gustaf häftigt för att han övergett henne och påminde honom om 1777 års riddarspel då han valt henne, vilket tycks ha varit början på deras inofficiella förbindelse. Hertiginnan noterar att Augustas sårade förebråelser ”framkallade åtskilligt skämt, som dock ej tycktes vidare behaga kungen”.

Ulla von Höpken, född von Fersen, var en av Augustas rivaler. Odaterad målning av Jakob Björck (1727-93). Foto: Wikimedia Commons

Det gick visserligen ingen nöd alls på Augusta Löwenhielm när det gällde män. Hon hade en äkta make och kungens vän Hans Henric von Essen (1755–1824) som officiell älskare, men hon tycks ha varit extremt ovillig att dela sin inofficielle älskare, Gustaf III, med sin syster. Att Gustaf vid den här tiden var inofficiell älskare (och inte bara vän) till både Augusta och Ulla står i den observante kammarherren Ehrensvärds dagbok och antyds av hertiginnan på ett motvilligt sätt. Då Augusta inte stod ut med att kungen börjat föredra hennes syster fattade hon beslutet att återta honom och visa för hovet vem han tillhörde. Hon bestämde sig för att göra detta mot slutet av den andra föreställningen genom att framträda som rollfiguren Mélécie.

Ehrensvärd återger denna händelse i sin dagbok genom att kopiera Gustaf III:s egen skriftliga skildring (i vilken kungen skriver om sig själv i tredjepersonform) av det hela och i denna framgår att kungen vetat att Augusta skulle dyka upp som Mélécie och till och med ”gifvit idéen [(sic!)] til [till] hennes drägt [dräkt]”, men han hade inte haft någon aning om hennes plan. Enligt hertiginnans skildring skedde följande:

”Efter löpningarnas slut anmälde sig en svartklädd väpnare och anhöll med tre slag på sin sköld att få uppläsa ett utmaningsbref. Uti detta bref framhölls, att den unga Mélécie, i förtviflan över att fåfängt hafva sökt återfinna sin förlorade riddare, anropat en okänd riddare om bistånd och försvar, och som denne antog, att den försvunne möjligen fanns bland dem, som voro fängslade uti borgen på Galtares klippa, anhöll han att nu få utföra de prof, som varit förelagda dem, som kämpat för Briolaines befrielse, samt begärde såsom sin enda segerlön, att Arcaulus skulle tvingas utlämna Mélécies älskade riddare, emedan han ville antaga, att det var denne trollkarls konster, som höll honom [Mélécies älskade riddare Esplandian] fjättrad, och ingalunda några andra band.”

Därefter gjorde Mélécie (Augusta Löwenhielm) entré och beskrivs av hertiginnan som en ”sorgklädd och beslöjad dam, som tycktes bedröfvad öfver att se sig öfvergifven, men hennes hållning uppenbarade dock stolthet och harm.” Med henne kom en riddare (Bror Cederström) som utförde och klarade alla prov. Mélécie kunde då bege sig in i borgen. Där fann hon snart Esplandian (Gustaf III) bland de fängslade riddarna och förebrådde honom för hans otrohet mot henne på vers. Enligt Gustafs egen redogörelse, som återges av Ehrensvärd, blev han förlägen, osäker och först mållös innan han lyckades stamma fram några lösryckta meningar som tycks ha varit lågmälda då hertiginnan inte tycks ha uppfattat något ord från honom. Däremot noterade hon, precis som alla åskådare och resten av hovet, att kungen blev överraskad, förlägen och påtagligt generad.

Detta var ett av de få dokumenterade tillfällen då Gustaf III kom av sig, blev mållös och tappade sin berömda behärskade fasad. Det var kanske också den första gången någonsin som han blev öppet förebrådd för sin otrohet (hans hustru, Sofia Magdalena, brukade nämligen nöja sig med att göra det privat). Vad dock som tycks ha väckt mest uppseende var att Augusta mer eller mindre gjorde anspråk på kungen själv genom sitt handlande. Hon gjorde det dessutom offentligt inför drottningen, sin syster samt alla sina övriga rivaler vid hovet och om von Essen inte tidigare vetat att han delade Augusta med sin vän Gustaf visste han det definitivt efter den föreställningen.

Både Ehrensvärd och hertiginnan skriver dock att Gustaf snart samlade sig så pass mycket att han skyndade sig att söka upp skalden Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818) och bad honom om hjälp att ta sig ur situationen. Skalden gick med på det och skrev snart en vers som Gustaf kunde läsa upp som ett svar på Augustas förebråelser. I denna vers klargjordes att kungen var lika fäst vid båda systrarna och han lyckades med hjälp av detta alster ta sig ur situationen med lite värdighet i behåll. Kort efteråt gav han dock Augusta en fin bukett och en vacker juvelring. Detta gjorde, som det framgår i skildringen Ehrensvärd återger, Ulla von Höpken, som fått en mindre värdefull ring av honom, häftigt svartsjuk och fick henne att harmset säga till Augusta: ”Återta er riddare.”

Augusta kunde nu vara mycket nöjd med sig själv. Hon hade lyckats återta Gustaf från systern offentligt. Hon var återigen en lycklig kvinna. Denna lycka blev dock inte så långvarig. Erdmann noterar nämligen att när hovet senare den hösten flyttade till Gripsholms slott gav kungen Ulla von Höpken fyra fina rum och förpassade Augusta till vindskammaren. Möjligen ville Gustaf hämnas lite på Augusta för att hon generat honom offentligt.

Uppträdet Augusta i sin svartsjuka ställt till med under La fête de la Roche Galtare glömdes inte bort på länge. Som det framgår i Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok blev spelet föremål för parodier som spreds i form av smädesskrifter långt in i november och det skvallrades vilt i Stockholm om Gustaf III och hans förbindelser med Augusta och Ulla under en lång tid.

Augusta och Ulla bröt sina respektive relationer med Gustaf under 1789 års riksdag, efter att han låtit arrestera deras farbror Axel von Fersen d.ä. (1719–94), men återvände snart till honom. De två systrarna kunde inte förmå sig att vara skilda från honom någon längre tid och Ulla hade dessutom inte glömt löftet hon och Gustaf gett varandra, som Carl Forsstrand återger på följande sätt i boken De tre gracerna: minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm: ”Hända hvad som hända vill, så skola väl vi två ej skiljas, eller hur, Ulla?” – ”Sire, jag har redan en gång varit olyckligt gift.”

Ulla och Augusta stannade med sin gemensamme man tills hans död den 29 mars 1792. Tre år senare lämnade de två systrarna hovet. Ulla gifte sig år 1797 med sin officielle älskare Georg Jonas von Wright (1754–1800) medan Augusta inte ingick något nytt äktenskap. De två systrarna kom, enligt Forsstrand, att leva tillbakadragna liv som präglades av välgörenhet och andakt. Det är dock inte osannolikt att Augusta någon gång under denna tid tog fram juvelringen Gustaf III gett henne den där dagen år 1779 och mindes.

Max von Sydows karriär: Schack med döden och djävulsutdrivning

0
En ung Max von Sydow. Han avled 8 mars, 90 år gammal. Foto: Svenska filminstitutet.

Året är 1949 och det är premiär på biografen Röda Kvarn i Nyköping. Den film som visas på denna biograf är Bara en mor, som bygger på Ivar Lo-Johanssons roman med samma namn. Denna film har knappast gått till historien som Sveriges mest kända, men det var i Bara en mor som svenska folket fick se unge skådespelaren Max von Sydow (född Carl Adolf von Sydow) spela en roll för allra första gången.

Bara en mor var hans debut, men det var rollen som den grubblande korsfararen Antonius Block som spelar schack med döden själv i filmen Det sjunde inseglet år 1957 som blev hans stora genombrott och gjorde honom berömd även utomlands. Intressant nog tackade han länge nej till rollerbjudanden i utländska filmer. Den internationella debuten dröjde ända till 1965. Då spelade han Jesus i den amerikanska filmen Mannen från Nasaret.

Det tycks även som om hans roll i Det sjunde inseglet kom att prägla hans karriär i avseendet att han, efter den filmen, väldigt ofta fick roller som på olika sätt söker efter svar och/eller reflekterar över livet, döden och det andliga. Ett exempel på en av dessa roller är Töre i Jungfrukällan (1960) som efter att hans dotter våldtagits och mördats vänder sig till Gud och säger följande: ”Du ser det. Gud, du ser det! Det oskyldiga barnets död och min hämnd. Du tillät det! Jag förstår dig inte! Jag förstår dig inte.” Till sist ber han dock Gud om förlåtelse och lovar att bygga en kyrka som bot.




Korsfararen Antonius Block som spelar schack med döden i Det sjunde inseglet blev en av Max von Sydows mest kända roller och kom att prägla resten av hans karriär. Skärmbild: YouTube.

Ett annat exempel är von Sydows gestaltning av prästen fader Merrin i Exorcisten från 1973. I den här skräckfilmen, vars litterära förlaga bygger på sanna händelser, kämpar von Sydows rollfigur med hjälp av det gudomliga att rädda en tolvårig flicka som blivit besatt av en demon som Merrin tidigare mött och besegrat.

Ytterligare ett exempel är Karl Oskar Nilsson i Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) som, till skillnad från sin hängivet fromma hustru Kristina, ibland ifrågasätter Gud och hans plan i människors liv. På så vis hamnade von Sydow i ett fack efter att ha spelat Antonius Block.

Han arbetade mycket med regissören Ingmar Bergman, men även med skådespelerskan Liv Ullman. Ullman och von Sydow har spelat par i åtminstone fyra filmer, av vilka två var regisserade av Bergman. Dessa är Vargtimmen (1968) och Skammen (1968) samt Utvandrarna och Nybyggarna.

De två var från början tänkta att spela ett par i en femte film, nämligen Fanny och Alexander (1982). Rollen som biskop Vergérus var faktiskt skriven för von Sydow, men han tackade nej då hans agent krävde en alldeles för hög lön. Att han avböjde rollen som Vergérus kom von Sydow senare att ångra djupt.

Max von Sydow har dock inte bara spelat i filmer utan har även agerat i teaterpjäser. Faktum är att innan han gjorde sin filmdebut spelade han konstapel i pjäsversionen av David Copperfield som sattes upp på Dramaten 1948. Andra pjäser han spelat i är Peer Gynt, Hamlet och Katt på hett plåttak, för att nämna ett fåtal. Dock var hans framgångar inom just teatern inte lika stora som inom filmen.

Man har även kunnat se honom i tv-produktioner. En av hans senare roller var som den treögda korpen, som är den mest allseende karaktären, i sjätte säsongen av serien Game of Thrones (2011-19).

Under sin långa karriär vann von Sydow två Oscar för sina insatser i Pelle Erövraren (1987) respektive Extremt högt och otroligt nära (2011).

Max von Sydow bosatte sig i Frankrike och erhöll franskt medborgarskap 2002. Här levde han tills döden till sist vann schackspelet och hämtade honom den 8 mars.

Enkla svar på svåra frågor?

0
Etablissemangets nidbild av populismen är att den ger enkla svar på svåra frågor. Filosofen Jan Olof Bengtsson hävdar istället att populismen, när den är som bäst, kan ge enkla svar på enkla frågor. Foto: Twitter.

En fras som ständigt upprepas av osjälvständiga politiska kommentatorer och journalister i deras kritik av populismen, eller vad de ofta överdrivet och nedvärderande vill utmåla som populism, är att den ger enkla svar på svåra frågor.

Det stämmer visserligen att populism av det sämre slaget generellt kan sägas kännetecknas bland annat av att ge enkla svar på svåra frågor. Men frasen används som en tillräcklig beskrivning av vad populismen är, och som ett tillräckligt skäl att förkasta den. Detta är uppenbart felaktigt.

Jag skulle vilja föreslå att en annan sak som populismen, åtminstone populismen av det bättre slaget, kännetecknas av är att den ofta bättre än, ja idag inte sällan helt enkelt till skillnad från andra typer av politiska inriktningar, kan korrekt identifiera enkla frågor och ge de enkla svar på dem som på grund av deras enkelhet är adekvata och tillräckliga. Populismen ger med andra ord också enkla svar på enkla frågor.

Ofta får man intrycket att de kritiker som förebrår populismen att den bara ger enkla svar på svåra frågor nästan tycks förutsätta inte bara att den är oförmögen att ge de adekvata svåra svaren på svåra frågor, utan också så att säga att alla frågor är svåra, att det inte finns några enkla frågor, och att enkla svar därför alltid är fel.

Och orsaken till att man får det intrycket, trots att kritikerna inte explicit säger detta, tror jag är just att det är så uppenbart att de politiska riktningar de försvarar gentemot populismen ofta inte är förmögna att identifiera enkla frågor. Eller snarare, att dessa riktningar inte vill identifiera enkla frågor, utan tvärtom har ett politiskt behov av att beskriva dem som svåra fastän de i verkligheten inte är det. För att därmed erhålla en ursäkt för att inte ha några svar på dem, det vill säga, för att inte behöva åtgärda de förhållanden som de handlar om, förhållanden som av dem är eftersträvade eller åtminstone i stor utsträckning nödvändiga att acceptera, men enligt populisterna enbart är problem som måste åtgärdas.

Eller möjligen, för att kunna ge svåra svar på dessa enkla frågor, svar som är så svåra att de i verkligheten är inadekvata, ja knappt kan sägas utgöra några riktiga svar alls, eller i alla fall inte möjliggör några relevanta, realistiska och effektiva åtgärder.

Eftersom det förhåller sig på det här sättet är, i de fall det verkligen är fråga om enkla frågor, populismens förmåga att identifiera dessa och ge de nödvändiga och adekvata enkla svaren en entydig politisk dygd och styrka, som fördelaktigt skiljer den från dess motståndare.

Enkla svar på svåra frågor är förvisso normalt ett problem om frågorna verkligen är svåra (det finns naturligtvis fall där svaren även på dessa oväntat visar sig vara enkla när de upptäcks). Men enkla svar på enkla frågor är bättre än inga svar, eller, normalt, inadekvata svåra svar på enkla frågor (det är dock inte omöjligt att också enkla frågor ibland faktiskt kan ges verkliga svar som är svåra).

Återstår frågan om populismens förmåga att ge svåra svar på verkliga svåra frågor. Men det är idag en fråga som också måste ställas beträffande populismens motståndare. Det är numera i många fall svårt att se att de som alltmer desperat använder den nedvärderande populismstämpeln om sina motståndare överhuvudtaget är förmögna att komma med några som helst svar, vare sig enkla eller svåra.

Att bekämpa populismen genom denna nedvärdering och genom att definiera den som endast givande enkla svar på svåra frågor, är ett i sanning helt otillbörligt enkelt svar på den svåra fråga som populismens idag nödvändiga utmaning utgör.