fredag, 5 juni, 2020
fredag, juni 5, 2020

Timbuktu möter SD i rätten över stulen låtrad

0
Artisten Timbuktu möter SD i rätten. ©Wikimedia Commons/Frankie Fouganthin.

I valrörelsen 2018 använde SD Stockholms stad frasen ”alla vill till himmelen men ingen vill dö i vårdkön” i en av sina kampanjer. Timbuktu menade att detta är ett upphovsrättsligt intrång på hans låt ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” från 2005. Timbuktu stämde därför SD:s Stockholmsavdelningen förra året.

Timbuktu och hans skivbolag Universal kräver att partiet skulle betala en miljon kronor i vite, samt ersättning på 250.000 kronor till Universal och 50.000 kronor till artisten, skriver Dagens Nyheter.

Nu möts parterna i Stockholms tingsrätt.

SD:s advokat Niclas Karlsson tror inte att partiet blir fällt.

– En fråga som tingsrätten måste brottas med är om kortfattade fraser av allmänkaraktär över huvud taget kan skyddas av upphovsrätten, säger han i en kommentar till SVT:s Kulturnyheterna.

Textraden har förekommit många gånger tidigare i låtar. Bland annat spelade svenska Ewa Roos in en låt med samma titel 1976.

Låtraden förekommer även på engelska, bland annat hos den amerikanska bluesartisten Albert King.

Tidigare SD-topp om ny podd: ”Man måste vara den förändring som man själv vill se”

0
Lögnarnas tempel är en ny podd som tar sig an partipolitiken med fokus på maktspel och intriger, men också granskning och analys. Foton: Privat

En ny nationalistisk podd har startats av de två före detta sverigedemokraterna Christopher Dulny och Pavel Gamov. Namnet på podden är Lögnarnas tempel, vilket syftar till riksdagshuset och partipolitiken, och poddens ambition är enligt upphovsmännen att behandla dagsaktuella ämnen, djupdykningar, personporträtt, SD-anekdoter och allmänna analyser av den politiska världen. Under sin tid inom SD har både Dulny och Gamov hunnit väljas in i riksdagen och haft en mängd andra toppositioner inom partiet, och podden präglas i hög grad av den erfarenhet och insikt i partipolitiken som de därigenom har.

Vid sidan av Lögnarnas tempel driver Christopher Dulny sedan 2017 projektet Nordisk alternativhöger, ett initiativ inspirerat av den amerikanska så kallade alt-right-rörelen. De senaste åren har han gjort sig ett namn genom provokativ aktivism och genom podden Vita pillret.

Pavel Gamov i sin tur är framförallt känd för sitt engagemang inom SD Uppland och i riksdagen. Efter en omtalad skandal lämnade han partiet och blev i november 2017 politisk vilde.

Alexander Wilhelmsson har varit i kontakt med Christopher Dulny och ställt några frågor.

Vad är syftet med er podd? Är det någon lucka ni vill fylla?

Vi är två tidigare politiker/tjänstemän med bred insikt i det partipolitiska hantverket i praktiken. Sammantaget har vi över tjugo års gemensam partipolitisk erfarenhet av SD på så gott som samtliga nivåer, vilket gör oss unika i denna konstellation och kontext.

Därmed poddar vi om svensk inrikespolitik i allmänhet och SD i synnerhet på ett ocensurerat och initierat sätt. I podden blandar vi högt och lågt med en lättsam, humoristisk, intellektuellt hederlig och delvis sarkastisk ton.

Podden handlar om framför allt dagsaktuella politiska ämnen som berör Sverige, men även djupdykningar, avslöjanden, personporträtt och tillbakablickar kommer att förekomma. Vi vet att det finns en efterfrågan och ett sug på sådana djuplodande analyser och granskningar ur ett högernationellt perspektiv.

Har man vår typ av bakgrund och vågar göra en sådan här podd intressant räcker det – man behöver inte fylla en specifik nisch. Något som ändå skiljer oss från andra kommentatorer och opinionsbildare är dels den djupa kunskapen om och inblicken i svensk politik på såväl lokal, regional som högsta nivå, dels att vi idag kan tala fritt då vi saknar lojalitetsband till SD och dels att vi fortfarande har ett brett kontaktnät i och omkring SD, inte minst tack vare de tips som inkommer till redaktionen.

Ni riskerar inte att skrämma bort potentiella lyssnare med ett podd-namn som anspelar på ett internet-fenomen efter ett tal av en före detta nationalsocialist?

Den som åsyftas härvidlag är ett mycket känt tal 2008 av den svenske nationalistveteranen Magnus Söderman, ett tal som blivit något av en mem hos såväl Sverigevänner som högerut. Söderman har sedan länge gått vidare och driver idag organisationen Det fria Sverige (DFS) tillsammans med bland andra Dan Eriksson.

DFS är en förening som representerar svenskars intressen. Man har närmare 2 000 medlemmar, äger ett aktivitetshus med fler objekt på ingång, arrangerar aktiviteter runt hela landet på regelbunden basis och fungerar idag som en knytpunkt för likasinnade. Podden har inga betänkligheter kring att associeras med det. Vi har inte de skygglappar som återfinns inom partipolitiken.

Namnet på podden föddes efter en längre tids funderingar och en gedigen lista med förslag. Eftersom vår kunskap om politikens värld ger oss vid handen att den moderna partipolitiken i första hand är en teater och ett skådespel som kretsar kring makt, pengar och lögner ser vi denna metafor med ett slags lögnens och lögnarnas tempel som mycket träffsäker. Det är nämligen så det i verkligheten många gånger fungerar med chimärer och potemkinkulisser.

Eftersom vår kunskap om politikens värld ger oss vid handen att den moderna partipolitiken i första hand är en teater och ett skådespel som kretsar kring makt, pengar och lögner ser vi denna metafor med ett slags lögnens och lögnarnas tempel som mycket träffsäker.

Belackare av er hävdar att den nya podden mest är skvaller. Hur ställer ni er till det?

Uppriktigt talat har detta väl sin huvudsakliga upprinnelse i rubriken till en tråd på Flashback om podden. Inriktningen för Lögnarnas tempel är som nämnt den svenska inrikespolitiken i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet.

Det vore kardinalfel av oss att inte berätta mycket av det vi vet om det partiet och många av människorna däri. Vi har också mest kännedom om SD och inte övriga partier, även om vi arbetar på att få större insyn där också.

Samtidigt finns det gränser och principer man får ta hänsyn till: juridik, relevans, anonymitetsskydd för källor och dylikt. Vi som programledare har därutöver olika synsätt på SD:s utveckling och vissa människor däri, vilket i vårt tycke stärker dynamiken i poddens innehåll.

Om man som lyssnare följer podden för att ta del av skvaller kommer man säkert inte bli att besviken, men om det är det enda man förväntar sig kommer man troligtvis att tröttna efterhand.

Vår ambition är att vara djupare än så: att beskriva hur de politiska processerna fungerar, hur till exempel lagförslag tas fram, vilka taktiska överväganden som föregår ett politiskt utspel samt inte minst den ständiga dramatiken och de eviga intrigerna.

I podden säger ni ibland att SD inte är lösningen på Sveriges problem. Vad menar ni med det?

Inte ens Sverigedemokraterna som parti säger självt att man är den enda lösningen på Sveriges problem. Det torde snarare vara den som förfäktar en sådan ståndpunkt om att så skulle vara fallet som har bevisbördan på sin sida.

SD kan eventuellt bidra till att lösa vissa fundamentala problem som idag hotar att kortsluta den svenska statsapparaten, exempelvis den inneboende paradoxen mellan välfärdsstaten och mångkulturalismen.

SD kan eventuellt bidra till att lösa vissa fundamentala problem som idag hotar att kortsluta den svenska statsapparaten, exempelvis den inneboende paradoxen mellan välfärdsstaten och mångkulturalismen.

Samtidigt har partiet liberaliserats och släppt olika av sina profilfrågor för att vinna allt större stöd bland allmänheten. SD har inte heller som någon bärande ambition att förändra och stöpa om det svenska samhället i grunden för att återställa den enorma skada som åsamkats landet och folket under lång tid. Detta har i sin tur öppnat upp för ett utrymme till höger om SD, vilket likaledes är intressant att bevaka.

I slutänden finns lösningen inte att söka hos svenska heltidspolitiker; den ligger snarare i att återupprätta ett starkt lokalsamhälle med familjen i centrum. Man måste vara den förändring som man själv vill se.

Parnassen avsnitt 5: Ur ruinerna av Joakim Andersen

0

Rage Against The Machine återförenas – ska på turné mot Trump

0
Donald Trumps presidentskap har fått bandet Rage Against The Machine att slutligen återförenas för att uppträda längs gränsen mot Mexiko. Foto: Scott Penner

Det uppger nättidningen Consequence of Sound, som i fredags tillkännagav nyheten i ett inlägg på Twitter. Bandet har utannonserat att de ska turnera i tre amerikanska städer nära den mexikanska gränsen. Så sent som i maj i år verkade inte gitarristen Tom Morello vara särskilt intresserad av en återförening.

– Jag skulle hellre se att folk startar sina egna band istället för att sitta och vänta på Rage Against The Machine. Låt oss höra vad ni har att säga. Kom loss och bara gör det, sa girarristen då till Heavy Consequence.

Men nu verkar rädslan för att få dras med Donald Trump i fyra år till ha fått gruppen att ändra sig. Rage Against The Machine gjorde sig ett namn under nittiotalet genom sitt starka motstånd mot kapitalism och sociala orättvisor och de använde sig av kommunistisk estetik, bland annat på albumomslag.

Men vad det är med presidentens politik som avskräcker bandet framgår inte av inlägget och på Twitter råder det delade meningar om syftet med bandets återförening. Finansminister Steven Mnuchin säger till CNBC den 25 oktober att arbetslösheten bland amerikaner under Donald Trumps styre nu har sjunkit till den lägsta nivån på femtio år och i Sverige har tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) kallat Trump för ”den fredligaste presidenten USA har haft”.

Parnassen läser Serotonin av Michel Houellebecq

0

Ny forskning: Även vikingarnas förfäder dominerade Europa

0
Norden hade en dominant roll i europeisk handel under den senare delen av bronstiden. Foto: Youtube

Redan under bronsåldern präglades Norden av högkultur, med “båtfärder, handel, krigarideal och ett hövdingavälde med lyxkonsumtion och makt från gudarna”, skriver forskning.se.

Under bronsåldern var brons – en metallegering mellan koppar och tenn som användes för att tillverka bland annat vapen och verktyg – av central betydelse. Bronsen hade nått Europa via dagens Ungern och hade sedan dess gett den centraleuropeiska uneticekulturen en dominant roll på kontinenten, genom dess kontroll över den kopparbaserade, europeiska ekonomin.

Men uneticekulturen saknade kontroll över bronsens andra beståndesdel: tenn. Och detta börjar bli ett problem då efterfrågan på statusföremål i brons snabbt växer. Nordborna såg sin chans, agerade snabbt och kunde skaffa sig en central position som mellanhand i metallhandeln omkring 1 600 f Kr. Från Sydeuropa kunde de skaffa sig koppar och från de brittiska öarna tenn, och på så vis kunde nordborna tillgodose efterfrågan över en stor del av kontinenten – med god profit.

Jylland blir snabbt den rikaste regionen i hela Europa genom att köpa upp koppar och tenn för den bärnsten som man utvann hemmavid. Och vid denna tid värderades bärnsten nästan lika högt som guld.

– Jag tror inte att råvarorna kom till Norden steg för steg, det hade blivit för dyrt. Nordborna måste ha farit lång väg för att få tag i kopparn, en del från Centraleuropa, en del från Spanien. Det finns hällristningar i Portugal som uppvisar stora likheter med de skandinaviska, förklarar professor Johan Ling, Sveriges främste expert på hällristningar.

För sina nya rikedomar investerar nordborna i effektivisering av jordbruket och i nya handelsfartyg. De nordiska hövdingarna  blir allt mäktigare och började få en roll som liknade den vikingatida.

– I systemet är praktgåvor som guldringar, maktpositioner och kvinnor viktiga för allianser. Det är viktigt att bli berömd och ihågkommen. Gåvoutbytet är centralt även under vikingatiden, vilket syns i eddadikten Havamals levnadsregler, men systemet bildas på bronsåldern, säger Ling.

Hövdingarna styrde med makt från gudarna och precis som på vikingatiden var det de fria  bönderna och krigarna som utgjorde den högsta klassen. Det är dessa 20 procent av samhällets toppenskikt som begravdes prakftfullt i stora högar.

Järnets intåg satte punkt för Nordens storhetstid
Men när den europeiska ekonomin omkring 500 f Kr växlade från brons till järn så minskade behovet av råvaror från fjärran, och det handelssystem som nordborna fram till nu hade dominerat kollapsade. Det blev istället återigen Centraleuropa, med hallstattkulturen och kelter, som kom att dominera under järnåldern, på grund av att de hade utvecklat avancerad teknik vid framställande av järn och järnföremål.

Under tusen år därefter levde nordborna ett liv mer tillbakadraget till Norden, innan de nordiska venderna omkring 5-600 år e Kr kom att återta en tung roll i Europa genom sin handel med prestigevaror. Och med venderna lades dessutom grunden för de vikingatida långfärderna.

Max von Sydows karriär: Schack med döden och djävulsutdrivning

0
En ung Max von Sydow. Han avled 8 mars, 90 år gammal. Foto: Svenska filminstitutet.

Året är 1949 och det är premiär på biografen Röda Kvarn i Nyköping. Den film som visas på denna biograf är Bara en mor, som bygger på Ivar Lo-Johanssons roman med samma namn. Denna film har knappast gått till historien som Sveriges mest kända, men det var i Bara en mor som svenska folket fick se unge skådespelaren Max von Sydow (född Carl Adolf von Sydow) spela en roll för allra första gången.

Bara en mor var hans debut, men det var rollen som den grubblande korsfararen Antonius Block som spelar schack med döden själv i filmen Det sjunde inseglet år 1957 som blev hans stora genombrott och gjorde honom berömd även utomlands. Intressant nog tackade han länge nej till rollerbjudanden i utländska filmer. Den internationella debuten dröjde ända till 1965. Då spelade han Jesus i den amerikanska filmen Mannen från Nasaret.

Det tycks även som om hans roll i Det sjunde inseglet kom att prägla hans karriär i avseendet att han, efter den filmen, väldigt ofta fick roller som på olika sätt söker efter svar och/eller reflekterar över livet, döden och det andliga. Ett exempel på en av dessa roller är Töre i Jungfrukällan (1960) som efter att hans dotter våldtagits och mördats vänder sig till Gud och säger följande: ”Du ser det. Gud, du ser det! Det oskyldiga barnets död och min hämnd. Du tillät det! Jag förstår dig inte! Jag förstår dig inte.” Till sist ber han dock Gud om förlåtelse och lovar att bygga en kyrka som bot.




Korsfararen Antonius Block som spelar schack med döden i Det sjunde inseglet blev en av Max von Sydows mest kända roller och kom att prägla resten av hans karriär. Skärmbild: YouTube.

Ett annat exempel är von Sydows gestaltning av prästen fader Merrin i Exorcisten från 1973. I den här skräckfilmen, vars litterära förlaga bygger på sanna händelser, kämpar von Sydows rollfigur med hjälp av det gudomliga att rädda en tolvårig flicka som blivit besatt av en demon som Merrin tidigare mött och besegrat.

Ytterligare ett exempel är Karl Oskar Nilsson i Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) som, till skillnad från sin hängivet fromma hustru Kristina, ibland ifrågasätter Gud och hans plan i människors liv. På så vis hamnade von Sydow i ett fack efter att ha spelat Antonius Block.

Han arbetade mycket med regissören Ingmar Bergman, men även med skådespelerskan Liv Ullman. Ullman och von Sydow har spelat par i åtminstone fyra filmer, av vilka två var regisserade av Bergman. Dessa är Vargtimmen (1968) och Skammen (1968) samt Utvandrarna och Nybyggarna.

De två var från början tänkta att spela ett par i en femte film, nämligen Fanny och Alexander (1982). Rollen som biskop Vergérus var faktiskt skriven för von Sydow, men han tackade nej då hans agent krävde en alldeles för hög lön. Att han avböjde rollen som Vergérus kom von Sydow senare att ångra djupt.

Max von Sydow har dock inte bara spelat i filmer utan har även agerat i teaterpjäser. Faktum är att innan han gjorde sin filmdebut spelade han konstapel i pjäsversionen av David Copperfield som sattes upp på Dramaten 1948. Andra pjäser han spelat i är Peer Gynt, Hamlet och Katt på hett plåttak, för att nämna ett fåtal. Dock var hans framgångar inom just teatern inte lika stora som inom filmen.

Man har även kunnat se honom i tv-produktioner. En av hans senare roller var som den treögda korpen, som är den mest allseende karaktären, i sjätte säsongen av serien Game of Thrones (2011-19).

Under sin långa karriär vann von Sydow två Oscar för sina insatser i Pelle Erövraren (1987) respektive Extremt högt och otroligt nära (2011).

Max von Sydow bosatte sig i Frankrike och erhöll franskt medborgarskap 2002. Här levde han tills döden till sist vann schackspelet och hämtade honom den 8 mars.

Om medborgargarden och risker

0

Mina högaffeloperatörer:

Enligt ett ofta upprepat påstående leder kriminaliteten i Sverige i kombination med de (förment) rättsvårdande myndigheternas oförmåga att hantera denna till att risken för medborgargarden och hämndaktioner ökar. Rent tekniskt är detta inte bara en helt korrekt observation, utan också en sådan som röjer en analysförmåga vida överlägsen den de personer med fina titlar och höga löner vilkas formella ansvar det är att upprätthålla lag och ordning ger uttryck för. Inte desto mindre utgör dylika påståenden, givet hur påfallande ofta de yttras, ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Bakom en sådan formulering ligger nämligen det outtalade antagandet att medborgargarden skulle utgöra ett större hot mot civilisationen än fritt härjande stöldligor, och att privata hämndaktioner mot slödder som utövar grovt våld mot barn skulle utgöra någonting mer olustigt än brotten som föranledde dessa.

När människor tar lagen i egna händer riskerar detta naturligtvis att få svårkontrollerade konsekvenser, men givet hur den svenska verkligheten ser ut vittnar föreställningen om att medborgargarden, hämnare och vigilantes i första hand skulle utgöra en risk om ett samhälle präglat av slavmoral. I den mån de anhöriga till några av de barn och/eller pensionärer som blivit grovt misshandlade av nidingar skulle göra slag i saken och utmäta ett lämpligt och väl avvägt straff för de illdåd som begåtts vore detta måhända någonting vars långsiktiga konsekvenser man hade skäl att oroas över, men också – åtminstone i den mån man inte är död inombords – en källa till djup och omedelbar tillfredsställelse. I själva verket är det snarare frånvaron av hämndaktioner som borde oroa människor, då den anpasslighet vi ser prov på vittnar om ett samhälle där människor tycks ha gjort sig av med sin mänsklighet.

Ord som ”risk” är i sammanhanget exempel på ett språk noga utformat för att främja maktens intressen, och inte allmänhetens. Den egentliga risken består inte i att människor som lämnats vind för våg slår tillbaka, utan i att de vänjer sig. Risken består i att grövre och grövre brott blir till notiser på sidan 7. Risken består i att beskäftiga charlataner vilkas ideologiska drivkrafter är lika starka som deras verklighetskontakt är svag fortsätter att åtnjuta status som sakkunniga. Risken består i att mannen på gatan blir så auktoritetstroende att han offrar både sina barns och åldriga föräldrars trygghet i syfte att hjälpa ett depraverat etablissemang kvar vid köttgrytorna. Risken består i det faktum att en lovande karriär väntar den som vet hur effektivt osynliggöra brottsoffer och förminska livrädda pensionärer. Risken består i att den som stryker makten medhårs hyllas som en modig rebell.

I en nordeuropeisk konsensuskultur kommer förekomsten av medborgargarden alltid att vara ett symptom på problem, snarare än problemet som sådant. Just den nordeuropeiska konsensuskulturen är dock också det perfekta laboratoriet för den som önskar återupprepa Stanfordexperimentet i stor skala. I ett annat samhälle hade situationen aldrig kunnat urarta som den nu har gjort utan att medborgarna på eget bevåg tog sig an problemet, men innan de väldisciplinerade medborgarna i den nordeuropeiska konsensuskulturen slutligen får nog går det bevisligen att på en och samma gång ge kriminella från andra delar av världen en fristad, undandra allmänheten såväl polisiärt som rättsligt skydd och utmåla den infödda befolkningen som rasister.

Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag. Den dag allmänheten får nog kommer Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson yrka på indragna permissioner och slopade straffrabatter samtidigt som miljöpartistiska språkrör gör utspel om vatten och bröd. Då om inte förr torde det stå klart hur radikalt allmänhetens och maktens respektive uppfattningar om vad som utgör en risk skiljer sig åt.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Parnassen avsnitt 8: American Psycho av Bret Easton Ellis

0

Parnassen avsnitt 4: Aftonland av Therese Bohman

0

Runar Søgaard talar ut inför Alternativa bokmässan

0
RUNAR SØGAARD har följt samhälle och politik i många år och menar att även om demoniseringen av oliktänkande fortsätter som tidigare, blir det allt fler som vågar höja sina röster och uttrycka åsikter man tidigare varit försiktig med. Han konstaterar vidare att ”det finns ju inte en chans, praktiskt eller ekonomiskt, att bära upp den politik som landets så kallade ’ledare’ i åratal har fört”. Foto: Privat. Bild höger: i boken riktar Søgaard kritik mot ”Åsiktskorridorer, politisk korrekthet och idépoliser”. Foto: Amazon.

Uppdatering 2020-03-14: Bokmässan, som skulle hållas den 28 mars, flyttas fram på grund av den pågående coronaepidemin.

För Nya Tider berättar Søgaard om varför han skrivit boken:

− Jag har alltid haft ett väldigt stort intresse för samhälle och politik, har följt exempelvis amerikansk politik i flera år och är stor konsument av olika informationskanaler.

Det som sker i USA kommer ju till Sverige, bland annat när det gäller människors sätt att agera och bete sig. Jag har ju sett hur man framför allt på vänstersidan har ”copy-pastat” den amerikanska vänstern, där man desinformerar och undanhåller fakta, för att vägen till makten är överordnad allt.

”En otrolig propagandaapparat”
I förordet till boken skriver Runar Søgaard:

”Åsiktskorridorer, politisk korrekthet och idépoliser gör att ständigt fler människor känner en ökande oro och eskalerande skam kring att uttrycka sina egna åsikter och övertygelser. Folk är rädda för att hamna i onåd i sina sociala umgängeskretsar, för att vädra sina tankar, ståndpunkter och uppfattningar.”

NyT: Har inte detta förändrats till det bättre, åsiktskorridoren rämnat något och den politiska korrektheten utmanats på senare tid?

− Ja, på senare tid är det flera som satt ned foten och inte köper mainstreammedias skildringar av händelser och fakta. Det här gör ju som tur är att allt fler människor vaknar, men det som inte har minskat är de här försöken till kontroll och demonisering av de människor som inte låter sig dikteras och kontrolleras åsiktsmässigt.

Att gilla olika är accepterat, så länge som man gillar det som Gammelmedia anser att man ska gilla.

Søgaard menar att människor utsätts för en ”otrolig propagandamaskin som snurrar på hela tiden”, och ger som exempel Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” från 2010:

− Det visade ju sig väldigt snabbt att det var en av de mest ihåliga slogans den tidningen har lyckats kläcka ur sig. Att gilla olika är accepterat, så länge som man gillar det som de anser att man ska gilla. Varje avvikelse från det, så ska man smutskastas, marginaliseras och slutligen demoniseras. Av det följer ju att man också ska isoleras.

NyT: Det du nu talar om blev du själv utsatt för nyligen av Expressen. I en artikel om just den alternativa bokmässan kallades deltagarna ”högerextrema profiler” och du skulle kommentera den ene och den andre.

− Jag har ju varit med så länge nu, och jag har aldrig egentligen brytt mig om vad tidningarna har skrivit. Det som blev uppenbart var att de försökte koppla mig till någon sorts fabricerade ideologier, som inte har någon förankring i det alternativa mediefolk som kommer. Det handlar inte om några isolerade ”högerextremister”, som springer omkring och gapar på något torg, utan om en folkrörelse i Sverige. Man vill inte längre köpa den här propagandaapparaten som i åratal basunerat ut detta.

Börjar bli legitimt att ”svära i kyrkan”
NyT: Vad ska du göra på denna bokmässa?

− Det som jag brinner för är att försöka, både för egen del och för andra, bryta den här isoleringen och marginaliseringen som media har hållit på med. Vi lever i ett extremt polariserat samhälle, och den offentliga debatten har inte längre en verklig resonans.

Jag skulle vilja se en mer intellektuell och ärlig debatt, där det finns en ömsesidig respekt och förståelse för att människor i dag väldigt mycket har fått nog av det som har drabbat dem politiskt och ekonomiskt, som ett resultat av den politik som framför allt Socialdemokraterna har bedrivit.

I bokens förord skriver Søgaard också att han ser tre olika grundläggande människotyper:

  1. De som bara står och ser på saker som händer
  2. De som pratar med allt och alla om det som händer
  3. De som faktiskt får saker och ting att hända
    Han konstaterar därefter:

”Det är med en försiktig optimism jag ser att det börjar pågå en förflyttning från den första och andra kategorin människor till den senaste. Frön av tro, hopp och längtan efter förändring börjar gestalta sig på en mängd olika områden.”

På Nya Tiders fråga vilka tecken han ser på denna förflyttning, svarar Søgaard:

− Det gäller alltifrån föreningsliv, till näringsliv, till vanliga människor i hemmet. För bara några år sedan vågade folk inte yttra alla åsikter, och på valdagen vågade man inte lägga sin röst på några andra än de partier som man i åratal eller i generationer har röstat på.

Men nu inser man att det här är så snett och att det nu är så mycket som går åt fel håll, att nu måste man reagera. Det som förr var att ”svära i kyrkan” börjar nu bli legitimt, och det alstras mod hos folk att stå upp för det man faktiskt tycker. Att man visar lite ryggrad, man visar lite civilkurage och man kan bryta den här bilden av att ”en svensk tiger”.

Han avslutar resonemanget:

− I olika samhällslager, föreningsliv och näringsliv, börjar folk få nog. Det finns ju inte en chans, praktiskt eller ekonomiskt, att bära upp den politik som landets så kallade ”ledare” i åratal har fört.

Boken kan köpas här.

Fruntimmerslandet

0
"Rättvisekrigare" är en produkt av fruntimmerssamhället.

Här på andra sidan jordklotet börjar jag dagen med en kopp kaffe och en croissant, går in på SVT Play, lutar mig tillbaka i arbetsstolen, lägger upp fötterna på pianopallen och ser på gårdagens Rapport. Man skulle kunna tro att jag, eftersom jag inte befinner mig i Sverige, istället valde ett asiatiskt nyhetsprogram eller något internationellt engelskspråkigt, men så fungerar det inte. Snarare är det tvärtom, jag blir väl inte mer svensk men väl mer aktivt svensk när jag befinner mig här.

Jag vill också tro att avståndet skärper min blick, inte bara för hur illa landet regeras, utan också för hur medierna väljer att framföra sina budskap. För tidningarna (jag läser SvD och skummar DN) syns snedfördelningen mellan könen mera på kultur- än på ledarsidorna och i debattartiklarna. Kulturjournalister är de mest vänstervridna av alla kategorier journalister. 82 procent av dem sympatiserar enligt SOM-undersökningarna med S, V och MP.

Snedfördelningen gäller i synnerhet för SVT:s Rapport, där kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet.

Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem. Det gör det naturligtvis motiverat att ställa frågan om vad samhällsdebatten, och kanske framför allt forskningen, förlorar när kvinnorna övertar männens jobb?

För att gå riktigt grundligt tillväga börjar jag med frågan vilket syfte tänkandet har. Inte bara kvinnligt utan allt tänkande. Svaret är att vi tänker för att hitta ett svar, så att vi inte ska behöva tänka mer. Vi tänker för att slippa tänka. Att tänka är liktydigt med att problematisera och inne i skallen pröva olika alternativa svar, istället för att ge något av de kollektiva svar som redan etablerats.

När jag exempelvis kör ut min bil i den thailändska trafiken, så måste jag göra ett val: vilken sida ska jag köra på? Men det är ett val som det redan finns ett svar på: här kör man på vänster sida. Jag behöver således inte tänka för att göra ”rätt”, jag bara gör det. Allting vi gör i vår vardag kan beskrivas som val, men över 90 procent av våra handlingar är i praktiken inga val, därför att vi vet vad vi ska göra. Vi tänker inte aktivt, vi söker inte efter ett svar som, innan vi tänker till, är obekant. Att tänka i ordets egentliga mening är något som vi tar till, som vi tvingas till när vi inte vet svaret, alternativt inte gillar det svar som redan finns. Det gör tänkandet till en både ansträngande och riskabel aktivitet. Jag kände en gång en professor som sa att det gör ont att tänka. Det lät konstigt därför att det kom från en man som hade tänkandet som yrke, men jag tror att han visste precis vad han talade om. Det var nämligen något som han hade tänkt över.

Ansträngande ok, men varför är tänkande riskabelt?

Därför att det finns risk för att man kommer fram till ett problematiskt svar, ett svar som både kan ställa till oreda och som man inte själv gillar. Så har det varit för min del med tankar kring kvinnodominansen, både i medieflödet och vid universiteten. Jag gillar egentligen inte mina egna slutsatser, men inte bara det – när jag offentliggör dem så vet jag att de inte heller faller i god jord. Jag lägger ett vapen i mina motståndares händer. De kan mycket enkelt avfärda mig som misogyn/gynefob.

Tänkandet, för att det ska förtjäna att kallas för tänkande, måste också hålla känslorna stången. Att handla i enlighet med det man känner är inte detsamma som att hålla tillbaka sina känslor och på så sätt ”rena” tänkandet. Det går emellertid ingen absolut rågång mellan att tänka och känna. Allt tänkande filtreras genom våra känslor. Här finns en tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt. Det kvinnliga ”filtret” är mycket tätare och lättare aktiverat än det manliga filtret, det vill säga kvinnors känslor för hur svaret på ett problem ska konstrueras är mycket starkare än mäns.

Det kvinnliga tänkandet är också mer socialt inriktat än mäns tänkande, vilket har med en av kvinnornas huvuduppgifter att göra, att fostra barnen. Denna skillnad fångas för övrigt också i schablonen över hur män respektive kvinnor ser på potentiella partners. Män attraheras av kvinnor som de är och hoppas att de inte ska förändras (åldras, bli sura etc.), medan kvinnor mera ser män som projekt att forma så att de blir sådana som de vill ha dem. Detta med att forma gäller också för den politiska vänstern, som vill skapa ”den nya människan”. Konsekvensen märker vi i svenska media, som är starkt inriktade på att fostra medborgarna. Personligen finner jag detta mycket störande. Jag vill inte bli fostrad när jag tittar på teve eller läser en tidning. Jag vill ha ocensurerad och saklig information från medierna.

Nå, detta var en liten utvikning. Om vi håller fast vid att kvinnor lättare blir upprörda än män gör det att det blir svårare för dem att delta i diskussioner där det logiska och rationella förnuftet ska sitta i högsätet – exempelvis vid doktorsdisputationer. Kvinnor är också mer konforma än män, alltså mindre benägna att tänka i ordets egentliga mening. De har svårare än män för att revoltera mot etablerad kunskap, de är inte lika lockade att söka nya svar på frågor där det redan finns etablerade svar.

Konsekvensen av kvinnodominansen inom avancerad forskning är att ”det geniala” hålls tillbaka. Män med hög IQ tenderar mer än kvinnor med hög IQ att vara besvärliga personer. De är inte lika sociala, inte lika empatiska och lättstyrda, utan mer kallsinnigt logiska/rationella. De är heller inte lika intresserade av att följa ett byråkratiskt regelsystem (universitet är starka byråkratier). Det betyder att män vanligen bättre än kvinnor klarar att leva med den oreda som genuint tänkande ofta ställer till med.

Det bör dock tilläggas att om genierna fick dominera så skulle universiteten inte fungera. Även om deras forskning är kvintessensen av den verksamhet som där bedrivs, bör majoriteten av lärare och administratörer inte bestå av geniala tänkare utan av lugna samarbetsvilliga, resonabla människor som med hjälp av sitt sunda förnuft ägnar sig åt att få verksamheten att fungera dag från dag.

På universiteten syns det kvinnliga tänkandets begränsningar i det som är forskningens kärnuppgift, det känslobefriade sanningssökandet, det som kanske inte mer än tre procent av befolkningen är intresserade av att ägna sig åt (jag har sett en sådan uppgift någonstans). Ännu mer än bland personalen syns det bland studenterna. Det är ”fint” med en universitetsutbildning, men bara en bråkdel av studenterna är intresserade av att tänka, på det sätt som jag skissar på ovan. En majoritet är där för att skaffa sig ett yrke, inte för att forska, och väldigt många är varken där för vare sig det ena eller andra, utan bara för att deras föräldrar betalar och studentlivet är bättre än många trista jobb. Följande beskrivning hittar jag på nätet. Visst är den provocerande, men observera, den är empirisk:

”Med kvinnor överallt så babblas och skvallras det. De talar om för dig vad de gjort i dag och var deras döttrar gjort igår och vad deras vänner gjorde förra veckan och vad någon de hört om gjorde förra månaden och blir helt ställda om någon kille tar upp en avgränsad fråga eller börjar ”argumentera”. Jag håller med Kingsley Amis när han påstår att kvinnor inte menar det som de säger, de använder inte språket diskursivt utan för att uttrycka sina personligheter. Allt som de inte håller med om ser de som provokativ opposition, ja det gör de, till och med de smartaste bland dem, och där tar sökandet efter sanning slut, vilket ju var hela idén med att ägna sig åt universitetsstudier”.

När sedan denna studentkader politiseras feministiskt, då händer det som nog de flesta av läsarna av den här bloggen känner till: universiteten blir drivbänkar för social justice warriors, det vill säga studenter som känner starkt och kämpar för mänskliga rättigheter, feminism, postmodernism, mångkultur, kulturrelativism etc. – kort sagt en hel rad perspektiv och aktiviteter som inte hör hemma i den utbildnings- och forskningsmiljö som ett universitet är tänkt att utgöra. Lärarna får tänka sig för, så att inte hyperkänsliga studenter känner sig provocerade eller skändade. För egen del minns jag vad som hände, inklusive en allvarlig skriftlig varning från rektor, när jag i en postdoktoral diskussion på Södertörns högskola råkade kalla pridefestivalen för en freakshow. Jag avsåg inte att säga något provocerande, det var ett deskriptivt konstaterande, lite i förbigående. Två kvinnliga studenter blev mycket illa berörda och anmälde mig.

Nu kommer en riktigt besvärlig tanke: Hur ska man göra för att befria universiteten från dessa inte bara olämpliga utan direkt skadliga studenter? Svaret är att man ställer vissa krav, något som ju redan sker i dag. Men jag tänker mig dem uppställda efter andra kriterier. Ett gäng väldigt kompetenta forskare ställer samman ett prov som sorterar bort dem som bör syssla med något annat än att utbilda sig till forskare.

Det skulle nog fungera bra ända fram till den dag då någon rättänkande journalist upptäckte att kvar blev en majoritet av europeiska/asiatiska/judiska män. Inte alls lika många kvinnor, inte alls lika många bögar och transpersoner, inte alls lika många afrikaner/sydamerikaner/inuiter och diverse andra minoritetsmedlemmar. Förmodligen skulle också muslimerna och politiska aktivister både till höger och vänster vara starkt underrepresenterade. Det skulle med andra ord bli kolossalt orättvist!

Tänk er nu att samma kriterier skulle gälla i journalistutbildningen. Eftersom jag är hjärtligt trött på den kvinnoempatiska styrningen av medierna skulle jag applådera en journalisthögskola som utexaminerade journalister, drillade i tänkandets svåra konst. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail:

”När jag gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla i klassen utom två stalinister. Jag var den ena. Den andre en operaintresserad bög som senare blev chef för Konserthuset.”

Kraven gäller givetvis också för rättssystemet och Myndighetssverige. I likhet med universiteten så handlar det för deras del om ett återvändande, om att befria sig från den politisering som alltsedan millennieskiftet tagit fart och så gott som enbart kan beskrivas som skadlig.

Givetvis gäller det också för vår skrämmande inkompetenta feministiska politiska elit, men jag avstår för tillfället från att lägga ut texten. Tanken på en ”avpolitiserad politik” är lockande, men här finns många fällor.

När det gäller affärslivet verkar immunförsvaret vara bättre uppbyggt. Lönsamhet förutsätter logiskt-rationellt tänkande, vilket inte hindrar smarta affärsmän att tjäna pengar på feminism och annan besläktad aktivism. Jag skrattade när jag läste följande utannonsering:

”’Women in business’ would like to reject the notion that more females in higher education is a negative. We are selling “Female Genius” Sweatshirts in support of “Women in Academia”, and as a fundraiser for “Girls Inc. of Monroe County”, an organization that inspires young girls to be strong, smart, and bold. Sweatshirts will be under $30, and we want to wear these around campus to use OUR first amendment right to protest the beliefs of a tenured professor. Show your support by getting a sweatshirt or sharing our post to get the word out!”

Max von Sydow död

0
Skådespelaren Max von Sydow är död. Han avled igår 90 år gammal. Foto: Wikimedia Commons.

Max von Sydow är död. Han dog igår i sitt hem, säger en representant för hans agentur, enligt Omni.

Von Sydow, som föddes i Lund 1929, var aktiv ända fram till sin död. De senaste åren är han kanske mest känd för sin medverkan i TV-serien Game of Thrones där han spelade en inkarnation av den ”Treögda korpen”.

Till hans mest kända roller på svenska hör riddaren Antonius Block i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” och som Karl-Oskar i Jan Troells filmatisering av Wilhelm Mobergs Utvandrarsvit.

Han deltog även i flera internationella kult- och storfilmer som Exorcisten och Dune.

De sista decennierna av sitt liv levde von Sydow i Frankrike.

Parnassen avsnitt 9: Det kommunistiska manifestet av Karl Marx

0

Historierna om Björn Järnsida

0
Björn Järnsida som han avbildas i History Channels serie Vikings. Foto: Stillbild Youtube

Björn lät upprätta ett vinterkvarter i det här området som kom att fungera som en bas för vikingarna under attacken mot Paris den 28 december 857. Året därpå, inte lång tid efter attacken mot Paris, berättas i Annales de Saint-Bertin att Björn begav sig till den frankiske kungen, Karl den skallige, i Verberie och svor honom trohet. Orsaken till att han gjorde detta framgår däremot inte i källan, men en möjlig förklaring är att Karl erbjudit sig att betala Danagäld till honom i utbyte mot Björns lojalitet. Detta är också den första och enda gång som Björn nämns vid namn i Annales de Saint-Bertin.

Annales de Saint-Bertin berättar om hur Björn svor den frankiske kungen Karl den skallige trohet. Illustration som föreställer Karl den skallige ur La Première Bible de Charles le Chauve, utgiven cirka45. Bild: Wikimedia Commons

Björn Järnsida i Gesta Normannorum Ducum
Wilhelm av Jumièges skriver mer utförligt om Björn i krönikan Gesta Normannorum Ducum som daterats till 1000-talets senare hälft. I denna krönika berättas att kung Lodbrok drivit sin son Björn i exil av anledningen att han, enligt Wilhelm av Jumièges, inte var tronföljaren. I den här krönikan hävdas nämligen att alla kungasöner utan tronarvingen fördrevs vid den här tiden samt att det rådde överbefolkning. Björn kallades Järnsida, enligt den här krönikan, av anledningen att han istället för av en sköld skyddades av sin mors magi som gjorde honom osårbar.

Det är även i denna källa som det framgår att Björn följde med krigaren och hövdingen Hasting på ett två år långt plundringståg i Medelhavsområdet. Efter förluster i kungariket Asturien och kalifatet Córdoba lyckades de till sist plundra staden Algeciras vid Gibraltar. Därefter fortsatte de med våldsamma härjningar i norra Afrika, vilket även nämns i Annales de Saint-Bertin.

Enligt Gesta Normannorum Ducum seglade de också mot Italien med planer på att inta Rom, men på grund av en storm tvingades de landstiga i Luni som de snart försökte inta. Dock trodde de, enligt krönikan, att denna stad verkligen var Rom på grund av befolkningens tappra motstånd. Efter en hård kamp lyckades de inta Luni genom att Hasting låtsades ha blivit dödssjuk och lät sända bud till biskopen om att han ville ta emot den kristna läran. Portarna till staden öppnades då för dem och de kunde inta den. Dock skriver Wilhelm av Jumièges att de till sist upptäckte att det inte var Rom de lyckats inta och bestämde sig därför för att återvända.

Enligt denna krönika led Björn Järnsida skeppsbrott på vägen hem till sitt hemland, men överlevde och tog sig till frisernas land där han dog.

De fornnordiska sagorna och Gesta Danorum om Björn Järnsida
De fornnordiska sagorna berättar helt andra historier om Björn Järnsida. I ”Sagan om Konung Ragnar Lodbrok och hans Söner”, som ingår i Fornnordiska sagor I, är han andre son till Ragnar Lodbrok och Kraka (Aslög). I denna saga berättas att han härjade i ”Syd-riket”, det vill säga Frankrike, Frisland, Italien ”och flera sydligt belägna länder, tillsammans med sina bröder. Detta härjningståg för tankarna till det som skildras i den normandiska krönikan. De kommer till Luni även i den här sagan, men vad som skiljer denna saga från Gesta Normannorum Ducum är att Björn och hans bröder redan vet att de inte befinner sig i Rom.

Björn och brodern Hvitserk återvände, enligt denna saga, ”hem till deras riken” efter att de hämnats sin fars död i kung Ællas ormgrop. I ett senare tillägg till ”Hervars och Hedreks saga”, som ingår i samma volym, hävdas att Björn kom att härska över svearna. Även Saxo Grammaticus krönika Gesta Danorum, bok IX, nämner hur Björn blev kung av svearna efter en våldsam tvist mellan Ragnar och sveakungen Sörle. Under striden som utbryter till följd av tvisten dödas Sörle och ersätts av Björn. Även i denna text dödas Ragnar av kung Ælla av Northumbria. Björn och hans bröder går då, enligt Saxo Grammaticus, till anfall mot Ællas rike och dödar honom.

I de fornnordiska sagorna hämnas Björn och hans bröder genom att rista blodörn på kung Ællas rygg. Foto: Stillbild Youtube

I ”Ragnarsönernas saga”, som ingår i Fornnordiska sagor II, berättas att Björn och hans bröder vände sig emot Ragnar Lodbrok och lade ”beslag på underlydande länder som betalde skatt till honom, mot hans vilja”. Enligt sagan satte Ragnar då Östen Bele som lydkung över Svea rike och ”sade åt honom att hålla ställningarna och skydda riket om Ragnars söner skulle komma och göra anspråk på det”. Kung Östen dödar Ragnars två äldre söner när de ankommer till Svea rike. Björn och de andra Ragnarsönerna hämnas då brutalt sina bröder.

Även i denna saga dödas Ragnar genom att kung Ælla låter slänga ner honom i en ormgrop. Ragnars söner hämnas då på samma sätt som i ”Sagan om Konung Ragnar Lodbrok och hans Söner”, nämligen genom att ”rista blodörn på Ellas [Ællas] rygg, alla revbenen knäcktes vid ryggraden och böjdes ut med ett svärd, på så sätt att lungorna hamnade utanför”. Man får dock också veta i ”Ragnarsönernas saga” att ”Ragnar Lodbroks söner gjorde räder i många länder: England, Normandie, Frankrike och ända borta i Lombardiet. Men det sägs att det [den] mest avlägsna plats de härjade på var staden Luna [Luni]. En gång funderade de till och med på att försöka ta Rom. […] Och när de kom tillbaka till Danmark delade de upp länderna mellan sig. Björn Järnsida tog Uppsala och själva Svea rike och allt land som hörde dit.”

Den gravhög på Munsö där Björn Järnsida skall ligga begravd. Foto: Wikimedia Commons

De olika berättelser om Björn Järnsida som upptecknats genom århundradena skiljer sig visserligen en aning från varandra, men sak har alla gemensamt och det är att han var en krigare. Det är också som krigare och son till Ragnar Lodbrok han skildras i serien Vikings som nu är inne på sin sista säsong.

Vem den verklige Björn Järnsida var son till kommer man aldrig få veta. Sannolikt lär hans verkliga öde aldrig bli känt heller, men vad man kan konstatera är att hans minne än idag hålls vid liv och på Munsön i Mälaren kan man se gravhög som sägs vara hans.

Midway: en ofiltrerad berättelse om brutalt krig och ära

0
Roland Emmerich är känd för sin vänsteraktivism, men när han regisserade Midway så lämnade han ute politiken – något allt mer ovanligt inom Hollywood. Foto: Midway

I veckan passade jag på att se krigsfilmen Midway, regisserad av Roland Emmerich, på min lokala biograf. Den övergripande handlingen tar avstamp i japanernas överraskningsangrepp mot Pearl Harbor den 7:e december 1941 (huruvida det verkligen var en överraskning för den amerikanska underrättelsetjänsten låter jag vara osagt). Inför besöket visste jag att filmen hade fått ett gott bemötande av sin publik, men befarade ändå att detta skulle bli ännu en i raden av ”America f*ck yeah!”-filmer där amerikaner porträtteras som underdogs samtidigt som de ohejdat mejar ner ”frihetens fiender”.

Det visade sig att jag hade fel. Till skillnad från många andra krigsfilmer är inte handlingen centrerad till ett fåtal individer, utan snarare skildras en rad karaktärer som på olika nivåer gjorde betydande insatser för slagets utfall. Det breda karaktärsgalleriet till trots känns inte karaktärerna ytliga. Tvärtom är det karaktärerna som är filmens största styrka. Det är inte svårt att finna beundran för alla de män och kvinnor som skildras på båda sidor. Amerikanernas plikttrogenhet, piloternas mod och järvhet, kvinnornas idoga tålamod. Japanernas fanatiska kamp för kejsaren, benhårda disciplin och starka hederskänsla.

Man slås av den enormt höga inneboende kvalitén som präglade den tidens människor. I dessa finner man både inspiration och skamkänslor när man dels jämför deras heroiska handlande med ens egna tillkortakommanden, dels med hur samhället idag har blivit. Deras liv var inte bekvämt men desto mer ärofullt. Vårt är bekvämt men knappast ärofullt.

Inledningsvis skildrar filmen händelser som även skildras i Michael Bays moderna klassiker Pearl Harbor från 2001, såsom Doolittleräden mot Tokyo. Räden kom som en chock för japanerna och blev därmed en betydande PR-seger för USA. Den sista Doolittle-piloten, Richard E. Cole, dog i våras vid 103 års ålder.

Japanernas svar blev att avrätta omkring 10 000 kineser i området där bombplanen kraschlandat efter räden. Militärledningen började även planera nya operationer för att återfå initiativet. Efterspelet resulterade i slaget om Midway som, efter framgångsrik amerikansk kodknäckning, blev en betydande amerikansk seger där fyra japanska hangarfartyg sänktes. Hotet mot den amerikanska västkusten var därmed avvärjt och den japanska dominansen i Stilla havet började luckras upp.

Filmen innehåller inga typiska politiskt korrekta drag, såsom inkvoterade icke-vita, kvinnor eller forcerade skildringar av homosexualitet – en alltmer sällsynt egenskap i Hollywood-filmer.

Filmen är både välgjord, påkostad och balanserad. Den är inte politisk och ingen sida utmärker sig som stereotypiskt ond eller god, utan istället framställs konflikten så som den var; en kollision mellan japanska imperiedrömmar och en amerikansk vilja att vidmakthålla sin dominans. Filmen innehåller heller inga typiska politiskt korrekta drag, såsom inkvoterade icke-vita, kvinnor eller forcerade skildringar av homosexualitet – en alltmer sällsynt egenskap i Hollywood-filmer. Detta bör ses som särskilt förvånande då filmens regissör Roland Emmerich är känd för både sin HBTQ-aktivism och sitt öppna stöd till Hillary Clinton, samt Demokraterna i allmänhet. Kanske är det detta som återspeglas i emottagandet när tittarna ger filmen hela 92 av 100 i betyg på Rotten Tomatoes, medan professionella ”kritiker” sågar filmen med 43 av 100.

Medan kritiker sågar den PK-befriade filmen så hyllas den av folk i övrigt.

Midway lyckas väl med att balansera pedagogiskt skildrande av händelserna, ge djup till karaktärerna och samtidigt generera en spännande upplevelse med mycket pang-pang. Sammanfattningsvis var den mycket sevärd och får hela 4.5/5 i betyg.