onsdag, 1 april, 2020
onsdag, april 1, 2020

Verklig och overklig fascism

0
Verklig och overklig fascism. Foto: Wikimedia Commons/Sverigedemokraterna.

Liberalerna och kapitalistvänstern, vilken senare omfattar S och V och nästan alla vänsterns ledande opinionsjournalister och forskare, har ju länge på uppenbart destruktivt, ohederligt eller okunnigt sätt använt termen fascism för att stämpla, svartmåla och marginalisera nationalister och konservativa som det är lätt att se inte har någonting med fascismen att göra.

Vad jag brukar kalla en “fascismbarriär” har upprättats alltsedan andra världskriget, som ofta nog effektivt stängt ute alla ideologier, partier och debattörer som inte överensstämmer med denna liberalism och vänster, placerat dem entydigt bortom gränsen för det politiskt anständiga, som tillhörande det en gång för alla historiskt övervunna, just därigenom att de på ett eller annat sätt beskrivs som sammanhängande med en definitivt komprometterad fascism.

Det är en oseriös och ofta infantil strategi, och inte bara för att den a priori avfärdar och vägrar ta till sig vad dessa i verkligheten icke-fascistiska avvikande riktningar faktiskt säger, utan också för att denna användning av fascismbegreppet förenklar och banaliserar förståelsen och analysen även av fascismen själv, på ett sätt som knappast befrämjar ens antifascismens syfte.

Detta innebär dock inte att det, som vissa hävdat, helt enkelt inte finns någon fascism i Sverige idag. Om vi använder den vanliga vidare definitionen är Nordiska Motståndsrörelsen, som representerar en modifierad och utvecklad version av den tyska nationalsocialismen, givetvis en fascistisk organisation. Men även de ytterligare modifierade radikalnationalistiska grupper som har sitt ursprung inom denna typ av nationalsocialism, som föreningen Det Fria Sverige med nättidskriften Svegot, och Nordisk Alternativhöger, har, som jag tidigare fått anledning att konstatera, explicita, tydliga, distinkt fascistiska inslag. Det gäller också den europeiska nya högern, som dock inte är nationalistisk.

Här är det lätt att identifiera element av verklig fascism, utifrån historiska och politisk-filosofiska kriterier – till skillnad från den overkliga fascism som liberalerna och kapitalistvänstern, till synes utan kunskap om några sådana kriterier, ofta tillskriver inte minst SD. Det innebär inte att dessa grupper inte kan ha rätt på flera punkter i sina artiklar och sina poddar med deras ständiga “nyhetssvep” och intervjuer och samtal med varandra. Det är bara så att de de facto har fascistiska inslag, och uppvisar en generell sympati för europeiska rörelser eller enskilda politiker som betecknar sig själva som fascistiska.

En sida av denna problematik har idag hamnat i bakgrunden. Fascism är inte bara sådant som hyllande av Führerprincipen, den programmatiska våldsanvändningen, eller den specifika fascistiska korporativismen. Den definieras också av sin objektiva historiska roll i förhållande till kapitalismen och socialismen och de rörelser och länder som förkroppsligar dem. Det var primärt socialismen, och hotet från Sovjetunionen, som den generiska fascismen – en term som Svegot-gruppen med gillande tycks ha övertagit från fascismforskaren Roger Griffin, men som väl begreppsligt egentligen härrör från den tyske historikern Ernst Nolte – bekämpade.

Tingsten hävdade på 30-talet att “[f]ascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse.” (Nazismens och fascismens idéer, 1936)

Det är knappast något annat än det faktum att vänstern blivit en kapitalistvänster, en vänster som försvarar “västs” (Wall Streets och Londons) färgrevolutioner och dess imperialistiska krig i Mellanöstern som något slags progressiva insatser, som gör att denna sida av saken inte längre står i centrum. Huvudsaken för denna pseudovänster är i stället att försvara globalkapitalismens liberala demokrati mot kritikerna av denna ordnings invandrings- och mångkulturpolitik – ett försvar som ibland till och med omfattar företrädare för de extremreaktionära, fundamentalistiska former av islam som “väst” sedan länge tagit i sin tjänst. Därmed blir det vad som beskrivs som “rasism”, “främlingsfientlighet” och liknande som för den primärt kommer att definiera “fascismen”. Det är en overklig fascism. Ett generellt felaktigt fascismbegrepp definieras i allt högre grad i termer av dessa i sig felaktigt beskrivna fenomen (och naturligtvis “homofobi”, “islamofobi” och liknande).

Det finns högerdebattörer som idag beskriver denna vänster själv som fascistisk på grund av de våldsmetoder den ibland använder, de repressiva inskränkningar av yttrandefriheten den genomdriver, med mera. Det är psykologiskt begripligt, men i sak ytligt och felaktigt. Det är en annan overklig fascism. Den verkliga, historiska fascismen var förvisso inte identisk med högern, utan innehöll bland annat “ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag”, som även kunde vara starkare än det Tingsten beskrev (Mussolini försökte exempelvis mot slutet åter ta fasta på det). Men primärt var det alltså den gamla vänsterns socialism den vände sig mot. Och såväl i sina historiska former som i de nyare vi idag ser har fascismen naturligtvis också varit främmande för och bekämpat de postmarxistiska ståndpunkter som den nya vänstern med sina “fascistiska” metoder försvarar och etablerar.

Att fascismdefinitionens tidigare dominerande politiska dimensioner, och framför allt den ekonomisk-politiska, döljs av kapitalistvänstern är alltså inget mysterium. Kapitalistvänstern är en postmarxistisk och postsocialistisk vänster som i mycket direkt skapats av kapitalismen som ett vapen mot socialismen. Är det någon punkt där utmålandet av kapitalistvänstern som fascistisk är giltig, är det just ifråga om denna dess funktion. Där finns en reell likhet med den verkliga fascismen.

I detta nödvändiga perspektiv blir det, föreslår jag, tydligt att de radikalnationalistiska gruppernas verkliga fascistiska innebörd främst synliggörs genom ett av de inslag som de själva gärna framhäver till sitt försvar när de, trots de andra, mer direkta och uppenbara fascistiska ståndpunkter de uttryckligen försvarar, anser sig behöva hävda att de inte är fascister. Det som visar att radikalnationalisterna är fascister är det som de själva menar visar att de inte är det. Jag tänker på den påverkan från libertarianismen som de alla, med undantag för Nordiska Motståndsrörelsen, mottagit. Den är mycket stark och påtaglig. Mottagandet tillgår också ofta på det signifikativa sättet att det är libertarianerna själva som närmar sig radikalnationalisterna. Det är detta möte, denna förening, som är det betydelsefulla här.

Alla libertarianer försvarar dock inte den kapitalism som är Wall Streets och Londons. Lars Bern, en framträdande och av alternativmedia omhuldad libertarian, har exempelvis publicerat utmärkta analyser av det atlanticistiska systemets kapitalism sådant det utvecklats och kommit att dominera världen, alltifrån början av 1900-talet. Men dessa analyser rör sig helt inom libertarianismens ramar. De vänder sig mot vad Bern kallar en “osund” kapitalism. Det enda Bern uppställer mot denna är en annan, förment sund kapitalism. Det är, trots det värdefulla i Berns kritiska analys, ett snävt perspektiv, som förbiser och utelämnar mycket stora och avgörande dimensioner. Den kapitalism som fascismen historiskt fick stöd av var inte heller de atlanticistiska storbankernas mot globalism tenderande finanskapitalism, utan de stora och små tyska fabrikörernas industrikapitalism.

Givetvis finns både en borgerlig, kapitalistisk och liberal nationalism som inte är fascistisk, och en socialistisk nationalism som inte heller är det. Men den borgerliga, kapitalistiska och liberala nationalismen fyller, i så att säga mjuk form, mycket av samma allmänna funktion som fascismen i förhållande till kapitalismen. Och utöver dessa i sig icke-fascistiska former av nationalism finns alltså också en fascistisk sådan, som är borgerlig och kapitalistisk i Tingstens mening, om än inte liberal. Den nationalism som närmar sig den borgerliga kapitalismen förvärvar åtminstone, och till att börja med, den likheten med fascismen att den enrolleras i kampen mot socialismen.

Den socialkonservatism SD tidigare försvarade innebar en självständig linje gentemot denna borgerliga kapitalism, den vanliga högern. Partiets nya atlanticistiska orientering, samarbetet i ECR, med de amerikanska republikanerna, med israeliska Likud, och med Thatchers och Reagans gamla tankesmedjor, innebär ett övergivande av denna linje och denna självständighet. Vi ser en allt grövre gammal kalla-krigs-retorik, direkt övertagen från den amerikanska etablissemangskonservativa rörelsen. Man fortsätter oförtrutet att måla in sig i Wall Street- och storoljekapitalismens hörn, och ännu mer i den lägre nivåns i den amerikanska kapitalismen, frackarnas och andras, som finansierar Trump och nya ideologiska propagandasatsningar som PragerU och Turning Point USA.

Förvisso har Trump och en del av hans finansiärer i någon mån en vilja att gå emot den gamla, långtgående interventionistiska utrikespolitik som förenar republikaner och demokrater, det vill säga det extremt kostsamma spridandet av den atlanticistiska ekonomiska hegemonin med våldsmetoder, under täckmanteln av demokrati och mänskliga rättigheter. Men Trump står verkligen inte för någon socialkonservatism. Han framstår som en primitiv och hämningslös kapitalist, som inte tvekat att för sina egna och den primitiva och hämningslösa kapitalismens syften appellera till alternativhögerns starkt fascistiskt orienterade radikalnationalism. På hemmaplan har hans administration enbart inneburit en fortsatt nyliberalism, en ytterligare förvärrad skuldekonomi. På andra sidan den plutokratförenande oceanen är det osäkert i vilken utsträckning Boris Johnson verkligen vill och kommer kunna socialpolitiskt gå sina nya före detta Labour-väljare till mötes.

Från SD har hittills inga invändningar hörts mot Trumps brist på socialkonservatism. I linje med den nya högeraffiliationen är det nu enbart Bernie Sanders som kritiseras. Hans utrikespolitik framstår som bättre än Trumps endast ifråga om Israel, Saudiarabien och Iran; i övrigt delar han tyvärr i alltför hög grad sitt partis, Wall Streets och den Stora Oljans monopolistiska fientlighet mot oberoende länder med andra ideologier och ekonomiska system, företrädesvis socialistiska. Men hans främsta fråga är införandet av ett europeiskt sjukvårdssystem, och det är inte minst detta som den amerikanska dumkonservatismen har i åtanke när den helt enkelt kallar honom kommunist.

Denna appellation upprepas nu från SD-håll. Mattias Karlsson skriver efter Sanders’ primärvalsseger i Nevada: “Oddsen för att USA eventuellt kommer att få en kommunistisk president som ursäktat världshistoriens mest blodsbesudlade diktaturer ökar gradvis för varje vecka. Det är en skrämmande utveckling. Det är också en skrämmande tanke att Västvärldens främsta försvar mot kommunist-Kinas allt tydligare ambitioner om att överta världsherraväldet skall läggas i händerna på en man som i grunden sympatiserar med betydande delar av deras ideologi.”

Den gälla amerikanska simplism som Karlsson här upptagit – han kan egentligen bättre, vill jag tro – är ett tydligt uttryck för hur SD liksom den europeiska populistnationalismen i allmänhet är på väg att snärjas i det atlanticistiska systemets nät. Då hjälper tyvärr inte Dick Erixons tappra och sympatiska försök de senaste veckorna att upprätthålla mer av en i sak socialkonservativ linje (även han har, liksom Karlsson, slutat använda ordet socialkonservatism, och talar bara om konservatism i allmänhet, på det sätt som ska underlätta den svenska konservativa blockbildningen och det atlantiska samarbetet). Inte heller båtar Jimmie Åkessons och till och med Oscar Sjöstedts ansträngningar för kvarhållandet av åtminstone ett mått av samma ideologiska kontinuitet, i en debattartikel nyligen. Det nya blocket i den svenska riksdagen, i Europaparlamentet, och över Atlanten innebär ett övergivande inte bara av folkhemmet utan av huvuddragen i de senaste århundradenas idag alltmer aktuella och relevanta svenska utrikespolitik.

En atlantkapitalistisk europeisk populistnationlism innebär i verkligheten ett mobiliserande av hela den sunda folkliga reaktionen mot det förenat globalkapitalistiska och pseudovänsteristiska etablissemanget till indirekt försvar för just detta etablissemang. Och det betyder i sin tur, till skillnad från det liberalerna och kapitalistvänstern pekar på, ett situerande av denna populistnationalism i större närhet till den verkliga fascismens historiska roll. Ingen vet hur hårt eller mjukt den kommer spela den rollen, och det är inte bara den själv som kommer bestämma det.

Enligt det kontrakt SD nu erbjuder ska man stoppa invandrings- och mångkulturkaoset, mot att väljarna godtar atlantkapitalismen med dess imperialism och krigsmaskin. Men på det senare ledets villkor är det omöjligt att uppfylla det förras löfte. Inte bara för den gamla vänsterns socialister, utan även för dem som försvarar en meningsfull konservatism, en de överordnade värdenas konservatism, är den nya linjen djupt problematisk. Ty en sådan konservatism är helt enkelt inte förenlig med kapitalismen, med det framför allt utifrån traditionalistiska kriterier orättfärdiga och förhärjande system som i verkligheten passerats av så många konkreta aspekter av den historiska utvecklingen, och som endast hindrar en sund fortsättning av denna.

På 30-talet var det i det atlantiska lägret J. P. Morgan och andra storkapitalister som satsade på fascismen, när Roosevelt svängde åt vänster. Efter splittringen mellan SD och det gamla ungdomsförbundet, SDU, gick de generellt åt olika håll: SD fortsatte i den allmänna liberaliseringens riktning, medan SDU, i form av AfS, i valrörelsen 2018 återföll i den gamla radikalnationalismen. Men ekonomisk-politiskt gick båda långt i samma riktning: åt höger. Det är alltså där även andra dominerande grupperingar inom den svenska radikalnationalismen står idag. Och gränserna för dess radikalism är okända.

Demokratins svaghet II: Kobraproblemet

0
"Kobraproblemet" är en konsekvens av ofullständig politisk planering. Foto: Wikimedia Commons.

I föregående avsnitt hann jag inte längre än till vallöften och löftespolitik, vilket kan ses som demokratins signum. Politikerna och partierna tävlar med varandra om väljarnas gunst och måste då givetvis ha något att locka med. Här är det frestande att luras. Stefan Löfven har lovat att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet. När detta skrivs ligger Sverige på 22:a plats med en arbetslöshet på sju procent.

Svenska Dagbladets ledarskribent Jesper Sandström skriver sarkastiskt att det är ungefär som en 4-årings önskelista: ”En ponny, glass varje dag och två siljoner pengar”. Ett annat exempel är Miljöpartiet som lovar att om de får makten så ska alla bilar, bussar, lastbilar, entreprenadmaskiner och traktorer efter år 2030 drivas med el eller alternativa drivmedel. Hej då till bensin och diesel. För den som oroar sig för klimatet låter det bra, men är det möjligt att genomföra under en tidsrymd av 11 år? Svaret är nej, eftersom det varken finns kapacitet eller teknik för att driva hela den svenska fordonsflottan på det sätt som miljöpartiet föreslår. Det är ogenomförbart utan att landet rasar ihop – vilket är en konsekvens som miljöpartiet nogsamt undviker att upplysa sina väljare om.

Nu skulle nog ändå inte landet rasa ihop, i varje fall inte på något mekaniskt sätt i form av orsak – verkan, utan medborgarna skulle svara med att försöka hitta utvägar. Det gjorde invånarna i Mexiko city när myndigheterna i slutet av 1980-talet, för att minska luftföroreningarna i 18-miljonersstaden vintertid, när de var som värst, beslöt att alla bilägare en dag i veckan skulle tvingas att ställa bilen. Systemet byggdes upp efter registreringsnumrets sista siffra. Till en början fungerade det men snart var luftföroreningarna ännu värre än tidigare. Det berodde på att de som hade råd tog taxi till jobbet och taxibilarna var i sämre skick och släppte ut mer avgaser än privatbilarna. Dessutom var det tillräckligt många som skaffade en komplementbil för att köra på sin förbjudna veckodag och de valde då en billig bil.

I en text på nätet kallas fenomenet för ”The Cobra Problem”, med referens till oväntade konsekvenser av politiska beslut, något som svenska politiker sällan räknar med. Namnet kom till på följande sätt: För att bli av med de alltför många kobrorna i Delhi, införde politikerna en ekonomisk belöning, ersättning för varje kobra som blev dödad och kunde visas upp, inte olikt att myndigheterna i förrförra sekelskiftets Stockholm betalade för uppvisade råttsvansar. Folk dödade kobror och fick sina belöningar och antalet kobror minskade i Delhi.

Men så kom smartnissar på att de kunde föda upp kobror hemma, döda dem och på så sätt göra belöningen till en stadig inkomst. Politikerna upptäckte att de betalade ut rätt höga summor för kobror och förstod snart varför. De drog då in belöningen, med den påföljden att de som födde upp kobror släppte ut dem på gatorna. För vem vill ha jättefarliga kobror hemma, om man kan slippa? Resultatet blev att Delhi fick ett större problem med kobror än staden hade innan politikerna utfäste belöningen.

Ekonomiprofessorn Antony Davies, som skrivit om kobrorna, exemplifierar med hur Venezuela förstatligade sin oljeindustri. När vinstintresset försvann och staten misskötte anläggningarna så sjönk givetvis produktionen och därmed vinsterna. Men att förstatligandet var ett misstag visade sig inte omedelbart, vilket i sig är typiskt för socialiseringsprojekt. När sedan oljepriserna sjönk försvann lönsamheten helt, vilket den inte gjorde för andra oljeproducerande nationer, där privata aktörer hade ansvaret.

Staten höjde då skatterna och började låna upp så mycket pengar som det bara gick och fortsatte därefter med att speeda upp sedeltryckerierna. Som resultat fick Venezuela en hyperinflation. Priserna steg i höjden så att folk inte längre hade råd att köpa mat. Regeringen införde då priskontroll, vilket ledde till att matproduktionen inte blev lönsam för bönderna. Till slut tvingade regeringen ut folk på åkrarna för att säkra att de inte svalt ihjäl. Med andra ord blev ett slags slaveri den yttersta konsekvensen av att Venezuela nationaliserade oljan.

Ser vi till Sverige är den mångkulturella ideologin och massinvandringen ett gigantiskt kobraproblem. De dödsskjutningar, de bomber, de våldtäkter och den höga kriminalitet som Sverige drabbats av gick att förutse. Om man får tro vår statsminister gjorde dock makteliten inte det. Stefan Löfven påstod att de aldrig såg det komma, vilket inte kan tolkas som något annat än inkompetens.

Valda politiker som inte klarar av sin uppgift är en av demokratins svagheter. Ytterligare en är den näst intill parodiska skillnaden mellan de djärva löften som politiker avger i förhoppning om att bli valda och hur de faktiskt fungerar när de sitter vid makten. Demokratiskt tillsatta politiker tar ogärna risker, eftersom en felbedömning kan medföra att de inte blir återvalda. Att voja och beskärma sig över missförhållanden är ett långt säkrare kort. Men i den politiska kompetensen ingår risktagandet som nödvändigt. Därför kan en upplyst despot mycket väl styra ett land bättre än politiskt tillsatta ledare. I övertydlighetens namn: När jag säger det betyder det inte att jag föredrar despoti framför demokrati. Det är bara ett konstaterande av hur det faktiskt förhåller sig.

Löftespolitiken innehåller också tabun, sådant som inte får sägas. Vänsterpartiet kan inte säga att de vill importera så många invandrare som möjligt för att säkra sin väljarbas. Socialdemokraterna kan inte beskriva islam som en demokratins fiende. De skulle exempelvis aldrig kunna ställa sig bakom följande helt korrekta konstaterande, därför att de då skulle förlora viktiga muslimska väljare:

Islam är en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.

I islams ummah består världen av två delar: ”islams hus” eller ”fredens hus” och ”krigets hus” eller ”de otrognas hus”.

Löftespolitiken, både det som politikerna säger och det som de inte säger, är inte bara demokratins signum utan också dess akilleshäl. Medborgarna luras (ja, luras är en korrekt beteckning) att rösta på ogenomförbara projekt, vilket också är upplysande om de politiker som ställer sig bakom dem. Det är ju dessa politiker som har hittat på projekten. Bedrägeriet leder inte till att de får silkessnöret, vilket de borde få. Tvärtom så belönas de med maktpositioner och höga löner.

Av ett demokratiskt styrt lands politiker krävs två saker: att de är kompetenta och att de representerar folket. Med ett valförfarande där media inte gör sitt jobb och granskar såväl det som politikerna erbjuder, som politikerna själva, finns risken att politikerna varken är kompetenta eller har koll på folkviljan. Så är fallet i dagens Sverige.

Systemkritisk konservatism

0
Systemkritisk konservatism - högre eller lägre romantik? "Vandraren över dimhavet" av Caspar David Friedrich.

Flera gånger har jag fått anledning att komma in på den så kallade konservativa revolutionen, och vad som idag ibland med en vag och svepande term kallas “radikalkonservatismen”, med vilket menas senare intellektuella och politiska riktningar som under andra namn och på olika sätt kanske kan sägas vara mer eller mindre relaterade till den konservativa revolutionen. Fastän de kan rymma viktiga delsanningar, är inte minst de filosofiska eller mer allmänt åskådningsmässiga skillnaderna avsevärda mellan dessa riktningar och de traditioner inom vilka, eller snarare utifrån vilka, och genom ett visst slags kombination av vilka, jag försökt föreslå att det skulle vara möjligt att på ett meningsfullt sätt tänka vidare, också på den politiska filosofins område.

De som är förtrogna med mina texter vet att dessa senare primärt utgörs av aspekter av den filosofiska idealismen, personalismen, den värdecentrerade historicismen, och den på visst sätt tolkade traditionalistiska skolan. Jag bygger här dels på min egen filosofi-, teologi- och idéhistoriska forskning om vad jag föreslår är personalismens tidiga utveckling i olika slags relation till 1800-talets idealism, dels på min sedan mitten av 80-talet pågående filosofiska dialog med Claes G. Ryn som infört termen värdecentrerad historicism, och dels slutligen mitt motsvarande utbyte, fram till hans bortgång 2001, med Tage Lindbom.

Mycket av invändningarna mot den konservativa revolutionen och “radikalkonservatismen” har jag uppfattat att det är möjligt att sammanfatta med Ryns lärare Folke Leanders term lägre romantik. Det gemensamma drag som den lägre romantiken utgör hos dessa riktningar gör såväl deras kritik som deras egna alternativ bristfälliga, om än förvisso inte i allo oriktiga och ointressanta. De gör att dessa riktningars radikalism och revolution inte utgör hållbara helhetliga alternativ till den modernitetens huvudströmning som sedan länge tar form av “liberal demokrati”, och som de ibland med men ibland också utan rätt identifierar problematiska aspekter av.

Termen “alternativ modernitet” har använts om och även av dem själva, och är inte alls missvisande i denna användning. Utan tvekan utgör de ett alternativ till en dominerande form av modernitet, och helt visst kvarstannar detta alternativ ändå inom ramen för en med denna form gemensam modernitet. Men jag har uppfattat det som beklagligt att termen begränsas till denna användning, eller överhuvudtaget används i denna betydelse. Inte därför att den inte i den angivna meningen är deskriptivt adekvat, utan just därför att det alternativ den beskriver från mitt perspektiv är otillräckligt och som helhet ohållbart. Därför har jag insisterat på att termen kan och bör användas också för ett annat alternativ till den dominerande moderniteten, ett alternativ som bestäms av vissa allmänna drag i de av mig försvarade riktningarna, och dem närliggande och liknande.

När jag försökt artikulera dessa riktningars på visst sätt samordnade perspektiv, deras specifika alternativa modernitet, i dess politiska dimension, har jag ofta gjort det i termer av ett visst slags konservatism, exempelvis, med en klumpig term, en europeisk post-paleokonservatism, och, med en mer lätthanterlig och vanlig, socialkonservatism. Det finns en inbyggd svaghet i detta terminologiska val som den konservativa revolutionen och radikalkonservatismen undgår. Redan deras namn signalerar nämligen deras systemkritiska innebörd och syftning. I sig uppvisar deras systemkritik förstås just de svagheter jag ovan antydde. Men det är en styrka att dessa riktningar överhuvudtaget är systemkritiska, eller mer exakt, systemkritik är en styrka som dessa riktningar generellt äger, även om just de inte generellt representerar en acceptabel version av den.

Så ter det sig förstås inte för den burkeanska konservatism som dagens mer eller mindre “liberalkonservativa” ansluter sig till. Ordsammanställningarna med “radikal” och “revolution” indikerar systemkritik, och det är just det radikala och revolutionära som från den burkeanska konservatismens perspektiv begripligen tenderar att definiera all systemkritik. Perspektivet är delvis giltigt, utifrån denna konservatisms förståelse av inte bara den systemkritik utan den faktiska omstörtande systemförändring den historiskt vänt sig mot.

Det är givetvis fullt naturligt att begreppet systemkritik ofta förknippats med vänstern, ja med vänsterns former av radikal och revolutionär socialism, och i all synnerhet i marxismens teoretiskt avancerade form. Men redan i den historiska situation i vilken vad som kan sammanfattas som det konservativa tänkandet växte fram blev det snart angeläget även för det att börja formulera något av just vad som kan beskrivas som en systemkritik, en kritik, som i sig måste bli mer eller mindre systematisk, av det nya, postrevolutionära, mer renodlat borgerliga och liberalkapitalistiska samhällssystem som då snabbt var på väg att etablera sig.

Det öppnar sig här ett vitt spektrum både av olika typer av konservatism och av olika grader och nivåer av vad som alltså i viss mån även i konservatismens fall kan benämnas systemkritik. Att det inte finns någon enhetlig och entydig Konservatism med stort K och i bestämd form singularis har jag ofta framhållit. Det är knappast kontroversiellt, de flesta grundligare och utförligare introduktioner till ämnet betonar det. Redan en snabb blick på de ledande europeiska kulturnationerna under 1800-talet avslöjar, parallellt med de gemensamma drag och influenser mellan dem som förvisso också finns, och som gör att de alla på ett plan kan benämnas på samma sätt, som i högre eller lägre grad konservativa, en rad mycket framträdande skillnader mellan de olika former av konservatism som i dem växte fram, och även sådana skillnader mellan olika former under olika perioder inom varje nation. Därför är givetvis också deras mer eller mindre genomförda systemkritik – politisk, samhällelig, kulturell och så vidare – olikartad.

Termen systemkritik kan förvisso förefalla i sig radikal och revolutionär, såtillvida som den rör systemet som sådant och som helhet (eller åtminstone är detta kanske en rimlig förståelse av den som de flesta är överens om, en rimlig definition). Men det följer inte av detta att den också med nödvändighet resulterar i förespråkandet av en radikal och revolutionär omstörtning av det kritiserade helhetliga systemet (och även bland radikaler och revolutionärer har ju funnits olika uppfattning om hur den radikala och revolutionära förändringen närmare ska gå till). Systemkritiken kan också resultera i andra slutsatser rörande systemets förändring. Men den upphör inte därmed att vara systemkritik.

Dock är det alltså en svaghet inte minst i den burkeanska typen av konservatism att den tenderar att avfärda systemkritiken på grund av dess helhetliga – och därmed förment radikala och revolutionära – karaktär som sådan. Det genererar ofta en analytisk ytlighet ifråga om den framväxande och sig i ständigt alltmer komplexa former utvecklande moderniteten, och förblir ensidigt tillbakablickande på ett sätt som är icke-konstruktivt och döljer innebörden av de förändringar som sker. Den tenderar att förbli systembevarande, formellt systembevarande tenderar att bli konservatismens innebörd, alldeles oavsett vilket det förhandenvarande systemet än substantiellt kommit att bli. Att inte laga det som inte har gått sönder blir en tillräcklig allmän hållning. Därmed blir det ofta omöjligt att urskilja de verkliga orsakerna till varför, så att säga, vissa saker går sönder, ja till och med vilka saker som, i någon mening, har gått sönder och vilka som inte har det.

Den värdecentrerade historicismen har i väsentliga avseenden korrigerat och kompletterat den burkeanska konservatismen och historicismen i filosofiskt avseende, främst med hjälp av några moment i den hegelianska idealismen. Ifråga om såväl den samhälleliga som den historiska analysen kan ytterligare moment av idealismen här tillföras, och, för den delen, övrigt, selektivt tillägnat modernt tänkande på dessa områden – på det allmänna sätt den värdecentrerade historicismen principiellt visar att det måste göras.

Detta är nödvändigt för utvecklingen av en kvalificerad konservativ systemkritik, och en som inte bara blickar bakåt utan framåt. Här representerar vad som kan sammanfattas som socialkonservatismen, som en urskiljbar tendens under 1800-talet, ett avgjort framsteg i förhållande till “liberalkonservatismen”. Inte minst därför att denna tendens redan på sitt tidiga stadium när den var som bäst tillägnade sig väsentliga insikter i de ovan nämnda tankeriktningarna, eller åtminstone några av dem, i deras egna respektive tidiga stadier. Ja, man kan säga att den i dess europeiska form ofta definierades av dem, även om andra riktningar kanske också kan räknas till den, som exempelvis den katolska sociallärans.

Idag finns, föreslår jag, ett stort behov av en helhetlig, fördjupad, och uppdaterad konservativ systemkritik. Och den form av konservatism som kan prestera en hållbar och acceptabel sådan, skild från den konservativa revolutionens och “radikalkonservatismens”, är fortfarande utan tvekan just socialkonservatismen. Och, mer specifikt, den socialkonservatism som i tillräcklig utsträckning fortsätter tillägna sig de här antydda intellektuella resurserna, och vidareutveckla dem på ett nyskapande sätt som förmår hantera dagens och morgondagens verklighet.

På den vägen kan vi nå fram till en alternativ modernitet präglad av, i Leanders allmänna termer, den högre romantiken i stället för den lägre. Och det är i det sammanhanget som, på alla plan, och inte minst, i filosofiska termer, det etiska, fenomenologiska och existentiella, personalismen är av inte bara förblivande utan ännu outtömd, ja oupptäckt relevans. Genom sitt fokus på personbegreppet i relation till den mänskliga individualiteten och subjektiviteten, har den inte bara ställt den dialogiska relationen mellan personer i centrum. Inte minst flera av 1900-talets personalister har också, just på grund av detta fokus, starkt förnummit ett behov av att relatera denna personliga nivå och dessa personliga sammanhang till det större samhälleliga och historiska skeendet, att på bestämt sätt förstå de förra i relation till de senare och vice versa. att insistera på att de måste ses i förhållande till varandra för att ensidiga förvrängningar och begränsningar av perspektivet i den ena eller andra riktningen ska kunna undvikas.

När det gäller de filosofiska principerna för denna strävan finns, menar jag, för dagens personalism ännu en del att återupptäcka och lära av hur det tidiga personalistiska tänkandet förhöll sig till den mer eller mindre hegelianska idealismen. På denna väg kan den i kvalificerad mening humanistiska åskådningen förenas med den approximativa helhetsuppfattning som när, som idag, behov föreligger, möjliggör en likaledes kvalificerad samhällelig systemkritik. Och den på denna väg utvecklade systemkritik borde också kunna börja identifiera och tentativt ange framkomliga vägar till den ävenledes nödvändiga förändring, som skiljer sig från radikalers och revolutionärers både till höger och till vänster.

Allt detta låter abstrakt, och är det också utan tvekan. Men det innebär inte att det inte kan konkretiseras, och inte heller att det är meningslöst i denna abstrakta form. Mitt syfte här är bara att mycket allmänt ange ett konceptuellt ramverk inom vilket det är möjligt att argumentera för den även för många socialkonservativa på vad jag tror är ett potentiellt fatalt sätt främmande föreställningen om en konservativ systemkritik, om en systemkritisk konservatism.

Systemen förändras, var jag inne på ovan. Och systemkritiker, medvetna och beslutsamma, som ofta spelar en stor roll i denna förändring, finns av alla slag. Det samhälleliga och politiska system vi har idag är i hög grad ett system som etablerades av kritiker av 1900-talets mer eller mindre socialistiska, nationella välfärdsstater. Det fanns förvisso saker att legitimt kritisera i det. I Sverige var har de nyliberala Moderaterna och deras allierade organisationer under de senaste årtiondena varit uttalade systemkritiker när det gällde det systemet: systemskiftet var vad som stod på deras agenda, ett systemskifte som var internationellt eller snarare supranationellt i sin målsättning. Med tiden kom Fredrik Reinfeldts radikalism i detta avseende, i synnerhet när han började mobilisera massinvandringen i skiftets tjänst, att bjärt kontrastera mot de kvarvarande dragen av burkeansk liberalkonservatism i hans parti.

Idag viker stödet för denna systemkritik, och framför allt för det nya system han och hans parti ville sätta och till stor del lyckades sätta i det föregåendes ställe. Ja, i hög grad utmanas det av en ny tid och nya krafter, på det sätt som på flera sätt är oundvikligt. Det utmanas av den populistiska nationalismen. Dess företrädare talar redan spontant systemkritikens språk, betecknar ofta sig själva som systemkritiker. Det bekräftar den goda början som en rätt hanterad populistnationalism utgör för dagens nödvändiga politiska förändring. Men för att dess systemkritik ska utvecklas, eller fortsätta utvecklas, i rätt riktning, utan de urspårningar som i dess sammanhang förblir en ständigt närvarande och historiskt välkänd risk, krävs att den kompletteras av en socialkonservatism utrustad med tillräckliga analytiska instrument och referensramar.

Det är inte bara populismens och nationalismens benägenhet att urarta i riktning mot den lägre romantiken och dess politiska rörelser som är problemet här. Dess otillräcklighet i sig själv, som spontan reaktion mot konkreta missförhållanden med en begränsad vision av samhället som befriat från dem, utan tillräcklig ideologisk hjärna för att verkligen förstå vare sig missförhållandena eller deras avhjälpande, utsätter den också för den idag mycket större risken att koopteras av det rådande systemet, att oskadliggöras och inordnas som ett mäktigt stöd för det. Populistnationalisternas systemkritik är hittills alltför ytlig. Det är lätt att se genom vilken typ av illusionspolitik och vilka bedrägliga kosmetiska förändringar den, trots all dess berättigade reaktion mot missförhållanden som är uppenbart systemimmanenta, systemgenererade och systemspecifika, ändå kan komma att sluta som systembevarande. Utan den ideologiska uppstramning jag har antytt, riskerar dess konstruktiva systemkritiska potential att gå förlorad.

Demokratins svagheter

0
Demokrati?

Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.

I den svenska varianten av representativ demokrati har en majoritet av de politiker som sitter vid makten sin egen karriär, möjligheten att behålla sitt jobb och det egna partiets väl och ve som prioriterade intressen. Ambitionen att bygga upp ett samhälle som medborgarna (obs, inte väljarna) vill ha, kommer i andra hand. Likaså, att ha en mer avancerad uppfattning av vad väljarna vill ha och behöver, än dessa själva – något som skulle kunna kallas för en professionell kompetens – finns inte på kartan.

Ett exempel som jag i lite olika sammanhang använt mig av är riksdagsbeslutet i mitten av 1970-talet, att omvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Medborgarna fick aldrig ta ställning i en folkomröstning, men om vi prövar lite kontrafaktisk historieskrivning håller jag inte alls för otroligt att de då skulle gjort något som det är mycket svårt att tro att de skulle göra i dag, nämligen ge klartecken till mångkulturspolitikerna. Mångkultur och att bejaka minoriteternas rättigheter, det låter ju så humant och bra.

Hade politikerna förstått att detta var en svår fråga och konsulterat insatta forskare och andra sakkunniga, så hade de fått klart för sig att ett mångkulturellt samhälle är konfliktfyllt och med en medborgerligt svag solidaritet med nationen. Det går emot vad politikerna gillar, eftersom det mångkulturella samhället är betydligt mer svårhanterligt och riskablare än ett etniskt homogent samhälle. Mångkultur är helt enkelt en dålig politisk idé, porten till ett fattigt och för medborgarna farligt samhälle. I dag är vi där, och det kommer att bli värre. Det kunde politikerna ha förstått år 1975. Kunskapen fanns där, för den som hade velat gå längre än till det som ”låter bra”.

Ytterligare en utgångspunkt för den här texten är vad som i politikernas ögon karakteriserar den ideale medborgaren. Ett första och i det närmaste självklart svar är att det är den medborgare som röstar på det parti som politikern i fråga företräder. Mer kontroversiellt är tillägget att det är en medborgare som aldrig bråkar – på det sätt som folk gör i så många andra länder – utan accepterar att mellan de allmänna valen sitta på läktaren, alldeles oavsett vad makthavande politiker driver för politik. I den meningen är svensken en mycket lojal medborgare. Regeringen och riksdag kan fatta snart sagt vilka för landet och folket förödande beslut som helst, utan att medborgarna ställer till besvär. När detta skrivs pågår folkliga uppror i Hongkong, Irak, Chile och Iran, andra länder onämnda. Kort sagt, medborgarna ska avhålla sig från att aktivt intressera sig för politiken mellan valen. De får vara hur okunniga och passiva som helst. Det skulle emellertid aldrig politikerna erkänna, utan de lägger hellre ut texten om hur önskvärt det är med välinformerade väljare.

Två kompletterande önskvärda drag: medborgarna ska jobba, annars får ju inte politikerna in tillräckligt med skattemedel för sina prioriterade projekt. Medborgarna ska också konsumera, i annat fall avstannar den nödvändiga tillväxten. Sammanfattningsvis: En godtrogen, oinformerad, arbetsam och konsumtionsorienterad medborgare, det är politikernas idealmedborgare i den svenska demokratin.

Det som är kärnan i en demokrati är att politikerna tillsätts och avsätts i återkommande allmänna val, där folket röstar. Detta är en grundförutsättning som det inte går för politikerna att trixa sig förbi, utan att samtidigt förlora sin trovärdighet som demokratibejakande makthavare. Däremot kan de, som med den så kallade januariöverenskommelsen, ignorera väljarnas önskemål och tillsätta en annan regering än den som har stöd i valresultatet. De kan också minimera antalet folkomröstningar och förbehålla sig rätten att fatta vilka politiska beslut som helst, oavsett folkomröstningens resultat.

För den som föredrar demokrati framför politikervälde är givetvis idealet det system som praktiseras i Schweiz, med ofta återkommande och politiskt tvingande folkomröstningar. Något sådant vill svenska politiker absolut inte ha. Det är för övrigt en icke-fråga såväl inom politiken som för systemtrogna media, vilket i sig säger något om demokratins ställning i landet.

För att ett allmänt val ska bli demokratiskt är det första kravet att medborgarna är välinformerade. Dessvärre ligger detta, som sagt, inte på något sätt i politikernas intresse. De gillar hjärntvättade väljare, ju mer hjärntvättade dess bättre. Ett sätt att vara hjärntvättad på är att ha anammat en politisk identitet, vilket betyder att man inte bryr sig om att inför ett val kolla vilket parti som företräder de egna intressena. Sådant vet man ändå. Arbetare ska alltid rösta till vänster, och då företrädesvis på socialdemokraterna. Om de röstar på sverigedemokraterna eller borgerligt, så påstås de rösta emot sina egna intressen. Därför gäller det för socialdemokraterna att, så långt det är möjligt, dölja att av LO-kollektivets väljare håller 31 procent på sverigedemokraterna medan 30 procent röstar med socialdemokraterna (senaste mätningen).

Detta är något som den välinformerade väljaren naturligtvis bör känna till, eftersom det reser frågan om socialdemokraterna verkligen är det parti som bäst gagnar arbetarnas politiska intressen. Det betyder inte att det för den breda folkmajoriteten är problemfritt att lägga sin röst till höger. En kapitalism utan motstånd leder till stora samhällsklyftor. Det är emellertid ännu värre på den andra flanken. Om vänsterpartierna får styra utan motstånd bygger de upp ett totalitärt samhälle. Jag skulle vilja påstå att det som vanligtvis gagnar invånarna är kapitalism, eftersom det skapar välstånd. Det gör inte vänsterpolitiken. Men kapitalismen behöver starkt fackligt eller på annat sätt politiskt motstånd, så att inte bara det rikaste skiktet (som i dag) lägger beslag på det växande välståndet. Dessutom bör de rösta på ett parti som är självklart nationalistiskt, eftersom nationalstaten är demokratins nödvändiga förutsättning.

Identitetspolitik hotar demokratin i den meningen att medborgarna ofta förleds att rösta emot sina gemensamma och övergripande intressen. Det gäller också när väljare röstar fram det parti som starkast signalerar sin godhet. Att till exempel Sverige ”som ett rikt land” ska ta ett mycket stort ansvar för världens flyktingar, är något som särskilt kvinnor lystrar till. Men här gäller det att förstå att det som låter bra inte alltid har bra konsekvenser. Kvinnor har knappast någon glädje av att svensk våldtäktsstatistik rasat i höjden, av att det i snitt begås tjugo våldtäkter om dagen i det mångkulturella samhället. En majoritet av dessa begås av de ”flyktingar” som dessa kvinnohjärtan klappar så varmt för.

Här skär invandringsbejakande politiker, det vill säga majoriteten i Sveriges riksdag, pipor i vassen. De talar inte om för väljarna vad som blir konsekvensen av godhetspolitiken. De vill inte ens själva veta det, utan skändar regelmässigt visselblåsarna. Att det är att svika demokratins idé, behöver det sägas? Det har naturligtvis aldrig varit tanken att politikerna, med demokratin som verktyg, ska bejaka och främja ett samhälle som går emot väljarnas intressen, ja värre än så, som skadar dem.

Här visar sig också de systemlojala medierna från sin sämsta sida. Att politikerna bedriver löftespolitik och agerar efter principen ”ändamålet helgar medlen”, det vill säga att de gör näst intill vad som helst för att fånga in röster, det är skamligt men ändå begripligt. Så ser det ut i alla demokratier, där partierna inför ett val konkurrerar på riktigt. Men det är här som medierna skulle kunna göra sin insats som ”tredje statsmakt”, nämligen att opartiskt granska vallöftena och låta experter komma till tals – forskare och sakkunniga som vet vart olika politiska beslut, som låter bra, i verkligheten leder.

Sweet dreams! I Sverige har vi en situation där journalister, forskare och andra opinionsbildare helt enkelt inte kan eller vågar berätta ofriserade sanningar. Jag skulle vilja gå så långt att jag betecknar tillståndet som patologiskt. Svensk agendajournalistik är inte bara en skam utan också ett direkt hot mot landet. I demokratins namn blir folket bedraget av sina egna framröstade politiker, av medierna och – för den delen – även av forskarsamhället. Det ska tilläggas att här har också demokratin sin styrka – den har verkligheten på sin sida. När verkligheten punkterar maktens och mediernas lögner, sviker väljarna dem och tvingar bort inkompetenta och bedrägliga makthavare. Allt talar för att de smutskastade och skändade sverigedemokraterna blir största parti i nästa allmänna val. För att sammanfatta i en paradox: demokratin har en inneboende styrka som i det långa loppet besegrar demokratins svaghet.

Något som vi emellertid inte kommer ifrån med demokratin är löftespolitiken. Det demokratiska samhällets motsatta poler är libertarianism och välfärd. I det libertarianska samhället är politikens ansvarsområde begränsat till nödvändigheter. I övrigt är det medborgarna som själva tar ansvar för sina liv. En liten statsförvaltning betyder låga skatter och medborgare, som bland annat köper sig trygghet genom att teckna försäkringar. I annat fall riskerar de att gå under. Vid den andra polen hittar vi välfärdssamhället, där staten alltmer genomgripande reglerar medborgarnas liv. Staten axlar ett föräldraansvar, staten säger att om du cyklar måste du ha skyddshjälm, pappor måste vara med sina barn och sitter du i en restaurang får du inte röka en cigarrett efter maten. Vid de återkommande valen måste politikerna avge löften, för att locka väljare. Som en konsekvens växer det politiska reviret ständigt i en demokrati – tills det slår i skattetaket därför att politikerna använder ju medborgarnas pengar för att uppfylla sina löften.

Libertarianer har ett underläge när det gäller demokratiernas löftespolitik. Låga skatter är ett bra löfte, men i övrigt? De partier som säger att det gäller att ta från de rika och ge till de fattiga och att det faller på statens ansvar att alla medborgare får ett gott liv, har ett mycket bättre utgångsläge. Det motiverar högskattesamhället och därmed också slöseriet med allmänna medel.

Libertarianer hittar vi bland de medborgare som bäst förstår sig på hur samhället och politiken fungerar, medborgare som inte låter sig luras av den gängse politiska retoriken. Något libertarianskt politiskt parti har vi emellertid inte. För att ett sådant parti ska kunna fånga väljare krävs välutbildade och engagerade medborgare. Det kräver i sin tur ett annat medielandskap. Det är fel att säga att den vägen är oframkomlig i Sverige. Det är värre än så: Den vägen finns inte.

Ett gigantiskt bedrägeri II: Skaffa barn med staten

0
Svenska kvinnor kan numera skaffa barn helt utan inblandning av män. Foto: Pickpik.

Den 1 april 2016 blev den svenske mannen onödig. Åtminstone som far. Från det datumet kan ensamstående kvinnor skaffa barn med staten, utan att blanda in en man. Staten övertar mannens roll som befruktare och tar dessutom det ekonomiska ansvaret för barnets försörjning.

I Sverige har vi säkra preventivmedel sedan mitten av 1960-talet och fri abort från 1975. Mot den bakgrunden ger lagändringen 2016 om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning i praktiken kvinnan hela makten över reproduktionen.

Men inte bara kvinnan. Pappa staten tar på sig den bortvalde faderns roll. Mannen/fadern behövs inte längre. Det är en totalt omvälvande samhällsförändring – som har debatterats förvånansvärt lite. Frågan hanteras som en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor, inte utifrån barnets rätt till en far och en mor.

Jo, mannen behövs i en funktion, som spermadonator. Men han förblir i de flesta fall en anonym främling som aldrig får se sin avkomma – som heller aldrig får se honom – och han har varken juridiska rättigheter eller skyldigheter mot de barn han blir upphov till. Hans roll är begränsad till detta enda: några droppar sperma i ett provrör.

Barn som blir till genom assisterad befruktning berövas redan från tillkomstögonblicket den ena av sina föräldrar. Kvinnan blir enligt regeringens proposition och riksdagens beslut barnets enda rättsliga förälder. Faderns roll, i synnerhet hans ekonomiska ansvar för avkomman, övertas av den svenska staten med en riklig flora av bidrag, bland annat föräldrapenning, studiebidrag, A-kassa, sjukpenning, tillfällig föräldrapenning (tio dagars ersättning till en person som hjälper till den första tiden efter förlossningen), barnbidrag, flerbarnstillägg, bidragsförskott, bostadsbidrag och försörjningsstöd.

Ett politiskt/ideologiskt perspektiv
Den snedvridna eller uteblivna debatten beror på att en feministiskt hjärntvättad opinion ser förändringen enbart ur kvinnornas synpunkt. Som om det skulle vara en mänsklig rättighet för kvinnor att få barn även om barnet inte får någon far. Denna högröstade opinion har tilldelat sig själv tolkningsföreträde och bereds utrymme i alla media.

Feminismen är en av marxismens mest aggressiva och militanta grenar, och dess metoder och så kallade segrar granskas inte, eftersom den har infiltrerat både media, politiska församlingar och myndigheter. Den här texten är ett försök att från andra utgångspunkter än de gängse belysa ett av de områden som feministerna och den övriga vänstern med ideologisk krigföring har lagt under sig – fortplantningen.

Ett bredare och djupare perspektiv saknas i debatten. Lagändringen från 2016, framdriven av den feministiska S-MP-regeringen, är den perfekta pusselbiten i ett postmarxistiskt/globalistiskt styrt samhällssystem som vill slå sönder alla strukturer som skapar relationer och håller människor samman. Kärnfamiljen är den minsta och mest grundläggande strukturen som bär upp ett gott samhälle. Krossar man den går resten av upplösningen av sig själv.

Om man har som mål att förvandla människor till lätthanterliga, mobila enheter, utbytbara mot varandra och utan relationsband, är det en god idé att börja med att avskaffa kärnfamiljen. Resultatet passar som handen i handsken det multinationella kapitalets behov av lättrörlig arbetskraft över de nationsgränser som de vill avskaffa. Feministerna har inte förstått vilka som drar i trådarna, och att de i själva verket tjänstgör som globalisternas nyttiga idioter. Om man monterar ner familjen monterar man ner hela samhället, men den insikten finns inte.

Den 10 mars var det precis 100 år sedan den första socialdemokratiska regeringen tillträdde, en minoritetsregering med Hjalmar Branting som statsminister. Den satt visserligen bara i sju månader, men ledamöter som Rickard Sandler, Östen Undén och Per Albin Hansson skulle komma att ingå även i kommande socialdemokratiska regeringar, Per Albin Hansson som statsminister från 1932 ända till sin död 1946.

Familj och fortplantning är två av de områden där Socialdemokraterna ständigt har bedrivit och fortfarande bedriver social och existentiell experimentverkstad med politiska förtecken, alltifrån de massteriliseringar av 63 000 svenskar (varav cirka hälften med tvång) som pågick under mer än fyra decennier, 1934-1976, till beslutet om fri abort 1975 och avskaffandet av mannen/barnafadern 2016.

Ministern som firade faderlösa barn med tårta
Efter riksdagsbeslutet 2016 att ensamstående kvinnor får rätt till assisterad befruktning firade dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), ansvarig minister, och hennes förra arbetsgivare, feministlobbyn RFSU, alla blivande faderlösa barn med tårta. Jämställdhet för kvinnorna, men inte för männen. Och definitivt inte för barnen.

Det var också Socialdemokraterna som med ”jämställdhet” som mål och närmast totalitära metoder förändrade de ekonomiska grundförutsättningarna för familjernas liv och tvingade ut kvinnorna på arbetsmarknaden genom att avskaffa sambeskattningen 1971. Det skedde genom en process som jag nyligen beskrev ingående i krönikan ”Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

Under framförallt de dynamiska 1960- och 70-talen kom samhällsomvälvningarna slag i slag. Under bara en tioårsperiod, 1965-75, togs beslut och inträffade händelser som totalt förändrade förutsättningarna för reproduktionen.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister. Pillren hade med början 1956 testats på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico, av vilka många dog av försöken med extremt höga hormondoser.
1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1973 Den amerikanska författaren Erica Jong ger ut boken ”Rädd att flyga” och lanserar uttrycket ”det knapplösa knullet” om ett ansvarsbefriat sexliv. Boken har sålt i 25 miljoner exemplar.
1975 Lag om fri abort (regeringsproposition 1974:70).
1975 Enigt riksdagsbeslut (regeringsproposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

Den sociala ingenjörskonstens ekvilibrister har på intet sätt förtröttats. De fortsätter sitt värv som programmerade robotar, drivna av en socialistisk ideologi med djupa rötter i marxismen.

Kvinnor är alltid de förtryckta, alltid offer. Männen är alltid förövare. I synnerhet vita män.

”Jämställdhet” är sedan mer än ett halvt sekel det främsta verktyget och framställs som målet för kvinnors befrielse från manligt förtryck. Men i själva verket är kvinnorna och barnen de stora förlorarna på jämställdheten, sådan den tagit sig uttryck sedan 1960-talet. Att båda föräldrarna i en familj är tvungna att förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop sedan särbeskattningen infördes 1971, och barnen måste lämnas till kollektiv barnomsorg utanför hemmet, är inte en framgång för någon, mer än för en stat som beskattar människor ända in på de avgnagda benknotorna.

Socialdemokraterna finns med oss under täcket i sängkammaren, hos barnmorskan, gynekologen, på BB och sedan länge också på landets inseminationskliniker. Hela tiden givetvis med vårt bästa för ögonen. Hur kan vi tro något annat?

De samhällsomvälvningar jag beskriver i några krönikor handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det vet Socialdemokraterna.

Kvinnans perspektiv
Omkring 1 000 assisterade, offentligt finansierade befruktningar har gjorts på ensamstående kvinnor vid landets sju universitetssjukhus sedan det blev lagligt våren 2016. Hundratals kvinnor står i kö, och väntetiderna skiljer sig kraftigt mellan regionerna, från några månader till flera år. För att undgå väntetiderna i Sverige reser många svenska kvinnor till Danmark och låter sig insemineras på danska kliniker.

”Man missbedömde fullständigt hur stor efterfrågan skulle vara” säger Anne Thurin Kjellberg, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och tidigt övertygad om att möjligheten för ensamstående att skaffa barn på egen hand skulle bli vad hon kallar ”en storsäljare”.

”Nu har vi över 600 patienter i kö, och om jag var en av dem hade jag försökt skrapa ihop egna pengar för att göra behandlingen någon annanstans.”

De två vanligaste metoderna att bli gravid med assisterad befruktning är insemination, där donerade spermier injiceras direkt in i kvinnans livmoder, och provrörsbefruktning (IVF), där kvinnans ägg befruktas utanför kroppen för att sedan föras tillbaka in i livmodern.

Sedan den 1 januari 2019 får även privata kliniker utföra IVF-behandlingar. Sedan den 1 januari 2019 är det också lagligt med dubbeldonationer, där kvinnan får såväl donerade spermier som ägg. Den genetiska kopplingen mellan mor och barn är här helt avskaffad, och kvinnan blir alltså gravid med ett barn som inte har en enda cell eller ett enda arvsanlag från henne. I princip jämförbart med adoption, men av ett barn som burits i den egna kroppen.

Den kvinna som väljer att få barn utan en manlig partner kan komma med önskemål om spermadonatorns ursprung, längd, hårfärg och ögonfärg. Men det är alltid läkaren som väljer donator. Han/hon väljer en donator som så långt möjligt stämmer med kvinnans önskemål i det genetiska lotteriet.

Det är väl bra att ensamstående kvinnor kan få barn på egen hand? Det beror på ur vems perspektiv man ser det.

Av evolutionära orsaker (att säkra trygghet för sig själv och sin avkomma) söker sig kvinnor ofta till män som står några pinnhål högre på den sociala och ekonomiska skalan än de själva. Ett växande antal högutbildade kvinnor har därför svårigheter att hitta en manlig partner som motsvarar deras krav på en man som de vill bilda familj och få barn med. Den biologiska klockan tickar fortare för kvinnor än för män, och assisterad befruktning kan i den situationen ses som ett alternativ till barnlöshet.

Hittills har överläkaren på Sahlgrenska universitetssjukhuset, Anne Thurin Kjellberg, inte stött på någon yngre kvinna där beslutet att skaffa barn på egen hand varit ett förstahandsval. Hon säger att de flesta helst hade velat ha en partner.

Ett existentiellt/etiskt perspektiv
Ur ett existentiellt/etiskt perspektiv finns det stor anledning att ifrågasätta om en kvinna med staten som medaktör och finansiär ska ha rätt att få barn ensam och redan från början aktivt välja bort en far för sitt barn. Jag tycker inte det. Det är ett svek mot barnet. En kvinnas barnlängtan ska inte per automatik kunna omsättas i långtgående rättigheter som involverar en helt ny individ, barnet.

Man kan längta efter mycket, men det legitimerar inte någon universell rätt att få det man vill ha. Detta perspektiv problematiseras aldrig, inte ens från barnets synpunkt. I radions P1 hör jag ett program i serien ”Kroppskontakt” med Stina Wollter som programledare. Veronica Hedenmark, som lider av en medfödd svår skelettsjukdom, är 110 centimeter lång och sitter i rullstol, berättar om hur hon absolut ville ha barn trots sina fysiska begränsningar. Hon är den tredje kvinnan i Sverige med samma diagnos som har fött barn och har nu en fyraårig son, något som kräver att hon har personliga assistenter dygnet runt.

Hon framställs distanslöst och med beundran som ”ett mirakel” och får inte en enda kritisk fråga av Stina Wollter. Inte ett ord sägs om genetiska risker. Inte ett ord om samhällets kostnader för detta egoprojekt. Här är det gullegull på högsta växel. Det framställs som kvinnans självklara rättighet att ha barn fast hon inte klarar någonting själv.

Är det rimligt? Får en dröm om att bli mamma kosta hur mycket som helst? Vem ska barnet knyta an till i denna evigt växlande skara av mammans personliga assistenter? Vilken hjälp får barnet att hantera att hans mamma är väldigt – annorlunda?

De ratade männens perspektiv
Sett ur de ratade männens perspektiv är de feministiska ”framstegen” katastrof. Män som aldrig får fortplanta sig, som sorteras bort och tvingas leva i ofrivilligt celibat, präglar samhället på olika sätt som också drabbar kvinnor.

Sverige har sedan 2015 ett överskott av män som i vissa åldersgrupper innebär en ännu skevare könsfördelning än i Kina och Indien.

Bland 20-åringar i Sverige i dag går det mer än 125 män på 100 kvinnor. 2015 blev män i majoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringens början på 1600-1700-talen. Majoritetsskiftet och den skeva könsbalansen i yngre åldrar beror på den manligt dominerade invandringen under senare år.

”Samhällen med ett överskott av män tenderar att utveckla fler våldsbrott, egendomsbrott och brott riktade mot kvinnor. Unga vuxna män utför fler brott än någon annan kategori i samhället, och marginaliserade män känner ett än större utanförskap när det dessutom råder ett underskott av kvinnor i deras åldersgrupp.”

Det skriver Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA, i en debattartikel i Göteborgs-Posten i januari 2016.

Det hon skriver har besannats ännu mer i dag:

”Dessutom tenderar dessa marginaliserade män utan partner att samlas i grupper eller gäng. Forskningen visar att sådana grupper av män är benägna att ta avsevärt större risker och uppträda utanför de sociala ramarna än vad de skulle gjort var och en för sig.

Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.”

Barnets perspektiv
Vem tänker på barnet? När regeringens proposition om rätt till insemination för ensamstående kvinnor behandlades i riksdagen var det bara två partier som hade allvarliga invändningar: Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Per Ramhorn och Carina Herrstedt (båda SD) begärde att riksdagen skulle avslå propositionen. De ansåg att det är självklart att barnets bästa och barnperspektivet, det vill säga barnets rätt till två föräldrar, ska väga tyngre än kvinnans önskan om barn. Även Emma Henriksson med flera (KD) yrkade på att riksdagen skulle avslå propositionen. De talade för döva öron.

Ett barn behöver både en far och en mor. Föräldrarna har delvis olika roller. Båda är viktiga, och de är inte utbytbara mot varandra. Den nära anknytningen, symbiosen, har barnet under det första året vanligtvis med sin mamma. Mannen/fadern ska ombesörja allt yttre så att mamman ostört kan vara i symbios med sitt barn. För flickor är modern identifikationsobjekt, för pojkar har fadern den rollen.

Med berått mod har alltså Sveriges regering och riksdag berövat hälften av inseminationsbarnen – pojkarna – deras manliga förebild. Här brukar manliga vänner och släktingar åberopas som substitut av kvinnor som pläderar för assisterad befruktning. Men ingenting kan ersätta en far. Bit i det sura äpplet, alla feminister.

Den svenska föräldraförsäkringen utgår från en illusion om föräldrars utbytbarhet, och de så kallade pappamånaderna, införda 1995, 2002 och 2016, har därför inte blivit den framgång för jämställdheten som Socialdemokraterna drömde om. Särskilt lågt intresse har den tredje pappamånaden väckt. Föräldrar är nämligen oftast kloka nog att göra de val som passar den egna familjen bäst.

Människan klåfingrar obekymrat på existensens grundvillkor. Vem gav oss lov till det? Har vi blivit så självsvåldiga, så besatta av teknikens framsteg att vi har anser oss ha rätt att upphäva det som från början gjorde att vi finns till som människor?

10 punkter för en bättre stat och ett bättre samhälle

0
Hur kan staten och samhället göras bättre, undrar Karl-Olof Arnstberg. Foto: Needpix.

Är det möjligt att i tio punkter ställa upp de viktigaste riktlinjerna för det som staten ska ta ansvar för i ett bra samhälle, utan att ta stöd i en eller annan ideologi? Jag prövar och landar i följande, varvid den demokratiska nationalstaten är den självklara geopolitiska enheten:

1. Ett yttre försvar, vilket inbegriper bevakade gränser mot omvärlden.
2. Ett gentemot politiken fristående rättssystem med en tillräckligt stor, potent och kompetent polismakt, för att staten ska klara att upprätthålla sitt våldsmonopol.
3. En stat där politikerna prioriterar sin roll som befolkningens valda ombud, framför parti och ideologi.
4. En stat som kräver att medborgarna aktivt verkar för ”nationens bästa” istället för att sätta sig på läktaren och överlåta jobbet att driva samhället åt politiker och myndigheter.
5. Ett beskattningssystem som medger för en familj att klara försörjningen med en arbetande förälder.
6. Ett skolväsen som lär det uppväxande släktet stolthet över sitt eget land samt de faror som riskerar att omvandla demokratin till ett totalitärt välde.
7. En bostadsförsörjning som inte tvingar medborgarna till djup skuldsättning och där familjebildning inte försvåras eller omöjliggörs av bostadsbrist.
8. En landsbygdspolitik som möjliggör en levande landsbygd och optimerar landets självförsörjning.
9. En journalistkår som fokuserar uppdraget att i medborgarnas intresse granska makten och avstår från att söka fostra medborgarna, efter ett eller annat ideologiskt recept.
10. Ett samhälle som bejakar vetenskaplig forskning, förnuft och verklighetsförankring.

Ovanstående sammanställning tog mig en kvart att skriva ner. Om jag skulle följa mina vanliga rutiner, så skulle den bara utgöra en skiss och så skulle jag åtminstone under ett par dagar vrida och vända på den, inte minst för att ställa upp punkterna i rätt prioritetsordning. Några punkter skulle säkert försvinna och ersättas av andra som jag vid närmare eftertanke fann viktigare. Det gör jag emellertid inte den här gången. Jag vill ändå hävda att ungefär som ovan ser min lista ut.

Nu vill jag gå vidare med en kort kommentar till punkterna för att förtydliga dem. Avslutningsvis frågar jag om det finns någon möjlighet att revidera vårt galna samhälle, så att det återigen hamnar på rätt kurs. Det är den fråga som utlöste den här texten.

Statens första uppgift är alltid det yttre försvaret. Den måste med andra ord bygga upp en militärmakt och ett gränsskydd som är så effektivt och avskräckande att medborgarna kan känna sig trygga. Ingen ska släppas in i landet om det medför risker för invånarna. Vad sägs om det som myndigheterna i många andra sammanhang älskar: En nollvision! I dessa coronavirusets tider står det klart att det också handlar om att kontrollera återvändande medborgare. Jag skulle, utan att behöva konsultera någon extra litteratur, kunna skriva tjugo sidor om hur svenska politiker missköter denna uppgift. Det är svårt att förstå att medborgarna accepterar denna maktelitens inkompetens.

Den här punkten borde kanske ha delats upp i två. Det svenska rättssystemet håller på att ideologiseras, vilket skrämmer eftersom det alltid (se Sovjet, Östtyskland, Kina, Nordkorea) handlar om att tysta medborgarnas kritik av makteliten och hur denna sköter sin uppgift. Vi ser det främst i åtalen för ”hets mot folkgrupp” men också i hur rättsväsendets jurister, på samma sätt som tjänstemännen på andra myndigheter, skickas på olika ideologiska kurser och tvingas att hålla sig till den politiska korrekthetens dogmer, för att inte mista jobbet. När det sedan gäller det våldsmonopol som polisväsendet inte klarar att upprätthålla i så kallade utsatta områden, så är det ytterst allvarligt. Om inte staten kan sätta stopp för kriminalitet och medborgarnas övergrepp mot varandra blir ”gated communities” och ”white flight” resultatet. Ingen som kan välja ett annat boende vill stanna kvar i en samhällsbildning där ungarna, därför att de är ”svennedjävlar”, riskerar att bli rånade, misshandlade och pissade på, på vägen fram och tillbaka till plugget – för att bara ta ett exempel.

Demokrati har ingenting med partier eller ideologi att göra. Det betyder folkstyre och det är mer en procedurteknisk än ideologisk fråga hur man på bästa sätt säkerställer folkstyret. För att spetsa till det, partier är till för politikerna, inte för folket, vilket i svensk politik framför allt visas av att partierna tvingar riksdagsledamöterna, som skall representera folket, att istället lyda dem. Den politiker som sätter folkviljan framför partiet kan säga adjö till den försörjningskällan. Det där med ideologier är också svårt. Kommunism och socialism är ideologier (med rötter i Rousseau, franska revolutionen, revolutionsåret 1948, Marx, Lenin, Stalin, Mao, kulturmarxism etc.). Kapitalism är inte på samma sätt en ideologi utan, tillspetsat, frånvaron av en styrande ideologi. Kapitalismen behöver styrning, vilket är statens uppgift, men den behöver inte ideologier som förespråkar ett alternativ (som planekonomi). Erfarenhetsmässigt vet vi att då går det käpprätt åt helvete. Vän av ordning kanske frågar vad socialdemokrati är för en slags ideologi. I dag är det ett amoraliskt yrkesnätverk för proffspolitiker men före Palmes tid och när svenska industrier var svenska, var det just detta, ett statligt kontrollsystem för kapitalismen.

Det här är en punkt som skiljer ut sig, genom att inte lägga det yttersta ansvaret på politikerna och inte heller på medierna, utan på medborgarna. Demokrati, återigen, betyder folkstyre och då kan inte folket, som nu, sätta sig på läktaren och överlåta jobbet åt politikerna. Med andra ord, medborgarna har ett ansvar att vara informerade och aktivt motsätta sig såväl politikernas vanstyre som mediernas censur av information som inte passar in i deras världsbild, liksom mörkläggning av vanstyret.

Ett samhälle där alla vuxna medborgare, för att klara sin familjeekonomi, ska vara yrkesarbetande, helst på heltid, får demografiska djupt problematiska konsekvenser. Det gäller inte bara för Sverige utan för hela västvärlden, plus en del andra avancerade samhällsbildningar, med Japan i spetsen. Normen bör vara att männen är familjeförsörjare och att kvinnorna utan ekonomiskt risktagande kan välja att föda två, tre eller fler barn och ta hand om dem. Ja, jag vet att jag nu låter som en kvarleva från en äldre tid men om det kan jag bara säga att det dels var en väldigt lång tid, nästan hela mänsklighetens existens, och att det förmodligen var en bättre tid, om man ser till vad kvinnor är biologiskt skapta till och vad som gör dem lyckliga. Plus att den manliga stoltheten är lättare att upprätthålla i ett samhälle där männen tilldelas rollen och ansvaret som familjeförsörjare.

Ett samhälle överlever inte på sikt om medborgarna (inklusive makt- och medieelit) inte sätter den egna nationella gemenskapen i första rummet. För att detta ska kunna ske behöver vi en skolundervisning som lär ut nationens värde, som försvårar identitetspolitik och omöjliggör för politikerna att korrumpera demokratin, på det sätt som sker i dagens Sverige. Om inte folket ens vet vad demokrati är för något, hur ska de då klara att styra sina politiker? Och om inte folket förstår att nationen är demokratins förutsättning, ja … detta har jag tjatat om så många gånger att jag inte tänker skriva om det en gång till (men nu har jag gjort det).

Jag misstänker att så gott som alla som läser denna blogg känner till Göran Perssons bevingade ord: ”Den som är satt i skuld är icke fri”. På attraktiva bostadsorter lånar medborgarna miljontals kronor för att kunna köpa sig bostäder. Det betyder att de inte kan protestera mot den förda politiken eller göra sig själva politiskt obekväma utan att därmed sätta hela sin och familjens existens på spel. Detta är ett storstadsproblem, eftersom det finns rätt gott om bostäder i resten av landet, i synnerhet på landsbygden. En politik som resulterade i att medborgarna i realiteten kunde välja om de ville bo i städer, små tätorter eller på landsbygden skulle antagligen lösa de större städernas bostadsbrist. Kunde man bo var som helst och försörja sig, till och med bygga upp ett dra-åt-helvete-kapital, skulle det betyda mycket för medborgarnas kontroll av politikerna.

Den här frågan är rätt bortglömd i svensk politik. Idealet är att bo i en storstad, ha ett jobb där man inte blir smutsig, bo med alla moderna bekvämligheter och (tyvärr) vara skuldsatt upp över öronen och ha tummen mitt i handen. Landsbygdens dugliga män och kvinnor, som tog hand om en krävande vardag, i hög utsträckning var självförsörjande och planerade sina liv i medvetenhet om att det alltid kommer sämre tider, är ett minne blott. I dag går det nästan inte att bo på landsbygden för vanliga människor. Man kan inte bara flytta ut från stan, lägga av med att ta selfies och sluta med Facebook, för att bli hantverkare eller driva ett ekonomiskt bärkraftigt lantbruk. Det finns inte skolor, inte polis, inte vårdcentraler i närheten och bensin och diesel är så högt beskattat att vanliga människor ekonomiskt inte klarar av ett landsbygdsliv. Den som tror att detta är en landsbygdsfråga har inte förstått problemets djup.

Medierna är den moderna nationalstatens blodomlopp. Visserligen har de fått konkurrens från nätet och kanske är det en korrekt bedömning att de på sikt är chanslösa i den konkurrensen. Men ännu är vi inte där, långt därifrån. Problemet är att medierna vänder sig mot folket. Dels bejakar de makthavarna, dels vill journalisterna själva ha makt, därför att de i journalistutbildningen skaffat sig ideologiska förankringar. När Viktor Orbán målar ut medierna som ett problem och när Lew Kuan Lew i Singapore begränsade mediernas makt, så handlar det inte om totalitära drivkrafter eller fascism, vilket journalisterna i eget intresse påstår, utan om att dessa ledare, som har folket bakom sig i en utsträckning som svenska politiker bara kan drömma om, ser hur medierna på egen hand ideologiseras och blir fiender till den politik som de själva för och – viktigast – som har folkligt stöd. Detta är en utbildningsfråga. Jag vill påstå att journalistutbildningen är skadlig när den spottar ut ideologiskt indoktrinerade journalister. Det borde vara tvärtom, att utbildningen försåg journalisterna med ett skydd mot politisk indoktrinering.

Det vetenskapliga förnuftets och forskningens framsteg, med rötterna i 1700-talets upplysningstid, är det tänkande som ligger som grund för vår tids fantastiska framsteg i så gott som alla avseenden. Det är inte trolleri som lyfter flygplan och sätter människor på månen, utan det är systematiskt ackumulerad kunskap, det vi kallar vetenskap. I dag står den inte högt i kurs bland politiker och journalister, i synnerhet inte när den går på tvärs med politiska dogmer. Politikerna styr i dag forskningen genom medelstilldelning och indoktrinering av forskarna. Vi lever i en vetenskapsfientlig tid där 16-åriga flickor hyllas för det som de påstår sig veta om klimatet – för att bara ge ett exempel. Och jag, som tillhör den gamla stammen av forskare (även om min utbildning inte är så märkvärdig) ser till min förskräckelse hur universiteten blir till ideologiska drivbänkar. Lägg ner hela skiten och börja på nytt, tänker jag i mina svartaste stunder.

***

Käre läsare, det samhälle som jag skisserat på i de tio punkterna, det har aldrig funnits men Sverige på femtiotalet låg bra mycket närmre än det samhälle som svenska politiker i dag levererar till medborgarna. Går det att återvända? Nej, det går inte. Det finns inga politiker som levererar ett program som ens är i närheten av tiopunktsprogrammet ovan och om de försökte det skulle de bli tillintetgjorda av medierna. Den folkmajoritet som ännu tror på den reguljära politiken skulle fråga vad det var för tokerier som detta nya parti (om det nu var ett parti) föreslog.

Det tillhör den mänskliga existensens öde, att livet bara mal på. Riktningen går enbart framåt, aldrig bakåt. Sedan, att framåt i verkligheten kan beskrivas som bakåt eller till och med en färd mot stupet, det hjälper inte. Det som systrarna McGarrigle sjöng om kärleken, gäller också för svensk politik:

When you bend it
You can’t mend it

Om den parasitära klassen och dess moral

0

Mina invaderande rymdelefanter:

Efter att Samhällsnytt i veckan publicerade ett suddig film i vilken vad som synes vara en blond flicka utsätts för en brutal misshandel av personer vilkas vokabulär kretsar kring orden ”fucka”, ”mannen” och ”wallah”, har många uttryckt stor upprördhet över att andra valt att dela detta klipp. Genom att dela klippet bidrar man, påstås det, såväl till att legitimera en rasistisk publikation som att förnedra den oidentifierbara flickan ännu en gång. I det första av dessa argument finner vi ett exempel på rituellt dravel, medan vi i det andra finner någonting som inte är helt taget ur luften. Vad som inte desto mindre gör de upprörda reaktionerna över att klippet fått spridning så obehagliga är att föremålet för den vrede som luftas i dessa är spridningen som sådan, och inte den djuriska misshandeln. En sådan reaktion röjer inte bara någonting direkt omänskligt hos avsändaren, utan också en kallhamrad cynism orden de förment inkännande invändningarna kläs i inte förmår dölja.

En ledtråd till varför det förhåller sig på detta sätt får vi i omständigheten att den förkrossande majoriteten av dessa avsändare står till vänster. Här finner vi opportunister vilkas karriärer, inkomster och bullshitspäckade jobbtitlar står och faller med det progressiva narrativet. Här finner vi hårdföra medieaktivister som insisterar på att de hårdvinklade partsinlagor de själva producerar utgör opartisk och sanningssökande journalistik. Här finner vi makthavare vilkas maktbas steg för steg eroderas till följd av väljarflykt. Här finner vi höjdare inom det migrationsindustriella komplexet och andra svågerkapitalister. Här finner vi offentliganställda managers som åtnjuter höga löner för att utföra tjänster skattebetalarna aldrig har efterfrågat. Här finner vi den lilla men fanatiska minoritet inom vilken man är besjälade av att påtvinga majoriteten en ny, experimentell och mycket radikal samhällsordning. Kort sagt, här finner vi en klass som har allt att vinna på att allmänheten hålls så okunnig som möjligt om invandringspolitikens konsekvenser.

Det är mot denna bakgrund de hätska utspelen mot delningarna av klippet måste förstås. Klippet utgör en påminnelse om att politikerna har tappat kontrollen och att media vilseleder. Klippet utgör en påminnelse om att politikernas försök att verka handlingskraftiga är tomma ord, och att staten varken förmår eller vill erbjuda medborgarna trygghet. Klippet utgör en påminnelse om att allting, trots att vi ständigt försäkras om motsatsen, inte är som vanligt. Klippet utgör en påminnelse om progressivismens misslyckanden, det sittande etablissemangets megalomani och de systematiska lögner som ligger till grund för det gängse rasismnarrativet. Makten uppfattar på goda grunder därför klippet som farligt, och det är i just denna omständighet vi också finner förklaringen till de hätska reaktionerna. Att man inte vill att klippet skall delas bottnar inte i någon form av rättvisepatos, utan i att man värnar den egna karriären och försörjningen.

När det kallhamrade egenintresset går att klä i termer som får detta att framstå som någonting mycket mer ädelt än vad det är, är detta dock någonting man inte bara kommer att försöka intala andra utan också sig själv. I den nya klassen har man i själva verket utvecklat just denna form av självbedrägeri till en konstform. De argument med vilka man rationaliserar sin cynism är vid det här läget mycket finslipade, och det patos med vilket man framför dem så väl inövat att detta ofta tas för den äkta varan även inom den parasitära klassen. Med tiden har gränsen mellan rationaliseringar och verkliga motiv blivit så oskarp att man inte sällan lyckats intala till och med sig själva att det är oförfalskad altruism och ingenting annat som utgör den bakomliggande drivkraften.

Inte desto mindre tenderar vad man finner moraliskt riktigt att så gott som alltid sammanfalla med vad som gynnar den egna karriären, den egna levnadsstandarden, den egna gruppen och de egna organisationerna. I denna omständighet finner vi en mycket stark indikation på att vad vi möter är någonting som, genom att ett stort antal små och till synes oskyldiga eller rentav godhjärtade etiska omvärderingar bildat en helhet, utvecklats till en ”moral” med det mycket specialiserade syftet att tjäna den parasitära klassens intressen.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

0
Feminister demonstrerar.

Mycket vatten har runnit under broarna på ett halvsekel. Det var på själva julafton 1965 som Dagens Nyheter publicerade feministen Barbro Backbergers (1932-1999) rasande angrepp på familjen, debattartikeln ”Den heliga familjen”. Artikeln finns att läsa här.

Artikeln var startsignalen – en av dem – till ett halvt sekel av samhällsomvälvningar utan historisk motsvarighet. Backberger var ingalunda ensam – det var under första halvan av 1960-talet som de feministiska stridsropen började skalla i Sverige. Tidpunkten för publiceringen – julafton – var heller ingen slump. Avsikten var att rikta en stor fet smäll rakt i veka livet på kärnfamiljen på årets största familjehögtidsdag.

I sin av ursinne fradgande text kallar Backberger familjen ”vår klart intolerantaste grupp”, ”vår allra mest riskabla institution”, ”en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle” och ”ett sexuellt ägandeförhållande”. I slutet av artikeln klämmer hon till med ”utpressningsinstitut”.

Globalisterna, de multinationella finansintressena, skulle ha gillat det. Ett halvsekel efter Backbergers artikel vet vi att det definitivt ligger i globalisternas intresse att upplösa samhällets grundsten, kärnfamiljen, utplåna familjesammanhållning och nationer och klippa alla sorters band och relationer som håller människor samman.

Ta ifrån människor deras unika egenvärde och intala dem att alla är lika och alltså utbytbara mot varandra. Då blir det mycket enklare att göra människor rotlösa, sammanhangslösa och lättmanipulerade och flytta dem runt som schackpjäser efter globalisternas behov. Ingen kan säga annat än att de har lyckats. Att avskaffa hemmafruarna och upplösa familjerna är geniala drag om man vill skapa den globala människan som kan placeras var som helst på jorden.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien.

Att läsa och skriva om nutidshistoria när man själv har upplevt tiden och händelserna och har egna minnen är som att öppna dörren till en hemlig skatt- och skräpkammare. 1965 var jag omkring 20 år gammal och bodde i Härjedalen, långt utanför Dagens Nyheters räckvidd. Jag skulle snart påbörja min journalistutbildning vid Journalisthögskolan. Jag minns tydligt de jordbävningsartade skalv som Barbro Backbergers artikel utlöste. Hon sköt skarpa skott rakt in i svenska familjers julfirande, och Sverige var skakat. Jag måste ha hört skalven i radion, för vi hade inte DN.

Femtiofyra år senare kan vi se tillbaka på ett halvsekel som förändrade allt; familjen, samhället, ekonomi, idéer, politik och debatt, demografi – ja allt.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien. Några av dem ska jag berätta om här. Håll i er, för det blir en lååång text.

Blev det bättre? Det beror på vem du frågar. Det både fascinerande och brutala med att ha ett långt tidsperspektiv är att det i efterhand är lättare att urskilja de bärande, ofta dolda, politiska och ekonomiska linjerna än när man befann sig mitt i förändringarnas detonationer. I synnerhet om man då var förblindad av ungdom och brist på kunskap och erfarenhet.

Vi som föddes vid andra världskrigets slut föddes rakt in i ett samhällsomstörtande paradigmskifte, en skarv då precis allting skulle komma att vändas uppochner. Men det förstod vi inte då. Vi förstod inte heller vilka krafter som låg bakom.

1950-talet var hemmafruarnas årtionde. Det gick att leva på en lön, även en arbetarlön, och det var självklart att mammorna var hemma och tog hand om barn och hushåll. Men så skulle det inte förbli särskilt länge. Utan att familjerna visste det låg starka ekonomiska och politiska krafter i startgroparna för att underminera familjerna. En kärnfamilj med hemmafru var den familjemodell som många hade valt för att den fungerade och gav både barn och föräldrar trygghet. Men nu skulle den avskaffas. Ett led i strävandena var att kalla hemmafruar ”förlegade” och utmåla dem som ”parasiter”. Det var effektiva skam-ord i ett Sverige som alltid har hyllat modernitet.

Ungefär samtidigt som Barbro Backberger trädde in på scenen på julaftonen 1965 hade några andra kvinnliga författare och debattörer plogat terrängen.

Författaren Eva Moberg (1932-2011) publicerade 1961 en essä med rubriken ”Kvinnans villkorliga frigivning” som satte igång en intensiv och långvarig debatt om mäns och kvinnors ställning i familjen och i samhället i stort. Hon var en liberal feminist som förespråkade inte bara kvinnornas utan även männens emancipation. Hon protesterar mot att kvinnor i första hand värderas efter sina egenskaper som könsvarelser och kallar moderskapet ”en oerhört betungande uppgift” och moderskärleken ”historiens mest exploaterade känsla”.

1962 chockade Kristina Ahlmark-Michanek, född 1938, landet med ”Jungfrutro och dubbelmoral”, en kampskrift för sexuell frihet där hon förespråkar ”kärlek för vänskaps skull” och avfärdar ”den stora kärleken” som krav för att ha samlag. De kraftiga reaktionerna ska ses mot bakgrund av att de sexuella och moraliska normerna i Sverige 1962 var anpassade till att det ännu inte fanns några säkra preventivmedel, och lagen om fri abort skulle inte komma förrän 1975. En kvinna som blev gravid var därför utlämnad till mannens vilja och förmåga att ta ansvar för henne och barnet.

1967 kom nästa smäll, och den kom med betydligt större politisk tyngd. I jämförelse med Monica Boëthius (1928-2009) bok ”Har vi råd med fruar?” vägde tidigare feministiska kampskrifter lätt som små fjun. Boëthius var en opinionsmässig tungviktare, hemmahörande i socialdemokratin och syster till författaren Göran Palm (1931-2016). Hon var 1957–1960 redaktör för Fredrika-Bremerförbundets tidskrift Hertha, under mer än 20 år (1961–1982) verksam inom Sveriges Radio, 1966–1971 som chef för det ansedda programmet Familjespegeln. 1982–1987 var hon chefredaktör för kooperationens tidning Vi, 1978–1982 ordförande i Publicistklubben som den första kvinnan på den posten, och hon var ledamot av regeringens jämställdhetsdelegation – den som vid den socialdemokratiska extra partikongressen 1967 utmynnade i ett beslut om jämställdhet som överordnat politiskt mål i Sverige. Lägg märke till tajmingen mellan Boëthius bok och beslutet på den extra partikongressen! Knappast en slump.

Monica Boëthius ifrågasättande av hemmafruns existens var en välriktad smocka mot själva navet i familjen. Bokens titel anger att hemmafruarnas existensberättigande är en rent ekonomisk fråga och att samhället inte kan tillåta att fullt friska och arbetsföra kvinnor inte förvärvsarbetar. Hon hånar hemmafruarna öppet :

”Vad de gör? Åh, de bonar golv. Och polerar bord. Och stärker gardiner. Och stryker underkläder. Och torkar disk. Och skalar potatis. Och bakar småbröd. Och putsar fönster. Och broderar hyllremsor. Och stoppar korv till julen. Och dammar varje dag. Och gör kroppkakor. Och virkar sängöverkast. Och så vidare i det oändliga. Sysslor finns det ju alltid.

Varför försvaras de här sysslorna så hett? I åratal har jag undrat över häftigheten i det försvar som alltid kommer när hemmafruar upplever sig angripna. Försvarade sig hästkuskarna med samma förtvivlans mod den dag klockan slog för dem?”

Monica Boëthius kallar hemmafruars sysslor ”skriande orationella, otidsenliga och olönsamma”, och ”småkakor och vetebröd hör definitivt hemma under rubriken nöjesliv”. Tonfallet är militant, ofta föraktfullt och nedlåtande. Från bokens utgivning 1967 går en rak linje till de ekonomisk-politiska följderna i avskaffandet av sambeskattningen fyra år senare. Boëthius gav sina partikamrater i riksdag och regering de argument de behövde för att ta detta stora och avgörande ekonomiska steg. Hemmafruarna sysslade med onödigheter och utgjorde en ekonomisk belastning. Deras roll spelades ut samtidigt som hästkuskarna och mursmäckorna blev överflödiga, skriver hon.

När sambeskattningen avskaffades 1971 avskaffades också hemmafruarna. Det politiska svaret på frågan i Boëthius bok, ”Har vi råd med fruar?” var ”Nej”. Från och med 1971 införde Sverige särbeskattning och tvåförsörjarsystem. Två personer i varje familj måste förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop.

De samhällsomvälvningar jag beskriver handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det visste Socialdemokraterna.

Frågan är ett dubbeleggat svärd och kan ses från minst två håll. Från kvinnornas – under hela människans historia har kvinnor varit slavar under sin fruktsamhet. Under årtusenden var spädbarnsdödligheten hög och kvinnors död i barnsäng och fattigdomens sjukdomar, som TBC, de vanligaste dödsorsakerna. Mot den bakgrunden var de metoder för barnbegränsning som kom under 1900-talets senare hälft en revolution. De skulle komma att totalt ändra kvinnors, men också mäns mest grundläggande levnadsvillkor.

Det betyder inte att det saknas anledning att kritisera olika preventivmetoder eller barnbegränsning som sådan. Frågan är som sagt dubbelbottnad och ska också ses ur samhällets och statens synvinkel – hur långt ska staten tillåtas bestämma över människors fortplantning och familjebildning?

Om man gör sig mödan att sätta sig in i hur kvinnors liv har sett ut bara i den närmaste släkten ett par generationer tillbaka kommer man att göra oanade upptäckter och kanske förstå varför de nya preventivmetoderna var så revolutionerande.

Så här såg det ut i min släkt.

Min morfars mor, född 1873, födde tolv barn. Det första, min morfar, föddes 1893. Hon arbetade som ung nyutexaminerad lärarinna i en liten byskola långt ute i Järvsös finnskogar. Barnafadern emigrerade till Amerika, sannolikt innan han fått veta att hans flickvän var gravid, och hans identitet har aldrig kunnat spåras. Åtta år senare gifter hon sig och föder sedan ytterligare elva barn på tolv år. Bara tre överlever till vuxen ålder.

Både min farmor och min mormor fick fler barn än de antagligen skulle ha fått om de hade kunnat välja själva.

Farmor (född 1902) fick sex barn, av vilka ett dog i späd ålder och min mormor (född 1896) fick också sex barn, av vilka två dog i späd ålder.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister, som sjuksköterskan Margaret Sanger (1879-1966). Hennes mamma Anne Higgins genomgick 18 graviditeter på 22 år innan hon dog vid 49 års ålder. Kemisterna Carl Djerassi och Russel Marker, biologen Gregory Pincus och gynekologen John Rock är andra namn ur p-pillrets historia. Läkemedelsindustrin var snabb att fånga upp den lockande, gigantiska marknad som ett kvinnligt preventivmedel representerade. Industrins profithunger innebar att p-pillren släpptes ut för tidigt på marknaden, innan de var tillräckligt kliniskt testade. Historien rymmer klart oetiska inslag, som att pillren med början 1956 testades på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico. Pillren innehöll hästdoser av könshormonet östrogen, 150 mikrogram eller mer, och många av kvinnorna dog av försöken.

1960 godkändes de första p-pillren i USA, och 1964 godkändes de av dåvarande Medicinalstyrelsen i Sverige, till en början bara på indikationen menstruationsbesvär. Sambandet mellan blodpropp och p-piller är väl dokumenterat.

Nu kom samhällsomvälvningarna slag i slag:

1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1975 Lag om fri abort.
1975 Enigt riksdagsbeslut (proposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

I Sverige gäller aborträtten till och med den 18:e graviditetsveckan, mycket längre än i andra europeiska länder som vanligen drar gränsen vid tolfte veckan. 84 procent av de svenska aborterna görs före vecka 9. Trots att det i dag finns ett stort utbud av säkra preventivmetoder gjorde cirka 36 000 kvinnor abort i Sverige 2018. Det motsvarar 19 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år. En alldeles för hög siffra, som tyder på att abort i många fall används som preventivmetod.

Sett mot bakgrund av att socialdemokraterna under perioden 1934-1976 lät sterilisera 63 000 personer, varav cirka hälften med tvång, får p-pillren och aborträtten ses som framsteg. De är åtminstone i juridisk mening frivilliga. Bara några decennier tidigare, 1941, motiverade samlingsregeringens justitieminister Karl-Gustaf Westman (1876-1944, Bondeförbundet) en skärpning av steriliseringslagen (mer tvång) så här:

”Ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den från fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Bondeförbundet och Socialdemokraterna var de mest utpräglat rasbiologiska partierna under 1930- och 40-talen – något att minnas när de i dag talar om ”bruna rötter”. Lyssna på min podd om nazistiska rötter och tvångssteriliseringarna av vad som kallades ”undermåliga människor”!

Samhällskontroll över fruktsamheten var avgörande för den familjepolitik och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna ville genomdriva på 1960-talet och framåt. Men vi får backa tillbaka ytterligare en bit i historien för att förstå varför det var så angeläget att avskaffa hemmafruarna och få ut kvinnorna på arbetsmarknaden.

I den offentliga debatten uppgavs skälen vara ideologiska och handla om kvinnans rätt till valfrihet. Men de verkliga motiven var ekonomiska. De kläddes bara i ideologisk förklädnad. Det gjordes så skickligt att kvinnorna verkligen trodde att de handlade enligt sin egen fria vilja när de i hundratusental tvingades ut på arbetsmarknaden.

Valfriheten stod inte mellan att vara hemmafru eller att lönearbeta. När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden hade de fortfarande allt hemarbete kvar att sköta. De fick två jobb istället för ett.

Orsaken till de tvingande besluten var den här: vid andra världskrigets slut 1945 låg stora delar av Europa i ruiner, men Sveriges infrastruktur var oskadd eftersom vi aldrig blev ockuperade av nazisterna. Vår industri gick på högvarv och skrek efter arbetskraft. Från sent 1940-tal kom arbetskraftsinvandrare från Finland och Sydeuropa. Men det räckte inte. Kvinnorna utgjorde halva den vuxna befolkningen. Om de kunde fösas ut på arbetsmarknaden skulle skattebasen i ett slag fördubblas och den svenska ekonomin nå himmelens höjder.

LO-ekonomen Per Holmberg, sekreterare i Låginkomstutredningen, skriver i boken Kynne eller kön från 1966:

”Samhällsekonomiskt innebär dagens outnyttjade arbetskraftspotential att den svenska nationalprodukten och nationalinkomsten skulle kunna stiga med 25 procent… Dessa 25 procent anger också hur mycket det genomsnittliga svenska hushållet skulle kunna höja sin köpkraft och levnadsnivå med om arbetskraftstillgångarna tillvaratogs upp till potentialen.”

Jakten på hemmafruarna handlade om att göra dem till samhällsnyttiga varelser. Det stötande med hemmafrusystemet var, enligt Monica Boëthius och andra tongivande debattörer, att outnyttjad arbetskraft gick förlorad när en stor del av befolkningen ägnade sig åt ”sysslor med ren hobbykaraktär”. Den gamla familjestrukturen med hemmafrun som sammanhållande kraft framställdes som oförsvarlig och färdig att skrota.

Under loppet av några år genomfördes en rad reformer som drevs fram av röststarka representationer för påstått kvinnliga intressen. De överordnade ekonomiska intressena höll sig diskret i bakgrunden och lät vänsterns nyttiga idioter sköta grovjobbet genom att svepa en ideologisk täckmantel över de ekonomiska motiven. Vänsterns kvinnokämpar kunde på något mirakulöst sätt åberopa ”Vi är många, vi är hälften” – samtidigt som man krävde särskilda rättigheter med argumentet att kvinnor är en diskriminerad minoritet.

Men det var inte förrän 2015 som kvinnor blev i minoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringen reglerades i 1686 års kyrkolag, och då på grund av den övervägande manliga invandringen – som välkomnats av i synnerhet kvinnor.

Genom hela feminismens historia har kvinnor varit duktiga på att i alla lägen dra offerkortet och utropa offerstatus åt sig själva för att nå sina mål.

Kampanjerna för ”jämlikhet” och ”kvinnlig frigörelse” fick effekt: med ”valfrihet” som paroll gav sig mer än en halv miljon svenska hemmafruar ut på arbetsmarknaden från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. Ökningen var särskilt stor mellan 1968 och 1970, då cirka 100 000 kvinnor per år nyanställdes. I praktiken hade de inget val. ”Valfriheten” var ett tvång i och med särbeskattningen. Framför allt var det den offentliga sektorn som växte.

Med en väloljad propagandaapparat lyckades politiker, näringsliv och feministiska aktivister få svenska kvinnor att överge sina modersinstinkter och ge sig ut i lönearbete. I dag har svenska barn och ungdomar större psykiska problem än någonsin tidigare. Samband, någon?

Sverige gick in i en rekordlång högkonjunktur som varade från krigets slut till början av 1970-talet, och den bars fram av kvinnorna. Krafterna bakom kampanjerna visste exakt vilka knappar de skulle trycka på för att nå resultat. Man använde sig av det beprövade receptet att i propagandan anspela på modernitet och vetenskap, som svenskar alltid nappat på, och drog sig inte för att spela ut ”barnens bästa” mot mödrarna.

Vem skulle ta hand om barnen när mödrarna gick ut i arbetslivet? Daghem byggdes i rasande takt över hela landet. Det handlade inte bara om att frigöra mödrarnas tid. Kollektiv barnomsorg erbjuder fantastiska möjligheter att tidigt forma barnen så som staten vill ha dem. Barn är formbara, det visste redan de ryska bolsjevikerna, och det visste de svenska Socialdemokraterna. En av teoretikerna som formade det revolutionära sovjetiska skolsystemet efter statskuppen 1917 skrev:

”Vi måste förvandla de unga till en generation av kommunister. Barn är som mjukt vax, de är mycket formbara och av dem kan man skapa goda kommunister. Vi måste skydda barnen från familjens skadliga inflytande… Vi måste nationalisera dem. Redan mycket tidigt i deras unga liv måste de hamna under det välgörande inflytande kommunistiska skolor erbjuder… Att tvinga modern att överlämna sitt barn till den sovjetiska staten – det är vår uppgift.”

(Ur V. Zenzinov: Deserted. The Story of the Children Abandoned in Soviet Russia. London 1931, sid. 27. Återgiven i Orlando Figes’ ”De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet”.)

Vid 1970-talets slut fanns mer än 350 000 barn inskrivna i den offentliga barnomsorgen. Daghemmen påstods ge barnen större förutsättningar att utvecklas till självständiga individer än om de tillbringade hela dagarna hemma med mamma. Mamman kunde ju överbeskydda sina barn, och barnen riskerade att utvecklas till ”modersfixerade neurotiker”.

Mamman var hursomhelst bara en outbildad amatör utan pedagogisk skolning, medan daghemmen kunde erbjuda professionell vård och en stimulerande miljö där barnen tränades i kollektiva grupprocesser. Radikala debattörer argumenterade i termer av vetenskap och modernitet på exakt samma sätt som när en av de starkaste förespråkarna för tvångssteriliseringar, socialdemokraten Alva Myrdal, på 1930-talet drev kampanj i marxistisk anda för att barnen skulle lämnas in i ”storbarnkammare”, ”där barnen kunde leka under uppsikt av skolade sköterskor som för övrigt borde vara av en särskilt glad och munter människotyp”(!).

Lyssna på den här underdåniga intervjun. Är det barnens eller sitt eget bästa Alva Myrdal talar om?

Jämställdhetsdebatten blev tvingande politik. Kraven på en ny familjepolitik kom inte från folkets djupa led. De teg stilla och var i stort sett nöjda med sakernas tillstånd.

Förändringen drevs fram av en liten högröstad elit, en grupp vänsterintellektuella akademiker som angav tonen – i princip samma vänsterklick som i dag driver frågor om massinvandring, lobbar för HBTQ-intressen och klimatet.

Vänsterextrema Grupp 8 är ett typexempel. Det var vänsterkvinnor från över- och medelklass som skrek marxistiska teser högt men inte hade någon förankring i folkdjupet.

På 1970-talet fogades alla pusselbitar ihop: p-pillren, den fria aborten, särbeskattningen, den feministiska propagandan som påstod att könet är en social konstruktion och att män och kvinnor är lika – men ändå krävde särbehandling av kvinnor. Det är viktigt att se att det var tvingande statliga beslut och åtgärder som under paroller om modernitet och jämställdhet raserade familjen. Den starka staten styrde med järnhand. Det var därför omvälvningen gick så fort. Kvinnokämpar och feminister var bara lydiga verktyg som utnyttjades i hanteringen. Argumenten möttes inte i öppna debatter.

Här ligger det stora bedrägeriet. Vi förespeglades något helt annat än det vi fick. Vi lovades frihet men fick tvång. Vanliga människor hade inte en chans att hävda sina intressen mot en socialdemokrati som gick fram som en gigantisk armé, in i våra sovrum och plånböcker.

Hur många kvinnor (och män) lever med den baksmällan i dag?

En annan lärdom är att se socialdemokraterna som manipulationens mästare. De står inte kommunisterna efter när det gäller att dölja sina verkliga mål.

Om vi räknar från 1960-talet är det nu den tredje generationen föräldrar som lämnar sina barn till kollektiv barnomsorg. Dagisbarnen har vuxit upp och fått egna barn som också är dagisbarn. Ett halvt sekels jämställdhetsprojekt är i hamn. Och alla är nöjda.

Eller?

En ny internationalism

0
Claes G. Ryn.

Den gamla, främst men inte enbart i de anglo-amerikanska så kallade eliterna förankrade globalkapitalistiska ordningen, eller snarare oordningen, blir alltmer uppenbart ohållbar. Men den nya populistiska nationalismen erbjuder inte något tillräckligt alternativ. Vad vi behöver är en ny internationalism, som ligger bortom båda dessa. En internationalism i strikt mening, en ordning mellan nationer.

Kapitalismens internationalism blev historiskt en imperialism, och har idag i hög grad frigjort sig från nationerna och blivit något annat, en postnationalism. Varken ideologiskt eller praktiskt förmådde den upprätthålla eller erbjuda några principer för en framkomlig internationalism. Arbetarrörelsen, om man här för enkelhetens skull får tala om den som en enhet, erbjöd en genomtänkt vision av internationell solidaritet på klassmässig grund, och innebar i många fall ett första genombrott för en sann internationalism på modernitetens egna villkor. Men den byggde i sin marxistiska form vidare på kapitalismens resultat, och försvagade sig själv genom den principiella och urskillningslösa kulturradikalism som följde mer eller mindre automatiskt ur den ensidiga historiematerialismens tillämpning. Den uppställde till skillnad från kapitalismen, som bara implicit befrämjade det, explicit ett avlägset mål av en postnationell mänsklig enhet, en alternativ globalism, som hela tiden undergrävde den egentliga internationalismen. Klassbegreppet erbjöd förvisso även som generellt och abstrakt en substantiell grund för en internationalism bortom kapitalismens intressemässigt långt mer begränsade, men det var oförmöget att hantera nationella, etniska, kulturella, civilisatoriska skillnader.

Med dessa svagheter har arbetarrörelsen hittills inte i global skala kunnat rubba kapitalismen. Denna har å sin sida, i sina nya, mer och mer renodlat finansbaserade former, fortsatt försöka genomdriva sin version av en global ordning, i förening med eller under täckmanteln av “liberal demokrati”, men utvecklingen under dess ledning har varit fortsatt katastrofal. Så snart någon del av världen fortsätter göra motstånd eller ånyo gör motstånd, återfaller kapitalismen, när öppenhetens och frihetens slagord och de välfinansierade kulturella subversionskampanjerna inte räcker, till brutala imperialistiska våldsmetoder för att hävda sin överhöghet och tillvarata sina intressen. Det spelar ingen roll om motståndet är inspirerat av fortsatt revolutionär socialistisk kamp, hotade traditionella värden, eller någon annan ideologi – det måste krossas.

Den utopi som föresvävar de ideologer som sätts att försvara det hela är den “liberala demokratin” som total kapitalistisk hegemoni. Fred ska, förespeglas det, uppnås när hela världen underordnat sig den. Eftersom nationerna överskridits och upplösts, ska inte den gamla imperialismens typ av konkurrens, den typ som ledde till första världskriget, längre uppstå. Det kommer bara finnas individuella mänskliga rättigheter, och, att döma av den faktiska utvecklingen, en överväldigande dominans av storföretag och storbanker, alltfort uppvisande de monopolistiska tendenser marxismen analyserade – allt med den “liberala demokratins” politiska former på något sätt vidhängande detta system.

Det är, milt uttryckt, en mycket långtgående utopi och tills den förverkligats gäller alltså: krig och krigshot. Delvis men långtifrån enbart därför är, redan nu, ett av de mest alarmerande bevisen för detta systems dysfunktionalitet den fortsatta rustningsindustrin med dess ständigt krigsriskförhöjande automatik. Kalla krigets slut och den “liberala demokratins” segertåg betydde därvidlag inte det minsta. Den “fria marknaden” tillfredsställer inte främst den smala, kvalitativa efterfrågan som centralplanerare antas inte kunna identifiera. Den tillfredsställer i första hand, och generellt till priset av den kvalitativa efterfrågan och framför allt den hela samhället präglande kulturella standard som denna etablerar, den efterfrågan kapitalisterna kan tjäna pengar på, den efterfrågan som oundvikligen är en lågkvalitativ massefterfrågan.

De alltmer avancerade högteknologiska vapensystemen är något som det alltid går att tjäna grova pengar på. Men det förutsätter att det kvarstår nationalstater, ledare och folk som vill värna sitt oberoende och sin prestige, vill kunna försvara sig och eventuellt anfalla andra. Därför utgör just denna bransch i viss utsträckning en fördröjande kraft i världskapitalismens generella nedbrytning av nationalstaterna och nationaliteterna. Det “militärindustriella komplexet”, i allmän mening, är ett rent nihilistiskt maskineri som statscheferna i de ledande industriländerna är helt beroende av både ekonomiskt och politiskt – inte minst skapar de ju “jobb”. Inga moraliska betänkligheter ifråga om köparna får därför stå i vägen för exporten.

Det är svårt att tänka sig att den spiral av ondska dessa ledare sitter fast i inte kommer leda till fortsatta katastrofer för mänskligheten om den inte stoppas. Och det är lätt att förstå hur intelligenta evolutionsteoretiker kan se dagens mänsklighet, inklusive dess ledare, som beklagligt outvecklade varelser, nästan apliknande i sina primitiva instinkter. Den klassiske humanisten beklagar förstås deras blindhet för de egna svagheterna och fåfängligheterna, banaliteten i de makt- och prestigebehov som den stora litteraturen under årtusenden så allsidigt genomlyst och exponerat för oss. Till och med när man som Aldous Huxley, en av de verkligt framstående tänkarna när det gäller fredens problematik, inser att man måste gå utöver inte bara ett naturalistiskt perspektiv utan även ett humanistiskt, och införliva moment av traditionalistisk andlighet, kvarstår ofta bilden av en mänsklighet utan tillräcklig intelligens för sin egen civiliserade överlevnad, eller överlevnad överhuvudtaget. Bilden av det mänskliga apberget. Möjligen biologiskt, i evolutionisternas framtidsperspektiv, men framför allt, genomsnittligt, andligt primitiva varelser, varelser av en existentiell omognad och enfald, som på groteskt sätt kunnat vinna kontroll över ofantliga ekonomiska och militära resurser.

De frigjorda arbetarna, i den mån arbetarrörelsen hann frigöra dem, för att inte tala om de frigjorda kvinnorna och de frigjorda “minoriteterna” av alla upptänkliga slag, tar med liv och lust del i samma enorma kollektiva destruktionsarbete. Att vara “jämlik” och erhålla sin “rättvisa” i detta materialistiska förintelsekaos är det enda som tycks gälla för de flesta av dem, att döma av vad många av deras ledande förespråkare idag är upptagna av.

Ryns vision av den gemensamma mänskliga grunden, av universalitet och partikularitet i en mångkulturell värld, erbjuder ett alternativ till alla dessa otillräckliga eller misslyckade internationalismer. Ett i mycket konservativt alternativ, som samtidigt är öppet för förnyelsens, nyskapelsens nödvändighet, även, vid behov, i radikal form. Det är en i bästa mening filosofiskt förankrad vision, och den filosofi det är fråga om är vad Ryn kallar den värdecentrerade historicismen. Det är en filosofi som i sig upptar mycket av det väsentliga av modernitetens delsanningar, samtidigt som den inom deras ram kvarhåller och insisterar på väsentliga aspekter av arvet från Athen, Rom och Jerusalem. Ja, medels de nya intellektuella resurserna söker den fördjupa detta arvs essentiella insikter. Ryn förkastar både den abstrakta universaliteten med dess hot mot den historiskt framvuxna partikulariteten, och den partikularism, representerad av postmodernismen, som förnekar universaliteten överhuvud. Den värdecentrerade historicismen är i sig utförligare utvecklad i andra verk av Ryn, generellt i Will, Imagination and Reason och politisk-filosofiskt i Democracy and the Ethical Life, men här får den en tillämpning på dagens globala förhållanden som pedagogiskt klargör dess praktiska betydelse och relevans.

Centralt är, som vi förstår redan av bokens titel och undertitel, att den värdecentrerade historicismens närmande till den konkreta syntesen av universalitet och partikularitet inte kvarstannar inom en exklusiv västerländsk ram, inte begränsas till en euro- eller occidentocentrism, utan att Ryn visar hur detta tänkande förmår transcendera sådana gränser och, på den avancerade kulturens nivå, erbjuda möjligheten till genuint ömsesidigt utbyte och fredlig samexistens. “Demokrati”, “kapitalism”, ‘liberal tolerans’ uppvisas och avfärdas, som redan förlagets presentation av boken klargör, tillsammans med “vetenskapligt framsteg” och “allmän upplysning” som principiellt otillräckliga för fredens och konfliktlösningens syften. Otillräckliga universalismer.

Sedan den första upplagan utkom har alltså den internationella situationen och debatten i allt högre grad kommet att präglas av en lika otillräcklig partikularism, den populistiska nationalismen, som, även om den normalt inte utgår från postmodernismen, genom sin frånvaro av kvalificerad universalitetsförståelse och genomtänkt ideologi för utrikespolitik och internationella relationer, i lika hög grad som denna, om än på annat sätt, är ett potentiellt problem och hot. En aspekt av detta utgörs av delar av den allt starkare betonade identitetspolitik vi idag ser, även hos olika grupper inom nationalstaterna. På global nivå kan man också beskriva den nya situationen så att den multipolära värld som idag ersätter den amerikanska abstrakta universalismen har ett akut behov av en adekvat filosofisk och inte minst moralisk och värdemässig konceptualisering.

Det är således vad vi i hög grad finner hos Ryn: ett alternativ till de otillräckliga eller i sig ohållbara universalismerna och partikularismerna. En den “högre kosmopolitismens” filosofi, där universaliteten och partikulariteten visas behöva varandra, där vår gemensamma mänsklighet inte hotas utan tvärtom kan berikas och stärkas av det kvalificerade odlandet av individuell och nationell partikularitet. Som jag har föreslagit kan den värdecentrerade historicismen med fördel kompletteras och modifieras genom mobiliserandet av personalismens och, i vissa versioner, idealismens filosofiska resurser. Men redan i sig är den en övertygande åskådning. I A Common Human Ground finner vi en av de viktigaste och djupaste formuleringarna och argumentationerna i vår tid för de verkliga, kulturella och moraliska förutsättningarna för goda och fredliga förhållanden mellan individer såväl som mellan nationer och kulturer.

Fruntimmerslandet

0
"Rättvisekrigare" är en produkt av fruntimmerssamhället.

Här på andra sidan jordklotet börjar jag dagen med en kopp kaffe och en croissant, går in på SVT Play, lutar mig tillbaka i arbetsstolen, lägger upp fötterna på pianopallen och ser på gårdagens Rapport. Man skulle kunna tro att jag, eftersom jag inte befinner mig i Sverige, istället valde ett asiatiskt nyhetsprogram eller något internationellt engelskspråkigt, men så fungerar det inte. Snarare är det tvärtom, jag blir väl inte mer svensk men väl mer aktivt svensk när jag befinner mig här.

Jag vill också tro att avståndet skärper min blick, inte bara för hur illa landet regeras, utan också för hur medierna väljer att framföra sina budskap. För tidningarna (jag läser SvD och skummar DN) syns snedfördelningen mellan könen mera på kultur- än på ledarsidorna och i debattartiklarna. Kulturjournalister är de mest vänstervridna av alla kategorier journalister. 82 procent av dem sympatiserar enligt SOM-undersökningarna med S, V och MP.

Snedfördelningen gäller i synnerhet för SVT:s Rapport, där kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet.

Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem. Det gör det naturligtvis motiverat att ställa frågan om vad samhällsdebatten, och kanske framför allt forskningen, förlorar när kvinnorna övertar männens jobb?

För att gå riktigt grundligt tillväga börjar jag med frågan vilket syfte tänkandet har. Inte bara kvinnligt utan allt tänkande. Svaret är att vi tänker för att hitta ett svar, så att vi inte ska behöva tänka mer. Vi tänker för att slippa tänka. Att tänka är liktydigt med att problematisera och inne i skallen pröva olika alternativa svar, istället för att ge något av de kollektiva svar som redan etablerats.

När jag exempelvis kör ut min bil i den thailändska trafiken, så måste jag göra ett val: vilken sida ska jag köra på? Men det är ett val som det redan finns ett svar på: här kör man på vänster sida. Jag behöver således inte tänka för att göra ”rätt”, jag bara gör det. Allting vi gör i vår vardag kan beskrivas som val, men över 90 procent av våra handlingar är i praktiken inga val, därför att vi vet vad vi ska göra. Vi tänker inte aktivt, vi söker inte efter ett svar som, innan vi tänker till, är obekant. Att tänka i ordets egentliga mening är något som vi tar till, som vi tvingas till när vi inte vet svaret, alternativt inte gillar det svar som redan finns. Det gör tänkandet till en både ansträngande och riskabel aktivitet. Jag kände en gång en professor som sa att det gör ont att tänka. Det lät konstigt därför att det kom från en man som hade tänkandet som yrke, men jag tror att han visste precis vad han talade om. Det var nämligen något som han hade tänkt över.

Ansträngande ok, men varför är tänkande riskabelt?

Därför att det finns risk för att man kommer fram till ett problematiskt svar, ett svar som både kan ställa till oreda och som man inte själv gillar. Så har det varit för min del med tankar kring kvinnodominansen, både i medieflödet och vid universiteten. Jag gillar egentligen inte mina egna slutsatser, men inte bara det – när jag offentliggör dem så vet jag att de inte heller faller i god jord. Jag lägger ett vapen i mina motståndares händer. De kan mycket enkelt avfärda mig som misogyn/gynefob.

Tänkandet, för att det ska förtjäna att kallas för tänkande, måste också hålla känslorna stången. Att handla i enlighet med det man känner är inte detsamma som att hålla tillbaka sina känslor och på så sätt ”rena” tänkandet. Det går emellertid ingen absolut rågång mellan att tänka och känna. Allt tänkande filtreras genom våra känslor. Här finns en tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt. Det kvinnliga ”filtret” är mycket tätare och lättare aktiverat än det manliga filtret, det vill säga kvinnors känslor för hur svaret på ett problem ska konstrueras är mycket starkare än mäns.

Det kvinnliga tänkandet är också mer socialt inriktat än mäns tänkande, vilket har med en av kvinnornas huvuduppgifter att göra, att fostra barnen. Denna skillnad fångas för övrigt också i schablonen över hur män respektive kvinnor ser på potentiella partners. Män attraheras av kvinnor som de är och hoppas att de inte ska förändras (åldras, bli sura etc.), medan kvinnor mera ser män som projekt att forma så att de blir sådana som de vill ha dem. Detta med att forma gäller också för den politiska vänstern, som vill skapa ”den nya människan”. Konsekvensen märker vi i svenska media, som är starkt inriktade på att fostra medborgarna. Personligen finner jag detta mycket störande. Jag vill inte bli fostrad när jag tittar på teve eller läser en tidning. Jag vill ha ocensurerad och saklig information från medierna.

Nå, detta var en liten utvikning. Om vi håller fast vid att kvinnor lättare blir upprörda än män gör det att det blir svårare för dem att delta i diskussioner där det logiska och rationella förnuftet ska sitta i högsätet – exempelvis vid doktorsdisputationer. Kvinnor är också mer konforma än män, alltså mindre benägna att tänka i ordets egentliga mening. De har svårare än män för att revoltera mot etablerad kunskap, de är inte lika lockade att söka nya svar på frågor där det redan finns etablerade svar.

Konsekvensen av kvinnodominansen inom avancerad forskning är att ”det geniala” hålls tillbaka. Män med hög IQ tenderar mer än kvinnor med hög IQ att vara besvärliga personer. De är inte lika sociala, inte lika empatiska och lättstyrda, utan mer kallsinnigt logiska/rationella. De är heller inte lika intresserade av att följa ett byråkratiskt regelsystem (universitet är starka byråkratier). Det betyder att män vanligen bättre än kvinnor klarar att leva med den oreda som genuint tänkande ofta ställer till med.

Det bör dock tilläggas att om genierna fick dominera så skulle universiteten inte fungera. Även om deras forskning är kvintessensen av den verksamhet som där bedrivs, bör majoriteten av lärare och administratörer inte bestå av geniala tänkare utan av lugna samarbetsvilliga, resonabla människor som med hjälp av sitt sunda förnuft ägnar sig åt att få verksamheten att fungera dag från dag.

På universiteten syns det kvinnliga tänkandets begränsningar i det som är forskningens kärnuppgift, det känslobefriade sanningssökandet, det som kanske inte mer än tre procent av befolkningen är intresserade av att ägna sig åt (jag har sett en sådan uppgift någonstans). Ännu mer än bland personalen syns det bland studenterna. Det är ”fint” med en universitetsutbildning, men bara en bråkdel av studenterna är intresserade av att tänka, på det sätt som jag skissar på ovan. En majoritet är där för att skaffa sig ett yrke, inte för att forska, och väldigt många är varken där för vare sig det ena eller andra, utan bara för att deras föräldrar betalar och studentlivet är bättre än många trista jobb. Följande beskrivning hittar jag på nätet. Visst är den provocerande, men observera, den är empirisk:

”Med kvinnor överallt så babblas och skvallras det. De talar om för dig vad de gjort i dag och var deras döttrar gjort igår och vad deras vänner gjorde förra veckan och vad någon de hört om gjorde förra månaden och blir helt ställda om någon kille tar upp en avgränsad fråga eller börjar ”argumentera”. Jag håller med Kingsley Amis när han påstår att kvinnor inte menar det som de säger, de använder inte språket diskursivt utan för att uttrycka sina personligheter. Allt som de inte håller med om ser de som provokativ opposition, ja det gör de, till och med de smartaste bland dem, och där tar sökandet efter sanning slut, vilket ju var hela idén med att ägna sig åt universitetsstudier”.

När sedan denna studentkader politiseras feministiskt, då händer det som nog de flesta av läsarna av den här bloggen känner till: universiteten blir drivbänkar för social justice warriors, det vill säga studenter som känner starkt och kämpar för mänskliga rättigheter, feminism, postmodernism, mångkultur, kulturrelativism etc. – kort sagt en hel rad perspektiv och aktiviteter som inte hör hemma i den utbildnings- och forskningsmiljö som ett universitet är tänkt att utgöra. Lärarna får tänka sig för, så att inte hyperkänsliga studenter känner sig provocerade eller skändade. För egen del minns jag vad som hände, inklusive en allvarlig skriftlig varning från rektor, när jag i en postdoktoral diskussion på Södertörns högskola råkade kalla pridefestivalen för en freakshow. Jag avsåg inte att säga något provocerande, det var ett deskriptivt konstaterande, lite i förbigående. Två kvinnliga studenter blev mycket illa berörda och anmälde mig.

Nu kommer en riktigt besvärlig tanke: Hur ska man göra för att befria universiteten från dessa inte bara olämpliga utan direkt skadliga studenter? Svaret är att man ställer vissa krav, något som ju redan sker i dag. Men jag tänker mig dem uppställda efter andra kriterier. Ett gäng väldigt kompetenta forskare ställer samman ett prov som sorterar bort dem som bör syssla med något annat än att utbilda sig till forskare.

Det skulle nog fungera bra ända fram till den dag då någon rättänkande journalist upptäckte att kvar blev en majoritet av europeiska/asiatiska/judiska män. Inte alls lika många kvinnor, inte alls lika många bögar och transpersoner, inte alls lika många afrikaner/sydamerikaner/inuiter och diverse andra minoritetsmedlemmar. Förmodligen skulle också muslimerna och politiska aktivister både till höger och vänster vara starkt underrepresenterade. Det skulle med andra ord bli kolossalt orättvist!

Tänk er nu att samma kriterier skulle gälla i journalistutbildningen. Eftersom jag är hjärtligt trött på den kvinnoempatiska styrningen av medierna skulle jag applådera en journalisthögskola som utexaminerade journalister, drillade i tänkandets svåra konst. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail:

”När jag gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla i klassen utom två stalinister. Jag var den ena. Den andre en operaintresserad bög som senare blev chef för Konserthuset.”

Kraven gäller givetvis också för rättssystemet och Myndighetssverige. I likhet med universiteten så handlar det för deras del om ett återvändande, om att befria sig från den politisering som alltsedan millennieskiftet tagit fart och så gott som enbart kan beskrivas som skadlig.

Givetvis gäller det också för vår skrämmande inkompetenta feministiska politiska elit, men jag avstår för tillfället från att lägga ut texten. Tanken på en ”avpolitiserad politik” är lockande, men här finns många fällor.

När det gäller affärslivet verkar immunförsvaret vara bättre uppbyggt. Lönsamhet förutsätter logiskt-rationellt tänkande, vilket inte hindrar smarta affärsmän att tjäna pengar på feminism och annan besläktad aktivism. Jag skrattade när jag läste följande utannonsering:

”’Women in business’ would like to reject the notion that more females in higher education is a negative. We are selling “Female Genius” Sweatshirts in support of “Women in Academia”, and as a fundraiser for “Girls Inc. of Monroe County”, an organization that inspires young girls to be strong, smart, and bold. Sweatshirts will be under $30, and we want to wear these around campus to use OUR first amendment right to protest the beliefs of a tenured professor. Show your support by getting a sweatshirt or sharing our post to get the word out!”

Om medborgargarden och risker

0

Mina högaffeloperatörer:

Enligt ett ofta upprepat påstående leder kriminaliteten i Sverige i kombination med de (förment) rättsvårdande myndigheternas oförmåga att hantera denna till att risken för medborgargarden och hämndaktioner ökar. Rent tekniskt är detta inte bara en helt korrekt observation, utan också en sådan som röjer en analysförmåga vida överlägsen den de personer med fina titlar och höga löner vilkas formella ansvar det är att upprätthålla lag och ordning ger uttryck för. Inte desto mindre utgör dylika påståenden, givet hur påfallande ofta de yttras, ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Bakom en sådan formulering ligger nämligen det outtalade antagandet att medborgargarden skulle utgöra ett större hot mot civilisationen än fritt härjande stöldligor, och att privata hämndaktioner mot slödder som utövar grovt våld mot barn skulle utgöra någonting mer olustigt än brotten som föranledde dessa.

När människor tar lagen i egna händer riskerar detta naturligtvis att få svårkontrollerade konsekvenser, men givet hur den svenska verkligheten ser ut vittnar föreställningen om att medborgargarden, hämnare och vigilantes i första hand skulle utgöra en risk om ett samhälle präglat av slavmoral. I den mån de anhöriga till några av de barn och/eller pensionärer som blivit grovt misshandlade av nidingar skulle göra slag i saken och utmäta ett lämpligt och väl avvägt straff för de illdåd som begåtts vore detta måhända någonting vars långsiktiga konsekvenser man hade skäl att oroas över, men också – åtminstone i den mån man inte är död inombords – en källa till djup och omedelbar tillfredsställelse. I själva verket är det snarare frånvaron av hämndaktioner som borde oroa människor, då den anpasslighet vi ser prov på vittnar om ett samhälle där människor tycks ha gjort sig av med sin mänsklighet.

Ord som ”risk” är i sammanhanget exempel på ett språk noga utformat för att främja maktens intressen, och inte allmänhetens. Den egentliga risken består inte i att människor som lämnats vind för våg slår tillbaka, utan i att de vänjer sig. Risken består i att grövre och grövre brott blir till notiser på sidan 7. Risken består i att beskäftiga charlataner vilkas ideologiska drivkrafter är lika starka som deras verklighetskontakt är svag fortsätter att åtnjuta status som sakkunniga. Risken består i att mannen på gatan blir så auktoritetstroende att han offrar både sina barns och åldriga föräldrars trygghet i syfte att hjälpa ett depraverat etablissemang kvar vid köttgrytorna. Risken består i det faktum att en lovande karriär väntar den som vet hur effektivt osynliggöra brottsoffer och förminska livrädda pensionärer. Risken består i att den som stryker makten medhårs hyllas som en modig rebell.

I en nordeuropeisk konsensuskultur kommer förekomsten av medborgargarden alltid att vara ett symptom på problem, snarare än problemet som sådant. Just den nordeuropeiska konsensuskulturen är dock också det perfekta laboratoriet för den som önskar återupprepa Stanfordexperimentet i stor skala. I ett annat samhälle hade situationen aldrig kunnat urarta som den nu har gjort utan att medborgarna på eget bevåg tog sig an problemet, men innan de väldisciplinerade medborgarna i den nordeuropeiska konsensuskulturen slutligen får nog går det bevisligen att på en och samma gång ge kriminella från andra delar av världen en fristad, undandra allmänheten såväl polisiärt som rättsligt skydd och utmåla den infödda befolkningen som rasister.

Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag. Den dag allmänheten får nog kommer Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson yrka på indragna permissioner och slopade straffrabatter samtidigt som miljöpartistiska språkrör gör utspel om vatten och bröd. Då om inte förr torde det stå klart hur radikalt allmänhetens och maktens respektive uppfattningar om vad som utgör en risk skiljer sig åt.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Coronaviruset en prövning av civilisationer

0
Singapore är ett av de ostasiatiska länder som lyckas hålla coronaviruset stången genom strikta kontroller, omfattande förebyggande arbete och nitisk hygien. Foto: Jxcacsi

Coronaviruset fortsätter att spridas över världen och har nu smittat över hundra tusen människor. Eftersom virus sprids exponentiellt så kan man räkna med att tiden det tog att gå från tusen till hundra tusen patienter är densamma som från hundra tusen till tio miljoner. Dvs 1,5 månader. Med undantag för Sveriges statsepidemilog Anders Tegnell tycks den allmänna uppfattningen bland omvärldens myndigheter och experter vara att omkring halva jordens befolkning kan smittas.

Om WHO:s uppskattning om 3,4 procents dödlighet skulle visa sig stämma så kommer en sådan smittospridning leda till lika många dödsfall som spanska sjukan, första världskriget och andra världskriget tillsammans(!). Dessa siffror baseras på erfarenhet av tidigare pandemier, coronavirusets spridningsförmåga och en extrapolering av befintlig data. Epidemi-experternas datormodeller tycks alla landa i ungefär samma kvantitativa slutsats.

Allt oftare kommer dock dessa siffror med en brasklapp: Kina. Den grad av samhällelig mobilisering mot viruset som vi har sett i dess ursprungsland saknar motstycke i historien och finns därför heller inte med i datormodellerna. Tack vare modern teknik och kunskap, internet och smartphones, och, kanske framförallt, en lojal, disciplinerad och plikttrogen befolkning, har man lyckats engagera inte bara myndigheter och offentlig sektor, utan också praktiskt taget varje enskild medborgare i kampen mot coronaviruset.

Och resultaten är mycket upplyftande: varje dag smittas 0,00001 procent av Kinas befolkning och i denna takt skulle det ta 137 000 år att smitta motsvarande halva befolkningen. Men givet att varje smittad person är sjuk i ungefär en månad så kommer Kina med dessa smittotal aldrig ha mer än drygt fyra tusen sjuka vid ett och samma tillfälle (än så länge är det dock fler på grund av den inledande epidemin i Wuhan).

Även länder som Vietnamn och Singapore har lyckats hålla viruset stången genom mycket pro-aktivt arbete med desinfektion av allmänna kontaktytor, inte minst kollektivtrafiken, skanning av resenärer, strikt handhygien och myndigheter som mycket snabbt och med stora säkerhetsmarginaler agerar när misstänkt sjuka visar sig.

Ett virus kan bara spridas till människor som exponeras för det, varför vilket virus som helst i teorin kan stoppas genom grundläggande mänskliga insatser. Dessa ostasiatiska länder har visat att det går även i praktiken och frågan är nu hur väl andra länder kommer klara av en liknande mobilisering. På sätt och vis kan coronaviruset komma att bli en prövning av civilisationer.

Kommer mina föräldrar behöva fly igen?

0
Utslagen stridsvagn från Slaget om Vukovar 1991. Foto: Peter Denton.

Min familj flydde tidigt från forna Jugoslavien innan det krackelerade och inbördeskriget dödade över 100 000 människor.

En brittisk journalist intervjuade en paramilitär som begått krigsbrott och frågade vad de hade gjort med barnen. Soldaten svarade med en gest där han rörde lite lätt på kniven. “Till och med barnen”, frågade journalisten. “Alla”, svarade soldaten.

Tiotusentals människor flydde till Sverige där de fann fred. Hur kunde det gå så snett? Forna Jugoslavien var en mångkulturell, kommunistisk federation med olika grupper som inte ville tillhöra varandra. Vad finns det för lärdom att dra till det mångkulturella Sverige? Försätt läsa så kommer du förstå.

Om man röstade på fel parti eller kritiserade fel person fick man problem.

Sverige liknar forna Jugoslavien med idén om den socialistiska välfärdsstaten. Man lovade jobb och fred till alla som ville vara med. Men om man röstade på fel parti, kritiserade fel person eller strävade efter nationalistiskt oberoende, så fick man problem.

När Tito dog uppstod ett vakuum som snabbt fylldes av multinationalistiska enklaver. Detta accepterades inte av Belgrad och stämningen blev hetsig. Protester utbröt över hela federationen och tusentals greps och fängslades. Dussintals sköts ihjäl i stundens hetta. Fattigdom och historiska och religiösa motsättningar ökade. Resultatet blev Europas största folkmord sedan andra världskriget.

Jag vill minnas att på 1970-talet var Jugoslavien Europas tredje starkaste militärmakt. Så hur kunde landet haverera och så många människor duka under? Svaret ligger i förutsättningen för federationen. Den mångkulturella kommunistiska staten var ämnad att kollapsa. Tribalismen intensifierades. Det uppstod paramilitärer och lokal miliser som smugglade vapen, rånade grannar, sålde droger och kidnappade människor. Organ skördades och såldes. Utöver att den reguljära armén smugglade vapen, mördades poliser och militärer i bakhåll. Det fanns till och med legosoldater från USA och Ryssland som härjade fritt. Det var ett ingenmansland och starkast överlevde.

Sverige kan bli ett nytt Jugoslavien.

Sverige löper nu risk att gå samma öde till mötes. Olika grupper drar åt olika håll. Parallellsamhällen växer fram där svensk lag inte respekteras. Gängen kontrollerar utsatta områden. Det ökande politikerföraktet sprider stigmatisering. Flera rekvisit för ett haveri finns där. Sverige kan bli ett nytt Jugoslavien.

Då uppstår självutnämnda sheriffer som går runt beväpnade och patrullerar över de egna klanerna. Våra utsatta områden fallerar och våldsamma scener utspelar sig. De eskalerande skjutningarna och sprängningarna som vi kan läsa om dagligen signalerar ett lågintensivt inbördeskrig där allmänheten står handfallna. I forna Jugoslavien hade man åtminstone möjlighet att försvara sig eftersom man ägde vapen. I Sverige förfogar allmänheten över arga brev och långa telefonköer.

Det är hög tid att etablissemanget vaknar och att våra politiker tar sitt ansvar. Vill man motverka ett potentiellt inbördeskrig måste staten återvinna förtroendet genom nationell enighet och garanterad välfärd. Alla medborgare, oavsett bakgrund, ska förväntas agera ansvarsfullt och respektera den svenska nationen. De som en gång flytt ska ju inte behöva fly igen.

Mångkultur kan vara en farlig häxbrygd.

Nej till “konservativa” blocket

0
Strävan efter att skapa ett "konservativt block" är en återvändsgränd för SD, menar filosofen Jan Olof Bengtsson.

Det blev katastrof för Dansk Folkeparti i deras “konservativa block” förra året. Nu sägs Socialdemokraterna växa i Danmark med ny stram invandringspolitik, och ta väljare från DF. Tidigare blev det katastrof även för Sannfinländarna i deras konservativa block. Inte ens för liberalpopulistiska Fremskrittspartiet har det gått bra i det norska konservativa blocket – de har nu klokt nog lämnat regeringen. Skillnaderna mellan dessa partier, och mellan dem och SD, ifråga om förhållningssättet till högern, får inte dölja att det finns lärdomar från deras koalitioner som är av betydelse för det svenska partiet.

Den konservativa blockstrategin är fel väg för SD, en återvändsgränd. På något sätt måste vänstern vara med på omläggningen av den extrema invandrings- och mångkulturpolitiken med alla dess konsekvenser på olika områden. Att tro att högern ensam kan åstadkomma denna gigantiska omställning, genom att man helt enkelt medels anpassning ansluter sig till den och påverkar den i denna fråga, framstår som naivt.

I början av februari utlovade Jimmie Åkesson, i Ekots lördagsintervju, stöd till M utan att kräva några poster i en regering efter nästa val. SD ska vara ödmjuka inför dem. Naturligtvis önskar M i verkligheten ingenting högre än att få ett sådant stöd. Att det ska bli opinionsmässigt acceptabelt att motta det, att media ska tillåta det. Att SD ska avväpnas och hela deras enorma kraft ställas i den extremradikala, fortsatt nyliberala agendas tjänst.

Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern.

Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern. Ingenting talar heller för att högern skulle vara mer lämpad än vänstern att genomföra det. Tvärtom är det mer rimligt att vänstern kan bringas att erkänna att den haft fel, att massinvandrings- och mångkulturextremismen var en del av det kapitalistiska systemskifte de tillfälligt lurades eller tvingades ombord på.

Det var främst högern som initierade och verkligen önskade detta skifte, även om det var först under Reinfeldt som det blev uppenbart för alla. På Bohmans och till och med Bildts tid fanns det fortfarande residuer av en äldre borgerlighet som tänkte på näringslivet i åtminstone delvis nationellt ansvarsfulla termer, och till och med hade kvar drag av genuin bildningsborgerlighet. Många kunde knappast förstå den fulla innebörden av den nyliberala revolution som dragits igång, perfiditeten hos den kåkstadsliberalism som var på väg att ta över i deras eget parti och deras egen press.

Delar av den radikalare svenska vänstern har redan omprövat ifråga om denna extremism, och även de danska socialdemokraterna har alltså gjort det. Det är svårt att se att de svenska inte helt enkelt måste följa efter inom kort. SD:s utmärkte tidigare chef för riksdagskansliet, Mikael Valtersson, som även är en god politisk analytiker, framhåller i en kommentar på Facebook att de skulle få ett bra alibi med en invandrare som ny partiledare. Han har rätt. Det kunde bli en succé. Och detsamma gäller för Vänsterpartiet.

Genom det konservativa blocket binder SD på hopplöst sätt in sin definierande profilfråga, den på vilken deras hela deras existens och hela deras framgång beror, i högerns helhetliga politiska paket. Även om de inte kompromissar i den, kommer de kräva att väljarna för att kunna stödja dem i den också stödjer deras blocks högerprogram.

Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull.

Därmed skrämmer de omedelbart bort de många väljare som bara håller med partiet i denna fråga, och förhärdar vänsterpartiernas ledningar i försvaret för den ohållbara politiken. Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull. Och med dem uppges också ambitionen att bli något annat än ett enfrågeparti, att bli ett allsidigt parti med en egen linje på alla områden, ett komplett, regeringsdugligt alternativ.

Av allt att döma, inklusive Åkessons senaste radiouttalanden, är det nu oproblematiskt att laborera helt fritt med de andra profilfrågorna, att plocka, ändra, byta, pussla och stryka med det enda syftet att befrämja det nya Blocket och den stora Enfrågan. Vi har sett denna tendens under flera år. För ett stort antal väljare som inte tror på högern innebär det att de kommer se sig tvungna att fortsätta rösta på vänstern. SD förlorar kraft även för genomförandet av sin huvudsakliga mission.

Vad SD nu tycks satsa på är att få igenom sina krav i den centrala, definierande frågan genom att, medels samarbetet med högern, permanent sänka vänstern i dess helhet. Det är inte bara feltänkt av det skäl jag redan nämnt: högern, med de kapitalistiska intressen som står bakom den, motsätter sig genom själva sitt väsen dessa krav. Det är också ett övermod. Den hittillsvarande och oavbrutna framgången är givetvis inte tillräcklig för en sådan totalt orealistisk uppgift. Men den har skapat denna grad av förblindelse.

Vidare är den konservativa blocksträvan feltänkt inte bara av strategiska utan också av sakliga skäl, givet högerns natur. Även om vi ponerar att strategin skulle lyckas, i meningen att SD får igenom sina krav i Enfrågan, skulle det bara kunna ske till ett mycket högt politiskt pris i de andra frågor partiet tills nyligen drev.

Men detta “framgångsscenario” är givetvis fullständigt osannolikt. Ingenting tyder på att den kortsynta strategin kommer fungera ens i närheten av den utsträckning som är nödvändig. Den enda vägen framåt för SD är att fortsätta växa på den stabila grunden av en egen, självständig, verkligt socialkonservativ ideologi i europeisk mening, som i lika hög grad kan vinna väljare från vänstern som från högern.

Och att tills vidare, tills det är högern eller vänstern eller båda som i tillräcklig utsträckning anpassar sig till SD och inte tvärtom, göra det utan blockbildning, utanför regeringssamarbete. Detta är inte detsamma som att sakna inflytande och inte kunna åstadkomma något. Det är att gradvis och på längre sikt vinna verklig makt.

Besök gärna Jan Olof Bengtssons blogg.

Den snåriga vägen till nationell identitet

0
Hur ska nationell identitet byggas i ett land utan naturlig sammanhållning? Foto: Bengt Nyman/Wikimedia Commons.

Ett standardgrepp i kritiken av det mångkulturella samhället är det i sig korrekta påståendet att när riksdagen i mitten av 1970-talet enhälligt bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt, så var landet fortfarande etniskt sett en av Europas mest homogena nationalstater. Vi hade ett antal förhållandevis små och inte särskilt upproriska nationella minoriteter, vi hade en del arbetsinvandrare från främst Finland och södra Europa, men de flyktingar som Sverige tänkte sig att ta emot hade ännu inte anlänt. Vad politikerna alldeles uppenbart inte förstod var att mångfalden inte i sig själv kan utgöra grunden för en nationell identitet. Det är som att säga att vår identitet är att inte ha någon identitet; eller att vi bör vänja oss vid att vi som medborgare i en nation inte har något gemensamt. Jag tror inte det hade blivit något beslut om att Sverige skulle bli mångkulturellt, om riksdagsledamöterna begripit detta.

Går vi tillbaka till demokratins fulla genomslag med den kvinnliga rösträtten i början av 1920-talet, så var Sverige då – om möjligt – ännu mer homogent. Att vara svensk medborgare och etnisk svensk var samma sak, vilket i praktiken betydde att vi självklart var herrar i eget hus. Därvid uppfyllde vi såväl då som 54 år senare de fyra kriterierna för en etniskt grundad nation:

Delad etnicitet

Delat språk

Delad religion

Politisk kontroll över nationen

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige. I dag är det väl bara ett av dessa kriterier som vi till nöds uppfyller på nationell nivå, nämligen delat språk. Det betyder naturligtvis inte att alla svenska medborgare kan svenska, men för att kunna sköta ett jobb och delta i samhällslivet, så är svenskkunnighet kanske inte ett uttalat krav, men väl en grundförutsättning.

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige.

Letar vi oss bakåt i historien, så är det si och så med svenskheten, i synnerhet inom kungamakten och den politiska ledningen. En av Sveriges absolut bästa kungar, Karl XIV Johan lärde sig visserligen nödtorftigt att förstå svenska men talade aldrig språket. När han kröntes till kung hoppades många att han skulle ta tillbaka den östra rikshalvan, det vill säga Finland – alltså att vi skulle återupprätta en helt annan geopolitisk enhet, än den som vi i dag ser som självklar. Går vi tillbaka till Gustav III så var hovet visserligen svenskt men så franskbeundrande att i praktiken måste man inom hovet behärska både franska och svenska. Franskan ansågs finare än svenskan, vilket inte hindrade Gustav III från att vara en stark anhängare av det svenska språket. Som bekant instiftade han Svenska Akademin just för att främja det svenska språket och litteraturen. Går vi ytterligare tillbaka i tiden så var Gustav II Adolf tvåspråkig och använde svenska och tyska parallellt. Ser vi till hur den svenska krigsmakten var sammansatt, kan vi med lite god vilja påstå att Stormaktssverige var mångkulturellt.

1420 hade tjugo av Stockholms tjugoen borgmästare och rådmän tyska namn. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1300-talet, var tyskan på väg att bli officiellt ämbetsspråk i Stockholm. Hoppar vi därefter fram till vår egen tid talade Gustaf VI Adolf engelska med båda sina hustrur och prinsessan Lilian föredrog engelska när hon intervjuades. I vårt nästan nutida kungahus var engelskan lika viktig som svenskan.

Vad som gällde för kungahusen gällde naturligtvis inte för folket. Men man bör komma ihåg att Sverige före riksradion var uppdelat dialektalt och att dialekterna var så utpräglade att svenskar från olika delar av landet kunde ha mycket svårt att förstå varandra. Går vi tillbaka till medeltiden och Sverige före Gustaf Vasa, så styrde de olika landskapen sig själva efter olika lagar.

Sverige som ett land bebott av svenskar är ingen demokratisk skapelse. På samma sätt förhåller det sig med Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller Holland. Som stater är de alla produkter av politisk och oftast våldsam kamp över territorier, under icke-demokratiska regimer. När dessa stater demokratiseras så tas deras territoriella utsträckning och majoritetsfolk för givna.

Detsamma gäller exempelvis för Japan och Sydkorea, som i århundraden var nationer bebodda av suveräna folk, innan de demokratiserades. Jag skriver detta för att påminna om att när ett land blir en demokratiskt styrd nationalstat så har det ofta en lång tillkomsthistoria. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama urskiljer i boken ”Identity” fyra grundmodeller för hur nationella identiteter skapas.

Den första vägen är att skicka bosättare till nya territorier, att ”tvångsutveckla” dem som bor i ett visst territorium eller att helt enkelt döda dem – eller alla tre formerna för herravälde, i kombination. Att döda en befolkning kallas i dag för folkmord eller etnisk rensning och tillhör inte enbart historien. I det buddhistiska Myanmar förföljs, dödas eller tvingas muslimska rohingyas bort. Etnisk rensning skedde också i början av 1990-talet under Balkankriget. Tidigare har det praktiserats av många länder, exempelvis nutida demokratier som Australien, Nya Zeeland, Chile och USA, där nybyggare tvingat bort eller dödat befolkningarna i de territorier där de bosatt sig.

Den andra vägen fram till en nationell identitet är att anpassa gränserna till ett folk med gemensam kultur, historia och språk. Italien och Tyskland bestod av en rad småstater som nationaliserades under 1860- och 70-talet. Det kan också ske genom separation, som när den irländska republiken lämnade Storbritannien 1919, eller när Ukraina 1991 deklarerade sin självständighet från det forna Sovjet.

Den tredje vägen är att assimilera minoritetsbefolkningar in i majoritetens etniska och språkliga gemenskap. Frankrike var en flerspråkig nation för tvåhundra år sedan men med tiden har lokala språk som provensalska, bretonska och flamländska trängts undan av den parisiska franskan. På samma sätt har immigranter till Argentina och USA, i synnerhet deras barn, lärt sig spanska respektive engelska för att passa in i den dominerande kulturen och kunna avancera socialt. Det Kina som vi i dag ser som så homogent och till 90 procent dominerat av Hankineser är produkten av en tretusenårig assimilation av minoritets­befolkningar.

Den fjärde vägen är att utforma en nationell identitet för att passa till ett redan existerande samhälle, alltså en bakvänd process. Det bästa exemplet är kanske Indien, vars grundare Gandhi och Nehru byggde upp landet kring en ”idé om Indien”, som kunde inkorporera den extremt diversifierade befolkningen. Liknande projekt kan vi urskilja i öriket Indonesien och Tanzania, där tillkomsten av nya nationella språk har som syfte att ena samhällen med många helt olika folkgrupper.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning. Också det man i skolan lär sig om nationens historia är viktigt. Landets musiker, poeter, författare och filmmakare drar sina strån till den gemensamma stacken, när de besjunger och hyllar den egna nationen. Det är effektiva instrument för att hos medborgarna skapa gemenskap och en känsla av att höra samman.

Många teoretiker för modern demokrati har hävdat att en passiv acceptans av en demokratisk trosbekännelse inte är tillräckligt för att få ett sådant system att fungera. Demokratier kräver också aktiva insatser från medborgarnas sida. Den briljante franske politiske teoretikern och historikern Alexis de Tocqueville varnade så tidigt som under 1800-talets första hälft för att i synnerhet i demokratiska stater frestas folket att sätta sig på läktaren och överlåta politiken till politikerna, något som vi idag kan konstatera har blivit typiskt för Sverige och svenskarna.

En framgångsrik demokrati kräver enligt honom medborgare som är patriotiska, informerade, aktiva, offentliga och villiga att delta i den politiska debatten. I denna polariseringstidsålder kan man lägga till att de bör vara öppna, toleranta mot andra synpunkter och redo att kompromissa med sina egna åsikter, för att ett land ska kunna upprätthålla sin demokratiska konsensus.

Det som i dag framstår som mest attraktivt för världens liberala demokratier, med sina mångkulturella befolkningar, är en kombination av den tredje och den fjärde vägen. Utgångspunkten är en öppen patriotism, nationalism eller vad man nu vill kalla bejakandet och stoltheten över att tillhöra den egna nationen. Lyckas inte detta så kommer landet att falla sönder och den liberala demokratin att förlora den grund som den står på, nämligen den nationella identiteten.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand. ”Svenskhet” hanteras i offentligheten som en form av obehaglig extremism. Till detta ska man lägga att det inte är någon hemlighet att EU har som ett av sina viktigaste mål att försvaga de nationella identiteterna och bygga upp en federation med ett postnationellt europeiskt medvetande.

Men även om EU är en demokratiattackerande överstatlig organisation, bör man inte glömma att den haft framgångar som vi alla haft glädje av. Handel och att fritt kunna röra sig och bosätta sig inom medlemsstaternas gränser är mycket värt. Dessutom har man skapat fred mellan Europas båda eviga fiender, om man ser till historien – nämligen Frankrike och Tyskland. Fram växer också ett skikt av unga och välutbildade européer med urbana ideal. De kan tänka sig att bo och arbeta i snart sagt vilken större europeisk stad som helst, liksom att gifta sig och skaffa sig vänner utan att lägga etniciteten som grund.

Även om EU har flera attraktiva drag, för oss som förstått hur nationalism och demokrati hänger samman är det mycket obehagligt att Sveriges regering tillhör en europeisk gemenskap som näst intill anfaller det europeiska land som tydligast bejakar sin egen befolknings intressen, nämligen Ungern under Viktor Orbáns folkligt starkt förankrade politiska ledarskap. Orbán är en ledare av det slag som också tveklöst skulle få det svenska folkets gehör – en kompetent statsledare och folkledare bland en majoritet av rotlösa europeiska politiker, som förlorat sin demokratiska kompass.

Besök gärna Karl-Olov Arnstbergs blogg.

När Silicon Valley blev Gud

0
Techföretagen i Silicon Valley ser sig själva som de nya Gudarna, skriver Julia Caesar. Foto: Patrick Nouhailler.

I en skyddad dal i Kalifornien breder techjättarna ut sig. Här ligger dataindustrins Mecka, Silicon Valley. På de solbelysta sluttningarna skulle vindruvor kunna växa, men här är silikon den största råvaran, den gråa kemiska kiselförening som används vid tillverkning av datorer. Dalen har också absorberat några av världens skarpaste hjärnor vad gäller IT – men dresserat dem i en av de grövsta former av tillämpad marxism och förljugen politisk korrekthet som världen hittills skådat och därmed korrumperat ansenliga mängder begåvningskapital.

Allting i Dalen kretsar kring datorer och digital kommunikation. Baksidan är åsiktskontroll, censur, lögner, manipulation, politisk styrning och bestraffning av dem som inte lyder Dalens agenda. Det överordnade målet är att med alla medel få bort Donald Trump som USA:s president. Han ses som det stora hindret mot att styra världen utifrån Dalens egna extrema vänstervärderingar. När Trump vann valet 2016 blev det startsignalen för en politisk offensiv från Demokraterna och Dalen som sedan har trappats upp med alltmer ohederliga metoder.

Josef Stalin (1878-1953) kunde inte ha gjort det bättre. Han var politiker, diktator i den kommunistiska enpartistaten Sovjetunionen – ett totalitärt imperium som varade i 74 år. I Dalen utövas makten av kommersiella aktörer som inte är folkvalda, som arbetar utan demokratisk insyn och är lika totalitära som något av historiens kommunistiska system. Dalen är vårt nya kommunistiska imperium med totalitära maktambitioner som berörda befattningshavare inte gör några försök att dölja. Grunden är en marxistisk maktanalys där världen befolkas av förtryckare och förtryckta, förövare och offer – dock inte främst mätt i ekonomiska termer.

Dalen har lagt ett annat filter på Karl Marx (1818-1883), en av historiens största skitstövlar, som hellre lät sina barn svälta ihjäl än tog ett hederligt jobb. Dalen väljer att se förtryck utifrån ras, etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, kast, ålder, funktionshinder, religion och identitet. Vi är kort sagt alla förtryckta, och vita heterosexuella män är de utpekade förtryckarna – de som i förbifarten råkade bygga hela vår västerländska civilisation.

Dalen anser att världen är orättvis. Så långt är många beredda att instämma. Det är när det gäller metoderna att ändra på sakernas tillstånd som Dalens agerande skiljer ut sig, frångår demokratiska spelregler och tar på sig rollen av allsmäktig Gud. Dalen vill utjämna och utplåna alla olikheter, gynna alla som de anser vara missgynnade, vända uppochner på alla omständigheter som har utvecklats av evolutionen under miljontals år, till exempel byta ut evolutionens naturliga urval mot ”social rättvisa”, och riva alla hierarkier som människan har byggt lika länge som hon har existerat som art.

”Vi har tillbringat det här århundradets första år med att försöka förstå en kommunikationsrevolution som är så enorm att den får uppfinningen av tryckpressen att framstå som en fotnot i historien.”

Det skriver den 40-årige brittiske författaren och debattören Douglas Murray i sin bok ”The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity”. Han har grundligt gått till botten med vad som döljer sig bakom begrepp som identitetspolitik, intersektionalitet, rasism och sexism. Boken är ett veritabelt reningsbad för alla som känner den politiska korrekthetens mest utflippade uttryck attackera sin sinnesfrid och krypa under skinnet på det sunda förnuftet. Köp den, läs den! De fakta Murray presenterar ligger till stora delar till grund för den här krönikan.

Med skrämmande hastighet har Dalen tillskansat sig makt över yttrandefriheten genom att göra hela den anglosaxiska världen beroende av sina kommersiella tjänster. Deras affärsmodell är satanisk och noggrant utprovad i enlighet med den biologiska och psykologiska kunskap som finns om hur människans hjärna och psyke fungerar.

Så här går det till: Först binder företagen upp dig som kund genom att locka med oemotståndligt attraktiva tjänster som ”alla andra” har och som du alltså också ”måste” ha för att inte känna dig utanför gemenskapen. Här sätts du på prov, ofta utan att vara medveten om det.

Fråga dig själv till exempel: Hur viktigt är det för dig att lägga ut en bild på Facebook på den mat du äter till lunch? Vad är du beredd att offra för att få en samling ”gilla” för bilden på din lunchmat?

Dalens tjänster är uppbyggda så att du upplever ständiga lustkänslor från hjärnans belöningssystem genom att du får kickar av signalsubstansen dopamin när du är online och känner dig uppmärksammad och bekräftad, till exempel när du får ”gilla”, eller när något du har skrivit blir delat på på Facebook eller Twitter. För varje ”vän” du får på Facebook växer din självkänsla.

Kickarna ger så behagliga lustupplevelser att du snabbt blir beroende av dem. När de uteblir kan du drabbas av abstinens och bli stressad, rastlös och irriterad. Utan att du riktigt vet hur det gick till lägger du mer och mer tid på att jaga bekräftelse och kickar. Du har blivit beroende.

Ett beroende av dopaminkickar grundläggs allt tidigare. Idag använder mer än vart fjärde spädbarn internet, visar en rapport från Internetstiftelsen. Bland ettåringarna vart tredje barn. Bland fyraåringarna i stort sett alla. I förskola och skola är digitala verktyg enligt Skolverkets och regeringens beslut obligatoriska från ett års ålder. Från elva år har i stort sett varje barn en egen mobiltelefon. En undersökning gjord av Statens Medieråd 2014 visar att 92 procent av 15-åringarna använde internet i mobilen, och naturligtvis har den andelen ökat sex år senare.

Tonårsflickor är de verkliga högkonsumenterna som surfar mest i sina mobiler, minst tre timmar om dagen. År 2014 använde 75 procent av 16-åriga flickor mobilen mer än tre timmar per dag, enligt Statens Medieråd – en siffra som naturligtvis har ökat sedan 2014. Flickor använder också sociala medier i högre utsträckning än pojkar. Vid 17 års ålder ägnar 43 procent av flickorna mer än tre timmar per dag åt sociala medier, jämfört med 18 procent av pojkarna.

Nästa led i den process som går ut på att binda upp dig i ett livslångt beroende består av att techföretagen utnyttjar ditt behov av grupptillhörighet och din rädsla för att bli socialt utskämd genom att tvinga dig att lyda deras regler, eller ”Community Standards” som Facebook kallar dem.

Som kund har du ett val. Antingen underkastar du dig reglerna – eller också riskerar du att bli utesluten och utkastad i den digitala kylan. Antingen är du godkänd, en som tillhör, en som finns och räknas. Eller också är du ingen. En som inte finns.

Techjättarna vet att driften att tillhöra en flock är en av människans starkaste drivkrafter. Rädslan för att bli utesluten ur flocken kan få oss att säga och göra saker som egentligen går rakt emot vår natur, våra åsikter och vår moral. De här mekanismerna är de maktinstrument som Google och de andra datajättarna i Dalen spelar på.

Den makt de representerar har snabbt vuxit sig så stark att den sätter alltfler viktiga demokratiska spelregler och demokratiska värden, som yttrandefrihet och fri åsiktsbildning, ur funktion. Den åsiktsdiktatur som emanerar från Dalen utgör ett växande och allvarligt hot mot demokratin. Vi är fortfarande bara i början av en utveckling som inte går att överblicka, och den stora allmänheten är ännu djupt omedveten om det hot mot vår frihet som växer sig allt starkare medan vi sover sött och däremellan stirrar i våra älskade mobiler och bidrar till Dalenimperiets maktexpansion.

Mikrobloggen Twitter har hittills varit en ganska fredad zon för Dalens inskränkningar av yttrandefriheten. Men nu är det slut med det. Den 11 februari meddelar Twitter att man från den 5 mars 2020 ska börja svartlista och rensa bort så kallade ”falska nyheter”.

Enligt TT ska ett särskilt team på företaget börja rensa bort inlägg som ”sprider falska eller förvrängda fakta”. Företaget gör det under förevändning att man vill skapa ett ”säkert internet”. Inläggen ska också få en särskild etikett. Twitter ansluter sig med andra ord till samma yttrandefrihetsfientliga policy som de övriga företagen i Dalen.

Ett yttrande som har tillskrivits både den danske dataforskaren vid Aarhus universitet, professor Morten Kyng, och den amerikanske framtidsforskaren Roy Amara (1925-2007) är att det enda som med säkerhet kan sägas om den nya teknologin är att vi överskattar dess inflytande på kort sikt och underskattar dess betydelse på lång sikt. En sak som var och en kan se är att internet, och i synnerhet sociala medier, har utplånat de gränser som tidigare fanns mellan det privata och offentliga samtalet. Sociala medier har visat sig vara ett oöverträffat sätt att saluföra nya dogmer och krossa en motsatt opinion under stövelklacken just när vi som bäst skulle behöva lyssna till den.

Eftersom jättarna i Dalen är privata, kommersiella företag gäller ingen demokratisk insyn eller demokratiska spelregler för deras verksamhet. Google och andra privata företag avgör självsvåldigt vilken information du ska få tillgång till, vilka bilder du får se och vilka sammanhang du ska tillåtas ha inblick i. Exempel på hur det går till återkommer jag till lite senare i texten.

De begränsar inte bara den information du tillåts införliva, de avgör också vad du får ge ut av dig själv. Det är techjättarna som med självpåtagen makt och via sina tiotusentals anställda lägervakter bestämmer om och vad du får säga eller skriva på nätet. På vart och ett av de områden som i dag präglas av galenskap, förvirring och krigsliknande konflikter kring begrepp som tidigare har varit givna i miljoner år – kön, sexualitet, identitet, ras och trans – vet Dalen vad som är det enda rätta och uppfordrar resten av mänskligheten att tycka likadant. Annars väntar straffåtgärder.

Om du skriver något som misshagar Dalen eller anses bryta mot deras godtyckligt påhittade regler bestraffas du genom att – utan förklaring – få ditt inlägg borttaget och bli avstängd för en period eller permanent. Det är på grund av dessa totalitära regler som Twitter kan bannlysa kvinnor från deras plattformar för att ha twittrat ”Män är inte kvinnor” – ett tämligen logiskt konstaterande, här syftande på transmän som påstår sig vara kvinnor.

Detta självklara påstående definieras av Twitter som ”hateful conduct”, det vill säga hatiskt uppträdande. ”Hate speech” är Dalens egen uppfinning, ett verktyg som används på högst godtyckliga grunder. Alla åsikter som inte överensstämmer med Dalens egna klassas helt enkelt som ”hat”, vilket underlättar för datajättarna att stänga av användare och attackera yttrandefriheten.

I slutet av 2018 ändrade Twitter sin ”Hateful conduct policy” så att de permanent kan bannlysa medlemmar som uppgett ”fel” kön på eller kallat en transperson för hens riktiga namn istället för det namn avsett för motsatt kön som personen själv vill kallas. Transpersoner anses av Dalen vara mest skyddsvärda av alla HBTQ-grupper för tillfället. Enligt Twitters beslut måste transpersoner skyddas från feminister, mer än vad feminister behöver skyddas från transaktivister.

Själv har jag ännu inte haft några problem med Twitter, och i getingboet Facebook har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli medlem. Däremot har jag flera gånger utan godtagbar förklaring fått mina podcasts nedtagna av YouTube. I januari 2019 raderades min podd om Egohumanisterna, som bygger på ett referat av den danske författaren Kristian Törnings bok ”Egohumanisterna”. Jag överklagade nedtagningen men har aldrig hört ett ljud från YouTube.

Ett år senare har jag förstått att nedtagningen av min podd var helt i linje med de nya reglerna från slutet av 2018. Enligt dem har Dalen möjlighet att från ena dagen till den andra med olika makt- och straffåtgärder göra dig till en icke-person genom att bannlysa dina åsikter i transfrågan eller vilken annan fråga som helst. Som att hindra dig från att referera en nyutkommen bok.

Det finns en kritisk gräns för så gott som alla rörelser som växer sig tillräckligt stora. Vid en viss tidpunkt tycks de oundvikligen drabbas av inbyggda förstörelsemekanismer som på en organisatorisk nivå yttrar sig bland annat som bristande verklighetskontakt, makthybris och avsaknad av självkritik – mekanismer som vittnar om ett sjukt företagsklimat och snart får företagets utveckling att stagnera. I sina mest perverterade former kan de här fenomenen urarta till utpräglade sektbeteenden med fanatisk-religiösa undertoner; total slutenhet utåt, stenhård kontroll och militärisk disciplin inåt och en kultartad persondyrkan av rörelsens ledare.

Facebook och dess medgrundare och ledare Mark Zuckerberg, född 1984, är inget undantag. Är det en man som du skulle vilja köpa en begagnad bil av? Om du är medlem på Facebook eller anlitar någon annan av hans tjänster göder du och andra honom ändå med värden som motsvarar miljontals begagnade bilar. Dalen uppvisar överlag tecken på religiöst sektbeteende, blind auktoritetslydnad och en sjuk ledarkult i kombination med kärnan i en urspårad kapitalism – extrem girighet – låt vara utklädd till ”social rättvisa” i marxistiska maskeradkläder.

Dalen gör anspråk på att styra världen. Dalen har utropat sig till Gud i en sekt där alla troende förväntas tillbe och underkasta sig Dalens budord och evangelium. Det är därför de uppfattar USA:s president Donald Trump som sin mäktigaste fiende som till varje pris ska bekämpas och tillintetgöras. Trumps valseger 2016 var ingenting som Dalen hade räknat med.

Techföretagen togs inte bara med överraskning och bestörtning, de upplever Trump som ett farligt hot som de vill röja ur vägen. Deras motdrag blev den enorma upptrappning av censur och uteslutningsregler som sedan 2016 är väl synlig på Facebook, YouTube, Twitter, Instagram, Google och all annan verksamhet i Dalen. Merparten av den alltmer totalitära kontroll som drabbar Dalens kunder, till exempel vad gäller lögnerna och hysterin kring ”fake news”, bottnar i skräcken för att Donald Trump ska bli återvald som president i valet i november i år, och att hans makt ska växa ännu mer. Och Trump ÄR ett hot – han gör det avsevärt svårare för Dalen att verka i symbios med globalisterna för deras och FN:s marxistiska världsplan, sådan den kommer till uttryck i Agenda 2030.

Dalen följer en egen inskränkt och kränkande agenda som ingen har röstat fram, som saknar demokratisk förankring och som går på tvärs med rådande folkopinion i större delen av Västvärlden.

Om man till exempel på Facebook skriver namnet på den högerorienterade brittiske opinionsbildaren Tommy Robinson riskerar man att få sitt inlägg raderat. Om ”brottet” upprepas riskerar användaren att få sitt konto blockerat och nedstängt. Det räcker att nämna Robinsons namn, utan att avge några värdeomdömen, för att Facebooks dresserade lägervakter omedelbart ska ingripa.

”Och det är inget fel med det” säger Facebooks kommunikationschef i Norden, Peter Münster, i en intervju i danska Berlingske Tidene: ”Hänsynen till minoriteters säkerhet väger tyngre än yttrandefriheten.” Som om Tommy Robinsons skulle hota minoriteters säkerhet.

Det är ett sensationellt uttalande som klart och tydligt visar att Facebooks agenda är politisk och sätter demokratiskt beslutade lagar ur spel. Facebook har alldeles själv hittat på en regel som upphäver den demokratiskt grundlagsfästa yttrandefriheten och byter ut den mot det politiskt ytterst luddiga och icke demokratiskt förankrade uttrycket ”hänsynen till minoriteters säkerhet”. På vilket sätt skulle nämnandet av Tommy Robinsons namn vara ett hot mot ”minoriteters säkerhet”? Vilka minoriteter avses? Vilken säkerhet? Och på vilket sätt hotas säkerheten?

För Facebook representerar alltså Tommy Robinsons namn en så stor fara att blotta nämnandet av hans namn utlöser politisk censur. Det är väl känt att Dalens politiska atmosfär ligger extremt långt ut på vänsterkanten. Världsomspännande social rättviseaktivism (”social justice”) förutsätts vara det normala hos alla anställda på techjättarna, och personalen genomgår skrupulösa intervjuer och personlighetstester innan de anställs för att sortera bort alla med felaktiga åsikter eller icke godkänd ideologi. Frågorna handlar om mångfald – sexuell, etnisk och kulturell, rasism och sexism – i mycket extrema tolkningar. Politiskt korrekta svar är en given förutsättning för att bli anställd.

För att moderera innehållet på kundernas konton och kunna sparka ut människor med misshagliga åsikter har Google enligt uppgift cirka 10 000 och Facebook cirka 30 000 åsiktspoliser anställda. Antalet ökar hela tiden.

Möjligen agerar techföretagen utifrån skuldkänslor över bristande mångfald, för de praktiserar inte själva de budskap de predikar. Till exempel är bara 4 procent av Googles anställda latinos och futtiga 2 procent afroamerikaner. 56 procent är vita och 35 procent asiater, trots att de bara utgör 5 procent av USA:s befolkning.

Douglas Murray skriver i ett kapitel med rubriken ”The Impact of Tech” i succéboken ”The Madness of Crowds. Gender, Race and Identity”: ”Det är inte lokala traditioner eller ens de mest fundamentala värdena i existerande samhällen som styr det som kommer ut från Dalen, utan mycket specifika åsikter som bara existerar på de kvadratkilometer som är mest besatta av social rättvisa i hela världen.”

Som världens största sökmotor sorterar Google vad du får se och inte se, vad du får läsa och inte läsa. Det är ett mycket effektivt sätt att censurera verkligheten och påverka människor i den riktning Google önskar. Sökmotorn är så stor och viktig att den gett upphov till ett nytt verb – att googla. Du kan lätt undersöka hur Googles styrning går till. Följ med på en guidad rundtur i Googles förfalskade värld!

Bild-googla till exempel på ”Physicists” (fysiker). Bristen på kvinnliga fysiker är påfallande, och det är det ju inte så mycket att göra åt. Men Google kringgår problemet genom att kompensera med andra sorters mångfald som de finner viktig att lyfta fram. På första raden återfinner vi Albert Einstein. På framskjuten plats ser vi den svarte studenten Bienvenu Ndagano vid Wits University i Johannesburg, Sydafrika – som inte är fysiker men hoppas bli det.

Långt bak i en musiksatt lång bildkavalkad över världens 20 mest framstående fysiker finns Marie Curie (1867-1934) som enda kvinna – men det är hon som får agera skyltdocka bland 19 herrar. På tredje raden ser vi Stephen Hawking (1942-2018), som visserligen var en vit man och alltså en förhatlig förtryckare men som får vara med ändå, antagligen för att han led av den svåra sjukdomen ALS, vilket av Google verkar ses som en förmildrande omständighet.

Pröva att bild-googla på ”European Art”! Här skulle man kunna vänta sig rader av konstverk av exempelvis Michelangelo, Botticelli, Rembrandt, Vermeer och van Gogh. Men icke så. Istället får vi på första raden se två bilder av samma svarta afrikanska kvinna och på rad två ännu fler afrikaner, beledsagade av en imbecill artikel med rubriken ”People of color in European art history”. Där får vi lära oss att den europeiska konstens historia ingalunda har någonting med Renoir eller Matisse att göra, utan handlar om svarta afrikaner. Ja, strängt taget har Europa ingen historia alls, det är bara fantasier och bigott önsketänkande som närs av Hollywood och BBC:s kostymdramer, får vi veta.

På rad två lyckas Leonardo da Vincis Mona Lisa klämma in sig på en liten bild. Det är faktiskt förvånande att Google inte har valt den franske ”konstnären” Marcel Duchamps pubertala nidbild av Mona Lisa med pipskägg och mustasch för att förnedra det mest kända konstverket i hela världen som föreställer en vit kvinna. I övrigt är det mörkhyade människor rad upp och rad ner. Det är ren manipulation. Google levererar desinformation, avsedd att indoktrinera dig.

För att sprida ”rättvisa” och ”mångfald” ägnar sig Google åt historieförfalskning. Det yttersta syftet är hjärntvätt, att ge människor en falsk bild av den europeiska konsthistorien. Porträtt målade av eller föreställande svarta människor har knappast förekommit i historien förrän de senaste decennierna när massinvandring från främst Afrika och Asien har förändrat och bytt ut stora delar av Europas befolkning.

Lägg också noga märke till att det numera heter ”people of colour”. Att säga ”coloured people” kan stå dig dyrt, fast det betyder samma sak. Ännu en idiotregel från Dalen och det övriga meningsbärande etablissemanget, som på senare tid har börjat driva den extrema avart av politisk korrekthet som går under namnet ”woke” och som förklarar samtliga orättvisor i världen med rasism och sexism.

När den brittiske skådespelaren Benedict Cumberbatch medverkade i ”Tavis Smiley Show” i den amerikanska tv-kanalen PBS i januari 2015 protesterade han emot att flera av hans brittiska skådespelarvänner med annan etnisk bakgrund än brittisk har lättare att få roller i USA än i Storbritannien. Det var uppenbart att han stod på deras sida. Han råkade bara begå ett litet språkligt misstag som skulle komma att stå honom dyrt. Han sa ”coloured actors”, ovetande om att den politiskt korrekta termen i USA strax innan hade bytts ut mot det godkända uttrycket ”people of colour”.

Det blev ett omedelbart ramaskri från de kategorier som vanligen inte har något annat för sig än att utstöta ramaskrin. Det var nästan som om Cumberbatch hade sagt ”neger”. Han tvingades under förnedrande former be om ursäkt och intyga vilken idiot han var och hur förkrossad han kände sig över den kränkning och skada han orsakat genom att använda denna utdaterade terminologi.

Googla på ”Western people art”. Du kommer att bli förvånad över resultatet. Bild nummer ett föreställer en cowboy beväpnad med automatvapen. Bild nummer två är en svart man. Resten av bilderna domineras av fantasifullt tecknade versioner av infödda indianer.

Googla på ”Black men” – och först nu får du upp vad du söker. Idel svarta män, förlåt ”people of colour”, i ändlösa rader. Behöver jag säga att det är svarta män (och även svarta kvinnor, men de kanske känner sig som vita män?) som fyller raderna även om man googlar på ”White men”?

Resultaten blir alltmer absurda ju längre ner i kaninhålet man gräver. Googles uppfostrande pekfinger vibrerar anklagande över oss alla som i vår enfald trodde att vi skulle kunna få fram de bilder vi söker efter. Fingret får oss att inse dels att våra önskemål är grovt omoraliska, rasistiska och klandervärda, dels att det är Google som står för den enda rätta moralen. Världen är full av förtryckta ”people of colour” – hur kan vi ens komma på tanken att söka efter bilder på vita förtryckare? Hur kan vi över huvud taget besvära Google med tanken att det finns vita människor?

Pröva att googla på ”White couple”, och du får scrolla rejält länge innan du hittar ett vitt par bland alla svarta och blandraspar. ”Black couples” råder det däremot ingen som helst brist på, tvärtom, de finns i överflöd. Alla ler och verkar superlyckliga över att vara ”people of colour”.

Jo, ETT vitt par dyker upp överallt, så frekvent att jag blir nyfiken på orsaken. Bilderna på dem visar med all önskvärd tydlighet hur Google styr vad vi tillåts se och vad vi ska tänka och tycka. Det här paret representerar Googles mänskliga ideal som slår minst tre flugor i en smäll: de både ökar mångfalden på jorden, amorterar på den koloniala skulden och skaffar av ideologiska skäl barn av en annan ras än sin egen.

Aaron och Rachel Halbert, båda vita, presbyterianska missionärer, visste redan innan de gifte sig att de ville adoptera, och de visste också att de ville adoptera ett svart barn. Precis som Google vill de öka mångfalden och utplåna orättvisorna på jorden.

De adopterade två afro-amerikanska barn, en pojke och en flicka, via en adoptionsagentur i Mississippi. De hade inte planerat fler barn, men så fick de höra talas om det nationella embryodonationscentret och möjligheten att få embryon transplanterade – en möjlighet till ännu mer mångfald som de inte kunde motstå. För att de transplanterade embryona skulle passa ihop med de redan adopterade svarta barnen valde paret svarta tvillingembryon – och fick bingo när Rachel Halbert nedkom med svarta trillingar. Så nu har familjen fem svarta barn och känner verkligen att de har gjort en, eller snarare fem goda gärningar.

Det är historier av den här typen som Google älskar och lyfter fram som moraliska föredömen för alla som använder deras sökmotor.

Gör ett litet experiment och googla på ”Gay couple”! En uppsjö av lyckligt leende gay-par fyller bildraderna, alla unga och fräscha med tilltalande utseende. Här har vi ett ideal som Google uppenbart rankar mycket högre än heterosexuella par. Google gillar att laborera med livets uppkomst så att det blir som Google-Gud vill ha det. Allra lyckligast är de gay-par som har skaffat barn med hjälp av en surrogatmamma. För Johnny Lee, 39, och Sebastian Barleben, 42, i New York City behövdes det fyra försök med surrogatmödrar innan de fick sin son Vaughn.

Pröva sedan att googla på ”Straight couple”! Bara på de fyra översta raderna räknar jag till fem lesbiska par. Google vilseleder medvetet och levererar inte de tjänster som kunderna har anledning att förvänta sig av en professionell informationsleverantör. Och det är ingen slump. Det är en mycket medveten strategi utifrån Googles politiska mål.

Den anglosaxiska världen, i synnerhet Storbritannien, Kanada och USA, är utan tvekan mest utsatt för Dalens men även för feministers, transaktivisters, HBTQ-rörelsens och många andra identitetspolitiska rörelsers ansträngningar att vända upp och ner på grundläggande livsvillkor, gå emot folkmajoritetens värderingar och avskaffa yttrandefriheten.

Det finns hur många exempel som helst, men jag nöjer mig med att redovisa två som tävlar i absurditet. Douglas Murray, som själv är gay, berättar i boken ”The Madness of Crowds” vad som hände när en öppet homosexuell man för första gången ställde upp som representant för Republikanerna och för Donald Trump i ett konvent i Cleveland, Ohio, före det amerikanska presidentvalet 2016. Han heter Peter Thiel, och han sa:

”Jag är stolt över att vara gay. Jag är stolt över att vara republikan. Men allra mest stolt är jag över att vara amerikan.”

Publiken applåderade entusiastiskt. Men sedan hände underliga saker. USA:s mest kända gaytidning, Advocate, angrep Thiel i en lång artikel och uteslöt honom ur gayförsamlingens kyrka. Jim Downs, den historieprofessor som skrev artikeln, slog fast att Peter Thiel förvisso är en man som har sex med andra män – men han är inte gay. Man kan nämligen inte vara gay om man har konservativa värderingar och ställer upp för Republikanerna och Donald Trump i ett presidentval.

Peter Thiel är dessutom styrelsemedlem i Facebook och mångmiljardinvesterare i företaget. Han är Dalens mest prominente Trumpanhängare, så han står med ett ben i vardera lägret och löper uppenbar risk att spricka på mitten.

Det andra exemplet handlar om vad man kan tillåta sig om man har ”rätt” kön och befinner sig på ”rätt” sida av identitetspolitiken. I augusti 2018 tillkännagav The New York Times att de hade anställt den 30-åriga dataskribenten Sarah Jeong som medlem av redaktionsledningen. Tillsättningen tilldrog sig intresse, och någon började gräva i Jeongs Twitterförflutna. Det som hittades såg definitivt inte bra ut. Det visade sig att Sarah Jeong (av asiatiskt ursprung) länge hade haft för vana att vräka ur sig vidriga attacker riktade mot vita människor i sociala medier.

Några av hennes tweets löd:

”Är vita människor genetiskt predisponerade att snabbare bli brända av solen vore det väl logiskt om de bara klarar att krypa omkring under jorden som troll.”

”White men are bullshit. Avskaffa vita människor.”

”Åh, jag njuter fullkomligt sjukt av den glädje det ger mig att vara grym mot gamla vita män.”

Hon skrev återkommande ”Döda alla män.”

Detta var några av de tweets som hon skrivit under året närmast innan hon anställdes på tidningen. The New York Times fick naturligtvis kritik för att ha anställt en person som gick till så aggressiva rasistiska attacker mot vita människor. Men Jeong är kvinna, hon är ung och dessutom ”people of colour”, så tidningsledningen försvarade henne utåt, och hon fick behålla sin anställning.

Benedich Cumberbatch (vit man) och Sarah Jeong (asiatisk kvinna) – den ene gjorde en omedveten felsägning av ett enda ord i en tv-show. Den andra postade systematiskt under lång tid oerhört hatiska tweets riktade mot alla vita människor. Cumberbatch tvingades kräla i stoftet och be om ursäkt för ingenting. Sarah Jeong slapp undan, hölls om ryggen och fick behålla sitt högstatusjobb trots att hon gjort sig skyldig till mängder av hatiska och grova rasistiska attacker mot vita människor.

Skillnaden heter identitetspolitik. Med det synsättet är vita män alltid förövare och kvinnor, i synnerhet om de är av annat etniskt ursprung än vitt/kaukasiskt, alltid offer. Alltihop applåderas av vänstern med Dalen i spetsen. Det är så här de vill ha det. ”Divide et impera”, ”Söndra och härska”, kände redan de gamla romarna till.

Dalen söndrar, mer än vi vill se.

Dalen härskar, mer än vi förstår.

Google ser dig. Med hjälp av algoritmer, shadowbanning, förbud, bannlysning och deplattformering av alla som inte tycker som de har de makten att styra, kontrollera och bestraffa dig. För min del är jag med stor sannolikhet (man får aldrig veta) effektivt shadowbanned, det vill säga bortsorterad och osynliggjord av Googles algoritmer. Detta för att mina krönikor och poddar aldrig ska kunna nå stora läsar- och lyssnargrupper.

Google och de övriga företagen kommer inte att sluta censurera frivilligt. Det måste till kraftfull lagstiftning som reglerar och sätter gränser för deras verksamhet. Det handlar inte om normal affärsverksamhet. Vad det gäller är demokratins kärnvärden. Dessutom behövs kraftfull konkurrens från andra kommersiella aktörer.

Det här är en nedslående text, jag vet. Men det är bättre att försöka förstå och söka förklaringar till det som händer, och varför det händer, än att irra omkring i aningslöshetens kaos.

Det växer en proteströrelse mot Dalens makt, både i Europa och USA. En av de senaste rösterna som nått mig är den brittiske skådespelaren, sångaren, låtskrivaren och musikern Laurence Fox, 41. Om ni tycker att ni känner igen honom beror det antagligen på att ni sett honom spela Detective Sergeant James Hathaway i den brittiska tv-serien Kommissarie Lewis (2006–2015).

De senaste veckorna har han väckt stor uppmärksamhet i sitt hemland efter att ha medverkat i BBC:s ”Question Time” den 16 januari – ett politiskt korrekt program som premiärminister Boris Johnson och hans finansminister Sajid Javid nu har förklarat bojkott mot, eftersom de anser att programmet och hela BBC har varit partiska mot Torypartiet under valrörelsen.

Laurence Fox beskylldes i programmet av en kvinna ”of colour” för rasism mot prins Harrys fru Meghan Markle. Han accepterade inte beskyllningarna, pudlade inte och bad inte om ursäkt. Se den korta scenen i det här klippet, och se med vilken triumf i blicken den aggressiva kvinnan ”of colour” anklagar Fox för rasism och utslungar att han minsann är en vit, privilegierad man.

Laurence Fox har också sagt att han undviker att dejta kvinnor som är yngre än 35 år, eftersom de är outhärdligt ”woke” och fullpumpade med rabiat feminism.

”Man kan inte ha en relation med någon som anser sig vara ett offer redan innan relationen har inletts” har han sagt.

På sitt senaste album, ”A Grief Observed”, sjunger han en i mina öron fantastisk låt som han kallar ”The Distance” och som har allt att göra med ämnet för den här krönikan: makten över vår rätt att yttra oss och rätten till våra åsikter.

”They have put something in the water
They seek a cure for the conversation
They stole a march on your indecision
And the first to fall is laughter
Just to quell the long offended
They seek to murder your opinion

The light has been turned down on the age of reason
Replaced by blinding fires that burn wild across the region
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

So I need you more than ever
Need your hands in this resistance
If we’re going to go the distance
And if I ever doubt it
I think about my future
And if I want to live there

The world outside is wondrous wide for a reason
And if you can’t decide, you must blow your own mind for that reason
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

It can be hard to know what feeling
What with all the lies that you’re reading
If it’s hard to say, you may mean it

Don’t be lost thinking about tomorrow
When today is what you are living
Make today your new beginning

The light has been turned down on the age of reason
Replaced by blinding fires that burn wild across the region
For the wrong to rule
The good must just stand idly by

So I need you more than ever
Need your hands in this resistance
If we’re going to go the distance
And if I ever doubt it
I think about my future
And if i want to live there

The world outside is wondrous wide for a reason
And if you can’t decide, you must blow your own mind for that reason
For the wrong to rule
The good must just stand idly by”

Den som vill se mer av Laurence Fox kan se honom här i Triggernometry med Francis Foster och Konstantin Kisin.

Han är exakt vad vi behöver: en vit man som står upp för sig själv, är rak och ärlig och inte skäms det minsta, vare sig för att han är man eller vit.

Det är fullkomligt självklart och alldeles underbart.

Besök gärna Julia Caesars blogg.

30 år sedan det stora sveket mot Sydafrika

0
Istället för att förhandla fram en maktdelning gav F.W. de Klerk bort Sydafrika till Nelson Mandela och ANC. Foto: Wikimedia Commons.

För 30 år sedan, i februari 1990, i ett tal till parlamentet, vände Frederik Willem de Klerk, Sydafrikas siste vita president, ryggen åt sina väljare och svek det förtroende vi gett honom.

Jag säger ”vi”, eftersom de Klerk innan han blev president 1989 var han min parlamentsledamot från Vereeniging-området i dåvarande södra Transvaal, där jag då bodde. (Min familj flyttade sedermera till Kapstaden).

En rad omständigheter gjorde att de Klerk hamnade på presidentposten – ett slaganfall tvingade hans företrädare Pieter Willem Botha, kallad ”krokodilen”, att lämna presidentposten 1989. Men ingenting i de Klerks bakgrund indikerade att han skulle föra den omstörtande politik han gjorde.

I en folkomröstning bland den vita befolkningen 1992 gav 68 procent av väljarna sitt godkännande till de Klerks reformförslag: Makten skulle delas jämlikt mellan Sydafrikas olika folkgrupper. Men de Klerk följde inte sina väljares vilja utan sålde ut både dem och sina egna löften för en chans att glänsa på världsscenen tillsammans med Nelson Mandela.

Som tack för att han, utan motkrav, lämnade över Sydafrika till African National Congress fick de Klerk dela Nobels fredspris med Mandela.

Hur kom det sig att de Klerk blev betrodd att förhandla på uppdrag av en så sårbar etnisk minoritet som Sydafrikas europeiskättade befolkning? Det fanns goda skäl till det: Inför folkomröstningen 1992 hade de Klerk tydliggjort sina åsikter. ”Förhandlingarna skulle bara handla om maktdelning,” lovade han. Vid den tiden litade väljarna generellt på de Klerk, som specifikt hade fördömt ensidigt majoritetsstyre. Sådana val hade i Afrika traditionellt följt mönstret ”en man, en röst, en gång”. Över hela Afrika hade samma sak upprepat sig gång efter annan: Radikala svarta nationalister tog makten och sedan upphörde de politiska valen. Och om de ägde rum var de riggade på förhand.

Bland mycket annat gick de Klerks lojala väljare med på att ta bort förbudet mot kommunistorganisationen ANC. Frigivningen av Nelson Mandela, fängslad sedan 1960-talet för inblandningen i terrorplanering, sågs allmänt som något som skulle gjorts långt tidigare. Namibias självständighet och nedläggningen av kärnvapenprogrammet var andra reformer som den vita minoriteten accepterade och stödde. Faktum är att föregångaren Botha redan innan de Klerk kom till makten hade avskaffat de mest uppseendeväckande delarna av apartheidsystemet.

Vad de Klerks väljare däremot inte var med på var att placeras i en permanent politisk underordning. President de Klerk, som anförtrotts att stå upp för våra strukturella friheter, gick med på en total maktcentralisering. Han föll till föga för ANC:s krav och överlämnade makten utan några som helst ”checks and balances” för Sydafrikas minoriteter: boer, britter och zulus.

När den vanlige väljaren fick klart för sig vad de Klerks egentliga avsikt var gick det inte längre att stoppa.

Med de Klerks samarbete och med starkt påverkan från USA:s förhandlare Herman Cohen, vice utrikesminister med ansvar för Afrika, blev Sydafrikas afrikander, britter och zulus utan minoritetsskydd. Vetorätt, maktdelning och en balanserande andra kammare i parlamentet blev det inget av. Även Sydafrikas nya regioner förvägrades den självständighet gentemot centralmakten det först talades om.

Men av någon anledning ser en ny generation av afrikandiska och brittiska sydafrikaner med vördnad på de Klerk, utmålar honom som en reformator och ger honom beröm för att ha tagit ”landet ur den politiska återvändsgränd hon befann sig i”.

”I dag”, förklarar de Klerk-dyrkaren och journalisten Pieter du Toit, ”är Sydafrika en demokrati med rättighetsbaserade garantier.” Du Toit, redaktör för den stor nyhetssajten News24, är helt allvarlig när han utmålar Sydafrika som ett land som ger sina medborgare ”rättighetsbaserade garantier”. Av den anledning bör vi inte ta du Toit på allvar.

Allmän rösträtt ska inte blandas ihop med frihet. Precis som irakierna lärde sig efter sin ”frigörelse” är valsedeln ingen garanti mot kaos och blodsutgjutelse. Det demokratiska Sydafrika visar tydligt att politiska rättigheter och en papperskonstitution inte garanterar de naturliga rättigheterna till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.

Ett civiliserat samhälle är i slutändan ett sådant där individen kan leva sitt liv obehindrat. Om hon inte kan utföra vardagsbestyr utan problem, vilket värde har då rösträtt och en konstitution? Samhällsstrukturer som skyddar liv och egendom kan alltid förbättras. Men när dessa bålverk mot mobbstyre och förödelse sönderfaller, som de har gjort i Sydafrika, går de sällan att återställa.

Det mest förvirrande stycket i du Toits hyllning till de Klerk är hans historiska motivering till de Klerks beslut att lämna över Sydafrika till ANC: ”När Berlinmuren föll 1989,” skriver du Toit, ”tillsammans med en rad regeringar i östblocket, visste [de Klerk] att det var en tidsfråga innan Sovjetunionen skulle falla samman, och med det ANC: s största supporter. De Klerk förstod att det var rätt ögonblick att agera.”

Låt mig se om jag förstår logiken i att ge upp utan att först ha förlorat: ANC:s största understödjare, Sovjetunionen, var på väg att kollapsa. Därför anser du Toit att tiden var mogen att överlämna Sydafrika till Sovjetunionens satellit, ANC? Det är inte bara fullständigt ologiskt. Det är nonsens.

När de Klerk, pådriven av amerikanska förhandlare, gav bort Sydafrika, var ANC-”hjältarna” ett slitet gäng landsflyktiga kommunistiska föredettingar spridda över Afrika och Europa. Enkelspåriga och apatiska, ofta alkoholiserade män vars främsta beundrare var deras svenska ”groupies”.

Någon med verklig makt däremot var Constand Viljoen, krigshjälte och före detta chef för Sydafrikas försvarsmakt. General Viljoen representerade de mer hårdföra afrikanderna och säkerhetsstyrkorna. Viljoen uppfattade korrekt att de Klerk hade förbisett sitt mandat från, och ansvar inför, väljarna. Han planerade att leda en koalition som skulle ha avsatt den ”frilansande” de Klerk och förhandlat fram för en självständig Boerstat.

Samma sak gällde Mangosuthu Buthelezi, statsminister för KwaZulu-hemlandet, hövding för Zulufolket och deras Inkatha Freedom Party. Hans strävan efter självbestämmande för sitt folk förnekats också.

Buthelezi var innerligt trött på att skuffas åt sidan. Han och hans impis (zulukrigare) var precis lika oregerliga som Viljoen. På samma sätt kämpade han för sitt folks rättmätiga del av det afrikanska paradiset. Men för sin syn på decentraliserad suveränitet för Zululand fördömdes denna zulukunglighet och hans anhängare, nära 20 procent av Sydafrikas befolkning, som reaktionärer av västvärlden. Samma västvärld vars intressen de Klerk kämpade för.

Tyvärr fick vare sig den afrikanska adelsmannen Buthelezi eller boergeneralen Viljoen som de ville. Deras självständighetssträvan var ingen match för de beräknande kommunisterna i ANC och deras skurkaktiga kollaboratör: Frederik Willem de Klerk.

Översättning: Markus Jonsson.

Den nationella vänstern en övergångsfas

0
Flera profiler och många medlemmar har lämnat Vänsterpartiet och Kommunistiska partiet på senare tid, för att röra sig i en mer nationalistisk riktning. Frågan är hur mycket av socialismen som blir när deras resa är över. Foton: Facebook

Under det senaste året har vi sett en rörelse inom vänstern bort från identitetspolitiken och mot en mer realpolitiskt vänsterpolitik, där den traditionella arbetarklassen och dess intressen uppvärderas. Utifrån dagens samhällsutmaningar och dess orsaker så har kopplingen till migration och demografi av naturliga skäl blivit central. “Rent objektivt så påverkar migrationen det mesta; arbetsmarknaden, bostadssituationen, kommunernas ekonomi, jämställdheten – you name it! Och det är främst knegare och vanligt folk som drabbas av brottsligheten. Så att detta är arbetarfrågor är det inget snack om, enligt mig.”, sa tidningen Proletärens nya chefredaktör Robert Wettersten i en intervju i oktober.

Och i december valde den kommunistiska profilen Joe Nilsson att lämna Kommunistiska Partiet för att starta nätverket/partiet Framåt Sverige!. ”En passiviserad och förlamad arbetarklass kan etablissemanget hantera precis som de vill. En välorganiserad och stridbar arbetarklass formar sitt samhälle för flertalets bästa. Behövs då en vänster? Nja det behövs en arbetarrörelse som tar avstånd ifrån existerade vänstern och inte bara tar strid med den – utan avslöjar den.”, förklarar Nilsson i en debatt mot AfS-profilen Jeff Ahl.

Bara dagar efter att Nilsson lämnade Kommunistiska Partiet så gjorde kollegan och partitoppen Nils Littorin i Malmö detsamma. ”I över tjugo år har jag tillhört Sveriges illrödaste sekt, de senaste åren dess högsta ledning. Men nu lämnar jag. Vi som reste avgörande frågor likt ’vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på SD’ behandlades som kättare, avfällingar från den rätta läran”, skriver han i en debattartikel i Expressen, och fortsätter:

”Hammaren och skäran, Lenincitaten och de slitna banderollerna med 70-talets paroller har hängt med sedan partiets grundande, vilket ger ett otidsenligt och främmande intryck. Samtidigt har partiet traskat efter i vänsterns identitetspolitiska ökenvandring. Det har varit feminism, HBTQ, antirasism och en ultraliberal invandringspolitik. När Greta Thunberg i tidskriften Proletären hyllas som vår tids profet och LO-facken bespottas för att inte hörsamma hennes ’klimatstrejk’ är steget till Kyrkans Tidning inte långt.

Den socialistiska pionjären August Palms bevingade ord hänger på väggen vid varje kongress: ’Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk’. Hur falskt klingar det inte när medelklassens frågor och tolkningsföreträde har infiltrerat även detta parti. […] Marx sade att revolutionen blir möjlig först när den härskande klassen inte längre kan och den förtryckta klassen inte längre vill leva på det gamla sättet. För en vänster som varken kan eller vill gå i spetsen för förändringen återstår bara en sista demonstration, fyra och fyra i täta led, bort till museet för att låta sig stoppas upp.”

Nils Littorin är nu partiledare för lokalpartiet Malmölistan, och gör därmed sällskap med Markus Allard, tidigare ordförande i Ung Vänster i Örebro. Allard lämnade Vänsterpartiet 2013, tog med sig en rad medlemmar och startade 2014 Örebropartiet – ett vänsterpopulistiskt lokalparti som fick två mandat i valet 2018. Örebropartiet har dock en bredare publik på nätet, med 15 tusen följare på Facebook och miljontals visningar av deras videoklipp från Örebros kommunfullmäktige, där partiets frontfigur Markus Allard går till hård attack mot det lokala, politiska etablissemanget.

Med sig fick Allard även Malcom Kyeyune, tidigare distriktsordförande i Ung Vänster i Uppsala län, som tillsammans med Allard sedan 2015 driver podden Markus och Malcolm. Dessutom ingår Kyeyune nu även i SD-ideologen Mattias Karlssons nya konservativa tankesmedja Oikos, trots att Kyeyune fortsatt beskriver sig som marxist.

Många vänstersinnade nationalister uttrycker stor förtjusning över den nyfunna vänskapen med den framväxande ”nationella vänstern”. Men den som hoppas på att fenomenet ska kunna leda till en vänstervridning av den ekonomiska politiken i Sverige hoppas nog på för mycket.

Socialismens historiska kontext
Under 1800-talet och fram till omkring förra sekelskiftet hade svenska kvinnor en genomsnittlig fertilitet på 4-5 barn, vilket gjorde att arbetskraften hela tiden fylldes på av ständigt större nya generationer. Samtidigt var anställningsformerna mycket svagt reglerade och utgick ifrån arbetsgivarens behov för stunden. Löntagare erbjöds arbete utifrån efterfrågan på verksamhetens varor och tjänster, vilket ofta innebar stora säsongsvariationer i arbetstid och därmed lön.

Det fanns alltså ständigt ett stort utbud på arbetskraft och för det nya ”proletariat” av industriarbetare som växte fram så var dessutom hantverket ofta lätt att lära sig, vilket gjorde att den anställde var enkel att byta ut.

Sammantaget hade arbetsgivarna ett stort ”övertag” på arbetsmarknaden och det var denna ”obalans” mellan löntagare och arbetsgivare som under förrförra seklet adresserades av socialt inriktade politiker både till höger och vänster. 1800-talets tydligaste exempel är kanske den tyske rikskanslern Otto von Bismarck, som skapade den moderna världens första välfärdsstat med sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, invaliditetsförsäkring och ålderspension.

Men den stora obalans på arbetsmarknaden som fortsatt rådde i de flesta länder i Europa krattade manegen för den moderna socialismen, som kunde växa fram i slutet av 1800-talet genom den första och andra internationalen. Socialismens framfart kom därefter i hög grad att prägla det kommande seklet. Men försök till mer renlärig socialism på statlig nivå ledde till katastrof efter katastrof. Vad som däremot rönte större framgångar var den mer pragmatiska och kompromissvilliga socialdemokratin, vars socialpolitik idag är dominant i Europa – ironiskt nog på bekostnad av socialdemokratin som politisk rörelse som därmed har blivit redundant.

Nationell vänster en historisk parentes
För hundra år sedan, 1920, var skattetrycket i Sverige 9,7 procent – idag är det 44 procent. Och välfärdsstaten är idag omfamnad av samtliga riksdagspartier – ett projekt som allt mer tar sig konturerna av ett maskineri som transfererar ekonomiska resurser från svenskar till invandrare. Med denna utgångspunkt är attraktiviteten i ett nytt socialistiskt projekt inte uppenbar.

Marxismen kom ur en samtidskontext av ett stort och snabbt växande utbud på arbetskraft som skapade en maktbalans där arbetstagare ständigt stod i beroendeställning till arbetsgivare. Men idag är situationen en annan. De som har svårt att få jobb idag är praktiskt taget enbart de som antingen saknar den mest grundläggande kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden, eller som inte vill bosätta sig i en region där arbetstillfällen finns.

Följaktligen har också lönerna i klassiska arbetaryrken ökat. En sjuksköterska tjänar idag 37 000 kronor i månaden och en betongarbetare 33 000. Det fattiga proletariat som vänstern i sin linda kämpade för finns inte längre och det har ersatts av olika former av minoriteter, vars ”kamp” inte i första hand är av ekonomisk eller materiell karaktär, utan snarare är en kulturkamp där ”den svenske arbetaren” är ett hinder eller en motståndare mer ofta än en allierad.

Det är detta nya landskap inom vänstern som har skapat de sprickor vi nu ser konsekvenserna av, när idealister känner sig alienerade och lämnar den nya vänstern för att åter söka den traditionelle svenske arbetaren och dennes intressen. En resa som blir nationell i sin karaktär och som sannolikt kommer sluta med att inte vara vänster alls. Bara nationell.

Hjälp oss tvinga staten slå nästa spik i etablissemangsmedias kista!

0
Foto: Exakt24

Snart fyra månader efter att Exakt24 slog upp portarna så har vårt material setts tre miljoner gånger. Vi har över tio tusen följare i sociala medier och har referats till och fått vårt material visat i etablerad media, bland annat när SVT sände en del av vårt inslag från Östermalmbomben. Det tar tid att bygga upp en ny media, men så här långt har det ändå gott över förväntan när det kommer till vår förmåga att nå ut i och påverka den allmänna debatten.

Det som dock inte har utvecklats lika starkt är det ekonomiska stödet som för vår verksamhet och vår framtida expansion möjligt. Vi hade hoppats kunna publicera allt material helt fritt och att tillräckligt många läsare skulle föredra denna modell och därmed välja att prenumerera för att vi ska kunna fortsätta på så vis. Realiteten är dock en annan och vi har vänt och vridit på hur vi ska lösa situationen.

Att lägga material bakom en betalvägg tar verkligen emot – hela syftet med vår verksamhet är ju att göra skillnad i Mediasverige och därigenom påverka hela den allmänna debatten, vilket i sin tur får konsekvenser ända upp i Rosenbad. Vi kan ju se hur en tidigare jätte som DN idag får marginell spridning på sitt material, och därmed inflytande, på grund av den betalvägg de lägger sina artiklar bakom.

Men vi har en lösning på denna ekvation! Idag lanserar vi Exakt24 Insikt, ett fördjupande magasin integrerat i Exakt24. Och vi gör det samtidigt som vi förbereder för att kunna söka och erhålla presstöd. För varje krona du från och med nu lägger på en prenumeration på Exakt24 insikt så kan du räkna med att staten kommer tvingas skjuta till flera kronor och på så vis får vi flerdubbel ersättning för det material vi låser. En ersättning som stärker hela vår verksamhet och kommer möjliggöra att vi senare i år kan erbjuda mer öppet material än vad som hittills har varit möjligt!

Idag kan du göra en större insats än någonsin för alternativmedia på nätet. Hjälp oss tvinga staten att betala nästa spik i kistan på etablissemangets medier! Teckna en prenumeration nu och var med när vi bygger en oppositionell nättidning med presstöd!

Folkhälsomyndigheten ägnar sig åt propaganda om coronaviruset

0
I ett läge av osäkerhet och oro över den nya virusepidemin så ägnar sig Folkhälsomyndigheten mer åt propaganda än sakupplysning och information. Foto: Holger.Ellgaard

Av de som smittas av coronaviruset och sedan lämnar sjukdomen är det just nu cirka 70 procent som gör det genom att tillfriskna, och 30 procent genom att dö. Andelen som dör sjunker sakta, men avståndet ner till officiella ”2-3% dödlighet” är långt. Denna faktaomständighet avfärdas av Folkhälsomyndigheten och när avdelningschefen Anders Tegnell i tisdags fick en fråga i Aftonbladet om hur många smittade som har blivit friska svarade han:

– Säkert tusentals. Det figurerar en konstig siffra över hur många som har friskförklarats, som är felöversatt från kinesiska. Det finns ingen grund för att det bara är så få som har blivit friska, utan det är långt fler än så, svarade han.

Folkhälsomyndigheten menar alltså att WHO, som Kina är en del av, dag efter dag, vecka efter vecka, publicerar ”felöversatta” siffror om hur många som tillfrisknar från coronaviruset. Och detta mitt under ett epidemiskt utbrott och den hysteri som detta har skapat. Jag slängde mig snabbt på telefonen till Folkhälsomyndigheten för att fråga om vad detta påstående bygger på och hur ”felöversättningen” har gått till. Men varken receptionisten eller presskontakten kunde svara på frågan och de kunde heller inte koppla eller hänvisa mig till någon som kunde. Istället ombads jag att skicka in frågan via epost. Sagt och gjort.

Två dygn senare har jag fortfarande inte fått något svar från Folkhälsomyndigheten. Istället har nya frågor till myndigheten uppkommit sedan dess chef på avdelningen för mikrobiologi, Karin Tegmark-Wisel, under vid lunchtid under torsdagen nu har lanserat ytterligare två teorier om varför den officiella siffran över antal tillfrisknade skulle vara underskattat:

– Sannolikt finns tusentals som blivit friska. Detta kan bero på att kriterier för friskskrivning saknas. Vi har bett WHO att förtydliga detta. En annan förklaring kan vara att fokus är på de sjuka och inte de friska, varför denna rapportering prioriteras ner. 

Folkhälsomyndigheten har nu uttryckt ett påstående och två teorier om varför den ”egentliga” siffran över antal tillfrisknade i coronavirus skulle vara långt högre än officiell data. Något som föranledde ännu ett e-postmeddelande till myndigheten.

Givetvis kan det vara så att Folkhälsomyndighetens gissningar är mer eller mindre välgrundade i till exempel mönster från tidigare epidemier med närbesläktade virus. Men det vore i sådana fall på sin plats att man just så också motiverar sina teorier. Istället framstår det nu mer som att myndigheten ägnar sig åt propaganda snarare än upplysning och sakinformation. Inte särskilt betryggande mitt i en epidemi med ett nytt virus som för bara några dagar sedan nådde Sverige.

Medan institutioner i övriga Europa tenderar att bedöma verkligheten som mer allvarlig än vad den kinesiska regimens officiella siffror gör gällande så sticker alltså svenska staten ut med uppfattningen att siffrorna från Kamrat Kina ”felöversätts” och att verkligheten istället skulle vara mindre dramatisk. Folkhälsomyndigheten har återkommande fått utstå kritik med anledning av hur man har hanterat coronaviruset och ofta tycks värdera lugnande ”signalvärden” högre än smittskydd.

EU-gemensamma minimilöner del av federalistisk agenda

0
EU-kommissionens president Ursula von der Leyen vill flytta över arbetsmarknadslagstiftning från nationalstaterna och till Bryssel. Foto: EU

I morgon väntas EU-kommissionen inleda arbetet med att implementera ett ramverk för att införa en gemensam europeisk minimilön. Ett förslag från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens, och som ska syfta till att stoppa så kallad Brain Drain från Östeuropa, rapporterar Samhällsnytt.

Utöver att förslaget innebär ett stort ytterligare steg i överföringen av makt från de nationella demokratierna och till Bryssel, så är det dessutom för sent på bollen om syftet är att stoppa brain drain från de EU-länder som tidigare låg inom östblocket. Det pågår inte längre någon ”brain drain” ifrån större delen av forna Östeuropa. Till exempel har Ungern – i motsats till flera västländer, bland annat Sverige – en nettoåtervandring av personer födda i det egna landet, samt en omfattande invandring av kvalificerad arbetskraft. Cirka 70 000 arbetskraftsinvandrade till Ungern enbart under 2019, varav de flesta kom från Ukraina och Serbien. Situationen är likartat i Polen och Tjeckien.

Även Slovenien och Baltikum lär idag kunna stå sig väl i lönekonkurrensen, men kan däremot ha svårt att behålla unga på grund av avsaknaden av egna storstäder med de karriärmöjligheter som tyvärr bara miljonstäder kan ge – ett problem som knappast löses genom EU-gemensamma minimilöner.

Det kommissionens förslag i praktiken syftar till är nog i första hand att stärka det federalistiska unionsbygget ytterligare på bekostnad av nationalstaten. Har man väl fört över kontrollen över minimilönerna till Bryssel så är steget litet att fortsätta centralisera arbetsmarknadslagstiftning ytterligare.

Vad gäller brain drain från Östeuropa i jakt på högre löner så är det idag framförallt ett problem för Rumänien och Bulgarien. En mer uppenbar åtgärd för detta problem vore att Rumänien och Bulgarien höjer sina nationella minimimlöner samt – framförallt – genomför omfattande och erforderliga strukturreformer inom sina ekonomier och arbetsmarknader.

20-talet: Ett sekel av socialdemokratisk status quo bryts

0
10-talet var invandringens decennium – 20-talet kan bli återvandringens. Foto: DreamPixer

2010-talet har utgjort slutet av en vänsterliberal cykel som inleddes för ett halvt sekel sedan. De nuvarande migrations-, välfärds- och trygghetskriserna är konsekvenser av ett samhällsbygge grundat i vänsterliberala drömmar. Decennier av målmedvetet arbete inom media, utbildningsväsende, politik och civilsamhälle har lett oss hit. Men nu har detta projekt nått vägs ände – vänsterns privilegium att få tolka verkligheten har nyligen peakat efter åratal av allt mer uppenbart förfall.

Att så är fallet har märkts tydligt de senaste 2-3 åren. Det är nu de konservativa och vetenskapsbaserade perspektiven som vinner mark. I migrationsfrågan började svängningen komma redan 2016, i trygghetsfrågorna och kriminalpolitiken 2018 och i klimat- och energifrågorna kan vi nu se att det vetenskapsbaserade perspektivet äntligen börjar ta plats – efter en vänsterliberal slutoffensiv genom den känsloladdade Greta-rörelsen.

När vänstern nu börjar bli trängd på allvar kan vi vänta oss att aktörer och agendor som fram tills nu ofta dolts bakom fasader och förskönande paroller, kommer att kläs av. När Sverige under 2020-talet får sin första riktiga högerregering i modern tid kan vi också vänta oss ett mer aggressivt motstånd från vänstern och en ökad polarisering.

20-talet kommer i framtiden att ihågkommas genom en våldsam maktkamp och uppgörelse mellan å ena sidan globalister och den liberala vänstern, och å andra sidan nationalister, konservativa och i viss mån även den traditionella vänster som länge har fått stå tillbaka för liberalvänstern. Ett tydligt exempel på det sistnämnda är det nya, socialistiska utbrytarpartiet från Kommunistiska partiet. Även gårdagens utspel av den före detta S-ministern Aida Hadzialic som vill att svenska Socialdemokraterna går samma väg som sitt danska systerparti (som i invandringsfrågan har gått längre till höger än Sverigedemokraterna).

I praktiken kommer 20-talets stora politiska strid framförallt stå om demografin: Vilka ska bo i vårt samhälle? Vilkas värderingar, traditioner och kultur ska lyftas? Vilka ska gynnas av vår sociala och ekonomiska politik? Under vänstern samhällsbygge har svaret genomgående varit ”invandraren” och ”den sexuella minoriteten”. Efter det politiska paradigmskifte vi nu är på väg in i kommer det istället vara ”majoritetsbefolkningen”, ”den breda medelklassen” och ”familjen”.

Det politiskt mest perfekta samhälle är ett där medelklassen har kontrollen och utnumrerar båda de andra klasserna. – Aristoteles

Med det nya samhällsbygget kommer även en ny ordning i välfärdsstaten behöva etableras. Den gamla modellen är just nu på väg att kollapsa helt, trots skattehöjningar. Och det kommer bli svårt att återskapa den gamla modellen i ett nytt Europa där andra länder redan kan konkurrera med både lägre skattetryck, bättre skola och bättre tillgänglighet i välfärden.

När vänstern inledde sitt samhällsprojekt omkring 1970 så hade Sverige bland de högsta lönerna i världen, vilket gjorde att vi kunde beskatta medborgarna hårt och ändå erbjuda konkurrenskraftiga nettolöner. Där är vi inte längre. I takt med att lönegapet mot omvärlden minskar är Sverige ett land som allt mindre ter sig attraktivt för den med högre utbildning och kompetens. En kommande svensk högerregering kommer behöva bygga en samhällsmodell som istället är oattraktiv för den som har lite eller inget att tillföra, för att gynna den som vill och kan bidra.

10-talet var invandringens decennium – 20-talet kan bli återvandringens
Ombygget av välfärdsstaten är också nyckeln till den humana och fungerande återvandring som är helt nödvändig. Om Sverige inte längre framstår som ett smörgåsbord av bidrag, ”gratis” välfärd och statligt subventionerade jobb så försvinner den dragningskraft som har legat bakom en stor del av de senaste decenniernas välfärdsinvandring. Och om denna förändring kombineras med generösa återvandringsbidrag så kanske en återvandring i storleksordning uppåt en halv miljon inte är helt orealistisk.

En stor återvandring skulle också frigöra fler bostäder än vi behöver, vilket i sin tur möjliggör den definitiva uppgörelsen med 68-vänsterns magnum opus: Miljonprogrammet. En omfattande återvandring kombinerat med en konservativ kulturpolitik bör möjliggöra ett program för rivning av Sveriges miljonprogramsområden – kanske med undantag för några få avskräckande exempel som kan lämnas för eftervärlden att beskåda.

Förändring kommer inte om vi väntar på någon annan person eller tid. Vi är de vi har väntat på. Vi är förändringen vi söker. – Barack Obama

Om det konservativa blocket lyckas gripa regeringsmakten om tre år, efter nästa riksdagsval, så lär de få ett optimalt utgångsläge att ta över styret av Sverige. När allting är så vanskött som det rimligen kan bli, när ekonomin är i botten och välfärden krisar – då är det också som lättast att åstadkomma förbättring. Tar man tillfället i akt och vågar sig på så omfattande reformer som ett sådant momentum möjliggör – då har man också potential att bli den nya normen i svensk politik och bli omvalda både en och två gånger.

Det ligger i korten att 2020-talet blir det decennium då ett sekel av socialdemokratisk status quo ersätts med något nytt. Och det ligger ett tungt ansvar på Jimmie, Ulf och Ebba att bygga en solid och långsiktig grund för detta nya.

Riskbeteende och skuld inte samma sak

0
Foto: Public Domain

Under fredagen greps Ahmed, 22, på sannolika skäl misstänkt för mord på sin 17-åriga flickvän Wilma Andersson i Uddevalla. Vi vet ännu inte säkert vad som har hänt Wilma och vem eller vilka som är gärningsmän men nyheten har gett nytt bränsle till den ständigt återkommande debatten om riskbeteenden hos brottsoffer och huruvida detta är ett skuldbeläggande ämne att ens röra vid.

Egentligen orättvist så eftersom det i nuläget inte finns något som styrker uppfattningen att Wilma skulle ha utsatt sig för onödiga risker genom att inleda ett förhållande med den drygt fem år äldre invandraren från Irak. Inget som har framkommit tyder på att Ahmed är någon ”värsting”, ”muslimsk fundamentalist” eller ens dåligt integrerad. Däremot förekommer det uppgifter om att han ska ha varit ”extremt svartsjuk”, men om detta stämmer och huruvida det i sådana fall enkom handlar om personlighetsdrag – eller om det även finns kulturella aspekter bakom – kan vi ännu bara spekulera i.

Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att när jag genom åren har läst förundersökningar och domar i grova vålds- och sexualbrottsmål så är det beklämmande ofta som det framkommer att offren – i regel unga svenska tjejer – har utsatt sig för mycket stora risker. Detta för inte på något sätt över skuld från gärningsmän till offer – men det är för den skull inte en oviktig aspekt att uppmärksamma och prata om.

ofta har offren – i regel unga svenska tjejer – utsatt sig för mycket stora risker

Tyvärr kör denna diskussion nästan alltid fast och det bildas två läger som gräver ned sig i varsin djup skyttegrav. På ena sidan har vi de okänsliga och kategoriska, med kommentarer i stil med ”Hur kunde hon ha ihop det med en ’sådan’?!” eller ”Vilken svensk tjej åker nattbuss i ett sådant område?!”. På andra sidan har vi de överkänsliga och lättkränkta som anser att varje försök att över huvud taget diskutera riskbeteenden per automatik är ett skuldbeläggande av offren.

Som så ofta i dagens svenska samhällsdebatt så är polariseringen stor och bristen på nyanser, konstruktivt utvärderande, lärdomstagande och informationsöverförande påtaglig. Det finns framförallt två sätt att minska grova överfallsbrott. Det ena är så klart att minska antalet gärningsmän på våra gator, vilket kan åstadkommas genom längre straff, mer polisiära resurser, minskad invandring och ökat antal utvisningar.

Men så länge som Sverige har våldsbrottsstatistik som ett sämre u-land så bör även hederliga medborgare förhålla sig till detta faktum. Det är inte säkert för en svensk tonåring att knata igenom ett av landets getton/utanförskapsområden. Det är klokt att vara försiktig med vem man ger sig i lag med och vissa attribut bör väcka varningsklockar. Det kan till exempel handla om unga killar som umgås i gäng, har en aggressiv attityd, ägnar sig åt bruk eller handel med knark eller vapen, har bakgrund i Afrika eller Mellanöstern och bor eller rör sig i getton.

så länge som Sverige har våldsbrottsstatistik som ett sämre u-land så bör även hederliga medborgare förhålla sig till detta faktum

Det betyder inte att det inte finns pålitliga och goda människor som bär ett eller fler av dessa attribut – men räkna inte blint med det. För många är detta kanske självklarheter, men utifrån de omständigheter som allt för ofta framkommer i aktuella våldsbrottsfall så är naiviteten fortfarande utbredd i Sverige. Detta är så klart inte brottsoffrens fel, utan snarare ”samhällets” i en vidare bemärkelse.

Skulden för brottsoffers och andra medborgares naivitet vilar främst på de makthavare inom media och politik som direkt efter att Ahmed hade blivit gripen publicerade ett hyllningsreportage till den misstänkte mördaren. De makthavare som nu säger att Malmö är ”tryggare än någonsin” och att de bombdåd som förekommer i staden kan vara utförda av sverigedemokrater. Skulden ligger på de makthavare som lyfter fram tungt kriminella i TV på bästa sändningstid och på vår statsminister som leende poserar med en illegal invandrare dömd för sexbrott mot en 14-årig konfirmationsflicka.

Så tala för all del om brottsoffers riskbeteenden. Men gör det med lite finkänsla och ha framförallt skuldbilden klar för dig. För gärningsmannen är alltid ansvarig för sin handling. Och brottsoffers naivitet bör framförallt våra makthavare skuldbeläggas för. Låt dem höra det.

Kan vi lita på Moderaterna?

0

Ulf Kristerssons offentliga och ”förbehållslösa” ursäkt till invandringskritiker är på många sätt historisk. Jag har då aldrig varit med om att politiker bett om ursäkt på det här sättet.

Facebookinlägget är förvisso ingen motorsågsmassaker mot det egna partiet, men Kristersson riktar en känga mot Reinfeldterans vansinniga massinvandringspolitik. Det är förstås ett minimikrav, men en bra start för en man i Kristerssons skor. Min inre ”moderatolog” ställer därför frågan: Kan vi lita på Moderaterna?

Innan ni greppar högafflarna: Nej, det handlar inte om att jag helt plötsligt tror att Kristersson har blivit en av oss, eller ens att han är särskilt genuin. Låt oss få det ur vägen direkt. Han är samma gamla karriärpolitiker som han alltid varit.

Men kanske, kanske kan han göra något gott oavsett vad hans underliggande motiv är. Istället för att ständigt leta fel och döma Kristersson för saker ha sa och tyckte för 1, 10 eller 25 år sedan måste vi fundera på om och hur han kan bli användbar för oss.

Istället för att ständigt leta fel och döma Kristersson för saker haN sa och tyckte för 1, 10 eller 25 år sedan måste vi fundera på om och hur han kan bli användbar för oss.

Redan tonen i inlägget indikerar ett moraliskt skifte. Så länge jag kan minnas har minsta kritik av det mångkulturella projektet varit tvunget att lindas in i lager av sockervadd och bomull. Den som tagit sig rätten att problematisera någon aspekt av massinvandringen har först varit tvungen att svära trohet till det övergripande folkutbytesprojektet. Det har aldrig hjälpt, men så har det i alla fall varit.

Kristerssons text är befriat från den typen av ”inlindningar”; vad han inte skriver är i detta fall lika intressant som det han skriver. Texten är heller inte riktat till invandringskritiker utan till medlemmar och sympatisörer av Moderata samlingspartiet. Och i ett slag har Kristersson relegerat öppna gränser-förespråkare till andra klassens medlemmar i Sveriges näst största parti.

Om det ”konservativa block” Jimmie Åkesson har prata om sedan 2015 någonsin blir verklighet står fortfarande skrivet i stjärnorna. Men omständigheter – Sveriges snabba förfall såväl som partipolitiska ställningstaganden (egna och andras) – har målat in M och KD i ett hörn. Kanske inser Kristersson att enda sättet för honom att uppnå det han drömt om sedan han var Muf-ordförande i början av 1990-talet – att bli statsminister – bara kan ske genom ett ”höger”-samarbete. Och som det verkar anser han att minskad invandring är ett pris värt att betala för att nå dit.

Även ett opålitligt systemparti som för tillfället vill minska invandringen är bättre än ett som inte vill göra det.

Så kan vi lita på Moderaterna? Nej, det går inte. Partiet har i årtionden inte bara varit kroniskt oförmögna att ändra Sveriges kurs, utan varit en del av problemet. Vid varje vägskäl det senaste decenniet har man valt fel riktning. Men även ett opålitligt systemparti som för tillfället vill minska invandringen är bättre än ett som inte vill göra det.

Staffanstorpsfilmen för ärlig för etablissemanget

0
Det kriminella ungdomsgänget är i Malmö är förvisso vitt, men det är inte tillräckligt propagandistiskt för att uppväga att även den svenska medelklassfamiljen är det. Foto: Staffanstorps reklamvideo

”Det här är det vidrigaste tilltaget jag sett på länge” skriver Reinfeldts före detta talskrivare Moa Berglöf, känd för ”öppna era hjärtan-talet”, om den omtalade reklamfilmen för Staffanstorp – en moderatstyrd kommun som Bergglöf här om dagen dessutom benämnde som ”blåbrun”, rapporterar Fria Tider. ”Äkta heimatkunst…blond und boden”, twittrar Dagens Nyheters politiska redaktör Per Svensson.

Filmen handlar om en svensk barnfamilj som lämnar otrygghetens Malmö för det gemytliga och vänliga lilla Staffanstorp. En berättelse som i allra högsta grad återspeglar verkligheten. Redan 2003 rapporterade SR att barnfamiljer lämnade den mångkulturella staden.

– De som lämnar Malmö är framför allt barnfamiljer, sa Kenneth Hvarvenius, statistiker på stadskontoret Malmö stad.

– Barnfamiljerna som lämnar Malmö har tidigare år sökt sig till kranskommunerna men nytt är att det har blivit vanligare att de flyttar längre ut till andra skånska kommuner.

Barnfamiljerna följdes snart av andra invånare och 2015 skedde ett trendbrott då Malmö fick ett utflyttningsnetto mot närliggande kommuner – en trend som sedan har hållit i sig, vilket Fria Tider skrev om 2017.

– Vi har ett negativt flyttnetto mot närliggande kommuner. Det är många barnfamiljer som väljer att flytta, sa Peter Karpestam, samhällsstrateg på Malmö stad, till Sydsvenskan.

Och senast för ett par veckor sedan så gjorde DN ett reportage om en svensk barnfamilj som nu lämnar Malmö på grund av otryggheten, för just Staffanstorp.

Så varför har vänsterliberala opinionsbildare problem med Staffanstorps nya reklamfilm? Jo, därför att den är för ärlig. Barnfamiljen som i filmen lämnar Malmö är rakt igenom vit – något alltmer sällsynt i dagens Reklamsverige. I filmen blir de dessutom antastade av ett ”ungdomsgäng” i Malmö – även det för nära verkligheten för att vara acceptabelt för Sveriges politiska etablissemang.

Faktum är att den enda del i vilken man kan anklaga filmen för att vara följugen, är att det kriminella ungdomsgänget uteslutande består av killar med typsikt nordiskt utseende. Detta återspeglar givetvis inte alls verklighetens Malmö, men sannolikt har filmmakarna gjort övervägningen att detta är ett mått av censur som krävs för att man inte ska straffa ut sig helt i dagens svenska debattklimat. Uppenbarligen underskattade man det svenska etablissemanget.

Faktum är att den enda del i vilken man kan anklaga filmen för att vara följugen, är att det kriminella ungdomsgänget uteslutande består av killar med typsikt nordiskt utseende

Så när liberala krafter nu upprör sig över Staffanstorps ”blond und boden”-film så är det inte för att filmen är propagandistisk – utan för att den inte är tillräckligt propagandistisk. Man gjorde rätt som lät svenska pojkar utgöra Malmös kriminella ungdomsgäng i filmen, men man skulle även ha censurerat medelklassens barnfamilj som lämnar staden för en trygg kranskommun.

Än en gång bevisar Sveriges vänsterliberala ”journalister” att de mer bör betraktas som politiska aktivister. Med en totalitär agenda där man gör processen kort med den som yppar kritik mot ”partilinjen”.

Därför tonar SD ned konservatismen

0

En ny plattform för oppositionen

0

I ett medielandskap dominerat av staten samt några få privata aktörer är behovet av utmanande medier skriande. Häri ligger också förklaringen till så kallad “alternativmedias” framväxt och professionalisering på senare år. Det blåser idag upp till mediekrig i Sverige mellan etablissemangets medier och de nya, “alternativa” och utmanande medierna. Exakt24 kan ses som en truppförstärkning på den senare sidan.

Exakt24 drivs av personer med bakgrund inom de nya medierna. Med Exakt24 vill vi bidra med analys, diskussion, stort fokus på rörlig media och en plattform öppen för oberoende och kritiskt tänkande skribenter, reportrar och debattörer. Sajten drivs gemensamt av dess medarbetare och skribenter och vi delar på intäkterna från de läsare som vill stötta vår verksamhet.

Chefredaktör för Exakt24 är Erik Almqvist, med en politisk bakgrund som presstalesman och senare ekonomiskpolitisk talesman för Sverigedemokraterna. På senare år har han även varit engagerade inom de så kallat alternativa medierna.

– Exakt24 blir nästa steg i alternativmedias evolution. Vi har inte kommit för att konkurrera med andra nya medier – vi är här för att tillsammans med andra uppstickare konkurrera ut etablissemangets megafoner, säger Erik Almqvist.

Ansvarig utgivare är Sanna Hill, även hon med bakgrund inom Sverigedemokraterna där hon bland annat har suttit i distriktsstyrelsen för ungdomsförbundet. Hon har även regelbundna uppdrag som valobservatör i bland annat Afrika. De senaste åren har Sanna varit med och byggt upp Nya Tider – Sveriges första nyhetstidning i modern tid som inte har en socialistisk eller liberal inriktning och som har beviljats presstöd. I dag är hon viceredaktör för tidningen.

– Min erfarenhet från Nya Tider är att det går att ta sig an etablissemangsmedia – även i deras eget format och med deras metoder. Genom Exakt24 kommer jag vara med och ta denna strategi till en ny nivå. Om tio år är det etablissemangets medier som betraktas som alternativa!, säger Sanna Hill.

En annan central medarbetare på redaktionen, samt programledare för Exakt24:s bokprogram Parnassen, är Markus Jonsson. Jonsson har tidigare varit pressekreterare åt det dåvarande finansborgarrådet Sten Nordin (M). Han har även varit ledarskribent på Östgöta Correspondenten och Barometern samt chefredaktör för såväl SD:s tidning Samtiden som Moderata Ungdomsförbundets tidning.

– Det är just min bakgrund inom ”etablissemanget” och mina insikter därifrån, som motiverar mig att vara med och bygga upp alternativ. Det är inte värdigt Sverige en politisk och medial regim där man värnar åsiktskorridorer och bevakar varandra, förtrycker oliktänkande och verkar för andra intressen än svenska folkets och det fria ordets, säger Markus Jonsson.