måndag, 21 september, 2020
måndag, september 21, 2020

Avsentimentaliseringsverket

0
Myndighetschefer och statsanställd personal måste lära sig att statens uppgift inte är att vara sentimental, menar veckans debattör. Foto: Pixabay

Den nye generaldirektören blickar ut över det femtiotal chefstjänstemän som tvångskommenderats till den nyinredda och eleganta föreläsningssalen. Där sitter också högt uppsatta chefer från Rädda Barnen och Röda Korset. De ser inte glada ut, men när makten kallar så lyder man. Det nyinrättade Avsentimentaliseringsverkets generaldirektör harklar sig och inleder:

”Välkomna alla ni som har blivit utvalda som deltagare i vår första kurs. Avsentimentaliseringsverket, denna nyinrättade myndighet, är den 342:a svenska myndigheten som lyder direkt under regeringen.”

Han går raskt vidare:

”I denna introduktionsföreläsning ska jag tala om vad staten är och kan göra. Vi ska också tala om vad staten inte är och inte bör göra. Enkelt uttryckt har godhetsindustrin tagit sådana proportioner att ett stort antal medborgare blivit godhetsknarkare. Det handlar med andra ord om ett slags missbruk av medborgarnas känslor. I detta har de gott eldunderstöd från medierna och deras sentimentaliserande verklighetsbeskrivningar.

Ett exempel är de så kallade ensamkommande flyktingbarnen. Det är ju ytterst sällan det är barn som kommer. De som beviljas asyl är unga människor, färdiga att påbörja eller redan en bra bit in i sina vuxna liv. Ensamkommande flyktingbarn är ett starkt sentimentaliserande begrepp. Barn, alldeles ensamma i världen! Det är naturligtvis en första gradens angelägenhet att hjälpa dem. Bara det att de är ju inte barn. Det är ensamkommande ungdomar och att använda en korrekt rubricering bör ni se som ett viktigt inslag i avsentimentaliseringsprocessen.

Sedan, ensamkommande blir ju också lite missvisande eftersom det antyder att de tagit sig hit på egen hand. I själva verket är det flyktingsmugglare som tagit präktigt betalt av ungdomarnas släktingar eller familjer för att föra dem till Sverige. Det är långt att åka, Afghanistan och Sverige är ju inte grannländer precis. Ni vet varför det sker. Dessa unga män – ja det är ju inte många unga kvinnor som kommer – har en mycket god chans att beviljas asyl här och på så sätt få en bättre framtid. Kanske kan de också ta hit sina nära och kära så småningom. Det är därför de emellanåt bland kritiker kallas för ankarbarn. Men barn och ensamkommande. Nej nej nej! Vi måste återerövra ett sakligt myndighetsspråk. Hädanefter ska de kallas asylsökande ungdomar, men bara om de är under tjugo år. Är de äldre än så ska de kallas för asylsökande, ingenting annat.

Detta är en avprogrammeringskurs. Det räcker därför inte med att ni lyssnar och antecknar vad jag säger utan nu vill jag att ni säger efter mig tre gånger: asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar, asylsökande ungdomar!”

Åhörarna gör det som myndighetschefen begär, inte taktfast och inte i kör. Motviljan går inte att ta miste på. Men de gör det. De är som sagt ditkommenderade och vet att om de sätter sig på tvären så kan det resultera i en plump i värdegrundsprotokollet.

”Från och med nu är det inte tillåtet att i tjänsten kalla ungdomarna för barn”, slår verkschefen fast. ”Som ni förstår får det konsekvenser. I avsentimentaliseringen ingår att stänga de institutioner som byggts upp för ungdomarna därför att de betraktades som barn. Och hör upp, dessa ungdomar ska hädanefter komma i andra hand. Staten har beslutat att prioritera svenska ungdomar!”

Det börjar sorla upprört i bänkarna. Generaldirektören tittar strängt på dem. Svenska ungdomar i första rummet! Nya revolutionerande idéer! Men han har sitt uppdrag och tror sig sitta säkert i sadeln.

Föreläsningen fortsätter:

”Ännu har vi inte någon lagstiftning, men vi arbetar tillsammans med Justitiedepartementet och har gott hopp om att på lite sikt kunna avsentimentalisera hela den svenska tjänstemannakåren. Åtminstone på arbetstid. Det finns emellertid områden där jag inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga. Facebook och Twitter har kommit att bli ett slags godhetsimperier. Här frossar medborgarna i att visa upp sin empati för varandra. Det kunde de väl få göra utan att staten måste lägga sig i, om det inte vore så att det vanligtvis landar i att de ställer krav på staten. Empatiska krav! Sentimentala krav! Det är därför nödvändigt att säga några ord om vad som är statens uppgift. Kärnverksamheten så att säga.

Staten utgör och ska utgöra ett förutsägbart system av rättigheter och skyldigheter. Staten ansvarar för territoriets säkerhet och nationens långsiktiga finansiella bärighet. Detta är grunden för det välfärdssamhälle vi lever i. Vill vi behålla det samhället måste staten sluta att tumma på regelverket. Medborgare kan och ska vara empatiska, men det tillhör inte det statliga åtagandet. Kräv inte empati av staten. Staten har inte känslor. Staten tar inte individuella hänsyn. Staten pekar med hela handen och det är lagen som gäller.

Vi måste alla lära oss vad som är statens uppgift och här kan det inte finnas någon gråzon. Det gäller till exempel för de illegala invandrare som befinner sig i landet och som av bland annat Röda Korset och Rädda Barnen kallas för papperslösa. Lika vilseledande som att kalla inbrottstjuvar för nyckellösa. Ibland kallas de också för flyktingar, papperslösa flyktingar. Sentimentalt och avskyvärt som myndighetsspråk. Hur ska man veta om någon som inte har några identitetshandlingar är en flykting? Myndigheterna har fram tills nu betraktat dessa illegala invandrare som sitt problem. Från och med nu är det de asylsökandes problem och kan de inte visa upp godtagbara identitetshandlingar, så kommer inte deras asylansökningar att prövas. De kommer helt enkelt inte in i landet.

Som avslutning innan den säkert efterlängtade kafferasten tycker jag att vi ska sjunga en liten visa ihop. Att sjunga tillsammans har alltid varit kollektivt sammanbindande. Res er och kom upp här på scenen, allihopa! Det blir trångt men nu ska vi leka. Det är en mycket gammal lek som vi med en annonsbyrås hjälp format om för våra behov. Ni kan nog alla namnet: Bro Bro Breja.

Leken handlar om att man går över en bro, blir stoppad, och får betala tull innan man får fortsätta. Förr måste bönderna alltid betala tull vid särskilda tullportar innan de fick ta in sina varor i staden. Så vi utser två tullare, två gränsbevakare. Se här Röda Korset och Rädda Barnen, kom hit! Ni ska fatta varandras händer och sträcka upp dem så att de bildar en bro. Alla ni andra håller varandra i händerna och i en lång rad går ni under bron och så sjunger allihopa:

Bro bro breja
Stockar och stenar
Alla goda renar
Ingen slipper här fram, här fram, här fram
Förrän han visar sitt pass och sitt namn
Vad heter han?
Nu åker armarna ner och fångar en av dem som vill passera. Ingen släpps igenom som inte kan visa upp sina pass. Ni fäller ner händerna och fångar den som visar minsta tvekan. Se så, alla ni andra, fram med era plånböcker och körkort eller vad ni nu har för identitetshandlingar. Och ni gränsbevarare, när ni fångat någon så gungar ni den infångade fram och tillbaka medan ni sjunger:
Har du inga papper du
Papper du, papper du
Har du inga papper du
Ja eller nej?

De som svarar nej får gå och sätta sig igen. De får inte vara med!”
Deltagarna ser på varandra. Det är förvirrat. Vad är det som pågår? Var är ansvarstagandet för alla världens flyktingar? För barnen?
”Sätt igång nu, sjung och köa för att komma igenom. Sjung!”

Efter en viss förvirring hittar de en ordning och minerna blir lite gladare. Faktiskt, snart är stämningen på topp. De sjunger högt och viftar med sina körkort och andra inplastade identitetshandlingar.

Den nytillsatte generaldirektören ser ut över dem. Han frågar ”Tycker ni det här är galenskaper?” Han får visserligen inget svar men det verkar inte behövas. ”Ja, visst är det knasigt”, säger han. ”Men rätt kul också, eller hur?”
”Jaaa!”
”Och inte sentimentalt?”
”Neej!”

Politiska huvudpunkter

0
Skolan i Aten av Rafael.

Mitt politiska engagemang handlar om försvaret av en högre humanistisk kultur i traditionell mening.

Det finns en viktig och värdefull högre populism; den populistiska nationalismen är en nödvändig, spontan politisk reaktion som måste bejakas, men också ledas i rätt riktning.

Populismen i den problematiska lägre meningen – som har flera viktiga aspekter som noga bör analyseras – måste däremot motarbetas.

Även nationalismen i lägre mening måste avvisas, och nationalismen i allmänhet nedtonas: vad som, i viss mån och rätt sammanhang, bör försvaras är nationalitet, ej nationalism.

I stället måste det primära fokus bli Europa: vi behöver ett svenskt Europaparti som verkar för det sanna Europas enande och självständighet, genom ett från det nuvarande EU:s inriktning skilt, alternativt Europasamarbete.

Försvaret för “överordnade värden” fångar, som en socialistisk idéhistoriker på utmärkt sätt argumenterade på 80-talet, mycket av det väsentliga och förblivande relevanta i konservatismen; men dessa värden måste ges en viss filosofisk definition.

M och KD står inte för en meningsfull konservativ politik; det som varit av värde i dessa partiet kan idag bara räddas av SD.

Personer som argumenterar – mer eller mindre – för en meningsfull konservativ politik gör fel i att kvarstanna i dessa partier.

Motsvarande gäller om S: det som var av värde i arbetarrörelsen, folkhems- och välfärdsstatsprojekten, kooperationen, folkbildningssatsningarna, kan idag, efter S:s kapitulation för den förenade nyliberalismen och kulturella postmarxismen, politiskt bara räddas av SD.

SD är alltså idag det enda rätta partiet såväl för konservativa med bestående giltiga övertygelser som för socialdemokrater och vänsterväljare av äldre typ.

Den delvis icke-politiskt-korrekta borgerliga liberalkonservatism som representeras av vissa kultur- och ledarskribenter är också uppenbart otillräcklig.

Kritiken mot SD för dess ursprung och tidiga historia är överdriven, orättvis och missvisande, men det innebär inte att den dåvarande inriktningen och partikulturen var tillräcklig eller hållbar.

SD bör dock strikt kvarhålla sin ideologiska inriktning “bortom höger och vänster”, och vidareutveckla, fördjupa och renodla denna från övriga partier självständiga linje.

I denna allmänna linje finns, trots de tidiga bristerna, redan från början i partiet, i partiets själva populistnationalism, en tillräcklig ideologisk utgångspunkt för den nödvändiga vidareutvecklingen.

SD kan inte reduceras till och avfärdas som ett missnöjesparti eller ett enfrågeparti.

Ersättandet av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ett stort och entydigt framsteg.

Men även socialkonservatismen måste ideologiskt vidareutvecklas och fördjupas.

Socialkonservatismen har ett akademiskt ursprung i viktiga filosofiska, statsvetenskapliga, sociologiska och nationalekonomiska riktningar under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Idag fortlevande och dynamiska humanistisk-filosofiska riktningar som idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen befinner sig i kontinuitet med dem och är oundgängliga resurser för socialkonservatismens ideologiska utveckling, och mer allmänt för förståelsen av överordnade värden.

Begrepp som nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, högre kosmopolitism, mjuk traditionalism och kvalificerad pluralism kan, med hjälp av de precisa definitioner de erhåller genom de nämnda filosofiska riktningarna, ange vissa ramar för det fortsatta ideologiska arbetet.

Ideologin måste vara relaterad till en kultursyn, en moral och en filosofi, som kan artikuleras i dessa riktningars termer.

Den samhälleliga systemkritiken måste vidgas och fördjupas med hjälp av dessa resurser.

Socialkonservatismen måste vidareutvecklas till en socialistisk konservatism, en konservativ socialism.

Borgerligheten och högern under nyliberal dominans och överhuvudtaget som oupplösligt uppbundna i kapitalismen har de senaste årtiondena, såväl i Sverige som globalt, visat sig vara ett större hot mot och mer destruktiva för en de överordnade värdenas konservatism än socialismen.

Detta måste förstås i termer av en djupgående analys av den atlanticistiska finanskapitalismen och globaliseringen i deras nuvarande utvecklingsstadium och av deras såväl högern som vänstern sedan länge kontrollerande krafter och intressen.

Problemen med invandrings- och mångkulturpolitiken, såväl som andra extrema aspekter av den politiska korrekthet denna regim alstrat, måste belysas i detta perspektiv, och deras verkliga orsaker därmed identifieras och direkt angripas.

En avsevärd del av den energi som läggs på tillfälliga åtgärder inom ramen för det nuvarande, primärt ekonomiska systemet, måste i stället omdirigeras till den kritiska analysen av detta system och av stegen för den möjliga rörelsen utöver det, och till utvecklingen av den politiska kommunikationen av detta mål.

Nyliberalismens ekonomiska och politiska idéer, som står i centrum för mycket av den vanliga “högerpopulismen”, måste överges.

Libertarianismen är rent principiellt ohållbar, i alla varianter, men äger viss betydelse som ett historiskt idéarv.

I Sverige hyser dagens radikalnationalister och den nya alternativhögern kuriöst nog till stor del libertarianska åsikter, och det är inte minst detta som är deras svaghet.

Det är främst det direkta eller indirekta försvaret av kapitalismen, ofta i form av ett omedvetet förgivettagande som skapats under nyliberalismens årtionden, som nästan alla dagens nationalister i sak har gemensamt inte bara med den äldre borgerliga nationalismen utan också med den historiska fascismen i dess huvudströmning.

Marxismens och arbetarrörelsens främsta svaghet, som skadat dem oändligt, ja nödvändiggjort motståndet mot dem, har varit deras tidsbestämda, materialistiska filosofiska positioner rörande världen och människan.

De ledde till eller var själva en del av en långtgående, ensidig och destruktiv kulturradikalism.

Socialismen måste idag förstås som skild från dessa positioner och denna kulturradikalism; den måste, i enlighet med den här antydda specifika förståelsen, bejaka andligheten och religionen och vara kulturkonservativ, värdekonservativ.

Det innebär att den även måste förstås som skild från stora delar av västmarxismen, postmodernismen, CIA-vänstern, “kulturmarxismen”, den syntetiska vänstern – alla de former av vänstern som kapitalismen själv skapat för att avväpna socialismen, och som inte har något att göra med socialism.

Politisk korrekthet är, med rätt definition, ett giltigt och viktigt analytiskt begrepp.

Dagens politiska korrekthet är till sitt väsen en anti-vit raspolitik.

SD-ledningens, Expos, DN:s och många andras angrepp på, kritik av eller uttalanden om mig som tillhörande ett radikalnationalistiskt eller högerradikalt läger är lätt vederlagda.

Rågången mot radikalnationalismen och radikalhögern måste vara tydlig och effektiv.

Men SD kan inte för den sakens skull styras alltför auktoritärt av ett litet antal personer; det kan leda till att partiet blir alltmer företagsliknande, maximerande väljarframgång och prioriterande formell maktställning som egenvärden, utan klar politisk insikt och fast politisk kurs.

En sådan ledning avskiljer partiet från nödvändiga, utifrån kommande kompletterande och korrigerande perspektiv såväl som från tidens verkliga politiska behov, och riskerar att förstöra balansen mellan nödvändigt ledarskap och den högre populismens sunda och autentiska kraft.

SD måste utvecklas vidare bort från det “gamla första”, radikalnationalismen, men också det “halvgamla andra”, den liberala anpassningen, och till vad som kallats det “nya tredje”.

Det gamla SDU, som använde denna term, hade i vissa, främst utrikespolitiska frågor men även i övervakningsfrågorna en bättre politik än “moderpartiet”, och det ägde betydande unga personella resurser.

Försiktigt och gradvis, genom intern dialog och övertygande argumentation, genom en tydlig “enhetslinje” mot splittringsbeteende och överdrifter på båda sidorna i den beklagliga konflikten 2015, borde denna politik ha introducerats i moderpartiets program och dessa personer lotsats fram till lämpliga positioner i moderpartiet.

Att båda sidor med största kraft – och dårskap – avvisade denna enhetslinje innebar en stor politisk förlust för dem och för Sverige.

Efter denna katastrof, efter att SDU uteslutits, borde AfS ha blivit det “nya tredjes” parti, men de återföll i stället till radikalnationalismen genom en strategi av “avståndstagande från avståndstagande” och upptagande av radikalnationalistiska aktivister.

Min kritik av radikalnationalismen är den som följer ur den av de ovannämnda filosofiska riktningarna bestämda åskådningen, och gäller frånvaron av dess nödvändiga förståelse och perspektiv, och i viss mån frånvaron av ideologi överhuvudtaget – den illusoriska tillräckligheten i det populistiska förlitandet på “sunt förnuft”.

Kritiken gäller normalt inte hittillsvarande enskilda, praktiska politiska förslag för att komma till rätta med problemen skapade av invandrings- och mångkulturpolitiken och övrig politisk korrekthet.

AfS, som jag vidhåller har flera bra personer i ledningen, kunde fortfarande haft en meningsfull framtid om det efter valet 2018 reformerats och politiskt och ideologiskt slagit in på den i dessa punkter antydda vägen.

Det kunde profilerat sig mot SD genom att låta dem vara det stora breda populistpartiet och i stället bli ett litet och skarpt idéparti av den typ som, när de var som bäst, SKP/VPK/V var för vänstern och, under det senaste halvseklet, FP/L för den radikala småborgerligheten; det är en nisch som behöver fyllas.

Reaktionen från AfS på dessa förslag blev emellertid nästan uteslutande negativ, hos aktivisterna ibland extremt fientlig och antagande formen av obegripliga, grova personangrepp, även anonyma sådana av den typ som tidigare förekommit också inom SD; detta visade att inget stöd fanns för min linje.

Den utbredda anonymitetskulturen på internätet visar rent generellt problemen med radikalnationalismen, och de åsikter, den anda, de attityder och det beteende – det kloakeri – som i alltför stor utsträckning är förhärskande där är i sig, som avspeglande ett tillstånd hos folket, ett centralt politiskt och kulturellt problem.

Den visar vilka krafter radikalnationalisterna mobiliserar, och är ett tillräckligt skäl att ta avstånd från deras partier och grupper.

Alternativhögern och de riktningar som uppgått i den har verkliga fascistiska och nationalsocialistiska inslag.

Den borde presentera en omfattande och djupgående utredning och förklaring av sitt förhållande till den historiska fascismen och nationalsocialismen, vad det är den bejakar och vad den förkastar.

Det kunde ge allmänt värdefulla resultat i en tid när etablissemanget regelmässigt svartmålar den populistiska oppositionen som fascistisk, uppreser en “fascismbarriär” mot alla verkliga politiska alternativ.

Den verkliga antisemitismen måste förkastas.

Det är inte antisemitism att kritisera judiska organisationer och individer, av olika radikala schatteringar, som i hög grad ligger bakom den politiska korrektheten; de historiska orsakerna till att de gör det är välkända och måste adresseras.

Det av mig använda begreppet “europeisk post-paleokonservatism” signalerar en identifikation med ett värdefullt arv från konservatismen före neokonservatismen.

Det uttrycker att det finns mycket att lära även av de förvaltare och förnyare av den traditionella konservatismen i USA som först använde termen paleokonservatism (USA är mycket mer än atlanticism), och inte minst av deras kritik av neokonservatismen; och att detta är av betydelse även för Europa.

Det finns ett stort, tomt “fält” i den svenska politiska debatten och kulturdebatten mellan, säg, Axess och Motpol, ett fält vars motsvarighet i USA fylls av konservativa av denna typ.

Men begreppet anger också att detta idag måste föras vidare inom en ny och större ideologisk ram.

En av kritisk urskillning präglad dialog med den europeiska s.k. nya högern är önskvärd, ja nödvändig.

De värdefulla delar som kan identifieras i den bör bejakas och införlivas; de utgör en viktig del av en framtida, Europagemensam politik, som gradvis kan frikoppla Europa från den atlanticistiska globalismen.

Den nya högern är inte i sig fascistisk eller neofascistisk, men där finns saker som bör avvisas av andra skäl; åtskilligt är yvigt och vildvuxet (i den mening som utförligt och precist förklaras i mina inlägg i övriga ämneskategorier och i övriga publikationer).

Namnet “den nya högern” är missvisande, eftersom dess främsta styrka är det sätt på vilket den transcenderar höger-vänsterskalan.

På motsvarande sätt bör även det nära relaterade tänkandet kring den “fjärde politiska teorin” selektivt bejakas och inkorporeras, samtidigt som också det justeras, och även vidareutvecklas, i enlighet med de ovan nämnda, mer centrala tankeriktningarna.

Inte minst relevant i den fjärde politiska teorin är dess förståelse, ur ett delvis traditionalistiskt perspektiv, av den andra teorin, socialismen, i förhållande till den första, liberalismen.

Den antiryska politiken och retoriken måste överges.

Accepterandet av närmandet till och samarbetet med NATO måste stoppas.

Den gamla bernadotteska utrikes- och säkerhetspolitiska linjen, som under lång tid allvarligt försvagats genom atlanticistiska kompromisser, måste återupprättas, förnyas och fortsättas, men gradvis anknytas till det alternativa Europasamarbetet och bidra till en på delvis motsvarande sätt självständig linje för det framtida enade Europa.

Motståndet mot den “västliga” imperialistiska (i en klassiskt konservativ men delvis också leninistisk mening) och interventionistiska krigspolitiken måste upprätthållas och förstärkas.

Satsningen på blockbildning med M och KD och det motsvarande europeiska (ECR), transatlantiska (Republikanerna i USA) och vidare internationella (israeliska Likud) partisamarbetet med den existerande högern är feltänkt och äventyrar meningen med och värdet av SD.

En stor, förenad grupp av de flesta större europeiska populistnationalistiska partierna bör bildas i Europaparlamentet, och även ett motsvarande europeiskt parti.

De bör, utöver det gemensamma i de nationella partiernas gamla program, verka för den alternativa, verkliga Europaenheten genom radikal reform av EU eller, om sådan visar sig omöjlig, genom nya samarbetsorgan och institutioner.

Utöver det europeiska perspektivet behövs en global humanistisk vision baserad på en fördjupad, historisk förståelse av universalitetens och partikularitetens förening i en mångkulturell värld.

Förlag, Tv-kanaler, konstnärer, politiker och företag böjer sig för BLM-rörelsen

0
Svart BLM-demonstrant i Tyskland. Foto: Pixabay

Förlag, Tv-kanaler, konstnärer, politiker från nästan alla partier och till och med stora globala företag ger i allt högre grad efter för ”antirasismens tyranni”. Det franska kosmetikaföretaget L’Oreal har just officiellt meddelat att man inte längre skall använda termer som ”ljusare” eller ”blekning” på sina hudvårdsprodukter, medan dess nederländsk-brittiske konkurrent Unilever tidigare har meddelat att man tänker ge sin ansiktskräm ”Fair & Lovely” ett annat namn med tanke på rasismdebatten.

Unilever har också förenat sig med Coca-Cola, Starbucks och en mängd andra varumärken i en bojkott av Facebook eftersom det sociala nätverket inte gör tillräckligt för att censurera oliktänkande åsikter till höger i det politiska spektrumet. Enligt en artikel i Marketing Week har mer än nittio stora annonsörer anslutit sig till kampanjen ”Stop Hate For Profit” för att tvinga Facebook, Twitter och Instagram att radera konton som uttrycker kritik mot mångkultur och den progressiva vänstern.

I ett uttalande sade Unilever: ”Att fortsätta att annonsera på dessa plattformar vid denna tidpunkt skulle inte tillföra mervärde till människor och samhället.” Vd:n för Coca-Cola, James Quincey, offentliggjorde en liknande bojkott av sociala medier och sade: ”Det finns ingen plats för rasism i världen och det finns ingen plats för rasism på sociala medier.” Företagets sockervattensprodukter säljs huvudsakligen i länder i tredje världen, i plastförpackningar för engångsbruk som förorenar världshaven, men den mer abstrakta frågan om rasism är en mer angelägen fråga, får man anta.

Kanske var det en reaktion på dessa företags påtryckningar som förvandlade den 29 Juni 2020 till något av en Svart måndag på YouTube när en mängd dissidenter med högeråsikter fick sina konton summariskt raderade, utan förvarning eller förklaring. Stefan Molyneuxs YouTube-kanal som han har byggt upp sedan 14 år, med nästan en miljon abonnenter, var en av de raderade, liksom Jared Taylors American Renaissance channel samt Richard Spencers kanal.

Den våldsbejakande Black Lives Matter-rörelsen fortsätter att skapa oreda i USA. Efter att flera varumärken meddelat att de skulle ändra namnet på sina produkter, beslutade Mississippis representanthus att avlägsna det blå korset med vita stjärnor mot en röd bakgrund från sin flagga. Mississippi var den enda delstat som hade behållit sydstaternas emblem på sin flagga.

Rhode Islands officiella namn var ”The State of Rhode Island and Providence Plantations”, något som inte bara refererar till slaveri, men som också påminner om att det även fanns slavar i Nordstaterna och inte bara i Sydstaterna.

John Wayne har också blivit en måltavla för Demokratiska politiker i delstaten Kalifornien som vill byta namn på flygplatsen i Santa Ana, i Orange County, eftersom den bär hans namn. De kritiserar honom för hans konservativa åsikter.

En intervju från 1971 dök upp igen för några månader sedan, där världens mest berömde cowboy gjorde rasistiska och homofobiska kommentarer. ”Många svarta är arga och frustrerade, kanske med rätta” säger han till Playboy Magazine. ”Men vi kan inte knäböja och ge dem viktiga ämbeten direkt. Jag tror på den vita rasens överhöghet tills de svarta har skaffat sig en viss känsla för ansvar” tillade han.

Den så kallade rörelsen för svarta har egentligen varit en kampanj mot vita. Varje positiv association med vithet bör, om vita inte självmant försvinner tillräckligt snabbt, elimineras så snart som möjligt.

För att uppnå detta har skaparna av den animerade serien The Simpsons beslutat att apartheid, eller rasseparation, åtminstone i vad gäller röstsynkningen, är rätt väg framåt. De har de senaste dagarna meddelat att de inte längre kommer att acceptera att icke-vita karaktärer skall ges röst av vita skådespelare i framtiden. Beslutet i sig är ganska förvånande, men för en tecknad serie vars karaktärer har gul hy i åtminstone 90 procent av fallen återspeglar detta en episk dumhet.

Den skotske parlamentsledamoten Humza Yousaf ondgjorde sig över att de flesta offentliga ämbeten innehas av vita i Skottland, som råkar vara… 96 procent vitt.

Oregon County i USA bestämde också att svarta inte längre behövde bära ansiktsmasker mot Covid-19. Anledningen till undantaget var att vi lever i ett vit-makt-samhälle.

Kelloggs Rice Krispies representeras av tre vita pojkar, vilket har upprört en före detta parlamentsledamot för Labour i Storbritannien. Ett annat märke av frukostflingor, Coco Pops, är chokladöverdragna och representeras därför av en brun apa. Detta var ännu värre, enligt labourpolitikern Fiona Onasanya: ”Jag undrar varför Rice Krispies har tre vita pojkar som symbol för varumärket och Coco Pops har en apa?”

Efter det att svarta protester blivit ett globalt fenomen de senaste veckorna har icke-vita ansikten försvunnit från reklam och förpackningar från ”vita företag”, och raskategorisering kommer sannolikt att bli den nya verkligheten. Den 19 juni meddelade PepsiCo att de skulle ta bort bilden av den svarta Aunt Jemima från förpackningen på sin pannkaksmix medan Mars utan vidare åthävor lynchade Uncle Ben, genom att ta bort hans vänliga svarta ansikte från sina risprodukter.

Ironiskt nog var det en svart man, George Floyd, som dödade Uncle Ben och Aunt Jemima – efter 130 års existens utan ett pip om att de skulle vara kopplade till rasism och slaveri.

Hollywoodskådespelare och Vd:ar som har dygdsignalerat i rasfrågan kommer säkerligen att fortsätta att leva i sin bubbla med sina kändiskompisar, långt bort från arméerna av våldsamma, plundrande BLM-demonstranter.

Vänsterns moraliska underskott

0
"Rättvisekrigaren" representerar den moraliskt bankrutta vänstern.

Godhetssignalerande
Yngre människor – och speciellt ungdomar – utnyttjar sociala media intensivt för att i sin kommunikation med vänner och likasinnade visa sina åsikt i många frågor – och därmed sin goda moral. Att visa att man tycker rätt, har samma syn som gruppen eller sammanslutningen är numera ett behov hos många inom vänstern. Tron att man är god i någon nämnvärd bemärkelse genom att ha en viss åsikt och dessutom offentliggöra den är numera vitt spridd. En annan faktor är, att många hämtar sina åsikter inte från det egna, självständiga tänkandet utan direkt från en grupp. Det kan nog skapa en osäkerhet om ens ståndpunkt egentligen är rätt, och personen behöver gillandet/andras bekräftelse på, att positionen verkligen är korrekt. Men riktig moral handlar det knappast om.

Att tro på något och yttra sig om det är ett ytterst billigt och torftigt sätt att vara god. Detsamma gäller en avsikt, som inte har lett till handling eller bekräftats av resultat. Men sådana uttalade ståndpunkter kan numera – om de eventuellt är fel enligt gruppen – fördömas kraftigt och medföra, att straff utmäts och ånger krävs. Gruppen ser sådana ynkliga men ”felaktiga” åsikter som – i deras ideologiska bubbla – viktiga. Bara i en miljö inriktad på åsiktskontroll, kan sådant anses vara betydelsefulla etiska frågor.

Känslor
Det är populärt idag att tala om känslor, och det viktigaste skälet är nog den postmodernistiska synen, att förnuftet är osäkert och ofta inget att lita på. Detsamma gäller logik, vetenskap och erfarenhet. Men om dessa grunder för kunnande inte beaktas, blir känslor istället en primär källa till kunskap och handlande. Men då är man ute på ett gungfly, eftersom känslor skapas inte bara av medvetna värderingar utan även av ytliga intryck, personliga mål, påverkan från andra och dessutom inverkar minnen och det undermedvetna. Ifall alla dessa känslor trycker i olika riktningar och sedan inte utvärderas av förnuftet, finns ingen god mänsklig styrmekanism. Dessutom har många personer värderingar, som helt eller delvis strider mot varandra, vilket skapar ytterligare kaos i känslolivet. En sådan situation kan i längden leda till personlig disharmoni och kanske psykiska problem. Än värre är att handlandet troligen blir fel.

Skälet till att känslor blivit så betydelsefulla är ju, att postmodernister/ kulturmarxister inte klarar av att argumentera mot förnuft och logik. Man har då valt att underkänna förnuftet och appellerar istället till känslor, som kan manipuleras och är effektiva för att påverka människor. Postmodernismen har lett till en samhällspolitik – kulturmarxismen. Den konkreta politiken på olika områden är – i likhet med programmen genomförda av nittonhundratalets totalitära ideologier – baserade på känslor och framdriven av en ideologi utan grund i erfarenhet eller objektiv kunskap.

Då känslor vanligen skapas av en persons värderingar, gäller att de senare bör vara förnuftigt valda, och att inga viktiga värderingar strider mot varandra. Detta kräver tänkande, visst kunnande och logik. Dessutom krävs självdisciplin, så att individen inte av tillfälliga känslostormar drivs till handlingar, som förnuftet säger nej till. Att främst lita till känslor som grund för handlandet leder nog oftast till olämpliga handlingar. Dessutom är det omoraliskt, eftersom det man gör kan bryta mot ens värderingar. Så att tro på postmodernismens syn på känslor är förödande för människor.

De onda ”goda” människorna
En svaghet kulturmarxister har är, att i deras bedömningar av politik avsikten är så viktig. Påstås politiken man valt ha goda konsekvenser är de aktuella politikerna också goda och moraliskt högtstående. Så syftet är grundläggande, men de konkreta resultaten får inte samma uppmärksamhet. Och intresset är i alla händelser bara fäst bara vid de direkta och avsedda effekterna. Att konsekvenser i andra eller tredje led eventuellt skadar, så att totaleffekten blir negativ, fäster man inget avseende vid. Det är ett tecken på att den goda politikern kanske inte bara är inkompetent utan även ond.

Partierna till vänster är fulla av personer, som tror sig ha rätt, och att de därför är överlägsna andra människor. Man har ett överlägsenhetsproblem, som styr beteendet. Ett exempel är, när överlägsenhetskänslan är så stark, att man börjar anse att ”ändamålet helgar medlen”. Man tror då, att man har rätt att fatta och genomföra vissa beslut (som kanske främjar de egna väljarna eller i alla fall det egna partiet), trots att åtgärderna klart skadar andra medborgare och deras individuella rättigheter. Socialdemokratins samarbete och stöd åt AFA är ett exempel. En kollektivistisk ideologi respekterar särskilt inte individer, som kan komma i kläm. Har man makten, utnyttjar man den och hoppas, att maktställningen medför, att legalt motstånd elimineras. Motståndarna har kanske inte finansiella resurser eller kraften att driva en fråga under många år. Sådana politiker är exempel på onda ”goda människor”.

Identitetspolitik (IDP)
IDP innebär, att man på något område betecknar vissa personer som offer och andra som förtryckare. Det kan gälla vilken vanlig motsättning som helst i samhället, men där kulturmarxisterna kan se möjligheten att genom nya begrepp, ideologi och exempel radikalisera tillräckligt många människor, så att de börjar se sig som offer och motparten som någon form av förtryckare. Det kan gälla kvinnor mot män; homosexuella eller transpersoner mot heterosexuella; invandrare mot svenskar; eller många andra åsiktsskillnader. Det räcker att vara offer för att anses god, medan förtryckaren alltid är ond. Sedan har vänstern en hierarki av offer, som rangordnar deras grad av godhet. Muslimska mäns våldtäkter av kristna kvinnor är då ingen stor sak, eftersom männen här är muslimer, invandrare och troligen fattiga, vilka egenskaper alla ger pluspoäng, medan kvinnan bara är kvinna.

Synsättet att man kan helt bortse från alla andra egenskaper och karakteristika, som utmärker de personliga relationer, som egentligen måste vara grunden för anklagelser om förtryck, är löjeväckande. Om man granskar konkreta fall, visar sig troligen att de allra flesta offer respektive förtryckare inte är sådana. Att exempelvis män i sina parförhållanden med kvinnor automatiskt skulle vara förtryckare pga sitt kön, är en djupt omoralisk åsikt utan empirisk grund. IDP är en ideologiskt baserad politik, som genom sina förenklade, kollektivistiska och automatiska fördömande av hela grupper såsom förtryckare, brister så mycket i moralavseende, att ståndpunkten nog ofta kan karakteriseras som ond.

Beträffande vänsterns allmänna politiska beteende kan man minnas kloakdykningar som statsministerns frekventa brunmålningar av högern som fascister eller behandlingen av motståndare till invandringspolitiken på sätt, som helt motsvarar McCarthyismen i USA i början av 50-talet. Den svenska vänstern visar ibland inte bara ett moraliskt underskott utan moralisk bankrutt.

Privilegiet att uppfattas som förtryckt

0
Vit amerikanska går ner på knä och kysser fötterna på svart makt-aktivister. En allt mer vanlig företeelse de senaste veckorna. Foto: Youtube

Om det är något vi kan lära oss av de pågående raskravallerna och det alltmer hätska klimatet gentemot svenskar och andra vita människor så är det att fakta, statistik och sanning egentligen har en mycket begränsad betydelse för de liv vi lever. Det som i själva verket har betydelse är makt och pengar. Har man bara tillräckligt med resurser och inflytande, bränsle åt lögnmaskineriet, så kan vilket absurt påstående som helst bli en sanning. Det har blivit extremt tydligt de senaste veckorna.

Varför skulle annars miljontals människor världen över engagera sig till stöd för en multikriminell afroamerikan som på delvis eget bevåg råkade dö under ett polisingripande då han gjorde våldsamt motstånd? Vad är det annars som får tusentals svenskar att ha mer sympati för George Floyd än för de unga individer av det egna folket som blir våldtagna, rånade eller mördade av ”George Floyd-typer”?

De pågående raskonflikterna drar många frågor till sin spets. Varför är vissa vita så kallsinniga gentemot verkliga offer inom den egna gruppen? Varför är eliten så fanatisk med att elda på den egna nationens undergång? Beror masshysterin med svarta Instagram-rutor på framförallt hjärntvätt eller på sjuklig konformism?

Den enda självklara slutsatsen man kan dra av detta är att vi lever i ett kafkaianskt samhälle. Allt är som media säger, fast tvärtom. Allt som svarta påstås bli utsatta för drabbar framförallt vit medel- och arbetarklass. Jag tänker inte ägna denna krönika åt fakta och statistisk. Den som söker sanningen finner den inom 20 sekunder på Google – om inte propagandamaskineriet har lyckats radera offentlig, amerikansk statistik än. Det finns inget, absolut INGET, empiriskt bevismaterial till stöd för BLM-narrativet. Bara ett lögnmaskineri på högvarv.

Allt är som media säger, fast tvärtom. Allt som svarta påstås bli utsatta för drabbar framförallt vit medel- och arbetarklass.

Det värsta med att vara vit i USA, och i ökande grad etniskt svensk i Sverige, är egentligen inte allt det man utsätts för – folkutbyte, anarkotyranni, diskriminering inom högre utbildning, grymma brott begångna av minoritetspersoner, terrorism, dumpade löner och livskvalitet, försvagad identitet, förlorad suveränitet, inskränkt frihet och ökade skattebördor för extra förnedring. Det värsta är att inget av detta ens erkänns som det förtryck det är. Även om rasismen och förtrycket mot svarta vore verkligt hade de åtminstone åtnjutit privilegiet att av alla betydande medier, politiker, storföretag, lobbyister och kändisar uppfattas som förtryckta.

Denna till synes obetydliga, men ack så viktiga, lyx besitter inte vita. Tydligen förtjänar de sitt lidande på grund av att en myriad av lögner motiverar det. Den allt svårare situationen för vita är ett resultat av det lapptäcke av lögner som både går in i och förstärker varandra. I ett samhälle utan så kallad ”antirasism”, föreställningar om ”vita privilegier”, ”vit arvsskuld” och annan långtgående psykologisk nedbrytning hade detta aldrig kunnat äga rum.

Men nu är vi där och minsta lilla motståndshandling från européer och andra vita ses konsekvent som något värre än de värsta utlänningsbrotten. Vi lever i ett samhälle där eliten ser valfri sjuklighet som mer önskvärd än invandringskritik. Där protester mot utlänningsvåld ses som värre än brotten som begåtts. Där minsta motsträvighet mot makten mer eller mindre likställs med det värsta man kan tänka sig.

Den viktigaste insikten varje svensk bör ha med sig efter detta är att det är ”vi och dom” som gäller nu. Du mot ”dom”. Dina nära och kära mot ”dom”. De som vill dig väl och värnar dina intressen mot de som vill förtrycka dig, förminska dig och radera din historia. Ingen annan än du och jag kan rädda oss. Den enda vägen framåt är av egen maskin och på egna villkor!

Vita amerikaner avrättas i tysthet

0
När polismannen Mohamed Noor avrättade Justine Ruszczyk ledde det inte till några demonstrationer. Och den enda rasism-debatten som följde var om Mohameds 12 års fängelse hade varit kortare om han var vit. Foto: Amerikansk polis / Privat

Varje år dödas cirka tusen amerikaner av polis och det vanligaste är att den dödade är av vit etnicitet. Knappt var tredje amerikansk polis tillhör en minoritetsgrupp, vilket närapå återspeglar befolkningen. Trots detta tycks det enbart vara i de fall där en svart person har dödats av en vit polis som den mediala uppmärksamheten blir stor. Det verkar nästan som att det per definition är rasism om en vit amerikan dödar en svart, trots att det omvända förhållandet är långt vanligare.

George Floyd dödades till synes genom uppenbart övervåld från polisen i Minneapolis. Men det finns ännu ingenting som tyder på att rasistiska motiv låg bakom. Dödandet skedde efter att Floyd, som misstänktes för sedelförfalskning, gjorde motstånd vid gripandet och vägrade sätta sig i polisbilen.

I samma stad dödades för tre år sedan Justine Ruszczyk av en svart polis. Till skillnad från Floyd var Justine inte misstänkt för brott – tvärtom var det hon själv som hade ringt polisen till platsen eftersom hon misstänkte att ett övergrepp begicks i hennes bostadsområde. Till skillnad från Floyd gjorde Justine heller inget motstånd mot polisen – hon hann inte mer än närma sig polisbilen innan Mohamed Noor inifrån bilen sköt henne till döds genom ett öppet fönster.

Justine hann inte mer än närma sig polisbilen innan Mohamed Noor inifrån bilen sköt henne till döds genom ett öppet fönster


Mohamed Noor hade strax innan hyllats i media som stadens första somaliska polis. Men när han mördade Justine så ledde det inte till några internationella nyheter, demonstrationer eller kravaller. Och den enda rasism-debatt som uppstod efter mordet var om Mohameds 12 år i fängelse inte skulle ha varit kortare om han hade varit vit. Stadens somaliska förening gick öppet ut och krävde att Mohamed Noor skulle frias och att domen mot honom var “rasistisk”. Och under nuvarande kravaller skanderar afroamerikaner krav på att Noor ska friges.

Mordet på Justine förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som det på Floyd. Men det får hon inte på grund av den rasistiska och anti-vita agenda som de amerikanska och västerländska eliterna driver.

Livstecken från tankesmedjan Oikos

0
Mattias Karlssons tankesmedja Oikos har skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet. Skärmbild: SvD.

Intresset för tankesmedjan har varit stort. För de många som med spänning sett fram mot vad det ska bli av detta projekt måste artikeln tyvärr framstå som en ridiculus mus. Den är bara en liten snutt, ja, en pluttenuttsnutt, och innehållet är ganska tunt, ja delvis svagt.

Men till Oikos’ försvar måste sägas att det verkligen inte funnits något mons parturiens. Inte ens en officiell lansering av tankesmedjan har såvitt jag sett ägt rum, det finns ingen hemsida, och all information kommer fortfarande från ett kort TV-reportage för länge sedan.

Detta gör det i själva verket ganska märkligt att åtminstone Karlsson själv, folklivsforskaren Dan Korn och debattören Malcom Kyeyune överhuvudtaget redan kunnat presenteras som företrädare för Oikos – en tankesmedja som inte på något minsta annat sätt är manifesterad i sinnevärlden. Så presenteras även författarna till den nu publicerade artikeln, utöver Karlsson och Korn även norske statsvetaren Asle Toje och före detta ordföranden för Heimdal Arvid Hallén.

Kanske har coronakrisen gjort att allt behövt skjutas upp. Men oavsett orsak blir intrycket en frånvaro av alla anspråk, en stor blygsamhet från Oikos’ egen sida, som förebygger och a priori avvärjer den kritik, i såväl kvantitativa som kvalitativa avseenden, som annars skulle kunna riktas mot denna deras, som jag förstår det, första gemensamma produkt.

Oikos ska företräda konservatismen, till skillnad från och gentemot väl i första hand liberala Timbro och socialdemokratiska Arena. Budskapet i artikeln, förmedlat redan i rubriken (som Oikos inte kan ha haft några invändningar mot), är att det behövs mer konservatism. Ja, så mycket förstod vi ju. Det vet vi att de tycker. Nu har, hävdar de, coronakrisen bekräftat det.

Den konservatism som mer behövs av förstås i SD:s specifika, nationalistiska termer. Utan tvekan har de rätt i att viruskrisen konkretiserat flera problem med globaliseringen, ifråga beredskapslagrens skrotande och tillgången till skyddsutrustning och mediciner. Och förvisso har “den progressiva ideologi som i Sverige blivit statens” vänt sig mot den konservativa försiktighetsprincipen såväl som “värnandet av de naturliga och organiskt framvuxna gemenskaperna i form av familjen, civilsamhället och nationen”, genom sitt prioriterande av “individuell autonomi, klasskamp och internationalism”.

Ändå blir huvudintrycket det för mig gamla vanliga: intrycket av nationalismens otillräcklighet. Med tryckande, kvävande tyngd vältrar det sig åter över mig i formuleringarna, delvis använda i ingressen, om hur krisen har “blixtbelyst hur den globalistiska, postnationella världsordningen är en koloss på lerfötter, eftersom den inte bygger på en äkta känd gemenskap och solidaritet. När saker verkligen ställs på sin spets så ser alla i första hand om dem man känner närhet till och samhörighet med. I ett samhälle där de kollektiva gemenskaperna helt monterats ned skulle många individer stått helt skyddslösa.”

Och om hur det inte är “hos transnationella megaorganisationer som EU och FN som medborgarna kunnat finna stöd, hjälp, stabilitet och trygghet den senaste tiden, utan inom sina respektive nationer, närsamhället och familjer. Att EU-flaggan plockats bort och att statsministern prytt sig med en svensk flagga under sina framträdanden nyligen visar detta tydligt”.

Det negativa intrycket beror inte på att detta är fel i sig. Tvärtom finns här viktiga delsanningar. Vad som gör att det framstår som en inskränkt inåtvändhet är i själva verket bara frånvaron av kompletterande, balanserande och modifierande formuleringar utifrån ett större perspektiv: visionen av en annan internationalism, en verklig, kvalificerad inter-nationalism, en alternativ globalism, en enhet-i-mångfald, en syntes av universalitet och partikularitet, som faktiskt gör det möjligt att även från ett konservativt perspektiv se oss som tillhörande mänskligheten, och att agera utifrån denna insikt.

Visar inte krisen att det i lika hög grad är en sådan internationalism som behövs – en ny internationalism? Är inte de exempel på internationell solidaritet, hjälpinsatser och samarbete från enskilda nationer som vi faktiskt sett de senaste månaderna ett stort hjärtvärmande ljus i pandemins mörker? Är de falska? Vilar de på lerfötter? Är det inte de som inger hopp? Är det inte detta vi måste bygga på i framtiden? Är det inte också erfarenheterna av dem som vi “bör bära med oss in i framtiden och som bör ligga till grund för vårt beslutsfattande och våra vägval”?

Det finns något tröstlöst primitivt i vad som lätt blir ett enkelt bejakande av en mänsklighet som i krissituationer som den rådande bara separativt sluter sig i små “äkta” kollektiva egoismer och slåss om de för alla nödvändiga, knappa resurserna. Vi vi vet hur sådana slagsmål idag kan utvecklas.

En sådan den unkna instängdhetens konservatism är en ensidighet, en ofullständig realism. Behovet av en dialektisk utveckling av SD:s hittillsvarande populistnationalistiska konservatism, som nu även personer som Korn, Toje och Hallén skriver under på, blir återigen påtagligt och påträngande.

Så skulle kritiken kunna se ut. Den avväpnas alltså av frånvaron av varje annan manifestation av tankesmedjan, varje annonsering, varje programförklaring – som nästan kan tolkas som att Oikos medvetet bemödat sig att inte väcka några som helst förväntningar. Ändå är det svårt att helt förtränga det torftiga i detta alster från konservatismens nya ideologiska högkvarter, när alla väntade sig en tillbörlig, stor officiell lansering, inklusive något slags kvalificerad ideologisk publikation som gick utöver vad vi redan länge sett från SD.

Men några få ord tillagda efter undertecknarna och deras presentation kan ses som en första, minimal programmatisk formulering: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” (Det enda som sticker ut är ordet “fusionism”, som det finns anledning att återkomma till.)

Utöver antalet undertecknare gör detta att artikeln framstår som det första verkliga resultatet av tankesmedjans ansträngningar. Det är alltså inte mycket. Men Mattias Karlsson är en av de, såvitt jag vet, ytterst få i SD som bevisligen hyser genuina ideologiska intressen, och hans initiativ att starta Oikos – och man måste nu tro att så verkligen har skett – är enbart och entydigt lovvärt. Det vore helt fel att bli skeptisk mot projektet på grund av den tveksamma början som denna artikel utgör. Tvivelsutan kommer vi snart få se mer och bättre.

Konsekvensnivåer

0

Det nationella kollektivet styrs i vår tid av politiker och givetvis har politiska beslut konsekvenser, även om en del av dem blir slag i luften. Det betyder emellertid inte att politiska beslut är det som betyder mest för kollektivet och mänskligheten. Innovationer betyder mera. I vår tid har exempelvis datorns och mobilens tillkomst större konsekvenser än det som politikerna bestämmer. Alltsedan den industriella revolutionen, som tidsmässigt är föga mer än en blinkning i mänsklighetens historia, har de teknologiska framstegen varit mer formande än något som tidigare hänt.

Jag ska inte ge mig längre ut på dessa knepiga farvatten utan begränsa mig till att diskutera konsekvenserna av politiska beslut, som jag vill rangera på fyra nivåer.

Den första nivån är den retoriska. Tänk er exempelvis ett möte i ett politiskt partis inre cirkel. Någon säger ”Vi måste öppna våra hjärtan och ta vårt ansvar för världens flyktingar, de som flyr för sina liv och därmed förlorar allt.” När gruppen bejakar detta och kanske till och med applåderar, så är det en konsekvens: ”Det var vackert och riktigt sagt!” Om någon invänder ”Men har vi råd med detta?” så är det ett förslag från den personen, att vi bör se konsekvenserna i ett lite längre perspektiv. Han eller hon kan därvid bli tystad med orden ”Vi kan väl inte bry oss om kostnaderna när det gäller att rädda liv”. På denna nivå bemöts också de med personliga skändningar, som anser att en känslostyrd invandringspolitik – just med tanke på konsekvenserna – är en dålig idé. Det måste vara något fel på personer som inte vill vara goda (det vill säga stannar kvar på den retoriska nivån). Den som pekar på andra konsekvenser tar med andra ord risken att ses som illojal med kollektivet och att bli utfrusen eller kanske till och med utkastad. Om man inte vill ”det goda”, så måste man vara en ond person.

På den här nivån gäller ett antingen/eller, därför att den som vill pröva de goda orden på andra konsekvensnivåer kan inte så sällan visa att godheten i själva verket är enfald – och det vill givetvis de goda personerna förhindra. Ödesfrågor som varje politiker borde ställa sig själv, när nu det svenska samhälle förverkligas, som är en konsekvens av godhetsretoriken:

Är detta ett gott samhälle?
Vill jag leva i detta samhälle?
Är detta det samhälle som jag vill lämna vidare till mina barn?

Att begränsa konsekvenstänkandet till den retoriska nivån är en politisk strategi som är utmärkande för beslutsfattare i vårt samhälle. Det är tyvärr något som tillräckligt många väljare belönar. Politiker som säger det goda och rätta, och gärna att ”Nu måste något göras!” behöver inte riskera att korten synas – att de verkligen följer upp med att göra något. Inte tillräckligt många medborgare är tillräckligt politiskt intresserade för att kolla om politikerna agerar så att de oönskade konsekvenserna elimineras. Det är skälet till att Sveriges statsminister fortfarande heter Stefan Löfven – han är något av en expert på tandlös godhetsretorik. Den retoriska nivån har också spritt sig till privat- och yrkeslivet, där det ofta är viktigare att det du säger låter bra än att beskriva verkligheten som den är. Det är först på senaste året som godhetsretoriken har börja krackelera för att verkligheten har blivit så brutal att den är omöjlig att förneka, även för den mest inpiskade retoriker.

Och för att ge ett konkret exempel så var Annie Lööf god när 9.000 afghaner fick en ny chans till uppehållstillstånd. Hon ansåg att de medmänskliga konsekvenserna blev för stora, om de utvisades. Jag ska inte här göra en lista över allt elände dessa afghaner ställt till med och hur svårt livet blev också för dem själva, utan endast konstatera att SVT räknat fram kostnaden 400 miljoner för 2018 och 1,4 miljarder för 2019. Den uträkningen har emellertid ingen konsekvens för Annie Lööf. Det är inte hon som behöver öppna plånboken. Inte heller ställs hon till svars inom det egna partiet. Frågan är vad väljarna anser i nästa val. Man kan alltid hoppas.

På den retoriska nivån återfinns också de politiker som varnar för orealistiskt och illa underbyggda konsekvenser. Al Gore är ett praktexempel. Med sin retorik lade han grunden för det globala uppvärmningsbedrägeriet. Konsekvenserna visar sig på ett annat plan, när en obefogad klimatångest sprider sig som en löpeld i synnerhet bland skolungdomar.

Den andra nivån är den problemlösande. Om vi tar massinvandringen som exempel, så utlöser den omedelbara behov. De som strömmar in över gränserna måste få hjälp! De känslostyrda godhetsretorikerna ställde sig med textade skyltar på de ställen dit migranter anlände: Refugees welcome. De måste ju få varma kläder och någonstans att bo! De måste få tillräckligt med ekonomiska bidrag för att klara sig. ”Problemlösarna” ser individer som måste få hjälp, men är oförmögna att se de samhälleliga konsekvenserna.

Alla medborgare som bejakar godhetsretoriken är emellertid inte beredda att omsätta den i konkreta handlingar. De flesta stannar kvar på den retoriska nivån och skulle aldrig drömma om att göra en insats, utöver att språkligt bejaka godheten. Blir det för många invandrare i deras barns skolor eller där de bor, så flyttar de, så snart möjlighet ges, till ”bättre” områden.

Den tredje nivån är den samhälleliga. Frågan är till vilket samhälle ett politiskt beslut leder på lite sikt. Exempelvis kunde nog aldrig de politiker som beslutade om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle föreställa sig vilka enorma samhälleliga konsekvenser deras beslut skulle få. Flyktinginvandring – i arbetsinvandringens kölvatten – var för dem ingen viktig fråga. Det var klart att Sverige skulle kunna ta emot ganska många invandrare. Det var både lönsamt och etiskt/moraliskt föredömligt.

Det vi nu ser är det samhälle som växer fram som ett resultat av politiska beslut alltsedan 1970-talet, med tiden efter millennieskiftet som den mest betydelsefulla. Den verklighet som medborgarna nu måste leva i, får allt fler att förstå att de politiker som inte lyckats ta sig vidare från den första nivån, var och är inkompetenta (den snälla tolkningen). De som är mest upprörda över att ha blivit lurade och inte accepterar att politikerna skyller på naivitet, kallar dem för bedragare eller till och med för landsförrädare. Det är en konsekvens av att verkligheten inte alls blev som dessa politiker utlovade när de talade om faran med rasism och den berikande invandringen.

När detta skrivs kan vi se hur ett politiskt parti (Socialdemokraterna) gör krampaktiga försök att stanna kvar på den retoriska nivån medan ett annat (Kristdemokraterna) anstränger sig för att utforma politiken efter vad som händer på den samhälleliga nivån. I synnerhet när det gäller anhöriginvandring så delas Kristdemokraterna. Den ena halvan tycker det är omänskligt och en grym politik att splittra familjer. Den andra halvan inser att om ungdomar med uppehållstillstånd tillåts ta hit sina föräldrar, utan att behöva axla ett ekonomiskt ansvar för dem, fortsätter samhället att falla sönder Med andra ord, här kolliderar politiker som stannat kvar på den retoriska nivån med politiker som vill ta ansvar på den samhälleliga nivån.

Den fjärde nivån är den biologiska. Även om vi mestadels förtränger det, så är människan ett djur. Vi är visserligen kolossalt flexibla i jämförelse med alla andra däggdjur, men det betyder inte att vi är tomma blad när vi föds utan resultatet av en flera miljoner lång existens. Det är inte bara de 200.000 senaste åren i mänsklig gestalt, som format oss. Darwinismens ”survival of the fittest” gäller också för oss. Likaså styrs vi av våra gener.

När vi intresserar oss för denna nivå, måste vi inse att naturen inte är ”snäll”. Den vill varken det goda eller det onda. Om vi till exempel gillar demokrati, så fungerar det förmodligen inte som ett livskraftigt samhällsbyggarrecept, om vi inbegriper jämlikhet och ”alla människors lika värde”. Ett samhälle där alla människor är lika mycket värda har aldrig funnits och går heller inte att förverkliga, utan sanningen, så långt vi känner den, är att samhällen som söker förverkliga detta ideal går under. Och hur mycket vi än bejakar feminismen så har heller aldrig något matriarkat förverkligats och överlevt. Inte heller kan ett samhälle överleva om kvinnorna prioriterar sina karriärer och materiella livsvillkor framför att föda tillräckligt många barn. Demografin är obönhörlig. Likaså om männen ger upp sina genetiskt nedärvda dygder att skydda ett habitats/lands yttre och inre territorium. En sådan stam eller ett sådant folk/land som misslyckas med denna manliga uppgift kommer förr eller senare att gå under. Det gäller också intelligensnivån. Sjunker denna på grund av massinvandring, så går välfärdssamhället under lika säkert som amen i kyrkan. Man kan för övrigt också starkt ifrågasätta välfärdssamhället, eftersom det söker motverka utslagningen av samhällets svaga medlemmar. Det betyder att genetiska mutationer som borde gått i graven överlever, vilket i sin tur leder till genetiskt försämrade befolkningar. Mänskligt omhändertagande är nödvändigt för ett samhälle, men bara till en viss gräns. Om de svaga/minoriteterna får styra så kraschar vi.

Svaga samhällen riskerar också att förslavas eller utraderas av starkare och mer livskraftiga samhällen. Lika lite som vi är biologiskt fria att skapa vilka samhällen som helst, är vi geopolitiskt fria att göra det. Ett samhälle med en försvarsmakt där hälften av soldaterna av ideologiska skäl är kvinnor besegras av ett annat samhälle med enbart manliga soldater – lika säkert som att ett mycket skickligt damfotbollslag inte kan mäta sig med ett herrfotbollslag i samma liga. Det betyder naturligtvis inte att kvinnor är underlägsna männen utan att det finns annat som de är bättre på, lika nödvändiga kvaliteter. Så fungerar darwinismen. Samhällsideologier som går på kollisionskurs med darwinismen överlever inte.

Politikernas svåraste uppgift är att sätta sig in i villkoren för ”djuret människa”. Det är en ytterst krävande balansgång, att vara förändringsbenägna och bejaka optimal frihet men hela tiden vara medvetna om det finns gränser som inte bör överträdas, därför att då riskerar samhället att gå under.

I Sverige och hela västerlandet kan vi se hur politikerna, istället för att ta hänsyn till samtliga konsekvensnivåer, aktar sig mycket noga för i synnerhet den fjärde nivån och allra helst stannar kvar på den första nivån. Resultatet blir inte ”det goda samhället” utan tvärtom ”det onda samhället” – och dessutom ett samhälle som sätter sin egen existens på spel.

DEBATT: Covid 1984 – övervakning är ”det nya normala”

0
Skärmdump: Bill Gates talar på programmatiska TED-talk 2015.

Vad är det som egentligen händer?
I februari trodde vi fortfarande att pandemin var ett obehagligt naturfenomen. Nationalister kunde konstatera, inte utan skadeglädje, att den rådande globalistiska frihandelskapitalismen misslyckats med att skapa en robust ekonomi. I Sverige var det särskilt tydligt hur dålig krisberedskapen var. ”Nu måste väl äntligen folket vakna”, tänkte vi nog många.

Men svenska nationalister gjorde ett vanligt felslut: Allt som regimen gör är inte fel. Chefsepidemiologen Anders Tegnell försökte dämpa oron, men framställdes som en Sveriges ”Bagdad Bob”, framskickad för att dölja regeringens ansvarslösa släpphänthet. På det viset blev alternativmedia ovetandes globalisternas talesmän.

Det globalistiska programmet är i själva verket inte det minsta hotat. Vad vi upplever är den fräckaste användningen av chockdoktrinen världen skådat. Det följer ett urgammalt recept för hur en listig regim kan genomföra radikala förändringar som går rakt emot folkets verkliga intresse: Sätt skräck i folket med en konstruerad, påstådd, överdriven eller verklig fara. När paniken är som störst erbjuder du en lösning som folkopinionen praktiskt taget ropar efter. ”Vi har ett erbjudande du inte kan tacka nej till!”

Klimatnödläge
Är det någon som minns att den 9 oktober i fjol så utlystes ”klimatnödläge” i nittiofyra av världens större städer? Stockholms Stad var givetvis med och utlyste ett ”globalt” nödläge i Stockholm. Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr (M) försäkrade svävande att Stockholm skulle genomföra ”konkreta ambitionshöjningar och åtgärder för att minska utsläppen inom flera områden”, men hon menade också att egentligen hade ju Stockholm redan minskat utsläppen av koldioxid med 58 procent sedan 1990, så något lokalt deklarerat nödläge var inte aktuellt (enligt Supermiljöbloggen 13/10 2019). Man kunde väl i alla fall ha stängt kraftvärmeverket i Värtan som bland annat eldas med kol? Om det nu är ”nödläge”?

Pandeminödläge
Jämför det med vad som hänt i år!
Stora delar av världens befolkning är satt i husarrest. Övervakningskameror och drönare patrullerar gatorna. I Spanien kommer polis på besök om man går ut med soporna utan lov eller låter barnen leka i den egna trädgården. Den som trotsar utegångsförbuden riskerar höga böter.

Det nya normala” i ett kinesiskt klassrum våren 2020. Foto: Twitter

I Sverige har restriktionerna varit betydligt mer måttfulla, men det går inte att missa att det råder ett slags undantagstillstånd också här, med bland annat mötesförbud.

På Youtube har censuren skärpts. Alla förslag om behandlingsmetoder som inte är i linje med WHO:s rekommendationer riskerar borttagning. Det kan gälla så beskedliga råd som att ta större doser C-vitamin.

På 2000-talet kom inte diktaturen med ”högerextrema” eller med utländska ockupanter. Det var Världshälsoorganisationen (WHO) och FN som tog friheten från oss. På två månader hade man i praktiken dragit in flera av FN:s egna deklarerade och fundamentala Mänskliga rättigheter. Vem kunde för fyra månader sedan gissa att det skulle kunna ske?

Nu efter tre månader av pandeminödläge börjar man lätta på restriktionerna. Det märks inte så tydligt i Sverige eftersom vi aldrig varit helt nedstängda, men det är nu ”erbjudandet” rullas ut. Det är så mycket tydligare i länder som Frankrike, Spanien, Italien och givetvis Kina som varit hårt nedstängda.

I Spanien får man, enligt svenskar på plats, nu gå en kilometer från hemmet, frisörsalonger har öppnats, mindre samlingar av friska är tillåtet och familjemedlemmar får gå på begravning. Men när som helst kan en polispatrull stoppa en, ett coronaprov tas och snabbanalyseras på plats. Om testet visar att man är smittad blir man på stående fot beordrad karantän i hemmet i två veckor.

Om vi accepterar övervakningen så kan vi tillåtas gå till jobbet, ta en kortare promenad och släppa iväg barnen till skolan.
Telebolagen ska övervaka folks rörelser genom att spåra deras mobiltelefoner, som Nya Tider rapporterade i förra numret. På många håll tvingas människor att installera appar på telefonen, appar som inte går att stänga av och som samlar information om rörelser, vem man möter, hur länge man varit ute, hur långt från hemmet etc.

Övervakningskameror utrustas med ansiktsigenkänning. Nice i södra Frankrike hade redan ett avancerat system under uppbyggnad till skydd mot terrorism (sedan lastbilsattacken på strandpromenaden 2016) och det kommer nu till användning för att övervaka utegångsförbudet (lyssna på Sveriges Radio, Vetenskapsradion på djupet, 11 maj med titeln ”Corona och övervakningen – Hälsan före allt”, del 1.)

Amazing Polly” är en kanadensisk alternativmedia-journalist som har massor av kunskap om de innersta cirklarna av New World Order. (Vad hon heter egentligen har jag inte lyckats få fram.) Hennes Youtubefilmer bör ses av alla som vill förstå vad som hander. Bilden är en skärmdump från en av hennes videor. Stillbild: Amazing Polly

Allmänhetens och många politikers motstånd mot övervakningen trumfas bort med argumentet ”det handlar om att stoppa pandemin”, ”det handlar om att rädda liv”.

En massiv användning av artificiell intelligens är nödvändig för att hantera all data som samlas in. AI kan för övrigt bättre än mänskliga poliser skydda vår ”integritet”, argumenterar man.

I en intervju för LinkedIn den 14 april förklarar Bill Gates, medgrundare till Microsoft och genom Bill och Melinda Gates Foundation en av de mäktigaste sponsorerna av vaccinforskningen, under rubriken ”det nya normala”:

”… innan vi har det där vaccinet i bred användning kommer livet inte att gå tillbaka till det normala.”
”Vi kan öppna upp i vissa avseenden, förhoppningsvis i USA i början av juni om allt går bra, [men] det kommer inte att bli några publika folksamlingar eller fyllda restauranger. […] Det kommer att förbli halv-normalt ända tills vi har vaccinet ute där i miljarder doser.”

Bill Gates, WHO och ”Big Pharma”
Bill Gates som tagit rollen som Den Store Välgöraren lovar befrielsen med sju miljarder doser vaccin.
Ett gott råd när man vill studera maktordningar: Följ pengarna!

Börjar man nysta i trådarna finner man att Microsofts grundare Bill Gates är spindeln i ett nät som omfattar hela kedjan av centrala aktörer i pandemicirkusen. Först och mest offentligt är alltså Bill och Melinda Gates Foundation (BMGF) som finansierar ett tiotal vaccinprojekt. BMGF är också huvudsponsor i GAVI, en organisation för samarbete mellan vaccinproducenterna (det vill säga de största drakarna inom läkemedelsindustrin), WHO och världens regeringar.

En karta över sammanhangen kring Coronapandemin som ska valla världen fram till den stora vaccineringen. Bilden är en skärmdump från Amazing Pollys video: ”The Global Health Mafia Protection Racket”.

Inte lika känt är kanske att Bill och Melinda Gates Foundation är en av de viktigaste sponsorerna till WHO.

Global Preparedness Monitoring Board, GPMB, är en till synes självständig organisation för att öka beredskapen för pandemier, men är egentligen ett utskott av WHO och Världsbanken.

Ett av GPMB:s viktigaste uppdrag är att dra in pengar från nationerna och uppmana regeringarna att förbereda möjligheten att med auktoritet ta en stram ledning i en krissituation.

En viktig person i GPNB är kines-amerikanen Victor Dzau som genom sin organisation National Academy of Medicine har ett starkt inflytande över USA:s men också de olika nationella smittskyddsmyndigheterna runt om i världen.

En annan mycket viktig person är immunologen Anthony Fauci, som blivit talesperson för Vita Husets ”Corona Task Force”. Fauci är chef för the National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID) sedan 1984. Han är styrelsemedlem i GPMB och medlem i den vetenskapliga styrelsen i ”Global Grand Challenges”, en avdelning av Bill och Melinda Gates Foundation.

Detta är bara några nedslag. De som gräver i verksamhetsberättelser och rapporter och har förmåga att läsa mellan raderna kommer att finna ett närmast incestuöst samarbete mellan de som formulerar problemet, de som skapar policy för responsen och de största läkemedelsbolagen.

Det går över
Jag tvivlar inte på att vi faktiskt har en pågående pandemi som är mer aggressiv än en vanlig säsongsinfluensa. Sjukdomsförloppet kan vara avgjort påfrestande även för en i medelåldern, men det är åldringar och multisjuka som löper störst risk att dö.

Det är självklart att fysisk (”social”) distansering minskar risken för spridning. Det är klokt att särskilt skydda äldre sårbara människor, men det kan inte vara ett tillräckligt skäl för att stänga ner hela samhällen och avskaffa mänskliga rättigheter i väntan på ett vaccin som kanske aldrig kommer.

Är då inte den svenska lite mer avslappnade linjen att föredra?

Viruset sprider sig ändå. Till slut har tillräckligt många varit sjuka, i 995 fall av 1 000 lätt eller omärkligt sjuka och många är säkert naturligt resistenta, då uppnås flockimmunitet och sjukdomen avklingar naturligt.

Det är lätt att vi svenskar underskattar hur allvarligt nedstängningspolitiken drabbat de flesta andra länder. Det beror till inte ringa del på mainstream-medias undermåliga bevakning.

Det handlar många gånger om absurt missriktade åtgärder, med godtycklighet och trakasserier från polis som plötsligt fått extraordinär makt. Små och medelstora företag går i konkurs. Människors livsverk raseras. Livsmedelsproduktionen är hotad. De ekonomiska följderna av nedstängningarna leder till fattigdom, svält och självmord. Högst sannolikt kommer det i slutsummeringen att ha varit många fler som har dött av de ekonomiska sidoeffekterna än av själva sjukdomen.

Det är ytterst oroande att så många människor så lätt accepterar det som händer. Är det så lätt att genomföra en världsomfattande statskupp?

Det är uppenbart att de som i första ledet kommer att tjäna på pandemin är läkemedelsindustrin. Den som först kan få fram ett vaccin kommer att dra in tusentals miljarder. Man kan tycka att det är bra att marknadsekonomin fungerar och om det är någon som lyckas ta fram en bot som räddar miljoner människoliv, så är man väl värd belöningen. Vad som sker kring Covid-19 är dock inte så enkelt.

Det är fler än Bill Gates som driver på för att göra vaccinet obligatoriskt, med alla de bieffekter som ett vaccin som inte testats under lång tid kan innebära för folkhälsan. Man knyter det till lättnader i restriktionerna, för att slippa ut ur karantänen eller få lov att flyga. I flera länder diskuteras möjligheten med ”vaccinpass”, något som även WHO aktivt arbetar med.

Övervakningskapitalismen
Vaccincirkusen och läkemedelsindustrins exploatering av oron är i sig betänklig, men i nästa cirkel händer ännu värre saker. IT-industrin upplever ett sagolikt uppsving och Bill Gates har starka intressen och lojaliteter också där.

Nedstängning och karantän kräver övervakning och övervakning kräver i sin tur identifiering. De enorma datamängderna måste tolkas av maskiner.

Redan nu samlar teknikbolagen in data om våra intressen och subtila data som gör det möjligt att förutse våra önskningar, oro, vårt beteende. Vad är mer naturligt än att man använder detta inte bara till att ”ge oss en bättre upplevelse” utan också till att spåra smitta och ”rädda liv”?

Många faller för idén eftersom vi tror att vi befinner oss i fara och att det görs av omsorg och med goda avsikter.

Illusionen om den frälsande planekonomin
Det finns starka krafter som vill få oss att tro att med dagens fantastiskt kraftfulla teknik ska alla mänsklighetens problem kunna lösas.
Människor har kämpat med orimligheter och anarki i samhället sedan urminnes tid. Det är inte första gången tanken fötts att man skulle kunna räkna ut hur allt skulle kunna fungera så mycket bättre. Det krävs visserligen en stark hand som leder flocken, men nu när ledaren är god och drivs av visdom så kommer det gå, har man alltid sagt oss.

Ett storskaligt försök gjordes i Sovjetunionen med början på 1920-talet. Matematiker sattes i arbete med att räkna ut folkets behov och vilka resurser som måste engageras för att tillfredsställa dessa. Ingenjörer räknade ut hur jordbruket skulle organiseras och hur flödet av material skulle optimeras i fabrikerna. På papperet såg det perfekt ut.

Ett globalt problem kräver globala lösningar”, är ett återkommande argument för Globalismen som ideologi. Globalismen tar nu ett jättekliv frammåt med Coronakrisen som murbräcka. Bild: Logo för globalcitizen.org

Vi vet alla hur det gick. Trots goda avsikter, propaganda och matematik, efter 70 år av terror och omätligt lidande, kollapsade det sovjetiska experimentet.

I dag talar man inte om ”kommunism”, man kallar det i stället till exempel ”den fjärde industriella revolutionen” eller Agenda 2030, men idén är i grunden densamma.

Det finns i dag en helt fanatisk tro på att det finns tekniska lösningar till alla problem. Om överbefolkning och livsmedelsbrist hotar, då meckar vitrockarna med växternas gener så att grödorna växer större och tål mer gifter. Ännu mer futuristiska projekt går ut på att odla ”kött” från stamceller i näringslösningar. Om förbränning leder till ökande koldioxidhalt i atmosfären som orsakar klimatförändringar, då uppfinner man Carbon Capture and Storage, CCS-teknik, och samlar in koldioxiden och pumpar ner den i de hålor där oljan tidigare fanns. När fusionskraften blir kommersiellt förverkligad ”om 30 år” (prognosen har varit 30 år sedan 1950-talet) kommer alla energiproblem att vara lösta.

Listan kan göras hur lång som helst.

Hur coronakrisen möts med övervakningsteknik och, för all del, också med gamla beprövade metoder, det vill säga poliser och soldater som övervakar utegångsförbuden, borde skicka en skarp varning om att vi är på väg in i en global totalitarism.

Fängelseplaneten
Det är häpnadsväckande och allvarsamt att människor runt om i världen så allmänt bara tiger och tar emot. Man tror antagligen att åtgärderna i samband med coronakrisen är tillfälliga och motiverade för ”att rädda liv”. Men det är mycket stor risk att politiska makthavare och kommersiella aktörer finner att övervakningen och restriktionerna (till exempel mot folksamlingar och resor), censuren mot ”falska nyheter” med mera är idealiska för att behålla och utöka sin makt.

Det är inte orimligt att gissa att man med pandemiåtgärderna fått en förebild och omedelbart vågar gå vidare med ett skarpt ”klimatnödläge”, genom att införa till exempel personliga koldioxidkonton, reserestriktioner, globala skatter, med mera. Detta är för övrigt inte den sista pandemin. Kanske kommer nya utbrott redan i höst. Övervakningen och paternalismen är här för att stanna.
Just nu känns det som vi möjligen har sista chansen att revoltera.

Coronakrisen handlar inte om omsorg, eller brist på omsorg, om de äldre. Så mycket är några tusen multisjuka åldringars återstående månader inte värda. Det är en statskupp mot mänskligheten som pågår och det är vår värdighet som fria människor som står på spel. Om vi låter oss slukas av globalisternas till synes välmenande totalitarism kanske vi aldrig kan resa oss igen.

PK-isterna behöver vår hjälp

0
Ingen bra plats för ett samhälle. Invandringskritiker måste bli "kulturterapeuter" och hjälpa PK-isterna, menar krönikören. Foto: Jonatan Svensson Glad.

Anledningen till att det inte funkar är att samhällsdebatten är lika splittrad som samhället. Vi diskuterar inte ens samma sak. Vår sida diskuterar vad som är rätt och riktigt. Deras sida diskuterar, eller gestaltar, vem som är god eller ond.

Notera hur de argumenterar så förstår du vad jag menar. Du försöker övertyga dem om att t.ex. invandringen är vansinnig, men de försöker inte övertyga dig om motsatsen. De försöker bara underminera dina argument.

Det beror på att de egentligen inte vill övertyga dig, de vill bara försvara sin världsbild och självbild som god. Faktum är att om de faktiskt skulle lyckas övertyga dig så är det en förlust för deras del. En förutsättning för att de ska kunna tillhöra “de anständiga” är att det finns någon annan som inte är det.

Fall inte i deras fällor. Försök inte hitta källor och definiera vad massinvandring är eller hur länge invandringen har förekommit. Det är enbart argumentationsfel och ett sätt för dem att fördröja och komplicera diskussionen. Ska du diskutera så diskutera det som är den egentliga diskussionen: deras falska självbild.

Alla blir vinnare
Detta innebär att samhällsdebatten har kört fast eftersom det skapas en dynamik där båda sidor känner sig som vinnare utan att ha gjort några framsteg. Vi får känna oss smarta genom att det finns en motståndare som är helt galen. Det är en väldigt trevlig situation för oss. Vi får känna att vi säger och står för det självklara och kan blåsa upp vår självbild som intelligenta och sansade, utan en tanke på att det knappast kan vara en bedrift att säga det självklara.

Deras sida har byggt upp ett irrationellt moralsystem utifrån vad gruppen tycker. De gör anspråk på empati och känslor, men det är inte deras egna känslor främst, utan deras uppfattning om gruppens känslor. Utifrån det moralsystemet, värdegrunden, så engagerar de sig i diskussioner för att avgöra vem som är en god människa eller för att bli en god människa genom att ”ta kampen”. De får känna sig som vinnare eftersom de försvarar de goda åsikterna, medan du använder dig av fakta som hotar de goda åsikterna, vilket innebär att du ”går mörka krafters ärenden”. Deras självbild av att vara god blir uppblåst på samma sätt: genom att det finns en motståndare som står för motsatsen. Och precis som i vårt fall så handlar det om att de ser det som att de har de självklara åsikterna och kan känna sig goda trots att det inte borde ses som en bedrift att ha självklara åsikter.

På så sätt kan denna icke-diskussion pågå i evigheten.

Samhällsdebatten förs alltså mellan två läger av självgoda dårar.

Vi måste mötas som riktiga människor igen
Denna demokratiska polarisering har lett till en allt dummare och plattare debatt där ideologierna reducerats till karikatyrer av skattehöjare och skattesänkare, eller för eller emot invandring/klimatet/genus/osv. En svartvit världsuppfattning som omöjliggör verkligt tänkande och kännande, och som gör människorna själva till platta karikatyrer som bara upprepar ideologiska fraser de inte begriper innebörden av, och som är helt irrelevanta sett till de verkliga problemen.

Min önskan är att vi istället börjar mötas som människor. Människan är inte platt och enkel, och inget i hennes värld är heller platt eller enkelt. Så länge vi håller fast vid en endimensionell världsbild så kommer vi att vara endimensionella karikatyrer av människor. Människans natur kan inte kategoriseras på det sättet. En människa som är hel är motsägelsefull och paradoxal. En sådan ryms inte inom ideologier. Ingen människa passar heller in i de kategorier av rasist, PK-ist, liberal eller socialist på det sätt vi försöker använda dem.

Dessa människor behöver hjälp
Det vår sida måste göra är att erkänna att det inte är rationella människor vi har att göra med, och att vi själva inte heller är rationella som så länge upprepat samma beteende och hoppats på ett annat utfall. Dessa människor behöver inte övertygas, de behöver hjälp.

Vi måste därför börja med att ställa oss utanför höger-vänster-polariseringen och fråga oss ”vad är det egentligen som måste göras?” utan att hemfalla åt enkla ideologiska svar som ”mindre stat” eller ”bara vi får bort sossarna från makten”. Bara dårar resonerar så.

Vi måste se verkligheten som den faktiskt är och börja behandla människor utifrån hur de faktiskt agerar, inse att de inte är mentalt friska, att kulturen haft en skadlig effekt på deras tänkande – och på vårt.

Vi måste sluta försöka övertyga galningarna med fakta och sanningar och istället försöka hjälpa dem att hitta tillbaka till verkligheten genom att ta dem ur den falska självbilden. Vi måste agera som ”kulturterapeuter” och hjälpa människor att se sina automatiska tankar och beteenden, och visa på hur dessa är irrationella och skadliga. Vi måste hjälpa dem att hitta tillbaka till sina verkliga känslor och förklara att det inte är friskt att oroa sig för rasister istället för de våldtäkter och skjutningar som invandringen fört med sig; att den sortens felprioriterande rädsla är en inlärd störning.

Vi måste hjälpa pk-isterna att hitta tillbaka till sina verkliga känslor och förklara att det inte är friskt att oroa sig för rasister istället för de våldtäkter och skjutningar som invandringen fört med sig; att den sortens felprioriterande rädsla är en inlärd störning.

Det kräver att vi håller en personlig distans och inte dras in i en konflikt med den sjuke. För deras övertygelse bygger på dessa konflikter, att det finns en motståndare som bekräftar deras världsbild av gott mot ont. Det är ur den kampen som de hämtar sin energi som hjälper dem att hålla tvivlet borta. Var inte deras motståndare, var deras medmänniska.

Detta kräver att du också tar dig ur dina egna tvångstankar och fixeringar. Du måste lära dig ödmjukhet och erkänna att du inte är särskilt klok och sansad egentligen. Hade du varit det hade vi inte hamnat i den här situationen. Din övertygelse om din egen intelligens bygger bara på att du jämför dig med dem som helt tappat kontakten med verkligheten.

Det här kräver också att du hittar tillbaka till dina känslor – och framförallt, att du kommer ur din skräck för den andra människan. Det krävs mod att våga visa känslor, och det finns ingen effektivare metod för att komma nära en annan människa än att visa känslor, att visa sig mänsklig.

Om du bemöter deras rasistanklagelser med något annat än ilska eller rädsla, utan istället ärligt och öppet säger eller visar att du faktiskt blir ledsen och att det känns väldigt orättvist, så går luften ur konflikten. Det förväntade mönstret av ”men du då” uteblir och den andre måste förhålla sig till att det är en människa den talar till, med allt det ansvar det innebär.

Den avhumaniserande rasistanklagelsen
För en avgörande del i upprätthållandet av polariseringen är just denna avhumanisering som man gjort genom att stämpla människor som rasister. Det är ett sätt att komma undan den naturliga empatin, som annars skulle sätta gränser för vad man kan göra emot en annan människa. Man måste avhumanisera den andre för att kunna ha sina enkla sanningar och få känna sig god eller smart.

Genom att visa sig mänsklig och vägra acceptera deras avhumaniserande stämplingar så gör man den sortens beteende synligt för både mobbarna och svansen. Det blir svårare att t.ex. försvara utfrysningen av Sverigedemokraterna när svansen – den breda PK-allmänheten – börjar tvivla. Det framstår då inte bara som barnsligt utan som rent ondskefullt eller sjukligt. Och det om något är en kil i den falska självbilden som god.

De ständiga utfrysningarna som sker i toleransens namn är mycket allvarliga; för den mänskliga kontakten och erkännandet är något fundamentalt, och det sätter djupa psykologiska sår som kan bli permanenta ärr. Ilska mot en sådan behandling är väldigt berättigad, men den är inte konstruktiv. Den förstärker bara polariseringen genom att i efterhand legitimera elakheterna för PK-isterna. För dem blir det berättigat att mobba en person för att han reagerar och genom sin ilska visar att han är en fiende. Det är därför vi ser dessa återkommande, uppenbara provokationer. Det bygger på ett tvivel på den egna självbilden. PK-isten som tvivlar på sin egen godhet måste utagera för att provocera fram en respons.

Vi måste bli vuxna
Vi måste sluta spela med i deras spel och börja peka ut deras beteende för dem själva. När de beter sig som barn så ska vi inte sänka oss till deras nivå och ”ge igen” eller lillgammalt förklara att vi vet bättre. Vi ska ta rollen som vuxen och visa att om de beter sig som barn så blir de behandlade som barn. Om de vill bli respekterade och tagna på allvar så måste de börja bete sig som vuxna.

Men det kräver förstås att vi själva är tillräckligt mogna för rollen. Och nej, det är inte vuxet och moget att komma dragande med demokratiska principer eller liberala idéer om friheter. Det är lillgammalt. Det är att upprepa den förra generationens sanningar utan att förstå att dessa sanningar är orsaken till den nuvarande situationen. Dagens samhälle är resultatet av gårdagens samhälle.

Att vara vuxen är att se sitt eget ansvar för samhället och inse att det inte finns någon annan att peka finger mot.

Fördumningen – vart tog alla genier vägen?

0
Isaac Newton (1643-1727). Ett geni vars sort vi ser alltmer sällan i dagens samhälle. Målad av Godfrey Kneller 1689.

En av mina absoluta favoritforskare, psykiatern Bruce G. Charlton skrev tillsammans med den mycket kontroversielle och rasiststämplade antropologen Edward Dutton för några år sedan boken The Genius Famine med undertiteln Why we need geniuses, Why they’re dying out, Why we must rescue them (Newcastle University 2016). Resonemanget har i en text som ligger ute på nätet sammanfattats av den amerikanske journalisten Lance Welton (pseudonym).

Lance Welton är lika stenhårt utdömd som Edward Dutton. På RationalWiki kallas han för rasist, sexist, kvinnohatare, islamofob, homofob, klimatförnekare och konspirationsteoretiker. Eftersom jag själv har blivit utsatt för denna typ av attacker (om än inte av samma dignitet) blir jag inte avskräckt utan på mig får det motsatt effekt. Härligt med tänkare och skribenter som utmanar PK-vansinnet, som inte låter sig tystas av brunkletare. De kan krypa tillbaka under sina stenar (fritt efter Annie Lööf på Twitter).

Bruce C. Charlton har klarat sig bättre, även om också han fått känna på hård motvind. Åren 2003 – 10 var han redaktör för tidskriften Medical Hypotheses. Den lades ner med argumentet att där publicerades artiklar som ”could potentially be damaging to global public health”. Men Bruce Carlton har också fått stöd. 2012 publicerade 198 forskare från hela världen ett upprop som försvarade honom.

När jag under tidigt sextiotal, efter en rätt stökig och ojämn skolgång, började läsa på Stockholms universitet, tyckte jag omedelbart att jag hade hittat rätt. Det var en studie- och arbetsmiljö som passade mig. Min fil.kand. tog jag på tre terminer, samtidigt som jag arbetade i det närmaste full tid, först som assistent åt en pensionerad etnologiprofessor (Sigurd Erixon) och efter hans död med att skriva klart sista delen av Skultuna bruks historia. Medan många av mina studiekamrater antingen levde ett utsvävande studentliv, grävde ner sig i politisk extremism eller lade grunden för en byråkratisk karriär, så var exkursioner in i en helt ny kunskapsvärld mumma för mig. De föreläsare jag gillade bäst var de som ”tänkte högt”. Ibland gick det naturligtvis mindre bra, men det var en stil jag anammade. Så när jag själv blev universitetslärare, tog jag efter dessa förebilder. Avsiktligt nämner jag inga namn, därför att jag vill lyfta fram en universitetsmiljö som ännu erbjöd en professionell hemvist för denna typ av forskare och föreläsare. Jag var på inget sätt ensam om att föreläsa på det sättet, men vi var en minoritet.

Som jag minns det uppskattade studenter och doktorander mina föreläsningar. Däremot gnisslade det i relationerna med universitetsbyråkratin och en del kollegor. Jag var inte tillräckligt ”lydig” och heller inte självklart lojal med mina kollegor, men eftersom jag var högpresterande så lyckades jag ändå hålla mig kvar och hitta finansiering till mina olika projekt.

När det några år efter millennieskiftet var dags för mig att avsluta min föga imponerande akademiska karriär minns jag att studenterna inte längre uppskattade mina föreläsningar på samma sätt som tidigare. De klagade på min fria stil, tyckte inte de fick tillräckliga tydliga anvisningar om vad de skulle lära sig inför skrivningar. Jag var inte så naiv att jag svarade att jag försökte lära dem tänka, inte att klara tentamina, men det var så det var. Också på andra sätt blev jag varse att min akademiska karriär var över, men det lämnar jag därhän.

Det jag vill lyfta fram var att svenska högskolor höll på att byta grundparadigm. De var inte längre den självklara platsen för udda tänkare, de som med en lite pretentiös formulering ”sökte sanningen”. Fram till ungefär 1950 så var detta huvudspåret inom universitetsvärlden. Akademiker förväntades inte, som i dag, att regelbundet publicera sig i föga lästa vetenskapliga skrifter, för att få forskningsanslag. Deras huvuduppgift var just att lära ut hur det går till att tänka, i förhoppningen att det skulle leda till framodlandet av ett och annat geni. Här spelade religionen faktiskt en positiv roll, eftersom den tjänade som bas för universiteten. Deras rötter gick tillbaka till medeltidens lärda munkar, som hade som uppgift att bättre förstå människan, i betydelsen Guds skapelse. Att publicera sig var inte så viktigt. Det finns det som är mer angeläget än pengar, som Guds oändliga visdom.

Före den industriella revolutionen fungerade vad som i ett brutalt darwinistiskt språk kan kallas för det naturliga urvalet. Bortåt 50 procent av barnen dog innan de var vuxna, men detta skedde i första hand bland samhällets mindre bemedlade. De rika och mer framgångsrika skaffade flera barn än de fattiga, i medvetande om att långt ifrån alla nådde vuxen ålder. Fler av deras barn överlevde än barn med fattiga föräldrar. Konsekvensen blev att de med bäst gener överlevde och muterande gener klarade sig inte lika ofta som de gör i dag. Intelligensen höjdes – ungefär 80 procent av intelligensen är lagrad i generna. Människan utvecklade sin intelligens så att den industriella revolutionen blev möjlig och startade därmed inte bara de ojämförligt största och snabbaste framstegen i människans historia utan också, paradoxalt nog, fördumningsprocessen.

Med den industriella revolutionen och alla medicinska och hygieniska framsteg så överlevde många fler. En av konsekvenserna är att den genetiska förbättringen avstannade. Dessutom, i synnerhet med välfärdssamhället och kvinnornas plats i yrkeslivet blev det befolkningens ”nedre halva” som skaffade fler barn. De rika prioriterade sina yrkesutbildningar och skaffade färre barn.

Precis som tänkandet under medeltiden svarade mot en religiös ”samhällsanda”, svarar vår tids universitet mot ett av materialism genomsyrat medvetande. Majoriteten av vår tids framgångsrika medborgare består av ointellektuella och religiöst likgiltiga människor som ser som sin huvuduppgift att bli rika, att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om de alls läser på universitet så gör de inte det för att lära sig tänka utan för att erövra akademiska titlar som öppnar dörrar inom byråkrati och näringsliv.

Med sekulariseringen och välståndet blir livet inte längre en existens ”på liv och död”. I en förgången värld där folk kämpade, både med att överleva och med att förstå vad livet handlar om, kunde geniet inte bara tolereras utan också dyrkas. Men således inte längre, geniet är en person som ställer till besvär, som ifrågasätter samhällets dogmer.

Under 1960-talet var den process redan påbörjad, som byråkratiserade universiteten. Jag var en liten fisk i ett slags miljö som ännu härbärgerade betydligt större fiskar av samma slag – dem som vi med rätta kallar för genier. Ett av de absolut mest välkända är Alan Turing, som lade grunden för datorvetenskapen. Det har skrivits ett antal böcker om honom, liksom åtminstone gjorts en väldigt bra film, ”The imitation game”.

Turing hade alla de karakteristika som brukar utmärka genier. Han hade just inga vänner, var mycket skygg, saknade social kompetens och hanterades rätt illa av sina kollegor. Att han var dem skyhögt överlägsen som matematiker och logiker gjorde honom inte precis populärare. Jag ska inte dra hans levnadshistoria, den är välkänd och lättåtkomlig, utan bara peka ut att han trots allt fick verka i en akademisk miljö. Det är inte alls säkert att han skulle beredas en plats i dag, när universitet och högskolor runt om i västvärlden är rena drivbänkarna för politisk korrekthet, vilket betyder att den som inte respekterar dogmerna mobbas ut. Längst har det gått i USA, det land som svenskarna mest beundrar, men svenska högskolor ligger inte så långt efter.

Andra drag som utmärker genier är att de ofta är rätt ointresserade av världslig framgång i form av makt och pengar. Det som hamnar i första rummet är de problem som de försöker lösa. De bryter mot etablerade regler, går mot strömmen och provocerar därmed sina mer framgångsrika kollegor, dem som universiteten gärna lyfter fram som förebilder. Som Charlton och Dutton skriver, är detta dem totalt likgiltigt. För att formulera sig metaforiskt så är de ointresserade av att färdas på vägar som redan byggts. De är helt upptagna av att bygga nya vägar.

För att vår civilisation ska överleva och växa är detta slags personer helt nödvändiga. De står bakom de innovationer som leder till paradigmskiften. Det som bekymrar Charlton och Dutton är att de blir alltmer sällsynta. De frågar vad det är som händer. Varför dör genierna ut?

Kvinnoemancipationen accelererar fördumningsprocessen, menar Charlton och Dutton. De påstår att den genomsnittliga intelligensen under 1900-talet har sjunkit med hela 15 poäng (hundragradig skala). Det innebär att det genetiska underlaget för att mänskligheten ska producera genier som Alan Turing efterhand blir allt mindre.

Så här långt I resonemanget är jag inte direkt överraskad. Alltsammans har jag läst tidigare på lite olika ställen. Helt nytt för mig är däremot resonemanget kring religionens nödvändighet, för att genierna inte ska dö ut. Även här är resonemanget i grunden darwinistiskt. Charlton och Dutton börjar med berättelsen om påfågelns stjärt, ett ofta anfört skolexempel som säger att påfågelhannarna imponerar på honorna med sin hopplöst stora och granna stjärt. Den darwinistiska logiken säger att honorna attraheras av hannar som är kapabla att överleva trots sin stora stjärt. Vilka fantastiska gener de måste ha, som klarar av det!

På samma sätt är religionen ett onödigt snedsteg. Men genetiskt har religiösa människor ett försteg, eftersom religionen signalerar att du är en samarbetsperson, har självkontroll, går att lita på och har tillgång till ett stort nätverk av likasinnade och kapabla personer. Du är tillräckligt framgångsrik på samma sätt som påfågeln med sin stjärt, detta trots att du har den boja om foten som ett religiöst engagemang innebär. Religiösa människor tenderar också att ha större familjer, eftersom antalet barn inte är föräldrarnas val, utan ”Guds vilja”.

Religiösa människor är bra på att bygga upp samhällen där medborgarna litar på varandra, där kontinuitet och arbete sätts i första rummet. Och nu kommer den tanke som är ny för mig: Religiösa medborgare skapar samhällen som kan härbärgera besvärliga genier, utan att stöta ut dem och utan att dessa tjänar som destruktiva förebilder. Det blir aningen paradoxalt, eftersom genier sällan tror på Gud, i varje fall inte i den utsträckning som gör att de binder upp sitt tänkande.

Dagens akademiska rutiner, med sina peer reviews, betygsjakter, konferenser och publicerandet av svårlästa uppsatser som bara de närmast sörjande läser, bygger inte miljöer som gynnar framväxten av genier. Varken Francis Crick eller James Watson, de två genier som upptäckte strukturen hos DNA-molekylen skulle i dag få något stöd i den akademiska världen. Istället är det en akademisk typ som Charlton och Dutton kallar för ”The head girl” som är idealtypen. På svenska skulle jag nog välja begreppet ”duktig flicka”. Påtagligt intelligent, socialt skicklig och noggrann men absolut inget geni. Det är det slags akademiker som klarar det akademiska spelet bäst och bli en mycket uppskattad kollega. Men det är som sagt ingen nydanande forskare.

Följer vi Charlton och Duttons resonemang blir konsekvensen att vårt samhälle och vår civilisation kommer att kollapsa, därför att intelligensen sjunker och vi frambringar allt färre genier. Framstegen stannar av och livet blir hårdare och mer brutalt, kanske också mer religiöst. För att stoppa denna utvecklingen behöver vi genier mer än någonsin. För att komma med en fungerande idé om hur den destruktiva utvecklingen ska stoppas, är genialitet nödvändigt. Vi måste känna igen genialitet för att kunna bejaka den och vi behöver intellektuella miljöer där genier kan verka, likt forna tiders universitet. Den mätbara intelligensen korrelerar med intellektet, det vill säga öppenhet för nya idéer och fascination av avancerade resonemang, något som bara innebär ett risktagande i politiskt korrekta miljöer.

Kommer vi uppleva väpnat politiskt våld i Europa?

0
Den franska proteströrelsen Gula västarna mötes av överväldigande våld från statsmakten. Foto: Pixabay.

Vissa EU-länder har en lugn inrikespolitik, färre invandrare och några har regeringar, som syns vara brett populära (som Ungerns och Polens), och vilka systematiskt söker eliminera orsaker till stort missnöje. Minst en regering – Spaniens – är nog skyddad genom landets historia, eftersom kunskapen om fasorna förknippade med ett inbördeskrig fortfarande är levande.

Större nationer med betydande politiskt missnöje är Frankrike och Italien, och där en fortsatt ökning av motviljan och misstänksamheten mot regeringen syns troligast i Frankrike. Men skälen till missnöje syns i mycket vara ekonomiska, vilka i intensitet knappast skapar förhållanden, vilka leder till brett och konsekvent fysiskt våld. I Italien är invandringen en mycket kontroversiell fråga, och som inte främst gäller ekonomi.

Grymma och spektakulära brott av invandrare mot italienare kan eventuellt leda till våldsamma reaktioner, men dessa blir troligen inte främst riktade mot regeringen. Tillgången till vapen för vanliga medborgare är låg i bägge länderna, och respekt finns för legala normer. Väpnade kontinuerliga konfrontationer mellan grupper syns därför osannolika idag.

Genom det ökade intresset för nationalism i många stater (med nationalism menas här rörelser, som vill att det egna landets befolkning har rätt att självständigt besluta i alla viktiga frågor och klart prioriterar landets intressen och sedvänjor (2)) är nog sannolikheten för väpnat våld så småningom mest förknippad med den möjliga omvandlingen av länder till medlemsstater i en federal EU-union.

En sådan leder till, att makten främst ligger i Bryssel, och de nationella regeringarnas – bortsett från Tysklands och Frankrikes – förmåga att agera och skydda sina medborgares intressen kommer sannolikt att vara mycket begränsad. Dessa frågor kommer att ha diskuterats utförligt före de val/folkomröstningar, som föregår bildandet av unionen, och motståndarna mot en sådan omvandling av EU kommer att vara välinformerade och någorlunda välorganiserade. Ett nederlag i det valet skulle säkerligen snabbt – liksom skedde i Storbritannien efter folkomröstningen 1975 att kvarstanna i EEC – bli inledningen i många länder till politisk aktivitet inriktad på att så småningom åstadkomma en omprövning av valet/folkomröstningen.

Om ett antal kontroversiella beslut sedan fattas i Bryssel, vilka av medborgarna i ett visst land uppfattas som skadliga samt en del av landets media understödjer missnöjet, kommer den nationella oppositionen kunna förbli samlad och välinformerad. Politik beslutad av EU, som syftar till ”avnationalisering” i olika länder, kan bli symbolfrågor och få motsatt verkan. Allvarliga sådana kan driva missnöjet mot våldsamma utbrott. Dessa aktivister står sig dock slätt mot det europeiska gendarmeri, som då kommer att finnas och som sätts in vid allvarligare upplopp, men sådana sammanstötningar kan få oförutsägbara konsekvenser på opinionen. En hård repression av en delvis redan uppretad befolkning i länder, där EU på intet vis representerar några liknande värden, som nationalismen brett står för, kan just förstärka länders nationalism. Möjligheten att någon form av ”EU-nationalism” skulle snabbt kunna inta samma roll – och i en situation där en stor minoritet redan ser federalismen som fiende – är osannolik.

Den nationalistiska oppositionen i olika länder kommer med all sannolikhet samarbeta mycket nära och snabbt lära av varandras erfarenheter och framgångar. Men om inte den federala regeringen begår spektakulära misstag, kan troligen möjligheten att via val nå beslut om EXIT från den politiska unionen hålla den politiska utvecklingen fredlig i EU-länderna, såvida inte några särskilt brännbara frågor inverkar.

Invandringens roll
Ifall EU genomför sina planer på stor fortsatt invandring från Afrika och Mellanöstern och utnyttjar kvoter för placering av dessa i olika länder, förvärras dock den politiska atmosfären. Detta torde komma att bli ett tungt skäl för opposition i olika delar av Europa, och som leder till rätt kontinuerliga protester och även våld mot och från tungt beväpnade och utrustade gendarmer. Ifall dessa ändå inte klarar medborgarprotesterna, kommer så småningom militär sättas in, vilket är mycket problematiskt. Om den då utgörs av EU-styrkor, skapar det möjlighet för nationalisterna att formulera slagkraftiga ockupationstema. Allt beror på hur skicklig och diplomatisk den egna regeringen är och hur anpassligt EU-regeringen agerar.

Eftersom invandringen till EU drivits på för att genom nya medborgare försvaga länders nationalism och stötta invandringsvänliga regeringar genom importen av utländska proletärer, kommer konflikter mellan invandrare och medborgare/nationalister självfallet också påverka synen på EU. Den organisationen ses ju med rätta som ett huvudskäl till inflyttningen av främmande människor med annan kultur och religion. Så minst två brännande frågor – medlemskapet i en federal europeisk union samt stor invandring – kommer tillsammans påverka attityden till EU. Det gör läget mera kritiskt. Men invandringen har också en självständig – och potentiellt ödesdiger – religiös och kulturell dimension.

Den troliga framväxten inom olika länder av en islamistisk rörelse med egen politisk representation i parlamenten, samtidigt som muslimer– på liknande sätt som i Sverige – också utgör en mycket viktig grupp inom de socialistiska/socialdemokratiska partierna, har viktiga politiska följder. Det kommer troligen att leda till allt starkare försök att islamisera länderna, där muslimer p.g.a. befolkningsutvecklingen får en allt större betydelse. Med tanke på integrationspolitikens misslyckande – inte bara i Sverige – och de socialistiska och socialliberala partiernas kravlöshet gällande invandrare, kommer de partiernas ständiga reträtter i religiösa/kulturella frågor att leda till direkta konflikter mellan islamister och nationalistiska (enligt definitionen ovan) medborgare.

Skälet är inte motsättningar mellan religioner – många medborgare är praktiskt sett ateister – utan orsakas antingen av islamska religiöst grundade krav på ingrepp i befolkningens mänskliga rättigheter eller krav på rätt för muslimer att separera i olika avseenden. Men religiös segregation på många områden är skadlig för den nationella samhörigheten och lägger en grund för framtida konflikter. Det förstärker viljan att antingen skapa ett allt betydelsefullare och självständigare parallellsamhälle eller krav att införa sharia-regler inom nationen. Det kan direkt orsaka allvarliga konflikter, vilka urartar till politiskt våld. Oavsett om EU eller en inhemsk socialistisk regering då stöttar de muslimska kraven p.g.a. sitt politiska beroende av muslimer, kommer konfliktnivån snabbt höjas vid sådana konflikter. Dessa kan utvecklas till ett direkt hot mot samhällsfreden, eftersom ingen sida ser skäl att ge efter. Den inhemska befolkningen vet, att den inte kan retirera längre. Muslimerna kan dock finna skäl att vara mera taktiskt flexibla, tills de vuxit ännu mera i storlek och styrka, vilket uppskjuter konflikten någon tid.

USA, inte Kina, öppnade sina gränser för coronaviruset

0
Donald Trump och Kinas president Xi Jinping under G20 mötet 2019. Foto: Vita Huset.

Den 31 mars hade 3 900 amerikaner dött av coronaviruset. Idag, bara en och en halv månad senare, har över 90 000 amerikaner omkommit.

Amerikanska dödsfall av covid-19 står för en dryg fjärdedel av världens, inklusive de i den outvecklade världen. Detta ”tredjevärlden-spöke” hänger över USA. Att ignorera detta är att avfärda de döda och döende.

Kina är värdelöst. Men om USA måste förlita sig på den kinesiska regeringen för att hålla sina medborgare säkra, vad är vi då? Ett Musse Pigg-land? Om det amerikanska folket kan övertygas av sin regering att låta en utländsk makt ansvara för deras existentiella välfärd – vilken typ av människor är vi då?

Kina tvingade inte förrädarna som styr den amerikanska ekonomin att flytta livsviktig produktion från sitt land och därmed lämna amerikaner utan kirurgisk utrustning, skyddsmasker och mediciner; kappvändarna på hemmaplan fattade det beslutet helt på egen hand.

Handla varor, inte platser
För flera årtionden sedan valde politiker och industriledare i västvärlden att binda samman sina formbara befolkningars öden med det energiska och glupska Kina.

Precis som USA har en annan hårt drabbad region – norra Italien – öppnat sina tullgrindar för Kina. Italien outsourcade hela produktionslinjer till Kina. Fri handel med varor är bra. Men handla med varor, inte platser. Globalismen har öppnat portarna för handel med människor: För ett befolkningsutbyte.

Sedan kineserna börjat bosätta sig och köpa upp tillgångar i norra Italien har unga italienare svårt att få ekonomin och livet att gå ihop i sitt eget hemland. Och nu är deras föräldrar och morföräldrar döende i covid-19.

Italien byggde glänsande landningsbanor för att rymma de många direktflygen till och från Wuhan. Mer än 100 000 kinesiska medborgare flyttade till Italien. I takt med att kineserna samlade på sig mer och mer förmögenhet under de senaste två decennierna flyttade ännu fler till norra Italien och köpte upp italienska företag.

Till och med en blind kan se sambandet: New York City är, enligt Wikipedia, hem för ”den största kinesisk-amerikanska befolkningen av alla städer” i landet.

Med en variant av coronasmittan importerad från Kina via Italien har New Yorks storstadsområde blivit lika illa drabbat som norra Italien. I början av april sades det att ”coronavirus dödade en person ungefär var fjärde minut i delstaten New York och ungefär var sjätte minut i New York City.”

Västvärldens politiker och företagsledare, inte Kinas, har öppnat sina gränser för kreti och pleti från alla världens hörn. Avtalen om utbyte av varor och människor återspeglar intressena för dessa upphöjda globala eliter, inte deras folks.

Ekonomisk elefantiasis
Den sägs att Bill Gates förutsåg pandemin. Gates var också banbrytande på outsourcing av amerikanska liv till Kina (och Indien). Jag säger ”liv”, eftersom det har blivit mycket tydligt i kölvattnet av coronapandemin att det som har outsourcats är det som ger själva livet mening. Inte bara jobb; men karriärer, inte bara vissa produkter utan hela produktionslinjer; inte en eller två tillverkningsanläggningar, utan hela produktionsmedlet.

Ingenjörer som kan tänka själva hatar Gates. Amerikas bästa och smartaste har avsatt sin arbetstid för att övervaka och piffa upp smutsiga kinesiska fabriker som befinner sig långt under västerländsk nivå, när de visste att i stället för att producera billiga och otäcka engångsprylar kunde deras kollegor på hemmaplan levererat eleganta, attraktiva och hållbara produkter. Och dessutom gjort det i samhällen och städer som varit fyllda med liv och mening.

Istället har Gates och hans gelikars vision gett oss utbytbar arbetskraft som flyger mellan Wuhan och Washington, för dessa ”globala bestar med sina enorma balansräkningar” är inte intresserade av den typ av ekonomisk tillväxt som äkta, organiska och varaktiga samhällen kan byggas runt.

Det amerikanska företagens inställning till ekonomisk tillväxt är inte förankrat i en hälsosam, gemenskapsbaserade praxis, vare sig inom eller utanför landet, utan i en ekonomisk gigantism och elefantiasis underbyggt av hybris och girighet.

Bill Gates, mannen som mästrar oss om hur coronapandemin bäst hanteras, tillhör den klick maktspelare som tillsammans med sina välgörare och nickedockor i Washington beslutade att motorn för den ”nya ekonomin” inte skulle ligga i USA utan i Kina och Indien.

Målet är inte bara ekonomisk vinst. Tech-superstjärnor som Gates är sanna troende i det gränslösa multikulturella tillståndets kult. Dessa arroganta verkställande direktörer och deras underhuggare är först och främst ”rättvisekrigare”; industrijättar i andra hand. Det är kosmopoliter som tror att konsumtionen allena får världen att gå runt. Gemenskap och sammanhållning? Det är när du ryggdunkar George och Amal Clooney på World Economic Forum i Davos!

Ingen mångkultur i Kina
För de förgyllda globalisterna är USA inte ett land som ska vara bundet av strikt kontrollerade gränser eller ett territorium som skyddas mot virus och skurkar. Bill Gates Amerika är snarare ett territorium för handel; en ekonomisk zon. Inte en nation.

Ett ”köpcentrum med kärnvapen”, som en läsare uttryckte det.

Medan Kina har förberett sitt homogena folk för framgång, har den amerikanska härskande klassen, demokrater och republikaner, sedan länge sålt ut sina landsmän. Det är amerikanska ledare, till höger och vänster, som har övertygat sin befolkning om att amerikaner inte är någonting om inte främlingar strömmar in i landet i en takt av två miljoner om året. Nu finns det till och med ”wet markets” New York City. Det här är det amerikanska sättet. Det är ”vilka vi är”, som våra ledare säger till oss.

Inget sådant har den kinesiska regeringen utsatt sitt folk för. Det välkomnar inte invandrare. Kineserna vill inte ha invandrare. Flera [kinesiska] ”kvinnor lovar att hoppa över Kinesiska muren hellre än att gifta sig med en utlänning,” rapporterar The Economist bestört. I själva verket har det kinesiska folket inga samvetskval eller rädslor inför att uttrycka Han-kinesisk rasöverlägsenhet. Detta samtidigt som västvärlden omfamnar en mångkulturellt soppa som kommer döma oss till åratal av armod om det inte helt tar livet av oss.

Dumhet är inte en dygd.

Ironiskt nog, och trots att nästan all återinfektion i Kina involverar kinesiska medborgare, skapar man striktare regler för invandringen, och ”gränsen har stängts för de flesta av dem.” Omvänt var det amerikanska reseförbudet – vilket jag hoppas att du vet – ingenting annat än en omdirigering av den kinesiska tillströmningen till tilldelade amerikanska flygplatser, där en termometrar riktades mot deras pannorna, innan tiotusentals kineser skickades sin väg, glatt anförtrodda att gå hem och sätta sig i självkarantän.

Möjligheten att hindra framtida pandemier beror på det amerikanska folkets förmåga att ingjuta rädsla in i deras ledares hjärtan, oavsett partitillhörighet – en rädsla som kommer att göra det omöjligt för dessa håglösa karaktärer att kasta skulden för sina egna misslyckanden på det amerikanska folket.

Ansvarstagandets död
Den amerikanska regeringen och dess ombud vill få amerikaner att skylla på Kina, och enbart Kina, för att de lidande amerikanerna går igenom.

Ett fritt folk tar ansvar för sin egen välfärd. Federalismen dikterar att detta till synes fria folket delegerar vissa skyldigheter till statliga, nationella och lokala nivåer. Det är vad den amerikanska konstitutionen framtvingar. Definierade uppgifter har delegerats till våra regeringar. Att avvisa inkräktare är en av dem.

Således måste samma fria människor tvinga sina egna ledare, i Washington och i den nationella hälsoskyddsmyndigheten, att ta ansvar för den massdöd som pågår.

Utrikesministern Mike Pompeo har beordrat att Kina ska utredas för att tidigt dolt ”information om det nya coronaviruset.”

Bra. Jag säger inte att det inte finns någon fördel i anklagelsen eller utredningen. Bara så länge amerikanerna förstår vem som bär huvudansvaret för situationen i USA.

Kineserna kommer att fortsätta bosätta sig i detta land i tusental, medan deras släktingar hemma i Kina förser amerikanerna med viktiga varor och produkter.

Den federala regeringen och dess likar inom företagsvärlden inte har för avsikt att återbörda livsviktiga produktionskedjor till USA.

Hata den kinesiska regeringen om du vill, men håll din egen regering ansvarig för att Amerika urholkats tills bara ett tomt skal finns kvar, samtidigt som man bjuder in hela världen att invadera och infektera oss.

Vad du vet och vad du (inte) vill veta

0
Tänkvärt citat som tillskrivs Nietzsche: "En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket 'sanning' han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad."

En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:

”En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ’sanning’ han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.”

Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.

Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.

Nedan prövar jag att ställa upp en skala. Avsiktligt lämnar jag dem utanför, som bär ansvaret för det pågående kriget mot nationalstaterna. För det första, de ytterst mäktiga och superkapitalistiska personer och familjeklaner som metodiskt och avsiktligt finansierat och byggt upp de överstatliga organisationer och tankesmedjor som eroderar och försvagar nationalstaten och därmed demokratin i dess enda giltiga definition, nämligen ”folkstyre”. Här hör namn som Rockefeller, Rothschild, Soros och Kissinger hemma.

För det andra bär de kulturmarxistiska ideologerna ansvaret. Efter att kommunisterna misslyckades med att få folket på sin sida, har de om inte precis erövrat så infiltrerat ”kulturen”, det vill säga universitet, politiska partier och myndigheter. Deras långa marsch in i institutionerna började på allvar bära frukt under 1960-talets slut och i dag delar de säng med sina forna fiender. Globalister och kulturmarxister har ett gemensamt intresse av att attackera nationalstaten, men deras framtidsvisioner ser olika ut.

Globalisterna ser framför sig en värld med en lågavlönad, arbetande, politiskt desarmerad och konsumtionsinriktad befolkning. Precis som de i dag kontrollerar världsekonomin är deras mål att kontrollera världspolitiken. Det betyder en värld utan nationalstater, alternativt nationalstater som är överstatligt kontrollerade och styrda, vilket i sin tur betyder en värld utan politiker som står på medborgarnas sida och försvarar deras intressen.

Vänsterpolitikerna är mer kortsiktiga och uppe i det blå. De har gett upp försöken att värva de notoriskt ”otrogna” arbetarna för sin sak. Nu handlar det om världens fattiga och förtryckta. Vänstern angriper nationalstaten därför att de anser att den representerar förtrycket. Eftersom de aldrig har bejakat demokratin som statsskick förstår de inte att de därmed angriper demokratins fundament. Oavsett deras försäkringar, så har hittills deras visioner alltid landat i en totalitär och repressiv verklighet.

Även om varken globalister eller vänsterideologer gillar Kina, så visar jättelandet upp en trolig framtidsmodell med en totalitär maktapparat gentemot vilken en folklig motståndsrörelse på politisk eller etnisk grund är helt chanslös. Men värre än så, de har befolkningsmajoriteten med sig. Välstånd och konsumtion är långt viktigare i Kina än individuell frihet. Medborgarna övervakas rigoröst och samlar poäng genom att vara lydiga. De lydigaste kan bosätta sig på attraktiva orter, de kan resa utomlands på semester, har makthavarnas öra och rent allmänt solar de sig i sina medmänniskors beundran.

Vi ser samma mönster i västvärlden och Sverige. En majoritet av befolkningen ställer sig på maktelitens sida, trots att denna inte längre representerar deras intressen. För att bara ge ett exempel av flera möjliga: Många kvinnor i Sverige röstar på massinvandringspartier, trots att detta innebär att risken stiger för att de själva och deras döttrar våldtas. Det mest skrämmande: även när de får kännedom om Sveriges extrema våldtäktsstatistik och vilket slag av män som är näst intill kusligt överrepresenterade, så skulle de aldrig drömma om att byta sida. De tror att de i så fall skulle sälja ut sin moraliska anständighet och bli ”främlingsfientliga”.

Det är bara att konstatera: Inte ens öppet illojala regimer skapar längre motståndsrörelser. Det finns ingen folklig ”mylla” och heller inte någon intelligentia där en sådan kan växa fram. Se Kina, se Sverige. Dissidenter och andra kritiska grupper i västvärlden kanske någon gång i framtiden kommer att få en politisk plattform genom det populistiska motstånd som växer, men i dag är de politiskt hemlösa och kan inte försvara sig mot skändningar i offentligheten.

Oj, det där blev lite långt. Även om det finns mer att säga i ämnet sätter jag punkt. Nedan följer den lista jag funderat ett tag över. Tycker du den är bristfällig eller felaktig på en eller flera punkter, maila mig gärna.

Om man tänker sig att information har sändare och mottagare, så är nivå 1 och 2 först och främst sändare. De sänder ett budskap som de mottagit från ”högre makter”:

  1. Globalister, som har verkställande makt och är ideologiskt övertygade. De hämtar sina ideal och instruktioner från en transnationell världselit. De har framgång, de blir rika och de är helt medvetna om att de inte står på det svenska folkets sida. Det stör dem inte därför att de anser att folket inte har förstått den nya världsordning som de verkar för. De anser sig vara demokrater, men är nog inte helt på det klara med att de har en i sak felaktig definition av demokrati. Lite förenklat: De tror att demokrati är liktydigt med mänskliga rättigheter. Fredrik Reinfeldt och Peter Wolodarski är två exempel. Som statsminister (nu f.d.) respektive chefredaktör för Sveriges största morgontidning har de stor makt. När de verkar för sina globalistiska ideal försvagar de nationalstatens suveränitet och förmåga att värna medborgarnas intressen. En allvarlig konsekvens, som de förmodligen inte reflekterat över, är att de också därmed förbättrar den transnationella brottslighetens villkor.
  2. Den svenska offentligheten. ”Den moraliska högplatån” är en metafor jag ibland använt mig av. För att få tillträde måste man haft framgång i sin yrkeskarriär och antingen vara intressant genom en talang (exempelvis kulturperson) eller genom sin position (exempelvis myndighetschef). Men det räcker inte, man måste också uppfylla vissa kriterier som aldrig satts på pränt. Det första är givetvis att man är lojal med makteliten, vilket gäller oavsett om man tillhör den eller står utanför. Det gäller också oavsett om man tillhör de religiöst devota eller om man mellan skål och vägg kan uttrycka starka tvivel. Oavsett om man är troende eller tvivlar, så måste man också på anmodan kunna visa upp rätt värdegrund, ungefär som en bilförare vid en poliskontroll måste visa upp ett giltigt körkort. Här hittar man både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson, de bekänner sig båda till offentlighetens spelregler. Utan att kunna bevisa det tror jag att den väsentliga skillnaden mellan dem är att Stefan Löfven är obrottsligt lojal (elakt: han är lite korkad) medan Jimmie Åkesson av taktiska skäl demonstrerar systemlojalitet. Han kan exempelvis säga det som nu alla riksdagspartier säger, att invandringen måste begränsas, men han kan inte utan allvarliga konsekvenser säga att han inte ställer upp på värdegrundsdogmen eller öppet börja tala om repatriering.

Det finns tre meningsprovinser där man riskerar att råka illa ut, om man visar sig kritisk: Invandring, feminism och klimatförändringar. Att råka illa ut betyder i första hand att man inte längre får vistas i offentligheten, det vill säga på den moraliska högplatån. Grindvakterna hindrar katter från att smyga sin in bland hermelinerna. Samma vaktstyrka har också mandat att kasta ut de hermeliner som visat sig vara katter (”bruna råttor”). Den som har tur slipper det mediala gatloppet, men uppmärksammas illojaliteten i offentligheten, på jobbet eller i det sociala nätverket kan det leda till att man förlorar såväl jobb som vänner samt att närstående tar avstånd (frysta relationer till närstående, skilsmässa, får inte träffa barnbarnen etc.). Det intressanta (och skrämmande) är att här finner vi både de kulturpersoner och den intellektuella elit som i äldre former av totalitära system (kommunism, fascism, nazism) byggde upp en motståndsrörelse och en alternativ politisk plattform. I Sovjetunionen var dissidenter beundrade, i Sverige är de mer eller mindre föraktade.

  1. Den med makteliten lojala folkmajoriteten. Den stora skillnaden gentemot föregående gruppering är att detta är en grupp som inte verkar i elitserien utan i lägre divisioner. Maktelitens bedrift är att den lyckats med att politisera denna organisations- och institutionsnivå. Det gäller för våra myndigheter men också för de tre viktigaste moraliska institutionerna, dvs. etermedia, skolan och rättsväsendet.

I statliga radio och teve sker den överlägset effektivaste indoktrineringen, utan att denna kategori av konsumenter förstår hur styrd informationen är. I skolan fostras lojala samhällsmedborgare och rättsväsendet straffar de illojala. Gummiparagrafen ”Hets mot folkgrupp” är ett paradexempel, där vem som helst kan dras inför skranket om orden inte vägts på guldvåg.

Det är mot denna lojala folkmajoritet, ofta i statlig eller kommunal tjänst, som makteliten riktar sina skarpaste indoktrineringsvapen. Det är också denna kategori som gjort Sverige till ett angivarsamhälle. Lojala medborgare, som likt duktiga pojkar och (särskilt) flickor, rapporterar medmänniskors övertramp till sina överordnade. Här sker också den effektivaste sociala mobbningen.

  1. Medlöparna. De som ingenting vet och – vilket är det bärande kriteriet – heller ingenting vill veta, därför att de inte förstått att de är utsatta för propaganda. De tror därför också på den nidbild som MSM levererar av andra källor (hate och fake news på nätet) och personer som levererar annan information (rasister och nazister). Medlöparna är passiva men gör aktivt motstånd mot ifrågasättande information.
  2. Ignoranterna är de som ingenting vet och i stort sett är oemottagliga för information, men inte därför att de gör motstånd utan antingen därför att de är för korkade eller därför att de är helt upptagna av andra angelägenheter. Det som skiljer denna kategori från den föregående är att de är apolitiska. De är helt enkelt inte med i spelet, varken aktivt eller passivt. Behåller man bilden av ett spektrum befinner sig dessa på nollpunkten, skiljelinjen mellan systemlojala och dissidenter.
  3. De oväckta är de som ingenting vet men som är mottagliga för information.
  4. De plågade, som anar men inte är kapabla att ta till sig ofriserad kunskap, därför att den kolliderar med deras politiska självbild. (Jag tänker tamejfan inte bli nazist!)
  5. De uppvaknande, som börjar förstå vad som händer. Den ökande kriminaliteten och otryggheten, höjda skatter och avgifter, i kombination med försämrad välfärd utgör starka väckarklockor. Här hör Leif Östling hemma med sin klassiska fråga ”Vad fan får jag för pengarna?”.
  6. De partiellt uppvaknade är till exempel på det klara med massinvandringens förödande konsekvenser men har (ännu) inte förstått att klimathotet i första hand är en politisk konstruktion.
  7. De vakna men passiva sitter kvar på läktaren. De har genomskådat vad som händer men vill inte utsätta sig för risken för repressalier. De ser det helt enkelt som en rättighet att kunna förbli passiv. När det där dags att rösta undviker de ”sjuklövern” men i övrigt är och förblir de passiva.
  8. De vakna och förbannade som gärna skulle göra något mer än att bara rösta men inte kan göra just mycket mer än att högljutt visa sitt missnöje. I synnerhet sker det på nätet där de också hämtar sin viktigaste information.
  9. Dissidenterna, som i huvudsak är verksamma på nätet/i sociala medier, därför att de inte bereds utrymme på den moraliska högplatån. Där bygger de upp nättidningar, nätteve, Facebookgrupper, bloggar etc. med ärligare men också smalare information än den som MSM levererar. De har framgångar som opinionsbildare och det är huvudsakligen deras förtjänst att medborgarna blir alltmer resistenta mot MSM:s propaganda.
  10. Kritiker med rätt att vistas på den moraliska högplatån. Det finns ansatser, men inte mer – taktiska journalister, politiker och kulturpersoner som vill manövrera sig fram med hedern i behåll. De kan kritisera den förda politiken men har ingen möjlighet att liera sig med någon av de mera kända dissidenterna. De kan heller inte öppet ifrågasätta någon av den politiska korrekthetens dogmer.
  11. Propagandaresistenta nationalistiska dissidenter med politisk makt. I Sverige lika vanligt förekommande som rosa elefanter. Men lyfter vi blicken så kan vi hitta en och annan. I Europa är Viktor Orbán ett lysande exempel. En problematisk dissident i EU men en kompetent och hyllad statsman på hemmaplan.

Var placerar du dig själv? Var finns dina närstående, arbetskamrater och vänner? Är du på rätt plats eller vill du befinna dig någon annanstans?

Scrutons konservatism är högerns enda förtjänst

0
Filosofen Roger Scruton (1944-2020) avled 12 januari i år. Foto: Elekes Andor.

Scrutons kulturellt och filosofiskt utomordentligt rika konservatism gjorde att man på 80-talet var benägen att tolerera alltför mycket av de större politiska och ekonomiska sammanhang i vilka den hade sin nisch, att så att säga ge dem en chans. Men när man idag kan se att det till stor del var fel, gör hans livsverk att det är möjligt att ändå inta en försonlig hållning till dessa årtionden, att se ljust på dem. 2016 talade Scruton på en SD-konferens i Västerås. Att idag Sverigedemokratin mer än den gamla högern tagit till sig och byggt på hans verk är både signifikativt och glädjande. Utan tänkare som Scruton skulle högern ha saknat all tyngd och trovärdighet; Scrutons typ av konservatism är högerns enda förtjänst.

Carl Johan Ljungberg kan ha varit först, och i så fall sannolikt med en recension av The Meaning of Conservatism från 1980, Scrutons första större arbete om konservatismen, som väl också förblev hans huvudverk på detta område. Men annars tror jag att jag kan ha varit först med introduktionen – visserligen ytterst anspråkslös, ja inadekvat – av Scruton i Sverige med min korta recension av Thinkers of the New Left, en 1985 utgiven samling artiklar från Scrutons Salisbury Review.

Våren 2000 besökte jag honom i hans lägenhet i London. Diskussionen blev intressent inte minst därför att han hävdade att jag inte kunde vara konservativ (“You can’t be a conservative!”). Det fanns flera, ja många bottnar i detta uttalande, både för mig och för honom. Jag kan inte pejla dem här. Men jag har ofta under åren tänkt på detta och på det samtal som följde, och jag kan säga så mycket som att han i vissa avseenden – och med en viss förståelse av konservatismen – hade rätt, att han med förbluffande skarp intuition omedelbart såg åtminstone en viktig del av sanningen.

En sak som det definitivt inte innebar är att jag skulle ha stått så långt från honom att hans verk inte var en avgörande inspiration för mig i några avseenden. Jag delade visserligen inte i allo hans filosofiska utgångspunkter och av dem bestämda slutsatser. Hans grundläggande uppfattning av förhållandet mellan livsvärlden och den vetenskapliga världsbilden finner jag ohållbar och missvisande. Från mitt perspektiv var han ibland alltför mycket formad av sin “analytiska” bakgrund, det vill säga hans utbildning i den under hans studietid dominerande riktning inom inte minst engelsk filosofi som bär detta torftiga namn (som om inte all filosofi var mer eller mindre analytisk).

Men detta balanserades delvis av hans ovanliga förståelse av Hegel: en del hegelianska ståndpunkter kom att modifiera och ingå i hans egna positioner. Även hans förståelse av aspekter av den kontinentaleuropeiska fenomenologin var avsevärd. Under vårt samtal hävdade han, med anledning av mitt då pågående studium av personalismen, att hans bok Sexual Desire: A Philosophical Investigation innehöll en “komplett personalistisk filosofi”. Från hans perspektiv är det ett riktigt anspråk. Även utifrån vad jag ser som den felaktiga grundförståelsen gjorde han oerhört mycket av filosofiskt värde i sin strävan att “rädda livsvärlden”.

Med mina partiella filosofiska invändningar sammanhänger också det faktum att jag inte heller delade alla hans politiska ståndpunkter. Den burkeanska konservatismens historicistiska traditionalism, som han stod nära, kunde, under det inflytande från dels Tage Lindbom, dels den moderna idealistiska filosofin som jag stod, identifieras som otillräcklig. Även Claes Ryn hade påvisat dess behov av filosofisk uppstramning, och med sin värdecentrerade historicism tillhandahållit en sådan. Scrutons egen modifikation av denna tradition genom momenten av hegelianism, en modifikation som han delade med den tidige Oakeshott och apropå vilken jag i vårt samtal försökte få klarhet i hans förtrogenhet med och förhållande till den så kallade anglo-hegelianismen, en inte minst i Oxford viktig strömning under andra hälften av 1800-talet som jag själv berörde i min forskning, är dock en rörelse i samma rätta riktning som Ryn och dennes lärare Folke Leander, som medels Croce mobiliserade just Hegel i detta syfte.

Den tendens till vad som ibland kallas “liberalkonservatism” som är oskiljaktig från den burkeanska konservatismen tyckte jag ibland också hos Scruton manifesterades i form av en alltför okritisk inställning till “nyliberalismens” ekonomiska politik alltifrån Thatcher, som han gav starkt stöd. Alltså: det problematiska helhetliga högersammanhanget. Scruton hade dock inte någon personlig bakgrund i något av de övre skikten i den subtilt differentierade brittiska klasstruktur, som gynnades av denna politik. Av detta skäl lägger hans biografi en ytterligare dimension av intresse till hans verk.

Slutligen noterade jag ibland Scrutons förhållande till neokonservatismen, som han visserligen inte själv sammanföll med, men, som jag såg det, intog en ambivalent hållning gentemot. Även detta kom upp i vår diskussion. Han skrev förvisso en inledning till en av Russell Kirks böcker, och såg den amerikanska konservatismen som en stor mångfald av olika riktningar, men den klara urskillningen av neokonservatismens problematiska särdrag och ställningstaganden saknades, som jag uppfattade det. Men detta ska också ses i ljuset av att all neokonservatism, eller allt i neokonservatismen, inte kan eller bör förkastas. I sin konstnärliga och litterära spännvidd närmar sig den amerikanske kritikern Roger Kimball, som jag en gång skrev en huvudsakligen positiv artikel om, i någon mån Scruton. Kimball måste betecknas som neokonservativ.

I sorgen över Scrutons bortgång framstår mina invändningar nu som betydelselösa. På intet sätt kan de överskugga allt han betytt för mig, sedan mitten av 80-talet. Mitt omnämnande av dem här har snarast, och helt spontant, format sig till ett understrykande av hans förtjänster. Och hans verk rymmer så mycket mer. Jag behöver inte ge exempel på hans inte bara filosofiska utan allmänkulturella och historiska bredd och djup – de flesta av mina läsare är redan förtrogna med dem. På vad han exempelvis åstadkom inom estetiken, och där beträffande alla konsterna – en del av filosofin där hans insats var lika viktig som inom den politiska filosofin, som hans estetik också i mycket sammanhängde med. Det var framför allt i sina kulturella analyser som han visade vad som verkligen är fel med vänstern.

Denna bredd och detta djup gör att han är ojämförbar med de ytliga opinionsjournalister som utgör huvuddelen av neokonservatismen. Men de gör också att han överträffar de flesta andra verkliga konservativa tänkare i vår tid, ja de flesta filosofer överhuvudtaget. Jag räknar till fjorton böcker (han skrev säkert tre gånger så många) av Roger Scruton på min hylla, och en bok om honom. Han var ett kulturellt fenomen. Hans livsverk är ensamt tillräckligt för att garantera att det under överskådlig tid ska vara inte bara meningsfullt utan nödvändigt att fortsätta tala om konservatismen, tala i termer av konservatismen, även när vi avvisar mycket av det dagens politiska höger kommit att stå för.

Två hypoteser om islamism

0
Hijab, niqab och burkini är inte rester av ett äldre islam utan moderna markeringar. Foto: Wikimedia Commons.

Detta betyder att de med ett samhällsperspektiv destruktiva identitetsprocesser som i dag dominerar såväl socialt liv, som de högre utbildningarna och politiken, är okända under åtminstone de föregående tiotusen åren i mänsklighetens historia. Håller vi oss till Europa har människor levt i byar med jordbruk och boskapsskötsel där de sociala normerna är såväl fixa som begränsade. Den sociala hierarkin baseras på kön och ålder och alla inom respektive skikt gör samma sak, antingen det nu är jordbruket för männen och att ta hand om barnen och hemmet för kvinnorna. På så sätt levde byborna hela sitt liv i samma lilla gemenskap med samma släktingar, grannar och vänner. Religionen och föreställningarna om världen delades av alla och att välja ett annat liv någon annanstans var en möjlighet för ett så litet fåtal, att det i praktiken var omöjligt. Likaså var möjligheterna till social mobilitet ytterst begränsade.

Denna typ av samhällen är varken plurala eller mångkulturella. Där finns ingen mångfald och heller inga möjligheter för invånarna att välja livsform. Eftersom det inte finns just några alternativ utan det liv man lever är givet, är det meningslöst för individen att stanna upp och börja fundera över vem han eller hon egentligen är – alltså ställa frågor kring sin identitet. Individ och samhälle har inte separerat. Individerna har därför ingen inre identitet som står i opposition till samhället.

Separationen sker i flera steg. Jag ska inte här trassla in mig i en utredning om den inre identitetens födelse utan nöja mig med konstaterandet att det finns flera utgångspunkter. Man kan exempelvis välja Jacques Rousseaus ”Om samhällskontraktet”, franska revolutionen eller kanske den amerikanska självständighetsförklaringen (Thomas Jefferson). Den liberala demokratins genombrott spelar också roll, eftersom den tilldelar individerna en avgörande betydelse i tillsättandet av nationalstatens ledarskikt.

Jag skulle ändå satsa på industrialismen som den viktigaste orsaken. I sig är den en förutsättning för den moderna nationalstaten. Modernisering är ett sammanfattande begrepp som lägger grunden för den nationalism som blir den viktigaste nya ideologin i 1900-talets Europa. Men den ser olika ut i olika länder. Väljer vi mellankrigstiden så sticker ett revanschsuget och förödmjukat Tyskland, med Hitler och hans nationalsocialistiska parti ut. Andra länder som England, Frankrike, Sverige och USA går igenom samma brutala industrialiserings- och moderniseringsprocess utan att landa i lika extrema former av nationalism. Därmed är jag framme vid det som är ämnet för denna text, nämligen frågan om islamism bör ses som ett svar på den identitetskris som följer med Västerlandets modernisering.

Den patologiska nationalism som ledde till såväl första som andra världskriget har det gemensamt med islamism att de alla dyker upp vid dramatiska samhällsomvandlingar, närmare bestämt när traditionella och lokala bondesamhällen (Gemeinschaft) moderniseras och knyter an till världen (Gesellschaft). Uppbrottet från den lilla och självklara världen föder förvirring och frustration, det vill säga en identitetskris som ropar på en förklaring och allra helst en fiende, någon att skylla på, antingen det nu är en fientlig nation eller ”de otrogna”.

Den franske statsvetaren och Mellanösternexperten Olivier Roy har gjort oss uppmärksamma på att många av de terrorister som plågat västvärlden alltsedan millennieskiftet är andra generationens europeiska muslimer, som har brutit med föräldragenerationens islam. Under tidiga ungdomsår lever de samma slags liv som icke-muslimska ungdomar. De lever kompisliv, röker lite av varje och gillar alkohol, jagar tjejer och ägnar sig åt sport, vare sig de nu följer ett särskilt fotbollslag eller själva idrottar. Ingenting signalerar att de kan bli framtidens terrorister. Emellertid, de är inte framgångsrika med anammandet av den västerländska ungdomskulturen. De skaffar sig heller inte de utbildningar som är nödvändiga för att de ska vara gångbara på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är hög, upp emot 30 procent. Många blir kriminella.

Andra generationens europeiska muslimer hamnar mellan två kulturer, sina föräldrars som de förkastar och det nya hemlandets, som inte helt och fullt ut accepterar dem. Det är här islamismen kommer med sin lösning. Radikal islamism erbjuder ett alternativt samhälle där de välkomnas och genom sina gärningar kan bli både respekterade och beundrade. De blir pånyttfödda inom islam genom att se på videos där radikala imamer värvar proselyter, eller så kan de omvändas av en fängelseimam. Det är alltså inte fattigdom, utanförskapet eller hatet mot den västerländska kulturen i sig som skapar terrorister. Inte heller har de hamnat där därför att de är religiösa sökare. Många av dem har medelklassbakgrund och har under största delen av sina liv varit såväl religiöst som politiskt ointresserade. När det visar sig att de gör sig skyldiga till terrorbrott eller dyker upp med långa skägg, som beväpnade och stridande islamister i Syrien, är nästan alltid deras egna familjer väldigt förvånade. För dem är transformationen obegriplig.

Olivier Roy menar att detta är en identitetsprocess. Det handlar inte om en radikalisering av islam utan om en islamisering av radikalism, det vill säga det är i grunden samma slags rotlöshet och alienation som skapat tidigare generationers extremister som Leon Trotskij och Ulrike Meinhof, för att ta ett par namn ur högen. Olivier Roy gör med andra ord en socialpsykologisk tolkning, istället för att söka förklaringen i religionen. Han lägger fram hypotesen att det i grunden är samma process som många västerländska ungdomar hamnar i, men som för deras del inte leder till muslimsk extremism (även om det finns exempel) utan till höger- respektive vänsterextremism, klimatalarmism, veganism etc.

Olivier Roy har fått hård kritik av en annan fransk statsvetare och islamexpert, Gilles Kepel, som menar att det inte går att förstå vår tids jihadism utan att ta med religionen, och då i synnerhet den ultrakonservativa salafism som exporteras av Saudiarabien. Att enbart eller främst se jihadismen som en identitetsfråga är alltför begränsat. Först och främst handlar det om religion. Jihadismen är en religiös pånyttfödelse.

I sin bok Identity. Contemporary Identity Politics and the struggle for recognition (2018) frågar den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama om de båda förklaringarna ändå inte kan ses som komplementära. Att det handlar om att identitetsmässigt hitta ”hem”, är svårt att tillbakavisa. Men varför är det just jihadismen som lockar? Dessa unga män med muslimsk bakgrund blir ju inte exempelvis anarko-syndikalister eller kommunister. Dessutom, andra former av extremt identitetssökande leder inte till att anhängarna tar livet av sig i självmordsattacker. Om man söker efter en egen identitet kan döden knappast vara något annat än en form av abort.

Muslimsk revitalisering har ju dessutom drabbat hela Mellanöstern. Bönder och beduiner har lämnat landsbygd och ökenliv för städer som Kairo, Amman och Alger. Den stora världen har sprängt sig in i det traditionella bylivet via satellitteve och stationer som Al Jazeera och CNN International. Traditionella människor som levt i traditionella byar med ytterst begränsade valmöjligheter med avseende på identitet, har fått stifta bekantskap med en pluralistisk värld med många olika livsval, som kanske enbart har det gemensamt att deras egna traditionella normer framstår som föråldrade och överspelade. Miljoner muslimer har också hamnat i Europa i sitt sökande efter ett bättre liv. De har slagit sig ner i städer som Marseille, Rotterdam, Bradford och Malmö och på så sätt konfronterats med en främmande kultur.

Sekularisering och integration är ett alternativ men också att muslimska befolkningar stärker sin religiösa identitet som ett svar på frågan ”Vem är jag?”. Det handlar om medlemskap i en större religiös gemenskap, umman, en världsomspännande gemenskap för troende muslimer, representerad av politiska partier som Egyptens Muslimska brödraskap eller Tunisiens Ennahda. Den respekt du inte kan få i omvärlden kan du få där, bland dina trosbröder och systrar.

Vi kan se det i kvinnornas klädsel. Hijab, niqab och burkini är inte rester av ett äldre islam utan moderna markeringar. Många av dessa kvinnor är naturligtvis djupt troende muslimer men andra är inte särskilt religiösa utan klädseln är för dem en identitetssignal. De är stolta över att bli identifierade som muslimer. Dessutom är framträdande muslimska aktivister djupt beundrade i de flesta muslimska länder. Islam är inte avklingande utan tvärtom, världens snabbast växande religion. Allt tyder på att den kommer att gå om kristendomen.

Libertarianismens arv

0
Friedrich Hayek (1899-1992).

I Thinkers of the New Left skriver Roger Scruton träffande om vänsterns attityd till marxismens kritiker. Vänstern gör anspråk på, ja, exproprierar “the entire store of human virtue”, vilket redan från början skapar en moralisk asymmetri i förhållandet mellan dem. Denna asymmetri åtföljs av en logisk, som består i att bevisbördan alltid antas åvila kritikerna. Och vad än värre är: det är omöljigt att fullgöra detta åläggande. Scruton fortsätter:

“Nor is it possible for this onus to be discharged. Consider the theories of Marx. From their first enunciation these have awakened the liveliest controversy, and it is unlikely that they should have remained undamaged. Indeed, it seems to me that all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range of thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.

The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?

The least that can be said is that we are not dealing with a system of rationally held beliefs.”

Att alla Marx teser skulle vara vederlagda, eller vederlagda till alla delar, håller jag inte med om. Men när det gäller vänsterns och marxisternas allmänna förhållningssätt till sina kritiker tycker jag Scruton har rätt, eller åtminstone hade rätt när denna bok publicerades 1985. Det var så jag själv upplevde det vid denna tid, och tittar man idag tillbaka på 60- och 70-talsvänstern, både den nya och den nygamla (av vilka den senare, i den återupplivade marxist-leninismens form, under dessa årtionden i Sverige väl kom att bli lika inflytelserik som den förra), slås man verkligen av sanningen i Scrutons beskrivning.

Man får intrycket att denna allmänna hållning förklarar mycket av vänsterns politiska misslyckanden och problem sedan denna tid, åtminstone i sådana avseenden som inte direkt förklaras av den allmänna, ensidiga kulturradikalismen som en specifik, destruktiv tillämpning, eller feltillämpning, av historiematerialismen. Marx själv arbetade sig igenom det borgerliga tänkandet, sådant det utvecklats fram till hans tid; det var i mycket genom sin egen vidareutveckling och modifikation av detta som han uppställde sina teser. Men hans efterföljare tenderade att betrakta hans slutsatser om det som definitiva, och ansåg sig inte behöva följa upp hur det fortsatte utvecklas som svar på Marx. Från marxistisk perspektiv var det en gång för alla “historiskt övervunnet”. Detta var en förhastad slutsats, som redan i sig avslöjade svagheter inte minst i den marxistiska historiefilosofin.

Alla de nämnda tänkarna tillhörde, som Scruton framhöll, inte “högern”, eller åtminstone var alla inte distinkt konservativa. All marxismkritik behöver inte komma från höger, på samma sätt som all kapitalismkritik inte behöver komma från vänster. Men de flesta var liberaler av olika slag, och några vad som numera kallas libertarianer. Dessa hade stort inflytande i den nyliberala revolutionen, som när Scruton skrev detta var i full gång under Thatchers och Reagans politiska ledning; ja det var i hög grad från libertarianerna i Mont Pelerin Society som denna revolutions ideologiska inspiration utgick. Scruton själv var delvis påverkad av dem, moment av deras tänkande upptogs i hans form av konservatism, även om de där underordnades de från liberalismen skilda konservativa principerna.

Den av libertarianismen i hög grad inspirerade nyliberalismen höll inte vad den lovade, och i synnerhet inte vad den lovade de konservativa. Detta var möjligt att se på ett ganska tidigt stadium. Den radikala marknadsfrihetens propaganda var inte bara verklighetsfrämmande, utan också på andra sätt bedräglig. Men det innebär inte att libertarianismens kritik av marxismen var betydelselös. De främsta libertarianerna var inga obetydliga tänkare.

Jag skulle vilja föreslå att vi står inför en ny risk här. Även när, och där, den i viss reell mening producerar välstånd och tillväxt tycks den globala finanskapitalismen till sin struktur vara sådan att den faktiskt leder till en alltmer generaliserad ofrihet, inte bara för individer utan för de starkaste stater. Den situation som skapats av de tillämpade marknadsmodeller till vars utformning libertarianerna bidragit ställer oss inför de alltmer uppenbara effekterna av kapitalismens egen irrationalitet: inkomstklyftor av en storlek som vi kanske inte sett på flera århundraden och som även konservativa, om inte annat utifrån deras värdehierarkis kriterier, reagerar mot; en ny fattigdom och nöd för många även i västerlandet; en minimal finansoligarkis växande makt; skuldekonomins ofta allt lättare genomskådbara fasad av framgångar; militarismens fortsatta härjningar och hot; ett alltmer organiserat åsiktsförtryck; en kommersiell masskulturs obeskrivliga vulgarisering; en historiskt unik typ av massmigration som på nya konkret sätt iscensätter upplösningen av nationalstaterna och deras historiska kultur; och en tilltagande allmän samhällsupplösning med en statsmakt, helt i globalkapitalismens tjänst, som varken vill eller kan ta sig an ett sig ständigt alltmer utbredande våldskaos.

Inför allt detta kan många intellektuella komma att hals över huvud kasta sig inte bara i den populistiska nationalismens armar, utan också, med tiden, i den marxistiska socialismens igen, utan de perspektiv och den urskillning som idag är möjliga och nödvändiga. Det vore en motsatt ensidighet, en överdriven pendelsvängning som riskerar att upprepa gamla misstag och omöjliggöra nya problemlösningar och en verklig väg framåt. Den politik som kan övervinna dessa misstag, kan bara göra det genom att verkligen inifrån gå igenom, förstå och organiskt övervinna liberalkapitalismens tänkande, och därmed övervinna den på nya sätt i jämförelse med den historiskt existerande socialismen.

Därför är libertarianismens arv viktigt. Många libertarianer har länge själva presterat en åtminstone delvis giltig kritik även av delar av nyliberalismens och kapitalismens utveckling under inflytande av positioner och krafter utanför de klassisk-liberala ramarna sådan de uppfattar den. Icke att förglömma är också att många libertarianer, inte minst i USA, på föredömligt sätt, ett sätt som delvis är oberoende av deras ekonomisk-politiska positioner och huvudsakligen bygger enbart på deras moraliska, kritiserat neokonservatismens och i hög grad vänsterliberalismens interventionistisk-imperialistiska krigspolitik. Alldeles oavsett deras åsikter ifråga om ekonomin, ja stora delar av deras kritik av statsmakten, förtjänar libertarianer som Murray Rothbard, Ron Paul, Lew Rockwell, Justin Raimondo och Thomas E. Woods stort erkännande för sina insatser på just detta område; inte sällan har deras argumentation där varit den bästa som överhuvudtaget framförts, oaktat det helhetliga åskådningsmässiga sammanhang den hos dem är insatt i och beroende av. Här behövs de verkligen ännu, när till och med vänstern i sådan grotesk och avslöjande utsträckning blivit krigshetsare.

Johan Wennström påminner i sin understreckare om Scruton med anledning av dennes frånfälle att han var särskilt påverkad av Hayek. Utan tvekan är Hayeks The Constitution of Liberty från 1960 ett av de viktigaste verken i den liberala traditionen under 1900-talet. Och den politiska stridsskriften The Road to Serfdom från 1944 var, även om den på giltiga grunder avfärdades av den konservative idealistiske filosofen Michael Oakeshott som ett uttryck för en doktrinär rationalisms tyranni, ett åtminstone delvis begripligt sätt att tolka den dåtida situationen, med större tonvikt på centralplaneringens problem, både till följd av de västliga demokratiernas krigsekonomi och i de totalitära systemen, än på den fria marknadens alternativ som sådant.

Den logik som bestämmer Hayeks hela analys bygger emellertid på den alltid underliggande, postulerade modellen för marknaden. Denna möjliggör ett distinkt, enhetligt analytiskt perspektiv på de problem den antas lösa, och tillåter en, inom de uppställda ramarna, helhetlig förklaring. Det är den klassiska liberalismens och nationalekonomins modell som här, i mer renodlad och utvecklad form, ges en radikal ny tillämpning i en historisk situation som inte längre präglas av den revolutionära borgerlighetens kamp mot de kvarstående feodala hindren för dess nya ordning, utan av en icke längre revolutionär borgerlighets kamp mot den framväxande postrevolutionära statsmakt som gradvis omformats och utvidgats under inflytande av modernitetens fortsatta revolutionära process. Nya, ur dessa förändrade historiska betingelser uppkomna problem som länge vridits och vänts på av moderna ekonomer, förstås nu genom en ny mobilisering av den idealtypiskt rekonstruerade marknadsmodellen. Med en ny ensidighetens analytiska kompromisslöshet förklaras de som följder av intervention av denna nya statsmakt, på ett sätt som effektivt skapar ett intryck av ny klarhet, av en lösning inom räckhåll.

I begreppet nyliberalism ligger inte att det är en ny liberalism, utan att det, åtminstone i stor utsträckning, är den gamla, klassiska liberalismen som ånyo lanseras, i en ny historisk situation. Den riktar sig mot den under mellantiden utvecklade socialismen och socialliberalismen. Att den uppfattats som så radikal beror förstås på längden av denna tid under vilken såväl marxismen som välfärdsteorin faktiskt blev dominerande i stora delar av världen, och det sätt på vilket de – och särskilt marxismen med sina historieteoretiskt grundade anspråk – bröt kontinuiteten i den klassisk-liberala åskådningen. Debattskiftet och återvändandet till denna liberalism blev något abrupt, och vad som i själva verket har en djup historisk förankring och i verkligheten ingalunda var i dess helhet överspelat, framstod rentav som någonting nytt och främmande. Men givetvis är det också så att den klassiska liberalismen nu blev vidareutvecklad och erhöll nya tonvikter och tillämpningar på grund av de nya och annorlunda omständigheterna.

De samtida ekonomerna har helt enkelt, hävdar Hayek, aldrig tillräckligt förstått marknadsekonomin. Man har haft en otillräcklig och ibland rent felaktig uppfattning av dess funktionssätt, en uppfattning som givit upphov till den oriktiga förståelsen att statsmaktens uppgift är att genom intervention korrigera marknadens misslyckanden. Redan på 30-talet möjliggjorde denna förståelse för Hayek en tillfredsställande förklaring av hur den så kallade stagflationen kunde uppstå. Någon konsensus rörande den empiriska bekräftelsen av hans allmänna teori gick visserligen inte att uppnå. Hayek underlät att polemisera mot Keynes General Theory när denna utkom 1936, eftersom han helt enkelt tog för givet att Keynes skulle tvingas närma sig hans egen ståndpunkt. Så skedde emellertid inte; det blev i stället Keynes teori som för flera årtionden blev dominerande. Hayek kom att betrakta denna sin passivitet som sitt största misstag. Först mot slutet av sitt liv fick han se hur de svällande välfärdsstaternas problem och de nya ekonomiska kriserna ledde många ekonomer att närma sig hans ståndpunkt: att sådana missförhållanden var konsekvenser av interventionism och centralstyrning, och att det var fel att ge marknaden skulden för dem.

Intressant nog delades det ekonomiska Nobelpriset 1974 av Hayek och Gunnar Myrdal, med en oundvikligen något vag och svepande gemensam motivering: “for their pioneering work in the theory of money and economic fluctuations and for their penetrating analysis of the interdependence of economic, social and institutional phenomena”. Signifikativt nog, i ljuset av Scrutons beskrivning av vänsterns hållning, sägs Myrdal ha sett det som en förolämpning att behöva dela priset med Hayek. Men vid denna tid sattes det nyliberala skiftet på allvar igång, och Hayeks analys av välfärdsteorins brister och hans insisterande på att prioritera inflationsbekämpningen började få genomslag.

Emellertid måste ju marknadsmodellen i sin tur försvaras och legitimeras. Vad är det som gör den plausibel i den utomordentligt långtgående tillämpning som Hayek vill ge den? Med tiden blev den hos honom också alltmer renodlad; moment av statlig intervention som kvarhållits på 30- och 40-talen föll bort. Det är, tror jag, när vi tittar på den mer allmänna filosofiska motiveringen av marknadsmodellen som vi finner inte bara Hayeks utan även Mises’ och andra libertarianers specifika intellektuella bidrag och utveckling av den klassiska liberalismen.

Wennström framhåller att vad Scruton tog till sig från Hayek var dennes insikt “att informationen som krävs för rationell styrning av ett samhälle är spridd på många människor och institutioner och aldrig kan samlas i en hand, såsom man ansåg i planekonomierna”. Detta är Hayeks djupast liggande antagande, den verkliga premissen och utgångspunkten för hans analys, det som enligt honom nödvändiggör och rättfärdigar marknadsmodellen: hans förståelse av informationsproblemet.

Anledningen till att marknadsekonomin är överlägsen planekonomin är för Hayek att den mer effektivt kan tillägna sig den utspridda informationen. Det kan genom prismekanismen ske utan den insamling och bearbetning av information som planekonomin kräver men samtidigt aldrig helt kan lyckas med. Prismekanismen, vinstmotivet och den privata äganderätten samordnar individernas handlande, fastän helheten alltid måste förbli oöverblickbar för var och en av dem. Detta är ett sätt att beskriva den “osynliga handens” reglering av homo oeconomicus. En av de fördelar marknaden på detta sätt äger är att även smal och kvantitativt mycket begränsad efterfrågan, som centralplaneringen inte ens skulle kunna upptäcka, kan tillfredsställas med ett motsvarande utbud.

Eftersom detta enligt Hayek är förhållandet mellan informationsproblemet och marknadsekonomin, erhåller den senare för honom en politisk betydelse som går utöver den som den ägt hos tidigare klassiska liberaler, eller åtminstone artikulerar han denna betydelse på mer fullständigt sätt. I den beskrivna analysen identifierar Hayek vad som också blir från marknadsmodellen än mer oskiljaktiga politiska principfrågor för det moderna samhället. Här måste man säga att han med beundransvärd konsekvens och väl även i viss mån moraliskt och humanistiskt engagemang leds från den som lösning av informationsproblemet omfattade klassiska ekonomiska modellen, med dess alltfort krassa och begränsade antropologi, till vad han menar vara diskussionen och försvaret av det fria samhället i vidare mening.

Slutsatsen blir förstås att den ekonomiska centralstyrningen, planekonomin, inte är förenlig med friheten. Det är i The Constitution of Liberty från 1960 som Hayeks tänkande anses vidgas till att utifrån de vunna insikterna ge än mer omfattande svar på de stora frågorna om vilka förutsättningar det fria samhället som helhet vilar på, och hur detta samhälle ska kunna upprätthållas. Eftersom en central myndighet omöjligen kan inhämta all information om individernas olika preferenser, viljor och värderingar, skulle det bli nödvändigt för en makthavande minoritet att påtvinga samhället sina beslut. I det kollektivistiska system som planekonomin utgör måste individerna underkasta sig centralplanerarnas vilja. Hela produktionsapparaten blir de senares redskap, inte längre “neutrala medel” som kan tjäna en mångfald olika, och oöverblickbara, syften. En centralplan är en enhetlig helhet som syftar till att uppnå i förväg fastställda mål. Dessa måste då ersätta eller överordnas den individuella friheten och rättssäkerheten som riktlinjer för samhället.

Detta är ju i högsta grad reella problem. De sammanhänger också delvis med den centrala frågeställningen rörande den konstitutionella demokratin. Det finns ytterligare dimensioner av dennas tematik, som saknas hos Hayek, och som måste vägas in för den fullständiga behandlingen av dessa problem. Men libertarianismens formuleringar av dem bör för den skull inte försummas.

Hayek intar den principiellt och definitionsmässigt riktiga ståndpunkten att demokrati och frihet inte är identiska. När demokratin otillbörligt utsträcks till att omfatta beslut bortom vad Hayek avgränsar som dess legitima, begränsade kollektiva sfär, och inkräktar på de privata sfärerna, blir demokratin “totalitär”. Demokrati som sådan är fullt förenlig med en tillfällig, eller för den delen icke-tillfällig, majoritets diktatur. I dess namn och utifrån dess okvalificerade princip kan politisk opposition undertryckas och förbjudas, liksom även oönskade åsikter i allmänhet, kulturella uttryck, religionsutövning. Vi känner här igen grundkonturerna av en mycket gammal diskurs, men Hayeks formulering av dessa oundvikliga frågor i ljuset av hans samtid bidrar, oavsett hur vi uppfattar hans analyser och slutsatser, åtminstone till deras nödvändiga fortsatta klargörande.

Mot dessa hot måste uppställas en ny analys av vilka institutionella former som bäst kan bevara och utveckla friheten. Men resultatet av denna analys blir hos Hayek egentligen endast den ytterligare radikaliserade versionen av den marknadsmodell som redan i den mer begränsat ekonomiska analysen visats vara det enda alternativet. Frihetens institutioner – frihetens grundvalar, som titeln på den svenska översättningen av Hayeks verk lyder – är helt enkelt just marknadsekonomin, den fria företagsamheten, den enskilda äganderätten, den (nu än mer) begränsade statsmakten, och lagstyret, de tydliga och konsekventa regler som måste gälla för både styrande och styrda. Vad Hayek på delvis nytt sätt vill visa är hur inte bara den ekonomiska friheten utan också den politiska friheten och åsikts- och yttrandefriheten är oskiljaktiga från marknadsekonomin. Vi serveras så att säga den borgerliga erans helhetliga samhälleliga paket, återlanserat i uppstramad form efter marxismens lika helhetliga utmaning.

Min poäng här är att det är viktigt att dessa frågor inte tappas bort, att de som sådana inte tappas bort. Så kan nämligen lätt ske, ja så kommer med vad jag tror är ganska stor säkerhet i större eller mindre utsträckning ske, när de verkliga förhållanden den nyliberala revolutionen mot de välfärdssystem och socialistiska system som omedelbart föregick dem i sin tur framföder en politiskt effektiv reaktion.

I den populistiska nationalismen ser vi en form av denna reaktion. Vissa av de former den redan antagit låter oss åtminstone ana de konturer denna nya utmaning kan erhålla. Än så länge är den populistiska nationalismen i likhet med den historiska fascismen i mycket teorilös, ideologilös, vilket ger dess hittills mer eller mindre latenta borttappande av de antydda frågorna en karaktär som, om detta förhållande inte förändras, endast kan beskrivas och förstås från en position utanför den själv, med ett analytiskt metaspråk som inte är dess eget. Men detta, denna beskrivning och förståelse i sig, kommer inte erbjuda några större svårigheter, eftersom borttappandet, om det inte kan förhindras, utan tvekan kommer åtminstone i det väsentliga följa välkända historiska mönster, för vilka en adekvat konceptuell apparat sedan länge föreligger.

Denna utveckling av den populistiska nationalismens reaktion är emellertid inte oundviklig. Den kan undvikas genom att den höjer sig till en ny form av socialkonservatism, som förmår såväl teoretiskt-ideologiskt formulera som praktiskt-politiskt implementera en systemkritisk reformism. Till skillnad från den blotta populistiska nationalismen bör en sådan socialkonservatism kunna genomföra detta utifrån ett grundligt genomarbetande av de frågor som libertarianismen och hela den klassiska liberalismen lämnat i arv åt oss, i stället för att i blindo falla i den långtgående plebiscitära demokratins, bonapartismens och fascismens välkända historiska fallgropar.

Den populistiska nationalismens opinionsmässiga framgångar är naturliga, givet den av nyliberalismen i förening med den postmarxistiska vänstern skapade situationen. Och det är inte så att den helt saknar ideologi. Den äger en fullt användbar och hållbar utgångspunkt för den vidareutveckling jag föreslagit. Men den är fortfarande oroväckande svag i förhållande till de utmaningar och uppgifter den står inför. Den förblir alltför hänvisad till ad hoc-artade, atomistiskt fragmenterade, sakfrågeorienterade “sunda förnuft”-appeller och specifika, situationsbetingade responser, på ett sätt som går utöver vad som tillräckligt kan motiveras som nödvändig pragmatism. Den instabilitet detta medför leder oundvikligen till problematiska politiska utslag i skilda frågor, och den relativa tomhet det är ett uttryck för utsätter den för kompenserande ideologisk och politisk påverkan utifrån, från krafter och intressen med andra politiska mål, krafter som den inte själv förstår.

Den inte minsta av dessa krafter är faktiskt just libertarianismen. Större delen av den riktning inom populistnationalismen som är mer radikal, utan att gå över gränsen till nationalsocialismen, är idag såvitt jag kan se åtminstone i Sverige starkt påverkad av libertarianismen, ja har till och med ett mer eller mindre reguljärt samarbete med libertarianer och erhåller stöd från sådana. Om detta skulle förstås kunna sägas att det synes garantera att denna kategori populistnationalistser inte tappar bort en Hayeks frågor och problemformuleringar. Det är delvis en rimlig tolkning.

Men samtidigt måste man notera att de libertarianer det här är fråga om är sådana som går utöver Hayek och är benägna att följa Hans-Hermann Hoppe i hans rent ickedemokratiska, monarkistiska frihetsförsvar, och att sympatisera med sådana auktoritära regimer som upprätthåller just denna version av liberalismen. Det libertarianska stödet för Pinochet är väl det bäst kända historiska exemplet på vad det handlar om här. Mises var också ekonomisk rådgivare åt Dollfuss. Men det visar sig att man här också snabbt förflyttas in i en ny gråzon, där föraktet för den icke-libertarianska liberalismen, vänsterliberalismen eller socialliberalismen, såväl som för socialismen, alstrar vad som framstår som motsägande sympatiyttringar för fascismen även från libertarianerna, som går utöver Mises’ initiala erkänsla gentemot Mussolini. Vad som blottläggs, trots en Hayeks till synes klara och definitiva principer, är den libertarianismens och den klassiska liberalismens egen svaghet och instabilitet, som följer ur vissa av dess distinkt moderna och delvis med dess ideologiska motståndare gemensamma filosofiska utgångspunkter och förutsättningar.

Men även om den populistiska nationalismens i dess hittillsvarande form oundvikliga inre löshet leder till en anpassning till eller ett sammansmältande med libertarianismen av sådant slag att Hayeks frågor inte tappas bort, innebär det att den förlorar sig själv och sin egen unika utvecklingspotential, och därmed blir oförmögen att fullgöra vad som måste identifieras som dess legitima historiska uppgift. Att förstå och på rätt sätt beakta Hayeks frågor betyder inte att man också måste acceptera hans svar.

Idag kan vi nämligen se att åtminstone vissa av dessa svar är huvudorsaker till de problem den populistiska nationalismen har uppstått för att hantera och lösa. Själv urskilde jag vid mitten av 80-talet några men långtifrån alla dessa svårigheter; plausibiliteten i det som gjorde Scruton till en anhängare av Hayek framstod då av flera avgörande historiska skäl som långt större. Till och med den framstående engelske marxisten David Harvey hävdar att nyliberalismen delvis var en begriplig reaktion och hade ett ganska stort folkligt stöd åtminstone under det tidiga 80-talet. Det var inte minst Hayeks kritik av centralplaneringens totalitära potential och verklighet som motiverade Scrutons modiga arbete bland de underjordiska dissidenterna i Östeuropa vid denna tid, ett arbete som han nu, alldeles före sin bortgång, vederbörligen hedrades för av de tjeckiska, polska och ungerska regeringarna. Vad det gäller är endast att kvarhålla och seriöst integrera Hayeks frågor i syfte att just medels själva deras nya genomarbetning stärka, förbättra och vidareutveckla de egna, nya svar som idag är nödvändiga.

Med inflytandet från libertarianismen sammanhänger delvis en annan följd av den populistiska nationalismens hittillsvarande ideologiska ofullständighet, nämligen den påverkan den alltför motståndslöst faller offer för när den, i det på intet sätt orealistiska syftet att nå den politiska makten, eftersträvar en allians med dagens etablerade höger. Denna höger är ingalunda renodlat libertariansk, men det är den som faktiskt genomdrivit den nyliberala revolutionen. För att lyckas med detta har den varit tvungen att blanda upp och späda ut libertarianismen med de modifierade och icke-klassiska formerna av liberalism. I detta har den också fått indirekt, mer eller mindre omedvetet och avsiktligt stöd från den postmarxistiska vänstern. Även här riskerar populistnationalismen att fastna i en politisk motståndares – eller vad som borde vara en sådan – svar, och därmed avväpnas som politiskt alternativ med förmåga att hantera de problem denna liberala höger skapat. Och även här är räddningen en ideologisk utveckling av socialkonservatismen.

Om populistnationalismen en form av reaktionen mot nyliberalismen, är den andra, som jag tror kan komma, helt enkelt vad som på med den senare analogt sätt kan betecknas som nysocialismen. Nyliberalismen kan synas stark, dess skapelse, den utvecklade globala finanskapitalismen, kan tyckas väl konsoliderad som system och maktordning. I verkligheten är de försvagade, i någon mån av den populistiska nationalismen även i dennas hittillsvarande vacklande oavgjordhet och oegentliga självförståelse, men också av andra faktorer, av vilka kapitalismens egen konstitutiva irrationalitet och dysfunktionalitet, och därmed dess alltmer extrema och groteska konkreta resultat, är de mest framträdande – ja idag påträngande. Det tydligaste tecknet på deras nedgång är väl det pågående upphävandet av den geopolitiska unipolaritet som de i hög grad byggde på och förutsatte.

Socialdemokratin verkar för närvarande visserligen paralyserad och neutraliserad av sina under nyliberalismens årtionden enorma nya borgerliga anpassningar och kompromisser, samtidigt som den gått i spetsen för det förenade höger-vänster-etablissemangets uppbindning i den politiska korrektheten och postmarximen. I allt detta sitter den nu fast, i detta hörn har den målat in sig. Därmed har den gjort sig politiskt handlingsförlamad och irrelevant inför den ständigt alltmer påträngande och icke längre bortträngbara verklighetens krav, och de senaste åren har vi sett en förbluffande snabb nedgång i Europas viktigaste länder.

Men det innebär inte att det är omöjligt att den finner en väg upp ur sitt moras. Ledningen för den nysocialism det finns anledning att vänta sig kommer dock med större sannolikhet växa fram ur andra vänstergrupper, som i högre grad bygger vidare på marxismens ursprungliga ansatser. För att förstå nysocialismen är det viktigt att komma ihåg att nyliberalismen aldrig segrade globalt, något som också är en viktig bakgrund till dagens förändrade geopolitiska situation. Med alla dess kapitalistiska modifikationer har kommunistpartiet ett obrutet, fast grepp om världens andra supermakt. Det styr med framgångsrik, effektiv planenlighet ekonomin, och har en klar vision om vart det är på väg. En rad länder i den globala södern har fortfarande kommunistiska och socialistiska regimer, om än ofta mer nominellt än reellt.

Vidare kvarstår fortfarande på ett akut sätt, och oavsett nyliberalernas upprepade löften och prognoser, fattigdomen i världen. Liksom arbetarklassen, i oförändrad form, utanför västerlandet, och i mycket men ingalunda helt förändrad i västerlandet. Den försvinnande medelklassens icke-försvinnande människor utgör en enorm västerländsk väljargrupp som knappast i dess helhet kommer fångas upp av populistnationalismen. Nya generationer på större avstånd från 70- och 80-talens kritik av den realexisterande socialismen har vuxit upp. Allt fler marxistiska intellektuella genomskådar nu också postmarxismens mekanismer och avslöjar, tillsammans med de analytiskt mer klarseende bland populistnationalisterna och vissa mer genuina konservativa, dess länge dolda verkliga innebörd.

Men även här står vi inför risken att libertarianismens eller den klassiska liberalismens arv glöms bort, att dess klart formulerade, förblivande viktiga principiella frågeställningar än en gång viftas bort i en ren illusion av att de, som sådana, teoretiskt och historiskt har övervunnits. I synnerhet står vi inför denna risk eftersom den klassiska liberalismens kapitalism nu också, till skillnad mot vad som var fallet på Marx’ tid – för honom var den ju ett nödvändigt historiskt utvecklingsstadium som markerade ett entydigt framsteg – och i stor utsträckning ännu för de “nyvänsterns” efterföljare som Scruton kritiserade. av så många uppfattas som komprometterad av den delvis artificiella nyliberala återuppvärmningens faktiska resultat.

Det är här man trots denna nya historiska vederläggning måste insistera på att dessa frågeställningar fortfarande, i sig, tillhör de centrala, och klassövergripande, för den politiska moderniteten som sådan. Man måste påminna om att den realexisterande socialismens historia visar att den inte fullt förstod och med tillräcklig framgång förmådde besvara dem. Därmed innebär en nysocialism som endast representerar ett enkelt, ohistoriskt återvändande en stor risk för ett upprepande av tidigare mer eller mindre katastrofala misstag.

Fastän marxismen i dess fortsatta utveckling under 1900-talet i stor utsträckning kom att involvera ett grundlöst och teoretiskt illegitimt ignorerande av det borgerliga tänkandets parallella fortsatta utveckling, har den ändå generellt rätt i att libertarianismens egna svar är otillräckliga, ja ofta helt ohållbara. Språnget från informationsproblemets allmänna beskrivning hos Hayek till anammandet av just marknadsmodellen, med tillhörande antropologi och minimala politiska institutioner, och av den “spontana ordning” denna skapar, som tillräcklig lösning, framstod redan från början som problematiskt och bristfälligt grundat i Hayeks argumentation, inte minst i ljuset av modernitetens och kulturutvecklingens helhetliga historiska förlopp sådant det redan då klart kunde överblickas. Och sedan dess har modellens primitivitet i dess långtgående hayekska tillämpning alltså i än högre grad bekräftats.

Liksom den till kvalificerad socialkonservatism utvecklade populistiska nationalismen kan erbjuda nya svar på den klassiska liberalismens av libertarianerna vidareutvecklade frågeställningar, kan givetvis också en vidareutvecklad, modifierad och uppdaterad marxism, som nysocialismens ideologi, göra det. Förhoppningsvis kommer nysocialismen, om den kommer, att präglas av en sådan marxism, som kvarhåller och med nytt allvar och noggrannhet förstår och arbetar sig igenom allt detta.

Sedan kommer förstås kvarstå för den eventuella nysocialismen att göra upp med den oftast dominerande, ensidiga och generaliserade kulturradikalism som marxismen själv till stor del bar på från början, och som oundvikligen blev rent destruktiv även för socialismen som sådan. Den ledde till att den blev ett lätt byte för kapitalismens subtila exploatering, ett ofta omedvetet redskap för dess konsolidering, som alltmer antagit postmarxismens och postmodernismens nya former. Min gissning är att vänsterns mer eller mindre indirekta insyltadhet i dagens finanskapitalistiska globalism – ett slags nytt falskt medvetande – gör en nysocialismens uppgörelse med den generaliserade kulturradikalismen omöjlig utan det ideologiska och politiska trycket från en ny socialkonservatismen, och för den delen även från de mer autentiska uttrycken för den nationalistiska populismen som sådan. Nysocialismen torde ju dock personellt i ganska stor utsträckning fortfarande behöva bygga på långsamt uppvaknande representanter för dagens vänster.

Hursomhelst bör libertarianismens arv – som jag här med viss ensidighet, och på grund av den särskilt av Hayek inspirerade Scrutons bortgång, kort refererat med hänvisning endast till Hayek, under utelämnande av allt annat som finns att säga om libertarianismens olika ekonomiska, politiska och filosofiska ståndpunkter – och mer generellt den klassiska liberalismens arv beaktas av båda de sannolikt historiskt oundvikliga reaktioner mot nyliberalismen som jag angivit. Mitt syfte här har varit att fokusera på det värde detta arv äger genom sina i mycket riktiga eller förblivande giltiga frågeställningar, inte på den kritik som är nödvändig på grund av de svar som är uppenbart felaktiga när de förstås på liberalismens eget sätt, som abstrakta och tidlösa sanningar.

På lång sikt – vi kan tala om hundratals, tusentals, tiotusentals år, men det är inte helt uteslutet att det räcker med tiotals – kan det nuvarande globalkapitalistiska och liberaldemokratiska systemet inte bestå. Det kommer ersättas av ett eller flera andra. om mänskligheten kan räddas undan användningen av de massförstörelsevapen som blir en ständigt alltmer central del av detta systems användning av sina produktivkrafter.

Den avgörande frågan i detta större perspektiv är om detta eller dessa andra system kommer bevara och vidareföra den tillräckliga frihetens, den högre moralens, och den allmänna humanitetens drag och hittillsvarande landvinningar åt den framtida mänskligheten att bygga vidare på. Om de kommer möjliggöra de fortsatta framsteg – och de behöver inte bara definieras i moderna vetenskapliga termer, utan kan även förstås i vad jag kallar den “mjuka” traditionalismens andliga – som det nuvarande systemet, efter att ha lämnat sitt historiska bidrag, nu står i vägen för. Den klassiska liberalismens politisk-filosofiska brister till trots har både dess historiskt betingade, av modernitetens faktiska utveckling organiskt nödvändiggjorda frågeställningar och den historiska epok den i så stor utsträckning bidrog till att forma, i några avseenden inneburit ett allmänkulturellt framsteg på dessa områden. Frågan om dessa framstegs förvaltande implicerar en positiv uppgift för dagens systemkritiker.

Om att inte låta sig luras

0
Är det feminismen och manshatet som är orsaken till västvärldens undergång?

”Efter att ha bott snart 20 år i Schweiz är det för mig väldigt tydligt att skillnaden mellan detta land och Sverige nästan enbart beror på att kvinnorna här fick rösträtt 50 år senare. Allt det som man i backspegeln kan se som tydliga tecken på, inledningen till förfallet i Sverige, kommer nu på bred front i Schweiz.

Skolan, polisen, domstolarna. Feminiseringen har inletts överallt. Kvinnliga politiker som smugglar in asylanter och inte blir straffade. Män som går runt med barnvagnar. Ungar som bara SKRIKER rätt ut överallt. Skatter som har börjat gå upp rejält. Massiva framgångar för ”gröna” vänsterpartier. Ständiga kampanjer för fler kvinnor i politiken. Osv, osv. Det är som att återuppleva min ungdom, allt är som Sverige på 70 – 90 talet.”

Ovanstående reflektion har jag under någon vecka vridit och vänt på. Det stör mig mer och mer att de som med rätta kritiserar den svenska katastrofala politiken glömmer att masspsykosen (för att välja en av flera möjliga beteckningar) drabbat så gott som hela västvärlden.

Reflektionen återfinns i kommentarsfältet till en artikel på ”Det goda samhället”. Man skulle kunna tycka att sajten, som ändå är jämförelsevis etablerad och har många följare, inte bör plocka med sådant här provocerande strunt i sitt kommentarsfält. Så här får man inte skriva, därför att då angriper man ju den utveckling mot jämställdhet, som skapar ett mer rättvist samhälle. Eller? Nå, vem bryr sig om vad som står i kommentarsfältet till en av alla dessa sajter som vänder sig mot etablissemangets politik?

Jag leker med tanken att kommentaren publicerades i Dagens Nyheter (ja, jag vet att nu spänner jag trovärdigheten till bristningsgränsen) och inte uttalades anonymt utan av någon av de mer kända av de tiotusen svenskar som bor i Schweiz: Percy Barnevik, Erik Penser eller Annika Falkengren. Vilket liv det hade blivit!

För inte så längesedan såg vi det drev som drabbade Leif Östling efter att Mikael Willgert intervjuat honom i Swebbt-tv. Och då sa han ändå ingenting som han inte borde kunnat ha sagt i vilket medium som helst. Plus att Mikael Willgert är en lugn och oaggressiv intervjuare. Det vi får ta del av är ett sympatiskt samtal, som inte borde ha retat upp någon. Det största felet var emellertid inte vad Leif Östling faktiskt sa utan att han ställde upp för ett medium som var förbjudet, till på köpet det som etablissemanget kanske är allra räddast för, nämligen Swebb-tv som näst intill explosivt ökar sina tittarsiffror.

Att hålla rågången mellan godkända och icke godkända medier helt klar, är en av systemmedias och politikernas viktigaste angelägenheter. Det ska finnas ett ingenmansland av samma slag som på sin tid fanns mellan DDR och Västtyskland. Den som prövade att korsa riskerade att bli dödad, inte av västtyskarna men av den tyska demokratiska republikens prickskyttar. Här i Sverige utsätts man för ett socialt mordförsök och de som agerar prickskyttar är journalister, kulturarbetare och andra av etablissemangets frontsoldater.

Varför måste alternativmedia bekämpas så till den milda grad? Svaret är, att om svenska väljare börjar finna dem mera trovärdiga och angelägna än systemmedia, då är det rätt många av de politiker och journalister som livnär sig på att skjuta det svenska välfärdssamhället i sank, som får kasta in handduken.

Det som sägs på av etablissemanget icke godkända medier som ”Det goda samhället” eller i ”Swebb-tv” är falskt, rasistiskt, högerextremt etc. Så drevet gick inte bara mot Leif Östling utan också mot Swebb-tv, som bland annat påstods ha kopplingar till vit makt-rörelsen. Hur då, kan man fråga och då visar det sig att det har med mig att göra. Någon gång påstås jag ha skrivit ”den vita rasen” – vilket gör mig till medlem av vit-makt-rörelsen, vilket i sin tur smittar ner Swebb-tv. Ingenting av detta är sant utom kanske att jag i något sammanhang använt begreppet ”den vita rasen”. Om jag gjort det vet jag faktiskt inte och tänker inte försöka ta reda på det. Jag har skrivit regelbundet om massinvandring och politisk korrekthet i bortåt ett decennium. Det har blivit ett antal böcker och ett par tusen sidor på bloggen. Bloggen har funnits i fem och ett halvt år och om vi räknar lågt så har två bidrag per vecka publicerats, med sammanlagt ett lågt räknat snitt på 7 sidor.

Det är därför mycket lätt för en hederlig journalist eller annan läsare att konstatera att jag inte är någonting av det där som jag beskyllts för. Och vit makt? Att påstå något sådant är att politiskt slå under bältet. Frågan är bara om den typen av skändningar fortfarande fungerar. Påståendet blev i det närmaste utskrattat av de anklagade. Det var så bortitok att det blev roligt!

Men om vi tar den mer allvarsamma sidan, det skrämmer att så kan man göra i Sverige utan att någon kommer till den skändades undsättning. Händer det kan det tolkas som att han eller hon själv har orent mjöl i sin påse! Ganska snabbt har Sverige omvandlats till ett angivarsamhälle där de som rör sig i offentligheten egentligen inte är så rädda för nazister, rasister, vit makt eller vad det nu kan vara. De är däremot väldigt rädda för varandra. Vem som helst kan dra ner brallorna på vem som helst och vad som är sant eller inte sant betyder föga i det sammanhanget. Och den här frågan är det nog fler än jag som ställer sig: Vill jag verkligen fortsätta att bo i ett land med en så elak och ohederlig offentlighet (nu befinner jag mig i Thailand).

Min andra reflektion var att den som läser uttalandet om det schweiziska förfallet har två alternativa infallsvinklar. Den ena och den som jag misstänker är den för det svenska etablissemanget fullständigt självklara, är att skribenten inte har förstått att tiden gått ifrån honom (jag har svårt att tro att det är en kvinna som skrivit, men det är givetvis fullt möjligt). Det är den sedvanliga mobbartekniken, att transformera ner kommentarer man ogillar från sak till person. Det här har skrivits av någon som är så mossig och ur takt med tiden att han till och med retar sig på att män går runt med barnvagnar. Och varför i all världen skulle det vara negativt med jämställdhet? Honom behöver man inte dra ner nattmössan över ögonen på. Det har han klarat av alldeles på egen hand.

Alternativet är givetvis att se kommentaren för vad det är, en hypotes om varför förfallet drabbat också Schweiz. Skribenten påstår att i Schweiz har en utveckling (avveckling?) som påminner om det svenska inletts och att det finns ett samband med att kvinnorna sent omsider fått rösträtt. Även om jag själv inte skulle formulera mig på samma sätt, tror jag skribenten är ett viktigt samband på spåren. Det betyder inte att jag gillar hypotesen. Tvärtom, jag önskar att det inte förhåller sig så, därför att det vore ett skott under vattenlinjen på demokratin. Men vad jag önskar respektive inte önskar är rätt likgiltigt. Inte heller hjälper det om 90 procent av väljarna (för att välja ett godtyckligt procenttal) intensivt vill att det inte ska förhålla sig så. Jag vill påstå att det är en hypotes som har tillräckligt underlag för att förtjäna en vetenskaplig prövning.

Tänk om feminismen är huvudanledningen till att inte bara Sverige utan flertalet länder i väst, utan att alls behöva det, är i färd med att ta kål på sig själva. I synnerhet gäller det för Nordeuropa, alltså de länder som mer än andra varit modernitetens, feminismens och jämlikhetens banerförare under förra seklet. Det är kvinnor, och särskilt de unga, som röstar och verkar för öppna gränser och därmed i förlängningen bereder plats för islam.

Nästa fråga är om feminismen alls ska kritiseras, och i så fall från vilken utgångspunkt. Den kritik som finns på nätet har ofta en evolutionsbiologisk utgångspunkt. Kvinnor har under mänsklighetens historia utvecklat sin kompetens, inte för att bygga, skydda och bevara samhällen, utan det som de är odiskutabelt bättre på än männen, att göra dessa samhällen behagliga att leva i.

Det reser i sin tur frågan varför feminismen är så framgångsrik och ofta har support från männen? Har männen inte förstått att feminismen är samhällsdestruktiv? I så fall, varför har de inte förstått det? Varför inser männen exempelvis inte något så elementärt som att när de mest begåvade kvinnorna satsar på sin karriär istället för att föda (tillräckligt) många barn, så går samhället på sikt under, alldeles oavsett hur goda och jämställda medborgarna blivit?

Jag landar (tills vidare) i uppfattningen att den katastrofala samhällsutvecklingen ytterst är männens och inte kvinnornas fel. Svaga män släpper fram starka kvinnor. Starka kvinnor för fram kvinnliga värden som överordnade i samhället. Och då går det som i det schweiziska exemplet ovan. Iakttagelsen handlar således inte om en vad en reaktionär mansgris tycker utan om en process, en samhällsdestruktiv process. Men det är klart, sådant får man ju inte ens så mycket som andas om. Vit makt får änglavingar i jämförelse.

Sociala media och narcissismen

0
Kan vårt sökande efter förlorad unicitet och identitet ligger bakom sociala medier-beroendet? Foto: Facebook.

Människan är ingenting idag. Hon är bokstavligen en på sju miljarder, och det känns inte särskilt unikt och speciellt. Med ett så stort underlag för statistiska modeller så kan hon effektivt reduceras ner till grupptillhörighet utifrån egenskaper och beteende mönster. Hon blir till en klon. Hon har ingen förankring i sin värld och ingen gemenskap som hon inte väljer själv. Valfriheten och det enorma urvalet gör att hon kategoriserar och stämplar sig själv.

Jag tror också att den kollektiva barnomsorgen är skadlig. Både i den mening att barnet blir osett, och i den mening att det stöper alla i samma form. Staten kan inte se och älska dig på samma sätt som din mor kan. Den socialistiska likriktningen är alltså förödande även för människors identitet och inte bara för samhällets kritiska tänkande.

Jag vill nu, av narcissistiska skäl, ta mig själv som exempel på hur system som sociala medier förändrar människor. När jag kom igång på riktigt med min Youtube-kanal så märkte jag hur systemet tog kontroll över mig som skapare, jag gick in i systemet med en vilja att föra ut ett visst budskap, men för att nå fler på Youtube så börjar man sakta marknadsanpassa budskapet. Och till sist sitter man där och pratar skit om Star Wars istället – eller som i mitt fall; man försöker tvinga fram något meningsfullt att säga om den senaste politiska nyheten för att det ger mer klick. Ofta blir det inte det minsta meningsfullt utan bara argt och irriterat. Inte för att jag själv egentligen blir särskilt arg alltid, utan för att människor använder Youtube som ett sätt att få höra sina egna tankar och känslor upprepade. Det är lätt att sluta som många andra invandringskritiker i sociala media och göra ilskan till sin identitet.

Det är därför jag lite ogenomtänkt slängde in en liten slogan i introt om att min kanal var för de som “inte bara vill få sina egna åsikter upprepade”.

Det är en sorts narcissistiskt speglande. Jag som youtuber drivs delvis av ett behov att bli hörd och sedd, och ju mer perfekt jag svarar mot publikens efterfrågan och i praktiken mot deras åsikter, desto mer uppmärksamhet får jag. Jag utplånar min egen identitet i min iver att synas.

En perfekt youtuber reducerar sig själv till en spegel för de andra narcissisterna i samhället att spegla sig och sina åsikter i. Man blir ett verktyg för att ge publiken en upplevelse av det som de saknar i sina liv, en gemenskap där de spelar roll.

Det är som att vi alla sakta flyter samman till en enda punkt där allas identiteter inom gruppen eller filterbubblan speglar varandra. Vi blir till karikatyrer eller arketyper. Kluster av associerade åsikter och normer som styr oss som marionett-dockor.

Särskilt vidrigt blir denna marknad när det kommer till t.ex. Twitch där tittare betalar pengar för att internetkändisen ska säga deras namn och läsa upp deras åsikt eller fråga. Det är ren prostitution, särskilt med tanke på att en urringning ger en klart större inkomst.

Det är djupt tragiskt att människor är så ensamma och osedda att det uppstår en industri kring illusioner av gemenskap och vänskap. Där byggandet av ett community är en essentiell del för framgång och överlevnad på den där störda relationsmarknaden. Människors fundamentala behov av t.ex. gemenskap har tagits ifrån henne och prissatts av marknaden. Återigen, precis som i fallet med demokratin, så reduceras människor till medel; för kapitalet eller narrativet.

Det som räddat mig undan att helt falla i den fällan själv är det faktum att jag är både osympatisk och inkompetent. Jag har en tvångsmässigt behov av att synas och höras genom att provocera. Jag rationaliserar det förstås med att jag bara är ärlig och att det är en dygd idag i Konformistsverige att våga vara kontroversiell, och det må väl vara sant, men det är en efterhandskonstruktion. Jag kunde faktiskt låta bli att säga att kvinnlig rösträtt var ett misstag eller att feminismen är en cancer, och även om jag nog inte kan låta bli att säga att demokratin som sådan är en katastrof, så kunde jag lägga fram mina tankar på ett sätt som inte provocerar. Jag kunde t.ex. anpassa mig genom att bara basha vänstern och gulla med högern, men icke. Jag är förstås tvungen att säga att båda sidor är idioter och därmed alienera mig totalt.

Det är inte lätt att vara ett fan av Kulturkriget.

Jag tror dock att den sortens contrarian-narcissister som jag tillhör är de som behövs idag om vi ska ta oss ur PK-ismens vansinne. Särskilt om man klarar av att vända sin kritik mot sig själv och kan bryta sig ur de narcissistiska mönster som upprätthåller PK-ismen.

En ny nationell vänster

0
Markus Allard, Örebropartiet och Nils Littorin, Malmölistan. Foto: Swebbtv/Pressbild.

Kommunistiska partiet försökte möta nuets krav och anknyta till mer nationellt-populistiska perspektiv i den äldre vänstern under förre ledaren Robert Mathiasson, Proletärens redaktör Jenny Tedjeza och några till. Detta sägs ha mött motstånd, även om jag ännu inte kunnat se någon förändring i detta avseende. Med hänvisning till detta motstånd bröt sig hursomhelst en grupp under ledning av Nils Littorin ur partiet, och bildade det nya lokala Malmölistan, med typisk populistnationalistisk profil. Malcolm Kyeyune representerar den populistnationalistiska tendensen som debattör, anmärkningsvärt nog främst i rent borgerliga publikationer. Markus Allard, som driver en podd tillsammans med Kyeyune, har lämnat Vänsterpartiet i Örebro, startat Örebropartiet, gjort sig känd för distinkt populistnationalistisk retorik i videoklipp från kommunfullmäktige, och åtminstone för en mycket skarp debattartikel.

Många debattörer i SD-sfären har, litet förvånande, uttryckt oreserverad sympati för allt detta, medan partiledningen hittills varit tyst, på den inslagna vägen mot blockbildning med högern. Är det så att fler än vad man hittills kunnat se – och man har sannerligen inte kunnat se många – i verkligheten förstår problemen med SD:s omorientering och den ideologiska anpassning den föranlett? Eller hoppas de att det bara handlar om en vänster som rör sig åt höger och mot nationalismen i största allmänhet? Detta är något som förtjänar att uppmärksamt följas framöver.

Mest ambitiös av de nya organiserade populistnationalistiska satsningarna från vänstern – åtminstone såtillvida som den, även om den ännu inte har någon hemsida utan bara en Facebook-sida – ser ut att vara eller ha för avsikt att bli rikstäckande, är Framåt Sverige, ett “nätverk” under ledning av Joe Nilsson, såvitt jag förstår liksom Littorin tidigare en framträdande profil i Kommunisterna i Malmö, som lämnat partiet av samma skäl som denne. De presenterar följande nio programpunkter:

Stoppa invandringen och arbetskraftsimporten! Påbörja en kontrollerad återvandring! Förändra Sveriges flyktingpolitik! Nej till ett mångkulturellt Sverige! Inför en kravfylld integrationspolitik! Ja till Swexit! Stoppa roffarkapitalismen och de ökande klassklyftorna! Stoppa privatiseringarna! Höj pensionerna – inga fattigpensionärer!

Detta skriker givetvis efter nyansering och precisering, men sådant kan inte alltid finnas med i den politiska agitationen, och det är möjligt att det är ett slagkraftigt formulerat och riktigt urval av paroller i dagens situation. När den gamla högern och borgerligheten, genom sin konstitutiva oskiljaktighet från kapitalismen och sin kontinuerliga, motståndslösa degradering i takt med denna, under de senaste årtiondena visat sig mer destruktiva i kulturellt, moraliskt och värdemässigt avseende än de mer och mindre socialistiska samhällssystem de rullat tillbaka, är det från socialkonservativt perspektiv ett bättre program än SD:s, så långt det nu sträcker sig.

Dock är Framåt Sverige också det vänsterprojekt som går längst i nationalistisk riktning. Nyligen deltog de nämligen i en offentlig debatt med AfS’ Jeff Ahl, arrangerad av Ingrid Carlqvist, som sedan länge har samarbetat med de radikala nationalistgrupperna i Sverige. Det gör att jag från mitt perspektiv naturligtvis i deras fall i särskilt hög grad känner mig behöva upprepa samma reservationer och invändningar mot den nya populistnationalismen från vänster som jag alltid framfört mot SD:s, nämligen att populistnationalismen i sig är uppenbart otillräcklig. Det gäller inte bara om den, som i allt högre grad SD:s, är höger, utan lika mycket om den är vänster.

Ingendera varianten tycks inse detta, och därmed behovet av att gå utöver den, att modifiera och komplettera den genom vidareutvecklad och uppdaterad socialkonservativ ideologi. I båda fallen är populistnationalismen förvisso en oundviklig och legitim reaktion. Det populistiskt folkliga och antietablissemangspräglade är gemensamt för dem, liksom värnandet av den nationella kulturen. Men populismen måste förenas med verkligt, systematiskt politiskt tänkande, och det nationella kan bara bejakas och odlas på ett ansvarsfullt, civiliserat och attraktivt sätt inom ramen för en kvalificerad internationalism, en högre kosmopolitism.

Både till höger och vänster riskerar den oundvikliga och legitima reaktionen fastna i en tanklös populism och en unk-inskränkt nationalism. Spontan folklig reaktion, hur sympatisk och begriplig, ja hur nödvändig och värdefull den än är, hur viktigt dess förkastande av etablissemangets falska anspråk på att veta bättre än är, räcker inte. All historisk erfarenhet visar att den, och dess “sunda förnuft”, förblir alltför utsatt för mer eller mindre subtil och indirekt manipulativ kontroll, utnyttjande, avväpning. I den historiska processen förblir folkets och dess allmänna medvetandes utveckling givetvis den avgörande faktorn, men den spontana reaktionen måste åtföljas av den systematiskt reflekterande, synskarpa, på djupet förklarande och förstående, och långsiktigt framtidsorienterade ledning det självt utvecklar.

Tio års försök att få igång en debatt om dessa saker inom SD-sfären, och under halva den tiden inom själva partiet, om än merendels på avstånd från det formella engagemanget, har lärt mig att mottagligheten för detta varit högst begränsad. Ljuspunkter har inte saknats: ett viktigt framsteg för mig var den helt nya, positiva allmänna inställningen till Europa som man plötsligt uppvisade inför Europaparlamentsvalet förra året – ett av mina alla mest centrala desiderata genom åren. Och Mattias Karlsson har en ny tankesmedja på gång.

Men oförståelsen för denna problematik säger ändå något om populistnationalismens principiella begränsningar, som också bekräftas av att partiet generellt rört sig i riktning mot den höger jag ville lämna när jag anslöt mig, så som kan iakttas i det successiva och ibland gradvisa övergivandet av flera tidigare definierande profilfrågor. Strävan att utveckla populistnationalismen utöver sig själv, i den riktning jag antytt, måste fortsätta om den överhuvudtaget ska kunna erhålla en positiv historisk betydelse.

Är öppenheten för en ny, kvalificerad socialkonservatism, med alla de analyser och ståndpunkter på olika områden som den kontinuerligt och organiskt måste generera, större inom den nya populistnationalisiska vänstern, den vänsterfalang av populistnationalismen som nu tycks vara på väg att formeras? Det är inte helt omöjligt.

För det första har vänstern i större utsträckning än den i högerpopulism övervältrande populistnationalismen, och även än nationalismen och konservatismen generellt, en utvecklad intellektuell, teoretisk, ideologisk tradition, ett arv av politiskt tänkande på hög nivå. Detta gäller i viss mån så att säga även oavsett de karaktäristiska bristerna i detta tänkande. Relationen mellan det å ena sidan och arbetarklassens politiska praxis å den andra har skiftat genom tiderna, och även i sig – och inte minst just den – varit föremål för avancerad tankemässig bearbetning. Det är svårt att tänka sig att en tämligen radikal vänster, som är vad det är fråga om i de nya initiativen, hur mycket man nu än vill anpassa sig till den allmänpopulistiska vågen, plötsligt kan bli endast eller helt övervägande populistisk i den nya nationalismens och högerpopulismens mening, utan att ta med sig någonting av vänsterns omfattande teoretiska resurser – att den plötsligt bara skulle tappa bort dem och förlita sig uteslutande på “sunt förnuft”.

De nya satsningarna pekar förstås åt det hållet. Det nya anslaget ligger i tiden och behöver inte vara fel, så långt det nu går. Men hur stark populismen än för närvarande må vara, är den långtifrån allt som krävs för att åstadkomma det den just nu råkar vilja. Det vore en entydig förlust om de nya initiativen lämnade bakom sig hela det arv av solid teori som vänstern som sådan är nästan definitionsmässigt bestämd av, åtminstone i de former som på något sätt och mer eller mindre är relaterade till marxismen – och det är, genom deras politiska bakgrund, alla de ovan nämnda personerna.

Detta innebär givetvis inte att den nya populistnationalistiska vänstern okritiskt ska upprepa äldre positioner och tankemodeller. Även utöver den postmarxistiska deformationen finns naturligtvis mycket som måste omprövas, och som förstås redan har adekvat analyserats och kritiserats av verkliga, kvalificerade konservativa tänkare. Men processen av kritisk självprövning är i sig ett arv just från den teoretiska tradition som är vänsterns. Den skulle, även med bevarande av det nya tilltalet, med fördel kunna tas upp av denna vänsterns framväxande senaste upplaga, när den övriga vänstern i sådan förbluffande utsträckning själv uppgivit den teoretiska traditionen nästan i dess helhet, och koopterats och transformerats av sin gamla motståndare. Och den riktning den nya vänstern då av såväl inre som yttre nödvändighet skulle behöva röra sig i är den som motsvarar vad jag avser med socialkonservatism.

I detta sammanhang blir det förstås än mer lämpligt att använda de förstärkande termer jag för tydlighetens skull, och förhoppningsvis med tillräckliga preliminära definitionsmässiga avgränsningar av den typ som givetvis redan från början är absolut nödvändiga, använt även i mitt eget hittillsvarande, nämligen socialistisk konservatism och konservativ socialism. Termer som anger inte bara hur den idag meningsfulla konservatismen måste utvecklas, utan i lika hög grad den meningsfulla socialismen. Termer som ömsesidigt indikerar både svagheterna i bådas historia, och styrkan i deras övervinnande i en ny ideologisk formation. Termer som antyder hur en kapitalismkritisk höger måste förenas med en kulturkonservativ vänster, samtidigt som båda i och genom själva föreningen modifieras och gemensamt frambringar något nytt och självständigt.

Trots deras karaktäristiska fel och begränsningar rymmer vänsterns tanketraditioner alltså viktiga resurser, ja ett arv av avancerad tematisering inte minst av populismens problematik åtminstone i vid mening. Så är inte i lika hög grad fallet när det gäller nationalismens fenomen, men även det har åtminstone i viss utsträckning och i några avseenden behandlats på ett förblivande relevant sätt, och inte minst i den riktning från vilken Littorin och Nilsson kommer.

Dessutom är det så, dristar jag mig att föreslå, att just detta fenomens icke-behandling bär vittnesbörd om en av vänsterns viktigaste dimensioner av betydelse för den restriktion och underordning av nationalismen inom ett större åskådningsmässigt sammanhang som populistnationalismen generellt är i så stort behov av. Jag tänker helt enkelt på vänsterns centrala arv av internationalism i sig, som sådan. Detta är det andra och mer specifika skäl som gör att vänsterns populistnationalism kan tänkas vara mer mottaglig för en ny, reviderad socialkonservatism än den hittills dominerande populistnationalismen.

Det var först vänstern och arbetarrörelsen som överhuvudtaget förverkligade en substantiell och principiell internationalism inom ramen för moderniteten, och detta är ett verk som förblir aktuellt inte minst i ljuset av högerns och naturligtvis i än högre grad nationalismens, av den dominerande typen, oförmåga att formulera och ännu mer praktisk-politiskt och konkret förankra en sådan i något slags effektiv och organiserad politisk rörelse. Kapitalismen förblir högerns enda internationalism; den övriga globalistiska organiseringen är idag oskiljaktigt förbunden med den, och till största delen undandragen politisk artikulation, kontroll och genomskinlighet.

Den marxistiska vänsterns internationalism är förstås den proletära internationalismen, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna, hur de senare än betraktades. I dess historiskt föreliggande form är den otillräcklig; en lång historisk erfarenhet visar att den behöver modifieras och kompletteras på ett sätt som omvänt avspeglar det sätt på vilket nationalismen behöver det. Filosofiskt föreligger redan huvuddragen av den nödvändiga förbättringen i en utarbetad form som inte bara SD, om de ville, skulle kunna omedelbart ideologiskt integrera och implementera, utan även, och med samma lätthet, den nya populistnationalistiska vänstern.

Men redan den hittillsvarande internationalismens blotta existens och centralitet i den historiska arbetarrörelsen gör att det väl, trots den nya orienteringen, borde vara sannolikt att den inom denna nya vänster fortfarande åtminstone i någon mån kan tjäna som ett incitament för ett mått av ideologisk utveckling som kan begränsa och styra nationalismen och inordna den i det nödvändiga större globalt-politiska sammanhanget. Så länge SD inte fortsätter utveckla sin socialkonservatism i detta avseende, utan i stället rör sig mot vanlig högerpopulism, ja mot allians med den gamla högern, och dessutom under nytt problematiskt atlanticistiskt inflytande, har den nya vänsterpopulismen potentiellt redan från början ett försprång. Jag kan bara hoppas på samma socialkonservatism från vänstern som jag hittills hoppats på från det SD som idag alltmer ser ut som högern.

George Orwell om nationalism

0
George Orwell var en frihetlig socialist som motsatte sig vänsterintellektuellas "anglofobi". Foto: Wikimedia Commons.

Till att börja med skiljer Orwell mellan patriotism och nationalism, varvid han ser patriotism som något entydigt gott, som det gäller att inte blanda samman med nationalism. En patriot är knuten till en särskild plats och det liv som levs just där och tycker livet där är bäst i världen, men har inget intresse att tvinga det på andra människor. Patriotismen är defensiv, såväl militärt som kulturellt. I vår tid skulle Orwell nog ha sagt att patrioter röstade för Brexit.

Orwell utvecklar inte definitionen men det är rätt uppenbart att han inte bara, eller ens främst, knyter patriotismen till nationen. Han tycks ha haft samma grunduppfattning som den nutida författaren David Goodhart, som skiljer mellan somewheres och anywheres. Patriotism kan knytas till somewheres. Ett annat ord för anywheres är globalister.

Nationalismen däremot, är knuten till strävan efter makt. Alla nationalister vill samla på sig mer makt och mer prestige – inte till sig själva men till nationen. Är en nation inte framgångsrik militärt så är den ändå säkert överlägsen när det gäller landets eller platsens skönhet, konsten, litteraturen, sport, språk, klimat eller matlagning, you name it.

Oavsett om man anser att nationalism är något förkastligt eller positivt, så är begreppet i dag entydigt kopplat till nationalstaten. Orwell hade en vidare definition. Han kallar kommunism, politisk katolicism, sionism, antisemitism, trotskism och pacifism för nationalistiska ideologier och rörelser. Även om han mest intresserar sig för nationalismen som en negativ och destruktiv kraft, så anser han också att det finns en positiv nationalism. Det handlar om nykonservativa (neo-tories) som är emot Ryssland och i viss mån även Amerika. Han nämner ett antal namn. De flesta är okända för mig men där finns Evelyn Waugh och T.S. Eliot med.

Kommunismen beskriver han föraktfullt som intelligentians form av nationalism och menar därmed inte bara stalinister utan mer allmänt ett vänsterperspektiv. Russofiler hör också dit och gemensamt är att de hyllar Sovjetunionen som ett slags moraliskt fädernesland och känner skyldighet att alltid vara lojala och legitimera rysk politik, liksom att i alla lägen se till ryska intressen. Han skriver det inte i klartext men det han syftar på är brittisk intelligentia, som han tillskriver stor makt både direkt och indirekt. När man läser detta bör man minnas att Orwell själv stod politiskt till vänster. Han var frihetlig socialist och med lite god vilja kan han också beskrivas som en revolutionär patriot. Ett särskilt ont öga hade han till pacifismen som han ansåg var ”objektivt profascistisk”. Orwell var för gammal för att som soldat delta i andra världskriget men gick med i det brittiska hemvärnet.

Som Orwell beskriver nationalismen kretsar den alltid kring begrepp som seger och nederlag, triumf och förnedring. En nationalist ser historien, särskild nutidshistorien som en evig kamp mellan makter. Den egna makten ska hyllas och andra makter ska förnedras. En nationalist har alltså ett jämförande perspektiv. Makter konkurrerar med varandra och de finns ingen gräns för hur partiska, ja till och med ohederliga, nationalister kan vara, både i maktkampen och när de skriver tidens historia. Historiska övergrepp som sker i nationens intresse hyllas eller fördöms i varje fall inte, som när Cromwells soldater med rakblad skar sönder irländska kvinnors ansikten. Det gjordes ju för en god sak. Minnet kan också vara kort. 1927 lät Chiang Kai Shek koka hundratals kommunister levande och ändå hade han mindre än tio år senare blivit en hjälte för vänstern. Vissa nationalister, och här tänker Orwell nog främst på kommunister, är i det närmaste schizofrena, i det att de lever lyckligt i sin drömvärld, och saknar kontakt med den verkliga världen.

När det gäller sin egen tid exemplifierar Orwell med att den liberala tidningen News Chronicle publicerade bilder på hur chockerande barbariska tyskarna var när de hängde ryssar. Två år senare hyllades en närmast identisk bild där ryssar hängde tyskar. Orwells grundsyn på nationalism som maktkamp relaterar naturligtvis till andra världskriget, som mer än något annat kan beskrivas som en kamp mellan olika stormakter.

Trotskismen såg han som en entydigt negativ form av nationalism. Den är inte bara fientlig till stalinismen (Stalin och Trotskij blev bittra fiender) utan också till Sovjetunionen. Detta utan att samtidigt vara lojal med något annat land eller någon annan enhet eller ideologi.

Han skriver också, vilket har försvunnit ur vänsterns historieskrivning, att den europeiska fasciströrelsen i stort rekryterade sina medlemmar från kommunisterna. Han höll inte för otroligt att processen också kunde löpa åt andra hållet, det vill säga att kommunisterna lika gärna kunde dra till sig fascister. Den ena totalitära rörelsen var lik den andra.

Orwell skriver också kritiskt om hur de intellektuella är oförmögna att uppamma någon patriotism för sitt eget land, vilket vi ju känner igen också från Sverige, men här ofta tenderat till att se som specifikt svenskt. Att ta ställning för Storbritannien var i dessa vänsterintellektuellas ögon att ta ställning för den engelska överklassen, att bejaka det engelska klassamhället.

Vänsterintellektuella trodde att engelsmännen hade förlorat kriget år 1940 och borde ha gett upp, att tyskarna skulle ta Egypten 1942 och att det var helt omöjligt att vinna tillbaka förlorat land från Japanerna. I utrikespolitiken var det många som följde principen att allt som Storbritannien företog sig var fel. Orwell hade till och med hört intellektuella saluföra missuppfattningen att amerikanska trupper fraktades över till Europa inte för att slåss mot tyskarna utan för att ta England. Ingen vanlig verklighetsförankrad engelsman var så stollig att han satte tilltro till ett sådant rykte. Många vänsterintellektuella var också antisemiter men aktade sig för att erkänna det. Istället sa de att de ogillade judar.

När japanerna tog Singapore från Storbritannien och när de egna soldaterna drevs ut ur Grekland, så var det väl inte precis positivt men intelligentian var inte särskilt upprörd. De undvek också att lyfta fram när det gick bra för England, som i slaget vid el-Alamein eller att engelsmännen sköt ner många tyska plan i slaget om Storbritannien. De ville väl inte precis att Tyskland och Japan skulle vinna, så långt gick de inte, men många av dem fick en kick av att se det egna landet förnedrat. De ville hellre att den slutliga segern skulle tillfalla Ryssland och kanske Amerika, i varje fall borde inte England få ta åt sig äran. Orwell använder begreppet Anglofobia.

Att stänga ner, eller inte stänga ner ekonomin är frågan

0
Skyddsmask på gäller för stora delar av världen utom Sverige. Foto: Pixabay.

Varenda land med undantag för Sverige har funnit det nödvändigt att stänga åtminstone en del av ekonomin och samhällsapparaten för att förhindra att det mycket smittsamma coronaviruset överväldigar sjukvården.

Den exponentiella infektionsgraden, tillsammans med bristen på tillräckliga sjukvårdsresurser skulle uppenbarligen innebära ett överrumplat sjukvårdssystem som inte skulle kunna ge vård för dem som lider av andra sjukdomar och dödliga tillstånd, till exempel hjärtattacker.

Behovet av att minska trycket på sjukvården påverkades också av osäkerheten kring hur viruset bäst behandlas. Det har bara varit genom experiment som vårdpersonal har hittat framgångsrika behandlingar och lärt sig att respiratorer orsakat dödsfall. Kunskap om viruset och dess attack på vitala organ växer fortfarande fram. Den långa inkubationsperioden och det faktum att människor kan sprida viruset utan att själva har symtom gör viruset mycket mer utmanande än influensa, som det ofta felaktigt jämförs med. Det faktum att människor i alla åldrar och hälsotillstånd har dött av viruset, eller från olämplig behandling och av tidigare sjukdomar, och omöjligheten att i förväg veta hur allvarlig varje patients fall är skapar en situation som lätt skulle kunna spår ur.

Den politik som förespråkar isolering och social distansering har fungerat. Den har minskat infektionsgraden till en hanterbar nivå på de flesta ställen. En följd av denna framgång är en ökad känsla av säkerhet och tron på att viruset är ett bluff som används för att ta bort medborgerliga fri- och rättigheter. Det råder ingen tvekan om att den djupa staten och andra maktkonglomerat med dolda agendor kommer att använda viruset för sina syften. Men viruset är definitivt verkligt och inte ett bluff.

Framgången för social isolering har skapat en övertygelse om att faran med viruset är överdriven och har fått vissa människor att ifrågasätta social distansering. Folkmassor som bryter mot den sociala distans-politiken protesterar mot de påtvingade nedstängningar, några som marscherar till och med med vapen.

Det råder ingen tvekan om att policyn med isolering och social distansering har baksidor som delvis tynger ner fördelarna. Men frågan kvarstår om protester är en intelligent respons och inte bara ett uttryck för själviskhet och en egen paranoia.

I kinesiska och japanska städer där spridningen av viruset framgångsrikt dämpats har en andra infektionsvåg rullat igång så fort städerna har öppnats upp på nytt.

I kontrast till dem har stängningen av stränder och semesterbostäder i norra Florida resulterat i att området i huvudsak är fritt från virusfall. Baserat på den kinesiska och japanska erfarenheten, kan vi förvänta oss att en öppning av ekonomin och samhällsapparaten, som provoceras fram av otålighet, leder till att infektionsgraden återigen går upp.

Eventuellt har sjukvården lärt sig hur man bättre behandlar sjukdomen och kanske har utbudet av skyddsutrustning för läkare och sjuksköterskor förbättrats och masker blivit tillgängliga på en återöppnad arbetsplats. Om inte kommer otålighet att slänga in oss i samma kris igen.

Om vi hade varit förberedda med skyddsutrustning, med ett tillräckligt utbud av tester som fungerar, med en förståelse av viruset och dess behandling, hade nedstängningar på andra ställen än i de mest tätbefolkade städerna, som exempelvis New York City, med sitt starka beroende av kollektivtrafiken, kanske kunnat undvikas.

Personerna som nu demonstrerar mot nedstängningarna har fel om de tror att låga dödstal skulle göra viruset ofarligt. Det är säkert möjligt att många fler människor blivit smittade av viruset än som är känt och att många av de dödsfall som tillskrivs viruset är resultat av andra orsaker. Men viruset är ändå farligt eftersom det är mycket smittsamt, eftersom allvarlighetsgraden av fall i stor utsträckning skiljer sig utan förmågan att i förväg veta hur allvarligt det är, eftersom behandlingar är osäkra, eftersom människor utan symtom sprider viruset och eftersom vissa återhämtade människor har otillräckliga antikroppar för att förhindra återinfektion.

Näringsliv och politiska intressen vill att ekonomin öppnas igen, men om vi är oförsiktiga med processen kan resultatet bli en ännu värre ekonomisk kris och hälsokris.

Tron på att den bästa politiken är att låta viruset sprida sig för att utveckla ”flockimmunitet” undermineras av graden av återinfektioner. Det finns ingen immunitet mot förkylningar eller influensa. Jag känner människor vars vinterförkylning följs av sommarförkylning och människor som får influensa varje år, influensavaccin eller inte.

Det finns många lärdomar vi borde dra av virusutmaningen. Den ena är att ett vinststyrt sjukvårdssystem resulterar i otillräcklig struktur för att hantera en pandemi. Vi måste bryta det läkemedelsindustriella komplexets – Big Pharma’s – grep över vår sjukvård och sjukvårdsutbildning och ersätta vinstintresset med människor motiverade av folkhälsan. En annan lärdom vi måste dra är att vi måste förhindra att själviska dagordningar tillåts använda sjukdomar till nackdel för allmänhetens hälsa och rättigheter. Att politisera viruset, som har gjorts, är extremt ansvarslöst.

Försvarsmekanismer och argumentationsfel

0
Ångest och ilska blir följden av den politiska korrekthetens institutionaliserade lögner. Detalj ur Edvard Munchs "Skriet".

I de tidigare delarna talade jag om hur PK-ismen bygger på en förljugenhet som är sprungen ur en avsaknad av värderingar och mening, att dessa lögner eskalerat till ett kulturellt vansinne som tycks innebära historiens slut, och hur lögnerna konstruerat en falsk moral i form av värdegrunden. I den senaste delen beskrev jag avståndstagandets hierarki, vilket är ett exempel på hur lögnerna, i form av försvarsmekanismer och argumentationsfel har strukturerat kulturen och samhället. I denna del vill jag ge en kortare beskrivning av den dynamiska process där ångest, försvarsmekanismer och argumentationsfel skapar denna typ av strukturer.

Eftersom PK-isterna inte kan erkänna verkligheten som den är så tvingas de försvara lögnerna med fula knep och argumentationsfel. Detta är något som sker rätt så omedvetet och ett exempel på hur psyke och kultur hänger ihop i PK-vansinnet.

PK-isten lever i en kultur fylld av tabun som kontrollerar vad man får tycka, tänka och känna. De hjärntvättar sig själva genom att uppfostra och bestraffa andra för struntsaker som pronomen eller liknande petitesser, samtidigt som de utsätts för samma sak av de andra. Det leder till att de begränsar sitt tänkande och kännande och blir korkade och oempatiska. Det blir problematiskt att till exempel känna empati för ett våldtäktsoffer om förövaren var av en etnisk minoritet, för det är så associerat med förbjudna tankar och känslor att man istället måste flytta fokus. Den förtvivlan man borde känna över det fruktansvärda dådet förvrängs till en förtvivlan över att “detta kan spela främlingsfientliga krafter i händerna”, och de flickor som drabbas blir istället till statistik över “anmälningsbenägenhet”. På så sätt får man utlopp för sina förbjudna känslor på ett sätt som dessutom ger en moralisk status i samhället. Det är alltså ett ideal att förhålla sig helt oempatisk över offrets situation i såna lägen.

Det skapas ur denna förljugenhet en ångest hos individerna över deras egna känslor – särskilt som känslorna förstärks av den utveckling som förnekelsen skapar – vilket gör att ämnet blir ännu mera laddat på en kulturell nivå och därmed ännu mera tabu. Vilket leder till ytterligare ångest. Man bygger upp en sorts neuros genom att förneka sina egentliga känslor och sitt egentliga jag och hela ens liv blir plågsamt förljuget.

För att kunna hantera dessa jobbiga känslor som man har men inte kan erkänna så svarar egot med att ta till försvarsmekanismer, och den mest intressanta försvarsmekanismen är antagligen projektion – men även många andra försvarsmekanismer brukas, så som förnekelse, förträngning och affektisolering.

Det som gör projektioner särskilt intressant är för att det handlar om att rikta sina tankar och känslor mot någon annan istället för att erkänna dem som sina egna. På så sätt har den en mer direkt social effekt än många andra försvarsmekanismer. I exemplet med gruppvåldtäkten är den naturliga reaktionen att bli rasande och förtvivlad, men eftersom det är tabu att tänka och känna den sortens tankar då det bryter mot värdegrunden och hotar ens egen självbild, så riktar man det mot någon annan. Kanske mot personen som man fick informationen ifrån. Man intalar sig att det gjordes just i syfte att väcka dessa tankar och känslor. På så sätt är man själv inte ansvarig för sina egna reaktioner utan ett oskyldigt offer för den andres försök till manipulation. De förbjudna tankarna och känslorna finns inte hos en själv, resonerar man, utan hos denna andre som nu är i full färd med att försöka väcka samma känslor av hat och oro hos alla andra. Man behöver inte ens erkänna oron över att orden hade effekt, för man intalar sig att det inte är ens egna känslor som skrämmer en utan det är alla andras känslor man oroar sig för. Man anklagar honom för att vara ute efter att “sprida hat” och “gå mörka krafters ärenden”, vilket är skrämmande för att alla andra är så lättpåverkade. Själv är man förstås helt opåverkad…

Projicerandet har en särskilt förödande effekt i kulturen eftersom det bygger på en ångest som finns hos nästan alla i samhället. Det leder till att det även blir en norm i kulturen, och det skapas därför en kulturell fiende genom projicerande av den kulturella skuggan. Man skapar en syndabock. Även de övriga försvarsmekanismerna har kulturella effekter, men projicerandet är den mest avgörande eftersom den skapar den för PK-ismen så nödvändiga fienden: den avhumaniserade andre.

Det uppstår alltså en rundgång av ångest mellan individ och kultur på grund av att kulturens normer och moral är så fullständigt oförlåtande. På sätt och vis kan man se det som att man ofrivilligt med lögnernas hjälp introducerar något heligt i det sekulära.

En mer generell beskrivning av denna process
Jag bör antagligen göra ett försök att beskriva denna psykokulturella process lite mer generellt:

Individerna befinner sig i ett stressat tillstånd eftersom moralen är helt omänsklig och oförlåtande. Det är en rundgång av ångest och följugenhet där man tvingas att ljuga, både för sig själv och för andra, och framställa sig bättre än vad man egentligen är. Det leder till två saker: de moraliska kraven i kulturen blir än mer extrema vilket ökar individernas ångest, samtidigt som individerna också blir allt mer neurotiska när de desperat trycker undan sina egentliga tankar och känslor, och förnekar sitt egentliga, naturliga jag.

I processen av förnekande och utplånande av sig själv använder man sig av egots försvarsmekanismer. Till exempel förnekar man de känslor man har och förtränger minnen som motsäger den falska självbild som vuxit fram. Eller som ovan, att man projicerar sina “mörka” sidor, sin skugga, på andra. När en hel kultur består av ångestdrabbade individer som beter sig så här så lyfts försvarsmekanismerna upp till nästa nivå och blir till offentliga lögner. Ingen minns längre att man helt nyligen tyckte bögskämt var hysteriskt roligt eller att negerboll var ett helt normalt ord. En kollektiv glömska uppstår, och liknande mönster gäller alla andra försvarsmekanismer.

Försvarsmekanismerna som tjänar till att försvara ens falska självbild upphöjs till att försvara de gemensamma lögnerna och kommer till uttryck i form av argumentationsfel och fula knep. Projicerandet uttrycks som brunkletning och guilt by association. Förträngande uttrycks som historierevisionism. Intellektualiserande uttrycks som “anmälningsbenägenhet” och “socioekonomiska faktorer”. Jag ska gå in djupare på dessa samband och effekter senare.

När samma argumentationsfel används så systematiskt i kulturen så övergår de till att bli offentliga sanningar och givna mönster för tänkandet. På individnivå så var man oförmögen att själv tänka kritiskt kring de ångestladdade ämnena, och dessa spärrar och mönster lyfts också upp på kulturnivå så kulturen blir lika oförmögen att tänka och känna “fel”. Politiker kan säga saker som “vad det beror på tror jag inte det är någon som vet” eller “vi kanske inte såg det komma” och bara delvis ljuga eftersom det bara utgör den sista halvsanningen i ett helt system av lögner och självbedrägeri.

När alla dessa kulturella argumentationsfel och försvarsmekanismer börjar bli dominerande så kan man tala om PK-ismens sociala “rättvisa”. De kollektiva försvarsmekanismerna blir då till sociala lagar/normer som upprätthålls av de mest hysteriska, cyniska eller hatiska i samhället.

Nästa steg är när man gör denna sociala “rättvisa” till del av samhällets verkliga lagstiftning – vilket t.ex. kan ses i den diskriminerande diskrimineringslagen – och när de lynchmobbar och häxjägare som upprätthållit de sociala lagarna börjar finansieras av staten.

Processen sker naturligtvis inte i en enda riktning utan det är en dynamisk utveckling där de olika nivåerna förstärker varandra, så att till exempel de sociala lagarna och den systematiska utfrysningen gör att stressen och rädslan stegras ytterligare vilket förvärrar hela systemet. Samtidigt som effekterna gör kontrasten mellan Sverigebild och verklighet allt mer akut och ångestskapande.

Resultatet blir att hela samhället och kulturen struktureras i enlighet med dessa psykiska störningar. Precis som individerna förnekar sina egna tankar, känslor och sitt egentliga jag så förnekar kulturen sin egen historia, sina traditioner och sina värderingar, och förnuftet brukas bara till att hitta bortförklaringar av verkligheten.

Efter coronaviruset föds en ny värld

0
Paul Craig Roberts var USA:s vice finansminister under Ronald Reagans tid som president.

”Big Pharma” och regeringen vill ha mer makt och kontroll
Det läkemedelsindustriella komplexet ”Big Pharma” ser potentiellt massiva vinster i viruset, regeringen ser möjligheten till mer makt och kontroll. Starka intressen, exempelvis Bill Gates och Big Pharma, är fast beslutna att vaccinera oss alla och att kontrollera våra rörelser med ett internt hälsopass som bevisar att vi är vaccinerade. Nya spårningstekniker som påminner om djurmärkning kommer att tas i bruk för att reglera tillgången för olika kategorier av människor till olika områden och förmåner.

Experter påpekar att precis som vi inte kan vaccineras mot förkylning, förutom kanske för det senaste årets version, så kan vi inte vaccineras mot covid-19 och andra muterande virus. Men experterna tystas redan ned. Inget expertutlåtande får tillåtas stå i vägen för ekonomiska vaccinationsvinster.

Inte heller får närings- och vitaminförespråkare ställa sig i vägen. Bill Sardi förutspår att orkestrerade rädslor genererade av obligatoriska återkallelser av ”giftiga” vitaminer väntar runt hörnet. Big Pharma är fast besluten att skaffa sig kontroll över vitaminer och homeopatiska medel, och FDA, den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndighet, är Big Pharmas lydiga bonde.

Vaccination har höjts ovan botemedel, eftersom Big Pharma och dess bondfångarkumpaner på CNN tystar ner den positiva effekten som läkare rapporterar om framgångsrika behandlingar med hydroxiklorokin och Azitromycin, och effektiviteten av C-vitamin, D3-vitamin och zink för att stärka immunförsvarets förmåga att bekämpa viruset. Big Pharma-påverkad medicinsk ortodoxi kan inte ta sig ur den tankemässiga tvångströja den sitter fast i. När nytt tänkande och nya experiment behövs blockeras de av FDA:s förordningar och dogmatism.

Den permanenta regeringen och dess säkerhetsbyråer ser i befolkningens rädsla och förvirring möjligheter att införa mer tyranniska åtgärder; mer motstånd till konstitutionella rättigheter, fler försämringar av yttrandefriheten. Friheten att motstå förtryck minskas hela tiden.

Olika beskrivningar av den förväntade dystopin erbjuds på internet. Men det behöver inte bli på detta sätt. Det är upp till oss. Demoraliserade och rädda kan vi luras att acceptera mer regeringsmakt så som vi gjorde efter 11:e septemberattentaten. Eller så kan vi istället kollektivt erkänna det enorma misslyckandet av västvärldens ledarskap och konstruera ett mer livligt och hållbart samhälle.

Bristande ledarskap är en möjlighet till verklig förändring
CNN, New York Times och resten av de kontrollerade medierna berättar varje dag att president Trump representerar ledarskapets misslyckande. Men ledarskapets misslyckande inkluderar, och

går bortom, alla politiska ledare under de senaste 30 åren. Misslyckandet ligger i själva systemet. Global, ”självreglerande”, girig, finansdominerad och själlös kapitalism kan inte förmå människor att skapa ett hållbart samhälle.

Det bristande ledarskapet avspeglar sig i det långsiktiga misslyckandet som gjorde västerländska samhällen sårbara genom att flytta högproduktiva och högt värderade arbeten utomlands för att öka storföretagens vinster på bekostnad av inhemska inkomster. Det har inneburit ”outsourcing” av förmågan att producera mediciner, skyddsmasker och andra nödvändiga resurser för nationell överlevnad. Det har inneburit beroende av utländska makter. Det har inneburit oförmågan att fungera utan massiv import. Hur man än betraktar det är globalismen är en dödsdom för de västerländska samhällena. Dess enda fördel är för de rika, och fördelen kommer till dem i form av billig arbetskraft och svällande vinster, medan det krymper inhemska inkomster och befolkningens köpkraft.

Utan inkomster för att driva ekonomin förser eliterna befolkningen med lån och utökade krediter för att tillhandahålla köpkraft baserad på personlig skuld. Allt för att konsumera de utländskt producerade varor som förts hem för att säljas på den amerikanska marknaden. Kostnaden för universitetsutbildningar har stigit kraftigt samtidigt som kvaliteten minskat. Utbildningsbidragen har minskats och studentskulder skjutit i höjden i dess ställe. Inflationen hålls nere för att fattigpensionärers levnadskostnader ska vara hanterbara. Sjukförsäkringsbetalningar till vårdgivare pressades ner. Det sociala skyddsnätet revs itu gång på gång. Fler och fler människor föll mellan maskorna och den hemlösa delen av befolkningar växte och blev till en bördig odlingsplats för covid-19.

Inkomst- och förmögenhetsfördelningen i USA förvandlades från rättvis till extremt ojämlik på kort tid eftersom de rika tjänade på att centralbanken Federal Reserve pumpade in biljontals dollar i finansiella tillgångar och på att företag återköpte sina egna aktier med lånade pengar och därmed återkapitaliserade företaget medan det sattes i skuld. Allt för att kunna ge högre bonusar för chefer och mer kapitalvinster till aktieägarna. Eliterna dödade ekonomin för att nå kortsiktigt fördelar för sig själva.

Dessa destruktiva strategier genomdrevs av giriga kortsiktiga tänkare – människor vars enda vision var ”jag vill ha ännu mer.” Och det är dessa ovärdiga människor, inte deras offer, som Uncle Sam nu räddar. Den enorma icke betalbara statsskulden som redan hänger tungt över ekonomin blåses upp ännu mer. Federal Reserve och det amerikanska finansdepartementet håller på att förstöra den amerikanska dollarn i sina meningslösa ansträngningar för att rädda de superrika från sin egen girighet.

I stället för denna vansinniga inställning till den ekonomiska krisen finns ett förnuftigt tillvägagångssätt. De räddade företagen och bankerna köps i själva verket upp av regeringen. Därför bör de behandlas som de nationaliserade företag som de är. När staten har nationaliserats dem kan regeringen, till skillnad från företagen, skapa pengar för att betala löner och hälsopremier. Den förutsagda arbetslösheten på 30 eller 40 procent kan undvikas. Det är bättre att betala löner än att betala arbetslöshetsersättningar. Enbart den psykologiska skillnaden är värt enormt mycket.

Ineffektivt sjukvårdssystem hämmar USA
Oförmågan hos det privata amerikanska sjukvårdssystemet att hantera den nuvarande medicinska krisen är uppenbar. Ett vinstdrivet sjukvårdssystem är det dyraste systemet av alla.

Vinsten är inbyggd på alla plan, vilket höjer kostnaderna till nivåer som vare sig privata försäkringar och eller statliga sjukvårdssystemet Medicare kan ersätta. Resultatet är minskning, inte expansion av systemet. Titta till exempel på antalet sjukhus, särskilt på landsbygden, som nyligen har stängts.

Dessutom har finansieringen av det privata systemet – och Medicare själv – enorma luckor. Motståndet mot ett nationaliserat sjukvårdssystem är löjligt, särskilt eftersom en nationaliserad tjänst kan samexistera med en privatiserad. Två är helt klart bättre än en.

Nationalisering har många fördelar. Det gör det möjligt för de stora företagen, skapade till exempel genom sammanslagningar av jättebanker som Chase Manhattan och J.P. Morgan, att delas upp och separationen mellan sparbanker och investeringsbanker kan återupprättas. Nationaliseringen gör det möjligt för regeringen att ta hem den utländska produktion som outsourcats av globala amerikanska företag och återskapa bra medelklassjobb för den amerikanska befolkningen. Det är win-win-situation för det amerikanska folket.

När de gigantiska monopolföretagen är uppdelade kan de privatiseras och återlämnas till privat ägande på ett rättvist sätt baserat på deras verkliga värde. Pengarna som regeringen får från sin försäljning kan användas för att minska statsskulden.

För enskilda personer bör de livsförnekande och ekonomiska kvävande skulderna skrivas ner till nivåer som kan hanteras av deras inkomster. Michael Hudson och jag föreslog en ”skuldjubileum” som en lösning. Andra har också hakat på vår idé.

För närvarande socialiserar Federal Reserve skuld utan att skriva ner det. Detta är nonsens eftersom det utjämnar skuld genom att utöka den.

I USA finns det så mycket dogmatiska fördomar mot allt som innehåller ett uns av socialism, även bara som tillfälliga åtgärder, att det hindrar oss från att handla på ett förnuftigt sätt i krisen. Om vi inte kan övervinna dessa hinder står vi inför mycket svårare tider.

Kan gemenskapen återställas eller kommer USA degenerera i klaner och tribalism?
Den största utmaningen vi står inför är att återställa begreppet samhälle. Det fanns en tid då USA var ett samhälle, ett unikt sådant, eftersom det bestod av en mängd etniska grupper. När varje våg av invandrare anlände genomgick de ett test på konstitutionen, lärde sig det nationella språket och blev assimilerat i det amerikanska samfundet.

Denna gemenskap har förstörts av en mängd olika krafter, varav det senaste är identitetspolitik. Identitetspolitik förhindrar gemenskap genom att dela upp befolkningen i ömsesidigt fientliga grupper: utefter kön, sexuell preferens, ras, ja efter varje klassificering som kan uppfinnas eller föreställas. Resultatet blir inte ett samhälle utan ett Babels torn.

I stället för samhälle är USA en plats där hat odlas av dem som hävdar att ens status bygger på hur väl man kan utmåla sig själv och sin grupp som offer. Hatet kommer från dem som anser sig vara hatade, medan de som blir utsatta för hat själva blir anklagade för att vara fyllda av hat. Ursprungligen var vita heteromän de främsta hatobjekten, men nyligen har vi sett transsexuella som hatar och attackerar feminister som säger att en kvinna är en kvinna, och inte en man som påstår sig vara en kvinna. De transsexuella attackerna mot kända feministledare är våldsamma i sitt språk och kommer sannolikt att utvecklas till våldshandlingar. Olika icke-assimilerade invandrargrupper bekämpar varandra om vem som kan utmåla sig som det största offret. Israels omänskliga behandling av palestinier har förargat muslimska invandrare mot judar. Våldsamma rasattacker på vita människor blir allt vanligare.

I decennier har kvinnostudier lärt ut hat mot män, och svarta studier har lärt ut hat mot vita. Detta lärda hat kompletteras nu av New York Times 1619-projekt. I stället för assimilering har vi nu ömsesidiga hat. Hur tar vi oss ut ur detta?

Kanske kommer utmaningen från covid-19 att tvinga oss att komma samman igen för att segra över viruset, som i muterade versioner kan vara med oss för alltid. Ett ekonomiskt räddningspaket som uppfattas som rättvis snarare än ett som ensidigt är riktat mot den finansiella eliten skulle vara behjälpligt för att återuppbygga gemenskapen. Även en skuldavskrivning är nödvändig.

Genom att bara tänka på sig själva står eliterna i vägen för möjligheten att samla människor. Om vi inte kan komma samman igen kan vi glömma tanken på enhet utanför gränserna för vår egen ”offer”- eller identitetsgrupp. I stället för ett samhälle kommer vi att organiseras i klaner av separata identiteter. Frånvaron av enhet på hemmaplan kommer att göra oss till lätta måltavlor för fiender utomlands.

Vi vet vad som står på den dystopiska önskelistan. Kan vi möta den med en antidystopisk önskelista om ett ömsesidigt samhälle med stöd för alla? Eller har eliterna lyckats atomisera oss till olika stammar som inte delar någonting förutom hatet och misstron mot varandra?

Meningen med livet

0
Stefan Löfven tillber vår tids gudar.

Hittills har jag sett kursändringen som inkompetens, eller kanske som en form av missriktad och naiv välvilja. Typ: ”Sverige är världens bästa land och alla borde få ha det lika bra som svenskarna”. Men efterhand har jag börjat inse att det finns en annan förklaring, nämligen att den politiska eliten hade ett prioriterat intresse av att skaffa en ny moralisk legitimitet för den utökade välfärdspolitik, som det rådde stor enighet om. När både nationalismen och den kristna etiken hade förpassats till historiens sophög blev det nödvändigt med en ny moral. Inget pris var för högt, eller rättare sagt, vad den nya moralen kostade var en icke-fråga. Jag kan visserligen undra om folk i gemen förstår hur helt avgörande för samhällets stabilitet efterkrigstidens ekonomiska tillväxt var, men det hjälper inte. Kapitalismen och konsumtionskulturen gav inte legitimitet åt välfärdssamhället.

Hur vet jag det? Svaret är att det vet jag inte, men man kan gå ”bakvägen” och fråga om det finns några samhällen som inte har något moraliskt perspektiv och heller inte bryr sig om att besvara frågan om meningen med livet. Såvitt jag vet finns det inga sådana samhällen.

Emellertid, eftersom det faktiskt fanns ett pris som medborgarna skulle tycka var för högt, välfärdssamhällets framtida kollaps, så gällde det att inte röra vid den frågan. Vilket också förklarar det efterhand alltmer absurda försvaret för mångkulturen. Inte minst det som alla, utom anhängarna av den nya religionen, tidigt förstod, att det omöjligen kunde bli lönsamt när de bidragsförsörjda välfärdsmigranterna från tredje världen växte i antal. Det blev till och med politiskt nödvändigt att blåljuga, som om de ensamkommande barnen. De är varken ensamkommande eller barn.

Se ovanstående bild från år 2015, sanktionerad av regeringen, där vår statsminister påstås vara omgiven av ensamkommande flyktingbarn. Stefan Löfven ger visserligen inte intryck av att besitta någon högre intelligens men så dum är han knappast att han tror att det är sant. Han accepterar en lögn därför att han och regeringen bedömer den som politiskt nödvändig. Och som vi vet staplas den ena lögnen på den andra. Välfärdsmigranter kallas för flyktingar etc.

När jag och många med mig uppfattade detta som den yttersta formen både av politisk dumhet och ohederlighet, så hade vi givetvis rätt, men ändå missade vi poängen. Det handlade inte om sanning eller lögn utan om den nya moralens nödvändighet. Och att en majoritet av Sveriges medborgare faktiskt accepterade lögnen blev ett långt viktigare kriterium på att den nya moralen fungerade, än om de hade accepterat en företeelse som alla kunde inse var både rimlig och sann.

På samma sätt förhåller det sig när dagens makthavare, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, byter ut den ekonomiska tillväxten mot miljön och klimatet, som första prioritering. Nu ska planeten Jorden räddas och då är inga kostnader för höga. Det höjs till och med röster för att vi måste skrota demokratin för att klara det självpåtagna uppdraget.

För att inse hur oerhört destruktiv denna nya religion är för västvärlden, måste man förstå de villkor som hänger samman med den demografiska utvecklingen. Ett åldrande Sverige och Europa kräver mer tillväxt än tidigare. Det är en mycket enkel matematik: med en åldrande befolkning så blir de närande färre och de tärande fler. I ett Välfärdssverige , där skatterna och avgifterna på grund av åldrandet, men också på grund av att bidragen till oanställningsbara invandrare, i stort sett slagit i taket, är det bara tillväxten som kan rädda oss. Kan tillväxten inte täcka upp, är loppet kört – det är inte en gissning, inte ens en prognos, utan hårda fakta.

Med den insikten om tillväxtens avgörande betydelse kan man undra varför ledande politiker skiftar fokus och skapar ytterligare ett ekonomiskt slukhål, vid sidan av massinvandringen. Svaret är att utan en ny moral som legitimerar den förda politiken och utan att det finns en mening med livet (stora ord men det är precis det som det handlar om), så kan ändå inte vårt välfärdssamhälle överleva.

Det är människans öde: På grund av medvetenheten om både sin ensamhet som art och sin dödlighet, måste de stora livsfrågorna besvaras. Även om svaren för det rationella förnuftet är fullständigt orimliga, så är de nödvändiga. Värdegrunden, antirasismen, feminismen, globalismen och klimathysterin – det som vi, den nya tidens agnostiker, kritiskt sammanfattar under begreppet politisk korrekthet – är en religion som i likhet med buddhismen varken har himmel eller helvete. Följer vi dess påbud så vet vi att vi är goda (moralen) och ser vi sedan till att med vår klimatlära (religionen) rädda jorden från undergång, så vet vi att det finns en mening med att vi lever.

För oss icke troende är priset på tok för högt. För att bara ge ett exempel, Brå har nyligen levererat statistik som visar att antalet rånade barn sedan föregående år har stigit med 31 procent, till 2 480 polisanmälda rån. 587 fler rånade barn 2019 än 2018! Hur många blir det år 2020?

Varför samlas inte mödrarna framför Rosenbad och kräver politikernas avgång? Varför letar inte svenska män rätt på sina knölpåkar och går hem till dem som rånat och skändat deras barn? Det skrämmande svaret är att de gör det inte, därför att det skulle vara att angripa samhällets nya religion. Alla människor är lika mycket värda och då ska inte invandrarna kopplas samman med dessa problem, hur mycket de än är skyldiga. Ni vet motargumenten, dels att en förkrossande majoritet av invandrarna varken våldtar eller rånar skolbarn och det är minsann ett strukturellt samhällsproblem och blablabla…

Om vi nu ändå gör det förbjudna, nämligen skjuter den nya moralen och den nya religionen åt sidan och tillämpar en gammal ”hederlig” materialistisk sanning, behöver Sverige fler som arbetar och fler lönsamma företag, för att kompensera den åldrande befolkningen med en högre tillväxt. Vi behöver nationalistiska ledare som Donald Trump och Viktor Orbán. Men tyvärr, alltför många bland oss är slavar under den nya religionen och gör tvärtom. Vi drar på oss högre kostnader, därför att det är viktigare att rädda flyktingar och planeten. Det är ett ohållbart samhällskoncept. Ekonomiska realiteter kommer att sänka Välfärdssverige. Det är ett ödets ironi, men logiskt, att det är den nya moralens politiska banerförare som leder detta undergångsrace. Den politik de förespråkar ser inte till de ekonomiska konsekvenserna. Massinvandringen skadesköt välfärdssamhället och den gröna agendan förfaller bli dess undergång.

Västvärldens konkurrenter, med Kina i täten, gnuggar naturligtvis händerna. Ekonomiska världsmakter med starka nationalistiska agendor – utan slukhål som massinvandring och klimatsatsningar – kan ta över ledningen. Det intressanta är att den i västvärlden så hatade Donald Trumf har förstått detta. Okvädningsorden haglar över denne världsledare som varken vill lägga pengar på att rädda klimatet eller på mexikanska invandrare. USA har en nationalistisk president. Han skiljer sig inte från sina medtävlare. Kina, Ryssland och Japan har också nationalistiska ledare. Trump må ha sina personliga defekter men han levererar och USA har en starkare ekonomi än landet kanske någonsin haft, i alla fall innan coronan, men det är väl knappast hans fel. Samtidigt är Trump förmodligen den av etablissemanget mest hatade ledaren som USA någonsin haft. Till skillnad från sin föregångare Barack Obama och sin förlorande medtävlare om presidentposten, demokraternas Hillary Clinton, så bekänner han sig inte till den nya religionen. Han tror inte på den, han tror att tillväxten och ”jobben” är ojämförligt mycket viktigare. Det kommer han emellertid aldrig att få några applåder från etablissemanget för. De mörkar hans goda sidor och lyfter fram de dåliga, att han är en skrävlande narcissist, som inte alltid håller sig vare sig till sanningen eller den politiska regelboken. Ändå pekar allt på att han blir återvald. Sådant kan hända i fungerande demokratier. Ett parallellt förlopp har vi i Sverige, inte knutet till en person, men till ett politiskt parti, de av etablissemanget skändade och hatade Sverigedemokraterna. Jag misströstar emellertid om deras förmåga att med en tillräckligt radikal politik vända utvecklingen.

Värdegrunden och avståndstagandets sociala hierarki

0
Annie Lööf "tar avstånd" från Jimmie Åkesson under SVT:s slutdebatt 2018. Skärmbild: SVT.

I förra delen beskrev jag hur de ständiga lögnerna vuxit och skapat ett kulturellt vansinne och en mardrömslik overklighetskänsla för de som lever i verkligheten. I denna del tänker jag fortsätta med att reda ut vad det är som främst driver denna förljugenhet.

Den gudlösa moralen
Anledningen till alla dessa lögner och det fullständiga vansinnet det resulterat i är förstås rädsla. Både kulturen och individerna befinner sig i ett väldigt stressat tillstånd. Man är ständigt i konflikt med både sig själv och alla andra. Det är ett tillstånd som skapar en ond spiral som till sist har mynnat ut i en kulturell panikångest.

I grunden handlar det om att människan i brist på en objektiv moral och objektiva sanningar istället skapat en kollektiv moral och kollektiva sanningar. När det inte längre finns en gud att hänvisa till så hänvisar man till människan själv, både som moralisk domare och som syfte och mål med hela existensen. Det blir en grym parodi på den gyllene regeln när det inte finns en allvetande och förlåtande gud som dömer ens handlingar utan bara det ytterst mänskliga och oförlåtande kollektivet.

När människan ställs inför frågor om hur man bör agera så är det inte längre en fråga om: “hur tycker gud att jag bör agera?”, utan: “vad skulle de andra tycka?” När någon frågar en om hur man själv skulle agera så finns en helt annan möjlighet: man kan ljuga.

Ur denna syn på rätt och fel uppstår därför en falsk moral där det ideala agerandet och det normala agerandet blir samma sak. Kollektivet hävdar att “varje anständig människa” skulle agera fullständigt idealiskt – om inte till och med ännu bättre! Det blir med andra ord en fullständigt oförlåtande och omänsklig moral.

Det i sin tur leder till att fokus förskjuts från handling till ord. Den som agerar syndar, den som kritiserar och skryter blir hyllad. Hela samhället dras in i ett uppblåst poserande där man försöker överträffa varandra i tolerans (som ju är den rena liberalismens enda dygd) genom ord, poser och signaler. Det är därför moralisterna inom PK-ismen ständigt talar om “vi måste alla”, men aldrig lever som de lär.

Ett intressant exempel på detta självförhärligande poserande hittade jag i några inlägg från Annika Strandhäll som kan kokas ner till “Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen, och det gör vi genom att säga ‘Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen.’” En väldigt tillspetsad omformulering som visar på den rundgång av moraliskt självförhärligande som de sysslar med. I praktiken så är det ett hyllande av sig själv för att man hyllar sig själv. “Rasism”,som allt annat, är helt utbytbart för PK-isten och kan ersättas med “klimatet”, “demokrati” eller tomma begrepp och fraser så som “allas lika värde.” Det är en narcissistisk självdyrkan som blir möjlig genom mantran så som “stå upp för/emot X”. Det är inte konstigt att man ogärna ger upp en sådan världsbild och självbild. Den självgoda saligheten är bara tillgänglig så länge man sjunger med i PK-körens lovsång.

Avståndstagarhierarkin
Denna sociala moral eller värdegrund är fullständigt omöjlig att leva upp till men väldigt enkel och belönande att använda som tillhygge för att vinna fördelar. Allt som görs och sägs kan angripas och anklagas för att inte vara tillräckligt “tolerant” och “inkluderande”. Det bidrar till den ökade stressen och ångesten i samhället, och det ger PK-isterna ett övertag i alla lägen. PK-ismen har nämligen inneburit en sorteringsprocess där de mest förkastliga, falska eller fega människorna hamnat på PK-isternas sida, och särskilt i toppen. Det kan förstås finnas andra orsaker till att man hamnar på den PK-istiska sidan, t.ex. ett stort socialt behov eller att man råkar tillhöra någon av de skyddade minoriteterna, men den avgörande gränsdragningen är ens förhållande till sanningen.

Värdegrunden ställer omöjliga krav, det gör att ingen människa egentligen håller måttet och det blir därför en förutsättning att man är en falsk människa som saknar ödmjukhet för att man ska kunna nå toppen inom PK-ismen och samhället. Alla PK-ister är inte ruttna människor. Många har en genuin vilja att göra gott i grunden, men det är omöjligt att vara så självutplånande som värdegrunden kräver. Det leder till att dessa semi-PK-ister som har spår av en genuin moral, tvingas leva i skam och därför ständigt försöker kompensera för sin otillräcklighet genom att stötta och försvara de falskaste av människor. Semi-PK-isterna är alltså den sort som har en genuin vilja att vara god, men som har en starkare vilja att passa in och få vara med. De är PK-isternas nyttiga idioter. De som utgör mobbens svans.

På andra sidan hamnar de utstötta, de som har en allt för stark moralisk kompass, eller ett svagare behov av grupptillhörighet – eller de som har problem med att kontrollera sina känslor, vilket är en sorts ofrivillig ärlighet på sätt och vis. Men egentligen är idén om en “andra sidan” som utgör motståndarna till PK-ismen delvis missvisande. PK-ismens extrema intolerans är paradoxalt nog både absolut och samtidigt helt gränslös- ett mönster som återkommer överallt inom PK-ismen.

Det svenska samhället är egentligen inte ett samhälle kulturellt splittrat i två delar med en tydlig gräns mellan PK-ister och Kritiker. Förvisso tvingas människor in i höger eller vänster, för eller emot invandringen, Greta-kulten, könsbyten på barn, och till och med för eller emot PK-ismen, men å andra sidan så finns det PK-istiska tänkandet i varje individ i någon grad. För PK-ismen bygger sin makt på rädsla och alla är rädda och skamfyllda i PK-ismens samhälle.

Den omöjliga moralen skapar en osäkerhet och en skamkänsla hos människan, och PK-ismens elit är experter på att utnyttja denna känsla hos människor. Det är ett psykologiskt terrorvälde av misstänkliggörande, antydningar och utfrysningar. Man spelar på människors rädsla att avslöjas och inte passa in. Toxisk femininitet är kanske en bra beskrivning av den här formen av mobbning.

Genom dessa metoder konstrueras en avståndstagarhierarki i samhället. Där varje person måste “vara tydlig med” att den “tar avstånd från x”. Kontentan blir att den knivskarpa gränsen mellan “vi och dom” är subjektiv. PK-ismens polariserade världsbild är skräddarsydd och individanpassad.

Alla tar tydligt avstånd från de som befinner sig precis snäppet nedanför på avståndstagarhierarkin, de som är något mera ärlig än en själv – samtidigt som man söker erkännande från de precis ovanför, de som är något mer falska och därmed anses lite finare. Ta till exempel partiet Medborgerlig Samling som ansåg sig för fin för att engagera sig i Sverigedemokraterna och istället startade ett eget “lite finare” parti. Man beklagar sig över brunkletningen och den allmänt taskiga behandlingen från de etablerade partierna, men gör förstås precis samma sak själva mot Sverigedemokraterna. Och Sverigedemokraterna gör i sin tur samma sak mot Alternativ för Sverige, och så vidare.

Med sitt beteende bekräftar man legitimiteten i den elaka behandlingen man själv utsätts för, och i praktiken är samtliga i samhället med och upphöjer personer som Linnea Claesson och journalister på Aftonbladets redaktion till toppen av hierarkin. Även om man är kritisk så ger man förtrycket sitt erkännande.

Man har inte samma behov av att ta avstånd från personer betydligt längre ner i hierarkin, utan man vill bara markera mot de som man riskerar bli (och blir) associerade med. Annie Lööf känner inget behov av att förtydliga att hon minsann inte delar Alternativ för Sveriges världsbild, men väl att hon inte delar Moderaternas världsbild efter att Moderaterna mumlat om ett oengagerat samarbete med Sverigedemokraterna.

Sanningen är förstås att det finns goda skäl för att göra den sortens associationer, för skillnaden i förhållande till de man tar avstånd från är nästan alltid bara en fråga om den egna bristen på ärlighet. Man har själv precis samma åsikter, men man kan inte erkänna det av rädsla för vad andra ska tycka, men kanske framförallt för att man inte klarar av att erkänna för sig själv hur man egentligen tänker och känner.

Din sociala status beror alltså på vilka du tar avstånd från, vilka du tycker man ska frysa ut och mobba. Man rationaliserar sitt beteende med “Jo, men det finns ändå en gräns som man inte får passera”. Och denna absoluta gräns går förstås alltid precis nedanför en själv…

Två slags socialkonservatism

0
Otto von Bismarck och George W. Bush - två typer av socialkonservatism. Foto: Wikimedia Commons.

Jag skriver “i stor utsträckning”, för gränslinjen är inte alltid skarp, den ena typen uppvisar i vissa fall inslag från den andra. Men normalt och primärt definieras den angloamerikanska eller främst rent amerikanska socialkonservatismen i termer av kulturkriget mot vänsterns – i synnerhet den postmarxistiska vänsterns – och vad SD ofta föredrar att kalla socialliberalismens olika radikala positioner och politiska korrekthet. Det sociala hör här främst till det civila samhället, som är slagfältet för detta kulturkrig. Det är där de socialkonservativa i denna mening vill värna vad som förstås som traditionella västerländska kulturella och moraliska värden, på familjelivets och sexualitetens område, på utbildningens och kulturlivets. Även bevarandet av det civila samhällets etablerade lokala institutioner, företrädesvis vad sociologen Robert Nisbet kallade de mellanliggande grupperna (intermediary groups), små lokala gemenskaper, mellan staten och individen, som föreningar, kyrkor, idrottsföreningar, klubbar, skolor, är en central angelägenhet för detta slags socialkonservatism.

Men dess traditionalism, denna kultur- och moralkonservatism, förenas i den angloamerikanska socialkonservatismen generellt med ett stark tro på den så kallade fria marknaden, det vill säga med den klassiska liberala ideologin i såväl dess politiska som ekonomiska aspekt, och ett avvisande av den kontinentaleuropeiska och skandinaviska välfärdsstatens modell, av det sociala i de betydelser som riskerar att komma i närheten av vad som kan uppfattas som någon form av socialism. Inte sällan är positionen här rent libertariansk. Den anglosaxiska liberala, kapitalistiska och parlamentarisk-demokratiska förståelsen av friheten ska förenas med den civilsamhälleligt skapade eller tillhandahållna gemenskapens ordning och de värderingar den kräver.

Denna förståelse av socialkonservatismen skiljer sig från den svenska och i Europa dominerande. Denna senare står inte i motsats till det väsentliga i de kulturella och moraliska värden som den angloamerikanska socialkonservatismen försvarar: ofta för den samma kulturkrig mot samma motståndare. Inte heller behöver den på något sätt avvisa de civilsamhälleliga värden, de lokala gemenskaper, som denna typ av socialkonservatism vill värna. Men till skillnad från den amerikanska socialkonservatismen förstår den det sociala också i termer av den moderna välfärdsstaten och dess socialpolitik, i termer av socialstaten i ny och uppstramad form.

Den europeiska socialkonservatismens begrepp bygger på distinkta filosofiska, sociologiska och ekonomiska tankeriktningar alltifrån 1800-talet. De är inte minst tyska, men återfinns också i mer allmänna, karaktäristiskt europeiska former på annat håll, inte minst i Frankrike. Och att skiljelinjen inte alltid är entydig visas bland annat av det faktum att Storbritannien – som trots allt ligger på den europeiska sidan av Atlanten – också uppvisat vad som kan betecknas som en stark socialkonservativ strömning i europeisk mening alltifrån 1800-talet, där det dock i hög grad var den tyska idealistiska filosofin och statsläran som upptogs och modifierades i enlighet med de inhemska tanketraditionerna, och gav upphov till en konkret socialpolitik av den europeiska socialkonservatismens typ.

Men det är också missvisande att, såsom sker hos Republikanerna och dem närstående tankesmedjor, reducera USA:s hela politiska identitet och egenart till “liberalkonservatismen”, de olika mer eller mindre instabila och motsägelsefulla kombinationerna av klassisk-liberal ekonomi och politik å ena sidan och kultur- och moralkonservatism å den andra. Den amerikanska konservativa rörelsen som sedan mycket länge, och inte minst på grund av neokonservatismen, i hög grad är ett etablissemangsfenomen, har naturligtvis haft ett intresse av att sprida en sådan nationellt-ideologisk självförståelse och historiografi. Därmed har den också velat dölja de mer eller mindre “socialistiska” idéernas närvaro i USA, och deras stundom avsevärda politiska genomslag.

När SD nu inte bara i sina internationella politiska allianser orienterar sig mot USA och atlanticismens politisk-ekonomiska system, utan också eftersträvar ett “konservativt” parlamentariskt block med den svenska borgerligheten, skulle den definitionsmässiga oklarheten hos begreppet socialkonservatism kunna tänkas få en särskild betydelse. När partiet lyfte fram termen som sin huvudsakliga ideologiska självbeteckning var det alltså primärt den andra betydelsen man åsyftade. Men när det nya atlantiska samarbetet och det eftersträvade borgerliga blocket kräver en anpassning av den egna politiken, en nedtoning av dess distinkta socialpolitiska moment, av socialkonservatismen i europeisk mening, skulle den kvarstående terminologiska identitet som döljer olika begreppsliga innebörder kunna komma väl till pass. Utan att behöva sluta använda termen socialkonservatism, skulle man ju nämligen på bekvämast och diskretast tänkbara sätt kunna börja föra in ett nytt innehåll under den oförändrade beteckningen, byta definition. Man kunde helt enkelt övergå till att med socialkonservatism åsyfta det amerikanska och inte längre det europeiska slaget.

Ännu har jag inte sett att man gjort det. Då och då betonar man fortfarande det distinkt europeiskt socialkonservativa, och även på trovärdigt sätt. Men å andra sidan har man i allt högre grad övergått till att tala bara om konservatism, utan prefix. Även det underlättar naturligtvis den atlantiska anpassningen, ja i ännu högre grad såtillvida som den för många naturligen kvarstående tolkningen av termen socialkonservatism i partiets tidigare europeiska mening undviks.

Genom att säga sig stå endast för konservatismen rätt och slätt, inordnar sig SD än lättare som bara ännu ett vanligt borgerligt europeiskt parti bland andra i atlanticismens alltmer uppenbart ohållbara unipolära världsordning. Man vill uppnå och förmedla en bild av ett enhetligt, konservativt “väst”, som står samlat mot nattsvart onda socialistiska och andra diktaturer. Men vi vet vad detta handlar om. Vi vet vilket det sociala, eller asociala, resultatet blir. De moralistiska paroller och ideal i vars namn detta försvar av “väst” sker är i verkligheten inte ens konservativa. De är den förmenta socialliberala motståndarens. Och man rustar för nya anfallskrig. Om SD inte vänder om, riskerar de att bli en del av den destruktiva makt i världen som de en gång såg ut att erbjuda ett svenskt och europeiskt socialkonservativt alternativ till.

Men allt samarbete med amerikansk konservatism är inte fel. Bortom den katastrofala imperialismens ny- och pseudokonservatism med dess enkla propaganda finns de värdefulla dimensionerna av den äldre, mer genuina och filosofiska amerikanska konservatismen, den traditionella konservatism och så kallade paleokonservatism som definieras just av att den från sina egna utgångspunkter tar avstånd från denna imperialism, från just det som vänstern bekämpar från sina. Och återigen: viktiga element i den amerikanska socialkonservatismens försvar av traditionella värden är givetvis förenliga med och äger motsvarigheter i den europeiska socialkonservatismen.

Mönstermedborgaren nu och då

0
Mönstermedborgaren en gång i tiden.

Länder som Sverige var lyckligt lottade, dels genom sin etniska homogenitet, men också genom sin protestantiska arbetsetik – att man ska göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Vi odlade också en klassisk skuldkultur. Skillnaden mellan en skam- och skuldkultur är att i skamkulturer kan det förhålla sig hur som helst, bara ytan är snygg, medan medborgarna i en skuldkultur är mer angelägna om att göra rätt för sig ”på riktigt”, det vill säga, det räcker inte med en snygg yta utan samvetet måste tystas.

Länder med hårt klimat, som de skandinaviska, formar dessutom en personlighetstyp som planerar långsiktigt. Det gäller att inte svälta eller frysa ihjäl under vintern utan fylla visthusbodarna, ordna så att boskapen överlever och se till att bostäderna är varma. I sammanfattning såg de svenska idealen ut så här:

  1. Etnisk homogenitet/solidaritet/tillit
  2. Demokrati/majoritetssamhälle
  3. Nationellt/etniskt/religiöst förankrade medborgare
  4. Arbete och skötsamhet prioriteras
  5. Materialism och tillväxt
  6. Planering och långsiktighet
  7. Skuldkultur

För många medborgare ser idealet fortfarande ut på det här sättet, men dessa drag karakteriserar inte längre den mönstermedborgare som sätter den svenska och västerländska agendan. Den etniska homogeniteten är genom mångkulturell politik och massinvandring satt ur spel. Sverige är inte längre ett etniskt homogent samhälle, vilket givetvis har konsekvenser. Främst genom att solidariteten och tilliten mellan medborgarna försvagas, och ofta begränsas till att gälla den egna etniska gruppen. Detta gäller naturligtvis för alla grupper, men eftersom vi lever i ett Sverige som för inte så länge sedan var etniskt homogent, så är det en kvalitetsförsämring att inte längre med samma tillit kunna relatera till andra medborgare. Mångkultur och massinvandring är dråpslag mot en samhällstyp som förutsätter att ”de närande” är solidariska, det vill säga tar ansvar för och delar med sig till ”de tärande”.

Under efterkrigstiden kom nazismen och förintelsen som varnande exempel att styra västerlandet, i synnerhet skuldkulturer som den svenska, mot en uttalad antinationalism. Det var inte bara nationalismen som kom i vanrykte, utan också nationalstaten. Till detta ska läggas efterkrigstidens starka ideologiska rörelser som antiapartheid och mänskliga rättigheter. Lågprisflyg gör att unga människor, backpackers, i en helt annan utsträckning än tidigare generationer ges en chans att upptäcka världen.

Också jämlikhetsidealet och materialismen styr åt samma håll och eroderar det socialdemokratiska samhälle, där folkmajoriteten, i form av en arbetarklass, styr både tillsättningen av politiker och de politiska idealen. Statsindividualism blir det politiska idealet, en grundförutsättning för jämlikhet och jämställdhet. Mönstermedborgaren tar i första hand ansvar för sig själv och i andra hand för sin kärnfamilj, medan övrigt ansvarstagande faller på välfärdssamhället. Barnen tar förskola och skola hand om under arbetstid. De skruttiga föräldrarna får samhället ta hand om och diverse släktingar, hur det går för dem, det är deras eget bekymmer.

Också materialismen styr åt det hållet. Den arketypiske medborgaren blir en individ som optimerar sin materiella konsumtion. Det är inte bara jämlikt utan också tillväxtbefrämjande. Politiken förlorar sin folkliga förankring och blir ett yrke. Den som inte är politiker är inte bara befriad från ett ansvar för andra samhällsmedborgare utan också från den i landet förda politiken. Han eller hon bör rösta vart fjärde år, men kan i övrigt intressera sig för annat, framför allt sin egen konsumtion och välfärd.

Tillväxten är därvid oerhört viktig. Jämlikhet skapas helst inte genom att ta från de rika och ge till de fattiga, utan genom att de fattiga får det bättre genom tillväxt. Här är det lämpligt att påpeka att Sverige i dag just inte har någon tillväxt utan i det avseendet placerar sig bland Europas bottennationer. Som ett resultat minskar inte samhällsklyftorna utan de ökar.

Detta blir också ett samhälle som inte övergår från skuld till skam, men däremot blandar skuld och skam på ett nytt sätt, till en ny samhällsmoral. Den protestantiska skuldkulturen föreskriver att vi i västerlandet känner skuld och ångest för vad som ses som tidens ödesfrågor, det vill säga flyktingfrågan och klimatet. Men samtidigt finns det ett skamperspektiv på den nya moralen. Även om experter och vetenskapsmän visar att vi – exempelvis – inte påverkar klimatet med vissa åtgärder, att vinsterna är försumbara, så ska de genomföras. Och trots att det varken finns bostäder eller jobb för nykomlingar måste vi hänga fast vid en asylpolitik som inte alls är skapad för dagens situation utan avsåg att på ett moraliskt anständigt sätt ta hand om flyktingar efter andra världskriget. Plakatpolitiken växer. Det som ser bra ut är bra, även om det inte alls är bra.

När det gäller det slags människa som dominerar i offentligheten, som sätter det västerländska samhällets agenda, sker ett paradigmskifte. Den nya människan är inte nationalist utan anti-nationalist, antirasist och kosmopolit. Det politiska målet är en värld med öppna gränser, och helst också utan nationalstater. EU är ett uttryck för detta, liksom FN och drömmar om en värld i evig fred, utan konflikter, ledd av en världsregering i FN:s regi. Vår tids mönstermedborgare ser ut så här:

  1. Mångkulturell
  2. Sekulär
  3. Kosmopolitisk
  4. Urban
  5. Rättighetsfixerad
  6. Apolitisk/identitetspolitisk
  7. Individualistisk

Ser ni vad som saknas? Ingenting mindre än meningen med livet. Det blir ämnet för en kommande text.

Den politiska korrekthetens kulturella vansinne

0
Politiskt korrekta lögner handlar inte främst om att luras utan om att för att förmedla berättelser och narrativ. Bland annat om den s.k. humanitära stormakten. Foto: Politikerveckan i Almedalen.

Denna del är något mer beskrivande till sin natur än den förra. Ett försök att fånga vad jag menar med att PK-ismens lögner är ett kulturellt vansinne. Det är inte något självklart eftersom de flesta själva är del av vansinnet i någon grad, även i de fall då det bara är en följd av att man försöker hålla verkligheten i från sig för att inte bryta ihop.

Det är alltså rimligt att tala om PK-ismen som en gigantisk lögn eller som ett nätverk av lögner. Men inte heller det räcker till som beskrivning för det finns något patologisk över tillståndet. Man ljuger inte bara för att få en mening i sitt innehållslösa liv, för att passa in eller för att täcka upp gamla lögner, man ljuger också för att man måste.

När Stefan Löfven blev intervjuad i Agenda i november 2019 om förnedringsrånen och ljög om att man “inte sett det komma” eller att segregationen inte beror på invandringen, så ljög han inte för att lura någon. För ingen tror egentligen på vad Löfven säger. Han ljög för att slippa säga sanningen. Ingen skulle kunna tolerera att han talade sanning och erkände misslyckandet, istället är han tvungen att säga precis vilka vansinnigheter som helst för att komma undan.

Lögnen är alltså inte bara nödvändig för att skydda sin självbild och världsbild och skapa en mening i en tom och meningslös värld, utan lögnen är själva normaltillståndet. Förljugenheten är en ofrånkomlig följd av demokratin: Demokrati är bara en annan form av kapitalism. En marknad där man säljer en ideologi och en identitet genom stenhård marknadsföring.

Det enda som gör att Löfven sticker ut är att han är så fullständigt oduglig på att ljuga trovärdigt, och för att det inte heller tycks störa honom nämnvärt. Han är på sätt och vis ett tecken på hur långt förljugenheten har gått, att det inte ens krävs någon talang längre utan bara en fullständig skamlöshet.

I ett friskt samhälle skulle Löfvens lögner inte accepteras och hela framträdandet skulle tolkas som att statsministern var sinnessjuk. Placera honom i vilken annan tid eller kultur som helst och han skulle betraktas som besatt av onda andar eller galen. Hade intervjun skett 1950 istället för 2019 så skulle reaktionerna och frågorna varit helt annorlunda. Publiken skulle tappa hakan och frågorna skulle ställas med ett verkligt eftertryck. Men vi i vår tid har vant oss vid vansinnet. Journalisten som gjorde intervjun är själv en del av vansinnet för han lever i samma kultur av förnekelser, intellektualiserande och lögner. Hans förväntningar på vad som är normalt är så skeva att han fortsätter ta statsministern på allvar. Han kallar honom inte ens för lögnare, för han saknar verktygen för att ens reagera normalt på statsministerns uttalanden. Det finns inte en kulturell kontext längre för det normala att ta spjärn mot.

Detta är ett exempel på hur vi alla är indragna i vansinnet. Även vi som inte är PK-ister själva befinner oss i ett medberoende och fungerar som ”enablers” för dessa narcissister och patologiska lögnare. Man anpassar sig hellre än tar ställning till situationen utifrån sina egentliga värderingar – för de värderingarna har ersatts av kollektivets värderingar.

Detta beskriver också den dysfunktionella relationen mellan högern och vänstern, där högern anser sig vara tvungna att ta ansvar för vänstern och hålla en “god ton” för att inte hela samhällsdebatten ska rasa samman. Något som förstås utnyttjas av vänster som spårar ur allt mer i infantila utbrott.

Sagofarbrorn Löfven
Men vad är egentligen en lögn om den inte lurar någon längre? Jo, det är en berättelse. Det är sagan om den humanistiska stormakten. Om Sverigebilden. Lika lite som någon tror att Star Wars är en historisk händelse i en galax långt borta, tror någon spontant att Löfvens lögner är sanning. Löfvens roll är att agera sagofarbror. Han erbjuder människor en möjlighet att drömma sig bort till ett fungerande samhälle med ansvarsfulla politiker och ordning och reda. Där allting är “helt normalt, precis som det alltid varit”. Man ges en möjlighet att lura sig själv.

Till skillnad från Star Wars så är dock denna fantasivärld inte bara en stunds förströelse, utan det är den vanföreställning som människor väljer att leva i. Man får känna sig bättre än de som är svaga i tron, och man tillåts leka viktig, förnuftig och på rätt sida historien redan idag. Eftersom det är en saga som dikterar människors självuppfattning och verklighetsuppfattning så är det som en sorts mytologi eller religion som har besjälat ens värld.

Den verkliga mardrömmen
Men det är inte bara för att få känna sig bättre än vad man är eller för att slippa erkänna vilken lögnare man varit som människor väljer att fortsätta lura sig själva. Jag tror den starkaste drivkraften hos den stora massan handlar om skräcken för att slängas ut ur det progressiva paradiset, ut i verkligheten.

Inte ens de som stämplats som syndare och kastats ut i det egentliga Sverige klarar av att leva helt i den verkligheten, för vansinnet är så outhärdligt att man är tvungen att delvis leva i förnekelse. Det är inte bara det faktum att samhället förfallit kulturellt, ekonomiskt och socialt, utan den mest fasansfulla mardrömskänslan kommer sig just av illusionen av det normala. Där man gång på gång ställs inför det faktum att helt normala situationer utvecklar sig till något fullständigt galet när människor som har allmänhetens respekt och höga positioner i samhället agerar helt irrationellt.

Det är den typen av mardröm där man befinner sig i en till synes trygg miljö omgiven av korrekta och sakliga män i kostymer, men som i ett visst ljus avslöjas som demoner, och den trygga tillvaron förvrängs till ett kaos. Där varje försöka att uppmärksamma andra på vad det är som egentligen händer bemöts med “vi har aldrig varit tryggare”, “var inte så anmälningsbenägen” och “så har det alltid varit.” Alla håller en god ton och uttrycker sig väldigt sakligt och korrekt under resan ner i helvetet.

Man lever i ett skymningstillstånd där ens psyke skyddar en från att ta in vidden av katastrofen, men där man av och till påminns om att de människor som har makt är fullständigt galna och att man själv är helt maktlös. Det går inte att i ord beskriva den känslan av förtvivlan och desperation man drabbas av vid de tillfällen då illusionen rasar. Det går inte heller att vara kvar i den känslan någon längre tid, efter ett tag slår psyket ifrån och man känner och tänker inte längre lika starkt. Man återgår till ett normalläge mitt i kaoset. Vårt eget psyke hindrar oss alltså från att helt ta in verkligheten och från att kunna finna motivation att göra något. Det har helt enkelt gått för långt att medvetenhet bara leder till en annan form av apati.

Historiens slut och den kulturella singulariteten
När man är tillbaka i vardagslunken igen efter en sådan tillfällig ”glitch” i programmeringen så krävs det en ansträngning för att kunna se klart igen. Man måste tvinga sig själv att byta perspektiv för att bryta förtrollningen. Förflytta sig i tanken till en annan tid med normalare värderingar som kan kasta ett ljus över samtiden. För det är som om vi alla, hela kulturen, drabbats av minnesförlust. Själva historien har blivit till ett hot mot PK-ismens lögn och måste gömmas undan. “Så har det alltid varit.”

Det beror på normkritikens eskalerande effekt. De som utnyttjar normkritiken som metod faller själva offer för förskjutningarna av värderingarna, vilket gör deras åsikter än extremare och driver hela kulturen mot allt värre ytterligheter. Det är inte utan anledning som PK-isterna själva kallar sig progressiva och anser sig redan idag stå på rätt sida historien. För den kulturella utvecklingen går i en så rasande fart att det som skedde för bara några år sedan redan anses irrelevant och passé.

Det som vi upplever är historiens slut. Den kulturella singulariteten där kulturens utveckling blir det som driver dess egen utveckling. Tid och rum har upphört att fungera i en kulturell mening. En historielös globalism har tagit över.

Det mest fascinerande är att denna singularitet inte uppstått på grund av en AI som löper amok med den teknologiska utvecklingen, utan en kulturell intelligens som blir självmedveten genom normkritiken och som driver utvecklingen bortom människans kontroll. Jag ska återkomma till detta senare.

Min poäng med utläggningen om hur den egentliga verkligheten ser ut är att visa på hur vansinnet också drivs på av det resultat det skapar i verkligheten. Ungefär som ett missbruk förstärks av den misär och ångest det skapar. PK-isterna är vagt medvetna om denna verklighet och det är idag antagligen den starkaste drivkraften för att krampaktigt hålla fast vid lögnen. Man vill för allt i världen inte falla ner i verklighetens mardröm; och de som gör det är oftast de som går för nära kanten och blir nedknuffad av de andra. De som råkar göra en förbjuden observation eller som använt ett förbjudet ord.

PK-ismen är alltså inte bara en lögn utan också en psykisk störning. En kulturell psykos. Och som jag antytt, även ett mytologiskt tillstånd.

Reformisterna och vänsterpopulismen

0
Kan Sverige få en vänsterpopulistisk rörelse likt den Tyskland har under Sahra Wagenknechts ledning? Foto: Wikimedia Commons.

I sitt tal på den nya socialdemokratiska föreningen Reformisternas stora offentliga möte i Stockholm för drygt ett år sedan förklarade Göran Greider att han utelämnade en kritisk synpunkt, och hänvisade de intresserade till sin Facebook-sida, där denna synpunkt inom kort skulle kunna läsas. Man fick intrycket att han kanske fann synpunkten olämplig för mötet och där ville begränsa sig till det positiva. Men på Facebook framställdes den som en del av talet som helhet, och det sägs ha varit tidens begränsning som nödvändiggjorde avkortningen.

Hursomhelst är denna på Facebook tillagda, avslutande del av talet innehållsligt det allra viktigaste. Det markerar vad som hittills ser ut att vara en avgörande skillnad mellan den nya föreningens linje och den försiktiga vänsterpopulistiska linje som Greider själv året innan tillsammans med Åsa Linderborg försiktigt började driva i boken Populistiska manifestet. Följande är vad mötesdeltagarna inte fick höra:

“Men: Ordet reformist förpliktigar i flera dimensioner. Reformismen så som vi känner den historiskt har ingen teori om sig själv. Men den hämtar styrka ur sin systemkritik, sin antikapitalism – men också ur sin pragmatism och sin folklighet. Reformismen vet att det inte går att blunda för svåra dilemman. När den reformistiska blicken därför ställs inför det fenomen som till stor del tyvärr definierar vår tid – högerpopulismen – så vet den att högerpopulismen måste utmanas på flera sätt samtidigt. Det viktigaste är och förblir att för alla människor som känner vanmakt klarlägga hur maktlandskapet ser ut och peka på de verkliga makthavarna: De som äger kapital och styr bolag och vill se otryggare löntagare. När socialdemokratin avideologiserats har många förbannade människor sökt sig till de ideologier som står till buds – och där har högernationalismen stått och tagit emot dem med öppna armar. Kamrater! Jag ska gå rakt på sak: Reformismen idag måste hitta flera sätt att hantera den nationalistiska utmaningen kring flyktingpolitik, migration och integration. Jag tror att många av oss tyst hoppas att migrationsfrågan helt enkelt bara ska tona bort av sig själv, alternativt kämpas bort med antirasistisk kamp. Kanske blir det så till slut, vem vet. Men jag tror inte det. De närmaste låt oss säga fem-tio åren kommer dessa frågor att avgöra mycket i politikens utfall.

Varför har Vänsterpartiet bara nio procent av LO-medlemmarnas röster och socialdemokratin bara 40 procent? Jag tror att ett avgörande skäl till det är att hundratusentals löntagare anser att dessa partiers syn på migration, flyktingpolitik inte håller.

I senaste mätningen är det över sjuttio procent av svenska folket som vill att Sverige tar emot färre flyktingar. Det är en dyster siffra. Men ett faktum. Utmaningen för reformismen är då följande: Hur ska vi inom ramen för en progressiv jämlikhetspolitik formulera en syn på migration och flyktingpolitik som är så generös som möjligt men som inte nonchalerar de opinioner som finns bland löntagarna? Jag vet inte. Men jag tror att två principiella hållningar är vettiga. För det första: Säg evigt nej till ideologisk nationalism – men erkänn nationalstatens fortsatta betydelse för välfärd och demokrati. Säg Nej till snacket om svenska värderingar men Ja till idén att universella värderingar ska vara starka i detta land, denna nationalstat Sverige! För det andra: Erkänn att all flyktingpolitik faktiskt också har fördelningspolitiska konsekvenser, både dåliga och bra, men erkänn detta faktum och lämna det tomma moraliserandets sfärer. Något måste göras, något måste tänkas – de här frågorna får inte lämnas över till stora intellektuella som Widar Andersson eller Stig-Björn Ljunggren.

Begreppet reformism förpliktigar – också till att hitta en balanserad syn på migrations- och flyktingpolitik. Sker inte det – ja, då fruktar jag att reformisterna aldrig får med sig just de breda löntagarskikt vi vill ha med oss.

Kamrater! Vänner! Reformister! Det där var inget överklagande. Det viktiga är att en s-förening har bildats. Den är liten ännu. Men den bär verkligen på embryot till den systemkritik, den pragmatism och den folklighet som kännetecknar reformismen när den är som bäst och viktigast.

Låt en rörelse födas!”

Greider och Linderborg vågar eller vill inte gå lika långt som Sahra Wagenknecht och hennes nya organisation inom Die Linke i Tyskland, Aufstehen. Men i linje med vänstern på flera håll i Europa börjar de i alla fall ta några små, små steg i riktning bort från vår tids etablissemangsvänsters fantasmagoriska och tragiska livslögn och, i vissa fall, säkert också bedrägeri. Det är en lögn och ett bedrägeri som är lika gamla som nyliberalismen, och som högerpopulismen naturligt nog inte gjort mycket – och idag tenderar att göra allt mindre – för att belysa. Nämligen lögnen och bedrägeriet att massmigrationen till Europa är ett fenomen skilt från den globala kapitalismens intressen, och som i stället stärker de progressiva vänsterkrafterna och på något sätt automatiskt leder enbart till en av dem präglad radikal mångkultur eller smältdegel.

Varken Greider eller ens Wagenknecht kan förstås, på sina nuvarande ståndpunkter, gå på djupet i de historiska frågorna om det verkliga förhållandet i allmänhet mellan olika grenar av vänstern och kapitalismen, eller med andra aspekter av detta förhållande i nuet, allt det som utförligt analyserats exempelvis av en filosof som Jean-Claude Michéa. Men Greider kan åtminstone se sambandets natur på denna punkt. Han vet förstås att det här handlar om mycket mer än verkliga flyktingar. Att det handlar om lönedumpning, om ett avsiktligt omöjliggörande av välfärdsstaten, om exempelvis Anders Borgs offentligt deklarerade tjänstvillighet när det gäller att ta hand om följderna av USA:s och NATO:s av honom uppmuntrade krig i Mellanöstern.

Det är svårt att se hur Reformisterna ska kunna få någon verklig betydelse om de inte följer Greider och Linderborg i deras begynnande brytning med den genomfalska socialistiska migrationismen, som så länge försvagat vänstern och, i förening med alla dess lika ohöljt av kapitalet understödda postmarxistiska, s.a.s. sekundär- och Ersatz-radikala kampanjer, fått den att ofta framstå som ett monstrum av falskhet, motsägelser och inte minst analytisk ytlighet.

Brittiska Labour ertappades för länge sedan med att i sitt interna strategiarbete explicit ha planerat för att öka massinvandringen i syfte att vinna fler väljare. Idag kan alla se hur den kontinuerligt försvagade socialdemokratin offentligt gör separata, språkligt och kulturellt anpassade satsningar på de nya segregerade invandrarområdena, och där naturligtvis också har sina största och mest entydiga framgångar. Men vad hjälper det vänstern, när socialdemokratin sedan årtionden i allt väsentligt underordnat sig nyliberalismens globala finanskapitalism och endast representerar ett harmlöst alternativ till borgerligheten i dess lokala administration? När den leds av Tony Blair och Göran Persson? Eller för den delen Stefan Löfven, om vilken vänliga ord sades på Reformisternas möte. Reformisternas själva primära syfte anges rentav helt allmänt, och platt, vara endast att “stärka socialdemokratin”.

I det nya förordet i Populistiska manifestets pocketupplaga skrev författarna:

Populistiska manifestet utkom i april 2018. Den uppmärksammades i medierna, fick många läsare och åhörare när vi åkte runt och talade om den, men ledde inte till någon mer grundläggande debatt. Vi har sedan boken kom ut häpnat över att vänstern och arbetarrörelsen fortsatt har haft så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. Vänstern väjer ännu rätt fegt för de flesta dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration och reducerar ofta populismen till en fråga om rasism. Vi är i denna bok noga med att påpeka att rasismen visserligen är en helt egen kraft, som oupphörligt måste bekämpas. Men vi menar att det klassdrama som formar och förklarar mycket av dagens populism knappast har förståtts av en vänster som ofta mist kontakten med den breda arbetarklassen.

På en annan kant har de liberala kommentatorerna haft lika svårt att se den grogrund som den moderna populismen växer ur: galopperande inkomstklyftor, tillbakarullning av trygghetssystemen och en allt mindre ifrågasatt fri kapitalism. Där reduceras problemet snarast till psykologin hos ‘globaliseringens förlorare’.

Men debatten kan till slut inte vänta. Populismen definierar idag så oerhört mycket av vår tid och än så länge är det högerpopulismen som dominerar.”

Greider och Linderborg avslutar med att konstatera att “en populismforskare skriver denna senhöst: ‘De hoppfulla förväntningarna om en vänsterpopulism har kommit på skam’. Där står vi. Men vi borde kunna annat! Vi hoppas att våra teser i denna bok kan inspirera till både självrannsakan och optimism.”

Omedelbart därefter startades Reformisterna, synbarligen utan Greider som inspiration och drivande kraft (Linderborg är såvitt jag förstår inte längre socialdemokrat och kan därför inte bli medlem). De motsvarar ännu inte den rörelse Greider vill se födas. Kommer han kunna övertyga Daniel Suhonen, Markus Kallifatides, och Sara Karlsson som lämnade sitt riksdagsuppdrag i protest mot sitt partis skärpta invandringspolitik, att göra Reformisterna till vänsterpopulismens rörelse? Tyvärr finns ännu inga tecken på att den nya föreningens ledning har uppfattat innebörden av Greiders och Linderborgs partiella nyorientering, för att inte tala om Wagenknechts. Deras sätt att ignorera eller avfärda hela den problematik Greider och Linderborg nu slutligen förtjänstfullt beaktar påminner bara om deras partis cyniska maktkalkyl och marginellt alternativa förvaltning av kapitalismen. Är Suhonen överhuvudtaget i god tro här?

Från ett genuint socialkonservativt perspektiv, ett perspektiv av det slag vars djupare ideologiska och politisk-filosofiska grunder jag försökt antyda, blir det alltmer uppenbart att den programmatiska, kalkylerade massmigrationen och kulturradikalismens ständiga, banalt mekaniska frontframflyttningar, såväl som hela den ohistoriska, identitetslösa globalistiska finanskapitalism som de uteslutande tjänar, inte kommer kunna hanteras och övervinnas av vare sig någon enkel högerpopulism eller någon populistisk nationalism. I synnerhet inte om dessa alltmer närmar sig och anpassar sig till den vanliga, borgerligt-liberala högern, sådan den sedan länge existerar i väst och gjort sina partier meningslösa för dem som vill försvara en de överordnade värdenas konservatism.

Den enkla högerpopulismen har förstås alltid stått närmare denna vanliga moderna höger. Men även den mer distinkta, nationalistiska populismen tenderar nu inte minst i Sverige att närma sig dess liberalism och ekonomism, och fjärmar sig därmed från sina egna ideologiska rötter. Buren av samma väljar- och medlemsunderlag av delvis timbroiserad arbetarklass i vid mening, låser den sig allt oftare i en urskillningslös, sakligt blind och stilmässigt grov överloppsantagonism gentemot vänstern, all vänster.

Inte heller en vänsterpopulism är tillräcklig. Men den politiska kraft som kommer kunna prestera den nödvändiga och politiskt effektiva systemkritiken måste uppta populismen i dess högre form som ett moment bland flera. Och i stor utsträckning både höger- eller nationalistpopulismen och vänsterpopulismen. Genom ömsesidiga modifikationer borde båda dessa kunna inordnas i ett större teoretiskt sammanhang, som mer systematiskt och precist överskrider den gamla höger-vänsterskalan. En rad betydande tänkare och debattörer i Europa arbetar sedan länge med dessa frågor, både sådana som kommer från vänster och sådana som kommer från den “nya högern”. I USA gav Ralph Nader exempelvis härom året ut boken Unstoppable: The Emerging Left-Right Alliance to Dismantle the Corporate State.

Otillräckligheten i Greiders vänsterpopulism är uppenbar även i den på mötet utelämnade passagen ur hans tal. Men den representerar ändå ett stort steg i rätt riktning för svensk socialdemokrati i jämförelse med Reformisterna. De senare fortsätter tyvärr att blunda för svåra dilemman. De förmår inte klarlägga hur det verkliga maktlandskapet ser ut. De döljer av dubiösa skäl de frågor som i mycket kommer avgöra politikens utfall. Det är i sanning häpnadsväckande hur även de har så svårt att gå till botten med de frågor som den populistiska vågen över världen ställer. De väjer fegt för de dilemman och målkonflikter som rör synen på nationalstat och migration. De förstår inte att hundratusentals löntagare med rätta anser att deras partis syn på migration och flyktingpolitik inte håller.

Reformisterna kan nog bara bli en verklig och relevant ny kraft inom socialdemokratin, en rörelse som får med sig åtminstone en meningsfull andel av dessa löntagare, om de anammar Greiders och Linderborgs vänsterpopulism. Och det torde kräva att Greider fortsättningsvis prioriterar just detta när han talar direkt till dem på deras möten. Debatten kan inte vänta.

Även i coronafrågan söker vi nya vinklar

0
"Hellre ställa tio frågor som ingen annan ställer även om endast en leder till nya insikter, än tio viktiga frågor som tio andra redan har ställt tio gånger om." Foto: Ivana Divišová

Sverige har nu gått in i en kritisk fas när intensivvården räcker till för allt färre samtidigt som dödstalen som följer coronavirusets härjningar stiger allt snabbare. För många svenskar ser det nu ut att kunna bli ett hårt uppvaknande, efter veckor och månader då vardagen har tett sig tämligen normal – samtidigt som svenska myndigheter har försäkrat om att situationen i länder som Italien och Spanien inte är ett scenario som vi behöver vara oroliga för att det ska nå oss.

Att nu Sverige trots det ser ut att vara på väg in i just ett sådant scenario kanske inte förvånar den som har följt rapporteringen bortom svensk etablissemangsmedia. Strax efter att Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell försäkrade svenska folket om att det inte fanns någon anledning att oroa sig för viruset vid sportlovsresor till norra Italien, så skrev Exakt24 att spridningen av viruset i Europa ser ut att vara utom kontroll. Ytterligare en vecka senare menade Tegnell att smittspridningen sannolikt hade “peakat” i Sverige – samtidigt rapporterade vi att uppåt 7 av 10 svenskar riskerar att smittas, varav 50 000 kan dö.

När svenska myndigheter har mörkat sin data och hemlighållit sina modeller och prognoser så har vi lyft fram den breda grupp svenska forskare, epidemiologer, läkare och virologer som inte är knutna till myndigheterna och som har krävt en ärlig och öppen debatt om Sveriges strategi för viruset och dess konsekvenser. Och när Sveriges försvarsminister och etablerad media beskyller granskande journalistik i coronafrågan för att vara ”desinformation” och ”falska nyheter” så har vi avslöjat att källan till informationen var betydligt närmre dem själva än vad de ville medge.

Men vi har även skrivit om den hoppingivande forskningen kring läkemedel som i bästa fall kan bli en game changer i kampen mot coronaviruset – och som ofta dessutom är generiska och därmed tillgängliga för alla. Vi har också rapporterat om hur länder som Ryssland och Ungern kavlar upp ärmarna och når resultat i att begränsa virusets framfart över Europa, samt om hur Danmark nu har kunnat lätta på sina framgångsrika restriktioner.

Blickar vi framåt så finns det även skäl att kritiskt granska hur makthavare och politiker ändrar lagar och regler med hänvisning till pandemin. Och en debatt som förr eller senare kommer bli helt oundviklig är den om hur långtgående och under hur lång tid ett samhälle kan hålla stora delar nedstängda – och till vilket pris. För människors liv och hälsa drabbas givetvis av nedstängning också och när det blir mer klart för oss vilka effekter vi får av olika restriktioner så måste även detta kunna diskuteras sakligt och förutsättningslöst.

Vi har fått en del kritik för att en av våra medarbetare lyfte just detta perspektiv under en av Folkhälsomyndighetens presskonferenser tidigare i veckan och visst är det så att tajmingen kunde ha varit bättre och frågeställningen kanske tydligare (många verkar ha missförstått vad frågan gick ut på). Men med det sagt vill jag förtydliga vilken roll Exakt24 spelar i detta sammanhang: likt det har redogjorts för i denna ledare så är vi ute efter att hitta och lyfta fram nya fakta och data samt relevanta röster och perspektiv som sällan snappas upp i den allmänna debatten.

Som en sanningssökande nyhetsmedia måste vi kunna axla denna roll ur alla vinklar och perspektiv – även när det leder till frågeställningar som inte är de mest uppenbara eller ens nödvändigtvis de allra mest relevanta för stunden. Hellre ställa tio frågor som ingen annan ställer även om endast en leder till nya insikter, än tio viktiga frågor som tio andra redan har ställt tio gånger om.

Demokratins svagheter III: Den globaliserade enpartistaten

0
Ämbetssverige från Axel Oxenstierna till Tage Erlander har ersatts av en globaliserad enpartistat. Bild: Målning av David Beck från slutet av 1640-talet/Wikimedia Commons.

Går man till historieböckerna för att få ett svar på av vem eller vilka och när Sverige grundades, anger historikern Dick Harrison år 1248, då Sverige på Skänninge möte fick en beslutande kung och ett riksråd samt lagar byggda på romersk rätt. Något liknande kan dock ha funnits redan i slutet av 1100-talet. Ett annat svar är år 1397 då Kalmarunionen bildades och Erik av Pommern i Kalmar kröntes till Sveriges konung. Ytterligare ett svar är år 1523. Gustav Vasa blev kung, styrde Sverige med järnhand och gjorde landet med sin lutheranska statskyrka till ett arvrike för Vasaätten. Gustav Vasa brukar ses som grundare av den svenska nationalstaten, men vi får ta ett hopp ytterligare framåt i tiden, till 1600-talets första hälft, då Axel Oxenstierna var rikskansler, för att möta den egentliga grundaren av den svenska statsapparaten. Wikipedia skriver:

”Han bildade Sveriges första ämbetsverk och skrev dess arbetsanvisning där man för första gången kan läsa att ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete. Han lät indela landet i jämnstora län med fasta gränser och varsin landshövding. Oxenstiernas länsgränser gäller i huvudsak fortfarande.”

”Rikets bästa” är en formulering som reser frågor. Vems rike? Är det kungens Sverige? Är det folkets Sverige? Eller är det helt enkelt överhetens Sverige? När man ställer den frågan, vems Sverige det handlar om, gör man ett misstag. ”Rikets bästa” är ett begrepp som höjer sig över makt och ägande. Att ”handla med rikets bästa för ögonen” … då gäller det inte att se till sina egna intressen, lika lite som att passa på att gagna den egna gemenskapen. Uppmaningen är att axla ett ansvar, ansvaret för nationen.

Det här är en viktig distinktion. När vi i Sverige häcklar nationalismen bör vi minnas att den inte bara förde ondskan till makten, som den gjorde i Nazityskland. Hur mycket vi än räds och hatar nazismen och berättigat anser att Hitler var en mardrömspolitiker, kan vi inte förneka att nationalismen enade det Tyskland, som stukats efter första världskriget och var på dekis, till en världsmakt. Det var nazismen, inte nationalismen, som var ond. Nationalismen var framgångsreceptet. Samma framgångsrecept lade grunden för det engelska 1800-talsimperiet och gjorde USA till 1900-talets ledande stormakt. Nu, på 2000-talet, gäller receptet också för den supermakt som är i färd med att överta ledartröjan, Kina. Vad för slags styre landet har, därom kan man tvista. Att det är självklart nationalistiskt, det råder det emellertid ingen tvekan om.

Stormaktssverige gick som bekant under, men Ämbetssverige överlevde och klarade till och med av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets gradvisa införande av demokrati. När arbetarstaten tog över makten, i och med att socialdemokraterna vann valet 1932, först då – efter mer än 300 år – kan man säga att den nationalistiska ämbetsstaten, där ansvarstagandet och kompetensen var avgörande kriterier för maktens män, gick under. Arbetare röstade inte med nationens bästa för ögonen, utan för sitt eget. För arbetarrörelsen var nationalismen ett högerprojekt och efter andra världskriget blev det till och med politiskt skändligt att kalla sig för nationalist.

Socialdemokratins Sverige är en mer demokratisk nation än Ämbetssverige. Staten styrs av de politiker som har flest väljare bakom sig. Och det som folket väljer är inte i första hand individuella politiker utan ett politiskt parti, något som vi idag kritiskt kallar för identitetspolitik.

Emellertid, precis som i Ämbetssverige har socialdemokratin ett uppdrag. Formellt är målet det klasslösa samhället, men det är tom retorik. Socialdemokraterna avskaffar inte ens kungahuset. Välfärdssamhället är det egentliga målet och ”folkhemmet” ett steg på vägen. Det är ett politiskt projekt, där socialdemokratin bärs fram av folkmajoriteten och de är så framgångsrika att Sverige efter andra världskriget näst intill förvandlas till en enpartistat. Politiskt låter det betänkligt, som om demokratin begränsades, men så är det inte. Det är tvärtom, enpartistaten är konsekvensen av en fungerande demokrati. Socialdemokraterna, med hela arbetarrörelsen i ryggen, har folket med sig.

Idag lever vi i socialdemokratins efterklang. Det industrisamhälle som förde socialdemokraterna till makten har vi inte kvar och socialdemokratin har förfallit till, som förre industriledaren Lars Bern torrt konstaterat, ett yrkesnätverk för karriärpolitiker. De i den politiska retoriken tidigare så avskydda borgarna har bytts ut mot Sverigedemokraterna. Det socialdemokratiska klassmedvetandet har gått totalt vilse. Socialdemokratins huvudsakliga politiska strategi har blivit att peka ut fienden och på så sätt fånga in sina väljare. I grunden är det en destruktiv politik oavsett om man sätter nationens eller folkmajoritetens intresse främst.

Sveriges väg går från medeltidens gudsstat, där konungen var Guds ombud på jorden, över den totalitära despoti som Gustav Vasa iscensatte, över den ämbetsstat som Axel Oxenstierna mer än någon annan svensk bär ansvaret för, över industrisamhällets demokratiska arbetarstat, till det samhälle vi har i dag, där makteliten varken ser sig som förvaltare av nationen eller som folkets företrädare. Det är ett samhälle där ekonomin har internationaliserats och kontrolleras av bankerna och de stora multinationella företagen. Forsknings- och kommunikationssystemen har expanderat över nationsgränserna och allt fler och allt viktigare beslut fattas inom övernationella organ som FN och EU. Särskilt destruktivt har Schengenavtalet varit, eftersom det tar ifrån nationerna möjligheten att suveränt fatta beslut om vilka som har rätt att komma in i landet.

Vi har kvar demokratin som en procedur att tillsätta ledare, men den politik som bedrivs sker varken i nationens eller folkets intresse. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt har formulerat det tydligare än någon annan svensk politiker:

För mig är det en grundläggande fråga: Vad är Sverige för land? Ägs det av de som har bott här i fyra generationer, eller av dem som hittar på någon gräns eller är det här ett öppet land.

Att Sverige är ett öppet land, för många låter det bra. Men allt fler vet vilka konsekvenserna är. Öppet land betyder att kriminella, terrorister och välfärdsexploatörer har lätt för att ta sig in i landet. Det har tagit lång tid för svenska politiker att inse detta, och frågan är om de ens i dag fullt ut förstår hur illa det står till.

Dagens svenska maktelit är, liksom den politiska eliten i de flesta andra västerländska länder, globalister. De hävdar att begrepp som nationell identitet och statens suveränitet är föråldrade och måste ersättas av bredare transnationella identiteter och institutioner. De har två argument för sitt påstående. Det första är att de problem som dagens värld brottas med är globala och därför måste hanteras globalt. Det gäller naturligtvis handel och investeringar men också klimatet, terrorism, antibiotikaresistens, droger, människohandel etc. Nationer och nationella lösningar blir till hinder som försvårar internationellt samarbete. De måste efterhand ersättas av internationella regelverk och organisationer.

Det andra argumentet är att allt fler stater ansluter sig till FN-doktrinen om mänskliga rättigheter, vilken i sin tur bygger på uppfattningen att målet bör vara en universell jämlikhet och jämställdhet. Globalisterna anser att här bör inte nationer välja sina egna lösningar. I dagens verklighet har staterna inte bara sina egna medborgare att ta hänsyn till utan också flyktingar och ekonomiska migranter. Som Fredrik Reinfeldt gjorde sig till talesman för, bör målsättningen vara en gränslös värld där människor fritt kan bosätta sig var de vill.

Även om båda dessa argument har visst fog för sig, så reser de fler problem än de löser. Ingen har exempelvis presenterat någon modell för hur internationella organisationer ska kunna hållas demokratiskt ansvariga. Demokratiska institutioners funktion bygger på delade normer, perspektiv och i slutänden kultur, något som inte existerar internationellt utan bara kan finns på en nationell nivå. Effektivt internationellt samarbete kan bara ske genom samarbete mellan befintliga stater. På likartat sätt förhåller det sig med mänskliga rättigheter – de förutsätter den nationella ramen. Ingen stat kan åta sig en obegränsad skyldighet att skydda människor utanför den egna jurisdiktionen. Även om länder med rätta känner en moralisk skyldighet att skydda flyktingar och kan välkomna invandrare, är sådana skyldigheter kostsamma såväl ekonomiskt som socialt, och demokratier måste balansera dem mot andra prioriteringar. Demokrati innebär att folket är suveränt, men om det inte finns något sätt att avgränsa folket på, går det inte att anordna demokratiska val.

Det bör tilläggas att demokratin bygger på tillit, något som statsvetare gärna både fokuserar och mäter, som ett mått på nationalstaters kvalitet. När medborgarna känner hög tillit till varandra så är det möjligt att bygga ett välfärdssamhälle, där de som arbetar är beredda att betala höga skatter så att samtliga medborgare har möjlighet till ett gott liv. Hög tillit förutsätter givetvis att folk tycker och tänker på ett likartat sätt, känner sig befryndade med varandra och begriper sig på varandra. I Sverige har tilliten traditionellt sett varit hög, eftersom landets medborgare i extremt hög utsträckning bestått av etniska svenskar. Så är det inte längre. Ju mer mångkulturellt ett land är och ju sämre integrationen fungerar, desto sämre blir tilliten. Låg tillit betyder att allt fler medborgare ställer frågan ”Vad får jag för pengarna?” Hur det mångkulturella samhället eroderar tilliten har vi sett också i vårt föregångsland USA. ”The Tea Party” var en spontan reaktion på Obamas försök att göra USA till en välfärdsstat, med ”Obamacare” som flaggskeppet. En av de frågor som ställdes var exempelvis ”Hur många av er vill betala för grannens husamorteringar när han inte kan betala sina räkningar på grund av att han byggt sig ett extra badrum?” Ett annat med adress till demokraterna: ”Sluta att belöna de lata med skattebetalarnas pengar!”

När skattemedlen inte räcker till för välfärdssamhällets grundservice, i första hand i form av tillräckligt bra sjukvård och ett fungerande rättsväsen, då närmar sig systemkollapsen. Jag ska inte driva det resonemanget längre här, bara konstatera det som flera sagt – att detta är vägen mot ett inbördeskrig. Emellertid, det går att ändra färdriktning. I en fungerande demokrati kan väljarna byta ut illojala politiker mot ledare som tar ansvar för nationen och bejakar folkviljan.

Tomhet är kärnan i PK-ismen

0
Meningslöshet och existentiell tomhet är kärnan i PKismen. Foto: Pxhere.

PK-ismen som lögn
De flesta som talar om PK-ismen talar bara om politisk korrekthet. Men vid det här laget bör det vara uppenbart att PK-ismen är betydligt mycket mer än bara en simpel artighet. Det är en sak att undvika att säga neger eller att markera mot dem som gör det, och en helt annan sak att låtsas att vuxna män är hjälplösa barn eller att vägra att ta brutala våldtäkter på allvar på grund av förövarnas etnicitet.

Vidare så har PK-ismens lögn vuxit till att inkludera i stort sett hela samhället och kulturen, med motiveringen att information måste hållas hemlig för att inte “mörka krafter ska få vatten på sin kvar”. Sanningen har med PK-ismen blivit samhällets fiende, och det är något unikt. Lögnen är nu ett moraliskt ideal.

Det är en lögn som vuxit så långt bortom sitt ursprungliga syfte att den i snabb takt slukar precis allting. Först ljuger man om ett specifikt problem, sen måste man ljuga om saker som motsäger lögnen, och till sist så inordnas hela ens verklighet i denna förljugenhet. Sanning och lögn byter plats.

Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla samman.

Den envisa oviljan att vara ärlig gör att det uppstår en splittring i samhället mellan de som ljuger och de som talar sanning. De som vill tala sanning blir ett hot mot både lögnarnas självbild och världsbild, och tids nog så uppstår en sorts gemenskap kring lögnen. Det är därför frågan inte längre gäller de ursprungliga orsakerna till lögnerna, dvs. ämnen som invandringen, utan istället handlar om Sverigedemokraterna. Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla. Slutar man ljuga om SD och andra invandringskritiker så tvingas man ta ställning till den ursprungliga sakfrågan på riktigt, och då blir det genast uppenbart hur absurt det är med den förödande massinvandringen.

Lögnerna har skapat ett polariserat samhälle där alla ens avgörande sanningar bygger på att motståndarna har fel om allt. Tar man bort motståndarna så går också alla ens sanningar och övertygelser förlorade.

Anledningen till det extremt uppskruvade tonläget och den ohälsosamma fixeringen vid rasism är just skräcken för att förlora ALLT. Alla anspråk på sanning, moral, kunskap, intelligens och empati. Allt detta bygger på idén om att det är någon annan som saknar detta. Utan en fiende så faller man antingen ner i en nihilistisk tomhet eller tvingas acceptera att man själv har precis motsatsen till alla dessa goda egenskaper man tillskrivit sig.

PK-ismen och nihilismen
Kärnan i PK-ismenen är tomheten. Dess urtillstånd är nihilismens idé. Ur tomheten föds lögnen, och det är med lögnen som PK-ismens berättelse verkligen börjar. För alla ismer är egentligen berättelser, enda skillnaden från andra ideologier och kulturer är att PK-ismens berättelse är grundad på ingenting. Hela dess dynamik bygger på denna tomhet och meningslöshet. Det är det som är den bakomliggande drivkraften i alla lögner. Behovet av att göra sig omedveten om tomheten genom lekar, berättelser och poserande.

Det låter kanske som vanlig, sekulär existentialism, men skillnaden ligger i om man lägger ett värde i sanning eller inte. Existentialismen har inte gett upp sin tro på förnuftets möjlighet att finna åtminstone en subjektiv sanning. PK-ismens däremot lägger inget värde i sanningen, utan är helt fixerad vid behovet av mening för att undfly tomheten.

Det som ger människan och livet en identitet/själ och en mening/syfte är kampen. En kamp för överlevnad genomsyrar hela vårt väsen som följd av vår evolution, och därmed, via vårt medvetande, även vår verklighet. Det är ur detta faktum som PK-ismens lögn tar sin början. Människan är en maskin som designats för kamp och lidande, och utan en fysisk desperation så får vi en psykisk desperation efter mening.

Genom lögnen har man konstruerat en idé om en kamp, och ur den kampen uppstår allt det andra. PK-isten leker fram det paradoxala tillstånd där allting är meningslöst men där det ändå finns något man kämpar för. Man blir en förkämpe för allt det goda, man får en moral, man får ett syfte, man får en gemenskap. Man skapar en fiende, man skapar ett offer, och man skapar ett språk för denna kamp: “Ta kampen!”

Denna totala tomhet och den ständigt växande lögnen är drivkraften bakom den allt extremare intoleransen. Det hat och förtryck som riktas mot dem som inte är beredd att underkasta sig lögnen. Det handlar aldrig om att fienden hotar invandrare, kvinnor, sexuellt avvikande eller liknande offerstämplade grupper, utan om att sanningen hotar PK-isternas fantasivärld.

Verklig och overklig fascism

0
Verklig och overklig fascism. Foto: Wikimedia Commons/Sverigedemokraterna.

Liberalerna och kapitalistvänstern, vilken senare omfattar S och V och nästan alla vänsterns ledande opinionsjournalister och forskare, har ju länge på uppenbart destruktivt, ohederligt eller okunnigt sätt använt termen fascism för att stämpla, svartmåla och marginalisera nationalister och konservativa som det är lätt att se inte har någonting med fascismen att göra.

Vad jag brukar kalla en “fascismbarriär” har upprättats alltsedan andra världskriget, som ofta nog effektivt stängt ute alla ideologier, partier och debattörer som inte överensstämmer med denna liberalism och vänster, placerat dem entydigt bortom gränsen för det politiskt anständiga, som tillhörande det en gång för alla historiskt övervunna, just därigenom att de på ett eller annat sätt beskrivs som sammanhängande med en definitivt komprometterad fascism.

Det är en oseriös och ofta infantil strategi, och inte bara för att den a priori avfärdar och vägrar ta till sig vad dessa i verkligheten icke-fascistiska avvikande riktningar faktiskt säger, utan också för att denna användning av fascismbegreppet förenklar och banaliserar förståelsen och analysen även av fascismen själv, på ett sätt som knappast befrämjar ens antifascismens syfte.

Detta innebär dock inte att det, som vissa hävdat, helt enkelt inte finns någon fascism i Sverige idag. Om vi använder den vanliga vidare definitionen är Nordiska Motståndsrörelsen, som representerar en modifierad och utvecklad version av den tyska nationalsocialismen, givetvis en fascistisk organisation. Men även de ytterligare modifierade radikalnationalistiska grupper som har sitt ursprung inom denna typ av nationalsocialism, som föreningen Det Fria Sverige med nättidskriften Svegot, och Nordisk Alternativhöger, har, som jag tidigare fått anledning att konstatera, explicita, tydliga, distinkt fascistiska inslag. Det gäller också den europeiska nya högern, som dock inte är nationalistisk.

Här är det lätt att identifiera element av verklig fascism, utifrån historiska och politisk-filosofiska kriterier – till skillnad från den overkliga fascism som liberalerna och kapitalistvänstern, till synes utan kunskap om några sådana kriterier, ofta tillskriver inte minst SD. Det innebär inte att dessa grupper inte kan ha rätt på flera punkter i sina artiklar och sina poddar med deras ständiga “nyhetssvep” och intervjuer och samtal med varandra. Det är bara så att de de facto har fascistiska inslag, och uppvisar en generell sympati för europeiska rörelser eller enskilda politiker som betecknar sig själva som fascistiska.

En sida av denna problematik har idag hamnat i bakgrunden. Fascism är inte bara sådant som hyllande av Führerprincipen, den programmatiska våldsanvändningen, eller den specifika fascistiska korporativismen. Den definieras också av sin objektiva historiska roll i förhållande till kapitalismen och socialismen och de rörelser och länder som förkroppsligar dem. Det var primärt socialismen, och hotet från Sovjetunionen, som den generiska fascismen – en term som Svegot-gruppen med gillande tycks ha övertagit från fascismforskaren Roger Griffin, men som väl begreppsligt egentligen härrör från den tyske historikern Ernst Nolte – bekämpade.

Tingsten hävdade på 30-talet att “[f]ascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse.” (Nazismens och fascismens idéer, 1936)

Det är knappast något annat än det faktum att vänstern blivit en kapitalistvänster, en vänster som försvarar “västs” (Wall Streets och Londons) färgrevolutioner och dess imperialistiska krig i Mellanöstern som något slags progressiva insatser, som gör att denna sida av saken inte längre står i centrum. Huvudsaken för denna pseudovänster är i stället att försvara globalkapitalismens liberala demokrati mot kritikerna av denna ordnings invandrings- och mångkulturpolitik – ett försvar som ibland till och med omfattar företrädare för de extremreaktionära, fundamentalistiska former av islam som “väst” sedan länge tagit i sin tjänst. Därmed blir det vad som beskrivs som “rasism”, “främlingsfientlighet” och liknande som för den primärt kommer att definiera “fascismen”. Det är en overklig fascism. Ett generellt felaktigt fascismbegrepp definieras i allt högre grad i termer av dessa i sig felaktigt beskrivna fenomen (och naturligtvis “homofobi”, “islamofobi” och liknande).

Det finns högerdebattörer som idag beskriver denna vänster själv som fascistisk på grund av de våldsmetoder den ibland använder, de repressiva inskränkningar av yttrandefriheten den genomdriver, med mera. Det är psykologiskt begripligt, men i sak ytligt och felaktigt. Det är en annan overklig fascism. Den verkliga, historiska fascismen var förvisso inte identisk med högern, utan innehöll bland annat “ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag”, som även kunde vara starkare än det Tingsten beskrev (Mussolini försökte exempelvis mot slutet åter ta fasta på det). Men primärt var det alltså den gamla vänsterns socialism den vände sig mot. Och såväl i sina historiska former som i de nyare vi idag ser har fascismen naturligtvis också varit främmande för och bekämpat de postmarxistiska ståndpunkter som den nya vänstern med sina “fascistiska” metoder försvarar och etablerar.

Att fascismdefinitionens tidigare dominerande politiska dimensioner, och framför allt den ekonomisk-politiska, döljs av kapitalistvänstern är alltså inget mysterium. Kapitalistvänstern är en postmarxistisk och postsocialistisk vänster som i mycket direkt skapats av kapitalismen som ett vapen mot socialismen. Är det någon punkt där utmålandet av kapitalistvänstern som fascistisk är giltig, är det just ifråga om denna dess funktion. Där finns en reell likhet med den verkliga fascismen.

I detta nödvändiga perspektiv blir det, föreslår jag, tydligt att de radikalnationalistiska gruppernas verkliga fascistiska innebörd främst synliggörs genom ett av de inslag som de själva gärna framhäver till sitt försvar när de, trots de andra, mer direkta och uppenbara fascistiska ståndpunkter de uttryckligen försvarar, anser sig behöva hävda att de inte är fascister. Det som visar att radikalnationalisterna är fascister är det som de själva menar visar att de inte är det. Jag tänker på den påverkan från libertarianismen som de alla, med undantag för Nordiska Motståndsrörelsen, mottagit. Den är mycket stark och påtaglig. Mottagandet tillgår också ofta på det signifikativa sättet att det är libertarianerna själva som närmar sig radikalnationalisterna. Det är detta möte, denna förening, som är det betydelsefulla här.

Alla libertarianer försvarar dock inte den kapitalism som är Wall Streets och Londons. Lars Bern, en framträdande och av alternativmedia omhuldad libertarian, har exempelvis publicerat utmärkta analyser av det atlanticistiska systemets kapitalism sådant det utvecklats och kommit att dominera världen, alltifrån början av 1900-talet. Men dessa analyser rör sig helt inom libertarianismens ramar. De vänder sig mot vad Bern kallar en “osund” kapitalism. Det enda Bern uppställer mot denna är en annan, förment sund kapitalism. Det är, trots det värdefulla i Berns kritiska analys, ett snävt perspektiv, som förbiser och utelämnar mycket stora och avgörande dimensioner. Den kapitalism som fascismen historiskt fick stöd av var inte heller de atlanticistiska storbankernas mot globalism tenderande finanskapitalism, utan de stora och små tyska fabrikörernas industrikapitalism.

Givetvis finns både en borgerlig, kapitalistisk och liberal nationalism som inte är fascistisk, och en socialistisk nationalism som inte heller är det. Men den borgerliga, kapitalistiska och liberala nationalismen fyller, i så att säga mjuk form, mycket av samma allmänna funktion som fascismen i förhållande till kapitalismen. Och utöver dessa i sig icke-fascistiska former av nationalism finns alltså också en fascistisk sådan, som är borgerlig och kapitalistisk i Tingstens mening, om än inte liberal. Den nationalism som närmar sig den borgerliga kapitalismen förvärvar åtminstone, och till att börja med, den likheten med fascismen att den enrolleras i kampen mot socialismen.

Den socialkonservatism SD tidigare försvarade innebar en självständig linje gentemot denna borgerliga kapitalism, den vanliga högern. Partiets nya atlanticistiska orientering, samarbetet i ECR, med de amerikanska republikanerna, med israeliska Likud, och med Thatchers och Reagans gamla tankesmedjor, innebär ett övergivande av denna linje och denna självständighet. Vi ser en allt grövre gammal kalla-krigs-retorik, direkt övertagen från den amerikanska etablissemangskonservativa rörelsen. Man fortsätter oförtrutet att måla in sig i Wall Street- och storoljekapitalismens hörn, och ännu mer i den lägre nivåns i den amerikanska kapitalismen, frackarnas och andras, som finansierar Trump och nya ideologiska propagandasatsningar som PragerU och Turning Point USA.

Förvisso har Trump och en del av hans finansiärer i någon mån en vilja att gå emot den gamla, långtgående interventionistiska utrikespolitik som förenar republikaner och demokrater, det vill säga det extremt kostsamma spridandet av den atlanticistiska ekonomiska hegemonin med våldsmetoder, under täckmanteln av demokrati och mänskliga rättigheter. Men Trump står verkligen inte för någon socialkonservatism. Han framstår som en primitiv och hämningslös kapitalist, som inte tvekat att för sina egna och den primitiva och hämningslösa kapitalismens syften appellera till alternativhögerns starkt fascistiskt orienterade radikalnationalism. På hemmaplan har hans administration enbart inneburit en fortsatt nyliberalism, en ytterligare förvärrad skuldekonomi. På andra sidan den plutokratförenande oceanen är det osäkert i vilken utsträckning Boris Johnson verkligen vill och kommer kunna socialpolitiskt gå sina nya före detta Labour-väljare till mötes.

Från SD har hittills inga invändningar hörts mot Trumps brist på socialkonservatism. I linje med den nya högeraffiliationen är det nu enbart Bernie Sanders som kritiseras. Hans utrikespolitik framstår som bättre än Trumps endast ifråga om Israel, Saudiarabien och Iran; i övrigt delar han tyvärr i alltför hög grad sitt partis, Wall Streets och den Stora Oljans monopolistiska fientlighet mot oberoende länder med andra ideologier och ekonomiska system, företrädesvis socialistiska. Men hans främsta fråga är införandet av ett europeiskt sjukvårdssystem, och det är inte minst detta som den amerikanska dumkonservatismen har i åtanke när den helt enkelt kallar honom kommunist.

Denna appellation upprepas nu från SD-håll. Mattias Karlsson skriver efter Sanders’ primärvalsseger i Nevada: “Oddsen för att USA eventuellt kommer att få en kommunistisk president som ursäktat världshistoriens mest blodsbesudlade diktaturer ökar gradvis för varje vecka. Det är en skrämmande utveckling. Det är också en skrämmande tanke att Västvärldens främsta försvar mot kommunist-Kinas allt tydligare ambitioner om att överta världsherraväldet skall läggas i händerna på en man som i grunden sympatiserar med betydande delar av deras ideologi.”

Den gälla amerikanska simplism som Karlsson här upptagit – han kan egentligen bättre, vill jag tro – är ett tydligt uttryck för hur SD liksom den europeiska populistnationalismen i allmänhet är på väg att snärjas i det atlanticistiska systemets nät. Då hjälper tyvärr inte Dick Erixons tappra och sympatiska försök de senaste veckorna att upprätthålla mer av en i sak socialkonservativ linje (även han har, liksom Karlsson, slutat använda ordet socialkonservatism, och talar bara om konservatism i allmänhet, på det sätt som ska underlätta den svenska konservativa blockbildningen och det atlantiska samarbetet). Inte heller båtar Jimmie Åkessons och till och med Oscar Sjöstedts ansträngningar för kvarhållandet av åtminstone ett mått av samma ideologiska kontinuitet, i en debattartikel nyligen. Det nya blocket i den svenska riksdagen, i Europaparlamentet, och över Atlanten innebär ett övergivande inte bara av folkhemmet utan av huvuddragen i de senaste århundradenas idag alltmer aktuella och relevanta svenska utrikespolitik.

En atlantkapitalistisk europeisk populistnationlism innebär i verkligheten ett mobiliserande av hela den sunda folkliga reaktionen mot det förenat globalkapitalistiska och pseudovänsteristiska etablissemanget till indirekt försvar för just detta etablissemang. Och det betyder i sin tur, till skillnad från det liberalerna och kapitalistvänstern pekar på, ett situerande av denna populistnationalism i större närhet till den verkliga fascismens historiska roll. Ingen vet hur hårt eller mjukt den kommer spela den rollen, och det är inte bara den själv som kommer bestämma det.

Enligt det kontrakt SD nu erbjuder ska man stoppa invandrings- och mångkulturkaoset, mot att väljarna godtar atlantkapitalismen med dess imperialism och krigsmaskin. Men på det senare ledets villkor är det omöjligt att uppfylla det förras löfte. Inte bara för den gamla vänsterns socialister, utan även för dem som försvarar en meningsfull konservatism, en de överordnade värdenas konservatism, är den nya linjen djupt problematisk. Ty en sådan konservatism är helt enkelt inte förenlig med kapitalismen, med det framför allt utifrån traditionalistiska kriterier orättfärdiga och förhärjande system som i verkligheten passerats av så många konkreta aspekter av den historiska utvecklingen, och som endast hindrar en sund fortsättning av denna.

På 30-talet var det i det atlantiska lägret J. P. Morgan och andra storkapitalister som satsade på fascismen, när Roosevelt svängde åt vänster. Efter splittringen mellan SD och det gamla ungdomsförbundet, SDU, gick de generellt åt olika håll: SD fortsatte i den allmänna liberaliseringens riktning, medan SDU, i form av AfS, i valrörelsen 2018 återföll i den gamla radikalnationalismen. Men ekonomisk-politiskt gick båda långt i samma riktning: åt höger. Det är alltså där även andra dominerande grupperingar inom den svenska radikalnationalismen står idag. Och gränserna för dess radikalism är okända.

Demokratins svaghet II: Kobraproblemet

0
"Kobraproblemet" är en konsekvens av ofullständig politisk planering. Foto: Wikimedia Commons.

I föregående avsnitt hann jag inte längre än till vallöften och löftespolitik, vilket kan ses som demokratins signum. Politikerna och partierna tävlar med varandra om väljarnas gunst och måste då givetvis ha något att locka med. Här är det frestande att luras. Stefan Löfven har lovat att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet. När detta skrivs ligger Sverige på 22:a plats med en arbetslöshet på sju procent.

Svenska Dagbladets ledarskribent Jesper Sandström skriver sarkastiskt att det är ungefär som en 4-årings önskelista: ”En ponny, glass varje dag och två siljoner pengar”. Ett annat exempel är Miljöpartiet som lovar att om de får makten så ska alla bilar, bussar, lastbilar, entreprenadmaskiner och traktorer efter år 2030 drivas med el eller alternativa drivmedel. Hej då till bensin och diesel. För den som oroar sig för klimatet låter det bra, men är det möjligt att genomföra under en tidsrymd av 11 år? Svaret är nej, eftersom det varken finns kapacitet eller teknik för att driva hela den svenska fordonsflottan på det sätt som miljöpartiet föreslår. Det är ogenomförbart utan att landet rasar ihop – vilket är en konsekvens som miljöpartiet nogsamt undviker att upplysa sina väljare om.

Nu skulle nog ändå inte landet rasa ihop, i varje fall inte på något mekaniskt sätt i form av orsak – verkan, utan medborgarna skulle svara med att försöka hitta utvägar. Det gjorde invånarna i Mexiko city när myndigheterna i slutet av 1980-talet, för att minska luftföroreningarna i 18-miljonersstaden vintertid, när de var som värst, beslöt att alla bilägare en dag i veckan skulle tvingas att ställa bilen. Systemet byggdes upp efter registreringsnumrets sista siffra. Till en början fungerade det men snart var luftföroreningarna ännu värre än tidigare. Det berodde på att de som hade råd tog taxi till jobbet och taxibilarna var i sämre skick och släppte ut mer avgaser än privatbilarna. Dessutom var det tillräckligt många som skaffade en komplementbil för att köra på sin förbjudna veckodag och de valde då en billig bil.

I en text på nätet kallas fenomenet för ”The Cobra Problem”, med referens till oväntade konsekvenser av politiska beslut, något som svenska politiker sällan räknar med. Namnet kom till på följande sätt: För att bli av med de alltför många kobrorna i Delhi, införde politikerna en ekonomisk belöning, ersättning för varje kobra som blev dödad och kunde visas upp, inte olikt att myndigheterna i förrförra sekelskiftets Stockholm betalade för uppvisade råttsvansar. Folk dödade kobror och fick sina belöningar och antalet kobror minskade i Delhi.

Men så kom smartnissar på att de kunde föda upp kobror hemma, döda dem och på så sätt göra belöningen till en stadig inkomst. Politikerna upptäckte att de betalade ut rätt höga summor för kobror och förstod snart varför. De drog då in belöningen, med den påföljden att de som födde upp kobror släppte ut dem på gatorna. För vem vill ha jättefarliga kobror hemma, om man kan slippa? Resultatet blev att Delhi fick ett större problem med kobror än staden hade innan politikerna utfäste belöningen.

Ekonomiprofessorn Antony Davies, som skrivit om kobrorna, exemplifierar med hur Venezuela förstatligade sin oljeindustri. När vinstintresset försvann och staten misskötte anläggningarna så sjönk givetvis produktionen och därmed vinsterna. Men att förstatligandet var ett misstag visade sig inte omedelbart, vilket i sig är typiskt för socialiseringsprojekt. När sedan oljepriserna sjönk försvann lönsamheten helt, vilket den inte gjorde för andra oljeproducerande nationer, där privata aktörer hade ansvaret.

Staten höjde då skatterna och började låna upp så mycket pengar som det bara gick och fortsatte därefter med att speeda upp sedeltryckerierna. Som resultat fick Venezuela en hyperinflation. Priserna steg i höjden så att folk inte längre hade råd att köpa mat. Regeringen införde då priskontroll, vilket ledde till att matproduktionen inte blev lönsam för bönderna. Till slut tvingade regeringen ut folk på åkrarna för att säkra att de inte svalt ihjäl. Med andra ord blev ett slags slaveri den yttersta konsekvensen av att Venezuela nationaliserade oljan.

Ser vi till Sverige är den mångkulturella ideologin och massinvandringen ett gigantiskt kobraproblem. De dödsskjutningar, de bomber, de våldtäkter och den höga kriminalitet som Sverige drabbats av gick att förutse. Om man får tro vår statsminister gjorde dock makteliten inte det. Stefan Löfven påstod att de aldrig såg det komma, vilket inte kan tolkas som något annat än inkompetens.

Valda politiker som inte klarar av sin uppgift är en av demokratins svagheter. Ytterligare en är den näst intill parodiska skillnaden mellan de djärva löften som politiker avger i förhoppning om att bli valda och hur de faktiskt fungerar när de sitter vid makten. Demokratiskt tillsatta politiker tar ogärna risker, eftersom en felbedömning kan medföra att de inte blir återvalda. Att voja och beskärma sig över missförhållanden är ett långt säkrare kort. Men i den politiska kompetensen ingår risktagandet som nödvändigt. Därför kan en upplyst despot mycket väl styra ett land bättre än politiskt tillsatta ledare. I övertydlighetens namn: När jag säger det betyder det inte att jag föredrar despoti framför demokrati. Det är bara ett konstaterande av hur det faktiskt förhåller sig.

Löftespolitiken innehåller också tabun, sådant som inte får sägas. Vänsterpartiet kan inte säga att de vill importera så många invandrare som möjligt för att säkra sin väljarbas. Socialdemokraterna kan inte beskriva islam som en demokratins fiende. De skulle exempelvis aldrig kunna ställa sig bakom följande helt korrekta konstaterande, därför att de då skulle förlora viktiga muslimska väljare:

Islam är en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.

I islams ummah består världen av två delar: ”islams hus” eller ”fredens hus” och ”krigets hus” eller ”de otrognas hus”.

Löftespolitiken, både det som politikerna säger och det som de inte säger, är inte bara demokratins signum utan också dess akilleshäl. Medborgarna luras (ja, luras är en korrekt beteckning) att rösta på ogenomförbara projekt, vilket också är upplysande om de politiker som ställer sig bakom dem. Det är ju dessa politiker som har hittat på projekten. Bedrägeriet leder inte till att de får silkessnöret, vilket de borde få. Tvärtom så belönas de med maktpositioner och höga löner.

Av ett demokratiskt styrt lands politiker krävs två saker: att de är kompetenta och att de representerar folket. Med ett valförfarande där media inte gör sitt jobb och granskar såväl det som politikerna erbjuder, som politikerna själva, finns risken att politikerna varken är kompetenta eller har koll på folkviljan. Så är fallet i dagens Sverige.

30 år sedan det stora sveket mot Sydafrika

0
Istället för att förhandla fram en maktdelning gav F.W. de Klerk bort Sydafrika till Nelson Mandela och ANC. Foto: Wikimedia Commons.

För 30 år sedan, i februari 1990, i ett tal till parlamentet, vände Frederik Willem de Klerk, Sydafrikas siste vita president, ryggen åt sina väljare och svek det förtroende vi gett honom.

Jag säger ”vi”, eftersom de Klerk innan han blev president 1989 var han min parlamentsledamot från Vereeniging-området i dåvarande södra Transvaal, där jag då bodde. (Min familj flyttade sedermera till Kapstaden).

En rad omständigheter gjorde att de Klerk hamnade på presidentposten – ett slaganfall tvingade hans företrädare Pieter Willem Botha, kallad ”krokodilen”, att lämna presidentposten 1989. Men ingenting i de Klerks bakgrund indikerade att han skulle föra den omstörtande politik han gjorde.

I en folkomröstning bland den vita befolkningen 1992 gav 68 procent av väljarna sitt godkännande till de Klerks reformförslag: Makten skulle delas jämlikt mellan Sydafrikas olika folkgrupper. Men de Klerk följde inte sina väljares vilja utan sålde ut både dem och sina egna löften för en chans att glänsa på världsscenen tillsammans med Nelson Mandela.

Som tack för att han, utan motkrav, lämnade över Sydafrika till African National Congress fick de Klerk dela Nobels fredspris med Mandela.

Hur kom det sig att de Klerk blev betrodd att förhandla på uppdrag av en så sårbar etnisk minoritet som Sydafrikas europeiskättade befolkning? Det fanns goda skäl till det: Inför folkomröstningen 1992 hade de Klerk tydliggjort sina åsikter. ”Förhandlingarna skulle bara handla om maktdelning,” lovade han. Vid den tiden litade väljarna generellt på de Klerk, som specifikt hade fördömt ensidigt majoritetsstyre. Sådana val hade i Afrika traditionellt följt mönstret ”en man, en röst, en gång”. Över hela Afrika hade samma sak upprepat sig gång efter annan: Radikala svarta nationalister tog makten och sedan upphörde de politiska valen. Och om de ägde rum var de riggade på förhand.

Bland mycket annat gick de Klerks lojala väljare med på att ta bort förbudet mot kommunistorganisationen ANC. Frigivningen av Nelson Mandela, fängslad sedan 1960-talet för inblandningen i terrorplanering, sågs allmänt som något som skulle gjorts långt tidigare. Namibias självständighet och nedläggningen av kärnvapenprogrammet var andra reformer som den vita minoriteten accepterade och stödde. Faktum är att föregångaren Botha redan innan de Klerk kom till makten hade avskaffat de mest uppseendeväckande delarna av apartheidsystemet.

Vad de Klerks väljare däremot inte var med på var att placeras i en permanent politisk underordning. President de Klerk, som anförtrotts att stå upp för våra strukturella friheter, gick med på en total maktcentralisering. Han föll till föga för ANC:s krav och överlämnade makten utan några som helst ”checks and balances” för Sydafrikas minoriteter: boer, britter och zulus.

När den vanlige väljaren fick klart för sig vad de Klerks egentliga avsikt var gick det inte längre att stoppa.

Med de Klerks samarbete och med starkt påverkan från USA:s förhandlare Herman Cohen, vice utrikesminister med ansvar för Afrika, blev Sydafrikas afrikander, britter och zulus utan minoritetsskydd. Vetorätt, maktdelning och en balanserande andra kammare i parlamentet blev det inget av. Även Sydafrikas nya regioner förvägrades den självständighet gentemot centralmakten det först talades om.

Men av någon anledning ser en ny generation av afrikandiska och brittiska sydafrikaner med vördnad på de Klerk, utmålar honom som en reformator och ger honom beröm för att ha tagit ”landet ur den politiska återvändsgränd hon befann sig i”.

”I dag”, förklarar de Klerk-dyrkaren och journalisten Pieter du Toit, ”är Sydafrika en demokrati med rättighetsbaserade garantier.” Du Toit, redaktör för den stor nyhetssajten News24, är helt allvarlig när han utmålar Sydafrika som ett land som ger sina medborgare ”rättighetsbaserade garantier”. Av den anledning bör vi inte ta du Toit på allvar.

Allmän rösträtt ska inte blandas ihop med frihet. Precis som irakierna lärde sig efter sin ”frigörelse” är valsedeln ingen garanti mot kaos och blodsutgjutelse. Det demokratiska Sydafrika visar tydligt att politiska rättigheter och en papperskonstitution inte garanterar de naturliga rättigheterna till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.

Ett civiliserat samhälle är i slutändan ett sådant där individen kan leva sitt liv obehindrat. Om hon inte kan utföra vardagsbestyr utan problem, vilket värde har då rösträtt och en konstitution? Samhällsstrukturer som skyddar liv och egendom kan alltid förbättras. Men när dessa bålverk mot mobbstyre och förödelse sönderfaller, som de har gjort i Sydafrika, går de sällan att återställa.

Det mest förvirrande stycket i du Toits hyllning till de Klerk är hans historiska motivering till de Klerks beslut att lämna över Sydafrika till ANC: ”När Berlinmuren föll 1989,” skriver du Toit, ”tillsammans med en rad regeringar i östblocket, visste [de Klerk] att det var en tidsfråga innan Sovjetunionen skulle falla samman, och med det ANC: s största supporter. De Klerk förstod att det var rätt ögonblick att agera.”

Låt mig se om jag förstår logiken i att ge upp utan att först ha förlorat: ANC:s största understödjare, Sovjetunionen, var på väg att kollapsa. Därför anser du Toit att tiden var mogen att överlämna Sydafrika till Sovjetunionens satellit, ANC? Det är inte bara fullständigt ologiskt. Det är nonsens.

När de Klerk, pådriven av amerikanska förhandlare, gav bort Sydafrika, var ANC-”hjältarna” ett slitet gäng landsflyktiga kommunistiska föredettingar spridda över Afrika och Europa. Enkelspåriga och apatiska, ofta alkoholiserade män vars främsta beundrare var deras svenska ”groupies”.

Någon med verklig makt däremot var Constand Viljoen, krigshjälte och före detta chef för Sydafrikas försvarsmakt. General Viljoen representerade de mer hårdföra afrikanderna och säkerhetsstyrkorna. Viljoen uppfattade korrekt att de Klerk hade förbisett sitt mandat från, och ansvar inför, väljarna. Han planerade att leda en koalition som skulle ha avsatt den ”frilansande” de Klerk och förhandlat fram för en självständig Boerstat.

Samma sak gällde Mangosuthu Buthelezi, statsminister för KwaZulu-hemlandet, hövding för Zulufolket och deras Inkatha Freedom Party. Hans strävan efter självbestämmande för sitt folk förnekats också.

Buthelezi var innerligt trött på att skuffas åt sidan. Han och hans impis (zulukrigare) var precis lika oregerliga som Viljoen. På samma sätt kämpade han för sitt folks rättmätiga del av det afrikanska paradiset. Men för sin syn på decentraliserad suveränitet för Zululand fördömdes denna zulukunglighet och hans anhängare, nära 20 procent av Sydafrikas befolkning, som reaktionärer av västvärlden. Samma västvärld vars intressen de Klerk kämpade för.

Tyvärr fick vare sig den afrikanska adelsmannen Buthelezi eller boergeneralen Viljoen som de ville. Deras självständighetssträvan var ingen match för de beräknande kommunisterna i ANC och deras skurkaktiga kollaboratör: Frederik Willem de Klerk.

Översättning: Markus Jonsson.

Den nationella vänstern en övergångsfas

0
Flera profiler och många medlemmar har lämnat Vänsterpartiet och Kommunistiska partiet på senare tid, för att röra sig i en mer nationalistisk riktning. Frågan är hur mycket av socialismen som blir när deras resa är över. Foton: Facebook

Under det senaste året har vi sett en rörelse inom vänstern bort från identitetspolitiken och mot en mer realpolitiskt vänsterpolitik, där den traditionella arbetarklassen och dess intressen uppvärderas. Utifrån dagens samhällsutmaningar och dess orsaker så har kopplingen till migration och demografi av naturliga skäl blivit central. “Rent objektivt så påverkar migrationen det mesta; arbetsmarknaden, bostadssituationen, kommunernas ekonomi, jämställdheten – you name it! Och det är främst knegare och vanligt folk som drabbas av brottsligheten. Så att detta är arbetarfrågor är det inget snack om, enligt mig.”, sa tidningen Proletärens nya chefredaktör Robert Wettersten i en intervju i oktober.

Och i december valde den kommunistiska profilen Joe Nilsson att lämna Kommunistiska Partiet för att starta nätverket/partiet Framåt Sverige!. ”En passiviserad och förlamad arbetarklass kan etablissemanget hantera precis som de vill. En välorganiserad och stridbar arbetarklass formar sitt samhälle för flertalets bästa. Behövs då en vänster? Nja det behövs en arbetarrörelse som tar avstånd ifrån existerade vänstern och inte bara tar strid med den – utan avslöjar den.”, förklarar Nilsson i en debatt mot AfS-profilen Jeff Ahl.

Bara dagar efter att Nilsson lämnade Kommunistiska Partiet så gjorde kollegan och partitoppen Nils Littorin i Malmö detsamma. ”I över tjugo år har jag tillhört Sveriges illrödaste sekt, de senaste åren dess högsta ledning. Men nu lämnar jag. Vi som reste avgörande frågor likt ’vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på SD’ behandlades som kättare, avfällingar från den rätta läran”, skriver han i en debattartikel i Expressen, och fortsätter:

”Hammaren och skäran, Lenincitaten och de slitna banderollerna med 70-talets paroller har hängt med sedan partiets grundande, vilket ger ett otidsenligt och främmande intryck. Samtidigt har partiet traskat efter i vänsterns identitetspolitiska ökenvandring. Det har varit feminism, HBTQ, antirasism och en ultraliberal invandringspolitik. När Greta Thunberg i tidskriften Proletären hyllas som vår tids profet och LO-facken bespottas för att inte hörsamma hennes ’klimatstrejk’ är steget till Kyrkans Tidning inte långt.

Den socialistiska pionjären August Palms bevingade ord hänger på väggen vid varje kongress: ’Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk’. Hur falskt klingar det inte när medelklassens frågor och tolkningsföreträde har infiltrerat även detta parti. […] Marx sade att revolutionen blir möjlig först när den härskande klassen inte längre kan och den förtryckta klassen inte längre vill leva på det gamla sättet. För en vänster som varken kan eller vill gå i spetsen för förändringen återstår bara en sista demonstration, fyra och fyra i täta led, bort till museet för att låta sig stoppas upp.”

Nils Littorin är nu partiledare för lokalpartiet Malmölistan, och gör därmed sällskap med Markus Allard, tidigare ordförande i Ung Vänster i Örebro. Allard lämnade Vänsterpartiet 2013, tog med sig en rad medlemmar och startade 2014 Örebropartiet – ett vänsterpopulistiskt lokalparti som fick två mandat i valet 2018. Örebropartiet har dock en bredare publik på nätet, med 15 tusen följare på Facebook och miljontals visningar av deras videoklipp från Örebros kommunfullmäktige, där partiets frontfigur Markus Allard går till hård attack mot det lokala, politiska etablissemanget.

Med sig fick Allard även Malcom Kyeyune, tidigare distriktsordförande i Ung Vänster i Uppsala län, som tillsammans med Allard sedan 2015 driver podden Markus och Malcolm. Dessutom ingår Kyeyune nu även i SD-ideologen Mattias Karlssons nya konservativa tankesmedja Oikos, trots att Kyeyune fortsatt beskriver sig som marxist.

Många vänstersinnade nationalister uttrycker stor förtjusning över den nyfunna vänskapen med den framväxande ”nationella vänstern”. Men den som hoppas på att fenomenet ska kunna leda till en vänstervridning av den ekonomiska politiken i Sverige hoppas nog på för mycket.

Socialismens historiska kontext
Under 1800-talet och fram till omkring förra sekelskiftet hade svenska kvinnor en genomsnittlig fertilitet på 4-5 barn, vilket gjorde att arbetskraften hela tiden fylldes på av ständigt större nya generationer. Samtidigt var anställningsformerna mycket svagt reglerade och utgick ifrån arbetsgivarens behov för stunden. Löntagare erbjöds arbete utifrån efterfrågan på verksamhetens varor och tjänster, vilket ofta innebar stora säsongsvariationer i arbetstid och därmed lön.

Det fanns alltså ständigt ett stort utbud på arbetskraft och för det nya ”proletariat” av industriarbetare som växte fram så var dessutom hantverket ofta lätt att lära sig, vilket gjorde att den anställde var enkel att byta ut.

Sammantaget hade arbetsgivarna ett stort ”övertag” på arbetsmarknaden och det var denna ”obalans” mellan löntagare och arbetsgivare som under förrförra seklet adresserades av socialt inriktade politiker både till höger och vänster. 1800-talets tydligaste exempel är kanske den tyske rikskanslern Otto von Bismarck, som skapade den moderna världens första välfärdsstat med sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, invaliditetsförsäkring och ålderspension.

Men den stora obalans på arbetsmarknaden som fortsatt rådde i de flesta länder i Europa krattade manegen för den moderna socialismen, som kunde växa fram i slutet av 1800-talet genom den första och andra internationalen. Socialismens framfart kom därefter i hög grad att prägla det kommande seklet. Men försök till mer renlärig socialism på statlig nivå ledde till katastrof efter katastrof. Vad som däremot rönte större framgångar var den mer pragmatiska och kompromissvilliga socialdemokratin, vars socialpolitik idag är dominant i Europa – ironiskt nog på bekostnad av socialdemokratin som politisk rörelse som därmed har blivit redundant.

Nationell vänster en historisk parentes
För hundra år sedan, 1920, var skattetrycket i Sverige 9,7 procent – idag är det 44 procent. Och välfärdsstaten är idag omfamnad av samtliga riksdagspartier – ett projekt som allt mer tar sig konturerna av ett maskineri som transfererar ekonomiska resurser från svenskar till invandrare. Med denna utgångspunkt är attraktiviteten i ett nytt socialistiskt projekt inte uppenbar.

Marxismen kom ur en samtidskontext av ett stort och snabbt växande utbud på arbetskraft som skapade en maktbalans där arbetstagare ständigt stod i beroendeställning till arbetsgivare. Men idag är situationen en annan. De som har svårt att få jobb idag är praktiskt taget enbart de som antingen saknar den mest grundläggande kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden, eller som inte vill bosätta sig i en region där arbetstillfällen finns.

Följaktligen har också lönerna i klassiska arbetaryrken ökat. En sjuksköterska tjänar idag 37 000 kronor i månaden och en betongarbetare 33 000. Det fattiga proletariat som vänstern i sin linda kämpade för finns inte längre och det har ersatts av olika former av minoriteter, vars ”kamp” inte i första hand är av ekonomisk eller materiell karaktär, utan snarare är en kulturkamp där ”den svenske arbetaren” är ett hinder eller en motståndare mer ofta än en allierad.

Det är detta nya landskap inom vänstern som har skapat de sprickor vi nu ser konsekvenserna av, när idealister känner sig alienerade och lämnar den nya vänstern för att åter söka den traditionelle svenske arbetaren och dennes intressen. En resa som blir nationell i sin karaktär och som sannolikt kommer sluta med att inte vara vänster alls. Bara nationell.

Systemkritisk konservatism

0
Systemkritisk konservatism - högre eller lägre romantik? "Vandraren över dimhavet" av Caspar David Friedrich.

Flera gånger har jag fått anledning att komma in på den så kallade konservativa revolutionen, och vad som idag ibland med en vag och svepande term kallas “radikalkonservatismen”, med vilket menas senare intellektuella och politiska riktningar som under andra namn och på olika sätt kanske kan sägas vara mer eller mindre relaterade till den konservativa revolutionen. Fastän de kan rymma viktiga delsanningar, är inte minst de filosofiska eller mer allmänt åskådningsmässiga skillnaderna avsevärda mellan dessa riktningar och de traditioner inom vilka, eller snarare utifrån vilka, och genom ett visst slags kombination av vilka, jag försökt föreslå att det skulle vara möjligt att på ett meningsfullt sätt tänka vidare, också på den politiska filosofins område.

De som är förtrogna med mina texter vet att dessa senare primärt utgörs av aspekter av den filosofiska idealismen, personalismen, den värdecentrerade historicismen, och den på visst sätt tolkade traditionalistiska skolan. Jag bygger här dels på min egen filosofi-, teologi- och idéhistoriska forskning om vad jag föreslår är personalismens tidiga utveckling i olika slags relation till 1800-talets idealism, dels på min sedan mitten av 80-talet pågående filosofiska dialog med Claes G. Ryn som infört termen värdecentrerad historicism, och dels slutligen mitt motsvarande utbyte, fram till hans bortgång 2001, med Tage Lindbom.

Mycket av invändningarna mot den konservativa revolutionen och “radikalkonservatismen” har jag uppfattat att det är möjligt att sammanfatta med Ryns lärare Folke Leanders term lägre romantik. Det gemensamma drag som den lägre romantiken utgör hos dessa riktningar gör såväl deras kritik som deras egna alternativ bristfälliga, om än förvisso inte i allo oriktiga och ointressanta. De gör att dessa riktningars radikalism och revolution inte utgör hållbara helhetliga alternativ till den modernitetens huvudströmning som sedan länge tar form av “liberal demokrati”, och som de ibland med men ibland också utan rätt identifierar problematiska aspekter av.

Termen “alternativ modernitet” har använts om och även av dem själva, och är inte alls missvisande i denna användning. Utan tvekan utgör de ett alternativ till en dominerande form av modernitet, och helt visst kvarstannar detta alternativ ändå inom ramen för en med denna form gemensam modernitet. Men jag har uppfattat det som beklagligt att termen begränsas till denna användning, eller överhuvudtaget används i denna betydelse. Inte därför att den inte i den angivna meningen är deskriptivt adekvat, utan just därför att det alternativ den beskriver från mitt perspektiv är otillräckligt och som helhet ohållbart. Därför har jag insisterat på att termen kan och bör användas också för ett annat alternativ till den dominerande moderniteten, ett alternativ som bestäms av vissa allmänna drag i de av mig försvarade riktningarna, och dem närliggande och liknande.

När jag försökt artikulera dessa riktningars på visst sätt samordnade perspektiv, deras specifika alternativa modernitet, i dess politiska dimension, har jag ofta gjort det i termer av ett visst slags konservatism, exempelvis, med en klumpig term, en europeisk post-paleokonservatism, och, med en mer lätthanterlig och vanlig, socialkonservatism. Det finns en inbyggd svaghet i detta terminologiska val som den konservativa revolutionen och radikalkonservatismen undgår. Redan deras namn signalerar nämligen deras systemkritiska innebörd och syftning. I sig uppvisar deras systemkritik förstås just de svagheter jag ovan antydde. Men det är en styrka att dessa riktningar överhuvudtaget är systemkritiska, eller mer exakt, systemkritik är en styrka som dessa riktningar generellt äger, även om just de inte generellt representerar en acceptabel version av den.

Så ter det sig förstås inte för den burkeanska konservatism som dagens mer eller mindre “liberalkonservativa” ansluter sig till. Ordsammanställningarna med “radikal” och “revolution” indikerar systemkritik, och det är just det radikala och revolutionära som från den burkeanska konservatismens perspektiv begripligen tenderar att definiera all systemkritik. Perspektivet är delvis giltigt, utifrån denna konservatisms förståelse av inte bara den systemkritik utan den faktiska omstörtande systemförändring den historiskt vänt sig mot.

Det är givetvis fullt naturligt att begreppet systemkritik ofta förknippats med vänstern, ja med vänsterns former av radikal och revolutionär socialism, och i all synnerhet i marxismens teoretiskt avancerade form. Men redan i den historiska situation i vilken vad som kan sammanfattas som det konservativa tänkandet växte fram blev det snart angeläget även för det att börja formulera något av just vad som kan beskrivas som en systemkritik, en kritik, som i sig måste bli mer eller mindre systematisk, av det nya, postrevolutionära, mer renodlat borgerliga och liberalkapitalistiska samhällssystem som då snabbt var på väg att etablera sig.

Det öppnar sig här ett vitt spektrum både av olika typer av konservatism och av olika grader och nivåer av vad som alltså i viss mån även i konservatismens fall kan benämnas systemkritik. Att det inte finns någon enhetlig och entydig Konservatism med stort K och i bestämd form singularis har jag ofta framhållit. Det är knappast kontroversiellt, de flesta grundligare och utförligare introduktioner till ämnet betonar det. Redan en snabb blick på de ledande europeiska kulturnationerna under 1800-talet avslöjar, parallellt med de gemensamma drag och influenser mellan dem som förvisso också finns, och som gör att de alla på ett plan kan benämnas på samma sätt, som i högre eller lägre grad konservativa, en rad mycket framträdande skillnader mellan de olika former av konservatism som i dem växte fram, och även sådana skillnader mellan olika former under olika perioder inom varje nation. Därför är givetvis också deras mer eller mindre genomförda systemkritik – politisk, samhällelig, kulturell och så vidare – olikartad.

Termen systemkritik kan förvisso förefalla i sig radikal och revolutionär, såtillvida som den rör systemet som sådant och som helhet (eller åtminstone är detta kanske en rimlig förståelse av den som de flesta är överens om, en rimlig definition). Men det följer inte av detta att den också med nödvändighet resulterar i förespråkandet av en radikal och revolutionär omstörtning av det kritiserade helhetliga systemet (och även bland radikaler och revolutionärer har ju funnits olika uppfattning om hur den radikala och revolutionära förändringen närmare ska gå till). Systemkritiken kan också resultera i andra slutsatser rörande systemets förändring. Men den upphör inte därmed att vara systemkritik.

Dock är det alltså en svaghet inte minst i den burkeanska typen av konservatism att den tenderar att avfärda systemkritiken på grund av dess helhetliga – och därmed förment radikala och revolutionära – karaktär som sådan. Det genererar ofta en analytisk ytlighet ifråga om den framväxande och sig i ständigt alltmer komplexa former utvecklande moderniteten, och förblir ensidigt tillbakablickande på ett sätt som är icke-konstruktivt och döljer innebörden av de förändringar som sker. Den tenderar att förbli systembevarande, formellt systembevarande tenderar att bli konservatismens innebörd, alldeles oavsett vilket det förhandenvarande systemet än substantiellt kommit att bli. Att inte laga det som inte har gått sönder blir en tillräcklig allmän hållning. Därmed blir det ofta omöjligt att urskilja de verkliga orsakerna till varför, så att säga, vissa saker går sönder, ja till och med vilka saker som, i någon mening, har gått sönder och vilka som inte har det.

Den värdecentrerade historicismen har i väsentliga avseenden korrigerat och kompletterat den burkeanska konservatismen och historicismen i filosofiskt avseende, främst med hjälp av några moment i den hegelianska idealismen. Ifråga om såväl den samhälleliga som den historiska analysen kan ytterligare moment av idealismen här tillföras, och, för den delen, övrigt, selektivt tillägnat modernt tänkande på dessa områden – på det allmänna sätt den värdecentrerade historicismen principiellt visar att det måste göras.

Detta är nödvändigt för utvecklingen av en kvalificerad konservativ systemkritik, och en som inte bara blickar bakåt utan framåt. Här representerar vad som kan sammanfattas som socialkonservatismen, som en urskiljbar tendens under 1800-talet, ett avgjort framsteg i förhållande till “liberalkonservatismen”. Inte minst därför att denna tendens redan på sitt tidiga stadium när den var som bäst tillägnade sig väsentliga insikter i de ovan nämnda tankeriktningarna, eller åtminstone några av dem, i deras egna respektive tidiga stadier. Ja, man kan säga att den i dess europeiska form ofta definierades av dem, även om andra riktningar kanske också kan räknas till den, som exempelvis den katolska sociallärans.

Idag finns, föreslår jag, ett stort behov av en helhetlig, fördjupad, och uppdaterad konservativ systemkritik. Och den form av konservatism som kan prestera en hållbar och acceptabel sådan, skild från den konservativa revolutionens och “radikalkonservatismens”, är fortfarande utan tvekan just socialkonservatismen. Och, mer specifikt, den socialkonservatism som i tillräcklig utsträckning fortsätter tillägna sig de här antydda intellektuella resurserna, och vidareutveckla dem på ett nyskapande sätt som förmår hantera dagens och morgondagens verklighet.

På den vägen kan vi nå fram till en alternativ modernitet präglad av, i Leanders allmänna termer, den högre romantiken i stället för den lägre. Och det är i det sammanhanget som, på alla plan, och inte minst, i filosofiska termer, det etiska, fenomenologiska och existentiella, personalismen är av inte bara förblivande utan ännu outtömd, ja oupptäckt relevans. Genom sitt fokus på personbegreppet i relation till den mänskliga individualiteten och subjektiviteten, har den inte bara ställt den dialogiska relationen mellan personer i centrum. Inte minst flera av 1900-talets personalister har också, just på grund av detta fokus, starkt förnummit ett behov av att relatera denna personliga nivå och dessa personliga sammanhang till det större samhälleliga och historiska skeendet, att på bestämt sätt förstå de förra i relation till de senare och vice versa. att insistera på att de måste ses i förhållande till varandra för att ensidiga förvrängningar och begränsningar av perspektivet i den ena eller andra riktningen ska kunna undvikas.

När det gäller de filosofiska principerna för denna strävan finns, menar jag, för dagens personalism ännu en del att återupptäcka och lära av hur det tidiga personalistiska tänkandet förhöll sig till den mer eller mindre hegelianska idealismen. På denna väg kan den i kvalificerad mening humanistiska åskådningen förenas med den approximativa helhetsuppfattning som när, som idag, behov föreligger, möjliggör en likaledes kvalificerad samhällelig systemkritik. Och den på denna väg utvecklade systemkritik borde också kunna börja identifiera och tentativt ange framkomliga vägar till den ävenledes nödvändiga förändring, som skiljer sig från radikalers och revolutionärers både till höger och till vänster.

Allt detta låter abstrakt, och är det också utan tvekan. Men det innebär inte att det inte kan konkretiseras, och inte heller att det är meningslöst i denna abstrakta form. Mitt syfte här är bara att mycket allmänt ange ett konceptuellt ramverk inom vilket det är möjligt att argumentera för den även för många socialkonservativa på vad jag tror är ett potentiellt fatalt sätt främmande föreställningen om en konservativ systemkritik, om en systemkritisk konservatism.

Systemen förändras, var jag inne på ovan. Och systemkritiker, medvetna och beslutsamma, som ofta spelar en stor roll i denna förändring, finns av alla slag. Det samhälleliga och politiska system vi har idag är i hög grad ett system som etablerades av kritiker av 1900-talets mer eller mindre socialistiska, nationella välfärdsstater. Det fanns förvisso saker att legitimt kritisera i det. I Sverige var har de nyliberala Moderaterna och deras allierade organisationer under de senaste årtiondena varit uttalade systemkritiker när det gällde det systemet: systemskiftet var vad som stod på deras agenda, ett systemskifte som var internationellt eller snarare supranationellt i sin målsättning. Med tiden kom Fredrik Reinfeldts radikalism i detta avseende, i synnerhet när han började mobilisera massinvandringen i skiftets tjänst, att bjärt kontrastera mot de kvarvarande dragen av burkeansk liberalkonservatism i hans parti.

Idag viker stödet för denna systemkritik, och framför allt för det nya system han och hans parti ville sätta och till stor del lyckades sätta i det föregåendes ställe. Ja, i hög grad utmanas det av en ny tid och nya krafter, på det sätt som på flera sätt är oundvikligt. Det utmanas av den populistiska nationalismen. Dess företrädare talar redan spontant systemkritikens språk, betecknar ofta sig själva som systemkritiker. Det bekräftar den goda början som en rätt hanterad populistnationalism utgör för dagens nödvändiga politiska förändring. Men för att dess systemkritik ska utvecklas, eller fortsätta utvecklas, i rätt riktning, utan de urspårningar som i dess sammanhang förblir en ständigt närvarande och historiskt välkänd risk, krävs att den kompletteras av en socialkonservatism utrustad med tillräckliga analytiska instrument och referensramar.

Det är inte bara populismens och nationalismens benägenhet att urarta i riktning mot den lägre romantiken och dess politiska rörelser som är problemet här. Dess otillräcklighet i sig själv, som spontan reaktion mot konkreta missförhållanden med en begränsad vision av samhället som befriat från dem, utan tillräcklig ideologisk hjärna för att verkligen förstå vare sig missförhållandena eller deras avhjälpande, utsätter den också för den idag mycket större risken att koopteras av det rådande systemet, att oskadliggöras och inordnas som ett mäktigt stöd för det. Populistnationalisternas systemkritik är hittills alltför ytlig. Det är lätt att se genom vilken typ av illusionspolitik och vilka bedrägliga kosmetiska förändringar den, trots all dess berättigade reaktion mot missförhållanden som är uppenbart systemimmanenta, systemgenererade och systemspecifika, ändå kan komma att sluta som systembevarande. Utan den ideologiska uppstramning jag har antytt, riskerar dess konstruktiva systemkritiska potential att gå förlorad.

Demokratins svagheter

0
Demokrati?

Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.

I den svenska varianten av representativ demokrati har en majoritet av de politiker som sitter vid makten sin egen karriär, möjligheten att behålla sitt jobb och det egna partiets väl och ve som prioriterade intressen. Ambitionen att bygga upp ett samhälle som medborgarna (obs, inte väljarna) vill ha, kommer i andra hand. Likaså, att ha en mer avancerad uppfattning av vad väljarna vill ha och behöver, än dessa själva – något som skulle kunna kallas för en professionell kompetens – finns inte på kartan.

Ett exempel som jag i lite olika sammanhang använt mig av är riksdagsbeslutet i mitten av 1970-talet, att omvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Medborgarna fick aldrig ta ställning i en folkomröstning, men om vi prövar lite kontrafaktisk historieskrivning håller jag inte alls för otroligt att de då skulle gjort något som det är mycket svårt att tro att de skulle göra i dag, nämligen ge klartecken till mångkulturspolitikerna. Mångkultur och att bejaka minoriteternas rättigheter, det låter ju så humant och bra.

Hade politikerna förstått att detta var en svår fråga och konsulterat insatta forskare och andra sakkunniga, så hade de fått klart för sig att ett mångkulturellt samhälle är konfliktfyllt och med en medborgerligt svag solidaritet med nationen. Det går emot vad politikerna gillar, eftersom det mångkulturella samhället är betydligt mer svårhanterligt och riskablare än ett etniskt homogent samhälle. Mångkultur är helt enkelt en dålig politisk idé, porten till ett fattigt och för medborgarna farligt samhälle. I dag är vi där, och det kommer att bli värre. Det kunde politikerna ha förstått år 1975. Kunskapen fanns där, för den som hade velat gå längre än till det som ”låter bra”.

Ytterligare en utgångspunkt för den här texten är vad som i politikernas ögon karakteriserar den ideale medborgaren. Ett första och i det närmaste självklart svar är att det är den medborgare som röstar på det parti som politikern i fråga företräder. Mer kontroversiellt är tillägget att det är en medborgare som aldrig bråkar – på det sätt som folk gör i så många andra länder – utan accepterar att mellan de allmänna valen sitta på läktaren, alldeles oavsett vad makthavande politiker driver för politik. I den meningen är svensken en mycket lojal medborgare. Regeringen och riksdag kan fatta snart sagt vilka för landet och folket förödande beslut som helst, utan att medborgarna ställer till besvär. När detta skrivs pågår folkliga uppror i Hongkong, Irak, Chile och Iran, andra länder onämnda. Kort sagt, medborgarna ska avhålla sig från att aktivt intressera sig för politiken mellan valen. De får vara hur okunniga och passiva som helst. Det skulle emellertid aldrig politikerna erkänna, utan de lägger hellre ut texten om hur önskvärt det är med välinformerade väljare.

Två kompletterande önskvärda drag: medborgarna ska jobba, annars får ju inte politikerna in tillräckligt med skattemedel för sina prioriterade projekt. Medborgarna ska också konsumera, i annat fall avstannar den nödvändiga tillväxten. Sammanfattningsvis: En godtrogen, oinformerad, arbetsam och konsumtionsorienterad medborgare, det är politikernas idealmedborgare i den svenska demokratin.

Det som är kärnan i en demokrati är att politikerna tillsätts och avsätts i återkommande allmänna val, där folket röstar. Detta är en grundförutsättning som det inte går för politikerna att trixa sig förbi, utan att samtidigt förlora sin trovärdighet som demokratibejakande makthavare. Däremot kan de, som med den så kallade januariöverenskommelsen, ignorera väljarnas önskemål och tillsätta en annan regering än den som har stöd i valresultatet. De kan också minimera antalet folkomröstningar och förbehålla sig rätten att fatta vilka politiska beslut som helst, oavsett folkomröstningens resultat.

För den som föredrar demokrati framför politikervälde är givetvis idealet det system som praktiseras i Schweiz, med ofta återkommande och politiskt tvingande folkomröstningar. Något sådant vill svenska politiker absolut inte ha. Det är för övrigt en icke-fråga såväl inom politiken som för systemtrogna media, vilket i sig säger något om demokratins ställning i landet.

För att ett allmänt val ska bli demokratiskt är det första kravet att medborgarna är välinformerade. Dessvärre ligger detta, som sagt, inte på något sätt i politikernas intresse. De gillar hjärntvättade väljare, ju mer hjärntvättade dess bättre. Ett sätt att vara hjärntvättad på är att ha anammat en politisk identitet, vilket betyder att man inte bryr sig om att inför ett val kolla vilket parti som företräder de egna intressena. Sådant vet man ändå. Arbetare ska alltid rösta till vänster, och då företrädesvis på socialdemokraterna. Om de röstar på sverigedemokraterna eller borgerligt, så påstås de rösta emot sina egna intressen. Därför gäller det för socialdemokraterna att, så långt det är möjligt, dölja att av LO-kollektivets väljare håller 31 procent på sverigedemokraterna medan 30 procent röstar med socialdemokraterna (senaste mätningen).

Detta är något som den välinformerade väljaren naturligtvis bör känna till, eftersom det reser frågan om socialdemokraterna verkligen är det parti som bäst gagnar arbetarnas politiska intressen. Det betyder inte att det för den breda folkmajoriteten är problemfritt att lägga sin röst till höger. En kapitalism utan motstånd leder till stora samhällsklyftor. Det är emellertid ännu värre på den andra flanken. Om vänsterpartierna får styra utan motstånd bygger de upp ett totalitärt samhälle. Jag skulle vilja påstå att det som vanligtvis gagnar invånarna är kapitalism, eftersom det skapar välstånd. Det gör inte vänsterpolitiken. Men kapitalismen behöver starkt fackligt eller på annat sätt politiskt motstånd, så att inte bara det rikaste skiktet (som i dag) lägger beslag på det växande välståndet. Dessutom bör de rösta på ett parti som är självklart nationalistiskt, eftersom nationalstaten är demokratins nödvändiga förutsättning.

Identitetspolitik hotar demokratin i den meningen att medborgarna ofta förleds att rösta emot sina gemensamma och övergripande intressen. Det gäller också när väljare röstar fram det parti som starkast signalerar sin godhet. Att till exempel Sverige ”som ett rikt land” ska ta ett mycket stort ansvar för världens flyktingar, är något som särskilt kvinnor lystrar till. Men här gäller det att förstå att det som låter bra inte alltid har bra konsekvenser. Kvinnor har knappast någon glädje av att svensk våldtäktsstatistik rasat i höjden, av att det i snitt begås tjugo våldtäkter om dagen i det mångkulturella samhället. En majoritet av dessa begås av de ”flyktingar” som dessa kvinnohjärtan klappar så varmt för.

Här skär invandringsbejakande politiker, det vill säga majoriteten i Sveriges riksdag, pipor i vassen. De talar inte om för väljarna vad som blir konsekvensen av godhetspolitiken. De vill inte ens själva veta det, utan skändar regelmässigt visselblåsarna. Att det är att svika demokratins idé, behöver det sägas? Det har naturligtvis aldrig varit tanken att politikerna, med demokratin som verktyg, ska bejaka och främja ett samhälle som går emot väljarnas intressen, ja värre än så, som skadar dem.

Här visar sig också de systemlojala medierna från sin sämsta sida. Att politikerna bedriver löftespolitik och agerar efter principen ”ändamålet helgar medlen”, det vill säga att de gör näst intill vad som helst för att fånga in röster, det är skamligt men ändå begripligt. Så ser det ut i alla demokratier, där partierna inför ett val konkurrerar på riktigt. Men det är här som medierna skulle kunna göra sin insats som ”tredje statsmakt”, nämligen att opartiskt granska vallöftena och låta experter komma till tals – forskare och sakkunniga som vet vart olika politiska beslut, som låter bra, i verkligheten leder.

Sweet dreams! I Sverige har vi en situation där journalister, forskare och andra opinionsbildare helt enkelt inte kan eller vågar berätta ofriserade sanningar. Jag skulle vilja gå så långt att jag betecknar tillståndet som patologiskt. Svensk agendajournalistik är inte bara en skam utan också ett direkt hot mot landet. I demokratins namn blir folket bedraget av sina egna framröstade politiker, av medierna och – för den delen – även av forskarsamhället. Det ska tilläggas att här har också demokratin sin styrka – den har verkligheten på sin sida. När verkligheten punkterar maktens och mediernas lögner, sviker väljarna dem och tvingar bort inkompetenta och bedrägliga makthavare. Allt talar för att de smutskastade och skändade sverigedemokraterna blir största parti i nästa allmänna val. För att sammanfatta i en paradox: demokratin har en inneboende styrka som i det långa loppet besegrar demokratins svaghet.

Något som vi emellertid inte kommer ifrån med demokratin är löftespolitiken. Det demokratiska samhällets motsatta poler är libertarianism och välfärd. I det libertarianska samhället är politikens ansvarsområde begränsat till nödvändigheter. I övrigt är det medborgarna som själva tar ansvar för sina liv. En liten statsförvaltning betyder låga skatter och medborgare, som bland annat köper sig trygghet genom att teckna försäkringar. I annat fall riskerar de att gå under. Vid den andra polen hittar vi välfärdssamhället, där staten alltmer genomgripande reglerar medborgarnas liv. Staten axlar ett föräldraansvar, staten säger att om du cyklar måste du ha skyddshjälm, pappor måste vara med sina barn och sitter du i en restaurang får du inte röka en cigarrett efter maten. Vid de återkommande valen måste politikerna avge löften, för att locka väljare. Som en konsekvens växer det politiska reviret ständigt i en demokrati – tills det slår i skattetaket därför att politikerna använder ju medborgarnas pengar för att uppfylla sina löften.

Libertarianer har ett underläge när det gäller demokratiernas löftespolitik. Låga skatter är ett bra löfte, men i övrigt? De partier som säger att det gäller att ta från de rika och ge till de fattiga och att det faller på statens ansvar att alla medborgare får ett gott liv, har ett mycket bättre utgångsläge. Det motiverar högskattesamhället och därmed också slöseriet med allmänna medel.

Libertarianer hittar vi bland de medborgare som bäst förstår sig på hur samhället och politiken fungerar, medborgare som inte låter sig luras av den gängse politiska retoriken. Något libertarianskt politiskt parti har vi emellertid inte. För att ett sådant parti ska kunna fånga väljare krävs välutbildade och engagerade medborgare. Det kräver i sin tur ett annat medielandskap. Det är fel att säga att den vägen är oframkomlig i Sverige. Det är värre än så: Den vägen finns inte.

Ett gigantiskt bedrägeri II: Skaffa barn med staten

0
Svenska kvinnor kan numera skaffa barn helt utan inblandning av män. Foto: Pickpik.

Den 1 april 2016 blev den svenske mannen onödig. Åtminstone som far. Från det datumet kan ensamstående kvinnor skaffa barn med staten, utan att blanda in en man. Staten övertar mannens roll som befruktare och tar dessutom det ekonomiska ansvaret för barnets försörjning.

I Sverige har vi säkra preventivmedel sedan mitten av 1960-talet och fri abort från 1975. Mot den bakgrunden ger lagändringen 2016 om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning i praktiken kvinnan hela makten över reproduktionen.

Men inte bara kvinnan. Pappa staten tar på sig den bortvalde faderns roll. Mannen/fadern behövs inte längre. Det är en totalt omvälvande samhällsförändring – som har debatterats förvånansvärt lite. Frågan hanteras som en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor, inte utifrån barnets rätt till en far och en mor.

Jo, mannen behövs i en funktion, som spermadonator. Men han förblir i de flesta fall en anonym främling som aldrig får se sin avkomma – som heller aldrig får se honom – och han har varken juridiska rättigheter eller skyldigheter mot de barn han blir upphov till. Hans roll är begränsad till detta enda: några droppar sperma i ett provrör.

Barn som blir till genom assisterad befruktning berövas redan från tillkomstögonblicket den ena av sina föräldrar. Kvinnan blir enligt regeringens proposition och riksdagens beslut barnets enda rättsliga förälder. Faderns roll, i synnerhet hans ekonomiska ansvar för avkomman, övertas av den svenska staten med en riklig flora av bidrag, bland annat föräldrapenning, studiebidrag, A-kassa, sjukpenning, tillfällig föräldrapenning (tio dagars ersättning till en person som hjälper till den första tiden efter förlossningen), barnbidrag, flerbarnstillägg, bidragsförskott, bostadsbidrag och försörjningsstöd.

Ett politiskt/ideologiskt perspektiv
Den snedvridna eller uteblivna debatten beror på att en feministiskt hjärntvättad opinion ser förändringen enbart ur kvinnornas synpunkt. Som om det skulle vara en mänsklig rättighet för kvinnor att få barn även om barnet inte får någon far. Denna högröstade opinion har tilldelat sig själv tolkningsföreträde och bereds utrymme i alla media.

Feminismen är en av marxismens mest aggressiva och militanta grenar, och dess metoder och så kallade segrar granskas inte, eftersom den har infiltrerat både media, politiska församlingar och myndigheter. Den här texten är ett försök att från andra utgångspunkter än de gängse belysa ett av de områden som feministerna och den övriga vänstern med ideologisk krigföring har lagt under sig – fortplantningen.

Ett bredare och djupare perspektiv saknas i debatten. Lagändringen från 2016, framdriven av den feministiska S-MP-regeringen, är den perfekta pusselbiten i ett postmarxistiskt/globalistiskt styrt samhällssystem som vill slå sönder alla strukturer som skapar relationer och håller människor samman. Kärnfamiljen är den minsta och mest grundläggande strukturen som bär upp ett gott samhälle. Krossar man den går resten av upplösningen av sig själv.

Om man har som mål att förvandla människor till lätthanterliga, mobila enheter, utbytbara mot varandra och utan relationsband, är det en god idé att börja med att avskaffa kärnfamiljen. Resultatet passar som handen i handsken det multinationella kapitalets behov av lättrörlig arbetskraft över de nationsgränser som de vill avskaffa. Feministerna har inte förstått vilka som drar i trådarna, och att de i själva verket tjänstgör som globalisternas nyttiga idioter. Om man monterar ner familjen monterar man ner hela samhället, men den insikten finns inte.

Den 10 mars var det precis 100 år sedan den första socialdemokratiska regeringen tillträdde, en minoritetsregering med Hjalmar Branting som statsminister. Den satt visserligen bara i sju månader, men ledamöter som Rickard Sandler, Östen Undén och Per Albin Hansson skulle komma att ingå även i kommande socialdemokratiska regeringar, Per Albin Hansson som statsminister från 1932 ända till sin död 1946.

Familj och fortplantning är två av de områden där Socialdemokraterna ständigt har bedrivit och fortfarande bedriver social och existentiell experimentverkstad med politiska förtecken, alltifrån de massteriliseringar av 63 000 svenskar (varav cirka hälften med tvång) som pågick under mer än fyra decennier, 1934-1976, till beslutet om fri abort 1975 och avskaffandet av mannen/barnafadern 2016.

Ministern som firade faderlösa barn med tårta
Efter riksdagsbeslutet 2016 att ensamstående kvinnor får rätt till assisterad befruktning firade dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), ansvarig minister, och hennes förra arbetsgivare, feministlobbyn RFSU, alla blivande faderlösa barn med tårta. Jämställdhet för kvinnorna, men inte för männen. Och definitivt inte för barnen.

Det var också Socialdemokraterna som med ”jämställdhet” som mål och närmast totalitära metoder förändrade de ekonomiska grundförutsättningarna för familjernas liv och tvingade ut kvinnorna på arbetsmarknaden genom att avskaffa sambeskattningen 1971. Det skedde genom en process som jag nyligen beskrev ingående i krönikan ”Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

Under framförallt de dynamiska 1960- och 70-talen kom samhällsomvälvningarna slag i slag. Under bara en tioårsperiod, 1965-75, togs beslut och inträffade händelser som totalt förändrade förutsättningarna för reproduktionen.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister. Pillren hade med början 1956 testats på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico, av vilka många dog av försöken med extremt höga hormondoser.
1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1973 Den amerikanska författaren Erica Jong ger ut boken ”Rädd att flyga” och lanserar uttrycket ”det knapplösa knullet” om ett ansvarsbefriat sexliv. Boken har sålt i 25 miljoner exemplar.
1975 Lag om fri abort (regeringsproposition 1974:70).
1975 Enigt riksdagsbeslut (regeringsproposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

Den sociala ingenjörskonstens ekvilibrister har på intet sätt förtröttats. De fortsätter sitt värv som programmerade robotar, drivna av en socialistisk ideologi med djupa rötter i marxismen.

Kvinnor är alltid de förtryckta, alltid offer. Männen är alltid förövare. I synnerhet vita män.

”Jämställdhet” är sedan mer än ett halvt sekel det främsta verktyget och framställs som målet för kvinnors befrielse från manligt förtryck. Men i själva verket är kvinnorna och barnen de stora förlorarna på jämställdheten, sådan den tagit sig uttryck sedan 1960-talet. Att båda föräldrarna i en familj är tvungna att förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop sedan särbeskattningen infördes 1971, och barnen måste lämnas till kollektiv barnomsorg utanför hemmet, är inte en framgång för någon, mer än för en stat som beskattar människor ända in på de avgnagda benknotorna.

Socialdemokraterna finns med oss under täcket i sängkammaren, hos barnmorskan, gynekologen, på BB och sedan länge också på landets inseminationskliniker. Hela tiden givetvis med vårt bästa för ögonen. Hur kan vi tro något annat?

De samhällsomvälvningar jag beskriver i några krönikor handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det vet Socialdemokraterna.

Kvinnans perspektiv
Omkring 1 000 assisterade, offentligt finansierade befruktningar har gjorts på ensamstående kvinnor vid landets sju universitetssjukhus sedan det blev lagligt våren 2016. Hundratals kvinnor står i kö, och väntetiderna skiljer sig kraftigt mellan regionerna, från några månader till flera år. För att undgå väntetiderna i Sverige reser många svenska kvinnor till Danmark och låter sig insemineras på danska kliniker.

”Man missbedömde fullständigt hur stor efterfrågan skulle vara” säger Anne Thurin Kjellberg, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och tidigt övertygad om att möjligheten för ensamstående att skaffa barn på egen hand skulle bli vad hon kallar ”en storsäljare”.

”Nu har vi över 600 patienter i kö, och om jag var en av dem hade jag försökt skrapa ihop egna pengar för att göra behandlingen någon annanstans.”

De två vanligaste metoderna att bli gravid med assisterad befruktning är insemination, där donerade spermier injiceras direkt in i kvinnans livmoder, och provrörsbefruktning (IVF), där kvinnans ägg befruktas utanför kroppen för att sedan föras tillbaka in i livmodern.

Sedan den 1 januari 2019 får även privata kliniker utföra IVF-behandlingar. Sedan den 1 januari 2019 är det också lagligt med dubbeldonationer, där kvinnan får såväl donerade spermier som ägg. Den genetiska kopplingen mellan mor och barn är här helt avskaffad, och kvinnan blir alltså gravid med ett barn som inte har en enda cell eller ett enda arvsanlag från henne. I princip jämförbart med adoption, men av ett barn som burits i den egna kroppen.

Den kvinna som väljer att få barn utan en manlig partner kan komma med önskemål om spermadonatorns ursprung, längd, hårfärg och ögonfärg. Men det är alltid läkaren som väljer donator. Han/hon väljer en donator som så långt möjligt stämmer med kvinnans önskemål i det genetiska lotteriet.

Det är väl bra att ensamstående kvinnor kan få barn på egen hand? Det beror på ur vems perspektiv man ser det.

Av evolutionära orsaker (att säkra trygghet för sig själv och sin avkomma) söker sig kvinnor ofta till män som står några pinnhål högre på den sociala och ekonomiska skalan än de själva. Ett växande antal högutbildade kvinnor har därför svårigheter att hitta en manlig partner som motsvarar deras krav på en man som de vill bilda familj och få barn med. Den biologiska klockan tickar fortare för kvinnor än för män, och assisterad befruktning kan i den situationen ses som ett alternativ till barnlöshet.

Hittills har överläkaren på Sahlgrenska universitetssjukhuset, Anne Thurin Kjellberg, inte stött på någon yngre kvinna där beslutet att skaffa barn på egen hand varit ett förstahandsval. Hon säger att de flesta helst hade velat ha en partner.

Ett existentiellt/etiskt perspektiv
Ur ett existentiellt/etiskt perspektiv finns det stor anledning att ifrågasätta om en kvinna med staten som medaktör och finansiär ska ha rätt att få barn ensam och redan från början aktivt välja bort en far för sitt barn. Jag tycker inte det. Det är ett svek mot barnet. En kvinnas barnlängtan ska inte per automatik kunna omsättas i långtgående rättigheter som involverar en helt ny individ, barnet.

Man kan längta efter mycket, men det legitimerar inte någon universell rätt att få det man vill ha. Detta perspektiv problematiseras aldrig, inte ens från barnets synpunkt. I radions P1 hör jag ett program i serien ”Kroppskontakt” med Stina Wollter som programledare. Veronica Hedenmark, som lider av en medfödd svår skelettsjukdom, är 110 centimeter lång och sitter i rullstol, berättar om hur hon absolut ville ha barn trots sina fysiska begränsningar. Hon är den tredje kvinnan i Sverige med samma diagnos som har fött barn och har nu en fyraårig son, något som kräver att hon har personliga assistenter dygnet runt.

Hon framställs distanslöst och med beundran som ”ett mirakel” och får inte en enda kritisk fråga av Stina Wollter. Inte ett ord sägs om genetiska risker. Inte ett ord om samhällets kostnader för detta egoprojekt. Här är det gullegull på högsta växel. Det framställs som kvinnans självklara rättighet att ha barn fast hon inte klarar någonting själv.

Är det rimligt? Får en dröm om att bli mamma kosta hur mycket som helst? Vem ska barnet knyta an till i denna evigt växlande skara av mammans personliga assistenter? Vilken hjälp får barnet att hantera att hans mamma är väldigt – annorlunda?

De ratade männens perspektiv
Sett ur de ratade männens perspektiv är de feministiska ”framstegen” katastrof. Män som aldrig får fortplanta sig, som sorteras bort och tvingas leva i ofrivilligt celibat, präglar samhället på olika sätt som också drabbar kvinnor.

Sverige har sedan 2015 ett överskott av män som i vissa åldersgrupper innebär en ännu skevare könsfördelning än i Kina och Indien.

Bland 20-åringar i Sverige i dag går det mer än 125 män på 100 kvinnor. 2015 blev män i majoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringens början på 1600-1700-talen. Majoritetsskiftet och den skeva könsbalansen i yngre åldrar beror på den manligt dominerade invandringen under senare år.

”Samhällen med ett överskott av män tenderar att utveckla fler våldsbrott, egendomsbrott och brott riktade mot kvinnor. Unga vuxna män utför fler brott än någon annan kategori i samhället, och marginaliserade män känner ett än större utanförskap när det dessutom råder ett underskott av kvinnor i deras åldersgrupp.”

Det skriver Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA, i en debattartikel i Göteborgs-Posten i januari 2016.

Det hon skriver har besannats ännu mer i dag:

”Dessutom tenderar dessa marginaliserade män utan partner att samlas i grupper eller gäng. Forskningen visar att sådana grupper av män är benägna att ta avsevärt större risker och uppträda utanför de sociala ramarna än vad de skulle gjort var och en för sig.

Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.”

Barnets perspektiv
Vem tänker på barnet? När regeringens proposition om rätt till insemination för ensamstående kvinnor behandlades i riksdagen var det bara två partier som hade allvarliga invändningar: Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Per Ramhorn och Carina Herrstedt (båda SD) begärde att riksdagen skulle avslå propositionen. De ansåg att det är självklart att barnets bästa och barnperspektivet, det vill säga barnets rätt till två föräldrar, ska väga tyngre än kvinnans önskan om barn. Även Emma Henriksson med flera (KD) yrkade på att riksdagen skulle avslå propositionen. De talade för döva öron.

Ett barn behöver både en far och en mor. Föräldrarna har delvis olika roller. Båda är viktiga, och de är inte utbytbara mot varandra. Den nära anknytningen, symbiosen, har barnet under det första året vanligtvis med sin mamma. Mannen/fadern ska ombesörja allt yttre så att mamman ostört kan vara i symbios med sitt barn. För flickor är modern identifikationsobjekt, för pojkar har fadern den rollen.

Med berått mod har alltså Sveriges regering och riksdag berövat hälften av inseminationsbarnen – pojkarna – deras manliga förebild. Här brukar manliga vänner och släktingar åberopas som substitut av kvinnor som pläderar för assisterad befruktning. Men ingenting kan ersätta en far. Bit i det sura äpplet, alla feminister.

Den svenska föräldraförsäkringen utgår från en illusion om föräldrars utbytbarhet, och de så kallade pappamånaderna, införda 1995, 2002 och 2016, har därför inte blivit den framgång för jämställdheten som Socialdemokraterna drömde om. Särskilt lågt intresse har den tredje pappamånaden väckt. Föräldrar är nämligen oftast kloka nog att göra de val som passar den egna familjen bäst.

Människan klåfingrar obekymrat på existensens grundvillkor. Vem gav oss lov till det? Har vi blivit så självsvåldiga, så besatta av teknikens framsteg att vi har anser oss ha rätt att upphäva det som från början gjorde att vi finns till som människor?