fredag, 5 juni, 2020
fredag, juni 5, 2020

En ny plattform för oppositionen

0

I ett medielandskap dominerat av staten samt några få privata aktörer är behovet av utmanande medier skriande. Häri ligger också förklaringen till så kallad “alternativmedias” framväxt och professionalisering på senare år. Det blåser idag upp till mediekrig i Sverige mellan etablissemangets medier och de nya, “alternativa” och utmanande medierna. Exakt24 kan ses som en truppförstärkning på den senare sidan.

Exakt24 drivs av personer med bakgrund inom de nya medierna. Med Exakt24 vill vi bidra med analys, diskussion, stort fokus på rörlig media och en plattform öppen för oberoende och kritiskt tänkande skribenter, reportrar och debattörer. Sajten drivs gemensamt av dess medarbetare och skribenter och vi delar på intäkterna från de läsare som vill stötta vår verksamhet.

Chefredaktör för Exakt24 är Erik Almqvist, med en politisk bakgrund som presstalesman och senare ekonomiskpolitisk talesman för Sverigedemokraterna. På senare år har han även varit engagerade inom de så kallat alternativa medierna.

– Exakt24 blir nästa steg i alternativmedias evolution. Vi har inte kommit för att konkurrera med andra nya medier – vi är här för att tillsammans med andra uppstickare konkurrera ut etablissemangets megafoner, säger Erik Almqvist.

Ansvarig utgivare är Sanna Hill, även hon med bakgrund inom Sverigedemokraterna där hon bland annat har suttit i distriktsstyrelsen för ungdomsförbundet. Hon har även regelbundna uppdrag som valobservatör i bland annat Afrika. De senaste åren har Sanna varit med och byggt upp Nya Tider – Sveriges första nyhetstidning i modern tid som inte har en socialistisk eller liberal inriktning och som har beviljats presstöd. I dag är hon viceredaktör för tidningen.

– Min erfarenhet från Nya Tider är att det går att ta sig an etablissemangsmedia – även i deras eget format och med deras metoder. Genom Exakt24 kommer jag vara med och ta denna strategi till en ny nivå. Om tio år är det etablissemangets medier som betraktas som alternativa!, säger Sanna Hill.

En annan central medarbetare på redaktionen, samt programledare för Exakt24:s bokprogram Parnassen, är Markus Jonsson. Jonsson har tidigare varit pressekreterare åt det dåvarande finansborgarrådet Sten Nordin (M). Han har även varit ledarskribent på Östgöta Correspondenten och Barometern samt chefredaktör för såväl SD:s tidning Samtiden som Moderata Ungdomsförbundets tidning.

– Det är just min bakgrund inom ”etablissemanget” och mina insikter därifrån, som motiverar mig att vara med och bygga upp alternativ. Det är inte värdigt Sverige en politisk och medial regim där man värnar åsiktskorridorer och bevakar varandra, förtrycker oliktänkande och verkar för andra intressen än svenska folkets och det fria ordets, säger Markus Jonsson.

Vita amerikaner avrättas i tysthet

0
När polismannen Mohamed Noor avrättade Justine Ruszczyk ledde det inte till några demonstrationer. Och den enda rasism-debatten som följde var om Mohameds 12 års fängelse hade varit kortare om han var vit. Foto: Amerikansk polis / Privat

Varje år dödas cirka tusen amerikaner av polis och det vanligaste är att den dödade är av vit etnicitet. Knappt var tredje amerikansk polis tillhör en minoritetsgrupp, vilket närapå återspeglar befolkningen. Trots detta tycks det enbart vara i de fall där en svart person har dödats av en vit polis som den mediala uppmärksamheten blir stor. Det verkar nästan som att det per definition är rasism om en vit amerikan dödar en svart, trots att det omvända förhållandet är långt vanligare.

George Floyd dödades till synes genom uppenbart övervåld från polisen i Minneapolis. Men det finns ännu ingenting som tyder på att rasistiska motiv låg bakom. Dödandet skedde efter att Floyd, som misstänktes för sedelförfalskning, gjorde motstånd vid gripandet och vägrade sätta sig i polisbilen.

I samma stad dödades för tre år sedan Justine Ruszczyk av en svart polis. Till skillnad från Floyd var Justine inte misstänkt för brott – tvärtom var det hon själv som hade ringt polisen till platsen eftersom hon misstänkte att ett övergrepp begicks i hennes bostadsområde. Till skillnad från Floyd gjorde Justine heller inget motstånd mot polisen – hon hann inte mer än närma sig polisbilen innan Mohamed Noor inifrån bilen sköt henne till döds genom ett öppet fönster.

Justine hann inte mer än närma sig polisbilen innan Mohamed Noor inifrån bilen sköt henne till döds genom ett öppet fönster


Mohamed Noor hade strax innan hyllats i media som stadens första somaliska polis. Men när han mördade Justine så ledde det inte till några internationella nyheter, demonstrationer eller kravaller. Och den enda rasism-debatt som uppstod efter mordet var om Mohameds 12 år i fängelse inte skulle ha varit kortare om han hade varit vit. Stadens somaliska förening gick öppet ut och krävde att Mohamed Noor skulle frias och att domen mot honom var “rasistisk”. Och under nuvarande kravaller skanderar afroamerikaner krav på att Noor ska friges.

Mordet på Justine förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som det på Floyd. Men det får hon inte på grund av den rasistiska och anti-vita agenda som de amerikanska och västerländska eliterna driver.

Folkhälsomyndigheten ägnar sig åt propaganda om coronaviruset

0
I ett läge av osäkerhet och oro över den nya virusepidemin så ägnar sig Folkhälsomyndigheten mer åt propaganda än sakupplysning och information. Foto: Holger.Ellgaard

Av de som smittas av coronaviruset och sedan lämnar sjukdomen är det just nu cirka 70 procent som gör det genom att tillfriskna, och 30 procent genom att dö. Andelen som dör sjunker sakta, men avståndet ner till officiella ”2-3% dödlighet” är långt. Denna faktaomständighet avfärdas av Folkhälsomyndigheten och när avdelningschefen Anders Tegnell i tisdags fick en fråga i Aftonbladet om hur många smittade som har blivit friska svarade han:

– Säkert tusentals. Det figurerar en konstig siffra över hur många som har friskförklarats, som är felöversatt från kinesiska. Det finns ingen grund för att det bara är så få som har blivit friska, utan det är långt fler än så, svarade han.

Folkhälsomyndigheten menar alltså att WHO, som Kina är en del av, dag efter dag, vecka efter vecka, publicerar ”felöversatta” siffror om hur många som tillfrisknar från coronaviruset. Och detta mitt under ett epidemiskt utbrott och den hysteri som detta har skapat. Jag slängde mig snabbt på telefonen till Folkhälsomyndigheten för att fråga om vad detta påstående bygger på och hur ”felöversättningen” har gått till. Men varken receptionisten eller presskontakten kunde svara på frågan och de kunde heller inte koppla eller hänvisa mig till någon som kunde. Istället ombads jag att skicka in frågan via epost. Sagt och gjort.

Två dygn senare har jag fortfarande inte fått något svar från Folkhälsomyndigheten. Istället har nya frågor till myndigheten uppkommit sedan dess chef på avdelningen för mikrobiologi, Karin Tegmark-Wisel, under vid lunchtid under torsdagen nu har lanserat ytterligare två teorier om varför den officiella siffran över antal tillfrisknade skulle vara underskattat:

– Sannolikt finns tusentals som blivit friska. Detta kan bero på att kriterier för friskskrivning saknas. Vi har bett WHO att förtydliga detta. En annan förklaring kan vara att fokus är på de sjuka och inte de friska, varför denna rapportering prioriteras ner. 

Folkhälsomyndigheten har nu uttryckt ett påstående och två teorier om varför den ”egentliga” siffran över antal tillfrisknade i coronavirus skulle vara långt högre än officiell data. Något som föranledde ännu ett e-postmeddelande till myndigheten.

Givetvis kan det vara så att Folkhälsomyndighetens gissningar är mer eller mindre välgrundade i till exempel mönster från tidigare epidemier med närbesläktade virus. Men det vore i sådana fall på sin plats att man just så också motiverar sina teorier. Istället framstår det nu mer som att myndigheten ägnar sig åt propaganda snarare än upplysning och sakinformation. Inte särskilt betryggande mitt i en epidemi med ett nytt virus som för bara några dagar sedan nådde Sverige.

Medan institutioner i övriga Europa tenderar att bedöma verkligheten som mer allvarlig än vad den kinesiska regimens officiella siffror gör gällande så sticker alltså svenska staten ut med uppfattningen att siffrorna från Kamrat Kina ”felöversätts” och att verkligheten istället skulle vara mindre dramatisk. Folkhälsomyndigheten har återkommande fått utstå kritik med anledning av hur man har hanterat coronaviruset och ofta tycks värdera lugnande ”signalvärden” högre än smittskydd.

Staffanstorpsfilmen för ärlig för etablissemanget

0
Det kriminella ungdomsgänget är i Malmö är förvisso vitt, men det är inte tillräckligt propagandistiskt för att uppväga att även den svenska medelklassfamiljen är det. Foto: Staffanstorps reklamvideo

”Det här är det vidrigaste tilltaget jag sett på länge” skriver Reinfeldts före detta talskrivare Moa Berglöf, känd för ”öppna era hjärtan-talet”, om den omtalade reklamfilmen för Staffanstorp – en moderatstyrd kommun som Bergglöf här om dagen dessutom benämnde som ”blåbrun”, rapporterar Fria Tider. ”Äkta heimatkunst…blond und boden”, twittrar Dagens Nyheters politiska redaktör Per Svensson.

Filmen handlar om en svensk barnfamilj som lämnar otrygghetens Malmö för det gemytliga och vänliga lilla Staffanstorp. En berättelse som i allra högsta grad återspeglar verkligheten. Redan 2003 rapporterade SR att barnfamiljer lämnade den mångkulturella staden.

– De som lämnar Malmö är framför allt barnfamiljer, sa Kenneth Hvarvenius, statistiker på stadskontoret Malmö stad.

– Barnfamiljerna som lämnar Malmö har tidigare år sökt sig till kranskommunerna men nytt är att det har blivit vanligare att de flyttar längre ut till andra skånska kommuner.

Barnfamiljerna följdes snart av andra invånare och 2015 skedde ett trendbrott då Malmö fick ett utflyttningsnetto mot närliggande kommuner – en trend som sedan har hållit i sig, vilket Fria Tider skrev om 2017.

– Vi har ett negativt flyttnetto mot närliggande kommuner. Det är många barnfamiljer som väljer att flytta, sa Peter Karpestam, samhällsstrateg på Malmö stad, till Sydsvenskan.

Och senast för ett par veckor sedan så gjorde DN ett reportage om en svensk barnfamilj som nu lämnar Malmö på grund av otryggheten, för just Staffanstorp.

Så varför har vänsterliberala opinionsbildare problem med Staffanstorps nya reklamfilm? Jo, därför att den är för ärlig. Barnfamiljen som i filmen lämnar Malmö är rakt igenom vit – något alltmer sällsynt i dagens Reklamsverige. I filmen blir de dessutom antastade av ett ”ungdomsgäng” i Malmö – även det för nära verkligheten för att vara acceptabelt för Sveriges politiska etablissemang.

Faktum är att den enda del i vilken man kan anklaga filmen för att vara följugen, är att det kriminella ungdomsgänget uteslutande består av killar med typsikt nordiskt utseende. Detta återspeglar givetvis inte alls verklighetens Malmö, men sannolikt har filmmakarna gjort övervägningen att detta är ett mått av censur som krävs för att man inte ska straffa ut sig helt i dagens svenska debattklimat. Uppenbarligen underskattade man det svenska etablissemanget.

Faktum är att den enda del i vilken man kan anklaga filmen för att vara följugen, är att det kriminella ungdomsgänget uteslutande består av killar med typsikt nordiskt utseende

Så när liberala krafter nu upprör sig över Staffanstorps ”blond und boden”-film så är det inte för att filmen är propagandistisk – utan för att den inte är tillräckligt propagandistisk. Man gjorde rätt som lät svenska pojkar utgöra Malmös kriminella ungdomsgäng i filmen, men man skulle även ha censurerat medelklassens barnfamilj som lämnar staden för en trygg kranskommun.

Än en gång bevisar Sveriges vänsterliberala ”journalister” att de mer bör betraktas som politiska aktivister. Med en totalitär agenda där man gör processen kort med den som yppar kritik mot ”partilinjen”.

Därför tonar SD ned konservatismen

0

Hjälp oss tvinga staten slå nästa spik i etablissemangsmedias kista!

0
Foto: Exakt24

Snart fyra månader efter att Exakt24 slog upp portarna så har vårt material setts tre miljoner gånger. Vi har över tio tusen följare i sociala medier och har referats till och fått vårt material visat i etablerad media, bland annat när SVT sände en del av vårt inslag från Östermalmbomben. Det tar tid att bygga upp en ny media, men så här långt har det ändå gott över förväntan när det kommer till vår förmåga att nå ut i och påverka den allmänna debatten.

Det som dock inte har utvecklats lika starkt är det ekonomiska stödet som för vår verksamhet och vår framtida expansion möjligt. Vi hade hoppats kunna publicera allt material helt fritt och att tillräckligt många läsare skulle föredra denna modell och därmed välja att prenumerera för att vi ska kunna fortsätta på så vis. Realiteten är dock en annan och vi har vänt och vridit på hur vi ska lösa situationen.

Att lägga material bakom en betalvägg tar verkligen emot – hela syftet med vår verksamhet är ju att göra skillnad i Mediasverige och därigenom påverka hela den allmänna debatten, vilket i sin tur får konsekvenser ända upp i Rosenbad. Vi kan ju se hur en tidigare jätte som DN idag får marginell spridning på sitt material, och därmed inflytande, på grund av den betalvägg de lägger sina artiklar bakom.

Men vi har en lösning på denna ekvation! Idag lanserar vi Exakt24 Insikt, ett fördjupande magasin integrerat i Exakt24. Och vi gör det samtidigt som vi förbereder för att kunna söka och erhålla presstöd. För varje krona du från och med nu lägger på en prenumeration på Exakt24 insikt så kan du räkna med att staten kommer tvingas skjuta till flera kronor och på så vis får vi flerdubbel ersättning för det material vi låser. En ersättning som stärker hela vår verksamhet och kommer möjliggöra att vi senare i år kan erbjuda mer öppet material än vad som hittills har varit möjligt!

Idag kan du göra en större insats än någonsin för alternativmedia på nätet. Hjälp oss tvinga staten att betala nästa spik i kistan på etablissemangets medier! Teckna en prenumeration nu och var med när vi bygger en oppositionell nättidning med presstöd!

Riskbeteende och skuld inte samma sak

0
Foto: Public Domain

Under fredagen greps Ahmed, 22, på sannolika skäl misstänkt för mord på sin 17-åriga flickvän Wilma Andersson i Uddevalla. Vi vet ännu inte säkert vad som har hänt Wilma och vem eller vilka som är gärningsmän men nyheten har gett nytt bränsle till den ständigt återkommande debatten om riskbeteenden hos brottsoffer och huruvida detta är ett skuldbeläggande ämne att ens röra vid.

Egentligen orättvist så eftersom det i nuläget inte finns något som styrker uppfattningen att Wilma skulle ha utsatt sig för onödiga risker genom att inleda ett förhållande med den drygt fem år äldre invandraren från Irak. Inget som har framkommit tyder på att Ahmed är någon ”värsting”, ”muslimsk fundamentalist” eller ens dåligt integrerad. Däremot förekommer det uppgifter om att han ska ha varit ”extremt svartsjuk”, men om detta stämmer och huruvida det i sådana fall enkom handlar om personlighetsdrag – eller om det även finns kulturella aspekter bakom – kan vi ännu bara spekulera i.

Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att när jag genom åren har läst förundersökningar och domar i grova vålds- och sexualbrottsmål så är det beklämmande ofta som det framkommer att offren – i regel unga svenska tjejer – har utsatt sig för mycket stora risker. Detta för inte på något sätt över skuld från gärningsmän till offer – men det är för den skull inte en oviktig aspekt att uppmärksamma och prata om.

ofta har offren – i regel unga svenska tjejer – utsatt sig för mycket stora risker

Tyvärr kör denna diskussion nästan alltid fast och det bildas två läger som gräver ned sig i varsin djup skyttegrav. På ena sidan har vi de okänsliga och kategoriska, med kommentarer i stil med ”Hur kunde hon ha ihop det med en ’sådan’?!” eller ”Vilken svensk tjej åker nattbuss i ett sådant område?!”. På andra sidan har vi de överkänsliga och lättkränkta som anser att varje försök att över huvud taget diskutera riskbeteenden per automatik är ett skuldbeläggande av offren.

Som så ofta i dagens svenska samhällsdebatt så är polariseringen stor och bristen på nyanser, konstruktivt utvärderande, lärdomstagande och informationsöverförande påtaglig. Det finns framförallt två sätt att minska grova överfallsbrott. Det ena är så klart att minska antalet gärningsmän på våra gator, vilket kan åstadkommas genom längre straff, mer polisiära resurser, minskad invandring och ökat antal utvisningar.

Men så länge som Sverige har våldsbrottsstatistik som ett sämre u-land så bör även hederliga medborgare förhålla sig till detta faktum. Det är inte säkert för en svensk tonåring att knata igenom ett av landets getton/utanförskapsområden. Det är klokt att vara försiktig med vem man ger sig i lag med och vissa attribut bör väcka varningsklockar. Det kan till exempel handla om unga killar som umgås i gäng, har en aggressiv attityd, ägnar sig åt bruk eller handel med knark eller vapen, har bakgrund i Afrika eller Mellanöstern och bor eller rör sig i getton.

så länge som Sverige har våldsbrottsstatistik som ett sämre u-land så bör även hederliga medborgare förhålla sig till detta faktum

Det betyder inte att det inte finns pålitliga och goda människor som bär ett eller fler av dessa attribut – men räkna inte blint med det. För många är detta kanske självklarheter, men utifrån de omständigheter som allt för ofta framkommer i aktuella våldsbrottsfall så är naiviteten fortfarande utbredd i Sverige. Detta är så klart inte brottsoffrens fel, utan snarare ”samhällets” i en vidare bemärkelse.

Skulden för brottsoffers och andra medborgares naivitet vilar främst på de makthavare inom media och politik som direkt efter att Ahmed hade blivit gripen publicerade ett hyllningsreportage till den misstänkte mördaren. De makthavare som nu säger att Malmö är ”tryggare än någonsin” och att de bombdåd som förekommer i staden kan vara utförda av sverigedemokrater. Skulden ligger på de makthavare som lyfter fram tungt kriminella i TV på bästa sändningstid och på vår statsminister som leende poserar med en illegal invandrare dömd för sexbrott mot en 14-årig konfirmationsflicka.

Så tala för all del om brottsoffers riskbeteenden. Men gör det med lite finkänsla och ha framförallt skuldbilden klar för dig. För gärningsmannen är alltid ansvarig för sin handling. Och brottsoffers naivitet bör framförallt våra makthavare skuldbeläggas för. Låt dem höra det.

20-talet: Ett sekel av socialdemokratisk status quo bryts

0
10-talet var invandringens decennium – 20-talet kan bli återvandringens. Foto: DreamPixer

2010-talet har utgjort slutet av en vänsterliberal cykel som inleddes för ett halvt sekel sedan. De nuvarande migrations-, välfärds- och trygghetskriserna är konsekvenser av ett samhällsbygge grundat i vänsterliberala drömmar. Decennier av målmedvetet arbete inom media, utbildningsväsende, politik och civilsamhälle har lett oss hit. Men nu har detta projekt nått vägs ände – vänsterns privilegium att få tolka verkligheten har nyligen peakat efter åratal av allt mer uppenbart förfall.

Att så är fallet har märkts tydligt de senaste 2-3 åren. Det är nu de konservativa och vetenskapsbaserade perspektiven som vinner mark. I migrationsfrågan började svängningen komma redan 2016, i trygghetsfrågorna och kriminalpolitiken 2018 och i klimat- och energifrågorna kan vi nu se att det vetenskapsbaserade perspektivet äntligen börjar ta plats – efter en vänsterliberal slutoffensiv genom den känsloladdade Greta-rörelsen.

När vänstern nu börjar bli trängd på allvar kan vi vänta oss att aktörer och agendor som fram tills nu ofta dolts bakom fasader och förskönande paroller, kommer att kläs av. När Sverige under 2020-talet får sin första riktiga högerregering i modern tid kan vi också vänta oss ett mer aggressivt motstånd från vänstern och en ökad polarisering.

20-talet kommer i framtiden att ihågkommas genom en våldsam maktkamp och uppgörelse mellan å ena sidan globalister och den liberala vänstern, och å andra sidan nationalister, konservativa och i viss mån även den traditionella vänster som länge har fått stå tillbaka för liberalvänstern. Ett tydligt exempel på det sistnämnda är det nya, socialistiska utbrytarpartiet från Kommunistiska partiet. Även gårdagens utspel av den före detta S-ministern Aida Hadzialic som vill att svenska Socialdemokraterna går samma väg som sitt danska systerparti (som i invandringsfrågan har gått längre till höger än Sverigedemokraterna).

I praktiken kommer 20-talets stora politiska strid framförallt stå om demografin: Vilka ska bo i vårt samhälle? Vilkas värderingar, traditioner och kultur ska lyftas? Vilka ska gynnas av vår sociala och ekonomiska politik? Under vänstern samhällsbygge har svaret genomgående varit ”invandraren” och ”den sexuella minoriteten”. Efter det politiska paradigmskifte vi nu är på väg in i kommer det istället vara ”majoritetsbefolkningen”, ”den breda medelklassen” och ”familjen”.

Det politiskt mest perfekta samhälle är ett där medelklassen har kontrollen och utnumrerar båda de andra klasserna. – Aristoteles

Med det nya samhällsbygget kommer även en ny ordning i välfärdsstaten behöva etableras. Den gamla modellen är just nu på väg att kollapsa helt, trots skattehöjningar. Och det kommer bli svårt att återskapa den gamla modellen i ett nytt Europa där andra länder redan kan konkurrera med både lägre skattetryck, bättre skola och bättre tillgänglighet i välfärden.

När vänstern inledde sitt samhällsprojekt omkring 1970 så hade Sverige bland de högsta lönerna i världen, vilket gjorde att vi kunde beskatta medborgarna hårt och ändå erbjuda konkurrenskraftiga nettolöner. Där är vi inte längre. I takt med att lönegapet mot omvärlden minskar är Sverige ett land som allt mindre ter sig attraktivt för den med högre utbildning och kompetens. En kommande svensk högerregering kommer behöva bygga en samhällsmodell som istället är oattraktiv för den som har lite eller inget att tillföra, för att gynna den som vill och kan bidra.

10-talet var invandringens decennium – 20-talet kan bli återvandringens
Ombygget av välfärdsstaten är också nyckeln till den humana och fungerande återvandring som är helt nödvändig. Om Sverige inte längre framstår som ett smörgåsbord av bidrag, ”gratis” välfärd och statligt subventionerade jobb så försvinner den dragningskraft som har legat bakom en stor del av de senaste decenniernas välfärdsinvandring. Och om denna förändring kombineras med generösa återvandringsbidrag så kanske en återvandring i storleksordning uppåt en halv miljon inte är helt orealistisk.

En stor återvandring skulle också frigöra fler bostäder än vi behöver, vilket i sin tur möjliggör den definitiva uppgörelsen med 68-vänsterns magnum opus: Miljonprogrammet. En omfattande återvandring kombinerat med en konservativ kulturpolitik bör möjliggöra ett program för rivning av Sveriges miljonprogramsområden – kanske med undantag för några få avskräckande exempel som kan lämnas för eftervärlden att beskåda.

Förändring kommer inte om vi väntar på någon annan person eller tid. Vi är de vi har väntat på. Vi är förändringen vi söker. – Barack Obama

Om det konservativa blocket lyckas gripa regeringsmakten om tre år, efter nästa riksdagsval, så lär de få ett optimalt utgångsläge att ta över styret av Sverige. När allting är så vanskött som det rimligen kan bli, när ekonomin är i botten och välfärden krisar – då är det också som lättast att åstadkomma förbättring. Tar man tillfället i akt och vågar sig på så omfattande reformer som ett sådant momentum möjliggör – då har man också potential att bli den nya normen i svensk politik och bli omvalda både en och två gånger.

Det ligger i korten att 2020-talet blir det decennium då ett sekel av socialdemokratisk status quo ersätts med något nytt. Och det ligger ett tungt ansvar på Jimmie, Ulf och Ebba att bygga en solid och långsiktig grund för detta nya.

Fruntimmerslandet

0
"Rättvisekrigare" är en produkt av fruntimmerssamhället.

Här på andra sidan jordklotet börjar jag dagen med en kopp kaffe och en croissant, går in på SVT Play, lutar mig tillbaka i arbetsstolen, lägger upp fötterna på pianopallen och ser på gårdagens Rapport. Man skulle kunna tro att jag, eftersom jag inte befinner mig i Sverige, istället valde ett asiatiskt nyhetsprogram eller något internationellt engelskspråkigt, men så fungerar det inte. Snarare är det tvärtom, jag blir väl inte mer svensk men väl mer aktivt svensk när jag befinner mig här.

Jag vill också tro att avståndet skärper min blick, inte bara för hur illa landet regeras, utan också för hur medierna väljer att framföra sina budskap. För tidningarna (jag läser SvD och skummar DN) syns snedfördelningen mellan könen mera på kultur- än på ledarsidorna och i debattartiklarna. Kulturjournalister är de mest vänstervridna av alla kategorier journalister. 82 procent av dem sympatiserar enligt SOM-undersökningarna med S, V och MP.

Snedfördelningen gäller i synnerhet för SVT:s Rapport, där kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet.

Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem. Det gör det naturligtvis motiverat att ställa frågan om vad samhällsdebatten, och kanske framför allt forskningen, förlorar när kvinnorna övertar männens jobb?

För att gå riktigt grundligt tillväga börjar jag med frågan vilket syfte tänkandet har. Inte bara kvinnligt utan allt tänkande. Svaret är att vi tänker för att hitta ett svar, så att vi inte ska behöva tänka mer. Vi tänker för att slippa tänka. Att tänka är liktydigt med att problematisera och inne i skallen pröva olika alternativa svar, istället för att ge något av de kollektiva svar som redan etablerats.

När jag exempelvis kör ut min bil i den thailändska trafiken, så måste jag göra ett val: vilken sida ska jag köra på? Men det är ett val som det redan finns ett svar på: här kör man på vänster sida. Jag behöver således inte tänka för att göra ”rätt”, jag bara gör det. Allting vi gör i vår vardag kan beskrivas som val, men över 90 procent av våra handlingar är i praktiken inga val, därför att vi vet vad vi ska göra. Vi tänker inte aktivt, vi söker inte efter ett svar som, innan vi tänker till, är obekant. Att tänka i ordets egentliga mening är något som vi tar till, som vi tvingas till när vi inte vet svaret, alternativt inte gillar det svar som redan finns. Det gör tänkandet till en både ansträngande och riskabel aktivitet. Jag kände en gång en professor som sa att det gör ont att tänka. Det lät konstigt därför att det kom från en man som hade tänkandet som yrke, men jag tror att han visste precis vad han talade om. Det var nämligen något som han hade tänkt över.

Ansträngande ok, men varför är tänkande riskabelt?

Därför att det finns risk för att man kommer fram till ett problematiskt svar, ett svar som både kan ställa till oreda och som man inte själv gillar. Så har det varit för min del med tankar kring kvinnodominansen, både i medieflödet och vid universiteten. Jag gillar egentligen inte mina egna slutsatser, men inte bara det – när jag offentliggör dem så vet jag att de inte heller faller i god jord. Jag lägger ett vapen i mina motståndares händer. De kan mycket enkelt avfärda mig som misogyn/gynefob.

Tänkandet, för att det ska förtjäna att kallas för tänkande, måste också hålla känslorna stången. Att handla i enlighet med det man känner är inte detsamma som att hålla tillbaka sina känslor och på så sätt ”rena” tänkandet. Det går emellertid ingen absolut rågång mellan att tänka och känna. Allt tänkande filtreras genom våra känslor. Här finns en tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt. Det kvinnliga ”filtret” är mycket tätare och lättare aktiverat än det manliga filtret, det vill säga kvinnors känslor för hur svaret på ett problem ska konstrueras är mycket starkare än mäns.

Det kvinnliga tänkandet är också mer socialt inriktat än mäns tänkande, vilket har med en av kvinnornas huvuduppgifter att göra, att fostra barnen. Denna skillnad fångas för övrigt också i schablonen över hur män respektive kvinnor ser på potentiella partners. Män attraheras av kvinnor som de är och hoppas att de inte ska förändras (åldras, bli sura etc.), medan kvinnor mera ser män som projekt att forma så att de blir sådana som de vill ha dem. Detta med att forma gäller också för den politiska vänstern, som vill skapa ”den nya människan”. Konsekvensen märker vi i svenska media, som är starkt inriktade på att fostra medborgarna. Personligen finner jag detta mycket störande. Jag vill inte bli fostrad när jag tittar på teve eller läser en tidning. Jag vill ha ocensurerad och saklig information från medierna.

Nå, detta var en liten utvikning. Om vi håller fast vid att kvinnor lättare blir upprörda än män gör det att det blir svårare för dem att delta i diskussioner där det logiska och rationella förnuftet ska sitta i högsätet – exempelvis vid doktorsdisputationer. Kvinnor är också mer konforma än män, alltså mindre benägna att tänka i ordets egentliga mening. De har svårare än män för att revoltera mot etablerad kunskap, de är inte lika lockade att söka nya svar på frågor där det redan finns etablerade svar.

Konsekvensen av kvinnodominansen inom avancerad forskning är att ”det geniala” hålls tillbaka. Män med hög IQ tenderar mer än kvinnor med hög IQ att vara besvärliga personer. De är inte lika sociala, inte lika empatiska och lättstyrda, utan mer kallsinnigt logiska/rationella. De är heller inte lika intresserade av att följa ett byråkratiskt regelsystem (universitet är starka byråkratier). Det betyder att män vanligen bättre än kvinnor klarar att leva med den oreda som genuint tänkande ofta ställer till med.

Det bör dock tilläggas att om genierna fick dominera så skulle universiteten inte fungera. Även om deras forskning är kvintessensen av den verksamhet som där bedrivs, bör majoriteten av lärare och administratörer inte bestå av geniala tänkare utan av lugna samarbetsvilliga, resonabla människor som med hjälp av sitt sunda förnuft ägnar sig åt att få verksamheten att fungera dag från dag.

På universiteten syns det kvinnliga tänkandets begränsningar i det som är forskningens kärnuppgift, det känslobefriade sanningssökandet, det som kanske inte mer än tre procent av befolkningen är intresserade av att ägna sig åt (jag har sett en sådan uppgift någonstans). Ännu mer än bland personalen syns det bland studenterna. Det är ”fint” med en universitetsutbildning, men bara en bråkdel av studenterna är intresserade av att tänka, på det sätt som jag skissar på ovan. En majoritet är där för att skaffa sig ett yrke, inte för att forska, och väldigt många är varken där för vare sig det ena eller andra, utan bara för att deras föräldrar betalar och studentlivet är bättre än många trista jobb. Följande beskrivning hittar jag på nätet. Visst är den provocerande, men observera, den är empirisk:

”Med kvinnor överallt så babblas och skvallras det. De talar om för dig vad de gjort i dag och var deras döttrar gjort igår och vad deras vänner gjorde förra veckan och vad någon de hört om gjorde förra månaden och blir helt ställda om någon kille tar upp en avgränsad fråga eller börjar ”argumentera”. Jag håller med Kingsley Amis när han påstår att kvinnor inte menar det som de säger, de använder inte språket diskursivt utan för att uttrycka sina personligheter. Allt som de inte håller med om ser de som provokativ opposition, ja det gör de, till och med de smartaste bland dem, och där tar sökandet efter sanning slut, vilket ju var hela idén med att ägna sig åt universitetsstudier”.

När sedan denna studentkader politiseras feministiskt, då händer det som nog de flesta av läsarna av den här bloggen känner till: universiteten blir drivbänkar för social justice warriors, det vill säga studenter som känner starkt och kämpar för mänskliga rättigheter, feminism, postmodernism, mångkultur, kulturrelativism etc. – kort sagt en hel rad perspektiv och aktiviteter som inte hör hemma i den utbildnings- och forskningsmiljö som ett universitet är tänkt att utgöra. Lärarna får tänka sig för, så att inte hyperkänsliga studenter känner sig provocerade eller skändade. För egen del minns jag vad som hände, inklusive en allvarlig skriftlig varning från rektor, när jag i en postdoktoral diskussion på Södertörns högskola råkade kalla pridefestivalen för en freakshow. Jag avsåg inte att säga något provocerande, det var ett deskriptivt konstaterande, lite i förbigående. Två kvinnliga studenter blev mycket illa berörda och anmälde mig.

Nu kommer en riktigt besvärlig tanke: Hur ska man göra för att befria universiteten från dessa inte bara olämpliga utan direkt skadliga studenter? Svaret är att man ställer vissa krav, något som ju redan sker i dag. Men jag tänker mig dem uppställda efter andra kriterier. Ett gäng väldigt kompetenta forskare ställer samman ett prov som sorterar bort dem som bör syssla med något annat än att utbilda sig till forskare.

Det skulle nog fungera bra ända fram till den dag då någon rättänkande journalist upptäckte att kvar blev en majoritet av europeiska/asiatiska/judiska män. Inte alls lika många kvinnor, inte alls lika många bögar och transpersoner, inte alls lika många afrikaner/sydamerikaner/inuiter och diverse andra minoritetsmedlemmar. Förmodligen skulle också muslimerna och politiska aktivister både till höger och vänster vara starkt underrepresenterade. Det skulle med andra ord bli kolossalt orättvist!

Tänk er nu att samma kriterier skulle gälla i journalistutbildningen. Eftersom jag är hjärtligt trött på den kvinnoempatiska styrningen av medierna skulle jag applådera en journalisthögskola som utexaminerade journalister, drillade i tänkandets svåra konst. En vän till mig, före detta DN-journalist, skriver i ett privat mail:

”När jag gick Journalisthögskolan i slutet av 1960-talet var alla i klassen utom två stalinister. Jag var den ena. Den andre en operaintresserad bög som senare blev chef för Konserthuset.”

Kraven gäller givetvis också för rättssystemet och Myndighetssverige. I likhet med universiteten så handlar det för deras del om ett återvändande, om att befria sig från den politisering som alltsedan millennieskiftet tagit fart och så gott som enbart kan beskrivas som skadlig.

Givetvis gäller det också för vår skrämmande inkompetenta feministiska politiska elit, men jag avstår för tillfället från att lägga ut texten. Tanken på en ”avpolitiserad politik” är lockande, men här finns många fällor.

När det gäller affärslivet verkar immunförsvaret vara bättre uppbyggt. Lönsamhet förutsätter logiskt-rationellt tänkande, vilket inte hindrar smarta affärsmän att tjäna pengar på feminism och annan besläktad aktivism. Jag skrattade när jag läste följande utannonsering:

”’Women in business’ would like to reject the notion that more females in higher education is a negative. We are selling “Female Genius” Sweatshirts in support of “Women in Academia”, and as a fundraiser for “Girls Inc. of Monroe County”, an organization that inspires young girls to be strong, smart, and bold. Sweatshirts will be under $30, and we want to wear these around campus to use OUR first amendment right to protest the beliefs of a tenured professor. Show your support by getting a sweatshirt or sharing our post to get the word out!”

Den nationella vänstern en övergångsfas

0
Flera profiler och många medlemmar har lämnat Vänsterpartiet och Kommunistiska partiet på senare tid, för att röra sig i en mer nationalistisk riktning. Frågan är hur mycket av socialismen som blir när deras resa är över. Foton: Facebook

Under det senaste året har vi sett en rörelse inom vänstern bort från identitetspolitiken och mot en mer realpolitiskt vänsterpolitik, där den traditionella arbetarklassen och dess intressen uppvärderas. Utifrån dagens samhällsutmaningar och dess orsaker så har kopplingen till migration och demografi av naturliga skäl blivit central. “Rent objektivt så påverkar migrationen det mesta; arbetsmarknaden, bostadssituationen, kommunernas ekonomi, jämställdheten – you name it! Och det är främst knegare och vanligt folk som drabbas av brottsligheten. Så att detta är arbetarfrågor är det inget snack om, enligt mig.”, sa tidningen Proletärens nya chefredaktör Robert Wettersten i en intervju i oktober.

Och i december valde den kommunistiska profilen Joe Nilsson att lämna Kommunistiska Partiet för att starta nätverket/partiet Framåt Sverige!. ”En passiviserad och förlamad arbetarklass kan etablissemanget hantera precis som de vill. En välorganiserad och stridbar arbetarklass formar sitt samhälle för flertalets bästa. Behövs då en vänster? Nja det behövs en arbetarrörelse som tar avstånd ifrån existerade vänstern och inte bara tar strid med den – utan avslöjar den.”, förklarar Nilsson i en debatt mot AfS-profilen Jeff Ahl.

Bara dagar efter att Nilsson lämnade Kommunistiska Partiet så gjorde kollegan och partitoppen Nils Littorin i Malmö detsamma. ”I över tjugo år har jag tillhört Sveriges illrödaste sekt, de senaste åren dess högsta ledning. Men nu lämnar jag. Vi som reste avgörande frågor likt ’vad gör vänstern för fel när arbetare röstar på SD’ behandlades som kättare, avfällingar från den rätta läran”, skriver han i en debattartikel i Expressen, och fortsätter:

”Hammaren och skäran, Lenincitaten och de slitna banderollerna med 70-talets paroller har hängt med sedan partiets grundande, vilket ger ett otidsenligt och främmande intryck. Samtidigt har partiet traskat efter i vänsterns identitetspolitiska ökenvandring. Det har varit feminism, HBTQ, antirasism och en ultraliberal invandringspolitik. När Greta Thunberg i tidskriften Proletären hyllas som vår tids profet och LO-facken bespottas för att inte hörsamma hennes ’klimatstrejk’ är steget till Kyrkans Tidning inte långt.

Den socialistiska pionjären August Palms bevingade ord hänger på väggen vid varje kongress: ’Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk’. Hur falskt klingar det inte när medelklassens frågor och tolkningsföreträde har infiltrerat även detta parti. […] Marx sade att revolutionen blir möjlig först när den härskande klassen inte längre kan och den förtryckta klassen inte längre vill leva på det gamla sättet. För en vänster som varken kan eller vill gå i spetsen för förändringen återstår bara en sista demonstration, fyra och fyra i täta led, bort till museet för att låta sig stoppas upp.”

Nils Littorin är nu partiledare för lokalpartiet Malmölistan, och gör därmed sällskap med Markus Allard, tidigare ordförande i Ung Vänster i Örebro. Allard lämnade Vänsterpartiet 2013, tog med sig en rad medlemmar och startade 2014 Örebropartiet – ett vänsterpopulistiskt lokalparti som fick två mandat i valet 2018. Örebropartiet har dock en bredare publik på nätet, med 15 tusen följare på Facebook och miljontals visningar av deras videoklipp från Örebros kommunfullmäktige, där partiets frontfigur Markus Allard går till hård attack mot det lokala, politiska etablissemanget.

Med sig fick Allard även Malcom Kyeyune, tidigare distriktsordförande i Ung Vänster i Uppsala län, som tillsammans med Allard sedan 2015 driver podden Markus och Malcolm. Dessutom ingår Kyeyune nu även i SD-ideologen Mattias Karlssons nya konservativa tankesmedja Oikos, trots att Kyeyune fortsatt beskriver sig som marxist.

Många vänstersinnade nationalister uttrycker stor förtjusning över den nyfunna vänskapen med den framväxande ”nationella vänstern”. Men den som hoppas på att fenomenet ska kunna leda till en vänstervridning av den ekonomiska politiken i Sverige hoppas nog på för mycket.

Socialismens historiska kontext
Under 1800-talet och fram till omkring förra sekelskiftet hade svenska kvinnor en genomsnittlig fertilitet på 4-5 barn, vilket gjorde att arbetskraften hela tiden fylldes på av ständigt större nya generationer. Samtidigt var anställningsformerna mycket svagt reglerade och utgick ifrån arbetsgivarens behov för stunden. Löntagare erbjöds arbete utifrån efterfrågan på verksamhetens varor och tjänster, vilket ofta innebar stora säsongsvariationer i arbetstid och därmed lön.

Det fanns alltså ständigt ett stort utbud på arbetskraft och för det nya ”proletariat” av industriarbetare som växte fram så var dessutom hantverket ofta lätt att lära sig, vilket gjorde att den anställde var enkel att byta ut.

Sammantaget hade arbetsgivarna ett stort ”övertag” på arbetsmarknaden och det var denna ”obalans” mellan löntagare och arbetsgivare som under förrförra seklet adresserades av socialt inriktade politiker både till höger och vänster. 1800-talets tydligaste exempel är kanske den tyske rikskanslern Otto von Bismarck, som skapade den moderna världens första välfärdsstat med sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring, invaliditetsförsäkring och ålderspension.

Men den stora obalans på arbetsmarknaden som fortsatt rådde i de flesta länder i Europa krattade manegen för den moderna socialismen, som kunde växa fram i slutet av 1800-talet genom den första och andra internationalen. Socialismens framfart kom därefter i hög grad att prägla det kommande seklet. Men försök till mer renlärig socialism på statlig nivå ledde till katastrof efter katastrof. Vad som däremot rönte större framgångar var den mer pragmatiska och kompromissvilliga socialdemokratin, vars socialpolitik idag är dominant i Europa – ironiskt nog på bekostnad av socialdemokratin som politisk rörelse som därmed har blivit redundant.

Nationell vänster en historisk parentes
För hundra år sedan, 1920, var skattetrycket i Sverige 9,7 procent – idag är det 44 procent. Och välfärdsstaten är idag omfamnad av samtliga riksdagspartier – ett projekt som allt mer tar sig konturerna av ett maskineri som transfererar ekonomiska resurser från svenskar till invandrare. Med denna utgångspunkt är attraktiviteten i ett nytt socialistiskt projekt inte uppenbar.

Marxismen kom ur en samtidskontext av ett stort och snabbt växande utbud på arbetskraft som skapade en maktbalans där arbetstagare ständigt stod i beroendeställning till arbetsgivare. Men idag är situationen en annan. De som har svårt att få jobb idag är praktiskt taget enbart de som antingen saknar den mest grundläggande kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden, eller som inte vill bosätta sig i en region där arbetstillfällen finns.

Följaktligen har också lönerna i klassiska arbetaryrken ökat. En sjuksköterska tjänar idag 37 000 kronor i månaden och en betongarbetare 33 000. Det fattiga proletariat som vänstern i sin linda kämpade för finns inte längre och det har ersatts av olika former av minoriteter, vars ”kamp” inte i första hand är av ekonomisk eller materiell karaktär, utan snarare är en kulturkamp där ”den svenske arbetaren” är ett hinder eller en motståndare mer ofta än en allierad.

Det är detta nya landskap inom vänstern som har skapat de sprickor vi nu ser konsekvenserna av, när idealister känner sig alienerade och lämnar den nya vänstern för att åter söka den traditionelle svenske arbetaren och dennes intressen. En resa som blir nationell i sin karaktär och som sannolikt kommer sluta med att inte vara vänster alls. Bara nationell.

Ett gigantiskt bedrägeri II: Skaffa barn med staten

0
Svenska kvinnor kan numera skaffa barn helt utan inblandning av män. Foto: Pickpik.

Den 1 april 2016 blev den svenske mannen onödig. Åtminstone som far. Från det datumet kan ensamstående kvinnor skaffa barn med staten, utan att blanda in en man. Staten övertar mannens roll som befruktare och tar dessutom det ekonomiska ansvaret för barnets försörjning.

I Sverige har vi säkra preventivmedel sedan mitten av 1960-talet och fri abort från 1975. Mot den bakgrunden ger lagändringen 2016 om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning i praktiken kvinnan hela makten över reproduktionen.

Men inte bara kvinnan. Pappa staten tar på sig den bortvalde faderns roll. Mannen/fadern behövs inte längre. Det är en totalt omvälvande samhällsförändring – som har debatterats förvånansvärt lite. Frågan hanteras som en fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor, inte utifrån barnets rätt till en far och en mor.

Jo, mannen behövs i en funktion, som spermadonator. Men han förblir i de flesta fall en anonym främling som aldrig får se sin avkomma – som heller aldrig får se honom – och han har varken juridiska rättigheter eller skyldigheter mot de barn han blir upphov till. Hans roll är begränsad till detta enda: några droppar sperma i ett provrör.

Barn som blir till genom assisterad befruktning berövas redan från tillkomstögonblicket den ena av sina föräldrar. Kvinnan blir enligt regeringens proposition och riksdagens beslut barnets enda rättsliga förälder. Faderns roll, i synnerhet hans ekonomiska ansvar för avkomman, övertas av den svenska staten med en riklig flora av bidrag, bland annat föräldrapenning, studiebidrag, A-kassa, sjukpenning, tillfällig föräldrapenning (tio dagars ersättning till en person som hjälper till den första tiden efter förlossningen), barnbidrag, flerbarnstillägg, bidragsförskott, bostadsbidrag och försörjningsstöd.

Ett politiskt/ideologiskt perspektiv
Den snedvridna eller uteblivna debatten beror på att en feministiskt hjärntvättad opinion ser förändringen enbart ur kvinnornas synpunkt. Som om det skulle vara en mänsklig rättighet för kvinnor att få barn även om barnet inte får någon far. Denna högröstade opinion har tilldelat sig själv tolkningsföreträde och bereds utrymme i alla media.

Feminismen är en av marxismens mest aggressiva och militanta grenar, och dess metoder och så kallade segrar granskas inte, eftersom den har infiltrerat både media, politiska församlingar och myndigheter. Den här texten är ett försök att från andra utgångspunkter än de gängse belysa ett av de områden som feministerna och den övriga vänstern med ideologisk krigföring har lagt under sig – fortplantningen.

Ett bredare och djupare perspektiv saknas i debatten. Lagändringen från 2016, framdriven av den feministiska S-MP-regeringen, är den perfekta pusselbiten i ett postmarxistiskt/globalistiskt styrt samhällssystem som vill slå sönder alla strukturer som skapar relationer och håller människor samman. Kärnfamiljen är den minsta och mest grundläggande strukturen som bär upp ett gott samhälle. Krossar man den går resten av upplösningen av sig själv.

Om man har som mål att förvandla människor till lätthanterliga, mobila enheter, utbytbara mot varandra och utan relationsband, är det en god idé att börja med att avskaffa kärnfamiljen. Resultatet passar som handen i handsken det multinationella kapitalets behov av lättrörlig arbetskraft över de nationsgränser som de vill avskaffa. Feministerna har inte förstått vilka som drar i trådarna, och att de i själva verket tjänstgör som globalisternas nyttiga idioter. Om man monterar ner familjen monterar man ner hela samhället, men den insikten finns inte.

Den 10 mars var det precis 100 år sedan den första socialdemokratiska regeringen tillträdde, en minoritetsregering med Hjalmar Branting som statsminister. Den satt visserligen bara i sju månader, men ledamöter som Rickard Sandler, Östen Undén och Per Albin Hansson skulle komma att ingå även i kommande socialdemokratiska regeringar, Per Albin Hansson som statsminister från 1932 ända till sin död 1946.

Familj och fortplantning är två av de områden där Socialdemokraterna ständigt har bedrivit och fortfarande bedriver social och existentiell experimentverkstad med politiska förtecken, alltifrån de massteriliseringar av 63 000 svenskar (varav cirka hälften med tvång) som pågick under mer än fyra decennier, 1934-1976, till beslutet om fri abort 1975 och avskaffandet av mannen/barnafadern 2016.

Ministern som firade faderlösa barn med tårta
Efter riksdagsbeslutet 2016 att ensamstående kvinnor får rätt till assisterad befruktning firade dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), ansvarig minister, och hennes förra arbetsgivare, feministlobbyn RFSU, alla blivande faderlösa barn med tårta. Jämställdhet för kvinnorna, men inte för männen. Och definitivt inte för barnen.

Det var också Socialdemokraterna som med ”jämställdhet” som mål och närmast totalitära metoder förändrade de ekonomiska grundförutsättningarna för familjernas liv och tvingade ut kvinnorna på arbetsmarknaden genom att avskaffa sambeskattningen 1971. Det skedde genom en process som jag nyligen beskrev ingående i krönikan ”Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

Under framförallt de dynamiska 1960- och 70-talen kom samhällsomvälvningarna slag i slag. Under bara en tioårsperiod, 1965-75, togs beslut och inträffade händelser som totalt förändrade förutsättningarna för reproduktionen.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister. Pillren hade med början 1956 testats på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico, av vilka många dog av försöken med extremt höga hormondoser.
1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1973 Den amerikanska författaren Erica Jong ger ut boken ”Rädd att flyga” och lanserar uttrycket ”det knapplösa knullet” om ett ansvarsbefriat sexliv. Boken har sålt i 25 miljoner exemplar.
1975 Lag om fri abort (regeringsproposition 1974:70).
1975 Enigt riksdagsbeslut (regeringsproposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

Den sociala ingenjörskonstens ekvilibrister har på intet sätt förtröttats. De fortsätter sitt värv som programmerade robotar, drivna av en socialistisk ideologi med djupa rötter i marxismen.

Kvinnor är alltid de förtryckta, alltid offer. Männen är alltid förövare. I synnerhet vita män.

”Jämställdhet” är sedan mer än ett halvt sekel det främsta verktyget och framställs som målet för kvinnors befrielse från manligt förtryck. Men i själva verket är kvinnorna och barnen de stora förlorarna på jämställdheten, sådan den tagit sig uttryck sedan 1960-talet. Att båda föräldrarna i en familj är tvungna att förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop sedan särbeskattningen infördes 1971, och barnen måste lämnas till kollektiv barnomsorg utanför hemmet, är inte en framgång för någon, mer än för en stat som beskattar människor ända in på de avgnagda benknotorna.

Socialdemokraterna finns med oss under täcket i sängkammaren, hos barnmorskan, gynekologen, på BB och sedan länge också på landets inseminationskliniker. Hela tiden givetvis med vårt bästa för ögonen. Hur kan vi tro något annat?

De samhällsomvälvningar jag beskriver i några krönikor handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det vet Socialdemokraterna.

Kvinnans perspektiv
Omkring 1 000 assisterade, offentligt finansierade befruktningar har gjorts på ensamstående kvinnor vid landets sju universitetssjukhus sedan det blev lagligt våren 2016. Hundratals kvinnor står i kö, och väntetiderna skiljer sig kraftigt mellan regionerna, från några månader till flera år. För att undgå väntetiderna i Sverige reser många svenska kvinnor till Danmark och låter sig insemineras på danska kliniker.

”Man missbedömde fullständigt hur stor efterfrågan skulle vara” säger Anne Thurin Kjellberg, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och tidigt övertygad om att möjligheten för ensamstående att skaffa barn på egen hand skulle bli vad hon kallar ”en storsäljare”.

”Nu har vi över 600 patienter i kö, och om jag var en av dem hade jag försökt skrapa ihop egna pengar för att göra behandlingen någon annanstans.”

De två vanligaste metoderna att bli gravid med assisterad befruktning är insemination, där donerade spermier injiceras direkt in i kvinnans livmoder, och provrörsbefruktning (IVF), där kvinnans ägg befruktas utanför kroppen för att sedan föras tillbaka in i livmodern.

Sedan den 1 januari 2019 får även privata kliniker utföra IVF-behandlingar. Sedan den 1 januari 2019 är det också lagligt med dubbeldonationer, där kvinnan får såväl donerade spermier som ägg. Den genetiska kopplingen mellan mor och barn är här helt avskaffad, och kvinnan blir alltså gravid med ett barn som inte har en enda cell eller ett enda arvsanlag från henne. I princip jämförbart med adoption, men av ett barn som burits i den egna kroppen.

Den kvinna som väljer att få barn utan en manlig partner kan komma med önskemål om spermadonatorns ursprung, längd, hårfärg och ögonfärg. Men det är alltid läkaren som väljer donator. Han/hon väljer en donator som så långt möjligt stämmer med kvinnans önskemål i det genetiska lotteriet.

Det är väl bra att ensamstående kvinnor kan få barn på egen hand? Det beror på ur vems perspektiv man ser det.

Av evolutionära orsaker (att säkra trygghet för sig själv och sin avkomma) söker sig kvinnor ofta till män som står några pinnhål högre på den sociala och ekonomiska skalan än de själva. Ett växande antal högutbildade kvinnor har därför svårigheter att hitta en manlig partner som motsvarar deras krav på en man som de vill bilda familj och få barn med. Den biologiska klockan tickar fortare för kvinnor än för män, och assisterad befruktning kan i den situationen ses som ett alternativ till barnlöshet.

Hittills har överläkaren på Sahlgrenska universitetssjukhuset, Anne Thurin Kjellberg, inte stött på någon yngre kvinna där beslutet att skaffa barn på egen hand varit ett förstahandsval. Hon säger att de flesta helst hade velat ha en partner.

Ett existentiellt/etiskt perspektiv
Ur ett existentiellt/etiskt perspektiv finns det stor anledning att ifrågasätta om en kvinna med staten som medaktör och finansiär ska ha rätt att få barn ensam och redan från början aktivt välja bort en far för sitt barn. Jag tycker inte det. Det är ett svek mot barnet. En kvinnas barnlängtan ska inte per automatik kunna omsättas i långtgående rättigheter som involverar en helt ny individ, barnet.

Man kan längta efter mycket, men det legitimerar inte någon universell rätt att få det man vill ha. Detta perspektiv problematiseras aldrig, inte ens från barnets synpunkt. I radions P1 hör jag ett program i serien ”Kroppskontakt” med Stina Wollter som programledare. Veronica Hedenmark, som lider av en medfödd svår skelettsjukdom, är 110 centimeter lång och sitter i rullstol, berättar om hur hon absolut ville ha barn trots sina fysiska begränsningar. Hon är den tredje kvinnan i Sverige med samma diagnos som har fött barn och har nu en fyraårig son, något som kräver att hon har personliga assistenter dygnet runt.

Hon framställs distanslöst och med beundran som ”ett mirakel” och får inte en enda kritisk fråga av Stina Wollter. Inte ett ord sägs om genetiska risker. Inte ett ord om samhällets kostnader för detta egoprojekt. Här är det gullegull på högsta växel. Det framställs som kvinnans självklara rättighet att ha barn fast hon inte klarar någonting själv.

Är det rimligt? Får en dröm om att bli mamma kosta hur mycket som helst? Vem ska barnet knyta an till i denna evigt växlande skara av mammans personliga assistenter? Vilken hjälp får barnet att hantera att hans mamma är väldigt – annorlunda?

De ratade männens perspektiv
Sett ur de ratade männens perspektiv är de feministiska ”framstegen” katastrof. Män som aldrig får fortplanta sig, som sorteras bort och tvingas leva i ofrivilligt celibat, präglar samhället på olika sätt som också drabbar kvinnor.

Sverige har sedan 2015 ett överskott av män som i vissa åldersgrupper innebär en ännu skevare könsfördelning än i Kina och Indien.

Bland 20-åringar i Sverige i dag går det mer än 125 män på 100 kvinnor. 2015 blev män i majoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringens början på 1600-1700-talen. Majoritetsskiftet och den skeva könsbalansen i yngre åldrar beror på den manligt dominerade invandringen under senare år.

”Samhällen med ett överskott av män tenderar att utveckla fler våldsbrott, egendomsbrott och brott riktade mot kvinnor. Unga vuxna män utför fler brott än någon annan kategori i samhället, och marginaliserade män känner ett än större utanförskap när det dessutom råder ett underskott av kvinnor i deras åldersgrupp.”

Det skriver Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA, i en debattartikel i Göteborgs-Posten i januari 2016.

Det hon skriver har besannats ännu mer i dag:

”Dessutom tenderar dessa marginaliserade män utan partner att samlas i grupper eller gäng. Forskningen visar att sådana grupper av män är benägna att ta avsevärt större risker och uppträda utanför de sociala ramarna än vad de skulle gjort var och en för sig.

Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.”

Barnets perspektiv
Vem tänker på barnet? När regeringens proposition om rätt till insemination för ensamstående kvinnor behandlades i riksdagen var det bara två partier som hade allvarliga invändningar: Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Per Ramhorn och Carina Herrstedt (båda SD) begärde att riksdagen skulle avslå propositionen. De ansåg att det är självklart att barnets bästa och barnperspektivet, det vill säga barnets rätt till två föräldrar, ska väga tyngre än kvinnans önskan om barn. Även Emma Henriksson med flera (KD) yrkade på att riksdagen skulle avslå propositionen. De talade för döva öron.

Ett barn behöver både en far och en mor. Föräldrarna har delvis olika roller. Båda är viktiga, och de är inte utbytbara mot varandra. Den nära anknytningen, symbiosen, har barnet under det första året vanligtvis med sin mamma. Mannen/fadern ska ombesörja allt yttre så att mamman ostört kan vara i symbios med sitt barn. För flickor är modern identifikationsobjekt, för pojkar har fadern den rollen.

Med berått mod har alltså Sveriges regering och riksdag berövat hälften av inseminationsbarnen – pojkarna – deras manliga förebild. Här brukar manliga vänner och släktingar åberopas som substitut av kvinnor som pläderar för assisterad befruktning. Men ingenting kan ersätta en far. Bit i det sura äpplet, alla feminister.

Den svenska föräldraförsäkringen utgår från en illusion om föräldrars utbytbarhet, och de så kallade pappamånaderna, införda 1995, 2002 och 2016, har därför inte blivit den framgång för jämställdheten som Socialdemokraterna drömde om. Särskilt lågt intresse har den tredje pappamånaden väckt. Föräldrar är nämligen oftast kloka nog att göra de val som passar den egna familjen bäst.

Människan klåfingrar obekymrat på existensens grundvillkor. Vem gav oss lov till det? Har vi blivit så självsvåldiga, så besatta av teknikens framsteg att vi har anser oss ha rätt att upphäva det som från början gjorde att vi finns till som människor?

EU-gemensamma minimilöner del av federalistisk agenda

0
EU-kommissionens president Ursula von der Leyen vill flytta över arbetsmarknadslagstiftning från nationalstaterna och till Bryssel. Foto: EU

I morgon väntas EU-kommissionen inleda arbetet med att implementera ett ramverk för att införa en gemensam europeisk minimilön. Ett förslag från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens, och som ska syfta till att stoppa så kallad Brain Drain från Östeuropa, rapporterar Samhällsnytt.

Utöver att förslaget innebär ett stort ytterligare steg i överföringen av makt från de nationella demokratierna och till Bryssel, så är det dessutom för sent på bollen om syftet är att stoppa brain drain från de EU-länder som tidigare låg inom östblocket. Det pågår inte längre någon ”brain drain” ifrån större delen av forna Östeuropa. Till exempel har Ungern – i motsats till flera västländer, bland annat Sverige – en nettoåtervandring av personer födda i det egna landet, samt en omfattande invandring av kvalificerad arbetskraft. Cirka 70 000 arbetskraftsinvandrade till Ungern enbart under 2019, varav de flesta kom från Ukraina och Serbien. Situationen är likartat i Polen och Tjeckien.

Även Slovenien och Baltikum lär idag kunna stå sig väl i lönekonkurrensen, men kan däremot ha svårt att behålla unga på grund av avsaknaden av egna storstäder med de karriärmöjligheter som tyvärr bara miljonstäder kan ge – ett problem som knappast löses genom EU-gemensamma minimilöner.

Det kommissionens förslag i praktiken syftar till är nog i första hand att stärka det federalistiska unionsbygget ytterligare på bekostnad av nationalstaten. Har man väl fört över kontrollen över minimilönerna till Bryssel så är steget litet att fortsätta centralisera arbetsmarknadslagstiftning ytterligare.

Vad gäller brain drain från Östeuropa i jakt på högre löner så är det idag framförallt ett problem för Rumänien och Bulgarien. En mer uppenbar åtgärd för detta problem vore att Rumänien och Bulgarien höjer sina nationella minimimlöner samt – framförallt – genomför omfattande och erforderliga strukturreformer inom sina ekonomier och arbetsmarknader.

Kan vi lita på Moderaterna?

0

Ulf Kristerssons offentliga och ”förbehållslösa” ursäkt till invandringskritiker är på många sätt historisk. Jag har då aldrig varit med om att politiker bett om ursäkt på det här sättet.

Facebookinlägget är förvisso ingen motorsågsmassaker mot det egna partiet, men Kristersson riktar en känga mot Reinfeldterans vansinniga massinvandringspolitik. Det är förstås ett minimikrav, men en bra start för en man i Kristerssons skor. Min inre ”moderatolog” ställer därför frågan: Kan vi lita på Moderaterna?

Innan ni greppar högafflarna: Nej, det handlar inte om att jag helt plötsligt tror att Kristersson har blivit en av oss, eller ens att han är särskilt genuin. Låt oss få det ur vägen direkt. Han är samma gamla karriärpolitiker som han alltid varit.

Men kanske, kanske kan han göra något gott oavsett vad hans underliggande motiv är. Istället för att ständigt leta fel och döma Kristersson för saker ha sa och tyckte för 1, 10 eller 25 år sedan måste vi fundera på om och hur han kan bli användbar för oss.

Istället för att ständigt leta fel och döma Kristersson för saker haN sa och tyckte för 1, 10 eller 25 år sedan måste vi fundera på om och hur han kan bli användbar för oss.

Redan tonen i inlägget indikerar ett moraliskt skifte. Så länge jag kan minnas har minsta kritik av det mångkulturella projektet varit tvunget att lindas in i lager av sockervadd och bomull. Den som tagit sig rätten att problematisera någon aspekt av massinvandringen har först varit tvungen att svära trohet till det övergripande folkutbytesprojektet. Det har aldrig hjälpt, men så har det i alla fall varit.

Kristerssons text är befriat från den typen av ”inlindningar”; vad han inte skriver är i detta fall lika intressant som det han skriver. Texten är heller inte riktat till invandringskritiker utan till medlemmar och sympatisörer av Moderata samlingspartiet. Och i ett slag har Kristersson relegerat öppna gränser-förespråkare till andra klassens medlemmar i Sveriges näst största parti.

Om det ”konservativa block” Jimmie Åkesson har prata om sedan 2015 någonsin blir verklighet står fortfarande skrivet i stjärnorna. Men omständigheter – Sveriges snabba förfall såväl som partipolitiska ställningstaganden (egna och andras) – har målat in M och KD i ett hörn. Kanske inser Kristersson att enda sättet för honom att uppnå det han drömt om sedan han var Muf-ordförande i början av 1990-talet – att bli statsminister – bara kan ske genom ett ”höger”-samarbete. Och som det verkar anser han att minskad invandring är ett pris värt att betala för att nå dit.

Även ett opålitligt systemparti som för tillfället vill minska invandringen är bättre än ett som inte vill göra det.

Så kan vi lita på Moderaterna? Nej, det går inte. Partiet har i årtionden inte bara varit kroniskt oförmögna att ändra Sveriges kurs, utan varit en del av problemet. Vid varje vägskäl det senaste decenniet har man valt fel riktning. Men även ett opålitligt systemparti som för tillfället vill minska invandringen är bättre än ett som inte vill göra det.

Nej till “konservativa” blocket

0
Strävan efter att skapa ett "konservativt block" är en återvändsgränd för SD, menar filosofen Jan Olof Bengtsson.

Det blev katastrof för Dansk Folkeparti i deras “konservativa block” förra året. Nu sägs Socialdemokraterna växa i Danmark med ny stram invandringspolitik, och ta väljare från DF. Tidigare blev det katastrof även för Sannfinländarna i deras konservativa block. Inte ens för liberalpopulistiska Fremskrittspartiet har det gått bra i det norska konservativa blocket – de har nu klokt nog lämnat regeringen. Skillnaderna mellan dessa partier, och mellan dem och SD, ifråga om förhållningssättet till högern, får inte dölja att det finns lärdomar från deras koalitioner som är av betydelse för det svenska partiet.

Den konservativa blockstrategin är fel väg för SD, en återvändsgränd. På något sätt måste vänstern vara med på omläggningen av den extrema invandrings- och mångkulturpolitiken med alla dess konsekvenser på olika områden. Att tro att högern ensam kan åstadkomma denna gigantiska omställning, genom att man helt enkelt medels anpassning ansluter sig till den och påverkar den i denna fråga, framstår som naivt.

I början av februari utlovade Jimmie Åkesson, i Ekots lördagsintervju, stöd till M utan att kräva några poster i en regering efter nästa val. SD ska vara ödmjuka inför dem. Naturligtvis önskar M i verkligheten ingenting högre än att få ett sådant stöd. Att det ska bli opinionsmässigt acceptabelt att motta det, att media ska tillåta det. Att SD ska avväpnas och hela deras enorma kraft ställas i den extremradikala, fortsatt nyliberala agendas tjänst.

Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern.

Sveriges och Europas räddning är ett alldeles för stort projekt för att det ska kunna genomföras utan vänstern. Ingenting talar heller för att högern skulle vara mer lämpad än vänstern att genomföra det. Tvärtom är det mer rimligt att vänstern kan bringas att erkänna att den haft fel, att massinvandrings- och mångkulturextremismen var en del av det kapitalistiska systemskifte de tillfälligt lurades eller tvingades ombord på.

Det var främst högern som initierade och verkligen önskade detta skifte, även om det var först under Reinfeldt som det blev uppenbart för alla. På Bohmans och till och med Bildts tid fanns det fortfarande residuer av en äldre borgerlighet som tänkte på näringslivet i åtminstone delvis nationellt ansvarsfulla termer, och till och med hade kvar drag av genuin bildningsborgerlighet. Många kunde knappast förstå den fulla innebörden av den nyliberala revolution som dragits igång, perfiditeten hos den kåkstadsliberalism som var på väg att ta över i deras eget parti och deras egen press.

Delar av den radikalare svenska vänstern har redan omprövat ifråga om denna extremism, och även de danska socialdemokraterna har alltså gjort det. Det är svårt att se att de svenska inte helt enkelt måste följa efter inom kort. SD:s utmärkte tidigare chef för riksdagskansliet, Mikael Valtersson, som även är en god politisk analytiker, framhåller i en kommentar på Facebook att de skulle få ett bra alibi med en invandrare som ny partiledare. Han har rätt. Det kunde bli en succé. Och detsamma gäller för Vänsterpartiet.

Genom det konservativa blocket binder SD på hopplöst sätt in sin definierande profilfråga, den på vilken deras hela deras existens och hela deras framgång beror, i högerns helhetliga politiska paket. Även om de inte kompromissar i den, kommer de kräva att väljarna för att kunna stödja dem i den också stödjer deras blocks högerprogram.

Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull.

Därmed skrämmer de omedelbart bort de många väljare som bara håller med partiet i denna fråga, och förhärdar vänsterpartiernas ledningar i försvaret för den ohållbara politiken. Det socialkonservativa “nya folkhemmet” och de flesta andra profilfrågor har redan börjat kompromissats bort för högernärmandets skull. Och med dem uppges också ambitionen att bli något annat än ett enfrågeparti, att bli ett allsidigt parti med en egen linje på alla områden, ett komplett, regeringsdugligt alternativ.

Av allt att döma, inklusive Åkessons senaste radiouttalanden, är det nu oproblematiskt att laborera helt fritt med de andra profilfrågorna, att plocka, ändra, byta, pussla och stryka med det enda syftet att befrämja det nya Blocket och den stora Enfrågan. Vi har sett denna tendens under flera år. För ett stort antal väljare som inte tror på högern innebär det att de kommer se sig tvungna att fortsätta rösta på vänstern. SD förlorar kraft även för genomförandet av sin huvudsakliga mission.

Vad SD nu tycks satsa på är att få igenom sina krav i den centrala, definierande frågan genom att, medels samarbetet med högern, permanent sänka vänstern i dess helhet. Det är inte bara feltänkt av det skäl jag redan nämnt: högern, med de kapitalistiska intressen som står bakom den, motsätter sig genom själva sitt väsen dessa krav. Det är också ett övermod. Den hittillsvarande och oavbrutna framgången är givetvis inte tillräcklig för en sådan totalt orealistisk uppgift. Men den har skapat denna grad av förblindelse.

Vidare är den konservativa blocksträvan feltänkt inte bara av strategiska utan också av sakliga skäl, givet högerns natur. Även om vi ponerar att strategin skulle lyckas, i meningen att SD får igenom sina krav i Enfrågan, skulle det bara kunna ske till ett mycket högt politiskt pris i de andra frågor partiet tills nyligen drev.

Men detta “framgångsscenario” är givetvis fullständigt osannolikt. Ingenting tyder på att den kortsynta strategin kommer fungera ens i närheten av den utsträckning som är nödvändig. Den enda vägen framåt för SD är att fortsätta växa på den stabila grunden av en egen, självständig, verkligt socialkonservativ ideologi i europeisk mening, som i lika hög grad kan vinna väljare från vänstern som från högern.

Och att tills vidare, tills det är högern eller vänstern eller båda som i tillräcklig utsträckning anpassar sig till SD och inte tvärtom, göra det utan blockbildning, utanför regeringssamarbete. Detta är inte detsamma som att sakna inflytande och inte kunna åstadkomma något. Det är att gradvis och på längre sikt vinna verklig makt.

Besök gärna Jan Olof Bengtssons blogg.

30 år sedan det stora sveket mot Sydafrika

0
Istället för att förhandla fram en maktdelning gav F.W. de Klerk bort Sydafrika till Nelson Mandela och ANC. Foto: Wikimedia Commons.

För 30 år sedan, i februari 1990, i ett tal till parlamentet, vände Frederik Willem de Klerk, Sydafrikas siste vita president, ryggen åt sina väljare och svek det förtroende vi gett honom.

Jag säger ”vi”, eftersom de Klerk innan han blev president 1989 var han min parlamentsledamot från Vereeniging-området i dåvarande södra Transvaal, där jag då bodde. (Min familj flyttade sedermera till Kapstaden).

En rad omständigheter gjorde att de Klerk hamnade på presidentposten – ett slaganfall tvingade hans företrädare Pieter Willem Botha, kallad ”krokodilen”, att lämna presidentposten 1989. Men ingenting i de Klerks bakgrund indikerade att han skulle föra den omstörtande politik han gjorde.

I en folkomröstning bland den vita befolkningen 1992 gav 68 procent av väljarna sitt godkännande till de Klerks reformförslag: Makten skulle delas jämlikt mellan Sydafrikas olika folkgrupper. Men de Klerk följde inte sina väljares vilja utan sålde ut både dem och sina egna löften för en chans att glänsa på världsscenen tillsammans med Nelson Mandela.

Som tack för att han, utan motkrav, lämnade över Sydafrika till African National Congress fick de Klerk dela Nobels fredspris med Mandela.

Hur kom det sig att de Klerk blev betrodd att förhandla på uppdrag av en så sårbar etnisk minoritet som Sydafrikas europeiskättade befolkning? Det fanns goda skäl till det: Inför folkomröstningen 1992 hade de Klerk tydliggjort sina åsikter. ”Förhandlingarna skulle bara handla om maktdelning,” lovade han. Vid den tiden litade väljarna generellt på de Klerk, som specifikt hade fördömt ensidigt majoritetsstyre. Sådana val hade i Afrika traditionellt följt mönstret ”en man, en röst, en gång”. Över hela Afrika hade samma sak upprepat sig gång efter annan: Radikala svarta nationalister tog makten och sedan upphörde de politiska valen. Och om de ägde rum var de riggade på förhand.

Bland mycket annat gick de Klerks lojala väljare med på att ta bort förbudet mot kommunistorganisationen ANC. Frigivningen av Nelson Mandela, fängslad sedan 1960-talet för inblandningen i terrorplanering, sågs allmänt som något som skulle gjorts långt tidigare. Namibias självständighet och nedläggningen av kärnvapenprogrammet var andra reformer som den vita minoriteten accepterade och stödde. Faktum är att föregångaren Botha redan innan de Klerk kom till makten hade avskaffat de mest uppseendeväckande delarna av apartheidsystemet.

Vad de Klerks väljare däremot inte var med på var att placeras i en permanent politisk underordning. President de Klerk, som anförtrotts att stå upp för våra strukturella friheter, gick med på en total maktcentralisering. Han föll till föga för ANC:s krav och överlämnade makten utan några som helst ”checks and balances” för Sydafrikas minoriteter: boer, britter och zulus.

När den vanlige väljaren fick klart för sig vad de Klerks egentliga avsikt var gick det inte längre att stoppa.

Med de Klerks samarbete och med starkt påverkan från USA:s förhandlare Herman Cohen, vice utrikesminister med ansvar för Afrika, blev Sydafrikas afrikander, britter och zulus utan minoritetsskydd. Vetorätt, maktdelning och en balanserande andra kammare i parlamentet blev det inget av. Även Sydafrikas nya regioner förvägrades den självständighet gentemot centralmakten det först talades om.

Men av någon anledning ser en ny generation av afrikandiska och brittiska sydafrikaner med vördnad på de Klerk, utmålar honom som en reformator och ger honom beröm för att ha tagit ”landet ur den politiska återvändsgränd hon befann sig i”.

”I dag”, förklarar de Klerk-dyrkaren och journalisten Pieter du Toit, ”är Sydafrika en demokrati med rättighetsbaserade garantier.” Du Toit, redaktör för den stor nyhetssajten News24, är helt allvarlig när han utmålar Sydafrika som ett land som ger sina medborgare ”rättighetsbaserade garantier”. Av den anledning bör vi inte ta du Toit på allvar.

Allmän rösträtt ska inte blandas ihop med frihet. Precis som irakierna lärde sig efter sin ”frigörelse” är valsedeln ingen garanti mot kaos och blodsutgjutelse. Det demokratiska Sydafrika visar tydligt att politiska rättigheter och en papperskonstitution inte garanterar de naturliga rättigheterna till liv, frihet, egendom och strävan efter lycka.

Ett civiliserat samhälle är i slutändan ett sådant där individen kan leva sitt liv obehindrat. Om hon inte kan utföra vardagsbestyr utan problem, vilket värde har då rösträtt och en konstitution? Samhällsstrukturer som skyddar liv och egendom kan alltid förbättras. Men när dessa bålverk mot mobbstyre och förödelse sönderfaller, som de har gjort i Sydafrika, går de sällan att återställa.

Det mest förvirrande stycket i du Toits hyllning till de Klerk är hans historiska motivering till de Klerks beslut att lämna över Sydafrika till ANC: ”När Berlinmuren föll 1989,” skriver du Toit, ”tillsammans med en rad regeringar i östblocket, visste [de Klerk] att det var en tidsfråga innan Sovjetunionen skulle falla samman, och med det ANC: s största supporter. De Klerk förstod att det var rätt ögonblick att agera.”

Låt mig se om jag förstår logiken i att ge upp utan att först ha förlorat: ANC:s största understödjare, Sovjetunionen, var på väg att kollapsa. Därför anser du Toit att tiden var mogen att överlämna Sydafrika till Sovjetunionens satellit, ANC? Det är inte bara fullständigt ologiskt. Det är nonsens.

När de Klerk, pådriven av amerikanska förhandlare, gav bort Sydafrika, var ANC-”hjältarna” ett slitet gäng landsflyktiga kommunistiska föredettingar spridda över Afrika och Europa. Enkelspåriga och apatiska, ofta alkoholiserade män vars främsta beundrare var deras svenska ”groupies”.

Någon med verklig makt däremot var Constand Viljoen, krigshjälte och före detta chef för Sydafrikas försvarsmakt. General Viljoen representerade de mer hårdföra afrikanderna och säkerhetsstyrkorna. Viljoen uppfattade korrekt att de Klerk hade förbisett sitt mandat från, och ansvar inför, väljarna. Han planerade att leda en koalition som skulle ha avsatt den ”frilansande” de Klerk och förhandlat fram för en självständig Boerstat.

Samma sak gällde Mangosuthu Buthelezi, statsminister för KwaZulu-hemlandet, hövding för Zulufolket och deras Inkatha Freedom Party. Hans strävan efter självbestämmande för sitt folk förnekats också.

Buthelezi var innerligt trött på att skuffas åt sidan. Han och hans impis (zulukrigare) var precis lika oregerliga som Viljoen. På samma sätt kämpade han för sitt folks rättmätiga del av det afrikanska paradiset. Men för sin syn på decentraliserad suveränitet för Zululand fördömdes denna zulukunglighet och hans anhängare, nära 20 procent av Sydafrikas befolkning, som reaktionärer av västvärlden. Samma västvärld vars intressen de Klerk kämpade för.

Tyvärr fick vare sig den afrikanska adelsmannen Buthelezi eller boergeneralen Viljoen som de ville. Deras självständighetssträvan var ingen match för de beräknande kommunisterna i ANC och deras skurkaktiga kollaboratör: Frederik Willem de Klerk.

Översättning: Markus Jonsson.

Coronaviruset en prövning av civilisationer

0
Singapore är ett av de ostasiatiska länder som lyckas hålla coronaviruset stången genom strikta kontroller, omfattande förebyggande arbete och nitisk hygien. Foto: Jxcacsi

Coronaviruset fortsätter att spridas över världen och har nu smittat över hundra tusen människor. Eftersom virus sprids exponentiellt så kan man räkna med att tiden det tog att gå från tusen till hundra tusen patienter är densamma som från hundra tusen till tio miljoner. Dvs 1,5 månader. Med undantag för Sveriges statsepidemilog Anders Tegnell tycks den allmänna uppfattningen bland omvärldens myndigheter och experter vara att omkring halva jordens befolkning kan smittas.

Om WHO:s uppskattning om 3,4 procents dödlighet skulle visa sig stämma så kommer en sådan smittospridning leda till lika många dödsfall som spanska sjukan, första världskriget och andra världskriget tillsammans(!). Dessa siffror baseras på erfarenhet av tidigare pandemier, coronavirusets spridningsförmåga och en extrapolering av befintlig data. Epidemi-experternas datormodeller tycks alla landa i ungefär samma kvantitativa slutsats.

Allt oftare kommer dock dessa siffror med en brasklapp: Kina. Den grad av samhällelig mobilisering mot viruset som vi har sett i dess ursprungsland saknar motstycke i historien och finns därför heller inte med i datormodellerna. Tack vare modern teknik och kunskap, internet och smartphones, och, kanske framförallt, en lojal, disciplinerad och plikttrogen befolkning, har man lyckats engagera inte bara myndigheter och offentlig sektor, utan också praktiskt taget varje enskild medborgare i kampen mot coronaviruset.

Och resultaten är mycket upplyftande: varje dag smittas 0,00001 procent av Kinas befolkning och i denna takt skulle det ta 137 000 år att smitta motsvarande halva befolkningen. Men givet att varje smittad person är sjuk i ungefär en månad så kommer Kina med dessa smittotal aldrig ha mer än drygt fyra tusen sjuka vid ett och samma tillfälle (än så länge är det dock fler på grund av den inledande epidemin i Wuhan).

Även länder som Vietnamn och Singapore har lyckats hålla viruset stången genom mycket pro-aktivt arbete med desinfektion av allmänna kontaktytor, inte minst kollektivtrafiken, skanning av resenärer, strikt handhygien och myndigheter som mycket snabbt och med stora säkerhetsmarginaler agerar när misstänkt sjuka visar sig.

Ett virus kan bara spridas till människor som exponeras för det, varför vilket virus som helst i teorin kan stoppas genom grundläggande mänskliga insatser. Dessa ostasiatiska länder har visat att det går även i praktiken och frågan är nu hur väl andra länder kommer klara av en liknande mobilisering. På sätt och vis kan coronaviruset komma att bli en prövning av civilisationer.

Ett gigantiskt bedrägeri: Så avskaffades hemmafruarna

0
Feminister demonstrerar.

Mycket vatten har runnit under broarna på ett halvsekel. Det var på själva julafton 1965 som Dagens Nyheter publicerade feministen Barbro Backbergers (1932-1999) rasande angrepp på familjen, debattartikeln ”Den heliga familjen”. Artikeln finns att läsa här.

Artikeln var startsignalen – en av dem – till ett halvt sekel av samhällsomvälvningar utan historisk motsvarighet. Backberger var ingalunda ensam – det var under första halvan av 1960-talet som de feministiska stridsropen började skalla i Sverige. Tidpunkten för publiceringen – julafton – var heller ingen slump. Avsikten var att rikta en stor fet smäll rakt i veka livet på kärnfamiljen på årets största familjehögtidsdag.

I sin av ursinne fradgande text kallar Backberger familjen ”vår klart intolerantaste grupp”, ”vår allra mest riskabla institution”, ”en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle” och ”ett sexuellt ägandeförhållande”. I slutet av artikeln klämmer hon till med ”utpressningsinstitut”.

Globalisterna, de multinationella finansintressena, skulle ha gillat det. Ett halvsekel efter Backbergers artikel vet vi att det definitivt ligger i globalisternas intresse att upplösa samhällets grundsten, kärnfamiljen, utplåna familjesammanhållning och nationer och klippa alla sorters band och relationer som håller människor samman.

Ta ifrån människor deras unika egenvärde och intala dem att alla är lika och alltså utbytbara mot varandra. Då blir det mycket enklare att göra människor rotlösa, sammanhangslösa och lättmanipulerade och flytta dem runt som schackpjäser efter globalisternas behov. Ingen kan säga annat än att de har lyckats. Att avskaffa hemmafruarna och upplösa familjerna är geniala drag om man vill skapa den globala människan som kan placeras var som helst på jorden.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien.

Att läsa och skriva om nutidshistoria när man själv har upplevt tiden och händelserna och har egna minnen är som att öppna dörren till en hemlig skatt- och skräpkammare. 1965 var jag omkring 20 år gammal och bodde i Härjedalen, långt utanför Dagens Nyheters räckvidd. Jag skulle snart påbörja min journalistutbildning vid Journalisthögskolan. Jag minns tydligt de jordbävningsartade skalv som Barbro Backbergers artikel utlöste. Hon sköt skarpa skott rakt in i svenska familjers julfirande, och Sverige var skakat. Jag måste ha hört skalven i radion, för vi hade inte DN.

Femtiofyra år senare kan vi se tillbaka på ett halvsekel som förändrade allt; familjen, samhället, ekonomi, idéer, politik och debatt, demografi – ja allt.

På bara några årtionden har Sverige utsatts för omvälvningar som saknar motsvarighet i historien. Några av dem ska jag berätta om här. Håll i er, för det blir en lååång text.

Blev det bättre? Det beror på vem du frågar. Det både fascinerande och brutala med att ha ett långt tidsperspektiv är att det i efterhand är lättare att urskilja de bärande, ofta dolda, politiska och ekonomiska linjerna än när man befann sig mitt i förändringarnas detonationer. I synnerhet om man då var förblindad av ungdom och brist på kunskap och erfarenhet.

Vi som föddes vid andra världskrigets slut föddes rakt in i ett samhällsomstörtande paradigmskifte, en skarv då precis allting skulle komma att vändas uppochner. Men det förstod vi inte då. Vi förstod inte heller vilka krafter som låg bakom.

1950-talet var hemmafruarnas årtionde. Det gick att leva på en lön, även en arbetarlön, och det var självklart att mammorna var hemma och tog hand om barn och hushåll. Men så skulle det inte förbli särskilt länge. Utan att familjerna visste det låg starka ekonomiska och politiska krafter i startgroparna för att underminera familjerna. En kärnfamilj med hemmafru var den familjemodell som många hade valt för att den fungerade och gav både barn och föräldrar trygghet. Men nu skulle den avskaffas. Ett led i strävandena var att kalla hemmafruar ”förlegade” och utmåla dem som ”parasiter”. Det var effektiva skam-ord i ett Sverige som alltid har hyllat modernitet.

Ungefär samtidigt som Barbro Backberger trädde in på scenen på julaftonen 1965 hade några andra kvinnliga författare och debattörer plogat terrängen.

Författaren Eva Moberg (1932-2011) publicerade 1961 en essä med rubriken ”Kvinnans villkorliga frigivning” som satte igång en intensiv och långvarig debatt om mäns och kvinnors ställning i familjen och i samhället i stort. Hon var en liberal feminist som förespråkade inte bara kvinnornas utan även männens emancipation. Hon protesterar mot att kvinnor i första hand värderas efter sina egenskaper som könsvarelser och kallar moderskapet ”en oerhört betungande uppgift” och moderskärleken ”historiens mest exploaterade känsla”.

1962 chockade Kristina Ahlmark-Michanek, född 1938, landet med ”Jungfrutro och dubbelmoral”, en kampskrift för sexuell frihet där hon förespråkar ”kärlek för vänskaps skull” och avfärdar ”den stora kärleken” som krav för att ha samlag. De kraftiga reaktionerna ska ses mot bakgrund av att de sexuella och moraliska normerna i Sverige 1962 var anpassade till att det ännu inte fanns några säkra preventivmedel, och lagen om fri abort skulle inte komma förrän 1975. En kvinna som blev gravid var därför utlämnad till mannens vilja och förmåga att ta ansvar för henne och barnet.

1967 kom nästa smäll, och den kom med betydligt större politisk tyngd. I jämförelse med Monica Boëthius (1928-2009) bok ”Har vi råd med fruar?” vägde tidigare feministiska kampskrifter lätt som små fjun. Boëthius var en opinionsmässig tungviktare, hemmahörande i socialdemokratin och syster till författaren Göran Palm (1931-2016). Hon var 1957–1960 redaktör för Fredrika-Bremerförbundets tidskrift Hertha, under mer än 20 år (1961–1982) verksam inom Sveriges Radio, 1966–1971 som chef för det ansedda programmet Familjespegeln. 1982–1987 var hon chefredaktör för kooperationens tidning Vi, 1978–1982 ordförande i Publicistklubben som den första kvinnan på den posten, och hon var ledamot av regeringens jämställdhetsdelegation – den som vid den socialdemokratiska extra partikongressen 1967 utmynnade i ett beslut om jämställdhet som överordnat politiskt mål i Sverige. Lägg märke till tajmingen mellan Boëthius bok och beslutet på den extra partikongressen! Knappast en slump.

Monica Boëthius ifrågasättande av hemmafruns existens var en välriktad smocka mot själva navet i familjen. Bokens titel anger att hemmafruarnas existensberättigande är en rent ekonomisk fråga och att samhället inte kan tillåta att fullt friska och arbetsföra kvinnor inte förvärvsarbetar. Hon hånar hemmafruarna öppet :

”Vad de gör? Åh, de bonar golv. Och polerar bord. Och stärker gardiner. Och stryker underkläder. Och torkar disk. Och skalar potatis. Och bakar småbröd. Och putsar fönster. Och broderar hyllremsor. Och stoppar korv till julen. Och dammar varje dag. Och gör kroppkakor. Och virkar sängöverkast. Och så vidare i det oändliga. Sysslor finns det ju alltid.

Varför försvaras de här sysslorna så hett? I åratal har jag undrat över häftigheten i det försvar som alltid kommer när hemmafruar upplever sig angripna. Försvarade sig hästkuskarna med samma förtvivlans mod den dag klockan slog för dem?”

Monica Boëthius kallar hemmafruars sysslor ”skriande orationella, otidsenliga och olönsamma”, och ”småkakor och vetebröd hör definitivt hemma under rubriken nöjesliv”. Tonfallet är militant, ofta föraktfullt och nedlåtande. Från bokens utgivning 1967 går en rak linje till de ekonomisk-politiska följderna i avskaffandet av sambeskattningen fyra år senare. Boëthius gav sina partikamrater i riksdag och regering de argument de behövde för att ta detta stora och avgörande ekonomiska steg. Hemmafruarna sysslade med onödigheter och utgjorde en ekonomisk belastning. Deras roll spelades ut samtidigt som hästkuskarna och mursmäckorna blev överflödiga, skriver hon.

När sambeskattningen avskaffades 1971 avskaffades också hemmafruarna. Det politiska svaret på frågan i Boëthius bok, ”Har vi råd med fruar?” var ”Nej”. Från och med 1971 införde Sverige särbeskattning och tvåförsörjarsystem. Två personer i varje familj måste förvärvsarbeta för att få ekonomin att gå ihop.

De samhällsomvälvningar jag beskriver handlar egentligen om en enda sak: att få den ekonomiska makten över kvinnors fruktsamhet. Om politikerna har ekonomiska styrmedel över reproduktionen har de i praktiken totalitär makt över samhället. Det visste Socialdemokraterna.

Frågan är ett dubbeleggat svärd och kan ses från minst två håll. Från kvinnornas – under hela människans historia har kvinnor varit slavar under sin fruktsamhet. Under årtusenden var spädbarnsdödligheten hög och kvinnors död i barnsäng och fattigdomens sjukdomar, som TBC, de vanligaste dödsorsakerna. Mot den bakgrunden var de metoder för barnbegränsning som kom under 1900-talets senare hälft en revolution. De skulle komma att totalt ändra kvinnors, men också mäns mest grundläggande levnadsvillkor.

Det betyder inte att det saknas anledning att kritisera olika preventivmetoder eller barnbegränsning som sådan. Frågan är som sagt dubbelbottnad och ska också ses ur samhällets och statens synvinkel – hur långt ska staten tillåtas bestämma över människors fortplantning och familjebildning?

Om man gör sig mödan att sätta sig in i hur kvinnors liv har sett ut bara i den närmaste släkten ett par generationer tillbaka kommer man att göra oanade upptäckter och kanske förstå varför de nya preventivmetoderna var så revolutionerande.

Så här såg det ut i min släkt.

Min morfars mor, född 1873, födde tolv barn. Det första, min morfar, föddes 1893. Hon arbetade som ung nyutexaminerad lärarinna i en liten byskola långt ute i Järvsös finnskogar. Barnafadern emigrerade till Amerika, sannolikt innan han fått veta att hans flickvän var gravid, och hans identitet har aldrig kunnat spåras. Åtta år senare gifter hon sig och föder sedan ytterligare elva barn på tolv år. Bara tre överlever till vuxen ålder.

Både min farmor och min mormor fick fler barn än de antagligen skulle ha fått om de hade kunnat välja själva.

Farmor (född 1902) fick sex barn, av vilka ett dog i späd ålder och min mormor (född 1896) fick också sex barn, av vilka två dog i späd ålder.

1965 kom de första p-pillren ut på den svenska marknaden, utvecklade av amerikanska forskare och aktivister, som sjuksköterskan Margaret Sanger (1879-1966). Hennes mamma Anne Higgins genomgick 18 graviditeter på 22 år innan hon dog vid 49 års ålder. Kemisterna Carl Djerassi och Russel Marker, biologen Gregory Pincus och gynekologen John Rock är andra namn ur p-pillrets historia. Läkemedelsindustrin var snabb att fånga upp den lockande, gigantiska marknad som ett kvinnligt preventivmedel representerade. Industrins profithunger innebar att p-pillren släpptes ut för tidigt på marknaden, innan de var tillräckligt kliniskt testade. Historien rymmer klart oetiska inslag, som att pillren med början 1956 testades på fattiga, i många fall illitterata kvinnor i Puerto Rico. Pillren innehöll hästdoser av könshormonet östrogen, 150 mikrogram eller mer, och många av kvinnorna dog av försöken.

1960 godkändes de första p-pillren i USA, och 1964 godkändes de av dåvarande Medicinalstyrelsen i Sverige, till en början bara på indikationen menstruationsbesvär. Sambandet mellan blodpropp och p-piller är väl dokumenterat.

Nu kom samhällsomvälvningarna slag i slag:

1968 Grupp 8 bildas av åtta vänsterkvinnor.
1968 Invandrarutredningen tillsätts.
1969 Olof Palme efterträder Tage Erlander som statsminister (S).
1971 Sambeskattningen avskaffas.
1975 Lag om fri abort.
1975 Enigt riksdagsbeslut (proposition 1975:26) om att Sverige ska bli ett mångkulturellt samhälle.

I Sverige gäller aborträtten till och med den 18:e graviditetsveckan, mycket längre än i andra europeiska länder som vanligen drar gränsen vid tolfte veckan. 84 procent av de svenska aborterna görs före vecka 9. Trots att det i dag finns ett stort utbud av säkra preventivmetoder gjorde cirka 36 000 kvinnor abort i Sverige 2018. Det motsvarar 19 aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15–44 år. En alldeles för hög siffra, som tyder på att abort i många fall används som preventivmetod.

Sett mot bakgrund av att socialdemokraterna under perioden 1934-1976 lät sterilisera 63 000 personer, varav cirka hälften med tvång, får p-pillren och aborträtten ses som framsteg. De är åtminstone i juridisk mening frivilliga. Bara några decennier tidigare, 1941, motiverade samlingsregeringens justitieminister Karl-Gustaf Westman (1876-1944, Bondeförbundet) en skärpning av steriliseringslagen (mer tvång) så här:

”Ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den från fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Bondeförbundet och Socialdemokraterna var de mest utpräglat rasbiologiska partierna under 1930- och 40-talen – något att minnas när de i dag talar om ”bruna rötter”. Lyssna på min podd om nazistiska rötter och tvångssteriliseringarna av vad som kallades ”undermåliga människor”!

Samhällskontroll över fruktsamheten var avgörande för den familjepolitik och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna ville genomdriva på 1960-talet och framåt. Men vi får backa tillbaka ytterligare en bit i historien för att förstå varför det var så angeläget att avskaffa hemmafruarna och få ut kvinnorna på arbetsmarknaden.

I den offentliga debatten uppgavs skälen vara ideologiska och handla om kvinnans rätt till valfrihet. Men de verkliga motiven var ekonomiska. De kläddes bara i ideologisk förklädnad. Det gjordes så skickligt att kvinnorna verkligen trodde att de handlade enligt sin egen fria vilja när de i hundratusental tvingades ut på arbetsmarknaden.

Valfriheten stod inte mellan att vara hemmafru eller att lönearbeta. När kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden hade de fortfarande allt hemarbete kvar att sköta. De fick två jobb istället för ett.

Orsaken till de tvingande besluten var den här: vid andra världskrigets slut 1945 låg stora delar av Europa i ruiner, men Sveriges infrastruktur var oskadd eftersom vi aldrig blev ockuperade av nazisterna. Vår industri gick på högvarv och skrek efter arbetskraft. Från sent 1940-tal kom arbetskraftsinvandrare från Finland och Sydeuropa. Men det räckte inte. Kvinnorna utgjorde halva den vuxna befolkningen. Om de kunde fösas ut på arbetsmarknaden skulle skattebasen i ett slag fördubblas och den svenska ekonomin nå himmelens höjder.

LO-ekonomen Per Holmberg, sekreterare i Låginkomstutredningen, skriver i boken Kynne eller kön från 1966:

”Samhällsekonomiskt innebär dagens outnyttjade arbetskraftspotential att den svenska nationalprodukten och nationalinkomsten skulle kunna stiga med 25 procent… Dessa 25 procent anger också hur mycket det genomsnittliga svenska hushållet skulle kunna höja sin köpkraft och levnadsnivå med om arbetskraftstillgångarna tillvaratogs upp till potentialen.”

Jakten på hemmafruarna handlade om att göra dem till samhällsnyttiga varelser. Det stötande med hemmafrusystemet var, enligt Monica Boëthius och andra tongivande debattörer, att outnyttjad arbetskraft gick förlorad när en stor del av befolkningen ägnade sig åt ”sysslor med ren hobbykaraktär”. Den gamla familjestrukturen med hemmafrun som sammanhållande kraft framställdes som oförsvarlig och färdig att skrota.

Under loppet av några år genomfördes en rad reformer som drevs fram av röststarka representationer för påstått kvinnliga intressen. De överordnade ekonomiska intressena höll sig diskret i bakgrunden och lät vänsterns nyttiga idioter sköta grovjobbet genom att svepa en ideologisk täckmantel över de ekonomiska motiven. Vänsterns kvinnokämpar kunde på något mirakulöst sätt åberopa ”Vi är många, vi är hälften” – samtidigt som man krävde särskilda rättigheter med argumentet att kvinnor är en diskriminerad minoritet.

Men det var inte förrän 2015 som kvinnor blev i minoritet i Sverige, för första gången sedan folkbokföringen reglerades i 1686 års kyrkolag, och då på grund av den övervägande manliga invandringen – som välkomnats av i synnerhet kvinnor.

Genom hela feminismens historia har kvinnor varit duktiga på att i alla lägen dra offerkortet och utropa offerstatus åt sig själva för att nå sina mål.

Kampanjerna för ”jämlikhet” och ”kvinnlig frigörelse” fick effekt: med ”valfrihet” som paroll gav sig mer än en halv miljon svenska hemmafruar ut på arbetsmarknaden från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet. Ökningen var särskilt stor mellan 1968 och 1970, då cirka 100 000 kvinnor per år nyanställdes. I praktiken hade de inget val. ”Valfriheten” var ett tvång i och med särbeskattningen. Framför allt var det den offentliga sektorn som växte.

Med en väloljad propagandaapparat lyckades politiker, näringsliv och feministiska aktivister få svenska kvinnor att överge sina modersinstinkter och ge sig ut i lönearbete. I dag har svenska barn och ungdomar större psykiska problem än någonsin tidigare. Samband, någon?

Sverige gick in i en rekordlång högkonjunktur som varade från krigets slut till början av 1970-talet, och den bars fram av kvinnorna. Krafterna bakom kampanjerna visste exakt vilka knappar de skulle trycka på för att nå resultat. Man använde sig av det beprövade receptet att i propagandan anspela på modernitet och vetenskap, som svenskar alltid nappat på, och drog sig inte för att spela ut ”barnens bästa” mot mödrarna.

Vem skulle ta hand om barnen när mödrarna gick ut i arbetslivet? Daghem byggdes i rasande takt över hela landet. Det handlade inte bara om att frigöra mödrarnas tid. Kollektiv barnomsorg erbjuder fantastiska möjligheter att tidigt forma barnen så som staten vill ha dem. Barn är formbara, det visste redan de ryska bolsjevikerna, och det visste de svenska Socialdemokraterna. En av teoretikerna som formade det revolutionära sovjetiska skolsystemet efter statskuppen 1917 skrev:

”Vi måste förvandla de unga till en generation av kommunister. Barn är som mjukt vax, de är mycket formbara och av dem kan man skapa goda kommunister. Vi måste skydda barnen från familjens skadliga inflytande… Vi måste nationalisera dem. Redan mycket tidigt i deras unga liv måste de hamna under det välgörande inflytande kommunistiska skolor erbjuder… Att tvinga modern att överlämna sitt barn till den sovjetiska staten – det är vår uppgift.”

(Ur V. Zenzinov: Deserted. The Story of the Children Abandoned in Soviet Russia. London 1931, sid. 27. Återgiven i Orlando Figes’ ”De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet”.)

Vid 1970-talets slut fanns mer än 350 000 barn inskrivna i den offentliga barnomsorgen. Daghemmen påstods ge barnen större förutsättningar att utvecklas till självständiga individer än om de tillbringade hela dagarna hemma med mamma. Mamman kunde ju överbeskydda sina barn, och barnen riskerade att utvecklas till ”modersfixerade neurotiker”.

Mamman var hursomhelst bara en outbildad amatör utan pedagogisk skolning, medan daghemmen kunde erbjuda professionell vård och en stimulerande miljö där barnen tränades i kollektiva grupprocesser. Radikala debattörer argumenterade i termer av vetenskap och modernitet på exakt samma sätt som när en av de starkaste förespråkarna för tvångssteriliseringar, socialdemokraten Alva Myrdal, på 1930-talet drev kampanj i marxistisk anda för att barnen skulle lämnas in i ”storbarnkammare”, ”där barnen kunde leka under uppsikt av skolade sköterskor som för övrigt borde vara av en särskilt glad och munter människotyp”(!).

Lyssna på den här underdåniga intervjun. Är det barnens eller sitt eget bästa Alva Myrdal talar om?

Jämställdhetsdebatten blev tvingande politik. Kraven på en ny familjepolitik kom inte från folkets djupa led. De teg stilla och var i stort sett nöjda med sakernas tillstånd.

Förändringen drevs fram av en liten högröstad elit, en grupp vänsterintellektuella akademiker som angav tonen – i princip samma vänsterklick som i dag driver frågor om massinvandring, lobbar för HBTQ-intressen och klimatet.

Vänsterextrema Grupp 8 är ett typexempel. Det var vänsterkvinnor från över- och medelklass som skrek marxistiska teser högt men inte hade någon förankring i folkdjupet.

På 1970-talet fogades alla pusselbitar ihop: p-pillren, den fria aborten, särbeskattningen, den feministiska propagandan som påstod att könet är en social konstruktion och att män och kvinnor är lika – men ändå krävde särbehandling av kvinnor. Det är viktigt att se att det var tvingande statliga beslut och åtgärder som under paroller om modernitet och jämställdhet raserade familjen. Den starka staten styrde med järnhand. Det var därför omvälvningen gick så fort. Kvinnokämpar och feminister var bara lydiga verktyg som utnyttjades i hanteringen. Argumenten möttes inte i öppna debatter.

Här ligger det stora bedrägeriet. Vi förespeglades något helt annat än det vi fick. Vi lovades frihet men fick tvång. Vanliga människor hade inte en chans att hävda sina intressen mot en socialdemokrati som gick fram som en gigantisk armé, in i våra sovrum och plånböcker.

Hur många kvinnor (och män) lever med den baksmällan i dag?

En annan lärdom är att se socialdemokraterna som manipulationens mästare. De står inte kommunisterna efter när det gäller att dölja sina verkliga mål.

Om vi räknar från 1960-talet är det nu den tredje generationen föräldrar som lämnar sina barn till kollektiv barnomsorg. Dagisbarnen har vuxit upp och fått egna barn som också är dagisbarn. Ett halvt sekels jämställdhetsprojekt är i hamn. Och alla är nöjda.

Eller?

En ny nationell vänster

0
Markus Allard, Örebropartiet och Nils Littorin, Malmölistan. Foto: Swebbtv/Pressbild.

Kommunistiska partiet försökte möta nuets krav och anknyta till mer nationellt-populistiska perspektiv i den äldre vänstern under förre ledaren Robert Mathiasson, Proletärens redaktör Jenny Tedjeza och några till. Detta sägs ha mött motstånd, även om jag ännu inte kunnat se någon förändring i detta avseende. Med hänvisning till detta motstånd bröt sig hursomhelst en grupp under ledning av Nils Littorin ur partiet, och bildade det nya lokala Malmölistan, med typisk populistnationalistisk profil. Malcolm Kyeyune representerar den populistnationalistiska tendensen som debattör, anmärkningsvärt nog främst i rent borgerliga publikationer. Markus Allard, som driver en podd tillsammans med Kyeyune, har lämnat Vänsterpartiet i Örebro, startat Örebropartiet, gjort sig känd för distinkt populistnationalistisk retorik i videoklipp från kommunfullmäktige, och åtminstone för en mycket skarp debattartikel.

Många debattörer i SD-sfären har, litet förvånande, uttryckt oreserverad sympati för allt detta, medan partiledningen hittills varit tyst, på den inslagna vägen mot blockbildning med högern. Är det så att fler än vad man hittills kunnat se – och man har sannerligen inte kunnat se många – i verkligheten förstår problemen med SD:s omorientering och den ideologiska anpassning den föranlett? Eller hoppas de att det bara handlar om en vänster som rör sig åt höger och mot nationalismen i största allmänhet? Detta är något som förtjänar att uppmärksamt följas framöver.

Mest ambitiös av de nya organiserade populistnationalistiska satsningarna från vänstern – åtminstone såtillvida som den, även om den ännu inte har någon hemsida utan bara en Facebook-sida – ser ut att vara eller ha för avsikt att bli rikstäckande, är Framåt Sverige, ett “nätverk” under ledning av Joe Nilsson, såvitt jag förstår liksom Littorin tidigare en framträdande profil i Kommunisterna i Malmö, som lämnat partiet av samma skäl som denne. De presenterar följande nio programpunkter:

Stoppa invandringen och arbetskraftsimporten! Påbörja en kontrollerad återvandring! Förändra Sveriges flyktingpolitik! Nej till ett mångkulturellt Sverige! Inför en kravfylld integrationspolitik! Ja till Swexit! Stoppa roffarkapitalismen och de ökande klassklyftorna! Stoppa privatiseringarna! Höj pensionerna – inga fattigpensionärer!

Detta skriker givetvis efter nyansering och precisering, men sådant kan inte alltid finnas med i den politiska agitationen, och det är möjligt att det är ett slagkraftigt formulerat och riktigt urval av paroller i dagens situation. När den gamla högern och borgerligheten, genom sin konstitutiva oskiljaktighet från kapitalismen och sin kontinuerliga, motståndslösa degradering i takt med denna, under de senaste årtiondena visat sig mer destruktiva i kulturellt, moraliskt och värdemässigt avseende än de mer och mindre socialistiska samhällssystem de rullat tillbaka, är det från socialkonservativt perspektiv ett bättre program än SD:s, så långt det nu sträcker sig.

Dock är Framåt Sverige också det vänsterprojekt som går längst i nationalistisk riktning. Nyligen deltog de nämligen i en offentlig debatt med AfS’ Jeff Ahl, arrangerad av Ingrid Carlqvist, som sedan länge har samarbetat med de radikala nationalistgrupperna i Sverige. Det gör att jag från mitt perspektiv naturligtvis i deras fall i särskilt hög grad känner mig behöva upprepa samma reservationer och invändningar mot den nya populistnationalismen från vänster som jag alltid framfört mot SD:s, nämligen att populistnationalismen i sig är uppenbart otillräcklig. Det gäller inte bara om den, som i allt högre grad SD:s, är höger, utan lika mycket om den är vänster.

Ingendera varianten tycks inse detta, och därmed behovet av att gå utöver den, att modifiera och komplettera den genom vidareutvecklad och uppdaterad socialkonservativ ideologi. I båda fallen är populistnationalismen förvisso en oundviklig och legitim reaktion. Det populistiskt folkliga och antietablissemangspräglade är gemensamt för dem, liksom värnandet av den nationella kulturen. Men populismen måste förenas med verkligt, systematiskt politiskt tänkande, och det nationella kan bara bejakas och odlas på ett ansvarsfullt, civiliserat och attraktivt sätt inom ramen för en kvalificerad internationalism, en högre kosmopolitism.

Både till höger och vänster riskerar den oundvikliga och legitima reaktionen fastna i en tanklös populism och en unk-inskränkt nationalism. Spontan folklig reaktion, hur sympatisk och begriplig, ja hur nödvändig och värdefull den än är, hur viktigt dess förkastande av etablissemangets falska anspråk på att veta bättre än är, räcker inte. All historisk erfarenhet visar att den, och dess “sunda förnuft”, förblir alltför utsatt för mer eller mindre subtil och indirekt manipulativ kontroll, utnyttjande, avväpning. I den historiska processen förblir folkets och dess allmänna medvetandes utveckling givetvis den avgörande faktorn, men den spontana reaktionen måste åtföljas av den systematiskt reflekterande, synskarpa, på djupet förklarande och förstående, och långsiktigt framtidsorienterade ledning det självt utvecklar.

Tio års försök att få igång en debatt om dessa saker inom SD-sfären, och under halva den tiden inom själva partiet, om än merendels på avstånd från det formella engagemanget, har lärt mig att mottagligheten för detta varit högst begränsad. Ljuspunkter har inte saknats: ett viktigt framsteg för mig var den helt nya, positiva allmänna inställningen till Europa som man plötsligt uppvisade inför Europaparlamentsvalet förra året – ett av mina alla mest centrala desiderata genom åren. Och Mattias Karlsson har en ny tankesmedja på gång.

Men oförståelsen för denna problematik säger ändå något om populistnationalismens principiella begränsningar, som också bekräftas av att partiet generellt rört sig i riktning mot den höger jag ville lämna när jag anslöt mig, så som kan iakttas i det successiva och ibland gradvisa övergivandet av flera tidigare definierande profilfrågor. Strävan att utveckla populistnationalismen utöver sig själv, i den riktning jag antytt, måste fortsätta om den överhuvudtaget ska kunna erhålla en positiv historisk betydelse.

Är öppenheten för en ny, kvalificerad socialkonservatism, med alla de analyser och ståndpunkter på olika områden som den kontinuerligt och organiskt måste generera, större inom den nya populistnationalisiska vänstern, den vänsterfalang av populistnationalismen som nu tycks vara på väg att formeras? Det är inte helt omöjligt.

För det första har vänstern i större utsträckning än den i högerpopulism övervältrande populistnationalismen, och även än nationalismen och konservatismen generellt, en utvecklad intellektuell, teoretisk, ideologisk tradition, ett arv av politiskt tänkande på hög nivå. Detta gäller i viss mån så att säga även oavsett de karaktäristiska bristerna i detta tänkande. Relationen mellan det å ena sidan och arbetarklassens politiska praxis å den andra har skiftat genom tiderna, och även i sig – och inte minst just den – varit föremål för avancerad tankemässig bearbetning. Det är svårt att tänka sig att en tämligen radikal vänster, som är vad det är fråga om i de nya initiativen, hur mycket man nu än vill anpassa sig till den allmänpopulistiska vågen, plötsligt kan bli endast eller helt övervägande populistisk i den nya nationalismens och högerpopulismens mening, utan att ta med sig någonting av vänsterns omfattande teoretiska resurser – att den plötsligt bara skulle tappa bort dem och förlita sig uteslutande på “sunt förnuft”.

De nya satsningarna pekar förstås åt det hållet. Det nya anslaget ligger i tiden och behöver inte vara fel, så långt det nu går. Men hur stark populismen än för närvarande må vara, är den långtifrån allt som krävs för att åstadkomma det den just nu råkar vilja. Det vore en entydig förlust om de nya initiativen lämnade bakom sig hela det arv av solid teori som vänstern som sådan är nästan definitionsmässigt bestämd av, åtminstone i de former som på något sätt och mer eller mindre är relaterade till marxismen – och det är, genom deras politiska bakgrund, alla de ovan nämnda personerna.

Detta innebär givetvis inte att den nya populistnationalistiska vänstern okritiskt ska upprepa äldre positioner och tankemodeller. Även utöver den postmarxistiska deformationen finns naturligtvis mycket som måste omprövas, och som förstås redan har adekvat analyserats och kritiserats av verkliga, kvalificerade konservativa tänkare. Men processen av kritisk självprövning är i sig ett arv just från den teoretiska tradition som är vänsterns. Den skulle, även med bevarande av det nya tilltalet, med fördel kunna tas upp av denna vänsterns framväxande senaste upplaga, när den övriga vänstern i sådan förbluffande utsträckning själv uppgivit den teoretiska traditionen nästan i dess helhet, och koopterats och transformerats av sin gamla motståndare. Och den riktning den nya vänstern då av såväl inre som yttre nödvändighet skulle behöva röra sig i är den som motsvarar vad jag avser med socialkonservatism.

I detta sammanhang blir det förstås än mer lämpligt att använda de förstärkande termer jag för tydlighetens skull, och förhoppningsvis med tillräckliga preliminära definitionsmässiga avgränsningar av den typ som givetvis redan från början är absolut nödvändiga, använt även i mitt eget hittillsvarande, nämligen socialistisk konservatism och konservativ socialism. Termer som anger inte bara hur den idag meningsfulla konservatismen måste utvecklas, utan i lika hög grad den meningsfulla socialismen. Termer som ömsesidigt indikerar både svagheterna i bådas historia, och styrkan i deras övervinnande i en ny ideologisk formation. Termer som antyder hur en kapitalismkritisk höger måste förenas med en kulturkonservativ vänster, samtidigt som båda i och genom själva föreningen modifieras och gemensamt frambringar något nytt och självständigt.

Trots deras karaktäristiska fel och begränsningar rymmer vänsterns tanketraditioner alltså viktiga resurser, ja ett arv av avancerad tematisering inte minst av populismens problematik åtminstone i vid mening. Så är inte i lika hög grad fallet när det gäller nationalismens fenomen, men även det har åtminstone i viss utsträckning och i några avseenden behandlats på ett förblivande relevant sätt, och inte minst i den riktning från vilken Littorin och Nilsson kommer.

Dessutom är det så, dristar jag mig att föreslå, att just detta fenomens icke-behandling bär vittnesbörd om en av vänsterns viktigaste dimensioner av betydelse för den restriktion och underordning av nationalismen inom ett större åskådningsmässigt sammanhang som populistnationalismen generellt är i så stort behov av. Jag tänker helt enkelt på vänsterns centrala arv av internationalism i sig, som sådan. Detta är det andra och mer specifika skäl som gör att vänsterns populistnationalism kan tänkas vara mer mottaglig för en ny, reviderad socialkonservatism än den hittills dominerande populistnationalismen.

Det var först vänstern och arbetarrörelsen som överhuvudtaget förverkligade en substantiell och principiell internationalism inom ramen för moderniteten, och detta är ett verk som förblir aktuellt inte minst i ljuset av högerns och naturligtvis i än högre grad nationalismens, av den dominerande typen, oförmåga att formulera och ännu mer praktisk-politiskt och konkret förankra en sådan i något slags effektiv och organiserad politisk rörelse. Kapitalismen förblir högerns enda internationalism; den övriga globalistiska organiseringen är idag oskiljaktigt förbunden med den, och till största delen undandragen politisk artikulation, kontroll och genomskinlighet.

Den marxistiska vänsterns internationalism är förstås den proletära internationalismen, arbetarklassens solidaritet över nationsgränserna, hur de senare än betraktades. I dess historiskt föreliggande form är den otillräcklig; en lång historisk erfarenhet visar att den behöver modifieras och kompletteras på ett sätt som omvänt avspeglar det sätt på vilket nationalismen behöver det. Filosofiskt föreligger redan huvuddragen av den nödvändiga förbättringen i en utarbetad form som inte bara SD, om de ville, skulle kunna omedelbart ideologiskt integrera och implementera, utan även, och med samma lätthet, den nya populistnationalistiska vänstern.

Men redan den hittillsvarande internationalismens blotta existens och centralitet i den historiska arbetarrörelsen gör att det väl, trots den nya orienteringen, borde vara sannolikt att den inom denna nya vänster fortfarande åtminstone i någon mån kan tjäna som ett incitament för ett mått av ideologisk utveckling som kan begränsa och styra nationalismen och inordna den i det nödvändiga större globalt-politiska sammanhanget. Så länge SD inte fortsätter utveckla sin socialkonservatism i detta avseende, utan i stället rör sig mot vanlig högerpopulism, ja mot allians med den gamla högern, och dessutom under nytt problematiskt atlanticistiskt inflytande, har den nya vänsterpopulismen potentiellt redan från början ett försprång. Jag kan bara hoppas på samma socialkonservatism från vänstern som jag hittills hoppats på från det SD som idag alltmer ser ut som högern.

Vad du vet och vad du (inte) vill veta

0
Tänkvärt citat som tillskrivs Nietzsche: "En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket 'sanning' han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad."

En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:

”En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ’sanning’ han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.”

Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.

Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.

Nedan prövar jag att ställa upp en skala. Avsiktligt lämnar jag dem utanför, som bär ansvaret för det pågående kriget mot nationalstaterna. För det första, de ytterst mäktiga och superkapitalistiska personer och familjeklaner som metodiskt och avsiktligt finansierat och byggt upp de överstatliga organisationer och tankesmedjor som eroderar och försvagar nationalstaten och därmed demokratin i dess enda giltiga definition, nämligen ”folkstyre”. Här hör namn som Rockefeller, Rothschild, Soros och Kissinger hemma.

För det andra bär de kulturmarxistiska ideologerna ansvaret. Efter att kommunisterna misslyckades med att få folket på sin sida, har de om inte precis erövrat så infiltrerat ”kulturen”, det vill säga universitet, politiska partier och myndigheter. Deras långa marsch in i institutionerna började på allvar bära frukt under 1960-talets slut och i dag delar de säng med sina forna fiender. Globalister och kulturmarxister har ett gemensamt intresse av att attackera nationalstaten, men deras framtidsvisioner ser olika ut.

Globalisterna ser framför sig en värld med en lågavlönad, arbetande, politiskt desarmerad och konsumtionsinriktad befolkning. Precis som de i dag kontrollerar världsekonomin är deras mål att kontrollera världspolitiken. Det betyder en värld utan nationalstater, alternativt nationalstater som är överstatligt kontrollerade och styrda, vilket i sin tur betyder en värld utan politiker som står på medborgarnas sida och försvarar deras intressen.

Vänsterpolitikerna är mer kortsiktiga och uppe i det blå. De har gett upp försöken att värva de notoriskt ”otrogna” arbetarna för sin sak. Nu handlar det om världens fattiga och förtryckta. Vänstern angriper nationalstaten därför att de anser att den representerar förtrycket. Eftersom de aldrig har bejakat demokratin som statsskick förstår de inte att de därmed angriper demokratins fundament. Oavsett deras försäkringar, så har hittills deras visioner alltid landat i en totalitär och repressiv verklighet.

Även om varken globalister eller vänsterideologer gillar Kina, så visar jättelandet upp en trolig framtidsmodell med en totalitär maktapparat gentemot vilken en folklig motståndsrörelse på politisk eller etnisk grund är helt chanslös. Men värre än så, de har befolkningsmajoriteten med sig. Välstånd och konsumtion är långt viktigare i Kina än individuell frihet. Medborgarna övervakas rigoröst och samlar poäng genom att vara lydiga. De lydigaste kan bosätta sig på attraktiva orter, de kan resa utomlands på semester, har makthavarnas öra och rent allmänt solar de sig i sina medmänniskors beundran.

Vi ser samma mönster i västvärlden och Sverige. En majoritet av befolkningen ställer sig på maktelitens sida, trots att denna inte längre representerar deras intressen. För att bara ge ett exempel av flera möjliga: Många kvinnor i Sverige röstar på massinvandringspartier, trots att detta innebär att risken stiger för att de själva och deras döttrar våldtas. Det mest skrämmande: även när de får kännedom om Sveriges extrema våldtäktsstatistik och vilket slag av män som är näst intill kusligt överrepresenterade, så skulle de aldrig drömma om att byta sida. De tror att de i så fall skulle sälja ut sin moraliska anständighet och bli ”främlingsfientliga”.

Det är bara att konstatera: Inte ens öppet illojala regimer skapar längre motståndsrörelser. Det finns ingen folklig ”mylla” och heller inte någon intelligentia där en sådan kan växa fram. Se Kina, se Sverige. Dissidenter och andra kritiska grupper i västvärlden kanske någon gång i framtiden kommer att få en politisk plattform genom det populistiska motstånd som växer, men i dag är de politiskt hemlösa och kan inte försvara sig mot skändningar i offentligheten.

Oj, det där blev lite långt. Även om det finns mer att säga i ämnet sätter jag punkt. Nedan följer den lista jag funderat ett tag över. Tycker du den är bristfällig eller felaktig på en eller flera punkter, maila mig gärna.

Om man tänker sig att information har sändare och mottagare, så är nivå 1 och 2 först och främst sändare. De sänder ett budskap som de mottagit från ”högre makter”:

  1. Globalister, som har verkställande makt och är ideologiskt övertygade. De hämtar sina ideal och instruktioner från en transnationell världselit. De har framgång, de blir rika och de är helt medvetna om att de inte står på det svenska folkets sida. Det stör dem inte därför att de anser att folket inte har förstått den nya världsordning som de verkar för. De anser sig vara demokrater, men är nog inte helt på det klara med att de har en i sak felaktig definition av demokrati. Lite förenklat: De tror att demokrati är liktydigt med mänskliga rättigheter. Fredrik Reinfeldt och Peter Wolodarski är två exempel. Som statsminister (nu f.d.) respektive chefredaktör för Sveriges största morgontidning har de stor makt. När de verkar för sina globalistiska ideal försvagar de nationalstatens suveränitet och förmåga att värna medborgarnas intressen. En allvarlig konsekvens, som de förmodligen inte reflekterat över, är att de också därmed förbättrar den transnationella brottslighetens villkor.
  2. Den svenska offentligheten. ”Den moraliska högplatån” är en metafor jag ibland använt mig av. För att få tillträde måste man haft framgång i sin yrkeskarriär och antingen vara intressant genom en talang (exempelvis kulturperson) eller genom sin position (exempelvis myndighetschef). Men det räcker inte, man måste också uppfylla vissa kriterier som aldrig satts på pränt. Det första är givetvis att man är lojal med makteliten, vilket gäller oavsett om man tillhör den eller står utanför. Det gäller också oavsett om man tillhör de religiöst devota eller om man mellan skål och vägg kan uttrycka starka tvivel. Oavsett om man är troende eller tvivlar, så måste man också på anmodan kunna visa upp rätt värdegrund, ungefär som en bilförare vid en poliskontroll måste visa upp ett giltigt körkort. Här hittar man både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson, de bekänner sig båda till offentlighetens spelregler. Utan att kunna bevisa det tror jag att den väsentliga skillnaden mellan dem är att Stefan Löfven är obrottsligt lojal (elakt: han är lite korkad) medan Jimmie Åkesson av taktiska skäl demonstrerar systemlojalitet. Han kan exempelvis säga det som nu alla riksdagspartier säger, att invandringen måste begränsas, men han kan inte utan allvarliga konsekvenser säga att han inte ställer upp på värdegrundsdogmen eller öppet börja tala om repatriering.

Det finns tre meningsprovinser där man riskerar att råka illa ut, om man visar sig kritisk: Invandring, feminism och klimatförändringar. Att råka illa ut betyder i första hand att man inte längre får vistas i offentligheten, det vill säga på den moraliska högplatån. Grindvakterna hindrar katter från att smyga sin in bland hermelinerna. Samma vaktstyrka har också mandat att kasta ut de hermeliner som visat sig vara katter (”bruna råttor”). Den som har tur slipper det mediala gatloppet, men uppmärksammas illojaliteten i offentligheten, på jobbet eller i det sociala nätverket kan det leda till att man förlorar såväl jobb som vänner samt att närstående tar avstånd (frysta relationer till närstående, skilsmässa, får inte träffa barnbarnen etc.). Det intressanta (och skrämmande) är att här finner vi både de kulturpersoner och den intellektuella elit som i äldre former av totalitära system (kommunism, fascism, nazism) byggde upp en motståndsrörelse och en alternativ politisk plattform. I Sovjetunionen var dissidenter beundrade, i Sverige är de mer eller mindre föraktade.

  1. Den med makteliten lojala folkmajoriteten. Den stora skillnaden gentemot föregående gruppering är att detta är en grupp som inte verkar i elitserien utan i lägre divisioner. Maktelitens bedrift är att den lyckats med att politisera denna organisations- och institutionsnivå. Det gäller för våra myndigheter men också för de tre viktigaste moraliska institutionerna, dvs. etermedia, skolan och rättsväsendet.

I statliga radio och teve sker den överlägset effektivaste indoktrineringen, utan att denna kategori av konsumenter förstår hur styrd informationen är. I skolan fostras lojala samhällsmedborgare och rättsväsendet straffar de illojala. Gummiparagrafen ”Hets mot folkgrupp” är ett paradexempel, där vem som helst kan dras inför skranket om orden inte vägts på guldvåg.

Det är mot denna lojala folkmajoritet, ofta i statlig eller kommunal tjänst, som makteliten riktar sina skarpaste indoktrineringsvapen. Det är också denna kategori som gjort Sverige till ett angivarsamhälle. Lojala medborgare, som likt duktiga pojkar och (särskilt) flickor, rapporterar medmänniskors övertramp till sina överordnade. Här sker också den effektivaste sociala mobbningen.

  1. Medlöparna. De som ingenting vet och – vilket är det bärande kriteriet – heller ingenting vill veta, därför att de inte förstått att de är utsatta för propaganda. De tror därför också på den nidbild som MSM levererar av andra källor (hate och fake news på nätet) och personer som levererar annan information (rasister och nazister). Medlöparna är passiva men gör aktivt motstånd mot ifrågasättande information.
  2. Ignoranterna är de som ingenting vet och i stort sett är oemottagliga för information, men inte därför att de gör motstånd utan antingen därför att de är för korkade eller därför att de är helt upptagna av andra angelägenheter. Det som skiljer denna kategori från den föregående är att de är apolitiska. De är helt enkelt inte med i spelet, varken aktivt eller passivt. Behåller man bilden av ett spektrum befinner sig dessa på nollpunkten, skiljelinjen mellan systemlojala och dissidenter.
  3. De oväckta är de som ingenting vet men som är mottagliga för information.
  4. De plågade, som anar men inte är kapabla att ta till sig ofriserad kunskap, därför att den kolliderar med deras politiska självbild. (Jag tänker tamejfan inte bli nazist!)
  5. De uppvaknande, som börjar förstå vad som händer. Den ökande kriminaliteten och otryggheten, höjda skatter och avgifter, i kombination med försämrad välfärd utgör starka väckarklockor. Här hör Leif Östling hemma med sin klassiska fråga ”Vad fan får jag för pengarna?”.
  6. De partiellt uppvaknade är till exempel på det klara med massinvandringens förödande konsekvenser men har (ännu) inte förstått att klimathotet i första hand är en politisk konstruktion.
  7. De vakna men passiva sitter kvar på läktaren. De har genomskådat vad som händer men vill inte utsätta sig för risken för repressalier. De ser det helt enkelt som en rättighet att kunna förbli passiv. När det där dags att rösta undviker de ”sjuklövern” men i övrigt är och förblir de passiva.
  8. De vakna och förbannade som gärna skulle göra något mer än att bara rösta men inte kan göra just mycket mer än att högljutt visa sitt missnöje. I synnerhet sker det på nätet där de också hämtar sin viktigaste information.
  9. Dissidenterna, som i huvudsak är verksamma på nätet/i sociala medier, därför att de inte bereds utrymme på den moraliska högplatån. Där bygger de upp nättidningar, nätteve, Facebookgrupper, bloggar etc. med ärligare men också smalare information än den som MSM levererar. De har framgångar som opinionsbildare och det är huvudsakligen deras förtjänst att medborgarna blir alltmer resistenta mot MSM:s propaganda.
  10. Kritiker med rätt att vistas på den moraliska högplatån. Det finns ansatser, men inte mer – taktiska journalister, politiker och kulturpersoner som vill manövrera sig fram med hedern i behåll. De kan kritisera den förda politiken men har ingen möjlighet att liera sig med någon av de mera kända dissidenterna. De kan heller inte öppet ifrågasätta någon av den politiska korrekthetens dogmer.
  11. Propagandaresistenta nationalistiska dissidenter med politisk makt. I Sverige lika vanligt förekommande som rosa elefanter. Men lyfter vi blicken så kan vi hitta en och annan. I Europa är Viktor Orbán ett lysande exempel. En problematisk dissident i EU men en kompetent och hyllad statsman på hemmaplan.

Var placerar du dig själv? Var finns dina närstående, arbetskamrater och vänner? Är du på rätt plats eller vill du befinna dig någon annanstans?

Efter coronaviruset föds en ny värld

0
Paul Craig Roberts var USA:s vice finansminister under Ronald Reagans tid som president.

”Big Pharma” och regeringen vill ha mer makt och kontroll
Det läkemedelsindustriella komplexet ”Big Pharma” ser potentiellt massiva vinster i viruset, regeringen ser möjligheten till mer makt och kontroll. Starka intressen, exempelvis Bill Gates och Big Pharma, är fast beslutna att vaccinera oss alla och att kontrollera våra rörelser med ett internt hälsopass som bevisar att vi är vaccinerade. Nya spårningstekniker som påminner om djurmärkning kommer att tas i bruk för att reglera tillgången för olika kategorier av människor till olika områden och förmåner.

Experter påpekar att precis som vi inte kan vaccineras mot förkylning, förutom kanske för det senaste årets version, så kan vi inte vaccineras mot covid-19 och andra muterande virus. Men experterna tystas redan ned. Inget expertutlåtande får tillåtas stå i vägen för ekonomiska vaccinationsvinster.

Inte heller får närings- och vitaminförespråkare ställa sig i vägen. Bill Sardi förutspår att orkestrerade rädslor genererade av obligatoriska återkallelser av ”giftiga” vitaminer väntar runt hörnet. Big Pharma är fast besluten att skaffa sig kontroll över vitaminer och homeopatiska medel, och FDA, den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndighet, är Big Pharmas lydiga bonde.

Vaccination har höjts ovan botemedel, eftersom Big Pharma och dess bondfångarkumpaner på CNN tystar ner den positiva effekten som läkare rapporterar om framgångsrika behandlingar med hydroxiklorokin och Azitromycin, och effektiviteten av C-vitamin, D3-vitamin och zink för att stärka immunförsvarets förmåga att bekämpa viruset. Big Pharma-påverkad medicinsk ortodoxi kan inte ta sig ur den tankemässiga tvångströja den sitter fast i. När nytt tänkande och nya experiment behövs blockeras de av FDA:s förordningar och dogmatism.

Den permanenta regeringen och dess säkerhetsbyråer ser i befolkningens rädsla och förvirring möjligheter att införa mer tyranniska åtgärder; mer motstånd till konstitutionella rättigheter, fler försämringar av yttrandefriheten. Friheten att motstå förtryck minskas hela tiden.

Olika beskrivningar av den förväntade dystopin erbjuds på internet. Men det behöver inte bli på detta sätt. Det är upp till oss. Demoraliserade och rädda kan vi luras att acceptera mer regeringsmakt så som vi gjorde efter 11:e septemberattentaten. Eller så kan vi istället kollektivt erkänna det enorma misslyckandet av västvärldens ledarskap och konstruera ett mer livligt och hållbart samhälle.

Bristande ledarskap är en möjlighet till verklig förändring
CNN, New York Times och resten av de kontrollerade medierna berättar varje dag att president Trump representerar ledarskapets misslyckande. Men ledarskapets misslyckande inkluderar, och

går bortom, alla politiska ledare under de senaste 30 åren. Misslyckandet ligger i själva systemet. Global, ”självreglerande”, girig, finansdominerad och själlös kapitalism kan inte förmå människor att skapa ett hållbart samhälle.

Det bristande ledarskapet avspeglar sig i det långsiktiga misslyckandet som gjorde västerländska samhällen sårbara genom att flytta högproduktiva och högt värderade arbeten utomlands för att öka storföretagens vinster på bekostnad av inhemska inkomster. Det har inneburit ”outsourcing” av förmågan att producera mediciner, skyddsmasker och andra nödvändiga resurser för nationell överlevnad. Det har inneburit beroende av utländska makter. Det har inneburit oförmågan att fungera utan massiv import. Hur man än betraktar det är globalismen är en dödsdom för de västerländska samhällena. Dess enda fördel är för de rika, och fördelen kommer till dem i form av billig arbetskraft och svällande vinster, medan det krymper inhemska inkomster och befolkningens köpkraft.

Utan inkomster för att driva ekonomin förser eliterna befolkningen med lån och utökade krediter för att tillhandahålla köpkraft baserad på personlig skuld. Allt för att konsumera de utländskt producerade varor som förts hem för att säljas på den amerikanska marknaden. Kostnaden för universitetsutbildningar har stigit kraftigt samtidigt som kvaliteten minskat. Utbildningsbidragen har minskats och studentskulder skjutit i höjden i dess ställe. Inflationen hålls nere för att fattigpensionärers levnadskostnader ska vara hanterbara. Sjukförsäkringsbetalningar till vårdgivare pressades ner. Det sociala skyddsnätet revs itu gång på gång. Fler och fler människor föll mellan maskorna och den hemlösa delen av befolkningar växte och blev till en bördig odlingsplats för covid-19.

Inkomst- och förmögenhetsfördelningen i USA förvandlades från rättvis till extremt ojämlik på kort tid eftersom de rika tjänade på att centralbanken Federal Reserve pumpade in biljontals dollar i finansiella tillgångar och på att företag återköpte sina egna aktier med lånade pengar och därmed återkapitaliserade företaget medan det sattes i skuld. Allt för att kunna ge högre bonusar för chefer och mer kapitalvinster till aktieägarna. Eliterna dödade ekonomin för att nå kortsiktigt fördelar för sig själva.

Dessa destruktiva strategier genomdrevs av giriga kortsiktiga tänkare – människor vars enda vision var ”jag vill ha ännu mer.” Och det är dessa ovärdiga människor, inte deras offer, som Uncle Sam nu räddar. Den enorma icke betalbara statsskulden som redan hänger tungt över ekonomin blåses upp ännu mer. Federal Reserve och det amerikanska finansdepartementet håller på att förstöra den amerikanska dollarn i sina meningslösa ansträngningar för att rädda de superrika från sin egen girighet.

I stället för denna vansinniga inställning till den ekonomiska krisen finns ett förnuftigt tillvägagångssätt. De räddade företagen och bankerna köps i själva verket upp av regeringen. Därför bör de behandlas som de nationaliserade företag som de är. När staten har nationaliserats dem kan regeringen, till skillnad från företagen, skapa pengar för att betala löner och hälsopremier. Den förutsagda arbetslösheten på 30 eller 40 procent kan undvikas. Det är bättre att betala löner än att betala arbetslöshetsersättningar. Enbart den psykologiska skillnaden är värt enormt mycket.

Ineffektivt sjukvårdssystem hämmar USA
Oförmågan hos det privata amerikanska sjukvårdssystemet att hantera den nuvarande medicinska krisen är uppenbar. Ett vinstdrivet sjukvårdssystem är det dyraste systemet av alla.

Vinsten är inbyggd på alla plan, vilket höjer kostnaderna till nivåer som vare sig privata försäkringar och eller statliga sjukvårdssystemet Medicare kan ersätta. Resultatet är minskning, inte expansion av systemet. Titta till exempel på antalet sjukhus, särskilt på landsbygden, som nyligen har stängts.

Dessutom har finansieringen av det privata systemet – och Medicare själv – enorma luckor. Motståndet mot ett nationaliserat sjukvårdssystem är löjligt, särskilt eftersom en nationaliserad tjänst kan samexistera med en privatiserad. Två är helt klart bättre än en.

Nationalisering har många fördelar. Det gör det möjligt för de stora företagen, skapade till exempel genom sammanslagningar av jättebanker som Chase Manhattan och J.P. Morgan, att delas upp och separationen mellan sparbanker och investeringsbanker kan återupprättas. Nationaliseringen gör det möjligt för regeringen att ta hem den utländska produktion som outsourcats av globala amerikanska företag och återskapa bra medelklassjobb för den amerikanska befolkningen. Det är win-win-situation för det amerikanska folket.

När de gigantiska monopolföretagen är uppdelade kan de privatiseras och återlämnas till privat ägande på ett rättvist sätt baserat på deras verkliga värde. Pengarna som regeringen får från sin försäljning kan användas för att minska statsskulden.

För enskilda personer bör de livsförnekande och ekonomiska kvävande skulderna skrivas ner till nivåer som kan hanteras av deras inkomster. Michael Hudson och jag föreslog en ”skuldjubileum” som en lösning. Andra har också hakat på vår idé.

För närvarande socialiserar Federal Reserve skuld utan att skriva ner det. Detta är nonsens eftersom det utjämnar skuld genom att utöka den.

I USA finns det så mycket dogmatiska fördomar mot allt som innehåller ett uns av socialism, även bara som tillfälliga åtgärder, att det hindrar oss från att handla på ett förnuftigt sätt i krisen. Om vi inte kan övervinna dessa hinder står vi inför mycket svårare tider.

Kan gemenskapen återställas eller kommer USA degenerera i klaner och tribalism?
Den största utmaningen vi står inför är att återställa begreppet samhälle. Det fanns en tid då USA var ett samhälle, ett unikt sådant, eftersom det bestod av en mängd etniska grupper. När varje våg av invandrare anlände genomgick de ett test på konstitutionen, lärde sig det nationella språket och blev assimilerat i det amerikanska samfundet.

Denna gemenskap har förstörts av en mängd olika krafter, varav det senaste är identitetspolitik. Identitetspolitik förhindrar gemenskap genom att dela upp befolkningen i ömsesidigt fientliga grupper: utefter kön, sexuell preferens, ras, ja efter varje klassificering som kan uppfinnas eller föreställas. Resultatet blir inte ett samhälle utan ett Babels torn.

I stället för samhälle är USA en plats där hat odlas av dem som hävdar att ens status bygger på hur väl man kan utmåla sig själv och sin grupp som offer. Hatet kommer från dem som anser sig vara hatade, medan de som blir utsatta för hat själva blir anklagade för att vara fyllda av hat. Ursprungligen var vita heteromän de främsta hatobjekten, men nyligen har vi sett transsexuella som hatar och attackerar feminister som säger att en kvinna är en kvinna, och inte en man som påstår sig vara en kvinna. De transsexuella attackerna mot kända feministledare är våldsamma i sitt språk och kommer sannolikt att utvecklas till våldshandlingar. Olika icke-assimilerade invandrargrupper bekämpar varandra om vem som kan utmåla sig som det största offret. Israels omänskliga behandling av palestinier har förargat muslimska invandrare mot judar. Våldsamma rasattacker på vita människor blir allt vanligare.

I decennier har kvinnostudier lärt ut hat mot män, och svarta studier har lärt ut hat mot vita. Detta lärda hat kompletteras nu av New York Times 1619-projekt. I stället för assimilering har vi nu ömsesidiga hat. Hur tar vi oss ut ur detta?

Kanske kommer utmaningen från covid-19 att tvinga oss att komma samman igen för att segra över viruset, som i muterade versioner kan vara med oss för alltid. Ett ekonomiskt räddningspaket som uppfattas som rättvis snarare än ett som ensidigt är riktat mot den finansiella eliten skulle vara behjälpligt för att återuppbygga gemenskapen. Även en skuldavskrivning är nödvändig.

Genom att bara tänka på sig själva står eliterna i vägen för möjligheten att samla människor. Om vi inte kan komma samman igen kan vi glömma tanken på enhet utanför gränserna för vår egen ”offer”- eller identitetsgrupp. I stället för ett samhälle kommer vi att organiseras i klaner av separata identiteter. Frånvaron av enhet på hemmaplan kommer att göra oss till lätta måltavlor för fiender utomlands.

Vi vet vad som står på den dystopiska önskelistan. Kan vi möta den med en antidystopisk önskelista om ett ömsesidigt samhälle med stöd för alla? Eller har eliterna lyckats atomisera oss till olika stammar som inte delar någonting förutom hatet och misstron mot varandra?

Om medborgargarden och risker

0

Mina högaffeloperatörer:

Enligt ett ofta upprepat påstående leder kriminaliteten i Sverige i kombination med de (förment) rättsvårdande myndigheternas oförmåga att hantera denna till att risken för medborgargarden och hämndaktioner ökar. Rent tekniskt är detta inte bara en helt korrekt observation, utan också en sådan som röjer en analysförmåga vida överlägsen den de personer med fina titlar och höga löner vilkas formella ansvar det är att upprätthålla lag och ordning ger uttryck för. Inte desto mindre utgör dylika påståenden, givet hur påfallande ofta de yttras, ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Bakom en sådan formulering ligger nämligen det outtalade antagandet att medborgargarden skulle utgöra ett större hot mot civilisationen än fritt härjande stöldligor, och att privata hämndaktioner mot slödder som utövar grovt våld mot barn skulle utgöra någonting mer olustigt än brotten som föranledde dessa.

När människor tar lagen i egna händer riskerar detta naturligtvis att få svårkontrollerade konsekvenser, men givet hur den svenska verkligheten ser ut vittnar föreställningen om att medborgargarden, hämnare och vigilantes i första hand skulle utgöra en risk om ett samhälle präglat av slavmoral. I den mån de anhöriga till några av de barn och/eller pensionärer som blivit grovt misshandlade av nidingar skulle göra slag i saken och utmäta ett lämpligt och väl avvägt straff för de illdåd som begåtts vore detta måhända någonting vars långsiktiga konsekvenser man hade skäl att oroas över, men också – åtminstone i den mån man inte är död inombords – en källa till djup och omedelbar tillfredsställelse. I själva verket är det snarare frånvaron av hämndaktioner som borde oroa människor, då den anpasslighet vi ser prov på vittnar om ett samhälle där människor tycks ha gjort sig av med sin mänsklighet.

Ord som ”risk” är i sammanhanget exempel på ett språk noga utformat för att främja maktens intressen, och inte allmänhetens. Den egentliga risken består inte i att människor som lämnats vind för våg slår tillbaka, utan i att de vänjer sig. Risken består i att grövre och grövre brott blir till notiser på sidan 7. Risken består i att beskäftiga charlataner vilkas ideologiska drivkrafter är lika starka som deras verklighetskontakt är svag fortsätter att åtnjuta status som sakkunniga. Risken består i att mannen på gatan blir så auktoritetstroende att han offrar både sina barns och åldriga föräldrars trygghet i syfte att hjälpa ett depraverat etablissemang kvar vid köttgrytorna. Risken består i det faktum att en lovande karriär väntar den som vet hur effektivt osynliggöra brottsoffer och förminska livrädda pensionärer. Risken består i att den som stryker makten medhårs hyllas som en modig rebell.

I en nordeuropeisk konsensuskultur kommer förekomsten av medborgargarden alltid att vara ett symptom på problem, snarare än problemet som sådant. Just den nordeuropeiska konsensuskulturen är dock också det perfekta laboratoriet för den som önskar återupprepa Stanfordexperimentet i stor skala. I ett annat samhälle hade situationen aldrig kunnat urarta som den nu har gjort utan att medborgarna på eget bevåg tog sig an problemet, men innan de väldisciplinerade medborgarna i den nordeuropeiska konsensuskulturen slutligen får nog går det bevisligen att på en och samma gång ge kriminella från andra delar av världen en fristad, undandra allmänheten såväl polisiärt som rättsligt skydd och utmåla den infödda befolkningen som rasister.

Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag. Den dag allmänheten får nog kommer Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson yrka på indragna permissioner och slopade straffrabatter samtidigt som miljöpartistiska språkrör gör utspel om vatten och bröd. Då om inte förr torde det stå klart hur radikalt allmänhetens och maktens respektive uppfattningar om vad som utgör en risk skiljer sig åt.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Kommer vi uppleva väpnat politiskt våld i Europa?

0
Den franska proteströrelsen Gula västarna mötes av överväldigande våld från statsmakten. Foto: Pixabay.

Vissa EU-länder har en lugn inrikespolitik, färre invandrare och några har regeringar, som syns vara brett populära (som Ungerns och Polens), och vilka systematiskt söker eliminera orsaker till stort missnöje. Minst en regering – Spaniens – är nog skyddad genom landets historia, eftersom kunskapen om fasorna förknippade med ett inbördeskrig fortfarande är levande.

Större nationer med betydande politiskt missnöje är Frankrike och Italien, och där en fortsatt ökning av motviljan och misstänksamheten mot regeringen syns troligast i Frankrike. Men skälen till missnöje syns i mycket vara ekonomiska, vilka i intensitet knappast skapar förhållanden, vilka leder till brett och konsekvent fysiskt våld. I Italien är invandringen en mycket kontroversiell fråga, och som inte främst gäller ekonomi.

Grymma och spektakulära brott av invandrare mot italienare kan eventuellt leda till våldsamma reaktioner, men dessa blir troligen inte främst riktade mot regeringen. Tillgången till vapen för vanliga medborgare är låg i bägge länderna, och respekt finns för legala normer. Väpnade kontinuerliga konfrontationer mellan grupper syns därför osannolika idag.

Genom det ökade intresset för nationalism i många stater (med nationalism menas här rörelser, som vill att det egna landets befolkning har rätt att självständigt besluta i alla viktiga frågor och klart prioriterar landets intressen och sedvänjor (2)) är nog sannolikheten för väpnat våld så småningom mest förknippad med den möjliga omvandlingen av länder till medlemsstater i en federal EU-union.

En sådan leder till, att makten främst ligger i Bryssel, och de nationella regeringarnas – bortsett från Tysklands och Frankrikes – förmåga att agera och skydda sina medborgares intressen kommer sannolikt att vara mycket begränsad. Dessa frågor kommer att ha diskuterats utförligt före de val/folkomröstningar, som föregår bildandet av unionen, och motståndarna mot en sådan omvandling av EU kommer att vara välinformerade och någorlunda välorganiserade. Ett nederlag i det valet skulle säkerligen snabbt – liksom skedde i Storbritannien efter folkomröstningen 1975 att kvarstanna i EEC – bli inledningen i många länder till politisk aktivitet inriktad på att så småningom åstadkomma en omprövning av valet/folkomröstningen.

Om ett antal kontroversiella beslut sedan fattas i Bryssel, vilka av medborgarna i ett visst land uppfattas som skadliga samt en del av landets media understödjer missnöjet, kommer den nationella oppositionen kunna förbli samlad och välinformerad. Politik beslutad av EU, som syftar till ”avnationalisering” i olika länder, kan bli symbolfrågor och få motsatt verkan. Allvarliga sådana kan driva missnöjet mot våldsamma utbrott. Dessa aktivister står sig dock slätt mot det europeiska gendarmeri, som då kommer att finnas och som sätts in vid allvarligare upplopp, men sådana sammanstötningar kan få oförutsägbara konsekvenser på opinionen. En hård repression av en delvis redan uppretad befolkning i länder, där EU på intet vis representerar några liknande värden, som nationalismen brett står för, kan just förstärka länders nationalism. Möjligheten att någon form av ”EU-nationalism” skulle snabbt kunna inta samma roll – och i en situation där en stor minoritet redan ser federalismen som fiende – är osannolik.

Den nationalistiska oppositionen i olika länder kommer med all sannolikhet samarbeta mycket nära och snabbt lära av varandras erfarenheter och framgångar. Men om inte den federala regeringen begår spektakulära misstag, kan troligen möjligheten att via val nå beslut om EXIT från den politiska unionen hålla den politiska utvecklingen fredlig i EU-länderna, såvida inte några särskilt brännbara frågor inverkar.

Invandringens roll
Ifall EU genomför sina planer på stor fortsatt invandring från Afrika och Mellanöstern och utnyttjar kvoter för placering av dessa i olika länder, förvärras dock den politiska atmosfären. Detta torde komma att bli ett tungt skäl för opposition i olika delar av Europa, och som leder till rätt kontinuerliga protester och även våld mot och från tungt beväpnade och utrustade gendarmer. Ifall dessa ändå inte klarar medborgarprotesterna, kommer så småningom militär sättas in, vilket är mycket problematiskt. Om den då utgörs av EU-styrkor, skapar det möjlighet för nationalisterna att formulera slagkraftiga ockupationstema. Allt beror på hur skicklig och diplomatisk den egna regeringen är och hur anpassligt EU-regeringen agerar.

Eftersom invandringen till EU drivits på för att genom nya medborgare försvaga länders nationalism och stötta invandringsvänliga regeringar genom importen av utländska proletärer, kommer konflikter mellan invandrare och medborgare/nationalister självfallet också påverka synen på EU. Den organisationen ses ju med rätta som ett huvudskäl till inflyttningen av främmande människor med annan kultur och religion. Så minst två brännande frågor – medlemskapet i en federal europeisk union samt stor invandring – kommer tillsammans påverka attityden till EU. Det gör läget mera kritiskt. Men invandringen har också en självständig – och potentiellt ödesdiger – religiös och kulturell dimension.

Den troliga framväxten inom olika länder av en islamistisk rörelse med egen politisk representation i parlamenten, samtidigt som muslimer– på liknande sätt som i Sverige – också utgör en mycket viktig grupp inom de socialistiska/socialdemokratiska partierna, har viktiga politiska följder. Det kommer troligen att leda till allt starkare försök att islamisera länderna, där muslimer p.g.a. befolkningsutvecklingen får en allt större betydelse. Med tanke på integrationspolitikens misslyckande – inte bara i Sverige – och de socialistiska och socialliberala partiernas kravlöshet gällande invandrare, kommer de partiernas ständiga reträtter i religiösa/kulturella frågor att leda till direkta konflikter mellan islamister och nationalistiska (enligt definitionen ovan) medborgare.

Skälet är inte motsättningar mellan religioner – många medborgare är praktiskt sett ateister – utan orsakas antingen av islamska religiöst grundade krav på ingrepp i befolkningens mänskliga rättigheter eller krav på rätt för muslimer att separera i olika avseenden. Men religiös segregation på många områden är skadlig för den nationella samhörigheten och lägger en grund för framtida konflikter. Det förstärker viljan att antingen skapa ett allt betydelsefullare och självständigare parallellsamhälle eller krav att införa sharia-regler inom nationen. Det kan direkt orsaka allvarliga konflikter, vilka urartar till politiskt våld. Oavsett om EU eller en inhemsk socialistisk regering då stöttar de muslimska kraven p.g.a. sitt politiska beroende av muslimer, kommer konfliktnivån snabbt höjas vid sådana konflikter. Dessa kan utvecklas till ett direkt hot mot samhällsfreden, eftersom ingen sida ser skäl att ge efter. Den inhemska befolkningen vet, att den inte kan retirera längre. Muslimerna kan dock finna skäl att vara mera taktiskt flexibla, tills de vuxit ännu mera i storlek och styrka, vilket uppskjuter konflikten någon tid.

Kommer mina föräldrar behöva fly igen?

0
Utslagen stridsvagn från Slaget om Vukovar 1991. Foto: Peter Denton.

Min familj flydde tidigt från forna Jugoslavien innan det krackelerade och inbördeskriget dödade över 100 000 människor.

En brittisk journalist intervjuade en paramilitär som begått krigsbrott och frågade vad de hade gjort med barnen. Soldaten svarade med en gest där han rörde lite lätt på kniven. “Till och med barnen”, frågade journalisten. “Alla”, svarade soldaten.

Tiotusentals människor flydde till Sverige där de fann fred. Hur kunde det gå så snett? Forna Jugoslavien var en mångkulturell, kommunistisk federation med olika grupper som inte ville tillhöra varandra. Vad finns det för lärdom att dra till det mångkulturella Sverige? Försätt läsa så kommer du förstå.

Om man röstade på fel parti eller kritiserade fel person fick man problem.

Sverige liknar forna Jugoslavien med idén om den socialistiska välfärdsstaten. Man lovade jobb och fred till alla som ville vara med. Men om man röstade på fel parti, kritiserade fel person eller strävade efter nationalistiskt oberoende, så fick man problem.

När Tito dog uppstod ett vakuum som snabbt fylldes av multinationalistiska enklaver. Detta accepterades inte av Belgrad och stämningen blev hetsig. Protester utbröt över hela federationen och tusentals greps och fängslades. Dussintals sköts ihjäl i stundens hetta. Fattigdom och historiska och religiösa motsättningar ökade. Resultatet blev Europas största folkmord sedan andra världskriget.

Jag vill minnas att på 1970-talet var Jugoslavien Europas tredje starkaste militärmakt. Så hur kunde landet haverera och så många människor duka under? Svaret ligger i förutsättningen för federationen. Den mångkulturella kommunistiska staten var ämnad att kollapsa. Tribalismen intensifierades. Det uppstod paramilitärer och lokal miliser som smugglade vapen, rånade grannar, sålde droger och kidnappade människor. Organ skördades och såldes. Utöver att den reguljära armén smugglade vapen, mördades poliser och militärer i bakhåll. Det fanns till och med legosoldater från USA och Ryssland som härjade fritt. Det var ett ingenmansland och starkast överlevde.

Sverige kan bli ett nytt Jugoslavien.

Sverige löper nu risk att gå samma öde till mötes. Olika grupper drar åt olika håll. Parallellsamhällen växer fram där svensk lag inte respekteras. Gängen kontrollerar utsatta områden. Det ökande politikerföraktet sprider stigmatisering. Flera rekvisit för ett haveri finns där. Sverige kan bli ett nytt Jugoslavien.

Då uppstår självutnämnda sheriffer som går runt beväpnade och patrullerar över de egna klanerna. Våra utsatta områden fallerar och våldsamma scener utspelar sig. De eskalerande skjutningarna och sprängningarna som vi kan läsa om dagligen signalerar ett lågintensivt inbördeskrig där allmänheten står handfallna. I forna Jugoslavien hade man åtminstone möjlighet att försvara sig eftersom man ägde vapen. I Sverige förfogar allmänheten över arga brev och långa telefonköer.

Det är hög tid att etablissemanget vaknar och att våra politiker tar sitt ansvar. Vill man motverka ett potentiellt inbördeskrig måste staten återvinna förtroendet genom nationell enighet och garanterad välfärd. Alla medborgare, oavsett bakgrund, ska förväntas agera ansvarsfullt och respektera den svenska nationen. De som en gång flytt ska ju inte behöva fly igen.

Mångkultur kan vara en farlig häxbrygd.

Två hypoteser om islamism

0
Hijab, niqab och burkini är inte rester av ett äldre islam utan moderna markeringar. Foto: Wikimedia Commons.

Detta betyder att de med ett samhällsperspektiv destruktiva identitetsprocesser som i dag dominerar såväl socialt liv, som de högre utbildningarna och politiken, är okända under åtminstone de föregående tiotusen åren i mänsklighetens historia. Håller vi oss till Europa har människor levt i byar med jordbruk och boskapsskötsel där de sociala normerna är såväl fixa som begränsade. Den sociala hierarkin baseras på kön och ålder och alla inom respektive skikt gör samma sak, antingen det nu är jordbruket för männen och att ta hand om barnen och hemmet för kvinnorna. På så sätt levde byborna hela sitt liv i samma lilla gemenskap med samma släktingar, grannar och vänner. Religionen och föreställningarna om världen delades av alla och att välja ett annat liv någon annanstans var en möjlighet för ett så litet fåtal, att det i praktiken var omöjligt. Likaså var möjligheterna till social mobilitet ytterst begränsade.

Denna typ av samhällen är varken plurala eller mångkulturella. Där finns ingen mångfald och heller inga möjligheter för invånarna att välja livsform. Eftersom det inte finns just några alternativ utan det liv man lever är givet, är det meningslöst för individen att stanna upp och börja fundera över vem han eller hon egentligen är – alltså ställa frågor kring sin identitet. Individ och samhälle har inte separerat. Individerna har därför ingen inre identitet som står i opposition till samhället.

Separationen sker i flera steg. Jag ska inte här trassla in mig i en utredning om den inre identitetens födelse utan nöja mig med konstaterandet att det finns flera utgångspunkter. Man kan exempelvis välja Jacques Rousseaus ”Om samhällskontraktet”, franska revolutionen eller kanske den amerikanska självständighetsförklaringen (Thomas Jefferson). Den liberala demokratins genombrott spelar också roll, eftersom den tilldelar individerna en avgörande betydelse i tillsättandet av nationalstatens ledarskikt.

Jag skulle ändå satsa på industrialismen som den viktigaste orsaken. I sig är den en förutsättning för den moderna nationalstaten. Modernisering är ett sammanfattande begrepp som lägger grunden för den nationalism som blir den viktigaste nya ideologin i 1900-talets Europa. Men den ser olika ut i olika länder. Väljer vi mellankrigstiden så sticker ett revanschsuget och förödmjukat Tyskland, med Hitler och hans nationalsocialistiska parti ut. Andra länder som England, Frankrike, Sverige och USA går igenom samma brutala industrialiserings- och moderniseringsprocess utan att landa i lika extrema former av nationalism. Därmed är jag framme vid det som är ämnet för denna text, nämligen frågan om islamism bör ses som ett svar på den identitetskris som följer med Västerlandets modernisering.

Den patologiska nationalism som ledde till såväl första som andra världskriget har det gemensamt med islamism att de alla dyker upp vid dramatiska samhällsomvandlingar, närmare bestämt när traditionella och lokala bondesamhällen (Gemeinschaft) moderniseras och knyter an till världen (Gesellschaft). Uppbrottet från den lilla och självklara världen föder förvirring och frustration, det vill säga en identitetskris som ropar på en förklaring och allra helst en fiende, någon att skylla på, antingen det nu är en fientlig nation eller ”de otrogna”.

Den franske statsvetaren och Mellanösternexperten Olivier Roy har gjort oss uppmärksamma på att många av de terrorister som plågat västvärlden alltsedan millennieskiftet är andra generationens europeiska muslimer, som har brutit med föräldragenerationens islam. Under tidiga ungdomsår lever de samma slags liv som icke-muslimska ungdomar. De lever kompisliv, röker lite av varje och gillar alkohol, jagar tjejer och ägnar sig åt sport, vare sig de nu följer ett särskilt fotbollslag eller själva idrottar. Ingenting signalerar att de kan bli framtidens terrorister. Emellertid, de är inte framgångsrika med anammandet av den västerländska ungdomskulturen. De skaffar sig heller inte de utbildningar som är nödvändiga för att de ska vara gångbara på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är hög, upp emot 30 procent. Många blir kriminella.

Andra generationens europeiska muslimer hamnar mellan två kulturer, sina föräldrars som de förkastar och det nya hemlandets, som inte helt och fullt ut accepterar dem. Det är här islamismen kommer med sin lösning. Radikal islamism erbjuder ett alternativt samhälle där de välkomnas och genom sina gärningar kan bli både respekterade och beundrade. De blir pånyttfödda inom islam genom att se på videos där radikala imamer värvar proselyter, eller så kan de omvändas av en fängelseimam. Det är alltså inte fattigdom, utanförskapet eller hatet mot den västerländska kulturen i sig som skapar terrorister. Inte heller har de hamnat där därför att de är religiösa sökare. Många av dem har medelklassbakgrund och har under största delen av sina liv varit såväl religiöst som politiskt ointresserade. När det visar sig att de gör sig skyldiga till terrorbrott eller dyker upp med långa skägg, som beväpnade och stridande islamister i Syrien, är nästan alltid deras egna familjer väldigt förvånade. För dem är transformationen obegriplig.

Olivier Roy menar att detta är en identitetsprocess. Det handlar inte om en radikalisering av islam utan om en islamisering av radikalism, det vill säga det är i grunden samma slags rotlöshet och alienation som skapat tidigare generationers extremister som Leon Trotskij och Ulrike Meinhof, för att ta ett par namn ur högen. Olivier Roy gör med andra ord en socialpsykologisk tolkning, istället för att söka förklaringen i religionen. Han lägger fram hypotesen att det i grunden är samma process som många västerländska ungdomar hamnar i, men som för deras del inte leder till muslimsk extremism (även om det finns exempel) utan till höger- respektive vänsterextremism, klimatalarmism, veganism etc.

Olivier Roy har fått hård kritik av en annan fransk statsvetare och islamexpert, Gilles Kepel, som menar att det inte går att förstå vår tids jihadism utan att ta med religionen, och då i synnerhet den ultrakonservativa salafism som exporteras av Saudiarabien. Att enbart eller främst se jihadismen som en identitetsfråga är alltför begränsat. Först och främst handlar det om religion. Jihadismen är en religiös pånyttfödelse.

I sin bok Identity. Contemporary Identity Politics and the struggle for recognition (2018) frågar den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama om de båda förklaringarna ändå inte kan ses som komplementära. Att det handlar om att identitetsmässigt hitta ”hem”, är svårt att tillbakavisa. Men varför är det just jihadismen som lockar? Dessa unga män med muslimsk bakgrund blir ju inte exempelvis anarko-syndikalister eller kommunister. Dessutom, andra former av extremt identitetssökande leder inte till att anhängarna tar livet av sig i självmordsattacker. Om man söker efter en egen identitet kan döden knappast vara något annat än en form av abort.

Muslimsk revitalisering har ju dessutom drabbat hela Mellanöstern. Bönder och beduiner har lämnat landsbygd och ökenliv för städer som Kairo, Amman och Alger. Den stora världen har sprängt sig in i det traditionella bylivet via satellitteve och stationer som Al Jazeera och CNN International. Traditionella människor som levt i traditionella byar med ytterst begränsade valmöjligheter med avseende på identitet, har fått stifta bekantskap med en pluralistisk värld med många olika livsval, som kanske enbart har det gemensamt att deras egna traditionella normer framstår som föråldrade och överspelade. Miljoner muslimer har också hamnat i Europa i sitt sökande efter ett bättre liv. De har slagit sig ner i städer som Marseille, Rotterdam, Bradford och Malmö och på så sätt konfronterats med en främmande kultur.

Sekularisering och integration är ett alternativ men också att muslimska befolkningar stärker sin religiösa identitet som ett svar på frågan ”Vem är jag?”. Det handlar om medlemskap i en större religiös gemenskap, umman, en världsomspännande gemenskap för troende muslimer, representerad av politiska partier som Egyptens Muslimska brödraskap eller Tunisiens Ennahda. Den respekt du inte kan få i omvärlden kan du få där, bland dina trosbröder och systrar.

Vi kan se det i kvinnornas klädsel. Hijab, niqab och burkini är inte rester av ett äldre islam utan moderna markeringar. Många av dessa kvinnor är naturligtvis djupt troende muslimer men andra är inte särskilt religiösa utan klädseln är för dem en identitetssignal. De är stolta över att bli identifierade som muslimer. Dessutom är framträdande muslimska aktivister djupt beundrade i de flesta muslimska länder. Islam är inte avklingande utan tvärtom, världens snabbast växande religion. Allt tyder på att den kommer att gå om kristendomen.

Om den parasitära klassen och dess moral

0

Mina invaderande rymdelefanter:

Efter att Samhällsnytt i veckan publicerade ett suddig film i vilken vad som synes vara en blond flicka utsätts för en brutal misshandel av personer vilkas vokabulär kretsar kring orden ”fucka”, ”mannen” och ”wallah”, har många uttryckt stor upprördhet över att andra valt att dela detta klipp. Genom att dela klippet bidrar man, påstås det, såväl till att legitimera en rasistisk publikation som att förnedra den oidentifierbara flickan ännu en gång. I det första av dessa argument finner vi ett exempel på rituellt dravel, medan vi i det andra finner någonting som inte är helt taget ur luften. Vad som inte desto mindre gör de upprörda reaktionerna över att klippet fått spridning så obehagliga är att föremålet för den vrede som luftas i dessa är spridningen som sådan, och inte den djuriska misshandeln. En sådan reaktion röjer inte bara någonting direkt omänskligt hos avsändaren, utan också en kallhamrad cynism orden de förment inkännande invändningarna kläs i inte förmår dölja.

En ledtråd till varför det förhåller sig på detta sätt får vi i omständigheten att den förkrossande majoriteten av dessa avsändare står till vänster. Här finner vi opportunister vilkas karriärer, inkomster och bullshitspäckade jobbtitlar står och faller med det progressiva narrativet. Här finner vi hårdföra medieaktivister som insisterar på att de hårdvinklade partsinlagor de själva producerar utgör opartisk och sanningssökande journalistik. Här finner vi makthavare vilkas maktbas steg för steg eroderas till följd av väljarflykt. Här finner vi höjdare inom det migrationsindustriella komplexet och andra svågerkapitalister. Här finner vi offentliganställda managers som åtnjuter höga löner för att utföra tjänster skattebetalarna aldrig har efterfrågat. Här finner vi den lilla men fanatiska minoritet inom vilken man är besjälade av att påtvinga majoriteten en ny, experimentell och mycket radikal samhällsordning. Kort sagt, här finner vi en klass som har allt att vinna på att allmänheten hålls så okunnig som möjligt om invandringspolitikens konsekvenser.

Det är mot denna bakgrund de hätska utspelen mot delningarna av klippet måste förstås. Klippet utgör en påminnelse om att politikerna har tappat kontrollen och att media vilseleder. Klippet utgör en påminnelse om att politikernas försök att verka handlingskraftiga är tomma ord, och att staten varken förmår eller vill erbjuda medborgarna trygghet. Klippet utgör en påminnelse om att allting, trots att vi ständigt försäkras om motsatsen, inte är som vanligt. Klippet utgör en påminnelse om progressivismens misslyckanden, det sittande etablissemangets megalomani och de systematiska lögner som ligger till grund för det gängse rasismnarrativet. Makten uppfattar på goda grunder därför klippet som farligt, och det är i just denna omständighet vi också finner förklaringen till de hätska reaktionerna. Att man inte vill att klippet skall delas bottnar inte i någon form av rättvisepatos, utan i att man värnar den egna karriären och försörjningen.

När det kallhamrade egenintresset går att klä i termer som får detta att framstå som någonting mycket mer ädelt än vad det är, är detta dock någonting man inte bara kommer att försöka intala andra utan också sig själv. I den nya klassen har man i själva verket utvecklat just denna form av självbedrägeri till en konstform. De argument med vilka man rationaliserar sin cynism är vid det här läget mycket finslipade, och det patos med vilket man framför dem så väl inövat att detta ofta tas för den äkta varan även inom den parasitära klassen. Med tiden har gränsen mellan rationaliseringar och verkliga motiv blivit så oskarp att man inte sällan lyckats intala till och med sig själva att det är oförfalskad altruism och ingenting annat som utgör den bakomliggande drivkraften.

Inte desto mindre tenderar vad man finner moraliskt riktigt att så gott som alltid sammanfalla med vad som gynnar den egna karriären, den egna levnadsstandarden, den egna gruppen och de egna organisationerna. I denna omständighet finner vi en mycket stark indikation på att vad vi möter är någonting som, genom att ett stort antal små och till synes oskyldiga eller rentav godhjärtade etiska omvärderingar bildat en helhet, utvecklats till en ”moral” med det mycket specialiserade syftet att tjäna den parasitära klassens intressen.

Den här krönikan är en återpublicering från Fnordspottnings blogg.

Den snåriga vägen till nationell identitet

0
Hur ska nationell identitet byggas i ett land utan naturlig sammanhållning? Foto: Bengt Nyman/Wikimedia Commons.

Ett standardgrepp i kritiken av det mångkulturella samhället är det i sig korrekta påståendet att när riksdagen i mitten av 1970-talet enhälligt bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt, så var landet fortfarande etniskt sett en av Europas mest homogena nationalstater. Vi hade ett antal förhållandevis små och inte särskilt upproriska nationella minoriteter, vi hade en del arbetsinvandrare från främst Finland och södra Europa, men de flyktingar som Sverige tänkte sig att ta emot hade ännu inte anlänt. Vad politikerna alldeles uppenbart inte förstod var att mångfalden inte i sig själv kan utgöra grunden för en nationell identitet. Det är som att säga att vår identitet är att inte ha någon identitet; eller att vi bör vänja oss vid att vi som medborgare i en nation inte har något gemensamt. Jag tror inte det hade blivit något beslut om att Sverige skulle bli mångkulturellt, om riksdagsledamöterna begripit detta.

Går vi tillbaka till demokratins fulla genomslag med den kvinnliga rösträtten i början av 1920-talet, så var Sverige då – om möjligt – ännu mer homogent. Att vara svensk medborgare och etnisk svensk var samma sak, vilket i praktiken betydde att vi självklart var herrar i eget hus. Därvid uppfyllde vi såväl då som 54 år senare de fyra kriterierna för en etniskt grundad nation:

Delad etnicitet

Delat språk

Delad religion

Politisk kontroll över nationen

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige. I dag är det väl bara ett av dessa kriterier som vi till nöds uppfyller på nationell nivå, nämligen delat språk. Det betyder naturligtvis inte att alla svenska medborgare kan svenska, men för att kunna sköta ett jobb och delta i samhällslivet, så är svenskkunnighet kanske inte ett uttalat krav, men väl en grundförutsättning.

Det svenska folket ägde en nationalstat, Sverige.

Letar vi oss bakåt i historien, så är det si och så med svenskheten, i synnerhet inom kungamakten och den politiska ledningen. En av Sveriges absolut bästa kungar, Karl XIV Johan lärde sig visserligen nödtorftigt att förstå svenska men talade aldrig språket. När han kröntes till kung hoppades många att han skulle ta tillbaka den östra rikshalvan, det vill säga Finland – alltså att vi skulle återupprätta en helt annan geopolitisk enhet, än den som vi i dag ser som självklar. Går vi tillbaka till Gustav III så var hovet visserligen svenskt men så franskbeundrande att i praktiken måste man inom hovet behärska både franska och svenska. Franskan ansågs finare än svenskan, vilket inte hindrade Gustav III från att vara en stark anhängare av det svenska språket. Som bekant instiftade han Svenska Akademin just för att främja det svenska språket och litteraturen. Går vi ytterligare tillbaka i tiden så var Gustav II Adolf tvåspråkig och använde svenska och tyska parallellt. Ser vi till hur den svenska krigsmakten var sammansatt, kan vi med lite god vilja påstå att Stormaktssverige var mångkulturellt.

1420 hade tjugo av Stockholms tjugoen borgmästare och rådmän tyska namn. Ännu längre tillbaka, i mitten av 1300-talet, var tyskan på väg att bli officiellt ämbetsspråk i Stockholm. Hoppar vi därefter fram till vår egen tid talade Gustaf VI Adolf engelska med båda sina hustrur och prinsessan Lilian föredrog engelska när hon intervjuades. I vårt nästan nutida kungahus var engelskan lika viktig som svenskan.

Vad som gällde för kungahusen gällde naturligtvis inte för folket. Men man bör komma ihåg att Sverige före riksradion var uppdelat dialektalt och att dialekterna var så utpräglade att svenskar från olika delar av landet kunde ha mycket svårt att förstå varandra. Går vi tillbaka till medeltiden och Sverige före Gustaf Vasa, så styrde de olika landskapen sig själva efter olika lagar.

Sverige som ett land bebott av svenskar är ingen demokratisk skapelse. På samma sätt förhåller det sig med Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller Holland. Som stater är de alla produkter av politisk och oftast våldsam kamp över territorier, under icke-demokratiska regimer. När dessa stater demokratiseras så tas deras territoriella utsträckning och majoritetsfolk för givna.

Detsamma gäller exempelvis för Japan och Sydkorea, som i århundraden var nationer bebodda av suveräna folk, innan de demokratiserades. Jag skriver detta för att påminna om att när ett land blir en demokratiskt styrd nationalstat så har det ofta en lång tillkomsthistoria. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama urskiljer i boken ”Identity” fyra grundmodeller för hur nationella identiteter skapas.

Den första vägen är att skicka bosättare till nya territorier, att ”tvångsutveckla” dem som bor i ett visst territorium eller att helt enkelt döda dem – eller alla tre formerna för herravälde, i kombination. Att döda en befolkning kallas i dag för folkmord eller etnisk rensning och tillhör inte enbart historien. I det buddhistiska Myanmar förföljs, dödas eller tvingas muslimska rohingyas bort. Etnisk rensning skedde också i början av 1990-talet under Balkankriget. Tidigare har det praktiserats av många länder, exempelvis nutida demokratier som Australien, Nya Zeeland, Chile och USA, där nybyggare tvingat bort eller dödat befolkningarna i de territorier där de bosatt sig.

Den andra vägen fram till en nationell identitet är att anpassa gränserna till ett folk med gemensam kultur, historia och språk. Italien och Tyskland bestod av en rad småstater som nationaliserades under 1860- och 70-talet. Det kan också ske genom separation, som när den irländska republiken lämnade Storbritannien 1919, eller när Ukraina 1991 deklarerade sin självständighet från det forna Sovjet.

Den tredje vägen är att assimilera minoritetsbefolkningar in i majoritetens etniska och språkliga gemenskap. Frankrike var en flerspråkig nation för tvåhundra år sedan men med tiden har lokala språk som provensalska, bretonska och flamländska trängts undan av den parisiska franskan. På samma sätt har immigranter till Argentina och USA, i synnerhet deras barn, lärt sig spanska respektive engelska för att passa in i den dominerande kulturen och kunna avancera socialt. Det Kina som vi i dag ser som så homogent och till 90 procent dominerat av Hankineser är produkten av en tretusenårig assimilation av minoritets­befolkningar.

Den fjärde vägen är att utforma en nationell identitet för att passa till ett redan existerande samhälle, alltså en bakvänd process. Det bästa exemplet är kanske Indien, vars grundare Gandhi och Nehru byggde upp landet kring en ”idé om Indien”, som kunde inkorporera den extremt diversifierade befolkningen. Liknande projekt kan vi urskilja i öriket Indonesien och Tanzania, där tillkomsten av nya nationella språk har som syfte att ena samhällen med många helt olika folkgrupper.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning.

Den politik som är mest effektiv i formandet, upprättandet eller bevarandet av en nationell identitet består av reglerad invandring, lagar för medborgarskap och inte minst de läroplaner som används inom en gemensam skolutbildning. Också det man i skolan lär sig om nationens historia är viktigt. Landets musiker, poeter, författare och filmmakare drar sina strån till den gemensamma stacken, när de besjunger och hyllar den egna nationen. Det är effektiva instrument för att hos medborgarna skapa gemenskap och en känsla av att höra samman.

Många teoretiker för modern demokrati har hävdat att en passiv acceptans av en demokratisk trosbekännelse inte är tillräckligt för att få ett sådant system att fungera. Demokratier kräver också aktiva insatser från medborgarnas sida. Den briljante franske politiske teoretikern och historikern Alexis de Tocqueville varnade så tidigt som under 1800-talets första hälft för att i synnerhet i demokratiska stater frestas folket att sätta sig på läktaren och överlåta politiken till politikerna, något som vi idag kan konstatera har blivit typiskt för Sverige och svenskarna.

En framgångsrik demokrati kräver enligt honom medborgare som är patriotiska, informerade, aktiva, offentliga och villiga att delta i den politiska debatten. I denna polariseringstidsålder kan man lägga till att de bör vara öppna, toleranta mot andra synpunkter och redo att kompromissa med sina egna åsikter, för att ett land ska kunna upprätthålla sin demokratiska konsensus.

Det som i dag framstår som mest attraktivt för världens liberala demokratier, med sina mångkulturella befolkningar, är en kombination av den tredje och den fjärde vägen. Utgångspunkten är en öppen patriotism, nationalism eller vad man nu vill kalla bejakandet och stoltheten över att tillhöra den egna nationen. Lyckas inte detta så kommer landet att falla sönder och den liberala demokratin att förlora den grund som den står på, nämligen den nationella identiteten.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand.

Detta är ingen lätt uppgift i ett land som Sverige, där överheten vant sig vid att både förakta och politiskt sätta den egna befolkningens intressen i andra hand. ”Svenskhet” hanteras i offentligheten som en form av obehaglig extremism. Till detta ska man lägga att det inte är någon hemlighet att EU har som ett av sina viktigaste mål att försvaga de nationella identiteterna och bygga upp en federation med ett postnationellt europeiskt medvetande.

Men även om EU är en demokratiattackerande överstatlig organisation, bör man inte glömma att den haft framgångar som vi alla haft glädje av. Handel och att fritt kunna röra sig och bosätta sig inom medlemsstaternas gränser är mycket värt. Dessutom har man skapat fred mellan Europas båda eviga fiender, om man ser till historien – nämligen Frankrike och Tyskland. Fram växer också ett skikt av unga och välutbildade européer med urbana ideal. De kan tänka sig att bo och arbeta i snart sagt vilken större europeisk stad som helst, liksom att gifta sig och skaffa sig vänner utan att lägga etniciteten som grund.

Även om EU har flera attraktiva drag, för oss som förstått hur nationalism och demokrati hänger samman är det mycket obehagligt att Sveriges regering tillhör en europeisk gemenskap som näst intill anfaller det europeiska land som tydligast bejakar sin egen befolknings intressen, nämligen Ungern under Viktor Orbáns folkligt starkt förankrade politiska ledarskap. Orbán är en ledare av det slag som också tveklöst skulle få det svenska folkets gehör – en kompetent statsledare och folkledare bland en majoritet av rotlösa europeiska politiker, som förlorat sin demokratiska kompass.

Besök gärna Karl-Olov Arnstbergs blogg.

Om att inte låta sig luras

0
Är det feminismen och manshatet som är orsaken till västvärldens undergång?

”Efter att ha bott snart 20 år i Schweiz är det för mig väldigt tydligt att skillnaden mellan detta land och Sverige nästan enbart beror på att kvinnorna här fick rösträtt 50 år senare. Allt det som man i backspegeln kan se som tydliga tecken på, inledningen till förfallet i Sverige, kommer nu på bred front i Schweiz.

Skolan, polisen, domstolarna. Feminiseringen har inletts överallt. Kvinnliga politiker som smugglar in asylanter och inte blir straffade. Män som går runt med barnvagnar. Ungar som bara SKRIKER rätt ut överallt. Skatter som har börjat gå upp rejält. Massiva framgångar för ”gröna” vänsterpartier. Ständiga kampanjer för fler kvinnor i politiken. Osv, osv. Det är som att återuppleva min ungdom, allt är som Sverige på 70 – 90 talet.”

Ovanstående reflektion har jag under någon vecka vridit och vänt på. Det stör mig mer och mer att de som med rätta kritiserar den svenska katastrofala politiken glömmer att masspsykosen (för att välja en av flera möjliga beteckningar) drabbat så gott som hela västvärlden.

Reflektionen återfinns i kommentarsfältet till en artikel på ”Det goda samhället”. Man skulle kunna tycka att sajten, som ändå är jämförelsevis etablerad och har många följare, inte bör plocka med sådant här provocerande strunt i sitt kommentarsfält. Så här får man inte skriva, därför att då angriper man ju den utveckling mot jämställdhet, som skapar ett mer rättvist samhälle. Eller? Nå, vem bryr sig om vad som står i kommentarsfältet till en av alla dessa sajter som vänder sig mot etablissemangets politik?

Jag leker med tanken att kommentaren publicerades i Dagens Nyheter (ja, jag vet att nu spänner jag trovärdigheten till bristningsgränsen) och inte uttalades anonymt utan av någon av de mer kända av de tiotusen svenskar som bor i Schweiz: Percy Barnevik, Erik Penser eller Annika Falkengren. Vilket liv det hade blivit!

För inte så längesedan såg vi det drev som drabbade Leif Östling efter att Mikael Willgert intervjuat honom i Swebbt-tv. Och då sa han ändå ingenting som han inte borde kunnat ha sagt i vilket medium som helst. Plus att Mikael Willgert är en lugn och oaggressiv intervjuare. Det vi får ta del av är ett sympatiskt samtal, som inte borde ha retat upp någon. Det största felet var emellertid inte vad Leif Östling faktiskt sa utan att han ställde upp för ett medium som var förbjudet, till på köpet det som etablissemanget kanske är allra räddast för, nämligen Swebb-tv som näst intill explosivt ökar sina tittarsiffror.

Att hålla rågången mellan godkända och icke godkända medier helt klar, är en av systemmedias och politikernas viktigaste angelägenheter. Det ska finnas ett ingenmansland av samma slag som på sin tid fanns mellan DDR och Västtyskland. Den som prövade att korsa riskerade att bli dödad, inte av västtyskarna men av den tyska demokratiska republikens prickskyttar. Här i Sverige utsätts man för ett socialt mordförsök och de som agerar prickskyttar är journalister, kulturarbetare och andra av etablissemangets frontsoldater.

Varför måste alternativmedia bekämpas så till den milda grad? Svaret är, att om svenska väljare börjar finna dem mera trovärdiga och angelägna än systemmedia, då är det rätt många av de politiker och journalister som livnär sig på att skjuta det svenska välfärdssamhället i sank, som får kasta in handduken.

Det som sägs på av etablissemanget icke godkända medier som ”Det goda samhället” eller i ”Swebb-tv” är falskt, rasistiskt, högerextremt etc. Så drevet gick inte bara mot Leif Östling utan också mot Swebb-tv, som bland annat påstods ha kopplingar till vit makt-rörelsen. Hur då, kan man fråga och då visar det sig att det har med mig att göra. Någon gång påstås jag ha skrivit ”den vita rasen” – vilket gör mig till medlem av vit-makt-rörelsen, vilket i sin tur smittar ner Swebb-tv. Ingenting av detta är sant utom kanske att jag i något sammanhang använt begreppet ”den vita rasen”. Om jag gjort det vet jag faktiskt inte och tänker inte försöka ta reda på det. Jag har skrivit regelbundet om massinvandring och politisk korrekthet i bortåt ett decennium. Det har blivit ett antal böcker och ett par tusen sidor på bloggen. Bloggen har funnits i fem och ett halvt år och om vi räknar lågt så har två bidrag per vecka publicerats, med sammanlagt ett lågt räknat snitt på 7 sidor.

Det är därför mycket lätt för en hederlig journalist eller annan läsare att konstatera att jag inte är någonting av det där som jag beskyllts för. Och vit makt? Att påstå något sådant är att politiskt slå under bältet. Frågan är bara om den typen av skändningar fortfarande fungerar. Påståendet blev i det närmaste utskrattat av de anklagade. Det var så bortitok att det blev roligt!

Men om vi tar den mer allvarsamma sidan, det skrämmer att så kan man göra i Sverige utan att någon kommer till den skändades undsättning. Händer det kan det tolkas som att han eller hon själv har orent mjöl i sin påse! Ganska snabbt har Sverige omvandlats till ett angivarsamhälle där de som rör sig i offentligheten egentligen inte är så rädda för nazister, rasister, vit makt eller vad det nu kan vara. De är däremot väldigt rädda för varandra. Vem som helst kan dra ner brallorna på vem som helst och vad som är sant eller inte sant betyder föga i det sammanhanget. Och den här frågan är det nog fler än jag som ställer sig: Vill jag verkligen fortsätta att bo i ett land med en så elak och ohederlig offentlighet (nu befinner jag mig i Thailand).

Min andra reflektion var att den som läser uttalandet om det schweiziska förfallet har två alternativa infallsvinklar. Den ena och den som jag misstänker är den för det svenska etablissemanget fullständigt självklara, är att skribenten inte har förstått att tiden gått ifrån honom (jag har svårt att tro att det är en kvinna som skrivit, men det är givetvis fullt möjligt). Det är den sedvanliga mobbartekniken, att transformera ner kommentarer man ogillar från sak till person. Det här har skrivits av någon som är så mossig och ur takt med tiden att han till och med retar sig på att män går runt med barnvagnar. Och varför i all världen skulle det vara negativt med jämställdhet? Honom behöver man inte dra ner nattmössan över ögonen på. Det har han klarat av alldeles på egen hand.

Alternativet är givetvis att se kommentaren för vad det är, en hypotes om varför förfallet drabbat också Schweiz. Skribenten påstår att i Schweiz har en utveckling (avveckling?) som påminner om det svenska inletts och att det finns ett samband med att kvinnorna sent omsider fått rösträtt. Även om jag själv inte skulle formulera mig på samma sätt, tror jag skribenten är ett viktigt samband på spåren. Det betyder inte att jag gillar hypotesen. Tvärtom, jag önskar att det inte förhåller sig så, därför att det vore ett skott under vattenlinjen på demokratin. Men vad jag önskar respektive inte önskar är rätt likgiltigt. Inte heller hjälper det om 90 procent av väljarna (för att välja ett godtyckligt procenttal) intensivt vill att det inte ska förhålla sig så. Jag vill påstå att det är en hypotes som har tillräckligt underlag för att förtjäna en vetenskaplig prövning.

Tänk om feminismen är huvudanledningen till att inte bara Sverige utan flertalet länder i väst, utan att alls behöva det, är i färd med att ta kål på sig själva. I synnerhet gäller det för Nordeuropa, alltså de länder som mer än andra varit modernitetens, feminismens och jämlikhetens banerförare under förra seklet. Det är kvinnor, och särskilt de unga, som röstar och verkar för öppna gränser och därmed i förlängningen bereder plats för islam.

Nästa fråga är om feminismen alls ska kritiseras, och i så fall från vilken utgångspunkt. Den kritik som finns på nätet har ofta en evolutionsbiologisk utgångspunkt. Kvinnor har under mänsklighetens historia utvecklat sin kompetens, inte för att bygga, skydda och bevara samhällen, utan det som de är odiskutabelt bättre på än männen, att göra dessa samhällen behagliga att leva i.

Det reser i sin tur frågan varför feminismen är så framgångsrik och ofta har support från männen? Har männen inte förstått att feminismen är samhällsdestruktiv? I så fall, varför har de inte förstått det? Varför inser männen exempelvis inte något så elementärt som att när de mest begåvade kvinnorna satsar på sin karriär istället för att föda (tillräckligt) många barn, så går samhället på sikt under, alldeles oavsett hur goda och jämställda medborgarna blivit?

Jag landar (tills vidare) i uppfattningen att den katastrofala samhällsutvecklingen ytterst är männens och inte kvinnornas fel. Svaga män släpper fram starka kvinnor. Starka kvinnor för fram kvinnliga värden som överordnade i samhället. Och då går det som i det schweiziska exemplet ovan. Iakttagelsen handlar således inte om en vad en reaktionär mansgris tycker utan om en process, en samhällsdestruktiv process. Men det är klart, sådant får man ju inte ens så mycket som andas om. Vit makt får änglavingar i jämförelse.

Även i coronafrågan söker vi nya vinklar

0
"Hellre ställa tio frågor som ingen annan ställer även om endast en leder till nya insikter, än tio viktiga frågor som tio andra redan har ställt tio gånger om." Foto: Ivana Divišová

Sverige har nu gått in i en kritisk fas när intensivvården räcker till för allt färre samtidigt som dödstalen som följer coronavirusets härjningar stiger allt snabbare. För många svenskar ser det nu ut att kunna bli ett hårt uppvaknande, efter veckor och månader då vardagen har tett sig tämligen normal – samtidigt som svenska myndigheter har försäkrat om att situationen i länder som Italien och Spanien inte är ett scenario som vi behöver vara oroliga för att det ska nå oss.

Att nu Sverige trots det ser ut att vara på väg in i just ett sådant scenario kanske inte förvånar den som har följt rapporteringen bortom svensk etablissemangsmedia. Strax efter att Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell försäkrade svenska folket om att det inte fanns någon anledning att oroa sig för viruset vid sportlovsresor till norra Italien, så skrev Exakt24 att spridningen av viruset i Europa ser ut att vara utom kontroll. Ytterligare en vecka senare menade Tegnell att smittspridningen sannolikt hade “peakat” i Sverige – samtidigt rapporterade vi att uppåt 7 av 10 svenskar riskerar att smittas, varav 50 000 kan dö.

När svenska myndigheter har mörkat sin data och hemlighållit sina modeller och prognoser så har vi lyft fram den breda grupp svenska forskare, epidemiologer, läkare och virologer som inte är knutna till myndigheterna och som har krävt en ärlig och öppen debatt om Sveriges strategi för viruset och dess konsekvenser. Och när Sveriges försvarsminister och etablerad media beskyller granskande journalistik i coronafrågan för att vara ”desinformation” och ”falska nyheter” så har vi avslöjat att källan till informationen var betydligt närmre dem själva än vad de ville medge.

Men vi har även skrivit om den hoppingivande forskningen kring läkemedel som i bästa fall kan bli en game changer i kampen mot coronaviruset – och som ofta dessutom är generiska och därmed tillgängliga för alla. Vi har också rapporterat om hur länder som Ryssland och Ungern kavlar upp ärmarna och når resultat i att begränsa virusets framfart över Europa, samt om hur Danmark nu har kunnat lätta på sina framgångsrika restriktioner.

Blickar vi framåt så finns det även skäl att kritiskt granska hur makthavare och politiker ändrar lagar och regler med hänvisning till pandemin. Och en debatt som förr eller senare kommer bli helt oundviklig är den om hur långtgående och under hur lång tid ett samhälle kan hålla stora delar nedstängda – och till vilket pris. För människors liv och hälsa drabbas givetvis av nedstängning också och när det blir mer klart för oss vilka effekter vi får av olika restriktioner så måste även detta kunna diskuteras sakligt och förutsättningslöst.

Vi har fått en del kritik för att en av våra medarbetare lyfte just detta perspektiv under en av Folkhälsomyndighetens presskonferenser tidigare i veckan och visst är det så att tajmingen kunde ha varit bättre och frågeställningen kanske tydligare (många verkar ha missförstått vad frågan gick ut på). Men med det sagt vill jag förtydliga vilken roll Exakt24 spelar i detta sammanhang: likt det har redogjorts för i denna ledare så är vi ute efter att hitta och lyfta fram nya fakta och data samt relevanta röster och perspektiv som sällan snappas upp i den allmänna debatten.

Som en sanningssökande nyhetsmedia måste vi kunna axla denna roll ur alla vinklar och perspektiv – även när det leder till frågeställningar som inte är de mest uppenbara eller ens nödvändigtvis de allra mest relevanta för stunden. Hellre ställa tio frågor som ingen annan ställer även om endast en leder till nya insikter, än tio viktiga frågor som tio andra redan har ställt tio gånger om.

Den politiska korrekthetens kulturella vansinne

0
Politiskt korrekta lögner handlar inte främst om att luras utan om att för att förmedla berättelser och narrativ. Bland annat om den s.k. humanitära stormakten. Foto: Politikerveckan i Almedalen.

Denna del är något mer beskrivande till sin natur än den förra. Ett försök att fånga vad jag menar med att PK-ismens lögner är ett kulturellt vansinne. Det är inte något självklart eftersom de flesta själva är del av vansinnet i någon grad, även i de fall då det bara är en följd av att man försöker hålla verkligheten i från sig för att inte bryta ihop.

Det är alltså rimligt att tala om PK-ismen som en gigantisk lögn eller som ett nätverk av lögner. Men inte heller det räcker till som beskrivning för det finns något patologisk över tillståndet. Man ljuger inte bara för att få en mening i sitt innehållslösa liv, för att passa in eller för att täcka upp gamla lögner, man ljuger också för att man måste.

När Stefan Löfven blev intervjuad i Agenda i november 2019 om förnedringsrånen och ljög om att man “inte sett det komma” eller att segregationen inte beror på invandringen, så ljög han inte för att lura någon. För ingen tror egentligen på vad Löfven säger. Han ljög för att slippa säga sanningen. Ingen skulle kunna tolerera att han talade sanning och erkände misslyckandet, istället är han tvungen att säga precis vilka vansinnigheter som helst för att komma undan.

Lögnen är alltså inte bara nödvändig för att skydda sin självbild och världsbild och skapa en mening i en tom och meningslös värld, utan lögnen är själva normaltillståndet. Förljugenheten är en ofrånkomlig följd av demokratin: Demokrati är bara en annan form av kapitalism. En marknad där man säljer en ideologi och en identitet genom stenhård marknadsföring.

Det enda som gör att Löfven sticker ut är att han är så fullständigt oduglig på att ljuga trovärdigt, och för att det inte heller tycks störa honom nämnvärt. Han är på sätt och vis ett tecken på hur långt förljugenheten har gått, att det inte ens krävs någon talang längre utan bara en fullständig skamlöshet.

I ett friskt samhälle skulle Löfvens lögner inte accepteras och hela framträdandet skulle tolkas som att statsministern var sinnessjuk. Placera honom i vilken annan tid eller kultur som helst och han skulle betraktas som besatt av onda andar eller galen. Hade intervjun skett 1950 istället för 2019 så skulle reaktionerna och frågorna varit helt annorlunda. Publiken skulle tappa hakan och frågorna skulle ställas med ett verkligt eftertryck. Men vi i vår tid har vant oss vid vansinnet. Journalisten som gjorde intervjun är själv en del av vansinnet för han lever i samma kultur av förnekelser, intellektualiserande och lögner. Hans förväntningar på vad som är normalt är så skeva att han fortsätter ta statsministern på allvar. Han kallar honom inte ens för lögnare, för han saknar verktygen för att ens reagera normalt på statsministerns uttalanden. Det finns inte en kulturell kontext längre för det normala att ta spjärn mot.

Detta är ett exempel på hur vi alla är indragna i vansinnet. Även vi som inte är PK-ister själva befinner oss i ett medberoende och fungerar som ”enablers” för dessa narcissister och patologiska lögnare. Man anpassar sig hellre än tar ställning till situationen utifrån sina egentliga värderingar – för de värderingarna har ersatts av kollektivets värderingar.

Detta beskriver också den dysfunktionella relationen mellan högern och vänstern, där högern anser sig vara tvungna att ta ansvar för vänstern och hålla en “god ton” för att inte hela samhällsdebatten ska rasa samman. Något som förstås utnyttjas av vänster som spårar ur allt mer i infantila utbrott.

Sagofarbrorn Löfven
Men vad är egentligen en lögn om den inte lurar någon längre? Jo, det är en berättelse. Det är sagan om den humanistiska stormakten. Om Sverigebilden. Lika lite som någon tror att Star Wars är en historisk händelse i en galax långt borta, tror någon spontant att Löfvens lögner är sanning. Löfvens roll är att agera sagofarbror. Han erbjuder människor en möjlighet att drömma sig bort till ett fungerande samhälle med ansvarsfulla politiker och ordning och reda. Där allting är “helt normalt, precis som det alltid varit”. Man ges en möjlighet att lura sig själv.

Till skillnad från Star Wars så är dock denna fantasivärld inte bara en stunds förströelse, utan det är den vanföreställning som människor väljer att leva i. Man får känna sig bättre än de som är svaga i tron, och man tillåts leka viktig, förnuftig och på rätt sida historien redan idag. Eftersom det är en saga som dikterar människors självuppfattning och verklighetsuppfattning så är det som en sorts mytologi eller religion som har besjälat ens värld.

Den verkliga mardrömmen
Men det är inte bara för att få känna sig bättre än vad man är eller för att slippa erkänna vilken lögnare man varit som människor väljer att fortsätta lura sig själva. Jag tror den starkaste drivkraften hos den stora massan handlar om skräcken för att slängas ut ur det progressiva paradiset, ut i verkligheten.

Inte ens de som stämplats som syndare och kastats ut i det egentliga Sverige klarar av att leva helt i den verkligheten, för vansinnet är så outhärdligt att man är tvungen att delvis leva i förnekelse. Det är inte bara det faktum att samhället förfallit kulturellt, ekonomiskt och socialt, utan den mest fasansfulla mardrömskänslan kommer sig just av illusionen av det normala. Där man gång på gång ställs inför det faktum att helt normala situationer utvecklar sig till något fullständigt galet när människor som har allmänhetens respekt och höga positioner i samhället agerar helt irrationellt.

Det är den typen av mardröm där man befinner sig i en till synes trygg miljö omgiven av korrekta och sakliga män i kostymer, men som i ett visst ljus avslöjas som demoner, och den trygga tillvaron förvrängs till ett kaos. Där varje försöka att uppmärksamma andra på vad det är som egentligen händer bemöts med “vi har aldrig varit tryggare”, “var inte så anmälningsbenägen” och “så har det alltid varit.” Alla håller en god ton och uttrycker sig väldigt sakligt och korrekt under resan ner i helvetet.

Man lever i ett skymningstillstånd där ens psyke skyddar en från att ta in vidden av katastrofen, men där man av och till påminns om att de människor som har makt är fullständigt galna och att man själv är helt maktlös. Det går inte att i ord beskriva den känslan av förtvivlan och desperation man drabbas av vid de tillfällen då illusionen rasar. Det går inte heller att vara kvar i den känslan någon längre tid, efter ett tag slår psyket ifrån och man känner och tänker inte längre lika starkt. Man återgår till ett normalläge mitt i kaoset. Vårt eget psyke hindrar oss alltså från att helt ta in verkligheten och från att kunna finna motivation att göra något. Det har helt enkelt gått för långt att medvetenhet bara leder till en annan form av apati.

Historiens slut och den kulturella singulariteten
När man är tillbaka i vardagslunken igen efter en sådan tillfällig ”glitch” i programmeringen så krävs det en ansträngning för att kunna se klart igen. Man måste tvinga sig själv att byta perspektiv för att bryta förtrollningen. Förflytta sig i tanken till en annan tid med normalare värderingar som kan kasta ett ljus över samtiden. För det är som om vi alla, hela kulturen, drabbats av minnesförlust. Själva historien har blivit till ett hot mot PK-ismens lögn och måste gömmas undan. “Så har det alltid varit.”

Det beror på normkritikens eskalerande effekt. De som utnyttjar normkritiken som metod faller själva offer för förskjutningarna av värderingarna, vilket gör deras åsikter än extremare och driver hela kulturen mot allt värre ytterligheter. Det är inte utan anledning som PK-isterna själva kallar sig progressiva och anser sig redan idag stå på rätt sida historien. För den kulturella utvecklingen går i en så rasande fart att det som skedde för bara några år sedan redan anses irrelevant och passé.

Det som vi upplever är historiens slut. Den kulturella singulariteten där kulturens utveckling blir det som driver dess egen utveckling. Tid och rum har upphört att fungera i en kulturell mening. En historielös globalism har tagit över.

Det mest fascinerande är att denna singularitet inte uppstått på grund av en AI som löper amok med den teknologiska utvecklingen, utan en kulturell intelligens som blir självmedveten genom normkritiken och som driver utvecklingen bortom människans kontroll. Jag ska återkomma till detta senare.

Min poäng med utläggningen om hur den egentliga verkligheten ser ut är att visa på hur vansinnet också drivs på av det resultat det skapar i verkligheten. Ungefär som ett missbruk förstärks av den misär och ångest det skapar. PK-isterna är vagt medvetna om denna verklighet och det är idag antagligen den starkaste drivkraften för att krampaktigt hålla fast vid lögnen. Man vill för allt i världen inte falla ner i verklighetens mardröm; och de som gör det är oftast de som går för nära kanten och blir nedknuffad av de andra. De som råkar göra en förbjuden observation eller som använt ett förbjudet ord.

PK-ismen är alltså inte bara en lögn utan också en psykisk störning. En kulturell psykos. Och som jag antytt, även ett mytologiskt tillstånd.

Mönstermedborgaren nu och då

0
Mönstermedborgaren en gång i tiden.

Länder som Sverige var lyckligt lottade, dels genom sin etniska homogenitet, men också genom sin protestantiska arbetsetik – att man ska göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Vi odlade också en klassisk skuldkultur. Skillnaden mellan en skam- och skuldkultur är att i skamkulturer kan det förhålla sig hur som helst, bara ytan är snygg, medan medborgarna i en skuldkultur är mer angelägna om att göra rätt för sig ”på riktigt”, det vill säga, det räcker inte med en snygg yta utan samvetet måste tystas.

Länder med hårt klimat, som de skandinaviska, formar dessutom en personlighetstyp som planerar långsiktigt. Det gäller att inte svälta eller frysa ihjäl under vintern utan fylla visthusbodarna, ordna så att boskapen överlever och se till att bostäderna är varma. I sammanfattning såg de svenska idealen ut så här:

  1. Etnisk homogenitet/solidaritet/tillit
  2. Demokrati/majoritetssamhälle
  3. Nationellt/etniskt/religiöst förankrade medborgare
  4. Arbete och skötsamhet prioriteras
  5. Materialism och tillväxt
  6. Planering och långsiktighet
  7. Skuldkultur

För många medborgare ser idealet fortfarande ut på det här sättet, men dessa drag karakteriserar inte längre den mönstermedborgare som sätter den svenska och västerländska agendan. Den etniska homogeniteten är genom mångkulturell politik och massinvandring satt ur spel. Sverige är inte längre ett etniskt homogent samhälle, vilket givetvis har konsekvenser. Främst genom att solidariteten och tilliten mellan medborgarna försvagas, och ofta begränsas till att gälla den egna etniska gruppen. Detta gäller naturligtvis för alla grupper, men eftersom vi lever i ett Sverige som för inte så länge sedan var etniskt homogent, så är det en kvalitetsförsämring att inte längre med samma tillit kunna relatera till andra medborgare. Mångkultur och massinvandring är dråpslag mot en samhällstyp som förutsätter att ”de närande” är solidariska, det vill säga tar ansvar för och delar med sig till ”de tärande”.

Under efterkrigstiden kom nazismen och förintelsen som varnande exempel att styra västerlandet, i synnerhet skuldkulturer som den svenska, mot en uttalad antinationalism. Det var inte bara nationalismen som kom i vanrykte, utan också nationalstaten. Till detta ska läggas efterkrigstidens starka ideologiska rörelser som antiapartheid och mänskliga rättigheter. Lågprisflyg gör att unga människor, backpackers, i en helt annan utsträckning än tidigare generationer ges en chans att upptäcka världen.

Också jämlikhetsidealet och materialismen styr åt samma håll och eroderar det socialdemokratiska samhälle, där folkmajoriteten, i form av en arbetarklass, styr både tillsättningen av politiker och de politiska idealen. Statsindividualism blir det politiska idealet, en grundförutsättning för jämlikhet och jämställdhet. Mönstermedborgaren tar i första hand ansvar för sig själv och i andra hand för sin kärnfamilj, medan övrigt ansvarstagande faller på välfärdssamhället. Barnen tar förskola och skola hand om under arbetstid. De skruttiga föräldrarna får samhället ta hand om och diverse släktingar, hur det går för dem, det är deras eget bekymmer.

Också materialismen styr åt det hållet. Den arketypiske medborgaren blir en individ som optimerar sin materiella konsumtion. Det är inte bara jämlikt utan också tillväxtbefrämjande. Politiken förlorar sin folkliga förankring och blir ett yrke. Den som inte är politiker är inte bara befriad från ett ansvar för andra samhällsmedborgare utan också från den i landet förda politiken. Han eller hon bör rösta vart fjärde år, men kan i övrigt intressera sig för annat, framför allt sin egen konsumtion och välfärd.

Tillväxten är därvid oerhört viktig. Jämlikhet skapas helst inte genom att ta från de rika och ge till de fattiga, utan genom att de fattiga får det bättre genom tillväxt. Här är det lämpligt att påpeka att Sverige i dag just inte har någon tillväxt utan i det avseendet placerar sig bland Europas bottennationer. Som ett resultat minskar inte samhällsklyftorna utan de ökar.

Detta blir också ett samhälle som inte övergår från skuld till skam, men däremot blandar skuld och skam på ett nytt sätt, till en ny samhällsmoral. Den protestantiska skuldkulturen föreskriver att vi i västerlandet känner skuld och ångest för vad som ses som tidens ödesfrågor, det vill säga flyktingfrågan och klimatet. Men samtidigt finns det ett skamperspektiv på den nya moralen. Även om experter och vetenskapsmän visar att vi – exempelvis – inte påverkar klimatet med vissa åtgärder, att vinsterna är försumbara, så ska de genomföras. Och trots att det varken finns bostäder eller jobb för nykomlingar måste vi hänga fast vid en asylpolitik som inte alls är skapad för dagens situation utan avsåg att på ett moraliskt anständigt sätt ta hand om flyktingar efter andra världskriget. Plakatpolitiken växer. Det som ser bra ut är bra, även om det inte alls är bra.

När det gäller det slags människa som dominerar i offentligheten, som sätter det västerländska samhällets agenda, sker ett paradigmskifte. Den nya människan är inte nationalist utan anti-nationalist, antirasist och kosmopolit. Det politiska målet är en värld med öppna gränser, och helst också utan nationalstater. EU är ett uttryck för detta, liksom FN och drömmar om en värld i evig fred, utan konflikter, ledd av en världsregering i FN:s regi. Vår tids mönstermedborgare ser ut så här:

  1. Mångkulturell
  2. Sekulär
  3. Kosmopolitisk
  4. Urban
  5. Rättighetsfixerad
  6. Apolitisk/identitetspolitisk
  7. Individualistisk

Ser ni vad som saknas? Ingenting mindre än meningen med livet. Det blir ämnet för en kommande text.

10 punkter för en bättre stat och ett bättre samhälle

0
Hur kan staten och samhället göras bättre, undrar Karl-Olof Arnstberg. Foto: Needpix.

Är det möjligt att i tio punkter ställa upp de viktigaste riktlinjerna för det som staten ska ta ansvar för i ett bra samhälle, utan att ta stöd i en eller annan ideologi? Jag prövar och landar i följande, varvid den demokratiska nationalstaten är den självklara geopolitiska enheten:

1. Ett yttre försvar, vilket inbegriper bevakade gränser mot omvärlden.
2. Ett gentemot politiken fristående rättssystem med en tillräckligt stor, potent och kompetent polismakt, för att staten ska klara att upprätthålla sitt våldsmonopol.
3. En stat där politikerna prioriterar sin roll som befolkningens valda ombud, framför parti och ideologi.
4. En stat som kräver att medborgarna aktivt verkar för ”nationens bästa” istället för att sätta sig på läktaren och överlåta jobbet att driva samhället åt politiker och myndigheter.
5. Ett beskattningssystem som medger för en familj att klara försörjningen med en arbetande förälder.
6. Ett skolväsen som lär det uppväxande släktet stolthet över sitt eget land samt de faror som riskerar att omvandla demokratin till ett totalitärt välde.
7. En bostadsförsörjning som inte tvingar medborgarna till djup skuldsättning och där familjebildning inte försvåras eller omöjliggörs av bostadsbrist.
8. En landsbygdspolitik som möjliggör en levande landsbygd och optimerar landets självförsörjning.
9. En journalistkår som fokuserar uppdraget att i medborgarnas intresse granska makten och avstår från att söka fostra medborgarna, efter ett eller annat ideologiskt recept.
10. Ett samhälle som bejakar vetenskaplig forskning, förnuft och verklighetsförankring.

Ovanstående sammanställning tog mig en kvart att skriva ner. Om jag skulle följa mina vanliga rutiner, så skulle den bara utgöra en skiss och så skulle jag åtminstone under ett par dagar vrida och vända på den, inte minst för att ställa upp punkterna i rätt prioritetsordning. Några punkter skulle säkert försvinna och ersättas av andra som jag vid närmare eftertanke fann viktigare. Det gör jag emellertid inte den här gången. Jag vill ändå hävda att ungefär som ovan ser min lista ut.

Nu vill jag gå vidare med en kort kommentar till punkterna för att förtydliga dem. Avslutningsvis frågar jag om det finns någon möjlighet att revidera vårt galna samhälle, så att det återigen hamnar på rätt kurs. Det är den fråga som utlöste den här texten.

Statens första uppgift är alltid det yttre försvaret. Den måste med andra ord bygga upp en militärmakt och ett gränsskydd som är så effektivt och avskräckande att medborgarna kan känna sig trygga. Ingen ska släppas in i landet om det medför risker för invånarna. Vad sägs om det som myndigheterna i många andra sammanhang älskar: En nollvision! I dessa coronavirusets tider står det klart att det också handlar om att kontrollera återvändande medborgare. Jag skulle, utan att behöva konsultera någon extra litteratur, kunna skriva tjugo sidor om hur svenska politiker missköter denna uppgift. Det är svårt att förstå att medborgarna accepterar denna maktelitens inkompetens.

Den här punkten borde kanske ha delats upp i två. Det svenska rättssystemet håller på att ideologiseras, vilket skrämmer eftersom det alltid (se Sovjet, Östtyskland, Kina, Nordkorea) handlar om att tysta medborgarnas kritik av makteliten och hur denna sköter sin uppgift. Vi ser det främst i åtalen för ”hets mot folkgrupp” men också i hur rättsväsendets jurister, på samma sätt som tjänstemännen på andra myndigheter, skickas på olika ideologiska kurser och tvingas att hålla sig till den politiska korrekthetens dogmer, för att inte mista jobbet. När det sedan gäller det våldsmonopol som polisväsendet inte klarar att upprätthålla i så kallade utsatta områden, så är det ytterst allvarligt. Om inte staten kan sätta stopp för kriminalitet och medborgarnas övergrepp mot varandra blir ”gated communities” och ”white flight” resultatet. Ingen som kan välja ett annat boende vill stanna kvar i en samhällsbildning där ungarna, därför att de är ”svennedjävlar”, riskerar att bli rånade, misshandlade och pissade på, på vägen fram och tillbaka till plugget – för att bara ta ett exempel.

Demokrati har ingenting med partier eller ideologi att göra. Det betyder folkstyre och det är mer en procedurteknisk än ideologisk fråga hur man på bästa sätt säkerställer folkstyret. För att spetsa till det, partier är till för politikerna, inte för folket, vilket i svensk politik framför allt visas av att partierna tvingar riksdagsledamöterna, som skall representera folket, att istället lyda dem. Den politiker som sätter folkviljan framför partiet kan säga adjö till den försörjningskällan. Det där med ideologier är också svårt. Kommunism och socialism är ideologier (med rötter i Rousseau, franska revolutionen, revolutionsåret 1948, Marx, Lenin, Stalin, Mao, kulturmarxism etc.). Kapitalism är inte på samma sätt en ideologi utan, tillspetsat, frånvaron av en styrande ideologi. Kapitalismen behöver styrning, vilket är statens uppgift, men den behöver inte ideologier som förespråkar ett alternativ (som planekonomi). Erfarenhetsmässigt vet vi att då går det käpprätt åt helvete. Vän av ordning kanske frågar vad socialdemokrati är för en slags ideologi. I dag är det ett amoraliskt yrkesnätverk för proffspolitiker men före Palmes tid och när svenska industrier var svenska, var det just detta, ett statligt kontrollsystem för kapitalismen.

Det här är en punkt som skiljer ut sig, genom att inte lägga det yttersta ansvaret på politikerna och inte heller på medierna, utan på medborgarna. Demokrati, återigen, betyder folkstyre och då kan inte folket, som nu, sätta sig på läktaren och överlåta jobbet åt politikerna. Med andra ord, medborgarna har ett ansvar att vara informerade och aktivt motsätta sig såväl politikernas vanstyre som mediernas censur av information som inte passar in i deras världsbild, liksom mörkläggning av vanstyret.

Ett samhälle där alla vuxna medborgare, för att klara sin familjeekonomi, ska vara yrkesarbetande, helst på heltid, får demografiska djupt problematiska konsekvenser. Det gäller inte bara för Sverige utan för hela västvärlden, plus en del andra avancerade samhällsbildningar, med Japan i spetsen. Normen bör vara att männen är familjeförsörjare och att kvinnorna utan ekonomiskt risktagande kan välja att föda två, tre eller fler barn och ta hand om dem. Ja, jag vet att jag nu låter som en kvarleva från en äldre tid men om det kan jag bara säga att det dels var en väldigt lång tid, nästan hela mänsklighetens existens, och att det förmodligen var en bättre tid, om man ser till vad kvinnor är biologiskt skapta till och vad som gör dem lyckliga. Plus att den manliga stoltheten är lättare att upprätthålla i ett samhälle där männen tilldelas rollen och ansvaret som familjeförsörjare.

Ett samhälle överlever inte på sikt om medborgarna (inklusive makt- och medieelit) inte sätter den egna nationella gemenskapen i första rummet. För att detta ska kunna ske behöver vi en skolundervisning som lär ut nationens värde, som försvårar identitetspolitik och omöjliggör för politikerna att korrumpera demokratin, på det sätt som sker i dagens Sverige. Om inte folket ens vet vad demokrati är för något, hur ska de då klara att styra sina politiker? Och om inte folket förstår att nationen är demokratins förutsättning, ja … detta har jag tjatat om så många gånger att jag inte tänker skriva om det en gång till (men nu har jag gjort det).

Jag misstänker att så gott som alla som läser denna blogg känner till Göran Perssons bevingade ord: ”Den som är satt i skuld är icke fri”. På attraktiva bostadsorter lånar medborgarna miljontals kronor för att kunna köpa sig bostäder. Det betyder att de inte kan protestera mot den förda politiken eller göra sig själva politiskt obekväma utan att därmed sätta hela sin och familjens existens på spel. Detta är ett storstadsproblem, eftersom det finns rätt gott om bostäder i resten av landet, i synnerhet på landsbygden. En politik som resulterade i att medborgarna i realiteten kunde välja om de ville bo i städer, små tätorter eller på landsbygden skulle antagligen lösa de större städernas bostadsbrist. Kunde man bo var som helst och försörja sig, till och med bygga upp ett dra-åt-helvete-kapital, skulle det betyda mycket för medborgarnas kontroll av politikerna.

Den här frågan är rätt bortglömd i svensk politik. Idealet är att bo i en storstad, ha ett jobb där man inte blir smutsig, bo med alla moderna bekvämligheter och (tyvärr) vara skuldsatt upp över öronen och ha tummen mitt i handen. Landsbygdens dugliga män och kvinnor, som tog hand om en krävande vardag, i hög utsträckning var självförsörjande och planerade sina liv i medvetenhet om att det alltid kommer sämre tider, är ett minne blott. I dag går det nästan inte att bo på landsbygden för vanliga människor. Man kan inte bara flytta ut från stan, lägga av med att ta selfies och sluta med Facebook, för att bli hantverkare eller driva ett ekonomiskt bärkraftigt lantbruk. Det finns inte skolor, inte polis, inte vårdcentraler i närheten och bensin och diesel är så högt beskattat att vanliga människor ekonomiskt inte klarar av ett landsbygdsliv. Den som tror att detta är en landsbygdsfråga har inte förstått problemets djup.

Medierna är den moderna nationalstatens blodomlopp. Visserligen har de fått konkurrens från nätet och kanske är det en korrekt bedömning att de på sikt är chanslösa i den konkurrensen. Men ännu är vi inte där, långt därifrån. Problemet är att medierna vänder sig mot folket. Dels bejakar de makthavarna, dels vill journalisterna själva ha makt, därför att de i journalistutbildningen skaffat sig ideologiska förankringar. När Viktor Orbán målar ut medierna som ett problem och när Lew Kuan Lew i Singapore begränsade mediernas makt, så handlar det inte om totalitära drivkrafter eller fascism, vilket journalisterna i eget intresse påstår, utan om att dessa ledare, som har folket bakom sig i en utsträckning som svenska politiker bara kan drömma om, ser hur medierna på egen hand ideologiseras och blir fiender till den politik som de själva för och – viktigast – som har folkligt stöd. Detta är en utbildningsfråga. Jag vill påstå att journalistutbildningen är skadlig när den spottar ut ideologiskt indoktrinerade journalister. Det borde vara tvärtom, att utbildningen försåg journalisterna med ett skydd mot politisk indoktrinering.

Det vetenskapliga förnuftets och forskningens framsteg, med rötterna i 1700-talets upplysningstid, är det tänkande som ligger som grund för vår tids fantastiska framsteg i så gott som alla avseenden. Det är inte trolleri som lyfter flygplan och sätter människor på månen, utan det är systematiskt ackumulerad kunskap, det vi kallar vetenskap. I dag står den inte högt i kurs bland politiker och journalister, i synnerhet inte när den går på tvärs med politiska dogmer. Politikerna styr i dag forskningen genom medelstilldelning och indoktrinering av forskarna. Vi lever i en vetenskapsfientlig tid där 16-åriga flickor hyllas för det som de påstår sig veta om klimatet – för att bara ge ett exempel. Och jag, som tillhör den gamla stammen av forskare (även om min utbildning inte är så märkvärdig) ser till min förskräckelse hur universiteten blir till ideologiska drivbänkar. Lägg ner hela skiten och börja på nytt, tänker jag i mina svartaste stunder.

***

Käre läsare, det samhälle som jag skisserat på i de tio punkterna, det har aldrig funnits men Sverige på femtiotalet låg bra mycket närmre än det samhälle som svenska politiker i dag levererar till medborgarna. Går det att återvända? Nej, det går inte. Det finns inga politiker som levererar ett program som ens är i närheten av tiopunktsprogrammet ovan och om de försökte det skulle de bli tillintetgjorda av medierna. Den folkmajoritet som ännu tror på den reguljära politiken skulle fråga vad det var för tokerier som detta nya parti (om det nu var ett parti) föreslog.

Det tillhör den mänskliga existensens öde, att livet bara mal på. Riktningen går enbart framåt, aldrig bakåt. Sedan, att framåt i verkligheten kan beskrivas som bakåt eller till och med en färd mot stupet, det hjälper inte. Det som systrarna McGarrigle sjöng om kärleken, gäller också för svensk politik:

When you bend it
You can’t mend it

En ny internationalism

0
Claes G. Ryn.

Den gamla, främst men inte enbart i de anglo-amerikanska så kallade eliterna förankrade globalkapitalistiska ordningen, eller snarare oordningen, blir alltmer uppenbart ohållbar. Men den nya populistiska nationalismen erbjuder inte något tillräckligt alternativ. Vad vi behöver är en ny internationalism, som ligger bortom båda dessa. En internationalism i strikt mening, en ordning mellan nationer.

Kapitalismens internationalism blev historiskt en imperialism, och har idag i hög grad frigjort sig från nationerna och blivit något annat, en postnationalism. Varken ideologiskt eller praktiskt förmådde den upprätthålla eller erbjuda några principer för en framkomlig internationalism. Arbetarrörelsen, om man här för enkelhetens skull får tala om den som en enhet, erbjöd en genomtänkt vision av internationell solidaritet på klassmässig grund, och innebar i många fall ett första genombrott för en sann internationalism på modernitetens egna villkor. Men den byggde i sin marxistiska form vidare på kapitalismens resultat, och försvagade sig själv genom den principiella och urskillningslösa kulturradikalism som följde mer eller mindre automatiskt ur den ensidiga historiematerialismens tillämpning. Den uppställde till skillnad från kapitalismen, som bara implicit befrämjade det, explicit ett avlägset mål av en postnationell mänsklig enhet, en alternativ globalism, som hela tiden undergrävde den egentliga internationalismen. Klassbegreppet erbjöd förvisso även som generellt och abstrakt en substantiell grund för en internationalism bortom kapitalismens intressemässigt långt mer begränsade, men det var oförmöget att hantera nationella, etniska, kulturella, civilisatoriska skillnader.

Med dessa svagheter har arbetarrörelsen hittills inte i global skala kunnat rubba kapitalismen. Denna har å sin sida, i sina nya, mer och mer renodlat finansbaserade former, fortsatt försöka genomdriva sin version av en global ordning, i förening med eller under täckmanteln av “liberal demokrati”, men utvecklingen under dess ledning har varit fortsatt katastrofal. Så snart någon del av världen fortsätter göra motstånd eller ånyo gör motstånd, återfaller kapitalismen, när öppenhetens och frihetens slagord och de välfinansierade kulturella subversionskampanjerna inte räcker, till brutala imperialistiska våldsmetoder för att hävda sin överhöghet och tillvarata sina intressen. Det spelar ingen roll om motståndet är inspirerat av fortsatt revolutionär socialistisk kamp, hotade traditionella värden, eller någon annan ideologi – det måste krossas.

Den utopi som föresvävar de ideologer som sätts att försvara det hela är den “liberala demokratin” som total kapitalistisk hegemoni. Fred ska, förespeglas det, uppnås när hela världen underordnat sig den. Eftersom nationerna överskridits och upplösts, ska inte den gamla imperialismens typ av konkurrens, den typ som ledde till första världskriget, längre uppstå. Det kommer bara finnas individuella mänskliga rättigheter, och, att döma av den faktiska utvecklingen, en överväldigande dominans av storföretag och storbanker, alltfort uppvisande de monopolistiska tendenser marxismen analyserade – allt med den “liberala demokratins” politiska former på något sätt vidhängande detta system.

Det är, milt uttryckt, en mycket långtgående utopi och tills den förverkligats gäller alltså: krig och krigshot. Delvis men långtifrån enbart därför är, redan nu, ett av de mest alarmerande bevisen för detta systems dysfunktionalitet den fortsatta rustningsindustrin med dess ständigt krigsriskförhöjande automatik. Kalla krigets slut och den “liberala demokratins” segertåg betydde därvidlag inte det minsta. Den “fria marknaden” tillfredsställer inte främst den smala, kvalitativa efterfrågan som centralplanerare antas inte kunna identifiera. Den tillfredsställer i första hand, och generellt till priset av den kvalitativa efterfrågan och framför allt den hela samhället präglande kulturella standard som denna etablerar, den efterfrågan kapitalisterna kan tjäna pengar på, den efterfrågan som oundvikligen är en lågkvalitativ massefterfrågan.

De alltmer avancerade högteknologiska vapensystemen är något som det alltid går att tjäna grova pengar på. Men det förutsätter att det kvarstår nationalstater, ledare och folk som vill värna sitt oberoende och sin prestige, vill kunna försvara sig och eventuellt anfalla andra. Därför utgör just denna bransch i viss utsträckning en fördröjande kraft i världskapitalismens generella nedbrytning av nationalstaterna och nationaliteterna. Det “militärindustriella komplexet”, i allmän mening, är ett rent nihilistiskt maskineri som statscheferna i de ledande industriländerna är helt beroende av både ekonomiskt och politiskt – inte minst skapar de ju “jobb”. Inga moraliska betänkligheter ifråga om köparna får därför stå i vägen för exporten.

Det är svårt att tänka sig att den spiral av ondska dessa ledare sitter fast i inte kommer leda till fortsatta katastrofer för mänskligheten om den inte stoppas. Och det är lätt att förstå hur intelligenta evolutionsteoretiker kan se dagens mänsklighet, inklusive dess ledare, som beklagligt outvecklade varelser, nästan apliknande i sina primitiva instinkter. Den klassiske humanisten beklagar förstås deras blindhet för de egna svagheterna och fåfängligheterna, banaliteten i de makt- och prestigebehov som den stora litteraturen under årtusenden så allsidigt genomlyst och exponerat för oss. Till och med när man som Aldous Huxley, en av de verkligt framstående tänkarna när det gäller fredens problematik, inser att man måste gå utöver inte bara ett naturalistiskt perspektiv utan även ett humanistiskt, och införliva moment av traditionalistisk andlighet, kvarstår ofta bilden av en mänsklighet utan tillräcklig intelligens för sin egen civiliserade överlevnad, eller överlevnad överhuvudtaget. Bilden av det mänskliga apberget. Möjligen biologiskt, i evolutionisternas framtidsperspektiv, men framför allt, genomsnittligt, andligt primitiva varelser, varelser av en existentiell omognad och enfald, som på groteskt sätt kunnat vinna kontroll över ofantliga ekonomiska och militära resurser.

De frigjorda arbetarna, i den mån arbetarrörelsen hann frigöra dem, för att inte tala om de frigjorda kvinnorna och de frigjorda “minoriteterna” av alla upptänkliga slag, tar med liv och lust del i samma enorma kollektiva destruktionsarbete. Att vara “jämlik” och erhålla sin “rättvisa” i detta materialistiska förintelsekaos är det enda som tycks gälla för de flesta av dem, att döma av vad många av deras ledande förespråkare idag är upptagna av.

Ryns vision av den gemensamma mänskliga grunden, av universalitet och partikularitet i en mångkulturell värld, erbjuder ett alternativ till alla dessa otillräckliga eller misslyckade internationalismer. Ett i mycket konservativt alternativ, som samtidigt är öppet för förnyelsens, nyskapelsens nödvändighet, även, vid behov, i radikal form. Det är en i bästa mening filosofiskt förankrad vision, och den filosofi det är fråga om är vad Ryn kallar den värdecentrerade historicismen. Det är en filosofi som i sig upptar mycket av det väsentliga av modernitetens delsanningar, samtidigt som den inom deras ram kvarhåller och insisterar på väsentliga aspekter av arvet från Athen, Rom och Jerusalem. Ja, medels de nya intellektuella resurserna söker den fördjupa detta arvs essentiella insikter. Ryn förkastar både den abstrakta universaliteten med dess hot mot den historiskt framvuxna partikulariteten, och den partikularism, representerad av postmodernismen, som förnekar universaliteten överhuvud. Den värdecentrerade historicismen är i sig utförligare utvecklad i andra verk av Ryn, generellt i Will, Imagination and Reason och politisk-filosofiskt i Democracy and the Ethical Life, men här får den en tillämpning på dagens globala förhållanden som pedagogiskt klargör dess praktiska betydelse och relevans.

Centralt är, som vi förstår redan av bokens titel och undertitel, att den värdecentrerade historicismens närmande till den konkreta syntesen av universalitet och partikularitet inte kvarstannar inom en exklusiv västerländsk ram, inte begränsas till en euro- eller occidentocentrism, utan att Ryn visar hur detta tänkande förmår transcendera sådana gränser och, på den avancerade kulturens nivå, erbjuda möjligheten till genuint ömsesidigt utbyte och fredlig samexistens. “Demokrati”, “kapitalism”, ‘liberal tolerans’ uppvisas och avfärdas, som redan förlagets presentation av boken klargör, tillsammans med “vetenskapligt framsteg” och “allmän upplysning” som principiellt otillräckliga för fredens och konfliktlösningens syften. Otillräckliga universalismer.

Sedan den första upplagan utkom har alltså den internationella situationen och debatten i allt högre grad kommet att präglas av en lika otillräcklig partikularism, den populistiska nationalismen, som, även om den normalt inte utgår från postmodernismen, genom sin frånvaro av kvalificerad universalitetsförståelse och genomtänkt ideologi för utrikespolitik och internationella relationer, i lika hög grad som denna, om än på annat sätt, är ett potentiellt problem och hot. En aspekt av detta utgörs av delar av den allt starkare betonade identitetspolitik vi idag ser, även hos olika grupper inom nationalstaterna. På global nivå kan man också beskriva den nya situationen så att den multipolära värld som idag ersätter den amerikanska abstrakta universalismen har ett akut behov av en adekvat filosofisk och inte minst moralisk och värdemässig konceptualisering.

Det är således vad vi i hög grad finner hos Ryn: ett alternativ till de otillräckliga eller i sig ohållbara universalismerna och partikularismerna. En den “högre kosmopolitismens” filosofi, där universaliteten och partikulariteten visas behöva varandra, där vår gemensamma mänsklighet inte hotas utan tvärtom kan berikas och stärkas av det kvalificerade odlandet av individuell och nationell partikularitet. Som jag har föreslagit kan den värdecentrerade historicismen med fördel kompletteras och modifieras genom mobiliserandet av personalismens och, i vissa versioner, idealismens filosofiska resurser. Men redan i sig är den en övertygande åskådning. I A Common Human Ground finner vi en av de viktigaste och djupaste formuleringarna och argumentationerna i vår tid för de verkliga, kulturella och moraliska förutsättningarna för goda och fredliga förhållanden mellan individer såväl som mellan nationer och kulturer.

Fördumningen – vart tog alla genier vägen?

0
Isaac Newton (1643-1727). Ett geni vars sort vi ser alltmer sällan i dagens samhälle. Målad av Godfrey Kneller 1689.

En av mina absoluta favoritforskare, psykiatern Bruce G. Charlton skrev tillsammans med den mycket kontroversielle och rasiststämplade antropologen Edward Dutton för några år sedan boken The Genius Famine med undertiteln Why we need geniuses, Why they’re dying out, Why we must rescue them (Newcastle University 2016). Resonemanget har i en text som ligger ute på nätet sammanfattats av den amerikanske journalisten Lance Welton (pseudonym).

Lance Welton är lika stenhårt utdömd som Edward Dutton. På RationalWiki kallas han för rasist, sexist, kvinnohatare, islamofob, homofob, klimatförnekare och konspirationsteoretiker. Eftersom jag själv har blivit utsatt för denna typ av attacker (om än inte av samma dignitet) blir jag inte avskräckt utan på mig får det motsatt effekt. Härligt med tänkare och skribenter som utmanar PK-vansinnet, som inte låter sig tystas av brunkletare. De kan krypa tillbaka under sina stenar (fritt efter Annie Lööf på Twitter).

Bruce C. Charlton har klarat sig bättre, även om också han fått känna på hård motvind. Åren 2003 – 10 var han redaktör för tidskriften Medical Hypotheses. Den lades ner med argumentet att där publicerades artiklar som ”could potentially be damaging to global public health”. Men Bruce Carlton har också fått stöd. 2012 publicerade 198 forskare från hela världen ett upprop som försvarade honom.

När jag under tidigt sextiotal, efter en rätt stökig och ojämn skolgång, började läsa på Stockholms universitet, tyckte jag omedelbart att jag hade hittat rätt. Det var en studie- och arbetsmiljö som passade mig. Min fil.kand. tog jag på tre terminer, samtidigt som jag arbetade i det närmaste full tid, först som assistent åt en pensionerad etnologiprofessor (Sigurd Erixon) och efter hans död med att skriva klart sista delen av Skultuna bruks historia. Medan många av mina studiekamrater antingen levde ett utsvävande studentliv, grävde ner sig i politisk extremism eller lade grunden för en byråkratisk karriär, så var exkursioner in i en helt ny kunskapsvärld mumma för mig. De föreläsare jag gillade bäst var de som ”tänkte högt”. Ibland gick det naturligtvis mindre bra, men det var en stil jag anammade. Så när jag själv blev universitetslärare, tog jag efter dessa förebilder. Avsiktligt nämner jag inga namn, därför att jag vill lyfta fram en universitetsmiljö som ännu erbjöd en professionell hemvist för denna typ av forskare och föreläsare. Jag var på inget sätt ensam om att föreläsa på det sättet, men vi var en minoritet.

Som jag minns det uppskattade studenter och doktorander mina föreläsningar. Däremot gnisslade det i relationerna med universitetsbyråkratin och en del kollegor. Jag var inte tillräckligt ”lydig” och heller inte självklart lojal med mina kollegor, men eftersom jag var högpresterande så lyckades jag ändå hålla mig kvar och hitta finansiering till mina olika projekt.

När det några år efter millennieskiftet var dags för mig att avsluta min föga imponerande akademiska karriär minns jag att studenterna inte längre uppskattade mina föreläsningar på samma sätt som tidigare. De klagade på min fria stil, tyckte inte de fick tillräckliga tydliga anvisningar om vad de skulle lära sig inför skrivningar. Jag var inte så naiv att jag svarade att jag försökte lära dem tänka, inte att klara tentamina, men det var så det var. Också på andra sätt blev jag varse att min akademiska karriär var över, men det lämnar jag därhän.

Det jag vill lyfta fram var att svenska högskolor höll på att byta grundparadigm. De var inte längre den självklara platsen för udda tänkare, de som med en lite pretentiös formulering ”sökte sanningen”. Fram till ungefär 1950 så var detta huvudspåret inom universitetsvärlden. Akademiker förväntades inte, som i dag, att regelbundet publicera sig i föga lästa vetenskapliga skrifter, för att få forskningsanslag. Deras huvuduppgift var just att lära ut hur det går till att tänka, i förhoppningen att det skulle leda till framodlandet av ett och annat geni. Här spelade religionen faktiskt en positiv roll, eftersom den tjänade som bas för universiteten. Deras rötter gick tillbaka till medeltidens lärda munkar, som hade som uppgift att bättre förstå människan, i betydelsen Guds skapelse. Att publicera sig var inte så viktigt. Det finns det som är mer angeläget än pengar, som Guds oändliga visdom.

Före den industriella revolutionen fungerade vad som i ett brutalt darwinistiskt språk kan kallas för det naturliga urvalet. Bortåt 50 procent av barnen dog innan de var vuxna, men detta skedde i första hand bland samhällets mindre bemedlade. De rika och mer framgångsrika skaffade flera barn än de fattiga, i medvetande om att långt ifrån alla nådde vuxen ålder. Fler av deras barn överlevde än barn med fattiga föräldrar. Konsekvensen blev att de med bäst gener överlevde och muterande gener klarade sig inte lika ofta som de gör i dag. Intelligensen höjdes – ungefär 80 procent av intelligensen är lagrad i generna. Människan utvecklade sin intelligens så att den industriella revolutionen blev möjlig och startade därmed inte bara de ojämförligt största och snabbaste framstegen i människans historia utan också, paradoxalt nog, fördumningsprocessen.

Med den industriella revolutionen och alla medicinska och hygieniska framsteg så överlevde många fler. En av konsekvenserna är att den genetiska förbättringen avstannade. Dessutom, i synnerhet med välfärdssamhället och kvinnornas plats i yrkeslivet blev det befolkningens ”nedre halva” som skaffade fler barn. De rika prioriterade sina yrkesutbildningar och skaffade färre barn.

Precis som tänkandet under medeltiden svarade mot en religiös ”samhällsanda”, svarar vår tids universitet mot ett av materialism genomsyrat medvetande. Majoriteten av vår tids framgångsrika medborgare består av ointellektuella och religiöst likgiltiga människor som ser som sin huvuduppgift att bli rika, att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om de alls läser på universitet så gör de inte det för att lära sig tänka utan för att erövra akademiska titlar som öppnar dörrar inom byråkrati och näringsliv.

Med sekulariseringen och välståndet blir livet inte längre en existens ”på liv och död”. I en förgången värld där folk kämpade, både med att överleva och med att förstå vad livet handlar om, kunde geniet inte bara tolereras utan också dyrkas. Men således inte längre, geniet är en person som ställer till besvär, som ifrågasätter samhällets dogmer.

Under 1960-talet var den process redan påbörjad, som byråkratiserade universiteten. Jag var en liten fisk i ett slags miljö som ännu härbärgerade betydligt större fiskar av samma slag – dem som vi med rätta kallar för genier. Ett av de absolut mest välkända är Alan Turing, som lade grunden för datorvetenskapen. Det har skrivits ett antal böcker om honom, liksom åtminstone gjorts en väldigt bra film, ”The imitation game”.

Turing hade alla de karakteristika som brukar utmärka genier. Han hade just inga vänner, var mycket skygg, saknade social kompetens och hanterades rätt illa av sina kollegor. Att han var dem skyhögt överlägsen som matematiker och logiker gjorde honom inte precis populärare. Jag ska inte dra hans levnadshistoria, den är välkänd och lättåtkomlig, utan bara peka ut att han trots allt fick verka i en akademisk miljö. Det är inte alls säkert att han skulle beredas en plats i dag, när universitet och högskolor runt om i västvärlden är rena drivbänkarna för politisk korrekthet, vilket betyder att den som inte respekterar dogmerna mobbas ut. Längst har det gått i USA, det land som svenskarna mest beundrar, men svenska högskolor ligger inte så långt efter.

Andra drag som utmärker genier är att de ofta är rätt ointresserade av världslig framgång i form av makt och pengar. Det som hamnar i första rummet är de problem som de försöker lösa. De bryter mot etablerade regler, går mot strömmen och provocerar därmed sina mer framgångsrika kollegor, dem som universiteten gärna lyfter fram som förebilder. Som Charlton och Dutton skriver, är detta dem totalt likgiltigt. För att formulera sig metaforiskt så är de ointresserade av att färdas på vägar som redan byggts. De är helt upptagna av att bygga nya vägar.

För att vår civilisation ska överleva och växa är detta slags personer helt nödvändiga. De står bakom de innovationer som leder till paradigmskiften. Det som bekymrar Charlton och Dutton är att de blir alltmer sällsynta. De frågar vad det är som händer. Varför dör genierna ut?

Kvinnoemancipationen accelererar fördumningsprocessen, menar Charlton och Dutton. De påstår att den genomsnittliga intelligensen under 1900-talet har sjunkit med hela 15 poäng (hundragradig skala). Det innebär att det genetiska underlaget för att mänskligheten ska producera genier som Alan Turing efterhand blir allt mindre.

Så här långt I resonemanget är jag inte direkt överraskad. Alltsammans har jag läst tidigare på lite olika ställen. Helt nytt för mig är däremot resonemanget kring religionens nödvändighet, för att genierna inte ska dö ut. Även här är resonemanget i grunden darwinistiskt. Charlton och Dutton börjar med berättelsen om påfågelns stjärt, ett ofta anfört skolexempel som säger att påfågelhannarna imponerar på honorna med sin hopplöst stora och granna stjärt. Den darwinistiska logiken säger att honorna attraheras av hannar som är kapabla att överleva trots sin stora stjärt. Vilka fantastiska gener de måste ha, som klarar av det!

På samma sätt är religionen ett onödigt snedsteg. Men genetiskt har religiösa människor ett försteg, eftersom religionen signalerar att du är en samarbetsperson, har självkontroll, går att lita på och har tillgång till ett stort nätverk av likasinnade och kapabla personer. Du är tillräckligt framgångsrik på samma sätt som påfågeln med sin stjärt, detta trots att du har den boja om foten som ett religiöst engagemang innebär. Religiösa människor tenderar också att ha större familjer, eftersom antalet barn inte är föräldrarnas val, utan ”Guds vilja”.

Religiösa människor är bra på att bygga upp samhällen där medborgarna litar på varandra, där kontinuitet och arbete sätts i första rummet. Och nu kommer den tanke som är ny för mig: Religiösa medborgare skapar samhällen som kan härbärgera besvärliga genier, utan att stöta ut dem och utan att dessa tjänar som destruktiva förebilder. Det blir aningen paradoxalt, eftersom genier sällan tror på Gud, i varje fall inte i den utsträckning som gör att de binder upp sitt tänkande.

Dagens akademiska rutiner, med sina peer reviews, betygsjakter, konferenser och publicerandet av svårlästa uppsatser som bara de närmast sörjande läser, bygger inte miljöer som gynnar framväxten av genier. Varken Francis Crick eller James Watson, de två genier som upptäckte strukturen hos DNA-molekylen skulle i dag få något stöd i den akademiska världen. Istället är det en akademisk typ som Charlton och Dutton kallar för ”The head girl” som är idealtypen. På svenska skulle jag nog välja begreppet ”duktig flicka”. Påtagligt intelligent, socialt skicklig och noggrann men absolut inget geni. Det är det slags akademiker som klarar det akademiska spelet bäst och bli en mycket uppskattad kollega. Men det är som sagt ingen nydanande forskare.

Följer vi Charlton och Duttons resonemang blir konsekvensen att vårt samhälle och vår civilisation kommer att kollapsa, därför att intelligensen sjunker och vi frambringar allt färre genier. Framstegen stannar av och livet blir hårdare och mer brutalt, kanske också mer religiöst. För att stoppa denna utvecklingen behöver vi genier mer än någonsin. För att komma med en fungerande idé om hur den destruktiva utvecklingen ska stoppas, är genialitet nödvändigt. Vi måste känna igen genialitet för att kunna bejaka den och vi behöver intellektuella miljöer där genier kan verka, likt forna tiders universitet. Den mätbara intelligensen korrelerar med intellektet, det vill säga öppenhet för nya idéer och fascination av avancerade resonemang, något som bara innebär ett risktagande i politiskt korrekta miljöer.

George Orwell om nationalism

0
George Orwell var en frihetlig socialist som motsatte sig vänsterintellektuellas "anglofobi". Foto: Wikimedia Commons.

Till att börja med skiljer Orwell mellan patriotism och nationalism, varvid han ser patriotism som något entydigt gott, som det gäller att inte blanda samman med nationalism. En patriot är knuten till en särskild plats och det liv som levs just där och tycker livet där är bäst i världen, men har inget intresse att tvinga det på andra människor. Patriotismen är defensiv, såväl militärt som kulturellt. I vår tid skulle Orwell nog ha sagt att patrioter röstade för Brexit.

Orwell utvecklar inte definitionen men det är rätt uppenbart att han inte bara, eller ens främst, knyter patriotismen till nationen. Han tycks ha haft samma grunduppfattning som den nutida författaren David Goodhart, som skiljer mellan somewheres och anywheres. Patriotism kan knytas till somewheres. Ett annat ord för anywheres är globalister.

Nationalismen däremot, är knuten till strävan efter makt. Alla nationalister vill samla på sig mer makt och mer prestige – inte till sig själva men till nationen. Är en nation inte framgångsrik militärt så är den ändå säkert överlägsen när det gäller landets eller platsens skönhet, konsten, litteraturen, sport, språk, klimat eller matlagning, you name it.

Oavsett om man anser att nationalism är något förkastligt eller positivt, så är begreppet i dag entydigt kopplat till nationalstaten. Orwell hade en vidare definition. Han kallar kommunism, politisk katolicism, sionism, antisemitism, trotskism och pacifism för nationalistiska ideologier och rörelser. Även om han mest intresserar sig för nationalismen som en negativ och destruktiv kraft, så anser han också att det finns en positiv nationalism. Det handlar om nykonservativa (neo-tories) som är emot Ryssland och i viss mån även Amerika. Han nämner ett antal namn. De flesta är okända för mig men där finns Evelyn Waugh och T.S. Eliot med.

Kommunismen beskriver han föraktfullt som intelligentians form av nationalism och menar därmed inte bara stalinister utan mer allmänt ett vänsterperspektiv. Russofiler hör också dit och gemensamt är att de hyllar Sovjetunionen som ett slags moraliskt fädernesland och känner skyldighet att alltid vara lojala och legitimera rysk politik, liksom att i alla lägen se till ryska intressen. Han skriver det inte i klartext men det han syftar på är brittisk intelligentia, som han tillskriver stor makt både direkt och indirekt. När man läser detta bör man minnas att Orwell själv stod politiskt till vänster. Han var frihetlig socialist och med lite god vilja kan han också beskrivas som en revolutionär patriot. Ett särskilt ont öga hade han till pacifismen som han ansåg var ”objektivt profascistisk”. Orwell var för gammal för att som soldat delta i andra världskriget men gick med i det brittiska hemvärnet.

Som Orwell beskriver nationalismen kretsar den alltid kring begrepp som seger och nederlag, triumf och förnedring. En nationalist ser historien, särskild nutidshistorien som en evig kamp mellan makter. Den egna makten ska hyllas och andra makter ska förnedras. En nationalist har alltså ett jämförande perspektiv. Makter konkurrerar med varandra och de finns ingen gräns för hur partiska, ja till och med ohederliga, nationalister kan vara, både i maktkampen och när de skriver tidens historia. Historiska övergrepp som sker i nationens intresse hyllas eller fördöms i varje fall inte, som när Cromwells soldater med rakblad skar sönder irländska kvinnors ansikten. Det gjordes ju för en god sak. Minnet kan också vara kort. 1927 lät Chiang Kai Shek koka hundratals kommunister levande och ändå hade han mindre än tio år senare blivit en hjälte för vänstern. Vissa nationalister, och här tänker Orwell nog främst på kommunister, är i det närmaste schizofrena, i det att de lever lyckligt i sin drömvärld, och saknar kontakt med den verkliga världen.

När det gäller sin egen tid exemplifierar Orwell med att den liberala tidningen News Chronicle publicerade bilder på hur chockerande barbariska tyskarna var när de hängde ryssar. Två år senare hyllades en närmast identisk bild där ryssar hängde tyskar. Orwells grundsyn på nationalism som maktkamp relaterar naturligtvis till andra världskriget, som mer än något annat kan beskrivas som en kamp mellan olika stormakter.

Trotskismen såg han som en entydigt negativ form av nationalism. Den är inte bara fientlig till stalinismen (Stalin och Trotskij blev bittra fiender) utan också till Sovjetunionen. Detta utan att samtidigt vara lojal med något annat land eller någon annan enhet eller ideologi.

Han skriver också, vilket har försvunnit ur vänsterns historieskrivning, att den europeiska fasciströrelsen i stort rekryterade sina medlemmar från kommunisterna. Han höll inte för otroligt att processen också kunde löpa åt andra hållet, det vill säga att kommunisterna lika gärna kunde dra till sig fascister. Den ena totalitära rörelsen var lik den andra.

Orwell skriver också kritiskt om hur de intellektuella är oförmögna att uppamma någon patriotism för sitt eget land, vilket vi ju känner igen också från Sverige, men här ofta tenderat till att se som specifikt svenskt. Att ta ställning för Storbritannien var i dessa vänsterintellektuellas ögon att ta ställning för den engelska överklassen, att bejaka det engelska klassamhället.

Vänsterintellektuella trodde att engelsmännen hade förlorat kriget år 1940 och borde ha gett upp, att tyskarna skulle ta Egypten 1942 och att det var helt omöjligt att vinna tillbaka förlorat land från Japanerna. I utrikespolitiken var det många som följde principen att allt som Storbritannien företog sig var fel. Orwell hade till och med hört intellektuella saluföra missuppfattningen att amerikanska trupper fraktades över till Europa inte för att slåss mot tyskarna utan för att ta England. Ingen vanlig verklighetsförankrad engelsman var så stollig att han satte tilltro till ett sådant rykte. Många vänsterintellektuella var också antisemiter men aktade sig för att erkänna det. Istället sa de att de ogillade judar.

När japanerna tog Singapore från Storbritannien och när de egna soldaterna drevs ut ur Grekland, så var det väl inte precis positivt men intelligentian var inte särskilt upprörd. De undvek också att lyfta fram när det gick bra för England, som i slaget vid el-Alamein eller att engelsmännen sköt ner många tyska plan i slaget om Storbritannien. De ville väl inte precis att Tyskland och Japan skulle vinna, så långt gick de inte, men många av dem fick en kick av att se det egna landet förnedrat. De ville hellre att den slutliga segern skulle tillfalla Ryssland och kanske Amerika, i varje fall borde inte England få ta åt sig äran. Orwell använder begreppet Anglofobia.

Demokratins svaghet II: Kobraproblemet

0
"Kobraproblemet" är en konsekvens av ofullständig politisk planering. Foto: Wikimedia Commons.

I föregående avsnitt hann jag inte längre än till vallöften och löftespolitik, vilket kan ses som demokratins signum. Politikerna och partierna tävlar med varandra om väljarnas gunst och måste då givetvis ha något att locka med. Här är det frestande att luras. Stefan Löfven har lovat att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet. När detta skrivs ligger Sverige på 22:a plats med en arbetslöshet på sju procent.

Svenska Dagbladets ledarskribent Jesper Sandström skriver sarkastiskt att det är ungefär som en 4-årings önskelista: ”En ponny, glass varje dag och två siljoner pengar”. Ett annat exempel är Miljöpartiet som lovar att om de får makten så ska alla bilar, bussar, lastbilar, entreprenadmaskiner och traktorer efter år 2030 drivas med el eller alternativa drivmedel. Hej då till bensin och diesel. För den som oroar sig för klimatet låter det bra, men är det möjligt att genomföra under en tidsrymd av 11 år? Svaret är nej, eftersom det varken finns kapacitet eller teknik för att driva hela den svenska fordonsflottan på det sätt som miljöpartiet föreslår. Det är ogenomförbart utan att landet rasar ihop – vilket är en konsekvens som miljöpartiet nogsamt undviker att upplysa sina väljare om.

Nu skulle nog ändå inte landet rasa ihop, i varje fall inte på något mekaniskt sätt i form av orsak – verkan, utan medborgarna skulle svara med att försöka hitta utvägar. Det gjorde invånarna i Mexiko city när myndigheterna i slutet av 1980-talet, för att minska luftföroreningarna i 18-miljonersstaden vintertid, när de var som värst, beslöt att alla bilägare en dag i veckan skulle tvingas att ställa bilen. Systemet byggdes upp efter registreringsnumrets sista siffra. Till en början fungerade det men snart var luftföroreningarna ännu värre än tidigare. Det berodde på att de som hade råd tog taxi till jobbet och taxibilarna var i sämre skick och släppte ut mer avgaser än privatbilarna. Dessutom var det tillräckligt många som skaffade en komplementbil för att köra på sin förbjudna veckodag och de valde då en billig bil.

I en text på nätet kallas fenomenet för ”The Cobra Problem”, med referens till oväntade konsekvenser av politiska beslut, något som svenska politiker sällan räknar med. Namnet kom till på följande sätt: För att bli av med de alltför många kobrorna i Delhi, införde politikerna en ekonomisk belöning, ersättning för varje kobra som blev dödad och kunde visas upp, inte olikt att myndigheterna i förrförra sekelskiftets Stockholm betalade för uppvisade råttsvansar. Folk dödade kobror och fick sina belöningar och antalet kobror minskade i Delhi.

Men så kom smartnissar på att de kunde föda upp kobror hemma, döda dem och på så sätt göra belöningen till en stadig inkomst. Politikerna upptäckte att de betalade ut rätt höga summor för kobror och förstod snart varför. De drog då in belöningen, med den påföljden att de som födde upp kobror släppte ut dem på gatorna. För vem vill ha jättefarliga kobror hemma, om man kan slippa? Resultatet blev att Delhi fick ett större problem med kobror än staden hade innan politikerna utfäste belöningen.

Ekonomiprofessorn Antony Davies, som skrivit om kobrorna, exemplifierar med hur Venezuela förstatligade sin oljeindustri. När vinstintresset försvann och staten misskötte anläggningarna så sjönk givetvis produktionen och därmed vinsterna. Men att förstatligandet var ett misstag visade sig inte omedelbart, vilket i sig är typiskt för socialiseringsprojekt. När sedan oljepriserna sjönk försvann lönsamheten helt, vilket den inte gjorde för andra oljeproducerande nationer, där privata aktörer hade ansvaret.

Staten höjde då skatterna och började låna upp så mycket pengar som det bara gick och fortsatte därefter med att speeda upp sedeltryckerierna. Som resultat fick Venezuela en hyperinflation. Priserna steg i höjden så att folk inte längre hade råd att köpa mat. Regeringen införde då priskontroll, vilket ledde till att matproduktionen inte blev lönsam för bönderna. Till slut tvingade regeringen ut folk på åkrarna för att säkra att de inte svalt ihjäl. Med andra ord blev ett slags slaveri den yttersta konsekvensen av att Venezuela nationaliserade oljan.

Ser vi till Sverige är den mångkulturella ideologin och massinvandringen ett gigantiskt kobraproblem. De dödsskjutningar, de bomber, de våldtäkter och den höga kriminalitet som Sverige drabbats av gick att förutse. Om man får tro vår statsminister gjorde dock makteliten inte det. Stefan Löfven påstod att de aldrig såg det komma, vilket inte kan tolkas som något annat än inkompetens.

Valda politiker som inte klarar av sin uppgift är en av demokratins svagheter. Ytterligare en är den näst intill parodiska skillnaden mellan de djärva löften som politiker avger i förhoppning om att bli valda och hur de faktiskt fungerar när de sitter vid makten. Demokratiskt tillsatta politiker tar ogärna risker, eftersom en felbedömning kan medföra att de inte blir återvalda. Att voja och beskärma sig över missförhållanden är ett långt säkrare kort. Men i den politiska kompetensen ingår risktagandet som nödvändigt. Därför kan en upplyst despot mycket väl styra ett land bättre än politiskt tillsatta ledare. I övertydlighetens namn: När jag säger det betyder det inte att jag föredrar despoti framför demokrati. Det är bara ett konstaterande av hur det faktiskt förhåller sig.

Löftespolitiken innehåller också tabun, sådant som inte får sägas. Vänsterpartiet kan inte säga att de vill importera så många invandrare som möjligt för att säkra sin väljarbas. Socialdemokraterna kan inte beskriva islam som en demokratins fiende. De skulle exempelvis aldrig kunna ställa sig bakom följande helt korrekta konstaterande, därför att de då skulle förlora viktiga muslimska väljare:

Islam är en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.

I islams ummah består världen av två delar: ”islams hus” eller ”fredens hus” och ”krigets hus” eller ”de otrognas hus”.

Löftespolitiken, både det som politikerna säger och det som de inte säger, är inte bara demokratins signum utan också dess akilleshäl. Medborgarna luras (ja, luras är en korrekt beteckning) att rösta på ogenomförbara projekt, vilket också är upplysande om de politiker som ställer sig bakom dem. Det är ju dessa politiker som har hittat på projekten. Bedrägeriet leder inte till att de får silkessnöret, vilket de borde få. Tvärtom så belönas de med maktpositioner och höga löner.

Av ett demokratiskt styrt lands politiker krävs två saker: att de är kompetenta och att de representerar folket. Med ett valförfarande där media inte gör sitt jobb och granskar såväl det som politikerna erbjuder, som politikerna själva, finns risken att politikerna varken är kompetenta eller har koll på folkviljan. Så är fallet i dagens Sverige.

Tomhet är kärnan i PK-ismen

0
Meningslöshet och existentiell tomhet är kärnan i PKismen. Foto: Pxhere.

PK-ismen som lögn
De flesta som talar om PK-ismen talar bara om politisk korrekthet. Men vid det här laget bör det vara uppenbart att PK-ismen är betydligt mycket mer än bara en simpel artighet. Det är en sak att undvika att säga neger eller att markera mot dem som gör det, och en helt annan sak att låtsas att vuxna män är hjälplösa barn eller att vägra att ta brutala våldtäkter på allvar på grund av förövarnas etnicitet.

Vidare så har PK-ismens lögn vuxit till att inkludera i stort sett hela samhället och kulturen, med motiveringen att information måste hållas hemlig för att inte “mörka krafter ska få vatten på sin kvar”. Sanningen har med PK-ismen blivit samhällets fiende, och det är något unikt. Lögnen är nu ett moraliskt ideal.

Det är en lögn som vuxit så långt bortom sitt ursprungliga syfte att den i snabb takt slukar precis allting. Först ljuger man om ett specifikt problem, sen måste man ljuga om saker som motsäger lögnen, och till sist så inordnas hela ens verklighet i denna förljugenhet. Sanning och lögn byter plats.

Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla samman.

Den envisa oviljan att vara ärlig gör att det uppstår en splittring i samhället mellan de som ljuger och de som talar sanning. De som vill tala sanning blir ett hot mot både lögnarnas självbild och världsbild, och tids nog så uppstår en sorts gemenskap kring lögnen. Det är därför frågan inte längre gäller de ursprungliga orsakerna till lögnerna, dvs. ämnen som invandringen, utan istället handlar om Sverigedemokraterna. Man gör en gemensam insats för att tillsammans förbli övertygade om att SD är rasister, för man behöver en fiende för att ens självbild och världsbild ska kunna hålla. Slutar man ljuga om SD och andra invandringskritiker så tvingas man ta ställning till den ursprungliga sakfrågan på riktigt, och då blir det genast uppenbart hur absurt det är med den förödande massinvandringen.

Lögnerna har skapat ett polariserat samhälle där alla ens avgörande sanningar bygger på att motståndarna har fel om allt. Tar man bort motståndarna så går också alla ens sanningar och övertygelser förlorade.

Anledningen till det extremt uppskruvade tonläget och den ohälsosamma fixeringen vid rasism är just skräcken för att förlora ALLT. Alla anspråk på sanning, moral, kunskap, intelligens och empati. Allt detta bygger på idén om att det är någon annan som saknar detta. Utan en fiende så faller man antingen ner i en nihilistisk tomhet eller tvingas acceptera att man själv har precis motsatsen till alla dessa goda egenskaper man tillskrivit sig.

PK-ismen och nihilismen
Kärnan i PK-ismenen är tomheten. Dess urtillstånd är nihilismens idé. Ur tomheten föds lögnen, och det är med lögnen som PK-ismens berättelse verkligen börjar. För alla ismer är egentligen berättelser, enda skillnaden från andra ideologier och kulturer är att PK-ismens berättelse är grundad på ingenting. Hela dess dynamik bygger på denna tomhet och meningslöshet. Det är det som är den bakomliggande drivkraften i alla lögner. Behovet av att göra sig omedveten om tomheten genom lekar, berättelser och poserande.

Det låter kanske som vanlig, sekulär existentialism, men skillnaden ligger i om man lägger ett värde i sanning eller inte. Existentialismen har inte gett upp sin tro på förnuftets möjlighet att finna åtminstone en subjektiv sanning. PK-ismens däremot lägger inget värde i sanningen, utan är helt fixerad vid behovet av mening för att undfly tomheten.

Det som ger människan och livet en identitet/själ och en mening/syfte är kampen. En kamp för överlevnad genomsyrar hela vårt väsen som följd av vår evolution, och därmed, via vårt medvetande, även vår verklighet. Det är ur detta faktum som PK-ismens lögn tar sin början. Människan är en maskin som designats för kamp och lidande, och utan en fysisk desperation så får vi en psykisk desperation efter mening.

Genom lögnen har man konstruerat en idé om en kamp, och ur den kampen uppstår allt det andra. PK-isten leker fram det paradoxala tillstånd där allting är meningslöst men där det ändå finns något man kämpar för. Man blir en förkämpe för allt det goda, man får en moral, man får ett syfte, man får en gemenskap. Man skapar en fiende, man skapar ett offer, och man skapar ett språk för denna kamp: “Ta kampen!”

Denna totala tomhet och den ständigt växande lögnen är drivkraften bakom den allt extremare intoleransen. Det hat och förtryck som riktas mot dem som inte är beredd att underkasta sig lögnen. Det handlar aldrig om att fienden hotar invandrare, kvinnor, sexuellt avvikande eller liknande offerstämplade grupper, utan om att sanningen hotar PK-isternas fantasivärld.

Meningen med livet

0
Stefan Löfven tillber vår tids gudar.

Hittills har jag sett kursändringen som inkompetens, eller kanske som en form av missriktad och naiv välvilja. Typ: ”Sverige är världens bästa land och alla borde få ha det lika bra som svenskarna”. Men efterhand har jag börjat inse att det finns en annan förklaring, nämligen att den politiska eliten hade ett prioriterat intresse av att skaffa en ny moralisk legitimitet för den utökade välfärdspolitik, som det rådde stor enighet om. När både nationalismen och den kristna etiken hade förpassats till historiens sophög blev det nödvändigt med en ny moral. Inget pris var för högt, eller rättare sagt, vad den nya moralen kostade var en icke-fråga. Jag kan visserligen undra om folk i gemen förstår hur helt avgörande för samhällets stabilitet efterkrigstidens ekonomiska tillväxt var, men det hjälper inte. Kapitalismen och konsumtionskulturen gav inte legitimitet åt välfärdssamhället.

Hur vet jag det? Svaret är att det vet jag inte, men man kan gå ”bakvägen” och fråga om det finns några samhällen som inte har något moraliskt perspektiv och heller inte bryr sig om att besvara frågan om meningen med livet. Såvitt jag vet finns det inga sådana samhällen.

Emellertid, eftersom det faktiskt fanns ett pris som medborgarna skulle tycka var för högt, välfärdssamhällets framtida kollaps, så gällde det att inte röra vid den frågan. Vilket också förklarar det efterhand alltmer absurda försvaret för mångkulturen. Inte minst det som alla, utom anhängarna av den nya religionen, tidigt förstod, att det omöjligen kunde bli lönsamt när de bidragsförsörjda välfärdsmigranterna från tredje världen växte i antal. Det blev till och med politiskt nödvändigt att blåljuga, som om de ensamkommande barnen. De är varken ensamkommande eller barn.

Se ovanstående bild från år 2015, sanktionerad av regeringen, där vår statsminister påstås vara omgiven av ensamkommande flyktingbarn. Stefan Löfven ger visserligen inte intryck av att besitta någon högre intelligens men så dum är han knappast att han tror att det är sant. Han accepterar en lögn därför att han och regeringen bedömer den som politiskt nödvändig. Och som vi vet staplas den ena lögnen på den andra. Välfärdsmigranter kallas för flyktingar etc.

När jag och många med mig uppfattade detta som den yttersta formen både av politisk dumhet och ohederlighet, så hade vi givetvis rätt, men ändå missade vi poängen. Det handlade inte om sanning eller lögn utan om den nya moralens nödvändighet. Och att en majoritet av Sveriges medborgare faktiskt accepterade lögnen blev ett långt viktigare kriterium på att den nya moralen fungerade, än om de hade accepterat en företeelse som alla kunde inse var både rimlig och sann.

På samma sätt förhåller det sig när dagens makthavare, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, byter ut den ekonomiska tillväxten mot miljön och klimatet, som första prioritering. Nu ska planeten Jorden räddas och då är inga kostnader för höga. Det höjs till och med röster för att vi måste skrota demokratin för att klara det självpåtagna uppdraget.

För att inse hur oerhört destruktiv denna nya religion är för västvärlden, måste man förstå de villkor som hänger samman med den demografiska utvecklingen. Ett åldrande Sverige och Europa kräver mer tillväxt än tidigare. Det är en mycket enkel matematik: med en åldrande befolkning så blir de närande färre och de tärande fler. I ett Välfärdssverige , där skatterna och avgifterna på grund av åldrandet, men också på grund av att bidragen till oanställningsbara invandrare, i stort sett slagit i taket, är det bara tillväxten som kan rädda oss. Kan tillväxten inte täcka upp, är loppet kört – det är inte en gissning, inte ens en prognos, utan hårda fakta.

Med den insikten om tillväxtens avgörande betydelse kan man undra varför ledande politiker skiftar fokus och skapar ytterligare ett ekonomiskt slukhål, vid sidan av massinvandringen. Svaret är att utan en ny moral som legitimerar den förda politiken och utan att det finns en mening med livet (stora ord men det är precis det som det handlar om), så kan ändå inte vårt välfärdssamhälle överleva.

Det är människans öde: På grund av medvetenheten om både sin ensamhet som art och sin dödlighet, måste de stora livsfrågorna besvaras. Även om svaren för det rationella förnuftet är fullständigt orimliga, så är de nödvändiga. Värdegrunden, antirasismen, feminismen, globalismen och klimathysterin – det som vi, den nya tidens agnostiker, kritiskt sammanfattar under begreppet politisk korrekthet – är en religion som i likhet med buddhismen varken har himmel eller helvete. Följer vi dess påbud så vet vi att vi är goda (moralen) och ser vi sedan till att med vår klimatlära (religionen) rädda jorden från undergång, så vet vi att det finns en mening med att vi lever.

För oss icke troende är priset på tok för högt. För att bara ge ett exempel, Brå har nyligen levererat statistik som visar att antalet rånade barn sedan föregående år har stigit med 31 procent, till 2 480 polisanmälda rån. 587 fler rånade barn 2019 än 2018! Hur många blir det år 2020?

Varför samlas inte mödrarna framför Rosenbad och kräver politikernas avgång? Varför letar inte svenska män rätt på sina knölpåkar och går hem till dem som rånat och skändat deras barn? Det skrämmande svaret är att de gör det inte, därför att det skulle vara att angripa samhällets nya religion. Alla människor är lika mycket värda och då ska inte invandrarna kopplas samman med dessa problem, hur mycket de än är skyldiga. Ni vet motargumenten, dels att en förkrossande majoritet av invandrarna varken våldtar eller rånar skolbarn och det är minsann ett strukturellt samhällsproblem och blablabla…

Om vi nu ändå gör det förbjudna, nämligen skjuter den nya moralen och den nya religionen åt sidan och tillämpar en gammal ”hederlig” materialistisk sanning, behöver Sverige fler som arbetar och fler lönsamma företag, för att kompensera den åldrande befolkningen med en högre tillväxt. Vi behöver nationalistiska ledare som Donald Trump och Viktor Orbán. Men tyvärr, alltför många bland oss är slavar under den nya religionen och gör tvärtom. Vi drar på oss högre kostnader, därför att det är viktigare att rädda flyktingar och planeten. Det är ett ohållbart samhällskoncept. Ekonomiska realiteter kommer att sänka Välfärdssverige. Det är ett ödets ironi, men logiskt, att det är den nya moralens politiska banerförare som leder detta undergångsrace. Den politik de förespråkar ser inte till de ekonomiska konsekvenserna. Massinvandringen skadesköt välfärdssamhället och den gröna agendan förfaller bli dess undergång.

Västvärldens konkurrenter, med Kina i täten, gnuggar naturligtvis händerna. Ekonomiska världsmakter med starka nationalistiska agendor – utan slukhål som massinvandring och klimatsatsningar – kan ta över ledningen. Det intressanta är att den i västvärlden så hatade Donald Trumf har förstått detta. Okvädningsorden haglar över denne världsledare som varken vill lägga pengar på att rädda klimatet eller på mexikanska invandrare. USA har en nationalistisk president. Han skiljer sig inte från sina medtävlare. Kina, Ryssland och Japan har också nationalistiska ledare. Trump må ha sina personliga defekter men han levererar och USA har en starkare ekonomi än landet kanske någonsin haft, i alla fall innan coronan, men det är väl knappast hans fel. Samtidigt är Trump förmodligen den av etablissemanget mest hatade ledaren som USA någonsin haft. Till skillnad från sin föregångare Barack Obama och sin förlorande medtävlare om presidentposten, demokraternas Hillary Clinton, så bekänner han sig inte till den nya religionen. Han tror inte på den, han tror att tillväxten och ”jobben” är ojämförligt mycket viktigare. Det kommer han emellertid aldrig att få några applåder från etablissemanget för. De mörkar hans goda sidor och lyfter fram de dåliga, att han är en skrävlande narcissist, som inte alltid håller sig vare sig till sanningen eller den politiska regelboken. Ändå pekar allt på att han blir återvald. Sådant kan hända i fungerande demokratier. Ett parallellt förlopp har vi i Sverige, inte knutet till en person, men till ett politiskt parti, de av etablissemanget skändade och hatade Sverigedemokraterna. Jag misströstar emellertid om deras förmåga att med en tillräckligt radikal politik vända utvecklingen.

Värdegrunden och avståndstagandets sociala hierarki

0
Annie Lööf "tar avstånd" från Jimmie Åkesson under SVT:s slutdebatt 2018. Skärmbild: SVT.

I förra delen beskrev jag hur de ständiga lögnerna vuxit och skapat ett kulturellt vansinne och en mardrömslik overklighetskänsla för de som lever i verkligheten. I denna del tänker jag fortsätta med att reda ut vad det är som främst driver denna förljugenhet.

Den gudlösa moralen
Anledningen till alla dessa lögner och det fullständiga vansinnet det resulterat i är förstås rädsla. Både kulturen och individerna befinner sig i ett väldigt stressat tillstånd. Man är ständigt i konflikt med både sig själv och alla andra. Det är ett tillstånd som skapar en ond spiral som till sist har mynnat ut i en kulturell panikångest.

I grunden handlar det om att människan i brist på en objektiv moral och objektiva sanningar istället skapat en kollektiv moral och kollektiva sanningar. När det inte längre finns en gud att hänvisa till så hänvisar man till människan själv, både som moralisk domare och som syfte och mål med hela existensen. Det blir en grym parodi på den gyllene regeln när det inte finns en allvetande och förlåtande gud som dömer ens handlingar utan bara det ytterst mänskliga och oförlåtande kollektivet.

När människan ställs inför frågor om hur man bör agera så är det inte längre en fråga om: “hur tycker gud att jag bör agera?”, utan: “vad skulle de andra tycka?” När någon frågar en om hur man själv skulle agera så finns en helt annan möjlighet: man kan ljuga.

Ur denna syn på rätt och fel uppstår därför en falsk moral där det ideala agerandet och det normala agerandet blir samma sak. Kollektivet hävdar att “varje anständig människa” skulle agera fullständigt idealiskt – om inte till och med ännu bättre! Det blir med andra ord en fullständigt oförlåtande och omänsklig moral.

Det i sin tur leder till att fokus förskjuts från handling till ord. Den som agerar syndar, den som kritiserar och skryter blir hyllad. Hela samhället dras in i ett uppblåst poserande där man försöker överträffa varandra i tolerans (som ju är den rena liberalismens enda dygd) genom ord, poser och signaler. Det är därför moralisterna inom PK-ismen ständigt talar om “vi måste alla”, men aldrig lever som de lär.

Ett intressant exempel på detta självförhärligande poserande hittade jag i några inlägg från Annika Strandhäll som kan kokas ner till “Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen, och det gör vi genom att säga ‘Det finns inget modigare och viktigare än att stå upp emot rasismen.’” En väldigt tillspetsad omformulering som visar på den rundgång av moraliskt självförhärligande som de sysslar med. I praktiken så är det ett hyllande av sig själv för att man hyllar sig själv. “Rasism”,som allt annat, är helt utbytbart för PK-isten och kan ersättas med “klimatet”, “demokrati” eller tomma begrepp och fraser så som “allas lika värde.” Det är en narcissistisk självdyrkan som blir möjlig genom mantran så som “stå upp för/emot X”. Det är inte konstigt att man ogärna ger upp en sådan världsbild och självbild. Den självgoda saligheten är bara tillgänglig så länge man sjunger med i PK-körens lovsång.

Avståndstagarhierarkin
Denna sociala moral eller värdegrund är fullständigt omöjlig att leva upp till men väldigt enkel och belönande att använda som tillhygge för att vinna fördelar. Allt som görs och sägs kan angripas och anklagas för att inte vara tillräckligt “tolerant” och “inkluderande”. Det bidrar till den ökade stressen och ångesten i samhället, och det ger PK-isterna ett övertag i alla lägen. PK-ismen har nämligen inneburit en sorteringsprocess där de mest förkastliga, falska eller fega människorna hamnat på PK-isternas sida, och särskilt i toppen. Det kan förstås finnas andra orsaker till att man hamnar på den PK-istiska sidan, t.ex. ett stort socialt behov eller att man råkar tillhöra någon av de skyddade minoriteterna, men den avgörande gränsdragningen är ens förhållande till sanningen.

Värdegrunden ställer omöjliga krav, det gör att ingen människa egentligen håller måttet och det blir därför en förutsättning att man är en falsk människa som saknar ödmjukhet för att man ska kunna nå toppen inom PK-ismen och samhället. Alla PK-ister är inte ruttna människor. Många har en genuin vilja att göra gott i grunden, men det är omöjligt att vara så självutplånande som värdegrunden kräver. Det leder till att dessa semi-PK-ister som har spår av en genuin moral, tvingas leva i skam och därför ständigt försöker kompensera för sin otillräcklighet genom att stötta och försvara de falskaste av människor. Semi-PK-isterna är alltså den sort som har en genuin vilja att vara god, men som har en starkare vilja att passa in och få vara med. De är PK-isternas nyttiga idioter. De som utgör mobbens svans.

På andra sidan hamnar de utstötta, de som har en allt för stark moralisk kompass, eller ett svagare behov av grupptillhörighet – eller de som har problem med att kontrollera sina känslor, vilket är en sorts ofrivillig ärlighet på sätt och vis. Men egentligen är idén om en “andra sidan” som utgör motståndarna till PK-ismen delvis missvisande. PK-ismens extrema intolerans är paradoxalt nog både absolut och samtidigt helt gränslös- ett mönster som återkommer överallt inom PK-ismen.

Det svenska samhället är egentligen inte ett samhälle kulturellt splittrat i två delar med en tydlig gräns mellan PK-ister och Kritiker. Förvisso tvingas människor in i höger eller vänster, för eller emot invandringen, Greta-kulten, könsbyten på barn, och till och med för eller emot PK-ismen, men å andra sidan så finns det PK-istiska tänkandet i varje individ i någon grad. För PK-ismen bygger sin makt på rädsla och alla är rädda och skamfyllda i PK-ismens samhälle.

Den omöjliga moralen skapar en osäkerhet och en skamkänsla hos människan, och PK-ismens elit är experter på att utnyttja denna känsla hos människor. Det är ett psykologiskt terrorvälde av misstänkliggörande, antydningar och utfrysningar. Man spelar på människors rädsla att avslöjas och inte passa in. Toxisk femininitet är kanske en bra beskrivning av den här formen av mobbning.

Genom dessa metoder konstrueras en avståndstagarhierarki i samhället. Där varje person måste “vara tydlig med” att den “tar avstånd från x”. Kontentan blir att den knivskarpa gränsen mellan “vi och dom” är subjektiv. PK-ismens polariserade världsbild är skräddarsydd och individanpassad.

Alla tar tydligt avstånd från de som befinner sig precis snäppet nedanför på avståndstagarhierarkin, de som är något mera ärlig än en själv – samtidigt som man söker erkännande från de precis ovanför, de som är något mer falska och därmed anses lite finare. Ta till exempel partiet Medborgerlig Samling som ansåg sig för fin för att engagera sig i Sverigedemokraterna och istället startade ett eget “lite finare” parti. Man beklagar sig över brunkletningen och den allmänt taskiga behandlingen från de etablerade partierna, men gör förstås precis samma sak själva mot Sverigedemokraterna. Och Sverigedemokraterna gör i sin tur samma sak mot Alternativ för Sverige, och så vidare.

Med sitt beteende bekräftar man legitimiteten i den elaka behandlingen man själv utsätts för, och i praktiken är samtliga i samhället med och upphöjer personer som Linnea Claesson och journalister på Aftonbladets redaktion till toppen av hierarkin. Även om man är kritisk så ger man förtrycket sitt erkännande.

Man har inte samma behov av att ta avstånd från personer betydligt längre ner i hierarkin, utan man vill bara markera mot de som man riskerar bli (och blir) associerade med. Annie Lööf känner inget behov av att förtydliga att hon minsann inte delar Alternativ för Sveriges världsbild, men väl att hon inte delar Moderaternas världsbild efter att Moderaterna mumlat om ett oengagerat samarbete med Sverigedemokraterna.

Sanningen är förstås att det finns goda skäl för att göra den sortens associationer, för skillnaden i förhållande till de man tar avstånd från är nästan alltid bara en fråga om den egna bristen på ärlighet. Man har själv precis samma åsikter, men man kan inte erkänna det av rädsla för vad andra ska tycka, men kanske framförallt för att man inte klarar av att erkänna för sig själv hur man egentligen tänker och känner.

Din sociala status beror alltså på vilka du tar avstånd från, vilka du tycker man ska frysa ut och mobba. Man rationaliserar sitt beteende med “Jo, men det finns ändå en gräns som man inte får passera”. Och denna absoluta gräns går förstås alltid precis nedanför en själv…

Demokratins svagheter

0
Demokrati?

Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.

I den svenska varianten av representativ demokrati har en majoritet av de politiker som sitter vid makten sin egen karriär, möjligheten att behålla sitt jobb och det egna partiets väl och ve som prioriterade intressen. Ambitionen att bygga upp ett samhälle som medborgarna (obs, inte väljarna) vill ha, kommer i andra hand. Likaså, att ha en mer avancerad uppfattning av vad väljarna vill ha och behöver, än dessa själva – något som skulle kunna kallas för en professionell kompetens – finns inte på kartan.

Ett exempel som jag i lite olika sammanhang använt mig av är riksdagsbeslutet i mitten av 1970-talet, att omvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Medborgarna fick aldrig ta ställning i en folkomröstning, men om vi prövar lite kontrafaktisk historieskrivning håller jag inte alls för otroligt att de då skulle gjort något som det är mycket svårt att tro att de skulle göra i dag, nämligen ge klartecken till mångkulturspolitikerna. Mångkultur och att bejaka minoriteternas rättigheter, det låter ju så humant och bra.

Hade politikerna förstått att detta var en svår fråga och konsulterat insatta forskare och andra sakkunniga, så hade de fått klart för sig att ett mångkulturellt samhälle är konfliktfyllt och med en medborgerligt svag solidaritet med nationen. Det går emot vad politikerna gillar, eftersom det mångkulturella samhället är betydligt mer svårhanterligt och riskablare än ett etniskt homogent samhälle. Mångkultur är helt enkelt en dålig politisk idé, porten till ett fattigt och för medborgarna farligt samhälle. I dag är vi där, och det kommer att bli värre. Det kunde politikerna ha förstått år 1975. Kunskapen fanns där, för den som hade velat gå längre än till det som ”låter bra”.

Ytterligare en utgångspunkt för den här texten är vad som i politikernas ögon karakteriserar den ideale medborgaren. Ett första och i det närmaste självklart svar är att det är den medborgare som röstar på det parti som politikern i fråga företräder. Mer kontroversiellt är tillägget att det är en medborgare som aldrig bråkar – på det sätt som folk gör i så många andra länder – utan accepterar att mellan de allmänna valen sitta på läktaren, alldeles oavsett vad makthavande politiker driver för politik. I den meningen är svensken en mycket lojal medborgare. Regeringen och riksdag kan fatta snart sagt vilka för landet och folket förödande beslut som helst, utan att medborgarna ställer till besvär. När detta skrivs pågår folkliga uppror i Hongkong, Irak, Chile och Iran, andra länder onämnda. Kort sagt, medborgarna ska avhålla sig från att aktivt intressera sig för politiken mellan valen. De får vara hur okunniga och passiva som helst. Det skulle emellertid aldrig politikerna erkänna, utan de lägger hellre ut texten om hur önskvärt det är med välinformerade väljare.

Två kompletterande önskvärda drag: medborgarna ska jobba, annars får ju inte politikerna in tillräckligt med skattemedel för sina prioriterade projekt. Medborgarna ska också konsumera, i annat fall avstannar den nödvändiga tillväxten. Sammanfattningsvis: En godtrogen, oinformerad, arbetsam och konsumtionsorienterad medborgare, det är politikernas idealmedborgare i den svenska demokratin.

Det som är kärnan i en demokrati är att politikerna tillsätts och avsätts i återkommande allmänna val, där folket röstar. Detta är en grundförutsättning som det inte går för politikerna att trixa sig förbi, utan att samtidigt förlora sin trovärdighet som demokratibejakande makthavare. Däremot kan de, som med den så kallade januariöverenskommelsen, ignorera väljarnas önskemål och tillsätta en annan regering än den som har stöd i valresultatet. De kan också minimera antalet folkomröstningar och förbehålla sig rätten att fatta vilka politiska beslut som helst, oavsett folkomröstningens resultat.

För den som föredrar demokrati framför politikervälde är givetvis idealet det system som praktiseras i Schweiz, med ofta återkommande och politiskt tvingande folkomröstningar. Något sådant vill svenska politiker absolut inte ha. Det är för övrigt en icke-fråga såväl inom politiken som för systemtrogna media, vilket i sig säger något om demokratins ställning i landet.

För att ett allmänt val ska bli demokratiskt är det första kravet att medborgarna är välinformerade. Dessvärre ligger detta, som sagt, inte på något sätt i politikernas intresse. De gillar hjärntvättade väljare, ju mer hjärntvättade dess bättre. Ett sätt att vara hjärntvättad på är att ha anammat en politisk identitet, vilket betyder att man inte bryr sig om att inför ett val kolla vilket parti som företräder de egna intressena. Sådant vet man ändå. Arbetare ska alltid rösta till vänster, och då företrädesvis på socialdemokraterna. Om de röstar på sverigedemokraterna eller borgerligt, så påstås de rösta emot sina egna intressen. Därför gäller det för socialdemokraterna att, så långt det är möjligt, dölja att av LO-kollektivets väljare håller 31 procent på sverigedemokraterna medan 30 procent röstar med socialdemokraterna (senaste mätningen).

Detta är något som den välinformerade väljaren naturligtvis bör känna till, eftersom det reser frågan om socialdemokraterna verkligen är det parti som bäst gagnar arbetarnas politiska intressen. Det betyder inte att det för den breda folkmajoriteten är problemfritt att lägga sin röst till höger. En kapitalism utan motstånd leder till stora samhällsklyftor. Det är emellertid ännu värre på den andra flanken. Om vänsterpartierna får styra utan motstånd bygger de upp ett totalitärt samhälle. Jag skulle vilja påstå att det som vanligtvis gagnar invånarna är kapitalism, eftersom det skapar välstånd. Det gör inte vänsterpolitiken. Men kapitalismen behöver starkt fackligt eller på annat sätt politiskt motstånd, så att inte bara det rikaste skiktet (som i dag) lägger beslag på det växande välståndet. Dessutom bör de rösta på ett parti som är självklart nationalistiskt, eftersom nationalstaten är demokratins nödvändiga förutsättning.

Identitetspolitik hotar demokratin i den meningen att medborgarna ofta förleds att rösta emot sina gemensamma och övergripande intressen. Det gäller också när väljare röstar fram det parti som starkast signalerar sin godhet. Att till exempel Sverige ”som ett rikt land” ska ta ett mycket stort ansvar för världens flyktingar, är något som särskilt kvinnor lystrar till. Men här gäller det att förstå att det som låter bra inte alltid har bra konsekvenser. Kvinnor har knappast någon glädje av att svensk våldtäktsstatistik rasat i höjden, av att det i snitt begås tjugo våldtäkter om dagen i det mångkulturella samhället. En majoritet av dessa begås av de ”flyktingar” som dessa kvinnohjärtan klappar så varmt för.

Här skär invandringsbejakande politiker, det vill säga majoriteten i Sveriges riksdag, pipor i vassen. De talar inte om för väljarna vad som blir konsekvensen av godhetspolitiken. De vill inte ens själva veta det, utan skändar regelmässigt visselblåsarna. Att det är att svika demokratins idé, behöver det sägas? Det har naturligtvis aldrig varit tanken att politikerna, med demokratin som verktyg, ska bejaka och främja ett samhälle som går emot väljarnas intressen, ja värre än så, som skadar dem.

Här visar sig också de systemlojala medierna från sin sämsta sida. Att politikerna bedriver löftespolitik och agerar efter principen ”ändamålet helgar medlen”, det vill säga att de gör näst intill vad som helst för att fånga in röster, det är skamligt men ändå begripligt. Så ser det ut i alla demokratier, där partierna inför ett val konkurrerar på riktigt. Men det är här som medierna skulle kunna göra sin insats som ”tredje statsmakt”, nämligen att opartiskt granska vallöftena och låta experter komma till tals – forskare och sakkunniga som vet vart olika politiska beslut, som låter bra, i verkligheten leder.

Sweet dreams! I Sverige har vi en situation där journalister, forskare och andra opinionsbildare helt enkelt inte kan eller vågar berätta ofriserade sanningar. Jag skulle vilja gå så långt att jag betecknar tillståndet som patologiskt. Svensk agendajournalistik är inte bara en skam utan också ett direkt hot mot landet. I demokratins namn blir folket bedraget av sina egna framröstade politiker, av medierna och – för den delen – även av forskarsamhället. Det ska tilläggas att här har också demokratin sin styrka – den har verkligheten på sin sida. När verkligheten punkterar maktens och mediernas lögner, sviker väljarna dem och tvingar bort inkompetenta och bedrägliga makthavare. Allt talar för att de smutskastade och skändade sverigedemokraterna blir största parti i nästa allmänna val. För att sammanfatta i en paradox: demokratin har en inneboende styrka som i det långa loppet besegrar demokratins svaghet.

Något som vi emellertid inte kommer ifrån med demokratin är löftespolitiken. Det demokratiska samhällets motsatta poler är libertarianism och välfärd. I det libertarianska samhället är politikens ansvarsområde begränsat till nödvändigheter. I övrigt är det medborgarna som själva tar ansvar för sina liv. En liten statsförvaltning betyder låga skatter och medborgare, som bland annat köper sig trygghet genom att teckna försäkringar. I annat fall riskerar de att gå under. Vid den andra polen hittar vi välfärdssamhället, där staten alltmer genomgripande reglerar medborgarnas liv. Staten axlar ett föräldraansvar, staten säger att om du cyklar måste du ha skyddshjälm, pappor måste vara med sina barn och sitter du i en restaurang får du inte röka en cigarrett efter maten. Vid de återkommande valen måste politikerna avge löften, för att locka väljare. Som en konsekvens växer det politiska reviret ständigt i en demokrati – tills det slår i skattetaket därför att politikerna använder ju medborgarnas pengar för att uppfylla sina löften.

Libertarianer har ett underläge när det gäller demokratiernas löftespolitik. Låga skatter är ett bra löfte, men i övrigt? De partier som säger att det gäller att ta från de rika och ge till de fattiga och att det faller på statens ansvar att alla medborgare får ett gott liv, har ett mycket bättre utgångsläge. Det motiverar högskattesamhället och därmed också slöseriet med allmänna medel.

Libertarianer hittar vi bland de medborgare som bäst förstår sig på hur samhället och politiken fungerar, medborgare som inte låter sig luras av den gängse politiska retoriken. Något libertarianskt politiskt parti har vi emellertid inte. För att ett sådant parti ska kunna fånga väljare krävs välutbildade och engagerade medborgare. Det kräver i sin tur ett annat medielandskap. Det är fel att säga att den vägen är oframkomlig i Sverige. Det är värre än så: Den vägen finns inte.

Verklig och overklig fascism

0
Verklig och overklig fascism. Foto: Wikimedia Commons/Sverigedemokraterna.

Liberalerna och kapitalistvänstern, vilken senare omfattar S och V och nästan alla vänsterns ledande opinionsjournalister och forskare, har ju länge på uppenbart destruktivt, ohederligt eller okunnigt sätt använt termen fascism för att stämpla, svartmåla och marginalisera nationalister och konservativa som det är lätt att se inte har någonting med fascismen att göra.

Vad jag brukar kalla en “fascismbarriär” har upprättats alltsedan andra världskriget, som ofta nog effektivt stängt ute alla ideologier, partier och debattörer som inte överensstämmer med denna liberalism och vänster, placerat dem entydigt bortom gränsen för det politiskt anständiga, som tillhörande det en gång för alla historiskt övervunna, just därigenom att de på ett eller annat sätt beskrivs som sammanhängande med en definitivt komprometterad fascism.

Det är en oseriös och ofta infantil strategi, och inte bara för att den a priori avfärdar och vägrar ta till sig vad dessa i verkligheten icke-fascistiska avvikande riktningar faktiskt säger, utan också för att denna användning av fascismbegreppet förenklar och banaliserar förståelsen och analysen även av fascismen själv, på ett sätt som knappast befrämjar ens antifascismens syfte.

Detta innebär dock inte att det, som vissa hävdat, helt enkelt inte finns någon fascism i Sverige idag. Om vi använder den vanliga vidare definitionen är Nordiska Motståndsrörelsen, som representerar en modifierad och utvecklad version av den tyska nationalsocialismen, givetvis en fascistisk organisation. Men även de ytterligare modifierade radikalnationalistiska grupper som har sitt ursprung inom denna typ av nationalsocialism, som föreningen Det Fria Sverige med nättidskriften Svegot, och Nordisk Alternativhöger, har, som jag tidigare fått anledning att konstatera, explicita, tydliga, distinkt fascistiska inslag. Det gäller också den europeiska nya högern, som dock inte är nationalistisk.

Här är det lätt att identifiera element av verklig fascism, utifrån historiska och politisk-filosofiska kriterier – till skillnad från den overkliga fascism som liberalerna och kapitalistvänstern, till synes utan kunskap om några sådana kriterier, ofta tillskriver inte minst SD. Det innebär inte att dessa grupper inte kan ha rätt på flera punkter i sina artiklar och sina poddar med deras ständiga “nyhetssvep” och intervjuer och samtal med varandra. Det är bara så att de de facto har fascistiska inslag, och uppvisar en generell sympati för europeiska rörelser eller enskilda politiker som betecknar sig själva som fascistiska.

En sida av denna problematik har idag hamnat i bakgrunden. Fascism är inte bara sådant som hyllande av Führerprincipen, den programmatiska våldsanvändningen, eller den specifika fascistiska korporativismen. Den definieras också av sin objektiva historiska roll i förhållande till kapitalismen och socialismen och de rörelser och länder som förkroppsligar dem. Det var primärt socialismen, och hotet från Sovjetunionen, som den generiska fascismen – en term som Svegot-gruppen med gillande tycks ha övertagit från fascismforskaren Roger Griffin, men som väl begreppsligt egentligen härrör från den tyske historikern Ernst Nolte – bekämpade.

Tingsten hävdade på 30-talet att “[f]ascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning. Ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag finns visserligen i nationalsocialismen och den italienska fascismens tidigare propaganda, men i rörelsens praktiska politik och ideologi har detta drag ringa betydelse.” (Nazismens och fascismens idéer, 1936)

Det är knappast något annat än det faktum att vänstern blivit en kapitalistvänster, en vänster som försvarar “västs” (Wall Streets och Londons) färgrevolutioner och dess imperialistiska krig i Mellanöstern som något slags progressiva insatser, som gör att denna sida av saken inte längre står i centrum. Huvudsaken för denna pseudovänster är i stället att försvara globalkapitalismens liberala demokrati mot kritikerna av denna ordnings invandrings- och mångkulturpolitik – ett försvar som ibland till och med omfattar företrädare för de extremreaktionära, fundamentalistiska former av islam som “väst” sedan länge tagit i sin tjänst. Därmed blir det vad som beskrivs som “rasism”, “främlingsfientlighet” och liknande som för den primärt kommer att definiera “fascismen”. Det är en overklig fascism. Ett generellt felaktigt fascismbegrepp definieras i allt högre grad i termer av dessa i sig felaktigt beskrivna fenomen (och naturligtvis “homofobi”, “islamofobi” och liknande).

Det finns högerdebattörer som idag beskriver denna vänster själv som fascistisk på grund av de våldsmetoder den ibland använder, de repressiva inskränkningar av yttrandefriheten den genomdriver, med mera. Det är psykologiskt begripligt, men i sak ytligt och felaktigt. Det är en annan overklig fascism. Den verkliga, historiska fascismen var förvisso inte identisk med högern, utan innehöll bland annat “ett vagt antikapitalistiskt, ‘socialistiskt’ drag”, som även kunde vara starkare än det Tingsten beskrev (Mussolini försökte exempelvis mot slutet åter ta fasta på det). Men primärt var det alltså den gamla vänsterns socialism den vände sig mot. Och såväl i sina historiska former som i de nyare vi idag ser har fascismen naturligtvis också varit främmande för och bekämpat de postmarxistiska ståndpunkter som den nya vänstern med sina “fascistiska” metoder försvarar och etablerar.

Att fascismdefinitionens tidigare dominerande politiska dimensioner, och framför allt den ekonomisk-politiska, döljs av kapitalistvänstern är alltså inget mysterium. Kapitalistvänstern är en postmarxistisk och postsocialistisk vänster som i mycket direkt skapats av kapitalismen som ett vapen mot socialismen. Är det någon punkt där utmålandet av kapitalistvänstern som fascistisk är giltig, är det just ifråga om denna dess funktion. Där finns en reell likhet med den verkliga fascismen.

I detta nödvändiga perspektiv blir det, föreslår jag, tydligt att de radikalnationalistiska gruppernas verkliga fascistiska innebörd främst synliggörs genom ett av de inslag som de själva gärna framhäver till sitt försvar när de, trots de andra, mer direkta och uppenbara fascistiska ståndpunkter de uttryckligen försvarar, anser sig behöva hävda att de inte är fascister. Det som visar att radikalnationalisterna är fascister är det som de själva menar visar att de inte är det. Jag tänker på den påverkan från libertarianismen som de alla, med undantag för Nordiska Motståndsrörelsen, mottagit. Den är mycket stark och påtaglig. Mottagandet tillgår också ofta på det signifikativa sättet att det är libertarianerna själva som närmar sig radikalnationalisterna. Det är detta möte, denna förening, som är det betydelsefulla här.

Alla libertarianer försvarar dock inte den kapitalism som är Wall Streets och Londons. Lars Bern, en framträdande och av alternativmedia omhuldad libertarian, har exempelvis publicerat utmärkta analyser av det atlanticistiska systemets kapitalism sådant det utvecklats och kommit att dominera världen, alltifrån början av 1900-talet. Men dessa analyser rör sig helt inom libertarianismens ramar. De vänder sig mot vad Bern kallar en “osund” kapitalism. Det enda Bern uppställer mot denna är en annan, förment sund kapitalism. Det är, trots det värdefulla i Berns kritiska analys, ett snävt perspektiv, som förbiser och utelämnar mycket stora och avgörande dimensioner. Den kapitalism som fascismen historiskt fick stöd av var inte heller de atlanticistiska storbankernas mot globalism tenderande finanskapitalism, utan de stora och små tyska fabrikörernas industrikapitalism.

Givetvis finns både en borgerlig, kapitalistisk och liberal nationalism som inte är fascistisk, och en socialistisk nationalism som inte heller är det. Men den borgerliga, kapitalistiska och liberala nationalismen fyller, i så att säga mjuk form, mycket av samma allmänna funktion som fascismen i förhållande till kapitalismen. Och utöver dessa i sig icke-fascistiska former av nationalism finns alltså också en fascistisk sådan, som är borgerlig och kapitalistisk i Tingstens mening, om än inte liberal. Den nationalism som närmar sig den borgerliga kapitalismen förvärvar åtminstone, och till att börja med, den likheten med fascismen att den enrolleras i kampen mot socialismen.

Den socialkonservatism SD tidigare försvarade innebar en självständig linje gentemot denna borgerliga kapitalism, den vanliga högern. Partiets nya atlanticistiska orientering, samarbetet i ECR, med de amerikanska republikanerna, med israeliska Likud, och med Thatchers och Reagans gamla tankesmedjor, innebär ett övergivande av denna linje och denna självständighet. Vi ser en allt grövre gammal kalla-krigs-retorik, direkt övertagen från den amerikanska etablissemangskonservativa rörelsen. Man fortsätter oförtrutet att måla in sig i Wall Street- och storoljekapitalismens hörn, och ännu mer i den lägre nivåns i den amerikanska kapitalismen, frackarnas och andras, som finansierar Trump och nya ideologiska propagandasatsningar som PragerU och Turning Point USA.

Förvisso har Trump och en del av hans finansiärer i någon mån en vilja att gå emot den gamla, långtgående interventionistiska utrikespolitik som förenar republikaner och demokrater, det vill säga det extremt kostsamma spridandet av den atlanticistiska ekonomiska hegemonin med våldsmetoder, under täckmanteln av demokrati och mänskliga rättigheter. Men Trump står verkligen inte för någon socialkonservatism. Han framstår som en primitiv och hämningslös kapitalist, som inte tvekat att för sina egna och den primitiva och hämningslösa kapitalismens syften appellera till alternativhögerns starkt fascistiskt orienterade radikalnationalism. På hemmaplan har hans administration enbart inneburit en fortsatt nyliberalism, en ytterligare förvärrad skuldekonomi. På andra sidan den plutokratförenande oceanen är det osäkert i vilken utsträckning Boris Johnson verkligen vill och kommer kunna socialpolitiskt gå sina nya före detta Labour-väljare till mötes.

Från SD har hittills inga invändningar hörts mot Trumps brist på socialkonservatism. I linje med den nya högeraffiliationen är det nu enbart Bernie Sanders som kritiseras. Hans utrikespolitik framstår som bättre än Trumps endast ifråga om Israel, Saudiarabien och Iran; i övrigt delar han tyvärr i alltför hög grad sitt partis, Wall Streets och den Stora Oljans monopolistiska fientlighet mot oberoende länder med andra ideologier och ekonomiska system, företrädesvis socialistiska. Men hans främsta fråga är införandet av ett europeiskt sjukvårdssystem, och det är inte minst detta som den amerikanska dumkonservatismen har i åtanke när den helt enkelt kallar honom kommunist.

Denna appellation upprepas nu från SD-håll. Mattias Karlsson skriver efter Sanders’ primärvalsseger i Nevada: “Oddsen för att USA eventuellt kommer att få en kommunistisk president som ursäktat världshistoriens mest blodsbesudlade diktaturer ökar gradvis för varje vecka. Det är en skrämmande utveckling. Det är också en skrämmande tanke att Västvärldens främsta försvar mot kommunist-Kinas allt tydligare ambitioner om att överta världsherraväldet skall läggas i händerna på en man som i grunden sympatiserar med betydande delar av deras ideologi.”

Den gälla amerikanska simplism som Karlsson här upptagit – han kan egentligen bättre, vill jag tro – är ett tydligt uttryck för hur SD liksom den europeiska populistnationalismen i allmänhet är på väg att snärjas i det atlanticistiska systemets nät. Då hjälper tyvärr inte Dick Erixons tappra och sympatiska försök de senaste veckorna att upprätthålla mer av en i sak socialkonservativ linje (även han har, liksom Karlsson, slutat använda ordet socialkonservatism, och talar bara om konservatism i allmänhet, på det sätt som ska underlätta den svenska konservativa blockbildningen och det atlantiska samarbetet). Inte heller båtar Jimmie Åkessons och till och med Oscar Sjöstedts ansträngningar för kvarhållandet av åtminstone ett mått av samma ideologiska kontinuitet, i en debattartikel nyligen. Det nya blocket i den svenska riksdagen, i Europaparlamentet, och över Atlanten innebär ett övergivande inte bara av folkhemmet utan av huvuddragen i de senaste århundradenas idag alltmer aktuella och relevanta svenska utrikespolitik.

En atlantkapitalistisk europeisk populistnationlism innebär i verkligheten ett mobiliserande av hela den sunda folkliga reaktionen mot det förenat globalkapitalistiska och pseudovänsteristiska etablissemanget till indirekt försvar för just detta etablissemang. Och det betyder i sin tur, till skillnad från det liberalerna och kapitalistvänstern pekar på, ett situerande av denna populistnationalism i större närhet till den verkliga fascismens historiska roll. Ingen vet hur hårt eller mjukt den kommer spela den rollen, och det är inte bara den själv som kommer bestämma det.

Enligt det kontrakt SD nu erbjuder ska man stoppa invandrings- och mångkulturkaoset, mot att väljarna godtar atlantkapitalismen med dess imperialism och krigsmaskin. Men på det senare ledets villkor är det omöjligt att uppfylla det förras löfte. Inte bara för den gamla vänsterns socialister, utan även för dem som försvarar en meningsfull konservatism, en de överordnade värdenas konservatism, är den nya linjen djupt problematisk. Ty en sådan konservatism är helt enkelt inte förenlig med kapitalismen, med det framför allt utifrån traditionalistiska kriterier orättfärdiga och förhärjande system som i verkligheten passerats av så många konkreta aspekter av den historiska utvecklingen, och som endast hindrar en sund fortsättning av denna.

På 30-talet var det i det atlantiska lägret J. P. Morgan och andra storkapitalister som satsade på fascismen, när Roosevelt svängde åt vänster. Efter splittringen mellan SD och det gamla ungdomsförbundet, SDU, gick de generellt åt olika håll: SD fortsatte i den allmänna liberaliseringens riktning, medan SDU, i form av AfS, i valrörelsen 2018 återföll i den gamla radikalnationalismen. Men ekonomisk-politiskt gick båda långt i samma riktning: åt höger. Det är alltså där även andra dominerande grupperingar inom den svenska radikalnationalismen står idag. Och gränserna för dess radikalism är okända.