”Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort!”

När den kända författaren och psykiatern David Eberhard lät sig intervjuas i dokumentären Det könlösa samhället, en dokumentär om könsroller, genusteori och barnuppfostran, så gick genast Jonathan Leman från den vänsterextrema ”underrättelsetjänsten” Expo till angrepp mot Eberhard. ”Noterar att David Eberhard fungerar som dragplåster i trailern till kommande dokumentär från vit makt-bolaget ’Palaestra Media'”, skrev Leman.

Palasestra drivs av författaren och debattören Jonas Nilsson och det var också han som hade intervjuat Eberhard. Bland vänner beskrivits istället Nilsson som en ”modern Tintin” – en man med äventyrslyster som reser jorden runt och gör spektakulära saker. Jonas Nilssons 34-åriga liv sträcker sig från svenska Sigtuna till Sydafrikas savann, Amazonas djungler, Ukrainas stäpper och tillbaka till Stockholm där han idag arbetar med att väcka debatt – ofta utifrån ämnen och teman som han har tagit med sig från utlandet.

Just nu är han aktuell med boken När migration blir konflikt (Logik förlag, 2019) och Exakt24:s Alexander Wilhelmsson har intervjuat honom.

Namn: Jonas Nilsson
Ålder: 34
Yrke: Opinionsbildare/konsult
Hobby: MMA, klassisk bildning, politisk teori
Kul anekdot: ”När jag luffade genom Amazonas från Franska Guyana till Rio de Janeiro för att få ett nytt svenskt pass av konsulatet. Främlingslegionen hade tagit det.”

Hej Jonas! Tack för att du ville ställa upp på den här intervjun. Jag skulle vilja börja med att fråga vad du har för bakgrund.

– Jag är född och uppvuxen i Sigtuna, norr om Stockholm, tillika Sveriges första huvudstad. Min pappa var entreprenör som hade tre mindre bolag, mamma arbetade på ett av pappas företag.

Har du alltid varit äventyrligt lagd?

– Ja, det har jag. Jag har alltid varit den som har testat gränser i olika sammanhang. Dock såg jag inte mig själv så då jag var ung. Jag utgick ifrån att det var ett normalläge. Först när jag blev äldre insåg jag att jag kanske skilde mig i detta avseende.

Mina vänner kallar mig ibland för ”krigsfilosofen”

Skulle du kalla dig själv för en allkonstnär?

– Mina vänner kallar mig ibland, med välmening, för ”krigsfilosofen”. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till just det. Jag håller på med lite allt möjligt. Jag dras till spänningen samtidigt som jag i någon mening är jag filosofiskt lagd.

Har du några filosofiska förebilder som du ofta använder i dina resonemang?

– Inom statsvetenskapen är det Carl Schmitt. På det militära planet skulle jag säga den israeliska historikern Martin van Creveld. Som filosof är definitivt Friedrich Nietzsche en favorit. Det intressanta med Nietzsche är att han till skillnad från andra filosofer ställer sig bortom de objektiva sanningarna och istället sätter överlevnad som ett centralt tema för diskussionen.

Det märks att Nilsson är på sin hemmaplan. På ett bekvämt sätt diskuterar han allt ifrån Carl Schmitts konfliktteorier till Nietzsches tankar kring urmänniskan. Det är i det filosofiska rummet han känner sig hemma, det är därifrån han försöker förstå människan och dess karaktär. Efter en lång men intressant utläggning tvingas jag avbryta för nästa fråga.

I mångt och mycket är det det militära som har definierat ditt liv. Vad var det som från början fick dig att söka dig dit?

– Först var det givetvis värnplikten som jag gjorde 2002-2003. Vi var en av de sista kullarna som genomgick den av ren kutym (sed). Tvånget var redan avskaffat men av tradition var det något som de flesta gjorde. Sedan har jag alltid sökt äventyret och jag kände att det militära gav mig det.

Jag har alltid sökt äventyret och jag kände att det militära gav mig det.

Det du idag framförallt är känd för är ditt engagemang för boerna i Sydafrika. Vad tog dig dit från början?

– I min ungdom var jag engagerad i Nationell ungdom. Det som fick mig att åka dit då var dels att vår systerorganisation där nere, Afrikaanderska motståndsrörelsen (AWB), sågs som legendariska och hade mycket hög status internt. Sedan visste jag att AWB:s status där nere var väsensskilt från den som vi nationella hade i Sverige. Att vara AWB:are i Sydafrika var ungefär som att vara sverigedemokrat i dag, något kontroversiellt men i mångt och mycket accepterat.

– Det kändes som en stor grej hos mig. Men precis som med så många andra av mina resor så var givetvis sökandet efter äventyr och spänning en viktigt komponent vid sidan av ren idealism.

Boerna är en av Sydafrikas ursprungsbefolkningar och de härstammar från franska/holländska, protestantiska nybyggare på 1600-talet. Boerna är vid sidan av de med brittisk bakrund den ursprungliga vita minoriteten i Sydafrika. Gruppen blir idag diskriminerad från både privat och statligt håll och riskerar att inom kort få sina landegendomar exproprierade, likt processen i Zimbabwe under president Mugabe.

Vad är AWB? Vad har de för syften? Har de någon ideologi?

– AWB var en nationalistisk, paramilitär organisation/milis som syftade till att skydda boerna och ge dem ett eget hemland. Den grundades redan under Apartheid-tiden och var 1994 så mäktig att den deltog under förhandlingarna med Nelson Mandela. På den tiden hade de kapaciteten att starta, och kanske även vinna, ett inbördeskrig. Idag är boernas samlade beredskap avsevärt sämre.

Utifrån anklagas ofta organisationen för att vara högerextrem, eller till och med nazistisk. Ett belägg för detta är valet av flagga som påminner lite om något från Tredje riket. Stämmer dessa anklagelser?

– Nej, det skulle jag inte säga att de gör. AWB vill ha ett eget boerskt hemland, inte återskapa något sorts apartheid-styre. Angående flaggan så finns det givetvis inspiration från Tredje riket. Boerna samarbetade länge med tyskarna. Redan innan Första världskriget, då kejsardömet fortfarande existerade, samarbetade man genom Tyska Sydvästafrika [dagens Namibia, red. anm]. På den tiden var britterna den största fienden.

– I samband med att tyskarna under båda världskrigen var fiender till Storbritannien så blev Tyskland i någon mening ”fiendens fiende”, vilket skapade incitament för samarbete. Det är i den kontexten flaggan bör ses. AWB själva brukar förklara flagg-kritiken med att symbolen i mitten utgörs av tre sjuor (777), vilket är en kristen symbol i kontrast till djävulstalet 666. De anser vidare att kristendomen inte är förenlig med nationalsocialismen.

Efter ex månader i Sydafrika for Jonas Nilsson hem. Men det sydafrikanska land och det folk där nere han kämpat för har förblivit honom varmt om hjärtat, vilket har fått honom att återvända ett flertal gånger samt fått honom att ha boernas öde som en röd tråd genom sitt nuvarande politiska engagemang.

Engagemanget i AWB var dock inget som stillade Jonas hunger efter spänning och äventyr. En kortare tid efter tiden i Sydafrika anslöt han sig till den franska Främlingslegionen och blev stationerad i Franska Guyana (Sydamerika).

Hur var miljön i Främlingslegionen?

– Man kan dra många paralleller till hur det ser ut i amerikanska fängelser. De interna grupperingarna är baserade på etniskt ursprung. Vi hade dels den svarta gruppen ”Maffias”, de flesta afrikaner från de före detta franska kolonierna som efter utförd tjänst få ett franskt medborgarskap.

– Vi hade min grupp ”Angloforerna”, bestående av i huvudsak vita västerlänningar. Den tredje större gruppen var ”Ryssarna”, ett samlande begrepp över alla östeuropéer/slaviska folk. I deras fall handlade det, utöver prestige, om lönenivåerna som är väsentligt högre än de i östra Europa. I övrigt är miljön väldigt sträng och disciplinen hård. Livet är också ganska spartanskt.

Hur såg vardagen ut för er legionärer?

– I legionen är man alltid i tjänst, även om det också är mycket dötid. Därav blir du aldrig helt ledig om du inte är på permission utanför kasernen. Rent praktiskt så bestod vardagen, utöver träning, av patrullering av den kringliggande regnskogen, vakttjänst och uppgifter relaterade till legionens försörjning.

Vad fick dig att lämna legionen?

– Efter cirka ett år kände jag mig klar. Jag hade uppnått det jag ville, det vill säga prestigen, äventyret, spänningen.

Att lämna legionen är dock inte helt okomplicerat. Eventuellt får man som avhoppare sitta i legionens eget häkte i väntan på att ens ärende behandlas. Jonas Nilsson valde istället att gå sin egen väg:

– En dag stack jag bara där ifrån. Innan hade jag meddelat ett av befälen att jag tänkte dra iväg. Jag ville inte att mina kamrater skulle tvingas ut i djungeln för att leta efter
mig. Eftersom jag hade lämnat legionen på ett okonventionellt sätt så var jag utan pass, legionen hade det.

– För att kunna ta mig hem var jag tvungen att ta mig till det svenska konsulatet i Rio de Janeiro. Efter att ha liftat till den gränsflod som skiljer Guyana från Brasilien tog jag en kanot över till Amazonas djungler. Efter att ha vandrat igenom ett antal djungelbyar lyckades jag komma på en sorts färja/ångbåt som tog mig längst med floden. Ungefär 3 dagar efter avskedet i Guyana nådde jag nått Rio de Janeiro och kunde ta mig hem till Sverige.

Tiden gick och Jonas Nilsson började studera statsvetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm. Under ett sommarlov fick han erbjudandet av några vänner att åka ner till Ukraina för att bli instruktör åt den idag ökända, tillika högerradikala Azov-bataljonen. Som instruktör tränade han nya rekryter till bataljonen.

Eftersom Nilsson kallar sig nationalist så ville jag fråga honom varför han tog en såpass pro-ukrainskt ställning i en konflikt som är uppenbart rörig och kontroversiell ur ett nationalistiskt perspektiv. Enligt Nilsson anslöt han sig till gruppen av främst ”vänskapliga skäl”. Därav frågar jag honom om han lika gärna hade kunnat hamna på den ryska sidan om umgängeskretsen sett annorlunda ut.

– Nej, det hade jag inte!, säger Nilsson med bestämdhet.

– Jag står inte på samma sida som någon som viftar med sovjetflagg.

Nilsson hänvisar sitt ställningstagande till den, enligt honom, misslyckade ryska diplomatin och den sovjetnostalgi som kommit att prägla det sentida Ryssland. Ett exempel Nilsson tar upp är att den ryska regeringen vägrar erkänna Sovjets ockupationer av grannstaterna som just ockupationer. Putin saknar helt enkelt respekt för grannländernas suveränitet, hävdar Nilsson.

Konflikt som delar nationalister
Ryssland-Ukraina frågan är tveklöst en fråga som splittrar svenska nationalister då båda sidor dragit till sig frivilliga, likt den situation som uppstod under Spanska inbördeskriget. Personer av olika ideologiska hemvister har anslutit sig till båda leden i en grumlig konflikt präglad av propaganda från båda sidor.

På den ukrainska sidan finner vi en uppsjö av grupper som är alltifrån fascister till USA-vänliga liberaler som vill att Ukraina närmar sig Europa. Den andra sidan har dragit till sig alltifrån nationalister till traditionella kommunister som av olika anledningar valt den ryska sidan. I likhet med de spansk- frivilliga kan de vara både vänner och fiender på hemmaplan, men också vice versa i Ukraina.

Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort. Jag vilar inte på gamla meriter, man måste visa vad man går för.

Idag är Jonas Nilsson många erfarenheter rikare jämfört med när han for till Sydafrika för första gången. Jag frågar honom om det finns någonting han ångrar med sitt tidigare engagemang, alternativt om han kunde ha gjort någonting annorlunda.

– Nej, jag ångar ingenting. Det mesta har varit nyttiga erfarenheter. Med det sagt håller jag inte längre med mig själv [den yngre Jonas Nilsson; red. anmärkning ] i allting. Då jag for till Sydafrika var jag socialist i många frågor. När jag kom till Sydafrika mötte jag en annan mentalitet. Där fanns istället ett frihetligt ideal i linje med rådande farmarkultur. Man är ”kung på sin gård”.

– Eftersom avstånden är så stora i Sydafrika så måste man lösa sina problem på egen hand. Det går inte att förlita sig på någon annan. Mina erfarenheter i Sydafrika gjorde att jag närmade mig det libertarianska hållet.

Jonas Nilsson har de senaste åren blivit något av en stigande stjärna inom den svenska nationella rörelsen. Dels beror det på hans verk Anarko-fascism som kortfattat är en sammanställning varför amerikanska libertarianska/frihetliga kretsar gick ihop med amerikanska nationalister under 2016-års presidentval. Nilsson har dessutom producerat dokumentären Boer Project: South Africa – A Reverse Apartheid? som i dagsläget har 300 000 visningar på Youtube. Dokumentären handlar om boernas utsatta situation i landet och är en del av ett större projekt under namnet Palaestra media.

Palaestra media har också hamnat i rampljuset när man arrangerat en populär debatt mellan Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand och den libertarianska filosofen Alexander Bard. Andra viktiga projekt har varit de två senare dokumentärerna Det könlösa samhället och The witch doctors curse. I veckan släppte Nilsson en ny essä-samling, När migration blir konflikt, utgiven på Logik förlag. Som titeln antyder är den röda tråden är den politiska dynamiken mellan migration och konflikt.

Mitt mål är till stor del att väcka en tribalistisk anda i Sverige

Vad är ditt syfte och mål med aktivismen?

– Att väcka allmän opinion och styra narrativet. Mitt mål är till stor del att väcka en tribalistisk anda i Sverige genom att påvisa den självklara sådana i Sydafrika. Etablissemanget är rädda för ”vit solidaritet” då det kan spilla över på andra saker också.

– Utöver att förändra narrativet i Sverige så vill jag givetvis också väcka rättmätiga sympatier för det boerska folket och det de utsätts för av både den sydafrikanska staten och civilsamhället.

Vad är du mest stolt över i livet?

– Jag är mest stolt över det jag ännu inte gjort. Jag vilar inte på gamla meriter, man måste visa vad man går för.

Intervjun avslutas och jag kan konstatera att Jonas Nilsson är en sällsynt typ av människa som sällan återfinns i det moderna samhället – en rest av tidigare generationers nyfikenhet, djärvhet och starka vilja. Oavsett om man sympatiserar med Nilssons världsåskådning eller inte så får man erkänna att han lever sitt liv utifrån egna premisser och bortom det konventionella. I hans bok Anarko-fascism hittar jag ett citat från Havamal (Odens sång, vers 77) – en vers som han själv tycks försöka leva efter:

Fä dör,
fränder dö,
själf dör du likaledes;
jag vet ett,
som aldrig dör;
domen öfver död man