Intresset för tankesmedjan har varit stort. För de många som med spänning sett fram mot vad det ska bli av detta projekt måste artikeln tyvärr framstå som en ridiculus mus. Den är bara en liten snutt, ja, en pluttenuttsnutt, och innehållet är ganska tunt, ja delvis svagt.
Men till Oikos’ försvar måste sägas att det verkligen inte funnits något mons parturiens. Inte ens en officiell lansering av tankesmedjan har såvitt jag sett ägt rum, det finns ingen hemsida, och all information kommer fortfarande från ett kort TV-reportage för länge sedan.
Detta gör det i själva verket ganska märkligt att åtminstone Karlsson själv, folklivsforskaren Dan Korn och debattören Malcom Kyeyune överhuvudtaget redan kunnat presenteras som företrädare för Oikos – en tankesmedja som inte på något minsta annat sätt är manifesterad i sinnevärlden. Så presenteras även författarna till den nu publicerade artikeln, utöver Karlsson och Korn även norske statsvetaren Asle Toje och före detta ordföranden för Heimdal Arvid Hallén.
Kanske har coronakrisen gjort att allt behövt skjutas upp. Men oavsett orsak blir intrycket en frånvaro av alla anspråk, en stor blygsamhet från Oikos’ egen sida, som förebygger och a priori avvärjer den kritik, i såväl kvantitativa som kvalitativa avseenden, som annars skulle kunna riktas mot denna deras, som jag förstår det, första gemensamma produkt.
Oikos ska företräda konservatismen, till skillnad från och gentemot väl i första hand liberala Timbro och socialdemokratiska Arena. Budskapet i artikeln, förmedlat redan i rubriken (som Oikos inte kan ha haft några invändningar mot), är att det behövs mer konservatism. Ja, så mycket förstod vi ju. Det vet vi att de tycker. Nu har, hävdar de, coronakrisen bekräftat det.
Den konservatism som mer behövs av förstås i SD:s specifika, nationalistiska termer. Utan tvekan har de rätt i att viruskrisen konkretiserat flera problem med globaliseringen, ifråga beredskapslagrens skrotande och tillgången till skyddsutrustning och mediciner. Och förvisso har “den progressiva ideologi som i Sverige blivit statens” vänt sig mot den konservativa försiktighetsprincipen såväl som “värnandet av de naturliga och organiskt framvuxna gemenskaperna i form av familjen, civilsamhället och nationen”, genom sitt prioriterande av “individuell autonomi, klasskamp och internationalism”.
Ändå blir huvudintrycket det för mig gamla vanliga: intrycket av nationalismens otillräcklighet. Med tryckande, kvävande tyngd vältrar det sig åter över mig i formuleringarna, delvis använda i ingressen, om hur krisen har “blixtbelyst hur den globalistiska, postnationella världsordningen är en koloss på lerfötter, eftersom den inte bygger på en äkta känd gemenskap och solidaritet. När saker verkligen ställs på sin spets så ser alla i första hand om dem man känner närhet till och samhörighet med. I ett samhälle där de kollektiva gemenskaperna helt monterats ned skulle många individer stått helt skyddslösa.”
Och om hur det inte är “hos transnationella megaorganisationer som EU och FN som medborgarna kunnat finna stöd, hjälp, stabilitet och trygghet den senaste tiden, utan inom sina respektive nationer, närsamhället och familjer. Att EU-flaggan plockats bort och att statsministern prytt sig med en svensk flagga under sina framträdanden nyligen visar detta tydligt”.
Det negativa intrycket beror inte på att detta är fel i sig. Tvärtom finns här viktiga delsanningar. Vad som gör att det framstår som en inskränkt inåtvändhet är i själva verket bara frånvaron av kompletterande, balanserande och modifierande formuleringar utifrån ett större perspektiv: visionen av en annan internationalism, en verklig, kvalificerad inter-nationalism, en alternativ globalism, en enhet-i-mångfald, en syntes av universalitet och partikularitet, som faktiskt gör det möjligt att även från ett konservativt perspektiv se oss som tillhörande mänskligheten, och att agera utifrån denna insikt.
Visar inte krisen att det i lika hög grad är en sådan internationalism som behövs – en ny internationalism? Är inte de exempel på internationell solidaritet, hjälpinsatser och samarbete från enskilda nationer som vi faktiskt sett de senaste månaderna ett stort hjärtvärmande ljus i pandemins mörker? Är de falska? Vilar de på lerfötter? Är det inte de som inger hopp? Är det inte detta vi måste bygga på i framtiden? Är det inte också erfarenheterna av dem som vi “bör bära med oss in i framtiden och som bör ligga till grund för vårt beslutsfattande och våra vägval”?
Det finns något tröstlöst primitivt i vad som lätt blir ett enkelt bejakande av en mänsklighet som i krissituationer som den rådande bara separativt sluter sig i små “äkta” kollektiva egoismer och slåss om de för alla nödvändiga, knappa resurserna. Vi vi vet hur sådana slagsmål idag kan utvecklas.
En sådan den unkna instängdhetens konservatism är en ensidighet, en ofullständig realism. Behovet av en dialektisk utveckling av SD:s hittillsvarande populistnationalistiska konservatism, som nu även personer som Korn, Toje och Hallén skriver under på, blir återigen påtagligt och påträngande.
Så skulle kritiken kunna se ut. Den avväpnas alltså av frånvaron av varje annan manifestation av tankesmedjan, varje annonsering, varje programförklaring – som nästan kan tolkas som att Oikos medvetet bemödat sig att inte väcka några som helst förväntningar. Ändå är det svårt att helt förtränga det torftiga i detta alster från konservatismens nya ideologiska högkvarter, när alla väntade sig en tillbörlig, stor officiell lansering, inklusive något slags kvalificerad ideologisk publikation som gick utöver vad vi redan länge sett från SD.
Men några få ord tillagda efter undertecknarna och deras presentation kan ses som en första, minimal programmatisk formulering: “Oikos är en nystartad, partipolitiskt obunden tankesmedja som syftar till att befrämja en konservativ samhällsutveckling, bidra till ökad kunskap om konservativ ideologi, verka för konservativ fusionism och stimulera till en mer livfull idédebatt.” (Det enda som sticker ut är ordet “fusionism”, som det finns anledning att återkomma till.)
Utöver antalet undertecknare gör detta att artikeln framstår som det första verkliga resultatet av tankesmedjans ansträngningar. Det är alltså inte mycket. Men Mattias Karlsson är en av de, såvitt jag vet, ytterst få i SD som bevisligen hyser genuina ideologiska intressen, och hans initiativ att starta Oikos – och man måste nu tro att så verkligen har skett – är enbart och entydigt lovvärt. Det vore helt fel att bli skeptisk mot projektet på grund av den tveksamma början som denna artikel utgör. Tvivelsutan kommer vi snart få se mer och bättre.
